Släpp elden lös!

Här har jag samlat de inlägg jag skrev i samband med kärnkraftsomröstningen 1980 – ni vet den omröstningen där vi fick välja mellan att avveckla kärnkraften omedelbums eller om 10 år eller 25 år och där valet stod mellan att avveckla den med förnuft eller med oförnuft. – Först en historisk exposé:

Släpp elden lös!
Ett uråldrigt inlägg i energidebatten

Denna uppsats publicerades i Expressen 23 mars 1980 (i något nedbantat skick och under en fullständigt urlöjlig rubrik).

I den pågående debatten om eldkraftens vara eller icke vara behöver vissa punkter klargöras.

Det har hävdats att Prometheus, den store vetenskapsmannen, inte alls uppfann elden utan stal den ifrån gudarna. Detta är en ren förvrängning av fakta.

Det är sant att elden har använts av gudarna sedan urminnes tider, i synnerhet av åskguden Zeus. Men vad man glömmer eller inte låtsas om är att den teknik Prometheus uppfunnit skiljer sig radikalt från den som gudarna använt.

När Zeus vill sätta eld på en skog eller en mänsklig boplats, eller ta kål på en människa som han retar sig på, sammanför han två eller flera starkt laddade moln. Härigenom åstadkoms en enorm energiurladdning (tekniskt benämnd ”blixt”). Skulle denna blixt träffa en människa leder det till ögonblicklig död. Träffar den ett träföremål, som t.ex. ett träd eller ett hus, utvecklas en sådan hetta att en hel skog eller, i värsta möjliga fallet, en by kan komma att förtäras av lågorna. Sådant har inträffat ofta nog, och detta är en möjlig orsak till att många folkstammar än idag föredrar ett nomadiserande levnadssätt framför fasta men osäkra boplatser.

Det är uppenbart att eld av denna typ endast kan användas destruktivt, som ett vapen i gudarnas krig eller som ett vapen för massiv terror mot människorna.

Det är under dessa omständigheter naturligt att människorna fruktar elden – och gudarna utnyttjar denna fruktan i sin propaganda mot eldkraften.

Men – och detta måste betonas – det är inte denna metod som Prometheus kopierat. Han har uppfunnit en helt ny metod, vilken i grund och botten består i att gnida två trästycken mot varandra tills den hetta som utvecklas är tillräcklig för att antända trät. Det är mycket lätt att kontrollera den eld som frambringas på detta sätt – och skulle man förlora kontrollen över den, räcker det med några få vattenspannar för att släcka den. Farorna är inte av den storleksordningen att de motiverar ett totalförbud. En regel att eld endast får göras upp på obevuxna stränder har föreslagits, men även detta betraktar vi som ett utslag av överdriven försiktighet.

Det är sant att elden skulle kunna missbrukas av skrupelfria eller ansvarslösa människor. Men man får inte glömma att av alla varelser är det gudarna, inte människorna, som mest saknar skrupler. Historien ger entydiga belägg härpå. Ett exempel: när hjulet uppfanns för några hundra år sedan, kunde gudarna inte komma på att använda det annat än som ett nytt och sofistikerat tortyrredskap. En del människor har sedermera imiterat gudarna – men det stora flertalet har på mångfaldiga sätt använt hjulet till sitt eget och sina medmänniskors fromma.

Vissa farhågor har uttryckts för att användningen av eldkraft skulle kunna rubba balansen i naturen. Men liknande invändningar restes när hjulet uppfanns: eftersom gudarna hade skapat människan till att gå på bakbenen, menade man, skulle hela skapelsen kunna komma i olag om man införde vagnar och kärror. Artemis, jaktens gudinna, påstås fortfarande lägga in protester mot att man drar vägar genom hennes skogar. Pan får inte spela sin flöjt i fred. Människorna däremot har kunnat ägna sig åt musikaliskt utbyte i tidigare oanad skala.

Eldkraftens potentiella användningsområden är enorma. Experiment tyder på att kött som behandlats med eld är hälsosammare att äta än obehandlat kött. Det lär t.o.m. finnas en möjlighet att trikinosens gissel skulle kunna utrotas med hjälp av en eldbaserad process benämnd ”kokning”.

Det finns en användning av eldkraften som på sina håll blivit föremål för intensiv (man frestas säga ”inflammerad”) debatt, och det är det s.k. svedjebruket. (Termen kommer av ”svedning”, varmed avses ytapplikation av eld.) Här används elden för att tillskapa ny areal för åkerbruket. Den mödosamma processen att bryta nya åkrar genom att hugga ner skog och sedan gräva upp trädrötterna och forsla bort alltihop skulle kunna avsevärt förenklas, om man i stället kunde företa en kontrollerad nedbränning av arealen i fråga. Det anses också att eldens avfallsprodukter, den s.k. askan, genom att plöjas ned i marken avsevärt kan förhöja dennas bördighet. Eldkraftens belackare menar å andra sidan att askan skulle förgifta säden och göra den otjänlig till människoföda. Man har också pekat på de stora riskerna för okontrollerad spridning av elden. Ännu har endast få experiment med denna teknik företagits. Vi menar emellertid att tekniken åtminstone bör prövas och inte förkastas på förhand. Ty även om åkerbruket gått framåt under de senaste seklerna, är avkastningen ännu inte på långt när tillräcklig för att mätta alla munnar.

Ett mera spekulativt resonemang förs också, som handlar om människans möjligheter att flytta sina bopålar längre norrut, till områden som idag är snötäckta under större delen av året. Eldkraftens belackare fasar för ett sådant framtidsperspektiv och menar att människan redan lagt under sig en alltför stor del av jorden, att vi inte har rätt att tränga undan gudarna mer än vi redan gjort. Dessa domäner behärskas av en relativt okänd gud vid namn Bore, och man menar att han kommer att ta en gruvlig hämnd på människorna för varje försök till intrång, antingen genom att själv vandra söderut och ta med sig sin kyla, eller också genom att ösa väldiga mängder kallt vatten över oss. Själva betraktar vi detta som ett tomt hot. Vi vet att gudarna kan vara grymma, men vi menar att utvecklingen visat att ryktet om deras allmakt är betydligt överdrivet.

