Spridda tankar om den fria viljan

Publicerad som ”nätnattväktare” 24 augusti 2002.

Jag har länge funderat på att skriva något någotsånär systematiskt om ”den fria viljans problem”, men ämnet är på samma gång väldigt enkelt och väldigt stort, och därför har det inte blivit av. Men några spridda reflexioner vill jag ändå ge. Jag får ibland frågor om saken, och ett par av mina svar på sådana frågor tänker jag återge. Men först ett par preliminära observationer:

  1. Den fria viljan består av vår förmåga att välja mellan alternativ. Var och en som någonsin valt mellan alternativ vet vad ”fri vilja” är. Och var och en av oss (förutsatt att vi inte är hjärnskadade) gör sådana val åtskilliga gånger under loppet av en enda dag, rentav inom loppet av en enda timma. Det är därför jag kallar frågan enkel.
  2. Det har under tidernas lopp skrivits hur mycket som helst för och emot den fria viljan (för att inte tala om hur mycket den diskuterats på kaféer och studentkammare, seminarier, kongresser och diskussionsgrupper på nätet), och att ta upp allt detta i detalj skulle kräva volymer. Det är därför jag kallar ämnet stort.
  3. Den huvudsakliga stötestenen (det som för somliga gör den fria viljan till ett problem i stället för en naturlig och självklar del av det dagliga livet av samma dignitet som vädrets växlingar – eller att hundar skäller och katter jamar, i stället för tvärtom) är föreställningen att fri vilja strider mot eller utgör ett undantag från kausallagen. Den ”objektivistiska positionen” är att den fria viljan är förenlig med kausallagen och helt enkelt utgör ett specialfall av den. Men att få denna poäng att ”gå hem” verkar vara det svåraste av allt (det är åtminstone min erfarenhet). Jag hoppas att något av det jag skriver nedan ska hjälpa till att skingra denna förvirring. (Om inte, har det säkert någon orsak, det också, men jag ska göra så gott jag kan.) Men jag ska börja med ett citat, så att ni från början vet vad den ”objektivistiska positionen” faktiskt innebär:

Valfrihet är inte en negation av kausaliteten, utan en kategori av den, en kategori som har avseende på människan. En tankeprocess är inte orsakslös, den orsakas av människan. Vilka handlingar som är möjliga för en entitet bestäms av den handlande entiteten – och människans (och hennes medvetandes) natur är sådan att den nödvändiggör valet mellan att fokusera eller inte fokusera, mellan att tänka eller inte tänka. Människans natur tillåter henne inte att undfly detta val, och det är hennes ensamt att göra: det görs inte åt henne av gudarna, stjärnorna, hennes kroppskemi, strukturen av hennes ”familjekonstellationer” eller hennes samhälles ekonomiska organisation.

Om man strikt ska hålla sig till genuin ”empirism” – vilket betyder: respekt för iakttagbara fakta, utan godtyckliga utfästelser a priori, till vilka verkligheten måste ”justeras” – kan man inte ignorera detta särskiljande attribut hos människonaturen. Och om man förstår kausalitetslagen som en relation mellan entiteter och deras handlingar, då ser man att problemet att ”förlika” vilja med kausalitet är illusoriskt. (Nathaniel Branden, ”Volition and the Law of Causality”, The Objectivist, mars 1966.)

Vad ett ting kan göra beror av dess natur – av vad för sorts ting det är. Om tinget är ett visset höstlöv, kan det inte göra annat än att blåsa dit vinden driver det, t.ex. Om tinget är ett stenblock ligger det kvar åtminstone till nästa storm eller orkan. Men om tinget är en människa, kan det göra många saker varken höstlöv eller stenblock kan göra: kura ihop sig, dra rocken tätare runt kroppen, bestämma sig för att avbryta promenaden och gå hem, och mycket annat – allt saker som har att göra med människans specifika natur, inbegripet då att hon kan välja mellan sådana alternativ som att fortsätta promenaden eller vända tillbaka och gå hem. Men just detta, som ju är så enkelt, är precis vad folk verkar ha så svårt att förstå.

Och jag kan bara hoppas att det blir lite lättare, när jag är klar.

Och därmed över till de spridda tankarna – som jag kallar ”spridda”, därför att jag inte gör något försök att presentera dem i strikt systematisk ordning.

Preliminär lingvistisk observation

Termen ”determinism” används i två vitt skilda betydelser. När termen används i motsats till ”fri vilja” betyder den att en människas tänkande och handlande bestäms av faktorer utom hennes egen kontroll (dessa faktorer må sedan vara hennes gener, hennes miljö, hennes ekonomiska klasstillhörighet, eller sådant som ”Gud, ödet eller slumpen”). I den bemärkelsen betyder ”determinism” helt enkelt ett förnekande av den fria viljan och att all den valfrihet vi faktiskt upplever inget annat är än en illusion.

Men i andra sammanhang används termen ”determinism” som motsats till ”indeterminism” och betyder inget annat än att allt i universum är underkastat lagen om orsak och verkan. Det finns ju filosofer och fysiker (sådana som Bohr och Heisenberg) som menar att denna lag ”bryter samman” på subatomär nivå, att ”slumpen regerar”. Denna idé brukar kallas ”indeterminism”, eftersom den gör det omöjligt att exakt bestämma eller ”determinera” vad som kommer att ske. Den motsatta uppfattningen får då heta ”determinism”.

Tyvärr är det ganska populärt att ”bunta ihop” dessa båda betydelser av termen, som om de betydde ett och detsamma – och därför söka lösningen på den fria viljans ”problem” i sådant som Heisenbergs osäkerhetsrelation eller i moderna avläggare inom ”kaosteorin”. Denna hopbuntning har antika anor, i Epikuros ”förklaring” av den fria viljan (som jag återkommer till längre fram).

