Hur ska proletärerna ta makten …

… och vad ska de göra, när de tagit makten?

Gustaf Steffen ägnar ett kapitel i sin bok åt Kommunistiska manifestet och ger bl.a. följande välbekanta citat:

Karl MarxBourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat kvantitativt mäktigare och kolossalare produktionskrafter än alla tidigare generationer tillsammans. Underkuvandet av naturkrafter, maskinteknik, användning av kemien i industri och jordbruk, ångbåtar, järnvägar, elektriska telegrafer, uppodling av hela världsdelar, reglering av floder, hela ur jorden stampade befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte. (S. 70f; s. 21 i Axel Danielssons översättning av Det kommunistiska manifestet.)

Detta stycke har jag ju själv citerat ett par gånger, eftersom det visar att Marx och Engels var fullt medvetna om vilket ymnighetshorn kapitalismen (”bourgeoisien”) skapat och ändå ägnade sitt liv åt att  välta den över ända. Om man letar efter ursäkter, kan man ju ursäkta dem med att de trodde att också bourgeoisiens herravälde skulle sprängas av alla de nya produktivkrafterna, och att resultatet – proletariatets diktatur – skulle skapa ett ännu större ymnighetshorn. Om man är väldigt intresserad av att hitta ursäkter, alltså. Levde Marx och Engels idag och hade sett all den förödelse socialismen åstadkommit, hade de kanske tänkt annorlunda. Eller kanske inte – socialisternas förråd av ursäkter för all hittillsvarande socialisms misslyckanden är hart när outtömligt.[1]

Ett par sidor senare skriver Steffen:

gustaf-steffenDå Marx skildrar hur ”bourgeoisien spelar sin revolutionära roll i historien”, öser han ut ett ymnighetshorn av verber, som uttrycka den starkaste, ja, våldsammaste sociala och tekniska aktivitet. Bourgeoisien ”revolutionerar”, ”härskar”, ”förstör”, ”söndersliter”, ”dränker”, ”upplöser”, ”utplundrar”, ”förvandlar”, ”avkläder”, ”avslöjar”, hon ”innästlar sig över allt, bryter mark över allt, upprättar förbindelser överallt, över hela jordklotet”; hon ”gestaltar”, ”tillintetgör”, ”undantränger”; hon ”rycker t.o.m. de barbariska folken med in i civilisationen”; hon ”skjuter ned deras kinesiska murar och tvingar deras främlingshat till kapitulation” ”genom sina billiga varor”; hon ”tvingar” alla folk att förborgerliga sig; ”med ett ord, hon skapar sig en värld enligt sitt eget beläte”; hon ”skapar enorma städer, underkastar landsbygden stadens herravälde”, ”sammanhopar befolkningar”, ”centraliserar produktionsmedel” och ”koncentrerar egendom i få händer”. Och först som sist: ”Först bourgeoisien har bevisat, vad människans verksamhet kan åstadkomma. Hon har utfört helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler; hon har genomfört helt andra härnadståg än folkvandringar och korståg.

Att upptäcka och uppfinna, att taga initiativ, att bryta ned fördomar och slentrian, att krossa alla hinder och fylla hela världen med nyskapelser av teknisk och social art, att besegra och härska – det är ”bourgeoisiens” världshistoriska roll enligt Marx. Han försäkrar, att den är vida mer och djupare aktivistisk än någon äldre härskande klass’ tekniska och sociala gärning.

Skulle all denna revolutionära praktik vara blott en ”reflex” av ”yttre omständigheter”? Vilka omständigheter? Det är ju först genom naturvetenskapliga upptäckter, tekniska uppfinningar, nya företag och nedrivning av gammalt socialt gods, som omständigheterna förvandlas, bli nya. Hur var det Marx skrev 1845, blott tre år innan han författade ”manifestet”: ”Sammanfallandet av omständigheternas förändring med den mänskliga verksamhetens kan fattas och rationellt förstås blott såsom revolutionerande praktik.” Ja – hur skola vi nu förstå och tillämpa detta orakelord? Icke går det genom att göra Marx’ ”bourgeoisi” av 1848 till en reflexapparat, som passivt reflekterar ”omgivningens” förändringar då Marx med alla språkets starkaste medel försäkrar att bourgeoisien ”skapar” den nya ”omgivningen”, producerar ”omgivningens” förändring. (S. 72ff.)