Vissa av argumenten mot eldkraften måste avfärdas som rena fantasterierna. Det påstås t.ex. ibland att om en man och en kvinna kopulerar i ett elduppvärmt hus, så löper barnet risk att födas svart, och att människor i allmänhet kommer att få grådaskig hy av att leva i ett eldsamhälle. Dessa amsagor är mycket löst grundade i fakta. Vad man iakttagit är att de arbetare vid experimentella inomhusanläggningar som sysslar med rengöring och avfallshantering (”sotarna”) faktiskt blir nedsvärtade av avfallet (”sotet”). Att sotarna efter ett dopp i något närbeläget vattendrag blir fullt normala igen har man inte lagt märke till – eller också försöker man medvetet undanhålla allmänheten denna information. Något belägg för att deras barn skulle bli svarta finns inte.

En om möjligt ännu mera fantastisk idé som ibland framförts är denna: om en sten upphettas till alltför hög temperatur (”glödgas”) skulle den kunna bränna hål på det underliggande jordlagret och ramla ned i Hades, dödsriket. Genom hålet skulle sedan de dödas andar kunna slippa ut och ta jorden från de levande. Detta resonemang grundar sig på fullständig okunnighet om glödande stenars beteende.

Eldkraftens belackare har också gjort ett stort nummer av de bevakningsåtgärder som är nödvändiga vid handhavandet av eld. Det är sant att man måste hålla ett öga på elden och vara beredd att ingripa i de fall då den hotar att sprida sig. Det är sant att man inte bör släppa oansvariga människor eller rena galningar i närheten av en eld. Men att därav dra slutsatsen att eldkraften kommer att ge upphov till ett nytt prästerskap är helt absurt. Man glömmer eller förbigår att prästerskap i det förflutna har haft till uppgift att bevaka gudarnas intressen gentemot människorna och inte tvärtom.

Några ord också om den s.k. ”alternativa rörelsen”. Inom denna rörelse erkänner man människans behov av värme, men menar att detta behov bör tillgodoses, inte med eldkraft, utan genom vidareutveckling av den traditionella värmekällan, kroppsvärmen. I rörelsens rekommendationer ingår intensivare könsumgänge (”Sex är säkrare än eldkraft”), hopbyggande av bostad med lagård, inrättande av ett otal s.k. ”åkarbrasor”, vilka drivs helt och hållet med muskelkraft. Futiliteten i ett sådant program torde stå i öppen dag. Det är inte ens tillräckligt för att ersätta den eldkraft som finns idag, och ändå står eldkraften bara i början av sin utveckling. Det är dessutom djupt ansvarslöst att riskera en kraftigt ökad nativitet, när vi vet att ett stort antal nyfödda barn varje år sätts ut i ödemarken för att dö, därför att föräldrarna inte har någon möjlighet att försörja dem. Och det är direkt upprörande att man blundar för detta, samtidigt som man sprider skräckvisioner om svartfödda barn.

Vi som förespråkar eldkraft har aldrig påstått att elden är att leka med. Vi förnekar t.ex. inte att det var ett allvarligt tillbud som inträffade på Tremilaön, då en skogsdunge brann ner och elden var nära att sprida sig till den närbelägna byn, tack vare att ett par eldvaktare tillfälligt slumrade till. Vi förnekar inte att ännu allvarligare olyckor kan komma att inträffa, även om vi gör allt som står i vår makt för att undvika dem. Vad vi hävdar är att när plus- och minusposter en gång balanseras, kommer vågskålen att väga mycket tungt ner på plussidan. Men gudar, präster och vanliga gudfruktiga förvränger medvetet eller omedvetet vår ståndpunkt. Vi menar att elden är fullständigt ofarlig, säger de. Svarar vi då att vi visst är medvetna om farorna, så blir det till att vi tvingats ändra ståndpunkt. Men den sortens argumentation säger mer om våra motståndare än om oss.

Vi vill till sist ta upp en mycket allvarlig fråga. Gudarna har under en tid hotat att tillfångata eldens uppfinnare och utsätta honom för utstuderad tortyr. Syftet med detta är att framtvinga en avvecklingsplan för eldkraften. Prometheus själv har emellertid låtit hälsa (och det är den hälsningen vi här vidarebefordrar) att han inte tänker falla till föga för någon tortyr och att han inte vill att någon annan ska göra det heller. Blir han tillfångatagen, säger han, ska vi högljutt kräva hans frigivande och, om det blir nödvändigt, upprepa vårt krav, generation efter generation intill världens ände.

Översatt från porto-indoeuropeiskan
av Per-Olof Samuelsson

Den urlöjliga rubrik Expressen satte på denna artikel var ”Tutta på, se där vår lösen!” Vad vitsen med det var undandrar sig mitt bedömande. Om det nu inte var för att förlöjliga mig.


Andra inlägg

Det följande är en serie inlägg jag skrev inför kärnkraftsomröstningen 1980. De flesta publicerades på insändarplats i Eskilstuna-Kuriren. (Jag har ersatt namnen på mina motdebattörer med initialer. De är inga berömda personer, och det är ju inte dem personligen jag är ute efter.)

Kärnkraft och moral

I debatten inför den stundande kärnkraftsomröstningen finns det en viss risk för att frågans moraliska aspekter kommer i skymundan. Tillåt mig därför ta upp några av dem.

Som tur är lever vi i ett samhälle där det inte är lika populärt som det en gång var att bränna häxor på bål. Till och med anklagelser för häxeri och trolldom avfärdar vi normalt som skrock. Så om en havande kvinna får missfall och skyller detta på att hon strax innan företagit ett studiebesök i ett zigenarläger (eller ett ghetto eller en frimurarloge), tar vi det knappast på allvar. Vi tar det inte som ett argument, vare sig känslomässigt eller intellektuellt, för att köra alla zigenare (judar, frimurare) ur landet, nu meddetsamma eller över en tioårsperiod.

Att använda samma argument mot kärnkraften, att skylla ett missfall på ett studiebesök i ett kärnkraftverk, tycks däremot vara helt i sin ordning. Om argumentet är sakligt eller inte, det spelar egentligen ingen roll, huvudsaken är att det är ett adekvat uttryck för människors oro. Kärnkraftstekniker är onda, cyniska, livsfientliga och beredda att i varje givet ögonblick offra mänskligheten på profithungerns altare. Några bevis behövs inte – den gnagande misstanken är fullt tillräcklig. Bara ångesten är tillräckligt obetvinglig är den argument nog.