Det snällaste man kan säga om denna ekvivokation är att den är olycklig. Den buntar ihop saker som inte har det ringaste samband med varandra – eller i varje fall så lite samband som två företeelser i vårt stora universum gärna kan ha. Vill man utforska den fria viljan kan man inte göra det annat än genom att iaktta sig själv och vad som verkligen händer när man väljer (eller låter bli att välja), vad skillnaden är mellan frivilliga handlingar och ofrivilliga reflexer, vad som skiljer en viljeakt från att bara sitta och önska sig något, och annat av samma sort. Men i stället för att göra detta sätter folk igång och spekulerar om hur elementarpartiklar eller kvarkar bär sig åt, eller hur fjärilarna flyger över Himmelska Fridens Torg!

Komposition och division

Ett deterministiskt argument jag hör då och då (i lite olika varianter) går så här: vår hjärna består av celler (neuroner) och dessa i sin tur av molekyler, som i sin tur består av atomer; atomerna är uppbyggda av olika elementarpartiklar; enligt de senaste teorierna är dessa partiklar uppbyggda av ”kvarkar” – och vem vet? kvarkarna kanske i sin tur består av ännu mindre byggstenar. (Låt mig parentetiskt påpeka att jag inte är fysiker och inte kan göra någon förstahandsbedömning av dessa teorier. Men det spelar ingen roll för resonemanget. Vilka de yttersta beståndsdelarna än är, är de yttersta beståndsdelar.) Vad dessa yttersta beståndsdelar än är, följer de obönhörliga naturlagar och är underkastade lagen om orsak och verkan. De kan inte agera annat än i enlighet med sin natur. Och i kvarkarnas natur (eller atomernas eller molekylernas eller neuronernas) ingår inte fri vilja eller fritt val. Detta ställer somliga inför ett dilemma de inte verkar kunna ta sig ur: om de delar vi består av är fullständigt determinerade och aldrig kan välja fritt, hur kan då vi välja fritt?

Somliga försöker lösa detta dilemma genom att anta att det bland alla dessa smådelar eller partiklar vi består av skulle kunna finnas någon liten partikel som inte är fullständigt determinerad, och att det skulle förklara vår fria vilja; eller också att det faktiskt finns en ”själ” i kristen eller mystisk bemärkelse som är separerbar från kroppen eller materien och därför inte underkastad lagen om orsak och verkan.

Hela resonemanget är i själva verket ett exempel på ett välkänt logiskt felslut som kallas ”komposition” och som består i att dra slutsatser från delarna till helheten. Ett skolexempel (som jag hämtat ur Lionel Rubys Logic: An Introduction) är detta: om man sätter ihop ett ”all-star team” i fotboll (eller någon annan lagsport) av den bäste spelaren på varje position, blir laget också det bästa laget. Detta bortser uppenbarligen från sådant som att laget måste vara samspelt och spelarna komplettera varandra. Eller också konstaterar men helt riktigt att ett enstaka instrument inte räcker till för att framföra en symfoni – och hoppar till slutsatsen att en symfoniorkester inte kan det heller, eftersom den ju bara består av en stor anhopning enstaka instrument. (Fast i denna grova form begås nog aldrig detta felslut.) Det omvända felslutet, från helheten till delarna, kallas ”division”, och skulle kunna bestå i att hävda att det bästa laget också har den bäste spelaren på varje position – eller i att vilket instrument i en symfoniorkester som helst skulle kunna framföra hela symfonin.

Det är uppenbarligen ett kompositionsfelslut att påstå att om verklighetens minsta beståndsdelar saknar fri vilja och fritt val, så har inget annat fri vilja heller. Och i denna grova form begås felslutet! Att sedan ”lösa” dilemmat genom att förmoda att beståndsdelarna (eller vissa av dem) faktiskt har fri vilja är lika uppenbart ett divisionsfelslut.

Dessutom finns det ingen hejd på vilka fakta som kan ”motbevisas” med ett sådant resonemang. Det kan lika gärna tillämpas på det kända faktum att människor och djur besitter medvetande. Molekyler qua molekyler, atomer qua atomer, kvarkar qua kvarkar har inget medvetande. Alltså? Det kan användas till att ”motbevisa” det faktum att vi ser med våra ögon. Ögonen består liksom alla andra kroppsdelar av celler, som i sin tur består av… En cell ser inte, och en molekyl eller kvark gör det om möjligt ännu mindre. Hur kan då ögat se? Det kan användas till att ”motbevisa” det kända faktum att människor och djur fortplantar sig genom att kopulera. Celler fortplantar sig inte genom kopulation, utan genom delning – och om kvarkar fortplantar sig genom kopulation, är detta verkligen inte något som ännu kommit till fysikernas kännedom. Alltså är det en illusion att vi fortplantar oss genom kopulation, hur många observationer som ändå faktiskt talar för att vi gör det!

Naturligtvis resonerar ingen så här: ingen tvivlar på sitt medvetande eller sin synförmåga på dessa grunder, än mindre avstår från kärlekens fröjder. Så vad får dem då att resonera så här just när det gäller den fria viljan? Den spridda vanföreställningen att viljefrihet måste utgöra ett undantag från kausallagen.

Det finns också ett elementärt metodologiskt misstag här som jag gärna vill ta upp, eftersom det verkar vara så vanligt.

Låt mig börja med att fråga: hur många av er har personliga erfarenheter av kvarkar och kvarkars beteende? Ingen? Det var väl det jag trodde. Så varifrån har ni era kunskaper om kvarkar? Från böcker eller uppsatser, rimligen. Vilka möjligheter har ni att bedöma kvarkteorins sanning eller sannolikhet? Svarar ni ärligt, måste ni svara: inga möjligheter alls. Endast ett litet fåtal specialister på teoretisk fysik skulle ha rätt att svara annorlunda. Är f.ö. alla fysiker överens om denna teori? Inte vad jag vet. Hur många av er har tillräckliga kunskaper för att bedöma och avgöra kontroverser inom teoretisk fysik? Ytterst få, om ens några, tror jag mig kunna säga. Och detsamma gäller andra teorier jag sett folk åberopa. Sådana teorier som att vädret ytterst betingas av hur fjärilarna flyger på Himmelska Fridens Torg (vilket i och för sig är ett tillspetsat exempel för att åskådliggöra en teori som kallas ”kaosteori”) är omöjliga för en lekman att bedöma, och det mesta jag vill säga (innan jag vet mer) är att det verkar strida mot sunt förnuft.

