Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard

Riksbanken har upptäckt att vi har alldeles för låg inflation här i landet och att penningvärdet inte urholkas i den takt den betraktar som önskvärd. För att råda bot på detta missförhållande har den nu sänkt reporäntan (den ränta affärsbankerna betalar, när de lånar från Riksbanken) till 0%. Det kostar inte längre något alls för affärsbankerna, när de lånar av Riksbanken, och det ska leda till att affärsbankerna också sänker sin utlåningsränta.

Om detta handlar en ledare i Eskilstuna-Kuriren 29 oktober, en ledare som jag tror är representativ för hur pressen i allmänhet ser på saken. Jag citerar:

Nollräntan är rätt beslut av Riksbanken. […] Svenska deflationstendenser har därför tvingat [min kursivering] Riksbanken att sänka räntan till noll. Nollränta nu och riksbanksprognos om att hålla den på noll i nästan två år, ger en stark signal till marknaden. […] En riksbank har förstås många fler verktyg för att elda på efterfrågan och driva på inflationen.

Citaten är selektiva, eftersom ledarskribenten också pekar på andra faktorer och inte menar att denna nollränta är allena saliggörande. Men han säger ju faktiskt att detta är rätt beslut.

Min kommentar:

Om nu räntesänkningar är så bra för att sätta fart på ekonomin, varför inte ta ett steg till och göra reporäntan negativ? Då skulle affärsbankerna få betalt för att låna pengar från Riksbanken. Om denna räntesänkning görs tillräckligt stor, skulle affärsbankerna i sin tur följa efter, så att även vi vanliga konsumenter får negativ ränta och alltså får betalt varje gång vi tar ett lån för att köpa en bostad, eller en ny bil, eller en ny dator, eller vad vi nu kan tänkas ha lust att konsumera. Ju mer konsumtion, desto bättre för ekonomin, enligt alla ekonomer som följer John Maynard Keynes [eller Paul Krugman] i spåren.

Ett ännu enklare sätt att sätta fart på konsumtionen vore att trycka upp nya sedlar och sedan dela ut dem direkt till konsumenterna, utan att pengarna passerar bankerna. 10 000 i handen på varje konsument skulle betyda mycket mer konsumtion. Eller 100 000. Eller 1 miljon. Eller rentav någon miljard. Erfarenheten från Tyskland i början av 1920-talet lär ju oss att det blir väldigt mycket konsumtion på det sättet: folk körde pengar i skottkärror till butikerna, bara för att kunna köpa konsumtionsvaror innan andra kom dit med ännu mer fullastade skottkärror senare på dagen.

Nej, något fel måste det väl vara på det här resonemanget …

Att Kurirens ledarredaktion skulle förstå vad det är för fel på resonemanget håller jag dock inte för troligt.

Men när ledaren kommer in på ämnet ”deflation” blir det än värre. Citat:

Gårdagens räntebeslut av Riksbanken är en följd av oroväckande tecken i ekonomin. Låg inflation är vanligtvis något positivt. Det ger stigande realinkomster, möjliggör låga räntor, gynnar investeringar och håller igång efterfrågan.

Men en låg inflation som slår över i deflation skapar problem. När framtidens priser förväntas bli lägre än dagens väntar hushållen med att köpa och företagen att investera, vilket förstärker deflationen och fortsätter så i en spiral som blir mycket svår att bryta. Fråga japanerna.

Samma sak skrev New York Times 1 november 2008:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

Detta citeras av George Reisman i inledningen till Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation, så för vederläggning hänvisar jag dit.

Min egen kommentar till Kuriren:

Fallande priser som beror på ökad produktion är inte deflation. Deflation är vad som inträffar den dag en inflationsbubbla spricker. Då faller priserna överlag kraftigt, men det är inte det enda. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar, och det leder till att en mängd företag går i konkurs och till omfattande arbetslöshet.

Men när priserna faller därför att produktionen ökar, innebär det att vi får det bättre, eftersom vi helt enkelt har råd att köpa mer. Och denna förbättring av vår levnadsstandard ska alltså Riksbanken bekämpa!