Om nu någon till äventyrs tror att jag sitter här och spånar, läs då Solveig Ternströms artikel på Expressens kultursida 2 april 1979! Läs också Arne Ruths redaktionella kommentar! [Tyvärr har jag inte kvar klippet av Solveig Ternströms artikel. Men det handlade i varje fall om att hon fått missfall efter ett studiebesök i ett kärnkraftverk.]

Två moraliska frågor: finns det något som skiljer Solveig Ternströms obetvingliga ångest inför kärnkraften från exempelvis det tyska trettiotalets obetvingliga ångest inför judendomen? Och: känner inte kärnkraftstekniker hunger, törst, vrede, smärta, hat och kärlek, precis som Shylock i Köpmannen i Venedig?

En annan sak som borde ifrågasättas är det moraliska i att karikera en meningsmotståndare och sedan argumentera mot karikatyren i stället för mot den verkliga motståndaren. Också den tekniken användes med stor framgång i förkrigstidens antisemitiska propaganda (mästaren på gebitet hette Julius Streicher). Men i våra dagar kan exempelvis Stig Järrel ställa sig upp och personifiera en kärnkraftsanhängare med orden ”Ni ska inte tro att det finns några som helst risker med kärnkraften” med det insinuanta tonfall som mångårig scenvana gjort honom till expert på. Ingen har någonsin hävdat att kärnkraften skulle vara helt riskfri, och det vet Stig Järrel säkert lika väl som någon annan. Men hans framförande är spirituellt och drar ned skrattsalvor och applåder. Lika spirituellt skulle det ha varit om han på trettiotalet tagit på sig en lagom köttig lösnäsa och med samma tonfall sagt ”Ni ska inte tro att vi judar någonsin lånar ut pengar mot ränta”. Lika spirituellt, lika lumpet, lika gement.

Ställd inför argumentation av det här slaget är det viktigt för en kärnkraftsanhängare att inte tappa fattningen, att på ett sansat sätt försöka återföra debatten till sakfrågorna. Men det är säkrast att inte lyckas alltför väl – för i så fall kan han göras till spefågel i en sketch som begabbar hans orubbliga lugn. Han bör också akta sig för att ha ett eget tonfall, använda karaktäristiska gester eller tala med dialekt – för nejsidan har en expert på att plocka fram varje sådan egenhet, apa efter den och få den att framstå i löjlig dager. [Jag syftar på Olof Buckard.] Det är återigen oklart vad som skiljer denna debattmetod från knepet att förlöjliga en judisk affärsman genom att härma hans utländska brytning.

Vad är det som får kärnkraftsmotståndarna att ta till sådana här metoder? En förklaring är att de behärskar den. Ja-sidan har ett klart underläge vad gäller förmågan att sjunga och spela teater. Vilken ingenjör vid Asea-Atom skulle ha en chans att besegra Hasseåtage eller Olof Buckard med deras egna vapen? Och förmågan att bygga och driva en reaktor är endast avlägset besläktad med förmågan att skalda och sjunga entusiastiskt om sol, vind och vatten.

Men en annan och djupare förklaring är nog den att nej-sidan räknar med en av de sämsta sidorna hos människans psykologi. Om de ställer sig upp och hånar och pekar finger, hoppas de att deras grupp automatiskt ska växa, och att ingen eller högst ett fåtal ska ha kurage nog att ställa sig på den hånades och utpekades sida. (Snälla svenska folk, låt den förhoppningen komma på skam!)

Det kan nu invändas att jag är förfärligt orättvis och att det bara är en liten del av antikärnkraftsrörelsen som gör sig skyldig till de här excesserna, att saklig argumentation är regel och mobbning undantaget. Och den invändningen kan väl ha fog för sig. Men ingen kärnkraftsmotståndare har mig veterligen tagit avstånd från mobbningen. Den försiggår, om inte med deras gillande, så åtminstone med deras tysta samtycke.

Det s.k. Kinasyndromet utgör här en intressant parallell. En seriös kärnkraftsmotståndare går inte ut och hävdar att en härdsmälta kan sjunka ända till Kina – vilka idéer han än har för övrigt, så vet han i alla fall att ingenting gärna kan sjunka längre än till jordens medelpunkt. Han vet förmodligen också att en härdsmälta inte förvandlas till en atombomb när den når ett visst djup. Men när dessa idéer i en film framställs som vetenskapliga fakta, vilken kärnkraftsmotståndare står då upp och säger att sådana påståenden skadar saken mer än de gagnar den? Tvärtom gör nej-sidan allt den kan för att utnyttja filmens propagandavärde. Det länder knappast en antisemit till heder att han aldrig hävdat att judar äter barn, om han å andra sidan inte har något emot att sådana idéer vinner fotfäste hos befolkningen.

Jag har här inte tagit upp alla aspekter på kärnkraften, inte ens alla de moraliska aspekterna (som t.ex. om det är moraliskt försvarbart att döma framtida generationer till att växa upp i ett nolltillväxtsamhälle). Jag har bara velat framhålla att kärnkraften är en moralisk ödesfråga – och att det är upp till oss om vi vill befria Prometheus eller låta gamarna hållas. [Ett smärre sakfel här: det var örnar som pickade Prometheus lever, inte gamar.]

Eskilstuna 5 januari 1980

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 9 januari 1980

Svar till kritiker

Det är mest nonsensinlägg jag besvarar nedan. Men för kontextens skull citerar jag delar av dem:

I insändaren skriver Samuelsson om gamar, mobbning, häxeri, trolldom, zigenare, frimurare (??) och antisemitisk propaganda och kopplar ihop detta med en del kärnkraftsmotståndares argument. […] Om Samuelsson ev. skulle hitta sin tappade fattning så återkom gärna med sakfrågor att diskutera. – Kärnkraft – nej tack. Sakdebatt – ja tack

Sign. ”Kärnkraft – nej tack. Sakdebatt – ja tack” (11.1) försöker vifta bort mitt inlägg i stället för att besvara det. Han (hon, de) menar att jag kopplat ihop olika typer av mobbning med vissa av nej-sidans argument. I själva verket har jag exemplifierat och angripit en argumentationsmetod som jag finner upprörande, vilket inte riktigt är samma sak.