Å andra sidan finns det saker som var och en av oss upplever dagligdags: att vi ser med ögonen, hör med öronen, äter med munnen, kopulerar med könsorganen m.m., m.m. – och till den kategorin hör förstås också att vi nästan för jämnan befinner oss i valsituationer. Vem av oss är inte expert här?

Frågor och svar

Fråga: Jag har en filosofisk fråga som jag gärna skulle vilja höra dina åsikter om. Det gäller den gamla frågeställningen ”fri vilja vs. determinism”.

En av mina vänner har ungefär samma inställning i frågan som Ludwig von Mises har [i The Ultimate Foundation of Economic Science, kap. ”Necessity and Volition”]. Jag tolkar Mises som att han anser att den fria viljan egentligen är en illusion och att våra val styrs av universums fysiska lagar. Deterministernas argument är i regel att hjärnans neuroner (som vi tänker med) är en del av den rent fysiska verkligheten och därmed strikt följer mekaniska lagar.

Visst talar våra erfarenheter emot teorin, eftersom vi upplever att vi gör val. Själv tror jag definitivt att vi har fri vilja. Frågan är var deterministerna har gjort ett logiskt fel? […]

En närliggande fråga kan vara: Hur går det till när vårt medvetande styr vår fysiska hjärna? Modern fysik (som i och för sig baserar sig på en mycket underlig metafysik) säger att man inte kan förutse framtiden helt exakt. ”Någon” har spekulerat om teorier som säger att det kan vara kvantfysiska fenomen som gör att vi kan styra våra val. Jag vet inte om vi kommer att få något svar på den frågan, men kan det alternativet uteslutas direkt? (Jag är medveten om att frågeställningen är ganska flummig, men man möts av den ibland.)

Svar: [Jag återkommer till Mises resonemang längre fram.]

Den ”kvantfysiska” förklaringen på den fria viljan är egentligen en modern variant på en teori som kläcktes av Epikuros under antiken och som brukar kallas ”the Epicurean swerve” (”den epikureiska svajningen” eller ”vridningen” eller ”skruvningen”). Epikuros anslöt sig till Demokritos atomteori, där allt förklaras av att atomerna hela tiden knuffar till varandra, vilket inte tycks ge något utrymme för den fria viljan. Demokritos menade att också vår själ består av atomer, fast de är mindre och glattare än andra atomer, och själslivet består också i att dessa glatta atomer knuffar runt varandra. Nu försökte Epikuros förena detta med den fria viljan genom att säga att i normala fall är atomernas beteende fullständigt determinerat, men i enstaka fall händer det att någon atom beter sig annorlunda utan någon orsak alls. Och så skulle alltså vara fallet när vi människor handlar fritt. Det här är förstås en minst sagt besynnerlig förklaring. Peikoffs kommentar till detta i hans kurs i filosofihistoria är att om en människa handlar utan någon orsak alls (eller i varje fall utan någon urskiljbar orsak), är hon galen. M.a.o.: de enstaka gånger vårt handlande inte är fullständigt determinerat, så beror det på att vi drabbats av galenskap!

Den ”kvantfysiska” förklaringen skiljer sig ju inte i något väsentligt från Epikuros teori. Det är ju ingen väsentlig skillnad om det är en atom som ”svajar till” eller en elementarpartikel eller en kvark.

Sedan idén att det inte är vi som väljer utan våra neuroner som ”väljer” åt oss (och dessutom förser oss med den besynnerliga illusionen att det är vi som väljer och att valet är fritt). Jag tror säkert att neuronerna i hjärnan beter sig på ett visst sätt när vi är vakna och tänker och på ett annat sätt när vi ligger och sover, eller på ett visst sätt när vi tänker skarpt och på ett annat när vi bara sitter och dagdrömmer (för att ta ett par exempel). Frågan är: än sen? Ingen introspektion i världen talar om för oss vad som försiggår med våra neuroner i olika situationer. Introspektion kan ändå bara ge oss den ”mentala” sidan (”nu tänker jag på något väsentligt”, ”nu sitter jag och dagdrömmer”, ”nu står jag inför ett val”, etc.) Och dessutom finns det ju ingen anledning att begränsa det här till hjärnans funktioner. Om jag utför en kroppsrörelse – vickar med fingrarna, reser mig upp och går ut i köket, kramar flickan som sitter bredvid mig i soffan, etc.) – så sker det en mängd saker med mina muskler, med nervtrådarna som sätter musklerna i rörelse, m.m. Men ingen skulle väl säga att det är musklerna som vickar fingrarna, sätter benen i rörelse eller slår armarna om flickan, och att jag är utsatt för någon illusion när jag tror att det är jag som gör det!

Vissa kroppsfunktioner är ju automatiska, som t.ex. matsmältningen: man behöver inte bestämma sig för att smälta maten; det tar magen hand om på egen hand utan att jag behöver ”utfärda någon order”. Men i exemplen ovan finns det ju alltid ett beslut med i bilden: jag måste bestämma mig för att krama flickan; och även om beslutet är så gott som samtidigt med själva handlingen, så finns ju beslutet där. (Om det är flickan som kramar mig, är beslutet hennes – och det ska jag allt ställa henne till svars för vid yttersta domen ;-).) Och saken är väl densamma om mina tankar slutar vandra på måfå och jag fokuserar dem på någon specifik uppgift (som att skriva ner det här), eller om jag när uppgiften är klar tillåter dem att vandra på måfå igen: det är alltid ett val eller ett beslut med i bilden. Och även om det finns en ”kroppslig” komponent med här (muskler, nervtrådar, hormoner; eller neuroner, synapser, signalsubstanser och allt vad mer som finns i våra hjärnor), så ändrar ju inte detta på det grundläggande faktum: matsmältning, liksom andning och hjärtslag, fungerar automatiskt; kroppsrörelser och tankar och beslut gör det inte.

Naturligtvis kan man alltid fråga sig varför just människan har fri vilja, när så mycket annat här i tillvaron är i fullständig avsaknad av fri vilja. Felet med alla deterministiska förklaringsmodeller är att de i själva verket bortförklarar det de försöker förklara!