Och några sidor senare:

Marx ger tydligt och klart tillkänna, att bourgeoisien är den ekonomiskt aktiva och att proletariatet är den ekonomiskt passiva samhällsklassen inom det moderna samhället. Den ena organiserar och leder, föreskriver och befaller, ändrar och revolutionerar; den andra tjänar och lyder, utför befallningarna, vräkes viljelöst hit och dit av förändringarna i teknik och organisation. Den ena äger allt och härskar över allt. Den andra äger intet, härskar över intet. I viss mening är det obestridligt, att Marx målar bourgeoisien som världshistoriens aktivaste och det moderna proletariatet som dess ekonomiskt passivaste samhällsklass. ”Arbetaren har blivit ett blott tillbehör till maskinen”, säger Marx. Modern stordrift och maskinteknik föra detta med sig. (S. 77f.)[2]

Och då blir det förstås en gåta att det passiva proletariatet ska kunna genomföra något så aktivt som en revolution.

Kan det nu vara rimligt att påstå, att denna socialekonomiskt passivaste av alla samhällsklasser skall socialekonomiskt revolutionera samhället och skall kunna bygga ett nytt ekonomiskt samhälle i enlighet med alldeles samma allmänna utvecklingsschema, som upptäckts gälla för den aktivaste av alla samhällsklassers revolution och nydaningsverk? Vad kan vara lättare att förstå, än att bourgeoisien, förkroppsligandet av sådana makter, som Marx utmålar, skulle lyckas rasera ett samhälle och att bygga ett nytt? Men hur skola vi kunna tänka oss, att en samhällsklass i en sådan total ekonomisk och social vanmaktsställning, som den moderna lönearbetarklassens enligt Marx, skall kunna åstadkomma liknande?

Borgareklassen växte ju upp till en ägareklass och ledareklass, en uppfinnare- och organisatörsklass, en ekonomisk härskareklass redan inom det feodala samhället – som Marx också framhåller i ”manifestet”. Man behöver näppeligen någon ekonomistisk samhällsuppfattning för att vara redo att förstå, att bourgeoisien slutligen måste bli samhällets herre till namnet såväl som till gagnet. Men huru skola vi förmå fatta, att något liknande skall kunna hända, vad proletariatet beträffar? – en klass som saknar träning i konsten att förvalta produktiv egendom, att organisera och leda ekonomisk produktion, att befalla och härska över sig själv och andra? (S. 79.)

Och gåtans lösning, enligt Marx?

Det är […] tydligen Marx’ mening att framhålla, att den moderna arbetarklassen disciplineras genom det storindustriella arbetssättet och genom sina omedelbara ekonomiska intressen drivs att organisera sig och att leva ett liv av snart sagt daglig kamp om arbetslönen och de övriga betingelserna i arbetslivet. (S. 81.)

Och:

Att produktionens organisation och produktivkrafternas hopning som privategendom i bourgeoisiens händer enligt Marx framtvinga proletariatets revolutionära hållning är klart. Men angående proletariatets kompetens för sitt värv efter revolutionen, värvet att organisera och administrera det nya, socialistiska och demokratiska samhället har han intet annat att anföra, än proletariatets vana vid arbetsdisciplin och organisation. Han synes ej ha haft en tanke på, att denna passiva vana är något helt annat än den aktiva förmågan att organisera, leda, administrera, förutse, besluta, befalla.

Och kan man dessutom tänka sig, att proletariatets villighet att underkasta sig sträng disciplin i arbetet och att bära organisationens nödvändigtvis ofta tryckande band under närvarande järnhårda tvångsförhållanden alldeles otvivelaktigt skulle fortvara, sedan bourgeoisiens välde störtats och det ej fanns annan tvångsmakt kvar i samhället än den, som det segrande proletariatet frivilligt underkastade sig? Denna kardinalfråga uppkastar aldrig Marx. (S. 82.)