Om känsla och eftertanke räknas som en av den sämsta sidan [sic] av ”människans psykologi” då är mänskligheten redan helt förlorad. Vad vi bör lära av allt det som just nu förs fram i ena eller andra riktningen är att lyssna, tänka och känna för våra efterkommande generationer. Vi medelålders drabbas inte av några följder utan det är de generationer som kommer i andra och tredje led efter oss som måste axla följderna av ett lättutslaget och skört kärnkraftssamhälle. – LJ

LJ (10.1.) pratar också förbi mig. Det är ju inte ”känsla och eftertanke” som jag kallat en av de sämsta sidorna av människans psykologi. De exempel jag dragit fram kan ju heller knappast sägas vädja till eftertanken.

Dessutom kan jag inte se att nej-sidan har något slags monopol på omsorg om de kommande generationerna. Ja-sidans anhängare har väl också barn och barnbarn att tänka på? Ta inte ut de oföddas tacksamhet i förskott!

$ $ $

När jag läste din insändare var jag nästan benägen att ge dig rätt i ditt fördömande. Dock är ju sådana trick vanliga i t.ex. valkampanjer.

Jag kom också ihåg ett TV-inslag strax före jul då en av ja-sidans tyngsta namn försökte göra sig lustig genom att avsiktligt misstolka motsidans argument. Han tittade upp mot himlen som var grå och kall: ”Och så påstår dom att man skall kunna värma hus med hjälp av solen. när ingen sol finns”. Två dagar tidigare hade jag vid Studsviks Energiteknik upplevt det varma och sköna klimatet i kontorsbyggnaden som värms upp med lagrad solenergi. Tricken finns nog hos båda sidor.

Du slutar din välskrivna insändare med att ondgöra dig över begreppet ”Kinasyndromet”. Det är ett ”smeknamn” som kärnkraftsfolket i USA använder i stället för härdsmälta.

Vad jag kan minnas nämns inte atombomb i det här sammanhanget i filmen. Men om den mycket, mycket heta och energirika härden skulle hamna i vatten sker en mycket snabb och intensiv avkokning som kan få sprängliknande karaktär och eventuellt spränga sönder reaktorbyggnaden med enorma utsläpp. (Vad gör man med en härd som ligger fri?)

Du är inte oskyldig själv när det gäller mobbningsförsök. Du talar om att ”döma framtida generationer att leva i ett nolltillväxtsamhälle”. Tycker du att vi har det så eländigt ställt nu, materiellt sett? Nolltillväxt betyder ju att vi ska behålla den standarden vi nu har. Var det avsiktlig misstolkning eller var det bristande kunskap och förståelse? – BS, civ.ing.

BS (11.1) har däremot bemödat sig om att läsa mitt inlägg och ge mig ett rakt svar. Och på en punkt ska jag gärna ge honom rätt. Det var förmodligen inte en kärnexplosion som åsyftades i filmen Kinasyndromet, och jag borde nog inte ha använt ordet ”atombomb” i sammanhanget. En explosion av det slag BS skisserar förefaller ändå högst osannolik. Kommer inte för det första värmen från härdsmältan att tas upp av den omgivande marken långt innan den har en chans att nå grundvattnet? Kommer inte härdsmältan att stanna bara några meter under markytan? Och skulle det faktiskt ske en explosion, är då inte reaktorbyggnaden kraftig nog att motstå trycket. (Den är byggd för att motstå t.ex. störtande flygplan.) Om härdsmältan ska läggas fri, då måste ju explosionen inte bara spränga reaktorbyggnaden utan rentav blåsa bort den.

I själva verket är ju risken för en stor explosionsolycka större i ett oljeeldat kraftverk än i ett kärnkraftverk, beroende på oljans lättantändlighet. (Jag känner inte till att någon sådan olycka inträffat, men däremot har oljecisterner vid ett par tillfällen exploderat nära tättbebyggda områden, med dödsoffer som följd.) Dammbrott i vattenkraftverk av katastrofala dimensioner har också inträffat. Naturgas kan explodera mycket lättare än ett kärnkraftverk. Det finns ingen anledning att tro att sol- eller vindkraftverk skulle vara befriade från säkerhetsrisker. Kolkraftverk kan väl knappast explodera, men lämnar å andra sidan stora mängder avfall (som bl.a. är radioaktivt), och dess slutförvaring är det ingen som bekymrar sig nämnvärt om.

Vad jag är ute efter är att kärnkraftens säkerhet bedöms efter en helt annan måttstock än andra energikällors. Om det nu skulle lyckas att förbjuda kärnkraften, kommer nej-anhängarna då att tillämpa samma måttstock och kräva att all energiproduktion i stor skala förbjuds? Med tanke på många nej-anhängares förkärlek för ett småskaligt närsamhälle kan en sådan utveckling knappast uteslutas.

Därmed är vi inne på frågan om nolltillväxten. BS tolkar termen ”nolltillväxt” bokstavligt, och låt gå för det. Den totala produktionen ska alltså varken ökas eller minskas. Men hur ska då detta åstadkommas? Produktionen måste i så fall helt enkelt frysas fast vid den nivå där den f.n. befinner sig. Expansion och nyanställningar måste förbjudas lika väl som stagnation och friställningar. Innovationer som ska öka produktionen måste förhindras, men i vissa fall måste de framtvingas för att hindra ”minustillväxt”. Näringslivet måste kvävas i ett nätverk av regleringar, men på samma gång måste kvävningen förhindras genom ett system av dispenser – och dessa båda system måste anpassas så att de helt tar ut varandra. Jag har svårt att se att ett sådant konststycke skulle vara möjligt att genomföra, och hursomhelst är det helt meningslöst och gagnar ingen utom de professionella byråkraterna. Och det är knappast energibesparande. Man förlorar förmodligen färre kalorier genom att promenera en kilometer på en landsväg än genom att tillryggalägga samma sträcka på sträckt lina.