När människor tror att det råder en konflikt mellan den fria viljan och kausalitetslagen, så beror det på att de har vad man skulle kunna kalla en ”biljardbollssyn” på kausaliteten, eller att de tror att all kausalitet är ”rent mekanisk” (Demokritos atomer stöter till varandra på samma sätt som biljardbollar). Men det är naturligtvis bara en typ av kausalitet, och har knappast någon tillämplighet ens på levande organismer i allmänhet (som att ett frö växer upp till en växt, eller att ett djur flyr inför ett hot, etc.) Varför skulle något så komplext som den mänskliga hjärnan eller det mänskliga själslivet då fungera som bollarna på ett biljardbord?!? Ändå är det förmodligen den synen på kausaliteten som ligger till grund för de flesta tvivel på viljans frihet.

Fråga: [Jag fick en liknande fråga från en helt annan person. Han undrade bl.a. på vilket sätt ”sinnet” (”the mind”) är odelbart.] ”Jag vill påstå att sinnet är delbart – i allt mindre delar (neuroner, organeller. etc. till molekylärnivå och längre ned), vilket jag tycker verkar stödja den deterministiska världsuppfattningen. Dock är jag inte en nöjd determinist – jag tycker helt enkelt att de bevis jag observerat verkar stödja determinismen, men jag är (som du säkert kan förstå) mycket villig att på vetenskaplig grund kunna ge stöd åt teorin om det mänskliga sinnets fria vilja.”

Svar: Jag får väl börja med att besvara din fråga precis som du ställer den: ”På vad sätt är sinnet odelbart?” För att ställa samma fråga på ett annat sätt: ”På vad sätt är människan odelbar?” Man kan ju dela upp en människa på olika sätt: hon har t.ex. betydligt mer än bara en kroppsdel. Om hon lever ett långt liv, kan hennes liv delas upp i perioder: barndom, ungdom, mannaår, ålderdom (eller på andra sätt: den tid jag bodde där eller där, den tid jag jobbade med si eller så, den tid jag polade med X, var gift med Y, levde i synd med Z, o.s.v., o.s.v.). För att ställa problemet på ett annat sätt: är jag samme person idag som strax efter min födelse, fast jag förändrats så mycket under de år som gått att jag idag är en helt annan?

Lösningen är egentligen rätt enkel. Den består i att konstatera att mina kroppsdelar är en del av mig, inte av någon annan, att mina minnen är mina, inte någon annans, att de olika perioderna är perioder i mitt liv, inte i någon annans, etc.

Fast vad det här har att göra med just den fria viljans problem förstår jag inte riktigt. Att jag har neuroner i hjärnan betyder ju inte annat än att dessa neuroner är mina neuroner, inte någon annans, precis som fötterna jag går med är mina fötter, inte någon annans. Mina fötter måste följa fötters natur när jag går med dem – de gör mig inte i stånd att flyga, t.ex. – men det betyder ju inte att fötterna bestämmer över mig och tar mig någonstans oberoende av min vilja eller mitt beslut. Samma med neuronerna. De följer säkert obevekliga naturlagar, de också (även om jag inte vet särskilt mycket om neuroners natur, medan jag däremot vet rätt mycket om fötters natur). Men det är ett typiskt deterministiskt felslut att neuronerna, bara därför att de följer sin natur, också bestämmer hur jag tänker eller hur jag väljer. Det är detsamma som att hävda att det är fötterna som bestämmer vart jag går, inte jag själv. Man går med fötterna, liksom man ser med ögonen, hör med öronen, etc. Och man tänker med hjärnan; och eftersom val och beslut är mentala företeelser, väljer man också med hjärnan. Man kan inte därav dra slutsatsen att det är hjärnan (eller hjärnans beståndsdelar) som tar mig dit de ”vill”, inte dit jag vill.

Sedan finns det ytterligare en sak som deterministerna missar totalt, nämligen att vissa av våra kroppsfunktioner faktiskt är frivilliga, medan andra är ofrivilliga. Saker som hjärtslag, matsmältning eller andning har vi ingen viljekontroll alls över (om man då undantar att det går att hålla andan en kort stund, men den stunden kan ju inte vara längre än högst en eller ett par minuter[1]). Och det finns en del reflexer som är ofrivilliga. Men väldigt många saker vi gör med kroppen är frivilliga. (Alldeles nyss gnuggade jag mina händer, medan jag tänkte på vad jag skulle skriva härnäst, men det var ingen reflex; jag hade kunnat göra något annat med dem om jag velat.) Språket har alldeles rätt, när det skiljer på ”frivillig” och ”ofrivillig” här. Men om determinismen stämde, skulle det inte finnas minsta skillnad mellan de båda typerna. Och då måste man ju fråga sig varför vi i så fall upplever en sådan skillnad. Determinismen går ut på att ingenting är frivilligt och att allt är förutbestämt in i minsta detalj. I så fall är vi offer för en gigantiskt illusion varje gång vi tror att vi gör något ”med vett och vilje”. Men en sådan idé är lika absurd som idén att vi inte kan lita på våra sinnen, därför att de systematiskt bedrar oss.

Nu skulle jag vilja börja från början: ”fri vilja” betyder ”valfrihet”, och ”val” betyder att man står inför alternativ, två eller flera. Har man inga alternativ att välja mellan, har man heller inget val. Välja mellan alternativ gör vi så många gånger under loppet av en enda dag att ingen gärna kan missa att det förhåller sig så (fast jag tror att man kan missa det just därför att det är så vanligt och vardagligt att man inte ens tänker på att det är det man gör). Man väljer alltid ett av alternativen eller beslutar sig för ett av alternativen (”välja” och ”besluta” är förstås synonymer här). Ibland gör man det väldigt snabbt, andra gånger tvekar man en stund innan man bestämmer sig (och i extrema fall kan man tveka så länge att det blir för sent att välja).

