Guldmyntfot eller pappersmyntfot?

eller: Varför behöver vi George Reisman? (3)

Repris från 2001.

Den ekonomiska vetenskapen har en viktig pedagogisk uppgift att fylla, nämligen att förklara för människorna hur ett kapitalistiskt samhälle fungerar, varför ren kapitalism är att föredra framför varje form av socialism eller blandekonomi, och varför varje ingrepp i den fria marknaden bara kan ställa till skada. Ett av de allvarligaste av dessa ingrepp är att reglera penningväsendet; jag skulle t.o.m. kunna hävda att det är det allvarligaste av alla, eftersom pengar är ekonomins själva hjärta och blodomlopp. Var och en kan föreställa sig vad som skulle hända med ett djurs eller en människas kropp om blodet kontinuerligt späddes ut med vatten. Precis detta är vad som sker med ekonomin när penningvärdet urholkas genom inflation.

En sak är säker, och det är att om aktörerna på en fri marknad lämnades fria att välja vilket betalningsmedel de skulle använda, skulle de aldrig välja papper. För att något ska fungera som betalningsmedel måste det först ha ett värde som något annat än betalningsmedel, annars skulle det vara värdelöst. Det måste vara något som man kan behålla utan att själv ha någon direkt nytta av det men som man vet att andra kan ha nytta av, så att det kan användas i utbyte. I äldsta tider var det t.ex. vanligt att boskap fick tjäna som betalningsmedel (ett faktum som också avspeglas i vårt språk: ordet ”pekuniär” kommer av pecus som betyder just ”boskap”). Prydnadsföremål som snäckskal har också använts. Och i modern tid har det hänt att cigaretter har fått tjäna som pengar. Men vad marknaden själv oftast valt som betalningsmedel har förstås varit de ädla metallerna, guld och silver (i viss mån även koppar). De ädla metallerna har alltid varit eftertraktade som annat än pengar; den som har dem kan alltid vara säker på att kunna byta dem mot andra varor; dessutom har de den fördelen framför snäckskal och ädelstenar och boskap att de är homogena och går att mynta. (En ko är inte nödvändigtvis likvärdig med varje annan ko, eller en diamant med varje annan diamant, men ett uns guld är alltid likvärdigt med varje annat uns guld av samma karat.)[1]

Papper som sådant skulle aldrig kunna tjäna som betalningsmedel. För även om ett ark 80-grams A4 är likvärdigt med varje annat ark 80-grams A4, är värdet alldeles för lågt. Hur stor bal A4 skulle man behöva släpa med sig till restaurangen för att kunna betala notan, t.ex.? Den enda sorts papper som skulle kunna fungera här är ett som innehåller en lagligen bindande försäkran att det kan bytas ut mot en viss mängd guld eller silver – en sedel med täckning. Men moderna sedlar innehåller ingen sådan täckning. De accepteras som betalningsmedel endast och allenast därför att staten tvingar oss att acceptera dem. Deras ”värde” ligger helt och hållet i statens makt att hota med straff.

Dessa är några av de fakta som den ekonomiska vetenskapen skulle kunna upplysa mänskligheten om. Men modern ekonomi gör i själva verket raka motsatsen: den försöker dölja dessa fakta. Inflation består i att stater och centralbanker utökar penningmängden genom att skapa fler och fler papperspengar som man sedan tvingar oss att acceptera i stället för guld eller silver. Att priser och löner sedan rakar i höjden är en effekt av detta. Ändå försöker moderna ekonomer få oss att tro att det är prisökningarna som är orsaken och att den statliga penningpolitiken skulle utgöra ”inflationsbekämpning”. Man försöker få oss att tro att ett visst mått av inflation är ett resultat av marknadsmekanismerna och att penningpolitikens uppgift är att hålla denna inflation inom ”rimliga gränser”. De grundläggande fakta i målet förtigs helt enkelt.

