Kort och gott om två böcker av Henry Hazlitt

(i)

Economics in One Lesson
av Henry Hazlitt
Westport, Connecticut: Arlington House Publishers, 1979

En ekonomisk klassiker har kommit ut i omarbetad nyutgåva. Det gäller Henry Hazlitts Economics in One Lesson, första gången publicerad 1946. Det är en bok om de osedda effekterna av statens intervention i näringslivet.

Statsingripanden i näringslivet kan vid första påseende ofta tyckas ha en positiv inverkan på ekonomin. Hjulen tycks snurra fortare, för att citera en sliten klyscha. Vissa grupper vinner temporära fördelar genom subventioner, genom skyddstullar, genom lagstadgade minimilöner, genom priskontroller och hyresregleringar och statligt garanterade krediter. Sedelpressarnas dunkande i natten bebådar alltid en ny gryning för någon, för den som står först i kön utanför sedeltryckeriet.

Men dessa fördelar är temporära, och de uppvägs alltid av nackdelar för andra grupper. Problemet är att dessa nackdelar är osynliga för blotta ögat och den kortsiktiga reflexionen. Att se det som är, är ju inte så svårt. Att jämföra med det som kunde ha varit kräver mera eftertanke och fantasi.

Hazlitt utgår från ett enkelt exempel: om en busunge kastar in en tegelsten genom en glasruta, förser han otvivelaktigt ett glasmästeri med sysselsättning. Vad man inte ser är att andra yrkesgrupper i samma mån förlorar sysselsättning: den som fått sin ruta krossad har nu inte råd att köpa den nya kostymen eller den nya TVn eller vad det nu kan ha varit han hade tänkt använda sina pengar till. Men fördelen för glasmästaren är fullt synlig; nackdelen för andra yrkesutövare däremot kan vara vilken som helst av tusen olika saker.

Så glaskrossning är uppenbarligen inte bra för ekonomin i sin helhet. Men många tycks tro att krig är alldeles förträffligt för den. Man ser den febrila verksamheten inom vissa grenar av industrin och kallar det för krigsboom. De plogbillar som kunde ha smitts, om inte järnet och smedernas arbetstid tagits i anspråk för svärd, förblir osynliga just därför att de inte blir smidda.

Och mellan dessa båda ytterligheter, glaskrossning och krig, befinner sig alla de exempel på statlig intervention som jag förut räknade upp. Varenda statligt ingrepp gagnar en viss grupp just i det ögonblick det görs. Men det skadar alla andra grupper, och efter en tid även den grupp som det var avsett att gagna.[1]

Hazlitt krossar effektivt en hel del myter, t.ex. den att arbetarklassen har lagstadgade minimilöner att tacka för sin höjda levnadsstandard. Dessa kan höja vissa arbetares lön på kort sikt – till priset av att andra arbetare slås ut från arbetsmarknaden, och till priset av utebliven standardhöjning i framtiden; något som man inte lägger märke till, just därför att standardhöjningen uteblir.

Krossande av myter är på lång sikt mycket lönsamt. Om Hazlitts bok fick den spridning den förtjänar, skulle de temporära negativa effekterna för vissa grupper vara tillräckliga för att utlösa ett ramaskri. Varenda ekonom av den marxistiska och den keynesianska skolan skulle exempelvis ganska kvickt förlora all sin renommé.

Men tänk på de positiva, osynliga effekterna för alla oss andra!

Publicerad i Svensk Linje 1982:2

Economics in One Lesson översattes till svenska på 50-talet under titeln Sunt förnuft i nationalekonomi. Tyvärr är denna översättning idag svår att få tag på.

[Många vederhäftiga bedömare menar att Hazlitts bok är den bästa nybörjarboken i nationalekonomi. Jag har visserligen inte läst alla nybörjarböcker i ämnet (om ens någon, eftersom jag mest studerat klassiker som Smith, Say, Ricardo, Böhm-Bawerk, Mises och Reisman) men jag säger inte emot.]


(ii)

The Failure of the ”New Economics”
av Henry Hazlitt
New Rochelle, New York: Arlington House, 1978

Vår tid mest inflytelserika verk i nationalekonomi är John Maynard Keynes General Theory of Employment, Interest and Money från 1936. Om detta är alla ense. Därutöver finns det bara ett faktum som det råder enighet om: att General Theory är en ytterst dunkel bok, att det är oerhört svårt att få grepp om vad Keynes egentligen menar.