Vad varje form av determinism säger är att det alternativ vi väljer eller bestämmer oss för i själva verket är förutbestämt av faktorer vi inte bestämmer över (det må nu vara våra gener eller vår potträning eller vilken ekonomisk klass vi fötts in i, alltefter vilken form av determinism det är; religiösa determinister menar att allt vi gör är förutbestämt av Gud). Men detta är en omöjlighet. Vi vet att vi väljer, och deterministerna hävdar att något vi vet helt enkelt inte är sant. Deterministerna måste alltså (återigen) hävda att vi är offer för en gigantisk illusion – som får oss att se alternativ stup i kvarten, när inga alternativ existerar. Detta ställer mig inför ett alternativ: ska jag ta den idén på allvar, eller ska jag inte ta den på allvar? En konsekvent determinist skulle förstås förneka det alternativet också, och kalla det illusoriskt – men för att detta inte ska flyta ut i det oändliga bestämmer jag mig här och nu för att inte ta idén på allvar.

Det som ställer till besvär för folk (och tydligen för dig också) är att de tror att viljefrihet eller valfrihet på något sätt skulle upphäva naturlagarna, att det skulle utgöra ett undantag från lagen om orsak och verkan. Men så är det inte. Att valet är fritt betyder inte att det är orsakslöst. När jag väljer är det jag själv som är orsak till att det sedan blir som det blir. Och att jag är som jag är (vilket förstås kan ha inflytande på hur jag väljer) är endast till en del determinerat eller förutbestämt av min genuppsättning eller vilket land jag fötts i, eller vilken samhällsklass, eller vilket århundrade. Sådant spelar förstås en roll, men vem jag är idag bestäms huvudsakligen av de val och beslut jag gjort tidigare under mitt liv. Och alla de valen var också val mellan alternativ, precis som det val jag nu står inför eller nyss stod inför.

Speciellt gäller detta en människas moraliska karaktär. För att upprepa ett exempel jag använt förr: håller man ryggen rak i ett antal situationer, blir man rakryggad – och då blir det så mycket enklare att hålla ryggen rak nästa gång det behövs. Kröker man i ställer rygg i ett antal situationer, får man krum rygg, och det blir väldigt svårt för en att räta ryggen i en situation där man skulle behöva uppträda rakryggat. Väljer man ofta att tala sanning blir sanningsenlighet lätt för en; vänjer man sig vid att ljuga, får man så småningom väldigt svårt att låta bli att ljuga. Man kan vänja sig vid att handla självständigt eller att alltid rätta sig efter andra. Etcetera.

Samma sak gäller förstås det berömda valet ”att tänka eller ej”, ”att fokusera eller ej”. Väljer man att fokusera tillräckligt många gånger, går man snart omkring och är fokuserad för jämnan (eller nästan – man kan ju vara ofokuserad därför att man är trött också); medan en människa som gör det till en vana att inte fokusera bara får allt svårare att bryta den vanan. I vilket fall som helst är det en vana som byggs upp, s.a.s. ”kumulativt”, genom en mängd val. (Och det är en vana som aldrig blir helt och hållet automatisk, något som t.ex. Peikoff påpekar i sin diskussion av den fria viljan i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.)

Naturligtvis är inte allt en fråga om fritt val. Jag skulle t.ex. aldrig drömma om att jag har valfrihet medan jag ligger i sängen och sover. När jag drömmer styr jag inte mina drömmar med min fria vilja. Att sedan vakna upp är också automatiskt. Det första fria val jag brukar ha på morgonen är att bestämma mig för att kliva upp eller ligga kvar och dra mig en stund.

Arv och miljö har naturligtvis en betydelse för hur man blir. Om jag vore född i Albanien skulle jag skriva det här på albanska i stället för på svenska – och jag skulle säkert tänka mycket mer på Enver Hoxha och hans speciella typ av socialism än jag gör idag; men det skulle inte automatiskt göra mig till socialist. Att min far var präst och min mor svensklärare har säkert bidragit till mitt intresse för religion och till min förmåga att skriva korrekt svenska – men det har ju inte ”determinerat” mig mer än att jag kunnat anamma en ateistisk filosofi – och även jag måste vara på min vakt mot de grammatiska grodor som skulle ha fått min mor att gripa till rödpennan.

Men sådana faktorer betyder mest för vilka alternativ livet ställer mig inför – vore jag född i ett annat land eller av andra föräldrar, skulle en mängd viktiga alternativ vara helt andra. (Vore jag t.ex. född på Kuba, skulle jag nog allvarligt överväga alternativet att riskera livet för att ta mig till Florida på en ranglig flotte, något som jag gudskelov inte behöver ägna en tanke åt idag.) Men det gör inte alternativen till något annat än just alternativ.

(Det här är ett annat felslut som jag tror att determinister begår: de observerar att de alternativ man ställs inför är givna, och sedan observerar de också att det alternativ man faktiskt väljer leder till obönhörliga konsekvenser. Men ett sådant resonemang hoppar helt enkelt över den viktigaste länken: själva valet.)

En annan sak är medfödd begåvning. Ett exempel på det är att somliga människor verkar vara födda med enorm språkbegåvning. De kan behärska ett 30-tal språk eller fler flytande; och de behöver bara vistas ett par veckor i ett främmande land för att göra sig förstådda på det landets språk. Jag kan inte tänka mig att det har med den fria viljan att göra – för hade det det, skulle jag själv kunna göra detsamma, och det kan jag inte. (Det enda främmande språk jag riktigt behärskar är engelska, och det har sannerligen tagit mig mer än två veckor att nå dithän!) Men också här är det en fråga om fri vilja vilket bruk man gör av en sådan begåvning, och om man verkligen utnyttjar den till det yttersta. Ett liknande fall är om man är född med bollsinne eller talang för höjdhopp. Man måste ändå träna ordentligt för att bli en Maradona eller en Kajsa B. Och att välja en sådan karriär är förstås ett val.

Nu börjar det här bli långt, så jag väljer att sluta här. Jag fick faktiskt med en hel del!