Ett tydligt exempel på detta är att man uppmanar parterna på arbetsmarknaden att iaktta ”återhållsamhet” i sina lönekrav, med motiveringen att löneökningar kan vara ”inflationsdrivande” – och förtiger att om penningvärdet urholkas har lönearbetare inget annat val än att begära högre löner för att inte få det sämre. Och på motsvarande sätt försöker man hindra prisökningar med en politik av priskontroller – som om det vore prisökningarna som ökar penningmängden i ekonomin, inte tvärtom. Man vänder helt enkelt upp och ner på förhållandet mellan orsak och verkan – och straffar ”marknaden” (d.v.s. medborgarna, d.v.s. människorna) för sina egna synder.

De dimridåer ekonomerna lyckats lägga ut är så tjocka att inte ens alla den fria marknadens förespråkare lyckas se igenom dem. Det senaste (men säkert inte det sista) exempel jag sett är en debatt på SvD:s nätdebattforum. Henrik Unné gick ut och pläderade för guldmyntfot, och en motdebattör som själv ser sig som frimarknadsanhängare kom med den typiska blandekonomiska invändningen att penningpolitiken tjänar som ”stötdämpare” för marknadens egna ”inneboende skadeverkningar”. Och vad beträffar guldet var hans invändning: ”Jovisst, men det hjälper inte [att införa guldmyntfot], eftersom tillgång och efterfrågan på guld inte är konstant. Det löser inte problemet och skapar i stället ett nytt.”

Irrelevansen i detta argument torde ligga i öppen dag. Att tillgång och efterfrågan på guld kan fluktuera är inte inflationsdrivande. Det kan leda till smärre fluktuationer i prisnivån, men de är så små att de är fullkomligt försumbara. Vi vet alla att när kaffeskörden i de kaffeproducerande länderna är god sjunker kaffepriset, och om skörden slår fel rakar kaffepriset i höjden. Detta kan påverka konsumtionen av kaffe – och det kan påverka konsumtionen av annat än kaffe, ifall kaffedrickarna är villiga att betala det högre priset och dra ner på något annat i stället. Men det driver definitivt inte på inflationen. ”Skörden” av guld är f.ö. långt mindre beroende av väder och vind än vad skörden av kaffe är, och de fluktuationer vi kan vänta oss är jämförelsevis otroligt små. (Det enda undantag jag kan tänka mig vore om någon upptäcker en ovanligt rik, hittills okänd, guldåder. Då skulle guldpriset kunna sjunka avsevärt och alla andra priser, uttryckta i guld, kunna stiga. Detta är det närmaste ”inflation” vi någonsin skulle kunna uppleva under guldmyntfot. Och det skulle vara en engångsföreteelse.)

Det är en helt annan sak med ”skörden” av pappersvaluta. Den är inte beroende av några objektiva fakta (väder, vind, jordmån, nyupptäckta ”pappersådror” eller något sådant), utan endast av politikers och centralbankers höga godtycke.

Det är viktigt att hålla i minnet att inflation inte innebär en tillfällig höjning av priset på enstaka varor på grund av t.ex. en misslyckad skörd av kaffe eller potatis eller vad det nu må vara. Inflation resulterar i en allmän höjning av alla priser och löner i hela ekonomin och beror på en ökning av tillgången på pengar, en ökning som endast och allenast beror på att centralbankerna skapar nya pengar ur intet. På en fri marknad med fritt bankväsen och metallisk myntfot skulle inflation helt enkelt vara en omöjlighet.

För att förklara sammanhangen ska jag följa George Reismans metodik och börja med det i och för sig orealistiska (”rent teoretiska”) antagandet att penningmängden i ekonomin är helt konstant. För att göra det ännu enklare kan man anta att det i hela ekonomin bara produceras en enda vara – låt oss säga ägg – och att det bara finns 10 kr att handla ägg för. Finns det 10 ägg, kommer äggen att kosta 1 kr/styck. Halveras äggproduktionen, kommer äggen att kosta 2 kr/styck; fördubblas den, kommer äggen att kosta 50 öre/styck. Det här är förstås överförenklat så det förslår, men principen skulle vara densamma om det fanns 1 zillion kronor, varken mer eller mindre, och allt som ändrades var mängden av varor och tjänster som bjuds ut till salu. Det enda som skulle hända är att om produktionen minskar blir allt dyrare; ökar den blir allt billigare.