Samma invändning upprepas med andra ord några sidor senare i texten:

Dessa ”despotiska ingrepp [i egendomsrätten och de borgerliga produktionsförhållandena]” skola principiellt bestå däri, att ”proletariatet använder sitt politiska herravälde för att efter hand frånrycka bourgeoisien allt kapital och för att centralisera alla produktionsmedel i statens händer, d.v.s. i händerna på det som härskande klass organiserade proletariatet” varförutom proletariatet måste ”möjligast raskt öka massan av produktivkrafter”. (S. 88.)

Detta var alltså vad Marx menade, och Steffen kommenterar:

Detta är icke småsaker, som uträttas utan politiska talanger och politisk träning och, ännu mindre, utan ekonomiska talanger och ekonomisk träning.

Som vi sett framhåller Marx själv 1872, att borgarstatens statsmaskineri icke så utan vidare kan tagas i hand av proletariatet såsom en ”maskin”, vilken låter använda sig för arbetarrevolutionens syften. Det gäller att på kortaste tid under starkaste revolutionär spänning och fara för kontrarevolution omskapa ”statsmaskineriet” i socialistisk-demokratisk riktning. Varifrån få de, delvis åtminstone, nödiga nya ämbetsmännen? Och samtidigt måste ”massan av produktivkrafter möjligast raskt ökas”! Ett ekonomiskt nydaningsverk av jättedimensioner, som skall utföras av det icke affärsvana proletariatet, under det att den hittillsvarande ekonomiska organisatörs- och ledareklassen, bourgeoisien, är slagen till marken – och ligger och lurar på ett tillfälle att återupprätta sitt ekonomiska såväl som politiska välde! (S. 88f.)

Och Steffen sammanfattar:

I varje fall ha vi nu sett, att Marx själv indirekt erkänner, att teorien om proletariatets […] socialekonomiskt passiva roll i det närvarande samhället utgör en svårighet, då man därmed skall förena teorien om ”proletariatets revolutionära diktatur” i en icke utan våld möjlig, till sin mekanism delvis politiskt administrativ och delvis ekonomiskt administrativ social omvälvning. En viss utveckling av de materiella produktivkrafterna kan erkännas vara en oumbärlig yttre betingelse för den socialistiskt demokratiska revolutionen. Men om den ej medräknar de inre, de psykiska betingelserna, blir teorien oduglig för varje praktisk tillämpning – det visar Marx att han känner, då han kommer fram till den praktiska tillämpningen. Och likväl har han icke i sin historiska evolutionsteori inarbetat någon teori om utvecklingen inom proletariatet av de positiva andliga krafter, som i det nya samhället och redan vid detta genombrott skola krävas hos det arbetande folkets hela stora massa. (S. 90f.)

Summan av allt detta är att proletariatet inte skulle kunna klara av att åstadkomma någon diktatur – än mindre då förstås en socialistiskt demokratisk diktatur – eftersom det saknar de nödvändiga förutsättningarna.

vladimir-leninOch Steffens farhågor besannades 1917, när Lenin skrev så här i Staten och revolutionen:

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de ”enkla” arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri – och framför oss står då en från ”parasiten” befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla ”stats”-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Hela folkhushållningen organiserad som posten, och så att tekniker, förmän och bokhållare, liksom alla befattningshavare överhuvudtaget, ej erhåller högre lön än en ”arbetarlön”, under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll – det är vårt närmaste mål. Det är en sådan stat på en sådan ekonomisk grundval, som vi behöver. Detta blir resultatet av att parlamentarismen avskaffas och de representativa institutionerna bibehålles; härigenom undgår de arbetande klasserna att dessa institutioner prostitueras av bourgeoisin.

Men Lenin var förstås inte heller proletär (han kom från ett välbärgat borgerligt hem och stod aldrig någonsin på verkstadsgolvet, och inte sorterade han post heller). En riktig proletär hade kanske kommit på en bättre idé än att organisera hela folkhushållningen med posten som förebild.


[1] Bara som ett exempel: någon vänsterikon – jag tror det var Kajsa Ekis Ekman – har hävdat att Venezuela just nu genomlever en ”klassisk kapitalistisk kris”. Ingen kommunism i världen kan hindra våra vänsterikoner att skylla kommunismens misslyckanden på kapitalismen.