(Tyvärr visade sig detta utförliga svar tämligen bortkastat på frågeställaren. – Ibland skapar sig människor problem som är så formulerade att det helt enkelt blir omöjligt att ta sig ur problemet. Ett av mina argument mot determinismen är att den hävdar att något vi upplever mer eller mindre för jämnan – att vi står inför val – inget annat är en illusion, och att det är lika löjligt att tvivla på den fria viljan som att tvivla på sinnenas vittnesbörd. En invändning jag fått:

Vad gäller den ’totala illusionen’ så vill jag påpeka att det är fullt möjligt för det mänskliga sinnet att råka ut för riktigt brutala illusioner – en del tror att de kan flyga, andra ser Gud, en del ser skyddsänglar och demoner överallt, etcetera. Oftast är illusionerna baserade på fenomen som vi kan förklara vetenskapligt (droger och självinsinuation t.ex.), men är det inte möjligt att det finns illusioner som är mer fundamentala som vi inte är medvetna om?

Om detta vore sant, skulle det vara omöjligt att ta sig ur någon som helst illusion, för det finns ändå en ”mer fundamental” illusion i botten, och tar man sig ur den, finns det en till och en till och en till… Hur ska man någonsin kunna ta en människa ur sådana illusioner? – Ludwig Wittgenstein skrev i Filosofiska undersökningar att syftet med hans filosoferande var att ”hjälpa flugan att ta sig ur flugglaset”. Men jag tycker att om flugor tar sig in i flugglas kan de gott ta sig ur dem på egen hand; det är i varje fall inte min livsuppgift att hjälpa dem. Folk ”slänger bort nyckeln och klagar sedan över att alla dörrar är stängda”, för att citera en större filosof än Wittgenstein.)

Mises om den fria viljan

(Tillägg till det tidigare frågesvaret.)

Jag har tagit mig en litet noggrannare titt på vad Mises säger om den fria viljan i The Ultimate Foundation of Economic Science, och jag kan inte se att hans syn skiljer sig särskilt mycket från min, utom på en punkt.

Han börjar med att konstatera att människor inte är som djur, att människan har förmågan att undertrycka sina begär (vilket är en del av vad fri vilja innebär) och att hon kan välja mellan sinsemellan oförenliga mål. På just den punkten skulle jag uttrycka mig allmännare och säga att hon kan välja mellan alternativ – och det uttrycket är strängt taget en tautologi: val förutsätter alternativ att välja mellan; utan alternativ, inget val. (Man kan invända att det inte bara är mellan olika mål människor väljer, utan också mellan olika medel att nå målen. Men just den formuleringen hos Mises är nog en petitess.)

Sedan går Mises vidare och betonar att denna frihet inte får tolkas som ”oberoende av universum och dess lagar”, att den fria viljan inte är något som ”ramlar in” från någonstans utanför universum. Visst. Det är det jag säger också, och varenda ”objektivist värd namnet”. Idén att fri vilja är något ”övernaturligt” hör hemma i den religiösa traditionen och återkommer hos Immanuel Kant, som med sitt karaktäristiska språkbruk gör friheten till något ”intelligibelt”; hans idé är att människan ”som fenomen” är bunden av naturlagar och ofri; men som ”noumenal” eller ”intelligibel” varelse, som medlem i ett ”rike av ändamål”, är hon fri. Och eftersom människan ”som fenomen” hursomhelst är ett sken (eller rättare, blott och bart en företeelse eller framträdelse), är det hennes ”intelligibla karaktär” som räknas. Men det finns ju definitivt ingen sådan kantiansk klyvning i Mises resonemang.

Sedan betonar Mises att människors val och beslut inte ”produceras av” eller blott och bart ”återspeglar” externa fakta, att val och handlingar inte determineras av externa faktorer – vilket innebär att orsaken till att vi väljer det ena alternativet snarare än det andra ligger hos oss själva. Det här är ju definitivt inte vad som traditionellt menas med ”determinism”, nämligen att människan helt och hållet styrs av faktorer utanför hennes egen kontroll.

Så långt är väl det mesta frid och fröjd? Men låt mig titta på följande stycke:

The traditional treatment of the problem of free will refers to the actor’s vacillation before the final resolution. At this stage the actor wavers between different courses of action each of which seems to have some merits and demerits that the others lack. In comparing their pros and cons he is intent upon finding the decision that conforms to his personality and to the specific conditions at the instant as he sees them and thus upon satisfying best all his concerns. This means that his individuality – the product of all that he has inherited at birth from his ancestors and of all that he himself has experienced up to the critical moment – determines the final resolution.

Det här låter faktiskt deterministiskt. Vad en människa väljer determineras av hennes ”individualitet”, d.v.s. av vem hon är. Och vem hon är bestäms i sin tur av ”arv och miljö” – med Mises ord, av ”allt hon har ärvt vid födelsen från sina förfäder och allt hon själv har upplevt fram till det kritiska ögonblicket” (d.v.s. det ögonblick då valet eller beslutet fattas).

Här begår Mises samma misstag som alla andra determinister – nämligen att fullständigt förbigå och ignorera (och därmed bortförklara) själva det faktum frågan handlar om: val mellan alternativ.

Det är naturligtvis sant att vad man väljer beror av vem man är. Men varför är man då den man är? Vem jag är i det ögonblick jag skriver detta brev beror minsann inte bara av vilka föräldrar som fött mig eller av vilka upplevelser jag utsatts för under mitt hittillsvarande liv: det beror också i allra högsta grad av vad jag har gjort, och valt att göra, under mitt hittillsvarande liv! En människa är inte en passiv ”produkt” av ”arv och miljö” (och om Mises, vilket hans formulering tyder på, verkligen menar det, då motsäger det faktiskt vad han skrivit i styckena ovanför och som jag förklarat mig enig med). En människa är (inte uteslutande, men till mycket stor del) vad hon har gjort sig till.