Det enda som skulle kunna få den allmänna prisnivån att stiga under konstant penningmängd vore om produktionen faktiskt sjönk. Men om produktionen sjönk (produktionen i allmänhet, vill säga, inte produktionen av någon viss enskild vara) skulle det innebära att civilisationen var på väg utför och mot sin undergång, och det skulle knappast kunna inträffa i världsvid skala annat än i samband med ett förödande nytt världskrig (eller möjligen om jorden kolliderade med någon annan himlakropp stor nog att kunna åstadkomma allmän förödelse – eller om socialisterna tog över helt och hållet). Vad som annars kommer att hända är att prisnivån stadigt sjunker. Vi skulle stadigt få fler och fler (och bättre och bättre) varor och tjänster till lägre och lägre priser. (Lönerna, som är priset på arbete, skulle också sjunka, i nominella termer. Men de skulle öka i termer av vad man får för sin lön.)

”Konstant penningmängd” är förstås en teoretisk konstruktion. Men effekten skulle i allt väsentligt vara densamma om vi hade 100-procentig guldmyntfot. Att bryta guld är besvärligt och kostsamt, så även om penningmängden i guld kan öka något – någon procent per år kanske – kan inte den ökningen hålla jämna steg med den allmänna produktionsökningen i en kapitalistisk ekonomi. (Guldets värde kan också påverkas en smula av guldets icke-monetära användningsområden, men det skulle vara försumbart.) En kontinuerligt sjunkande prisnivå (tillsammans med ett kontinuerligt ökande utbud av varor och tjänster) skulle vara så gott som oundviklig under guldmyntfot.

En invändning man ibland hör mot detta är att sjunkande priser skulle innebära deflation, och att deflation är ännu skadligare får ekonomin än inflation – deflation hör ihop med allvarliga depressioner sådana som 30-talsdepressionen. Men denna invändning är bara ytterligare ett exempel på hur modern ekonomi lyckas lägga ut dimridåer för att dölja sanningen. En deflation är en plötslig krympning av penningmängden som följer efter en period av inflation. En deflation är inget annat än en inflationsballong som spricker. När inflationsbubblan till sist spricker och penningmängden plötsligt minskar efter att tidigare bara ha ökat, betyder det bl.a. att folk inte längre har pengar att betala av sina lån (lån de trott var ”billiga” så länge penningvärdet sjönk), vilket leder till en serie konkurser och till att banker går omkull. Något sådant skulle aldrig inträffa under guldmyntfot, där de sjunkande priserna är en del av tingens normala ordning och det aldrig skulle inträffa något plötsligt allmänt prisfall. (Tänk efter: kan en ballong spricka, om man aldrig blåser upp den?)

Man måste inse att inflationspolitik bara kan sluta på två sätt. Det ena är att inflationen utvecklas till hyperinflation, så som t.ex. skedde i Tyskland efter Första världskriget, eller under Franska revolutionen och i många andra fall: det slutar med att valutan blir fullständigt värdelös och att folk går tillbaka till primitiv byteshandel hellre än att använda pengar som förlorar i värde dag för dag eller timme för timme. Det andra är att inflationen plötsligt avbryts och att vi i stället får deflation och depression.

Nu kan man fråga sig: om pappersmyntfoten är så destruktiv, varför har världens regeringar övergett guldmyntfoten? Svaret är att staten behöver pengar för att bedriva sin verksamhet. Hur ska den få dessa pengar? En möjlighet är att ta upp lån, men dessa lån måste förr eller senare återbetalas. Ett annat är att ta ut skatt. Men det finns gränser för hur högt skattetryck medborgarna accepterar: alltför stora skatteökningar kan ju leda till att regeringen faller i nästa val. (Det kan också leda till skatterevolt eller rentav revolution: Franska revolutionen startade som en skatterevolt, och det gjorde också Nordamerikanska frihetskriget.) Det är därför man sätter sin lit till den tredje metoden: att helt enkelt trycka upp fler pengar. Man gör det för att möjliggöra en politik av budgetunderskott. Inflationen beskrivs ofta som en ”dold skatt”, och det är precis vad den är. Pappersmyntfoten hänger förstås intimt samman med blandekonomin och med idén att staten ska göra allt utom det den är till för: skydda individens rättigheter.