[2] En invändning man kan rikta mot Marx’ hela resonemang är att det inte är bourgeoisien som helhet som leder, organiserar, administrerar, etc.; det är företagsledarna som gör det, och företagsledarna är ett mindretal inom bourgeoisien.

Annonser

Fönsterkrossningsfelslutet

(Nationalekonomer för Usama bin Laden)

Repris från 2001.

Jag skrev för några veckor sedan att akademiska ekonomer (den sorts ekonomer som George Reisman kallar ”pseudoekonomer”) ägnar sig åt att dölja sanningen i stället för att avslöja den och presentera den. Jag har nyligen sett ett verkligt skräckexempel på den saken. Men först lite historik:

En av nationalekonomins klassiker är en kort uppsats av Frédéric Bastiat som heter ”Vad man ser och vad man inte ser” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Den är en vederläggning av idén att förstörelse någonsin kan vara bra för ekonomin. Bastiats exempel är att en gatpojke krossar en fönsterruta i en butik. Vad folk nu ser är att butiksinnehavaren måste punga ut några tusenlappar för att byta ut rutan och att det ger glasmästaren jobb och alla som glasmästaren i sin tur handlar med, som t.ex. kittfabrikören. Så man drar slutsatsen att fönsterkrossningen är bra för ekonomin och ger arbetstillfällen som annars inte skulle funnits. Vad man inte ser är vad butiksinnehavaren skulle kunna ha gjort med de här tusenlapparna i stället, ifall rutan fått förbli hel – t.ex. köpa en välbehövlig ny kostym, vilket skulle gett hans skräddare arbete och tygfabrikanten skräddaren köper sitt tyg från, och dem som föder upp de får ullen kommer ifrån. (Exemplen kan variera, men ni fattar säkert poängen.) Henry Hazlitt tog senare Bastiats exempel och byggde hela sin bok Economics in One Lesson (Sunt förnuft i nationalekonomi) på det.

Principen gäller förstås inte bara fönsterkrossning utan precis lika mycket den mera omfattande form av förstörelse som går under benämningen krig. I krig observerar människor att vissa industrier blomstrar – de som producerar vapen, ammunition, stridsvagnar, stridsflygplan, o.s.v., och alla deras arbetare och underleverantörer. Så man talar om en ”krigsboom”. Vad man inte ser är att andra industrier måste göra motsvarande neddragningar. Man ser t.ex. inte alla personbilar och civila lastbilar som förblir oproducerade därför att industrin nu är så inriktad på stridsvagnar. Man ser alla nya vapen som smids; man ser inte hur många plogbillar som förblir osmidda.

Man hör ibland (jag hörde det så sent som igår) att krig åtminstone har det goda med sig att det råder bot på arbetslösheten. Det här är väl nästan det allra värsta argument man kan höra. Sättet att råda bot på arbetslösheten är att lämna arbetsmarknaden fullständigt fri och att tillåta människor att arbeta för exakt den lön de kan få. Men våra ”humanitära” blandekonomer – som skulle skria i högan sky mot en sådan lösning och tala om ”de grymma marknadskrafterna” och ”marknadens tyranni” och jag vet inte allt – har ingen annan lösning på arbetslöshetsproblemet än att skicka ut unga män att dö på slagfälten.

Inget av detta är väl särskilt svårt att förstå? Men det är inte vad akademiska ekonomer lär ut. John Maynard Keynes, allmänt hyllad som förra århundradets främste ekonom, ägnar ett helt kapitel i sin General Theory åt att försöka visa att pyramidbyggen, jordbävningar och krig är bra för ekonomin – de stimulerar konsumtionen och skapar arbetstillfällen. Det är sådant som prånglas ut från lärostolarna i ekonomi och både köps och sväljs av våra beslutsfattare.

Så till själva skräckexemplet, som vid det här laget inte behöver någon kommentar. Paul Krugman, en uppburen keynesiansk pseudoekonom, skriver följande i The New York Times:

Hur hemskt det än må låta kan [förstörelsen av World Trade Center] t.o.m. åstadkomma en viss ekonomisk nytta… Den drivande kraften bakom den ekonomiska avmattningen har varit en skarp nedgång i affärsinvesteringarna. Ny behöver vi plötsligt några nya kontorsbyggnader.

