Socialism eller framåtskridande av Gustav Cassel

Socialism eller framåtskridande är namnet på en liten skrift av Gustav Cassel, utgiven 1928. Den består till större delen av artiklar publicerade i Svenska Dagbladet under loppet av 20-talet. Av en händelse har jag kommit över denna skrift i dansk översättning. (Jag vill påpeka att de citat som ges nedan är ”tillbakaöversättningar” från danskan, och därför är det möjligt att de inte är helt ordagrant återgivna.)

Den 16 april 1928 skriver Cassel i SvD:

År 1927 hade de tio högst beskattade i Stockholm tillsammans 6.630.000 kr i inkomster, och deras direkta skatter till stat och kommun belöpte sig till 2.500.000 kr eller icke mindre än 37,7% av inkomsterna.

(Kursiveringen är min. Jämför med dagens Sverige, där vårt mest antisocialistiska parti kämpar för att begränsa marginalskatten för medelinkomsttagare till 50%, och där marginalskatterna för vissa grupper just skurits ned från 102% till 85%.) Cassel berättar så hur socialisterna i finansutskottet krävde en ytterligare beskattning av dessa höginkomsttagares återstående 4 miljoner för att ”lindra skattebördan” för de lågavlönade i samhället. Cassel fortsätter:

Detta demagogiskt förenklade argument för högre progressiva skatter lider av det felet att det inte finns någon gräns för dess användbarhet.

Sant nog! Om någon till äventyrs trott att 100% utgjorde en gräns, har han ju nu fått motbelägg mot detta![1] – Och ett stycke senare:

Socialisterna vill ju avskaffa den privata rikedomen, men håller ändå fast vid den föreställningen att denna rikedom ständigt kommer att finnas kvar som plundringsobjekt.

Cassel träffar verkligen sakens kärna här. Socialismen överlever så länge det finns någonting kvar att socialisera – så länge det finns några frukter av enskilt arbete kvar att palla. Därefter vidtar ”det klasslösa samhället” eller den globala Gulagarkipelagen eller vad man nu vill kalla det. (Cassel själv kallar det ”den jämnt fördelade fattigdomen”, med hänsyftning till det då nyligen myntade socialistiska slagordet: ”Fattigdomen kan till nöds bäras, om den delas av alla”.)

Då som nu betraktades skattepolitiken som en metod att utjämna inkomstklyftorna i samhället. Och då som nu var avsikten i grunden – att avskaffa den privata äganderätten. Även här ser Cassel klart vad saken verkligen gäller.

Har det en gång fastslagits att beskattningen skall ha denna uppgift [att utjämna olikheterna i den bestående fördelningen av inkomster och förmögenheter], kan helt visst tills vidare en viss mängd egendom finnas kvar. Men rätten till denna egendom är försvunnen, om det överlåts åt en tillfällig regeringsmajoritet att bestämma huruvida ”samhället kan finna sig i” att en eller annan förmögenhet är samlad på en hand. Och när rätten är försvunnen, då är också säkerheten om att få behålla vad man förtjänat borta, och därmed äganderättens egentliga betydelse som drivkraft i den moderna samhällsekonomin tillintetgjord.

Principen är densamma idag som 1928 – det som skiljer sig är procentsiffrorna. Och om utvecklingen får fortsätta, är vi kanske om ytterligare 50 år framme vid socialismens slutmål – 100-procentiga skatter och ”ett klasslöst samhälle”.

Ett annat samhällsproblem som vi fortfarande har är arbetslösheten. Cassel visar i flera artiklar hur den socialistiska politiken att kraftigt understöda de arbetslösa i själva verket befäster arbetslösheten genom att hindra den naturliga utvecklingen i ett kapitalistiskt samhälle – att arbetarna lämnar de områden av näringslivet som inte längre har råd att betala dem och söker sig till nya produktiva näringsgrenar.

Hur rätt han hade belyses idag, 50 år senare, av en artikel i Berlingske Tidende 5 juli 1976. Som bekant är arbetslösheten hög i Danmark och har varit det i flera år. Ändå finns det arbetsgivare som inte kan få tag i den arbetskraft de behöver! Många orsaker anges som förklaring till detta – sprit- och tablettmissbruk och allmän apati bland dem som länge fått gå utan arbete, m.m. Men en förklaring (given av en tillfrågad arbetslös) slår huvudet på spiken: ”Det kan inte betala sig på grund av skatten!”

Hur kan man vänta sig att lösa arbetslöshetsproblemet, om man betalar folk för att gå arbetslösa och straffbeskattar dem om de tar arbete? Nej, detta är inte ett exempel på socialismens oskicklighet att lösa ”praktiska” problem – det härleder sig direkt ur socialismens främsta ”humanitära” princip: ”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”. I ett sådant samhälle finns det bara en möjlighet att överleva – att förstora sina behov så mycket som möjligt, och dölja (eller stympa) sin förmåga. Den yttersta konsekvensen är ett samhälle där några få arbetar oavlönade för att fylla miljoner tiggarskålar.