Så varför finns det så få ekonomer som står upp för guldmyntfoten, och varför förtigs de få som gör det? Jag vill inte påstå att jag har det fullständiga svaret på den frågan, men en del av svaret är helt visst att ekonomerna är maktens lydiga tjänare. Så länge staten har det grepp den har är karriärmöjligheterna för sanningssägare i detta ämne inte de ljusaste. Som en belysande detalj kan jag nämna att Ludwig von Mises aldrig ens hade en avlönad professur (han var anställd i ett statligt verk och skrev och höll föreläsningar och seminarier på sin fritid) – och tvingades ju också lämna sitt hemland när nazisterna tog makten, ett öde som definitivt inte skulle ha drabbat John Maynard Keynes ifall tyskarna vunnit kriget – inte efter de inställsamma orden i förordet till den tyska översättningen av General Theory. Att säga att ekonomernas inställsamhet mot de makthavande är den enda förklaringen är måhända överdrivet konspiratoriskt; det kan ju faktiskt vara så att de inte begriper bättre, även om det verkar otroligt.

Vad kan vi göra för att återupprätta guldmyntfoten? Det är naturligtvis lika svårt som allt annat som har att göra med att inrätta ett verkligt kapitalistiskt samhälle; det låter sig inte göras över en natt och det mest optimistiska är att det låter sig göras över ett par generationer. Men vi kan alltid börja med att tala klarspråk i frågan.

Den ekonomiska vetenskapen är i behov av reform, men vem ska reformera den? Inte jag: det hinner jag inte med under de korta decennier jag har kvar att leva. Men de av er som är unga och kanske påbörjat era studier i nationalekonomi kan göra en insats: ni kan vända keynesianismen ryggen (efter att ha tenterat av den, givetvis – jag ber er inte offra er karriär) och sedan sätta er in i klassisk och ”österrikisk” ekonomi, lära er vad som finns att lära och se till att sund ekonomi blir uppmärksammad av fler och fler.

Den bästa boken i ekonomi, och den som borde vara obligatorisk läsning i ämnet vid universiteten, är George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics. Och även om det finns åtskilligt att hämta hos andra ekonomer i denna fråga, är den bästa sammanställningen kapitlet ”Gold versus Inflation” i Reismans bok. (Det är det näst sista kapitlet i boken, och det kan vara svårt att kämpa sig fram till det – somligt i Reismans bok är svårt t.o.m. för mig. Men kapitlet går alldeles utmärkt att läsa separat. Och det innehåller det mesta som finns att veta.)

Objektivister vet naturligtvis redan varför vi ska ha guldmyntfot: guld är ett objektivt värde, ett värde som inte bestäms av mänskligt godtycke (i all synnerhet inte av statligt godtycke) utan av tillgång och efterfrågan. Att ersätta guld med papper är legaliserat falskmynteri. Vet man det, så vet man det grundläggande. Men att bara veta det räcker inte långt, lika lite som det räcker att bara veta att existensen existerar eller att man ska leva sitt liv för sin egen skull.

Vad som behövs – både för vår egen skull och för den ”stora sakens” skull – är en detaljerad förståelse av inflationens skadeverkningar, av hur ekonomin skulle se ut under guldmyntfot och av hur vi kan komma dit. Det är den förståelsen Reisman ger.

Själv kan jag bara hoppas att med denna uppsats ha dragit ett strå till stacken.

Mer om guld och papper: Bankernas roll

Efter min förra uppsats om guld vs. papper fick jag en fråga/invändning från en läsare som jag ska försöka besvara. Invändningen lyder:

Du påstår att inflation uppstår när centralbankerna trycker upp mer pengar. Du nämner dock inte att privata banker skapar pengar genom att låna ut hundratals gånger mer än vad de har i kapital. De skapar alltså även de pengar. Jag förstår inte varför denna verksamhet inte är inflationsdrivande, eller varför den inte är mer inflationsdrivande än vad den är. Är det för att bankerna kräver säkerhet för sina lån? Eller räknas deras utlån som tillgångar? Jag hoppas att du kan skingra dimmorna, jag kan tyvärr nästan ingenting om nationalekonomi.

Det är sant att banker gör så, men anledningen till att de gör det är att vi lever i en inflationsekonomi, och det är fortfarande staten och centralbankerna som bär ansvaret.