Det är sådant som gäller för ekonomisk visdom i våra dagar! Samtidigt som ekonomer som Bastiat och Hazlitt (vid sidan av giganter som Mises och Reisman) helt enkelt förtigs eller på sin höjd förlöjligas. Vilket öde är världen egentligen värd?

Citatet från Krugman har jag från en artikel av Robert Tracinski, The Economics of War. Frédéric Bastiat finns numera, tack vare den i vissa avseenden förträfflige Johan Norberg, tillgänglig i svensk översättning. Boken heter Det man ser och det man inte ser men innehåller även andra av Bastiats uppsatser.

Post scriptum 2016: Sedan detta skrevs har Paul Krugman dels tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, dels föreslagit att det borde spridas ett rykte att vi hotas av en invasion av utomjordingar för att ge ekonomin en skjuts.

Sparparadoxen

Det finns en variant av samma felslut som går under benämningen ”sparparadoxen” och som också prånglas ut av keynesianska pseudoekonomer. Den går ut på att sättet att klara en ekonomisk kris är att slösa sig ur krisen. Den kallas en paradox, därför att den strider mot allt sunt förnuft.

Sparparadoxen formulerades ursprungligen av den skotske 1700-talsfilofen Bernard de Mandeville i en skrift med namnet The Fable of the Bees. Mandeville presenterade ett exempel med två bröder som får ärva en förmögenhet. Den ene brodern sätter genast igång att leva upp sitt arv i sus och dus, medan den andre sparar sitt kapital, investerar det och förräntar det. Nu påstår Mandeville på fullt allvar att det är den förre brodern som gör ekonomin och mänskligheten en tjänst. Tänk bara på alla kypare som får rundhänt med dricks på alla krogar han besöker! Eller vilket uppsving det kan bli för prostitutionen! Och detta är också vad man ser. Vad man inte ser är att hans sparsamme bror vårdar sina jordagods, får säden att växa och bli till mjöl och bröd, kanske grundar en fabrik eller investerar i en redan existerande fabrik – och därmed skapar nya arbetstillfällen eller i allra sämsta fall åtminstone bevarar redan existerande arbetstillfällen. Den slösaktige broderns del av arvet är snart slut, och allt är tillbaka vid det gamla igen – kyparna och gatflickorna är snart lika fattiga som förut; den sparsamme broderns arvedel finns kvar och växer till sig och bidrar till att hela ekonomin växer till sig.

Hur absurd denna sparparadox än är, är det precis detsamma John Maynard Keynes lär ut. En av hans huvudteser i General Theory är att sparande är direkt skadligt för ekonomin och att det är spendering av pengar för konsumtion (ju mer och ju slösaktigare konsumtion, desto bättre) som håller ekonomin igång. Att allt som sparas investeras, och att det är investeringar som skapar nyproduktion och arbetstillfällen är ett faktum så uppenbart att Keynes och hans anhängare helt enkelt förnekar det. Att ett slut på sparandet skulle leda till att det snart heller inte finns pengar att lägga ut på konsumtion (och att vi alltså måste svälta) – en sådan tanke går inte in i deras huvuden. Och det är också Keynes recept politiker följer. Varje gång det uppstår en kris eller en lågkonjunktur, handlar det bara om att få igång konsumtionen, inte om att samla i ladorna och få igång produktionen.

Sådan är den ekonomiska vägledning vi erbjuds. Finns det någon vetenskap som är i behov av ordentlig upprensning, är det ekonomin – om nu någon fortfarande undrar över att jag tjatar om att vi behöver George Reisman (och även om jag anser att han är den bäste, är han inte den ende vi behöver).

Informationen om Mandeville har jag från Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics” (New York 1959) som är en grundlig uppgörelse med Keynes teorier. Exemplet med de båda bröderna finns också med i Sunt förnuft i nationalekonomi (s. 189ff i den svenska översättningen).

Post scriptum 2016: Det finns mera sofistikerade varianter av sparparadoxen, men de är just det: varianter – och inte heller särskilt sofistikerade.

