Varför konjunkturcykler?

Denna uppsats skrevs i december 1985 och publicerades i Svensk Linje, nr 1/1986.

Alla vet vad en konjunkturcykel är, men få förstår vad den beror på. Alla känner till att goda tider med hög sysselsättning och blomstrande affärsliv följs av dåliga tider med hög arbetslöshet och ekonomisk stagnation – och alla kan trösta sig med att det nog blir bättre tider igen och förarga sig över att inte heller de nya, bättre tiderna kommer att vara. Men varför, varför, varför?

Ekonomer med självaktning har naturligtvis försökt åstadkomma förklaringar. Ett av de mer berömda försöken gjordes av William Stanley Jevons, som antog att konjunkturerna beror på solfläckarnas växlingar. (Resonemanget är inte fullt så vansinnigt som det låter. Resonemanget är att solfläckarna påverkar skördarna, vilka i sin tur påverkar ekonomin som helhet.)

Den marxistiska tolkningen går ut på att konjunkturväxlingarna på något sätt är inbyggda i det kapitalistiska produktionssättet, att de bara kommer att bli värre och värre, och att de kommer att försvinna när kapitalismen dör ut.

Detta synsätt – att konjunkturväxlingarna är oupplösligt förknippade med själva marknadsekonomin – tas över av John Maynard Keynes, men han ansåg att staten kan ingripa och mildra deras verkningar. Knepet skulle vara att balansera den statliga budgeten över konjunkturcykeln – att underbalansera budgeten för att stimulera ekonomin under lågkonjunktur, att dra åt svångremmen och gripa till osthyveln under högkonjunktur.

Våra ekonomer är normalt inte marxister, och inte heller Keynes står så högt i kurs som han har gjort. Men Marx’ och Keynes’ grundsyn på konjunkturcykeln är faktiskt allmänt accepterad. Konjunkturcykeln betraktas som oundviklig, som ett naturligt faktum orubbligt som gravitationen, och ekonomisk klokhet består i att anpassa sig så gott det går efter denna tingens ordning. Monetarismens frammarsch har inte inneburit någon ändring härvidlag. Monetarismen är en ekonomisk teori av ganska begränsat värde; den kan närmast karaktäriseras som keynesianism med hårt åtdragen svångrem; och den har så vitt jag vet ingen egen konjunkturcykelteori.

Den enda ekonomiska skola som kan förklara konjunkturcykeln som fenomen är den ”österrikiska”.

För att visa hur ”österrikarna” förklarar konjunkturerna måste jag börja med deras analys av ett nära relaterat fenomen: inflationen.

De flesta känner väl till att en ”boom” kännetecknas av inflation, om också i relativt måttlig skala, och att en ”bust” kännetecknas av deflation – prisfall och sjunkande löner. Men varför? Betyder det att inflation i måttliga doser är något bra och deflation – ökat penningvärde – något skadligt som vi till varje pris borde undvika?[1]

Det är uppenbart att inflationen – de stigande priserna och de höjda lönerna – hänger samman med den mängd pengar som cirkulerar i samhället. Detta synsätt brukar kallas ”kvantitetsteorin”, men skulle lika gärna kunna kallas för sunt bondförnuft. De flesta ekonomer är också tämligen överens om detta, men medan monetaristerna och deras föregångare (som Gustaf Cassel och Irving Fischer) menar att penningmängdens ökning ska hållas inom bestämda gränser och garantera en i stort sett stabil prisnivå, anser andra, mera ”expansionistiskt” sinnade ekonomer à la Keynes och Sven Grassman att en viss inflation är ett pris vi bör betala för att hålla hjulen i rullning.

Kvantitetsteorin är i och för sig korrekt, men den säger inte hela sanningen om inflationen. Det är här som ”österrikarna” tar vid.

Kvantitetsteorin i dess ”monetaristiska” form antar stillatigande att en ökning av penningmängden fördelas likformigt över hela ekonomin. Priser och löner stiger, men de stiger ungefär lika mycket för alla varor och tjänster och för alla jobb.

Men sanningen är att nya pengar alltid kommer in i den ekonomiska cirkulationen på någon viss punkt i ekonomin och sprider sig därifrån. Det är inte alla människor som får mer pengar att röra sig med, utan en viss grupp människor. Dessa kan spendera sina pengar medan priserna ännu befinner sig på sin gamla nivå och har uppenbarligen för ögonblicket fått det bättre. Men deras ökade köpkraft betyder att priserna på de varor och tjänster de köper bjuds upp. I nästa moment betyder det att en större grupp människor har mer pengar än förut, och att denna större grupp i sin tur kan bjuda upp priset på ännu fler varor och tjänster. Och så fortsätter det tills inflationen har spritt sig som ringar på vattnet genom hela ekonomin.