Det finns en typ av ”pengar” som på engelska kallas ”fiduciary money” (termen är myntad av Ludwig von Mises). Jag känner inte till någon svensk term, men min engelsk-svenska ordbok ger en förklarande översättning: ”sedelvaluta (vars värde vilar på förtroende och) för vilken guldtäckning inte krävs”. Så låt mig kalla det ”förtroendevaluta”, eftersom dess värde inte vilar på annat än kundernas förtroende för sina banker. (Ordet ”fiduciary” kommer dessutom av det latinska ”fides” som betyder just ”förtroende”.)[2]

På 1800-talet och början av 1900-talet förekom ett system som kallas ”fraktionell guldmyntfot” (återigen känner jag inte till någon vedertagen svensk term, så jag gör en direktöversättning från engelskan[3]). Det innebar att bankerna kunde ge ut fler sedlar än det fanns täckning för i form av guld. Jag skulle t.ex. kunna deponera mitt guld i en bank och få sedlar i stället (eftersom sedlar är bekvämare att handskas med). Men banken kunde använda mitt guld som täckning för att låna ut lika många sedlar till någon tredje person. På så sätt kunde en mängd guld som har värdet 1 zillion kronor (eller dollar eller pund, o.s.v.) täcka en mängd sedlar som uppgår till många fler zillioner kronor.

Det uppenbara problemet med ett sådant system är att det bara fungerar så länge inte alltför många kommer och vill lösa in sina sedlar mot guld. Systemet vilar som sagt enbart på förtroende. I det ögonblick förtroendet för banken sviktar och kunderna vill ha tillbaka sitt guld, går banken omkull.

Idag, när vi i stället har pappersmyntfot, skapas ”förtroendevaluta” huvudsakligen genom checkkonton. Säg att jag sätter in mina pengar på banken och i stället betalar med mitt checkhäfte eller mitt bankomatkort. Nu kan banken använda de pengar jag deponerat och låna ut samma summa till någon tredje person. Situationen är densamma. Det kan finnas en zillion i ”standardpengar” i ekonomin med betydligt fler zillioner i ”förtroendevaluta” i omlopp.

För att ersätta den där zillionen med konkreta siffror: det fanns 1993 $799 miljarder i form av checkkonton i USA, varav endast $60 miljarder i ”standardpengar” och de återstående $733 miljarderna i ”förtroendevaluta”. (Siffrorna är ur Reismans bok; jag känner inte till några siffror för Sverige, men eftersom systemet är detsamma, föreställer jag mig att proportionerna är ungefär desamma.)

Saken är alltså den att bankerna lånar ut betydligt mycket mer pengar än vad som egentligen finns. Så frågan är hur det här systemet överhuvudtaget kan upprätthållas? Det borde ramla ihop som ett korthus eller en räcka dominobrickor, så snart några av bankernas kunder tappar förtroendet och begär sina pengar tillbaka.

Frågeställaren har rätt i att banker begär säkerhet för sina lån och kan kräva in säkerheten ifall någon låntagare skulle fallera (t.ex. min bostadsrätt, ifall jag inte längre kan betala mitt bolån, eller en fabriksanläggning om det är det lånet har gått till). De som försvarar systemet menar att det som inte täcks av guld eller av ”standardpengar” i stället täcks av säkerheterna. Och i normala fall kan det räcka för att få korthuset att stå. Men om en eller ett par verkligt stora låntagare skulle bli tvungna att inställa betalningarna, och den säkerhet de lämnat visar sig mindre värd än vad man räknat med, räcker det för att blåsa omkull korthuset och utlösa en deflation och en depression.

Observera nämligen att så fort förtroendet för en bank börjar svikta, kommer bankens kunder att stå i kö för att ta ut sina pengar – och eftersom det finns betydligt mindre riktiga pengar i banken än vad det finns checkkonton (eller sedlar utan täckning) i omlopp, kan banken inte betala ut sin skuld utan tvingas gå omkull.