Keynes och hans anhängare ställer ”sparbenägenhet” mot ”konsumtionsbenägenhet” – och eftersom det, enligt dem, är konsumtionen som driver ekonomin framåt, är förstås ökat sparande något som skadar ekonomin. (För vederläggning av denna idé hänvisar jag till George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.)

Sparande är förstås inget annat än uppskjuten konsumtion. Man lägger t.ex. undan pengar för att ha något att leva på den dag man inte längre är arbetsför (eller förbjuds att arbeta vidare). Och det man sparar på bank går direkt till investeringar.

Man kan också spara pengar genom att hamstra dem – sy in dem i madrassen eller gräva ner dem på oländiga platser i skogen, där rövare och skattmasar inte kan komma åt dem. Men i normala fall är hamstring en synnerligen marginell företeelse, även om Keynes tycks tro annorlunda: han menar att sparpengar läcker ut ur systemet och att dessa läckor måste kompenseras med fler papperspengar.

En bra uppsats om detta av Ola Nevander hittar ni på svenska Misesinstitutets hemsida.

$ $ $

Detta inlägg ingår också i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1.

Låna av sig själv?

Jag har på sistone haft väldigt hög tidspreferens och därför levt över mina tillgångar.

Så t.ex. har jag skippat falukorven och fläsket (med löksås eller bruna bönor) till förmån för oxfilé, entrecôte, tournedos och rumpstek – helst då närproducerat, eftersom det är saftigare och smakar bättre. Emellanåt har jag varierat med gös, lake eller sjötunga. En och annan tesked rysk kaviar har det också blivit.

Likaså har jag slutat med billiga lådviner och i stället köpt hem Mouton-Rotschild. När det inte har räckt för att dränka sorgerna och bekymren, har jag kompletterat med långlagrad whisky (12–18 år).

Och i stället för att rulla mina cigaretter har jag köpt Havannacigarrer.

En och annan semesterresa Thailand tur och retur har det också blivit.

Och eftersom jag månar om de fattiga och utsatta i vårt samhälle har en del också gått till välgörenhet – och varje gång jag passerat en tiggare på stan har han eller hon fått en femhundring i koppen.

Det här har förstås grävt en del hål i min ekonomi – speciellt som jag är lägre mellanpensionär. Jag skulle behöva ta ett lån för att täppa till hålen. Men när jag går till banken får jag veta att min kreditvärdighet inte längre är den bästa, så den möjligheten är stängd för mig.

Men så får jag läsa i avisen att det går alldeles utmärkt att låna av sig själv, och att detta är lösningen på alla problem, inklusive problemet att kunna fortsätta att idka välgörenhet.

Så jag tittar i kassakistan, men där finns bara småslantar, men desto fler kravbrev och utmätningshot från kronofogden. Så vad göra?

Men idag sker ju de allra flesta penningöverföringar digitalt, och många, även jag själv, har en nätuppkoppling till banken. Så vad är enklare än att hacka mig på mitt konto och lägga till en eller ett par nollor på kreditsidan och/eller ta bort ett eller par nollor på debetsidan?

Nu har jag aldrig lärt mig hacka, men jag kan säkert hitta någon duktig hackare som kan bistå mig för en rimlig avgift.

Ja, det här går säkert bra – ända tills någon upptäcker vad jag håller på med och jag får betydligt värre saker i brevlådan än utmätningshot från kronofogden.

$ $ $

Allt det här är förstås fiktion – jag äter fortfarande fläsk (helst med löksås, men bruna bönor kan också få duga), jag handrullar fortfarande mina cigaretter, jag är måttlig med alkoholen, jag reser sällan längre än till Stockholm, och jag tar ibland en macka med Kalles kaviar. – Jag lever som den lägre mellanpensionär jag är, och visserligen krymper min tidshorisont en smula för varje år som går, men den är ännu inte så snäv att jag ser någon mening med att leva som om var dag var den sista.

Men vad som inte är fiktion är att staten gör precis som i min fiktiva berättelse. Staten kan minsann låna av sig själv! Staten behöver inte bekymra sig om utmätningshot från kronofogden eller ens oroa sig för att behöva krypa i fängelse när någon blåser i visselpipan och avslöjar vad den sysslar med.