En del keynesianer anser rentav att detta är bokens främsta förtjänst. För det man inte begriper kan man ju inte heller angripa eller vederlägga. (En som öppet uttalat denna tanke är Paul A. Samuelson.)

Det finns emellertid ett utmärkt sätt att tränga in i Keynes ekonomiska tänkande. Man lånar först hem General Theory från närmaste bibliotek och börjar läsa den[2]. Så fort man begriper att man ingenting begriper (vilket bör ta cirka 25 sidor), lägger man den åt sidan och skaffar sig i stället Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics”. När man efter några kvällar lagt den boken till handlingarna, kommer allt att vara uppenbart, och man kan i stället rikta sin förundran mot det akademiska etablissemanget och fråga sig: ”Varför?” Varför har man slutit Keynes till sitt hjärta och predikat hans evangelium för generation efter generation av unga och formbara studenter? Varför har man utan att blinka skrivit ut recept på hans döbelnsmedicin till ivriga regeringar?

Hazlitt går igenom General Theory kapitel för kapitel, teorem för teorem, och han lämnar inte sten på sten i det keynesianska bygget.

Två drag är genomgående i General Theory: 1) Närhelst Keynes angriper de ”klassiska” ekonomerna, missuppfattar och/eller vantolkar han dem. 2) Keynes egna teorier bygger på begreppsglidningar; det tycks omöjligt för honom att använda en term utan att ständigt låta den skifta betydelse.

Det finns ingenting som är klart och otvetydigt i Keynes teorier. Desto klarare är i stället hans praktiska rekommendationer. Keynes misstror den fria marknaden. Han misstror m.a.o. människornas förmåga att själva klara av den ekonomiska sidan av sina liv. Denna ska i stället läggas i händerna på statliga byråkrater, vilka till skillnad från kapitalister, företagare, säljare, köpare och konsumenter kan se tillvaron ur ett fågelperspektiv och därmed är praktiskt taget ofelbara i sina bedömningar.

Det var Keynes övertygelse att all kapitalknapphet var ett resultat av marknadens, d.v.s. dess enskilda aktörers, dumhet och ondska – och att byråkratiseringen av marknaden skulle leda till överflöd. Likheten med marxistisk utopism är slående.

Man brukar betrakta Keynes som blandekonomins store teoretiker. Jag och mina husgudar [Ayn Rand och Ludwig von Mises] har ju länge hävdat att blandekonomin bara är ett steg på vägen mot ett totalitärt samhällsskick. Man kan naturligtvis hålla med om detta och samtidigt hävda att Keynes nog inte menade så illa.

Men Keynes förstod det mycket väl. Jag undrar hur många som känner till det (och jag tror inte att keynesianska professorer i nationalekonomi bryr sig om att informera om det) – men General Theory översattes till tyska redan 1936. Keynes skrev ett speciellt förord till den tyska upplagan, och där säger han klart och tydligt att hans system är särskilt väl lämpat för ett totalitärt samhälle. Vad som däremot inte lämpar sig för ett totalitärt samhälle är laissez-faire.[3]

Där har vi det, brunt på vitt!

Publicerad i Svensk Linje 1982:5–6


[1] Jag borde förstås ha nämnt att Hazlitt hämtat glaskrossningsexemplet från Frédéric Bastiats Vad man ser och vad man inte ser (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas).

[2] Finns i svensk översättning under titeln Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar (1993). En tidigare översättning kom 1945 under titeln Sysselsättningsproblemet.

[3] I engelsk översättning:

The theory of aggregate production that is the goal of the following book can be much more easily applied to the conditions of a totalitarian state than the theory of the production and distribution of a given output turned out under the conditions of free competition and of a considerable degree of laissez-faire. – Hazlitt, s. 277.

Eller på tyska:

Trotzdem kann die Theorie der Produktion als Ganzes, die den Zweck des folgenden Buches bildet, viel leichter den Verhältnissen eines totalen Staates angepasst werden als die Theorie der Erzeugung und Verteilung einer gegebenen, unter Bedingungen des freien Wettbewerbes und eines großen Maßes von laissez-faire erstellten Produktion.

(Jag citerar också detta i min längre uppsats John Maynard Keynes var en charlatan.)

Keynes blev en gång tillfrågad vad han skulle göra annorlunda om han fick leva om sitt liv, och han svarade att han skulle dricka mer champagne. De här raderna skrev han kanske för att säkerställa att han skulle få dricka champagne även efter ett nazistiskt Machtübernahme.