Det är just därför att centralbanken (Federal Reserve eller hos oss Riksbanken) finns till hands för att skapa nya papperspengar ur tomma intet som bankerna kan fortsätta med denna policy. Centralbanken fungerar som vad på engelska kallas ”lender of last resort” (”sista tillflyktens utlånare”) för de andra bankerna. När en bank hotar att gå omkull griper centralbanken in och lånar ut pengar till den. Och varifrån kommer de pengarna? Från tryckpressarna. Eller också ändrar man helt enkelt siffrorna i en liggare. Om centralbankerna avstod från att bedriva inflationspolitik, skulle andra banker inte heller kunna göra det på egen hand. De som försökte sig på det skulle gå omkull. Banker som var solida och hade täckning för sina utlån skulle klara sig.

I en fullständig laissez-faire-ekonomi skulle bankväsendet vara fritt och konkurrensutsatt, och det skulle inte finnas några centralbanker. Om någon bank skulle vilja låna ut mer pengar än den har täckning för, skulle den få göra det på egen risk – och den som sätter in pengar på en sådan bank skulle också göra det helt på egen risk. Bara detta faktum är en tillräcklig garanti för att något sådant inte skulle ske.

Eftersom det faktiskt är en typ av bedrägeri att låna ut pengar som man inte har, anser Reisman (och andra med honom, t.ex. Murray Rothbard) att oskicket borde förbjudas i lag. Mises är inne på samma linje; han menade att enda sättet att hindra stater och centralbanker att bedriva inflationspolitik är att helt upphöra med utgivandet av förtroendevaluta/omloppsmedel (eller beviljandet av cirkulationskredit, vilket bara är ett annat sätt att säga detsamma). – Andra (bland dem åtskilliga objektivister, inbegripet Ayn Rand) menar att det är okej, så länge bankerna är öppna och talar om vad det är de gör, ifall de lånar ut mer än de har täckning för – om det finns kunder som vill ta den risken med sina pengar, är det deras sak. Förmodligen är detta tillräckligt för att avstyra oskicket – om inte, så åtminstone hålla det inom mycket snäva gränser.[4]

Reismans redogörelse för detta finns på s. 511ff och s. 957f i Capitalism: A Treatise on Economics (men läs gärna hela kap. 19, ”Gold versus Inflation”, s. 895–966). Mises redogörelse finns på s. 432ff i Human Action (och på flera andra ställen i samma bok). Vill man verkligen studera ämnet i detalj bör man läsa Mises The Theory of Money and Credit (Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel för dem som hellre läser tyska). Men den sistnämnda är ännu mindre någon nybörjarbok än de båda förstnämnda. Min egen framställning är förstås något schematisk. Men jag tror jag har fått fram det väsentliga.


[1] Äran för att ha kommit på att det var så ädelmetaller kom att bli pengar tillkommer Carl Menger. Se hans Principles of Economics (Grundsätze der Volkswirthschaftslehre), s. 257ff.

[2] På tyska använder Mises termen ”Umlaufsmittel”, vilket naturligtvis blir ”omloppsmedel” på svenska. På engelska används ibland termen ”circulation credit”, eftersom meningen är att få pengarna att cirkulera mera.

[3] En möjlig översättning skulle vara ”bråkdelsguldmyntfot”.

[4] I den tidigare versionen av denna uppsats skrev jag att Reisman anslöt sig till den senare skolan, men det var ett misstag: senare i boken skriver han att det enda som är både moraliskt och praktiskt är en 100-procentig guldmyntfot och att alla omloppsmedel är ett sätt att narra allmänheten.

Och det finns en stor hake med föreställningen att omloppsmedel är en sak mellan banken och kunden. Liksom med all inflation är det den tredje parten – den breda allmänheten – som drabbas av bedrägeriet. Liksom med all inflation är de som först får de nya pengarna/omloppsmedlen i sin hand i en position där de kan köpa innan priserna hunnit gå upp, medan de som sist får dem i handen kan använda dem först efter det att priserna gått upp. Enda sättet för bankerna att vara ”fullständigt öppna” med vad de gör skulle vara att trycka på sedlarna att de bara delvis är inlösbara i guld eller silver. Men då skulle hela poängen med omloppsmedlen – att göra det möjligt för låntagarna att använda dem innan priserna gått upp – gå förlorad. – Jag har tagit upp detta åtskilliga gånger på min engelska blogg under etiketten ”fractional reserve banking”. Se också på svenska Ett av bankväsendets mysterier.