Frank Heller skrev en gång (i Storhertigens senare finanser) att staten har ett stort försteg framför den enskilde medborgaren: den kan göra saker som är förbjudna för oss medborgare. Stjäl den kallas det skatt; mördar den kallas det krig; och ägnar den sig åt falskmynteri kallas det inflation.

$ $ $

Artikeln jag länkade till var förstås skriven av ett gäng keynesianer. Det kom ett genmäle från två ”österrikare”, Hans Palmstierna och Martin Moraeus. Det kom också en slutreplik från keynesianerna, men – särskilt med tanke på att en av skribenterna är professor och de båda andra doktorander i ekonomisk historia – är den direkt skamlös.

Så här börjar de:

Hans Palmstierna och Martin Moraeus torde vara i minoritet om att anse att det ”helt enkelt inte är sant” att deflation är farligare än inflation i dagsläget. Samtliga större internationella affärstidningar har återkommande varnat för deflationshotet de senaste åren, liksom ett flertal tunga ekonomer, myndigheter och finansiella aktörer.

Till att börja med är ju detta ett vanligt simpelt auktoritetsargument. Befinner man sig i minoritet, har man fel! Speciellt då om auktoriteterna också är tunga. (Det är också vad Ayn Rand kallade ett ”intimidationsargument” eller ”skrämselargument”[1]: endast lättviktiga debattörer kan påstå något sådant.)

Vad värre är att dessa människor inte kan se den ringaste skillnad mellan prisnedgångar som orsakas av ökad produktion i förhållande till penningmängden och prisnedgångar som är resultatet av att en inflationsbubbla spricker, så att skulder inte kan återbetalas och företagen därför tvingas skära ned på verksamheten, avskeda arbetare och, om inte ens det hjälper, gå i konkurs. Detta är två vitt skilda företeelser; de är bokstavligt talat olika som natt och dag; och man ska inte bunta ihop dem under den gemensamma termen ”deflation”. Till yttermera visso är prissänkningar under en verklig deflation (en recession eller depression) ett nödvändigt medel för att komma ur svackan.[2]

Sedan får vi höra att

den negativa räntan är […] en konsekvens av den marknadsfundamentalism som rått de senaste decennierna , som företrätts av monetarismen.

Centralbankernas manipulation av räntan är alltså marknadsfundamentalism! Och det enda marknadsfundamentalistiska i monetarismen jag kan hitta är att den inte är alltigenom keynesiansk.

Eller det här:

Trots negativ ränta och kraftig expansion av penningmängden har Riksbanken misslyckats med att uppnå sitt inflationsmål. […] Det enda som inflateras är bostadspriserna.

M.a.o.: Riksbankens uppgift är att urholka penningvärdet med 2% per år. Om inte denna urholkning slår igenom fullt ut i konsumentpriserna, ska Riksbanken kompensera med att urholka penningvärdet ännu mer.

Eller ta detta stycke:

Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en marknadsekonomi. Pengar skapas så att säga ur intet både av staten och det privata banksystemet. Pengar kan både vara sedlar och mynt, men också en siffra på ett bankkonto. Pengar i sig skapar inte resurser, men de kan vara ett smörjmedel för att befintliga resurser utnyttjas. Problemet idag är att det privata banksystemet har misslyckats att skapa pengar för nödvändiga investeringar. Istället går lånen till en skenande bostadsmarknad. [Min kursivering.]

Här medger alltså keynesianerna själva att de fiatpengar och de omloppsmedel (bråkdelsreserver) centralbankerna prånglar ut är skapade ur tomma intet, m.a.o. att hela det moderna penningväsendet alltsedan guldmyntfotens avskaffande är ett enda gigantiskt falskmynteri. (Möjligheten att återgå till ”äktapengar” och återinföra guldmyntfoten övervägs förstås inte; den nämns inte ens.) Inte ett ord om att det som skapats ur tomma intet kan försvinna ut i samma tomma intet. (Detta är vad som händer när en inflationsbubbla spricker, när omloppsmedlen (bråkdelsreserverna) försvinner och det blir omöjligt att betala tillbaka de lån företagen narrats att ta tidigare, när räntan var artificiellt låg.) Och termen ”omloppsmedel” har man döpt om till ”smörjmedel”. Och att de pengar som skapats ur tomma intet sedan försvinner ut i tomma intet, det har döpts om till ”likviditetsfälla”.