Eskilstuna 14 januari 1980

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 17.1.80

Replikskifte (1)

Samuelsson tycker synd om Asea-Atom-ingenjörerna som inte kan besegra Hasse & Tage med de senares egna vapen. Hoppas då att dessa ingenjörer inte blir så desperata att de tar till atombomber som de så villigt hjälper till med att sprida över världen.

Har Samuelsson aldrig hört talas om de framtida genskador, cancerfall, m.m. som kommer att drabba de som idag genomlyses av för höga stråldoser?

Om Einstein levat idag, vilket ställningstagande tror Samuelsson att han hade tagit? Var övertygad om att han hade sagt nej till kärnkraft. Einstein var förutom genialisk även omdömesgill, samhällsengagerad och oegennyttig. Vilket gäller även Hasse & Tage samt våra andra författare, konstnärer, skådespelare och andra intellektuella som i stort sett alla säger nej till kärnkraftsamhället. – BL

BL:s inlägg (15.1) är dessvärre ett typexempel på just den mentalitet jag angripit. Om alla som ”är något”, alla våra oegennyttiga, samhällsengagerade och omdömesgilla (!) kulturarbetare samfällt fördömer kärnkraften, vem är då jag att säga emot dem? Och hur vågar jag ta till det grova artilleri som borde vara de rättänkande förbehållet? Nej, tyst i klassen när nationalmonumenten talar!

Men på min anklagelse att dessa oegennyttans riddare mobbar och karikerar i stället för att argumentera har BL inget svar – bara en ny ursäkt: att Asea-Atoms ingenjörer sprider atombomber och alltså är potentiella mördare. Jag avstår från att dra några paralleller. (För dem som är uppriktigt intresserade av en värld utan krig vill jag ändå nämna att det varken är affärsmännens profithunger eller konsumenternas prylhunger som hotar freden, utan politikernas makthunger.)

Jag har naturligtvis inte kunnat undgå att höra talas om de framtida genskadorna och cancerfallen, så ofta som de dragits fram i debatten. Men några verkliga bevis har jag inte sett framföras. Vilka är det förresten som är mest utsatta för dessa hemskheter? Uppenbarligen de som sysslar med kärnkraften i sitt dagliga arbete. Är dessa människor verkligen cancerogena monster, vilkas högsta önskan är att skapa om mänskligheten efter sin egen avbild?

Slutligen: om Albert Einstein skulle stiga upp ur sin grav och deklarera att han är emot kärnkraften, kommer jag med största intresse att lyssna på hans argument. Men jag kan inte på förhand lova att jag kommer att acceptera dem.

Eskilstuna 18 januari 1980

Replikskifte (2)

Signaturen ”Kärnkraft – nej tack. Sakdebatt – ja tack” återkom med ett längre inlägg under rubriken ”Debattera så vi kan respektera varandra!”; innehållet i det torde framgå rätt väl av mitt svar. (Det var av ”flame war”-karaktär, så jag struntar i att återge det.)

  1. Om vi ska ha ett nolltillväxtsamhälle, då måste tillväxt förbjudas eller förhindras. Det står var och en fritt att spekulera över exakt med vilka medel denna mardröm ska förverkligas – men det går inte att blunda för att det måste ske med tvångsmedel. Det går inte att avskaffa tillväxten och samtidigt ha kvar alla tillväxtens fördelar. Att påpeka detta har ingenting med svartmålning att göra.

  2. Jag har aldrig påstått att en härdsmälta inte kan inträffa, men Knt-Sjt föredrar att argumentera mot uppdiktade ståndpunkter hellre än faktiskt uttalade. Vad saken gäller är följande: för att en härdsmälta ska resultera i katastrof krävs: a) att den inträffar, b) att radioaktiviteten lämnar kraftverket, c) att vindarna är ogynnsamma, så att radioaktiviteten når tättbefolkat område, samt d) att det råder en temperaturinversion, så att radioaktiviteten inte skingras. Villkoren c) och d) har inträffat några sällsynta gånger med dödsfall som följd – men då har det gällt kol.

  3. Att stora mängder radioaktiv strålning över en kort tidsperiod ger svåra skador är ett faktum. Vilka mängder skador små mängder ger är omstritt. Det tillskott kärnkraften ger utöver den naturliga strålningen är en mycket liten bråkdel. Det är t.o.m. en bråkdel av det tillskott kärnvapenproven gett. Det är också mindre än det tillskott kolslagget ger.

  4. Visst är det omöjligt att avgöra om en cancer uppkommit på grund av strålning eller av andra orsaker, eller vilken del av strålningen som kommer från kärnkraftverk, från röntgenundersökningar, från bombprov eller från den naturliga bakgrundsstrålningen. Det är också omöjligt att avgöra, i ett enskilt fall, hur många år av sitt liv en människa har att tacka den ekonomiska tillväxten, den standard som vi vunnit genom att i 200 år bedriva s.k. ohejdad rovdrift på naturen. Jag vet inte om jag på 1700-talet skulle ha frusit ihjäl eller svultit ihjäl eller dött av någon farsot. Det enda jag vet är att jag skulle ha dött utan att ha haft en chans att titta på färg-TV, lyssna på stereo, flyga till USA eller ens försvara min sak på EK:s insändarsida. Det är lika omöjligt att exakt kalkylera vilka fördelar fortsatt tillväxt kommer att kunna ge oss, om den tillåts fortsätta. Kärnkraften är en del av tillväxten. Det är också kolkraften och oljan och solkraften. Om tillväxtens plusposter ska ignoreras och bara dess minusposter tas hänsyn till, då hamnar vi förstås i nolltillväxt, med bara en ”pluspost” – större makt för dem som ska administrera den.

  5. All teknologi kan användas destruktivt, för krigiska syften – det gäller inte bara kärnkraften. Kanonen bygger t.ex. på två stora tekniska genombrott – hjulet och elden. Ska vi sätta parentes runt dessa energikällor också? Kommer det att garantera evig fred? Vad beträffar det plutonium vi redan har, finns det två saker vi kan göra för att hindra att det används till bomber: a) återanvända det i bridreaktorer, vilket kräver forskning och vilket inte kommer att ske om kärnkraften förbjuds, och b) att arbeta för ett samhälle där tillväxten (den ekonomiska) är fri och makten (den politiska) är beskuren.