Jag skrev att ”vad man väljer beror av vem man är”. Bara för att ni inte ska tro att jag själv skriver under på någon sorts determinism här, bör jag tillägga att i detta ”vem jag är” ligger att jag är en människa med valfrihet, d.v.s. fri vilja. Vad jag väljer just idag (t.ex. skriva det här brevet eller låta bli) är ett nytt val, och det är inte ”determinerat” eller förutbestämt. Jag skulle kunna välja att låta bli. (Jag skulle t.o.m. kunna välja att skriva brevet och sedan strunta i att skicka iväg det.) Naturligtvis finns det externa faktorer som underlättar brevskrivandet för mig, som t.ex. att jag är ledig från jobbet idag och därför har gott om tid att skriva ner mina tankar. Det finns ”interna faktorer” som underlättar: ämnet intresserar mig, och jag har blivit tillfrågad förut vad jag anser om Mises resonemang och ännu inte besvarat det. Men det är fortfarande ett alternativ för mig att strunta i saken, eller skjuta den på framtiden. Det är inte förrän jag skickat iväg brevet som det alternativet för evigt är borta!

Frågan om motivation

Det finns ett argument mot den fria viljan som går ut på att om en person ställs inför alternativen A och B, måste han välja det alternativ han är mest motiverad att välja; alltså är utfallet av valet hur som helst determinerat.

Antag t.ex. att någon ser sig föranledd att ta ställning i en personkonflikt, att person A har rätten på sin sida men att person B har majoriteten (av gemensamma vänner och bekanta) på sin sida. Om den väljande motiveras av rättvisepatos, kommer han att ta ställning för A även om det gör honom impopulär; om han motiveras av rädsla för impopularitet, kommer han att ta ställning för B. (Om det här exemplet skulle ha någon likhet med vad som avhandlas under Articles on line in English, är det förstås ingen tillfällighet – exemplet låg nära till hands.)

En följdfråga är förstås varför vissa människor motiveras av rättvisa, andra av popularitet. Svaret är att en människas karaktär – vem hon i valögonblicket är – danas av kumulativa val hon gjort i det förflutna. Ju oftare man uppträtt rakryggat i det förflutna, desto lättare är det att uppträda rakryggat också i framtiden! (Och ju oftare man ”smultit in i gänget” i det förflutna, desto svårare blir det att befria sig från gängmentaliteten.) Observera att jag skrev ”kumulativa val”.

F.ö. är det inte alls nödvändigt att ta ställning i alla personkonflikter. Ett fullt möjligt alternativ är att säga: ”Det här får ni reda ut själva” – och ofta är detta det bästa alternativet. Om ena parten insisterar på att man måste ta ställning – och gör det till något slags villkor för fortsatt vänskap och/eller samarbete – då är det allt den parten man ska ta ställning mot. Sådana ”vänner” är tyranner. – Vare därmed hur som helst: att vägra ta ställning är också ett val.

Men som argument mot den fria viljan förutsätter resonemanget helt enkelt vad som skulle bevisas. Det tar motivation och förvärvad karaktär som någonting givet, som något ”oreducerbart och primärt” som inte står i människans makt att ändra. Det enda beviset för att personen var mer motiverad att välja A än att välja B är att han faktiskt valt A framför B. Det bevisar inte för fem öre att utfallet av valet var ”oundvikligt” eller ”determinerat”.

Den fria viljans axiomatiska natur

Enligt objektivismen är människans fria vilja ett axiom. Jag bör nämna att Ayn Rand själv aldrig säger, i så många ord, att den är ett axiom; men inte heller säger hon någonstans motsatsen: att den fria viljan måste härledas ur något ännu mer grundläggande. Första gången dess ”axiomatiska natur” togs upp var i Leonard Peikoffs föreläsningsserie ”Understanding Objectivism”, som hölls något år efter Ayn Rands död. Peikoff säger att han kom fram till att den fria viljan är ett axiom genom en dispyt han hade med Harry Binswanger; han hade tidigare menat att den fria viljan var något som behövde härledas, men Binswanger lyckades övertyga honom om motsatsen. (Jag har också hört Binswanger säga – i en informell diskussion vid någon konferens jag bevistat – att han minsann inte hittat på det här själv utan stödde sig på något han läst i Ayn Rands efterlämnade papper; men exakt vad det är han syftar på har jag aldrig lyckats komma underfund med.)

Vare därmed hur som helst: jag menar också att den fria viljan är axiomatisk. Filosofiska axiom är abstrakta formuleringar som identifierar sådant som är implicit i all mänsklig kunskap; vad ett axiom utsäger (som att ”existensen existerar”, ”medvetandet är medvetet”, ”allt som är, är vad det är”) finns redan implicit i varje kunskapsakt; allt som behövs är en explicit formulering av det. Enkelt uttryckt: hur vet vi att existensen existerar (och att det som existerar inte är något annat än vad det är)? Genom att öppna ögonen och se oss omkring. Hur vet vi att medvetandet är medvetet? Genom att konstatera att man inte är medvetslös, när man försöker besvara frågan. Samma sak med den fria viljan. Vi konstaterar att vår vilja är fri genom enkel introspektion; har vi någonsin befunnit oss i en valsituation, vet vi vad valfrihet innebär. Jag tror inte jag behöver utbreda mig mer om det, för de som aldrig upplevt fri vilja eller valfrihet kommer ändå heller aldrig att läsa det här. (Däremot kliar jag dem gärna bakom öronen, om de kommer fram till mig och viftar på svansen.)

Men det finns en punkt där jag tror att många objektivister tar miste (möjligen slår jag in öppna dörrar här, men då får jag väl ta konsekvenserna ifall jag snubblar på tröskeln och slår i huvudet): de fokuserar på idén att människans grundläggande val är ”att tänka eller inte tänka”, ”att fokusera eller undvika den ansträngningen” – och tror att det är detta som är axiomatiskt. Jag kan inte hålla med om det.

För det första är detta långt ifrån självklart; det fordrar ett rätt avancerat resonemang att komma fram till. Om jag får tala för mig själv, kan jag inte påminna mig att jag någonsin ställts inför ett sådant val som att ”fokusera eller låta bli”. Det här kan bero på att jag är så van vid att fokusera att alternativet ”låta bli” aldrig på allvar inställer sig för mig. (Eller också beror det på att jag aldrig är riktigt fokuserad och därför inte vet vad jag talar om.) Jag upplever aldrig ett sådant alternativ som att ”tänka eller inte tänka”. Vad jag kan uppleva är sådana alternativ som att ”tänka på en viss specifik frågeställning eller tänka på något annat”, eller att ”tänka igenom det här nu eller skjuta det på framtiden”, eller ”tänka skarpt eller låta tankarna vandra” – man knappast ”tänka vs. låta bli att tänka alls”. (Det är f.ö. ganska ofta jag skjuter någon fråga eller något problem på framtiden. Men frågan eller problemet finns kvar i mitt undermedvetna, och så småningom, nästa dag eller nästa år, är jag medveten om frågan igen; jag kan skjuta den på framtiden en gång till, men förr eller senare blir den verkligen genomtänkt.)