Detta är den berömda socialistiska visionen! (Vi kan bortse från att det inte skulle finnas särskilt mycket att fylla skålarna med – socialismen väntar sig att det in i det sista ska finnas kapital att plundra ut.)[2]

Cassel manar fackföreningarna till tillnyktring i sina lönekrav – han visar att om de ”starka” facken tilltvingar sig högre löner (genom strejker eller strejkhot), går det endast ut över de svagare facken och över de oorganiserade (och till sist över dem själva i form av prisstegringar och/eller utebliven produktionstillväxt). Till på köpet framkallar det arbetslöshet, eftersom det blir allt svårare att hålla produktionen igång allteftersom levnadsomkostnaderna stiger.

I bokens inledningskapitel definierar Cassel grundläggande begrepp, sådana som kapital och kapitalbildning. Han visar hur det fria, kapitalistiska näringslivet fungerar och hur det störs av statliga ingripanden.

Den största faran med socialismen, menar Cassel, är inte risken för våldsamma omstörtningar. Faran är att om den socialistiska ideologin accepteras, hindrar det oss från att se den ekonomiska verkligheten i ögonen. I flera exempel från efterkrigstidens Europa visar han hur återuppbyggnadsarbetet efter Första världskriget hämmats av marxistisk dogmatik.

För mig har Cassels bok varit en tankeväckare. Den visar att det en gång funnits ett ideologiskt motstånd mot socialismen – en debatt där själva dess principer blottlagts och bemötts. Var finns detta motstånd och denna debatt idag? Det är sant att det förekommer kritik mot socialdemokratin och dess ”maktfullkomlighet” – men var finns den grundläggande ideologiska kritiken? Ja, på sådana områden som det skolpolitiska kan man hitta den, men hur är det med det ekonomiska?

Borgerligheten förordar ”ett fritt näringsliv”, det är så sant. Men med detta tycks man bara mena ett näringsliv som är en liten smula friare än socialdemokraternas. På samma sätt förordas skatter som är en smula lägre än de socialdemokratiska – och sociala ”förmåner” som knappt ens är det.

Vem ställer sig idag upp till ett principförsvar för kapitalismen som den enda farbara vägen till ökat välstånd? Vem tar idag, som Cassel, till orda för den privata äganderätten mot varje form av progressiv beskattning (inte bara mot uppenbara absurditeter som Pomperipossaskatten – en av dessa utopier av idag som egentligen inte var avsedda att bli verklighet förrän i morgon)?

Vad beror det på att ingen idag skriver i Svenska Dagbladet om ekonomiska frågor med den skärpa och klarhet som Gustav Cassel visade på 20-talet? Jag tror att han själv givit svaret i sitt slutkapitel: vi måste träffa ett val mellan socialism och framåtskridande, säger han och fortsätter:

För åtskilligt gott folk ligger det emellertid närmare att söka undgå sådana skarpa konflikter och inta en medlande ståndpunkt, som inte väcker för mycket anstöt hos någon av sidorna. På så sätt uppkommer alla dessa halva ståndpunkter som ligger någonstans mittemellan socialism och rationell samhällsekonomi.

Och hans recept är:

Kampen mellan olika uppfattningar om de rätta medlen att främja det gemensamma bästa måste kämpas ut, tills alla falska föreställningar har utrangerats och full klarhet uppnåtts.

I en ideologisk kompromiss kan bara socialismen segra. Den kan endast bekämpas genom att man blottlägger och klarlägger de grundläggande principerna.[3]

Publicerad i Svensk Linje 1982:5–6

Jag skrev denna recension redan 1976, men jag gjorde inte något försök att få den publicerad vid den tiden.


[1]Pomperipossaskatten” hoppas jag att även en yngre generation känner till.

[2] De senaste styckena har jag inte, det bör jag nämna, från Cassels skrift; om någon inte känner igen resonemanget, läs berättelsen om ”20th Century Motor Company” i Atlas Shrugged.

[3] I varje konflikt mellan två människor (eller två grupper) som hävdar samma grundprinciper, är det den mest konsekvente som segrar. I varje samarbete mellan två människor (eller två grupper) som hävdar skilda grundprinciper, är det den ondare eller mer irrationelle som segrar. När motsatta grundprinciper klart och öppet definieras, verkar detta till den rationella sidans fördel; när de inte klart definieras, utan döljs eller kringgås, verkar detta till den irrationella sidans fördel. (Ayn Rand, ”Kompromissens anatomi” i Kapitalismen: det okända idealet.)

Jag blev självfallet imponerad av att Cassel formulerar samma sanning som Ayn Rand.

Annonser