  6. Det är ett faktum att vidskepelse i det förflutna använts som vapen mot främmande folkgrupper, att de utsatts för karikatyrer och grundlösa anklagelser. Jag har påpekat att vissa (inte alla) kärnkraftsmotståndare använder sig av samma eller liknande metoder. Knt-Sjt bestrider det inte, han gör inget försök att analysera sönder mitt resonemang, han bara envisas med att det var jag som började. Samtidigt kräver han från min sida respekt och (ja, jag kan inte hitta något bättre ord) undfallenhet. När Stig Järrel spottar ja-sidan i ansiktet genom TV-rutan, då ska ja-sidan tiga och lida och respektera. Vad har vi att vinna på den sortens respekt?

Hur mycket är ”lagom”?

Också BS återkom (21.1) med ett inlägg som är lite väl långt att återge; så jag hoppas att innehållet framgår någotsånär väl av mitt svar.

Du har så rätt, BS: det som skiljer oss åt är frågan om vilken samhällstyp vi vill ha. Du vill ha ett ”lagomsamhälle”, jag vill ha ett överflödssamhälle. Men om man tittar närmare på saken är det just överflödssamhället som gör det möjligt för oss att leva på ”lagom” hög levnadsstandard, medan det så kallade ”lagomsamhället” i själva verket är ett bristsamhälle.

Jag har nämligen en ganska god uppfattning om vad som är ”lagom” för mig. För mig är det alldeles lagom att arbeta på halvtid, vilket håller mig en bra bit ovanför svältgränsen och samtidigt gör det möjligt för mig att satsa tid på mina stora intressen, att läsa och skriva. Det är inte ett liv som gör mig till miljonär, men det är inte heller ett liv som innebär en konstant kamp för blotta överlevandet. – Lägg nu märke till att ju större överflödet i vårt samhälle är, desto mer tid kan jag på detta sätt frigöra för det jag själv helst vill göra. Och omvänt, ju mindre överflödet är, desto mer måste jag satsa på arbetet för blotta brödfödan. – Om nu andra människor vill göra något annat med överflödet, bo i villa med färg-TV och extra bil, eller segla jorden runt, eller rentav uppfinna bättre sätt att tillvarata sol- och vindkraften, har jag inget att invända. De hindrar inte mig från att leva mitt liv, och jag hindrar inte dem från att leva sitt. Överflödet ger oss alla valfrihet. Var och en kan avgöra, utifrån sin egen situation, sina egna intressen, sin egen värdehierarki, vad som är lagom för just honom eller henne.

Men det är tydligen inte detta du menar med ”lagomsamhälle” (för i så fall skulle du ju slå ett slag för obegränsad tillväxt, så att alla, inte bara ett relativt fåtal, kunde ta del av överflödet). Nej, i stället måste det utfärdas något slags norm för vad som är ”lagom”, en norm som skär oss alla över en kam. En norm för vad som är ”lagom” inkomst, ”lagom” bostadsyta, ”lagom” prylkonsumtion, ”lagom” nöjeslystnad, o.s.v. Och, i mitt fall, en norm som talar om vad som är ”lagom” skrivklåda eller ”lagom” kreativitet. Den sortens ”lagomsamhälle” är ett direkt hot mot mitt ”lagomliv”.

Lägg nu också märke till att jag inte på något sätt försöker hindra dig eller någon annan från att avstå från en enda av de onödiga prylar som industrin i alltmer accelererad takt öser över oss. Jag försöker överhuvudtaget inte ”forma” något visst samhälle, som andra sedan har att anpassa sig till. Jag pläderar för ett samhälle som är ”oformligt” nog att tillåta mig och alla andra att forma våra egna liv.

Låt oss sätta in termen ”lagom” i ett historiskt sammanhang. För dig är det acceptabelt att frysa produktion och standard på 1980 års nivå, eftersom detta är överflöd jämfört med sekelskiftets nivå. Men den nivån var i sin tur överflöd jämfört med det förra sekelskiftets, och än mer i jämförelse med förindustriell, förkapitalistisk tid. På den tiden var det ”lagom” för en familj att föda 10-15 barn (så att åtminstone några skulle kunna överleva och garantera en ”tryggad” ålderdom). Det var ”lagom” att klä sig i kläder avsedda att vara i decennier (textilindustrin hade ännu inte börjat producera slit- och slängkläder), det var ”lagom” att dra sig fram på nedsaltat kött och dito fisk under vinterhalvåret (det fanns inga onödiga konserver), det var ”lagom” att studera vid ett skumt vaxljus (det förekom ingen ”överproduktion” av elektricitet). Och det var ”lagom” att samhällsfrågorna debatterades av en privilegierad elit.

Är det orättvist av mig att diskutera ”lagom”-begreppet på detta sätt? Är det kanske just idag som vi har nått fram till ”lagom”? Ja, om jag får som jag vill och utvecklingen fortsätter, så kommer säkert denna debatt att återkomma om ett par hundra år. Kanske håller uranet då på att sina, och kanske debatten gäller fotonnedbromsningens vara eller icke vara som energikälla. Kanske man kommer att demonstrera mot den så som man idag gör mot kärnkraften och så som man i början av 1800-talet demonstrerade mot nya, arbetsbesparande maskiner. Men säkert kommer man att betrakta vår tids 40-timmarsvecka med samma fasa som vi betraktar förhållandena i de första industrierna (fastän t.o.m. de utgjorde ett framsteg jämfört med förindustriell tid).

Men varken 1780, 1980 eller 2180 är det ”sanna lagom-året”. Begreppet ”lagom” kan inte frysas vid en viss nivå. Varje frysning är en gräns, och en gräns är alltid ”för lite”. Endast ett gränslöst överflöd kan garantera att alla får ”lagom”.