Och fortsatt och intensifierat falskmynteri skulle också

… dämpa prisuppgången på bostäder och därmed hushållens skuldsättning,

Och hur skulle stora mängder nytryckta pengar kunna dämpa prisuppgången på någonting som helst?

Det skulle även hjälpa Sverige på traven att nå de klimatmål som satts upp i Paris.

Den ena gigantiska bluffen hjälper den andra. Kan det förvåna någon att de som vill förstöra penningväsendet också vill förstöra vår industricivilisation.

Liknande tongångar [som dem man finner hos Ludwig von Mises och hans adepter Palmstierna och Moraeus] fanns även i början av 1930-talet. Det bidrog till massarbetslöshet, nazism, världskrig och gaskamrar.

Men det här är ju en gigantisk verklighetsförfalskning. Lärda doktrinhistoriker[3] måste ju känna till att de enda som korrekt förutspådde börskraschen 1929 och den följande depressionen var just Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek. Och det var de som förklarade att och varför detta skulle leda till massarbetslöshet.

Och att påstå att det var Mises idéer som orsakade nazismen, Andra världskriget och gaskamrarna – för det finns bara ett ord för detta: lumpet. (Som dessa lärda doktrinhistoriker säkert vet förföljdes Mises av nazisterna, inte bara för sina ekonomiska teorier utan också för sin judiska härkomst, och fann sig nödsakad att emigrera; medan däremot John Maynard Keynes försökte ställa sig in hos nazisterna genom att i förordet till sin General Theory förklara att hans teori lämpade sig bättre för ett totalitärt samhällsskick än vad laissez-faire skulle göra. Så jag upprepar mitt omdöme: lumpet.)

Och så anklagas Mises och den ”österrikiska” skolan för att inte ta vederbörlig hänsyn till empirin. Då måste man ju fråga sig varför det är just ”österrikare” som både förutspått och förklarat alla bubblor som uppstått på senare år, från IT-bubblan till fastighetsbubblan; medan keynesianerna bara gnuggat sig i huvudet och undrat varför döbelnsmedicinen[4] inte verkat; och deras enda lösning när bubblan spruckit har varit att rekommendera att man blåser upp en ny bubbla. Och att den empiri keynesianerna åberopar ser ut som den idag gör beror faktiskt till allra största delen på keynesianismens dominans och på att regeringar varit så ivriga att använda dess döbelnsmedicin.

Så avslutar de magistralt med:

Ekonomin existerar i en verklighet, och har verkliga konsekvenser. Vi har inte råd med en kris till.

Ja, ekonomin existerar i en verklighet, men inte i den verklighet keynesianerna tror sig leva i. Och vi har inte råd med de kriser som keynesiansk ekonomisk politik leder till, har lett till och kommer att leda till.

$ $ $

Det allra mest olycksbådande med allt detta är att undervisningen i nationalekonomi och ekonomisk historia bedrivs av charlataner.[5] Vad man lär ut är endast och allenast sofistikerade försvar för falskmynteri.

$ $ $

Närbesläktad bloggpost: Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.


[1] En ordagrann svensk översättning skulle vara ”blyggörandeargument”, men det låter ju väldigt otympligt. Men det går i alla fall ut på att få en meningsmotståndare att blygas för sina åsikter i stället för att bemöta dem i sak. Och det ”biter” bara på meningsmotståndare som redan har ett mindervärdeskomplex.

[2] Se om detta George Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

[3] Professorn i gänget, Lars Pålsson Syll, har gett ut en bok som heter Ekonomisk doktrinhistoria.

[4] Det är kanske inte alla som vet vad som menas med ”döbelnsmedicin”, men det kommer från ett par rader ur Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

[5] Att kalla dem charlataner är förstås ett intimidationsargument. Men det har backats upp av sakargument.