Konkret exempel: Datorer och mobiler har med åren blivit inte bara allt bättre uran också allt billigare. En smart mobil av idag innehåller mer datorkraft än en datamaskin som fyllde ett helt rum i datorålderns barndom och kostar ändå inte mer än vad de flesta har råd med. Men det är alltså detta Riksbanken vill bekämpa, bara för att upprätthålla en urholkning av penningvärdet på 2% om året!

För trogna läsare av denna blogg och för kännare av ”österrikisk” ekonomi är detta förstås skåpmat. Begreppsförvirringen rörande begreppen ”inflation” och ”deflation” har jag tagit upp förr. Repetitionskurs:

Ordet ”inflation” kommer av det latinska ”inflatio”, som betyder ”uppblåsning” (eller ”väderspänning”), och detta i sin tur är en substantivering av verbet ”inflo”, ”blåsa upp”, ”komma att svälla”, även ”göra uppblåst, övermodig, stolt”. Blåser man upp något, spricker det till sist (tänk såpbubblor, tuggummi eller ballonger). Det som blåses upp och fås att svälla i ekonomin är förstås penningmängden. Motsatsen, ”deflation”, är förstås när såpbubblan, tuggummit eller ballongen till sist blåses upp så mycket att den spricker. Samma med penningmängden. – Men prisfall som beror på ökad produktion innebär ju inte alls att något spricker! Allt det betyder är att varor och tjänster blir billigare, och att det därmed blir en ökning i levnadsstandarden.

Verklig deflation är en helt annan sak. Ja, priserna faller kraftigt, när en inflationsbubbla spricker – men varför? Inflationsfasen kännetecknas av artificiell kreditexpansion, vilket innebär att det skapas omloppsmedel (”fiduciary media” på engelska), d.v.s. sedlar eller andra betalningsmedel som ger sig ut för att vara pengar, men i själva verket är fordringar utan verklig täckning. När bubblan spricker, försvinner dessa omloppsmedel ut i det tomma intet varur de skapats. Och detta är ju långt ifrån det enda som händer när bubblan spricker. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar; företagen som gjort felinvesteringarna går i konkurs; och vi får omfattande arbetslöshet.

Det här är ”österrikisk ekonomi 101”. Att det bästa man kan göra när inflationsbubblan spricker är att låta recessionen/depressionen ha sin gång är kanske ”österrikisk ekonomi 102”. Och att stater och centralbanker skulle ta till sig den insikten, det finns f.n. inte på kartan.

Slut på repetitionskursen. Men jag ska vidareutveckla de konkreta exemplen:

För ett tjugotal år sedan köpte jag en begagnad dator för 10 000 kronor. Operativsystemet var Windows 3.11, RAM-minnet var 4 kB, och för ordbehandling användes MS Works (hur många av er kommer ens ihåg MS Works?); till detta kom en matrisskrivare som stod och knattrade i evighet när jag ville ta en utskrift. Den datorn var alltså begagnad; vad tror ni den kostade när den var ny? 40 000 kronor!

Och de allra första datamaskinerna (som t.ex. ENIAC) var stora som hus och måste säkert ha kostat åtskilliga miljoner. De dög till väderprognoser och folkbokföring och en del annat, men inte dög de till att surfa på nätet, eller mejla eller skicka SMS, eller ens till ordbehandling eller kalkylblad eller att bygga upp databaser. Idag klarar varenda laptop av detta, och t.om. de mera avancerade mobilerna klarar av det. Inte kostar de några miljoner, bara några få tusenlappar. Och det som i början var stort som ett hus kan man nu bära med sig i fickan.

Samma sak med TV-apparater. Jag köpte en tjock-TV för ett tiotal år sedan för ca 5000 kronor. För ett par veckor sedan var den uttjänt, så jag köpte en platt-TV. Och den kostade bara ett par tusen – och ändå är skärmen betydligt större och bildkvaliteten bättre.