Nu tror jag att det är sant att ”valet att fokusera” är grundläggande; men jag kan inte gå med på att detta är ett axiom.

Det finns en parallell här, som ibland vållat mig intellektuella bekymmer, och kanske andra också. Ayn Rand skriver i Galts tal:

Min moral – förnuftets moral – innefattas i ett enda axiom: existensen existerar – och i ett enda val: att leva.

Men träffar en människa någonsin valet ”att leva” som ett specifikt val? Jag kan tänka mig situationer där hon verkligen gör det: om hon allvarligt överväger självmord men ändå väljer att leva vidare; eller om hon drabbas av någon svår sjukdom och bestämmer sig för att kämpa emot hellre än att passivt duka under. Men sådana situationer är undantag (och det är naturligtvis inte ”avstå från självmord” Galt menar när han säger det här). Om nu någon skulle tycka att det här är ett dilemma (eller att hela den objektivistiska teoribyggnaden strandar på en invändning av detta slag), vad är då lösningen?

Ta ett annat exempel: du åker i din bil och finner att bron du brukar köra över varje dag har rasat samman och du är på väg att köra ner i ett stup. Det ställer dig inför ett val: att bromsa eller inte bromsa. Och jag förmodar att om du någonsin stått inför ett sådant val, har du också valt att bromsa, för annars skulle du inte ha möjlighet att läsa det här. Om du hamnar i en sådan situation, går du knappast igenom en mental process av det här slaget: ”Få se nu: vill jag leva eller inte? Ja, jag vill leva. Om jag nu vill det, vilket handlingsalternativ implicerar detta? Kör jag vidare, kommer jag nog att dö; det är nog bäst att bromsa.” Att du vill leva tar du för givet; och att detta implicerar att du ska bromsa är en slutsats du drar så snabbt att du inte ens hinner märka att det är slutsatsen i någon sorts syllogistiskt resonemang. Det är först efteråt, och när du hämtat dig från chocken, som du kan sätta det här ”på syllogistisk form”.

”Valet att leva” är implicit i ”valet att bromsa” (och, förstås, i alla andra val som är livsbefrämjande). För att belysa denna punkt kan man ju tänka sig en bilförare som, av vad skäl det vara må, kärleksbesvikelser, hotande konkurs eller allmän slapphet inför livet, har tappat sin livslust. Han kanske bromsar också, av gammal vana, men det är inte alls lika säkert.

Jag vill påstå att det är detsamma med valet ”att fokusera eller inte”, ”att tänka eller inte”. Man fokuserar eller tänker på något specifikt, man varken tänker eller fokuserar ”så där i största allmänhet”. Man bestämmer sig inte först för att fokusera för att först efteråt välja vad man ska fokusera . Om jag väljer att tänka på någon specifik fråga, är det implicit att jag ”väljer att tänka”. Om jag väljer att strunta i det är det implicit att ”det finns viktigare saker att tänka på” eller ”det är läggdags och inte tid att tänka alls”. (Evasion är något annat: evasion består i att låtsas att det är läggdags när det alls inte är det.)

Men blotta det faktum att jag måste göra sådana distinktioner som mellan ”explicita” och ”implicita” val här bör visa att idén är långt ifrån självklar; den fordrar ett resonemang för att utredas. Så vad är det som är självklart? Vad är det vi vet utan att behöva resonera oss fram till det? Att livet är fullt av val mellan alternativ. Detta är axiomatiskt.

Hur ska axiomet formuleras? (Hur ett axiom ska formuleras är inte lika självklart som axiomet självt.) Mitt bästa förslag är: valet är fritt. Ett ”ofritt val” är en självmotsägelse, precis som en ”icke-existerande existens” eller ett ”omedvetet medvetande”.

Och att valet är fritt är vad vi vet.

Så ”fria” är vi inte att vi kan undvika det.

Fempoängskurs i viljefrihet

Jag ser alltför ofta att folk försöker polemisera mot objektivismen utan att ha mer än den blekaste aning om vad den går ut på, och det gäller också objektivismens syn på den fria viljan. Det är kanske för mycket begärt att man sätter sig in i den filosofi som man roar sig med att ”vederlägga”? Innan man sätter igång och doktorerar i ämnet föreslår jag följande fempoängskurs:

  1. Galts tal, i varje fall de korta stycken i början av talet som handlar om människan som ”en varelse av viljestyrt medvetande”
  2. Kap. 2 i Leonard Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, i varje fall senare hälften av kapitlet (s. 55ff i första upplagan)
  3. En serie uppsatser av Nathaniel Branden i The Objectivist Newsletter och The Objectivist:
    a) The Contradiction of Determinism (maj 1963)
    b) The Objectivist concept of free will versus the traditional concepts (januari 1964)
    c) The psychological primacy of the choice to think (augusti 1964)
    d) The Objectivist Theory of Volition (januari-februari 1966)
    e) Volition and the Law of Causality (mars 1966)
  4. Harry Binswangers uppsats Volition as Cognitive Self-Regulation (Second Renaissance Books 1991)

Mer i samma ämne:

”Det evinnerliga käbblet om den fria viljan” i Nattväktaren, årg. 7, nr 1 och ”Fortsatt käbbel om den fria viljan” i samma årgång, nr 2. (Endast för dem som orkar med käbbel.)
Hägerström om viljans frihet.

Och på engelska:
The Elusive Nature of Free Will.
Ludwig von Mises on Free Will.
The Choice to Live.


[1] Rekordet för att hålla andan är faktiskt hela 22 minuter, men det är slaget av en professionell dykare som har tränat länge på detta.