Inflationen drabbar därför inte likformigt. Alla priser och alla löner kommer så småningom att öka (uttryckt i kronor och ören), men de som befinner sig närmast sedelpressarna och kan använda sina pengar innan priserna hunnit stiga gör en nettovinst, medan de som befinner sig längst bort och inte får påfyllning i lönekuvertet förrän alla priser redan stigit förlorar på affären. Inflationen leder till en omfördelning av resurserna i samhället – en omfördelning som på intet vis har att göra med vad människor faktiskt producerar utan med hur högt de står i gunst hos den politiska makten.

Men detta är ännu bara det första steget i analysen. Vi har ännu inte en konjunkturcykelteori. Hur kommer det sig att pulsen i näringslivet ökar för att sedan mattas av? Hur kommer sig fluktuationerna i sysselsättningen?

Anledningen är att balansen mellan produktion och konsumtion rubbas.

När nya pengar kommer in i ekonomin, sker det vanligen i avsikt att stimulera näringslivet eller någon del av det, att sjösätta något stort projekt eller liknande.

Låt oss exempelvis anta att pengarna går till landets skofabriker. Av vad skäl det vara må, förnuftiga eller oförnuftiga, anser regering och riksbank att skoindustrin till varje pris måste stimuleras. Skoindustrin sätter naturligtvis dessa pengar i omlopp genom att investera i ny utrustning, nya byggnader och nyanställningar. Den upplever en ”boom” och sysselsättningen ökar. ”Boomen” sprider sig rätt snart till garvare och till gummiindustrin, och sedan till dem som levererar djurhudar till garvarna. Andra delar av ekonomin blir förstås lidande, andra industrier får svårare att konkurrera om råvaror, maskiner, arbetskraft.

Men vad händer efter ett tag, när alla de nya skorna ska säljas? Till sin fasa upptäcker skofabrikanterna att folk redan har skor och inte är särskilt intresserade av att köpa nya. Skorna måste säljas till reapriser, nyinvesteringarna visar sig bortkastade, och det blir nödvändigt att friställa den nyanställda arbetskraften. Skoindustrin (och dess underleverantörer, som t.ex. garvarna) visar sig vara offer för en illusion.

Detta exempel är tyvärr något överförenklat. Vanligtvis börjar konjunkturcykeln med en allmän kreditlättnad, det blir lätt att låna pengar till låg ränta, näringslivet i allmänhet tar stora lån och gör stora nyinvesteringar och nyanställningar – och allt är frid och fröjd ända tills produkterna ska säljas och konsumeras. visar det sig att näringslivet expanderat, inte för att möta en faktisk efterfrågan på dess produkter, utan därför att de ”lätta pengarna” skapat en illusion att det är dags att expandera; kommer konkurserna, betalningsinställelserna, arbetslösheten.

Situationen förvärras ytterligare av inflationens inverkan på bankräntan. Under ”boomen” var räntan låg, men den hade sänkts artificiellt och den stiger snart igen. Men nu vill bankerna dessutom ha kompensation för inflationen, och därför stiger räntan ännu mer än vad den annars skulle ha gjort.

Detta är alltså konjunkturcykelns orsak i ett nötskal. För den som vill studera ämnet ytterligare och inte nöjer sig med denna med nödvändighet rätt grova skiss, vill jag rekommendera en småskrift betitlad The Austrian Theory of the Trade Cycle and Other Essays (The Ludwig von Mises Intstitute, Auburn, Alabama, 1983). Det är en sammanställning av artiklar av Ludwig von Mises och några av hans lärjungar. Jag kan också rekommendera Murray Rothbards America’s Great Depression, speciellt första delen. För ytterligare fördjupning rekommenderas ett studium av Ludwig von Mises samlade verk. Eller George Reismans framställning i kapitlet ”Gold versus Inflation” i Capitalism: A Treatise on Economics.


[1] En sak jag nämnt förr, men som tål att upprepas: det är fullständigt fel att definiera ”inflation” som ”pris- och löneökning” eller ”deflation” som ”prisfall”. Dessa företeelser är effekter, inte orsaker. ”Inflation” är en ökning av mängden papperspengar i ekonomin, punkt, slut; ”deflation” är en plötslig krympning av mängden papperspengar i ekonomin som uppträder när en inflationsbubbla till sist spricker. Sjunkande priser till följd av ökad produktion är inte deflation.

Annonser