Men det är alltså summan av dessa allt billigare och allt bättre produkter som Riksbanken kallar ”deflation” och menar utgör ett hot som till varje pris måste bekämpas!

$ $ $

Andra har också skrivit om Riksbankens nollränta. På svenska Misesinstitutet har Klaus Bernpaintner skrivit under rubriken Så saboterar nollränta ekonomi. (Samme Bernpaintner förutspådde också år 2011 att reporäntan skulle sjunka till noll, när Stefan Ingves påstod att den år 2014 skulle hålla sig runt 3,5–4%.)

Också Stefan Karlsson har bloggat om detta under rubriken Riksbankens farliga nollränta.

Och säkert finns det flera som jag ännu inte sett.

$ $ $

Uppdatering 6 november: På tal om de där japanerna vi ska fråga, läs gärna vad Andreas Cervenka skriver i SvD 4 november. Idén är tydligen att ”monetarisera skulden”, d.v.s. ersätta de omloppsmedel som skapas när någon tar ett lån med papperspengar. Men vadå? Falskmynteri som falskmynteri! Och varför inte göra som jag (sarkastiskt) föreslog ovan, d.v.s. ge de nytryckta sedlarna direkt till konsumenterna och låta dem köpa så många varor de hinner köpa, innan priserna gått upp? Eller, som Cervenka skriver:

Om allt detta låter sinnessjukt, skulle det kunna bero på att det är det.

$ $ $

Uppdatering 13 februari 2015: Jaha, nu har vi minusränta – visserligen bara -0,1%, men vad säger att det kommer att sluta med det? Och Eskilstuna-Kuriren fortsätter att applådera denna vanvettiga inflationspolitik. Min kommentar:

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att ni ska lyssna – men jag vill ändå påpeka att fallande priser som beror på produktionsökningar inte är deflation. Långsamt men stadigt prisfall är det normala i en fri ekonomi, så länge penningvärdet är åtminstone någotsånär stabilt. Fler varor och tjänster betyder billigare varor och tjänster. Detta är faktiskt rätt enkel matematik.

Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla spricker. Deflation inträffar när de omloppsmedel centralbankerna skapat ur tomma intet försvinner ut i samma tomma intet. De företag som byggts upp med artificiell kreditexpansion kan inte längre betala av sina lån och tvingas i konkurs, med bl.a. omfattande arbetslöshet som resultat.

Vill ni veta mera (vilket jag som sagt inte tror att ni vill) går det bra att läsa mina bloggar: ”Hemma hos POS” och ”George Reisman på svenska”. Det går bra att börja med [denna] bloggpost och Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

Annars tillönskar jag er en fortsatt keynesiansk slummer.

I stort sett är detta förstås en upprepning av min förra kommentar.

$ $ $

Mest för att det roar mig ska jag ge ett enkelt matematiskt exempel.

Anta något – hm – överförenklat att det bara produceras en vara i ekonomin, nämligen ägg, och att valutan består av enkronor. 100 ägg och 100 enkronor betyder att varje ägg kostar 1 krona. Fördubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 50 öre styck. Fyrdubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 25 öre styck. Ja – ni förstår säkert.

Men nu drabbas centralbanken i denna överförenklade ekonomi av deflationsskräck och fördubblar eller fyrdubblar antalet enkronor, så att priset på ägg hålls stabilt på 1 krona/styck.

Och vad händer då om äggproduktionen en vacker (eller regnig) dag sjunker? Någon gång måste ju det också inträffa. Äggen kommer att kosta mer än 1 krona/styck! Riksbanken och Eskilstuna-Kuriren jublar över att inflationen äntligen tar fart!

Även om mitt exempel är otroligt överförenklat, så gäller ju detsamma i en avancerad ekonomi med biljoner olika varor och tjänster och biljoner på biljoner enkronor.

$ $ $

Uppdatering 12 februari 2016: Nu ska alltså räntan sänkas till -0,5%, och det kan komma fler sänkningar framöver.