Därför tycker jag det är väldigt cyniskt att dra in u-länderna i debatten om västerländsk nolltillväxt på det sätt som alltför ofta görs. U-länderna skulle kunna nå ifatt oss om de lade sig till med det samhällssystem som gav oss vårt välstånd (och som vi nu är i färd med att avveckla), nämligen den kapitalistiska marknadshushållningen. Om de inte gör det, skulle vi i någon liten mån kunna hjälpa dem genom att dela med oss av vårt överflöd. Men de kommer inte att bli rikare genom att vi upphör att producera överflöd och i stället försöker apa efter deras fattigdom.

Jag tror inte att människornas attityder till varandra var mjukare i äldre och hårdare tider. Jag tror att medmänsklighet framför allt utvecklas av människor som har någonting att dela med sig av. Och jag tror att om människorna pressas in i ett ”lagomsamhälle”, kommer de att tvingas gripa väldigt hårt om detta ”lagom”. Satsen ”Den enes bröd är den andres död” gäller inte i ett samhälle där det finns bröd i överflöd. Men den gäller desto mera i ett samhälle där var och en blott har ”lagom” mycket bröd för att överleva.

(Det finns fler frågor jag skulle vilja ta upp, men jag måste nog begränsa mitt inlägg till ”lagom” längd.)

Eskilstuna 29 januari 1980

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 2.2.80. (Efter detta inlägg dog debatten ut.)

Rätt och demokrati på spel i omröstningen

Naturligtvis är inlägget nedan en karikatyr, såtillvida som jag fokuserar på två ovanligt bisarra kärnkraftsmotståndare. Men dagens karikatyrer kan lätt bli morgondagens ”etablerade sanningar”, om vi inte ser upp.

De flesta människor tror att den kommande folkomröstningen bara handlar om energiförsörjningen, att det enda vi har att mista vid en eventuell nej-seger är en smula av vår bekvämlighet, att det enda som kan komma att strypas är den förfärliga ekonomiska tillväxten. I själva verket är det mycket mer och mycket fundamentalare ting som hotas: 1. själva grunden för ett civiliserat rättssystem, nämligen rätten att betraktas som oskyldig till dess man bevisats skyldig, och 2. grunden för ett demokratiskt samhällssystem, nämligen rätten att hysa en avvikande mening utan att bli inspärrad.

Ett bevis på den första tesen är nej-sidans behandling av det just nu cirkulerande ryktet att 400 barn skulle ha dödfötts i trakten av Harrisburg sedan kärnkraftshaveriet där. Detta rykte härstammar från en person som i många år specialiserat sig på denna typ av ogrundade anklagelser mot kärnkraftsindustrin, en etablerad klåpare i den ädla konsten att ljuga med statistik. Ingen skymt av bevis har presenterats för anklagelsen, trots att den knappast kan vara svårbevisad ifall den vore sann. (Liksom andra döda lämnar dödfödda barn efter sig skelett, och skelett är inte lätta att dölja.) Men nej-sidan vältrar över bevisbördan på sina motståndare: tills obefintligheten av 400 skelett påvisats, säger de, kan dr Sternglass anklagelser inte lämnas ur räkningen.

Tänk dig nu att du är medborgare i nolltillväxtens tusenårsrike och att du blir anklagad för mord. ”Vem har jag då mördat?” frågar du. ”Frågan är fel ställd”, svarar åklagaren. ”Räkna i stället upp namnen på alla människor som du inte har mördat, så ska vi kolla om de fortfarande lever”. ”Var är liket?” frågar du. ”Det är inte vår sak att leta efter lik”, svarar åklagaren. ”Visa oss i stället alla platser där du inte grävt ner, sänkt, malt sönder eller kremerat några lik. När du gjort det, ska vi överväga att frikänna dig.” ”Vem har sagt att jag är mördare?” frågar du. ”En herr doktor Glasstjärna”, säger åklagaren. ”Men är då icke herr doktor Glasstjärna känd för att aldrig ha yttrat ett sant ord under hela sin karriär?” ”Kanhända”, svarar åklagaren, ”men någon gång ska ju vara den första”. Kan du bevisa din oskuld under dessa förhållanden? – Lägg därtill att domstolslokalen förmodligen är omringad av demonstranter som skriar att du är livsfarlig och måste snabbavrättas, och att tingshuset är fyllt av ”tveksamma” åskådare som inte riktigt tror att så mycket rök kan utvecklas utan eld.

Nu över till den andra tesen. En av våra hätskaste kärnkraftskritiker, Hans Lohmann, hävdar i en bok som inte heter, men borde heta Låt gärna lura er, men bara av mig! att kärnkraftens förespråkare lider av en mentalsjukdom kallad ”moraliskt vansinne”. Det märkliga med denna mentalsjukdom är att den inte hämmar patientens intellektuella förmåga, inte ger sig tillkänna i raseriutbrott eller depressioner eller förlorad verklighetskontakt, men väl i ett ”socialt abnormt beteende”, känslolöshet och bristande etik. Eftersom det här är ganska diffusa symptom kan man fråga sig vilket som är det avgörande kriteriet på den psykiska sjukdomen. Uppenbarligen att patienten inte delar Lohmanns syn på tekniken, på tillväxten, på kärnkraften!

Observera nu att om jag (eller du) kallar Hans Lohmann sinnessjuk kan inget värre hända än att Lohmann känner sig en smula ärekränkt (och möjligen kan kassera in ett skadestånd). Men det omvända fallet är inget att rycka på axlarna åt. Lohmann är nämligen praktiserande psykiater. Det som i vanliga människors mun är ren och skär smutskastning är i hans mun diagnos och kan resultera i intagning och behandling.

Känns mönstret igen? Det är exakt samma typ av begreppsmanipulation som utgör den teoretiska grunden för den politiska psykiatrin i Sovjetunionen. I detta stora föregångsland finns det en alldeles speciell sorts schizofreni som endast och allenast yttrar sig som intellektuell uppstudsighet mot överheten – och ju bättre, ju skarpare, ju mer ovedersägliga ens argument är, desto djupare och obotligare bedöms ens schizofreni vara.

Lyckligtvis är varken Sternglass eller Lohmann ännu representanter för överheten. Lyckligtvis har vi ännu en demokratisk möjlighet att ta avstånd från dem. De makthavande har inte gett oss särskilt stora valmöjligheter, men de har i varje fall gett oss chansen att välja mellan en tioårig frist och en tjugofemårig frist. Och de där femton årens andrum kan bli avgörande för våra barns och barnbarns framtid.

Rösta därför nej den 23 mars!

Nej till Linje Tre, vill säga.

Eskilstuna 9 mars 1980

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren; tyvärr har jag glömt anteckna datum. Och själv röstade jag blankt i folkomröstningen, eftersom jag inte kunde acceptera något av de tre avvecklingsalternativen. Det fanns ingen ”linje 0″, ingen röstsedel med texten ”Kärnkraften avvecklas inte.”


Dialog med Arne Ruth

Jag skickade mitt första inlägg också till Expressens kulturredaktion (det innehöll ju polemik mot en artikel där) och fick följande svar från redaktören, Arne Ruth:

När kärnkraftsmotståndare börjar tala om att eliminera kärnkraftstekniker fysiskt, då ska jag ge dig rätt i den parallell du gör med 30-talets judehat. Tills vidare handlar debatten (lyckligtvis) om en teknisk process och dess risker, inte om utrotning av människor. Det är trots allt en fundamental skillnad. Det hindrar inte att det kan vara värt att föra en debatt om befogad och obefogad teknikrädsla. Jag kan instämma med dig i att det finns irrationella övertoner i en del av kärnkraftskritiken. Men det är inte särskilt egendomligt, med tanke på att kärnkraftens förespråkare på ett lika irrationellt sätt har undervärderat dess risker. Knappast någon skulle idag komma på idén att förlägga ett kärnkraftverk till Barsebäck – det säger något om hur synen förändrats.

Det tråkiga är att det har skett ett politiskt missbruk av vetenskaplig auktoritet – och detta missbruk börjar nu hämma sig och föder en irrationell motreaktion som misstror all teknik och vetenskap. Denna rädsla kan och bör skärskådas, men jag tror inte att klarhet skapas genom att man jämför den med rasfördomar. Inte heller är det något unikt för kärnkraftsdebatten att den förs med gyckel och satir som ett av vapnen.

Din artikel har – såvitt jag kunnat se – varit införd i Eskilstuna-Kuriren. Det gör den hur som helst omöjlig för oss. Kan du hitta något annat sätt att turnera dina tankar om teknikrädslan, är du välkommen tillbaka.

(Civiliserat svar; men det är värt att lägga märke till att Ruth undviker att nämna Solveig Ternströms missfallsartikel. Likaså är ”kålsuparargumentet” värt att lägga märke till – att kärnkraftens förespråkare egentligen är ”lika irrationella de”.)

Mitt svar:

Tack för ditt brev.

Som jag ser det försöker antikärnkraftsrörelsen amma upp ett slags lynchstämning mot kärnkraften. Den syftar väl inte till något så konkret som fysisk utrotning av kärnkraftstekniker – men syftar den inte till utrotning, först av kärnkraften och sedan av storskalig energiproduktion överhuvudtaget? (I de allra flesta fall går ju nej till kärnkraft hand i hand med ett nej till människans utnyttjande och tämjande av naturen överhuvud.) Offren för den utvecklingen kommer inte att finnas samlade i gaskamrar och massgravar – slakten kommer, för att uttrycka det brutalt, att vara småskalig och spridd, inte storskalig och koncentrerad. – Nu tror jag inte att nejsägarna i allmänhet är medvetna om konsekvenserna av sitt ställningstagande, lika lite som OA, när han gjorde sina antisemitiska teckningar (vissa av hans teckningar är antisemitiska), kunde visualisera Andra världskrigets judeutrotningar. Men han var ändå på sitt sätt medansvarig för den atmosfär som gjorde judeutrotningen möjlig.

Nu ett ord om teknikrädslan. Min rädsla för en trasig elektrisk sladd kan aldrig tala om för mig hur jag ska laga den. Den kan inte ens tala om för mig att jag bör dra ut sladden ur väggurtaget. Det är bara min kunskap som kan ge mig den informationen. Och det hjälper inte heller att låta rädslan hårdna till hat. Inte heller blir sladden lagad av att dessa känslor sprider sig i samhället som ringar på vattnet. Det enda det kan leda till är att elektriker som grupp börjar betraktas som ett slags parias och att allt färre människor söker sig till elektrikeryrket – vilket knappast är ägnat att göra elektriciteten säkrare.

Det är klart att oreflekterad entusiasm lika litet utgör ett substitut för kunskap eller tanke. Känslor ger inte kunskap – de är bara resultat, symptom, små signalflaggor som talar om ifall det står rätt eller fel till. Att reda ut vad som är rätt eller fel är en intellektuell uppgift. Entusiasm är t.ex. en känsla som hänger samman med vissheten (den må vara befogad eller obefogad) om att man kan lösa ett problem eller bemästra en situation. Omvänt är rädsla eller hat resultatet av att man inte kan bemästra en situation. Men gör man själva känslorna till intellektuella ledstjärnor, då riskerar man att handla som barnet som sparkar den elaka stolen, eller som de människor som under mellankrigstiden fantiserade ihop en gigantisk judisk-bolsjevikisk konspiration, eller som de som idag förbannar tekniken och framåtskridandet.

Om nu kärnkraftsteknikernas entusiasm är i falnande, beror det på att de inte längre klarar av kärnkraften – eller beror det på en politisk situation och en atmosfär av fientlighet som de inte kan bemästra? Omvänt, vari bottnar den mångomtalade entusiasmen inom nej-lägret? I att de bemästrar sina alternativa energikällor? Det kan väl vara sant om någon enstaka konstruktör av sol- och vindkraftverk, men knappast om Lill Lindfors eller Mari Bergman eller Hasseåtage. Det är sin sång, sitt gitarrspel, sina verbala och musikaliska uttrycksmedel de behärskar. Visst är de duktiga – men rättfärdigar det deras ideologi? (Man kan beundra Leni Riefenstahls kameraarbete utan att gilla hennes budskap, och man kan uppskatta Eisensteins montageteknik utan att acceptera sovjetideologin.)

Hursomhelst så har jag turnerat mina tankar om teknikrädslan på ett helt annorlunda sätt, vilket härmed bifogas. [Vad jag bifogade var alltså artikeln ”Släpp elden lös!”]

7 februari 1980
POS

Annonser