Frihet från att ta Ayn Rand i försvar

Ayn Rand3 Under många och långa år såg jag det som en sorts ”plikt” att bemöta den ondskefulla galla som tidningars och tidskrifters kultursidor plägar ösa över Ayn Rand. Naturligtvis existerar ingen sådan plikt, men det tog lång tid för mig att införliva denna insikt med mitt jag. Vad jag lutade mig emot var några rader jag läst om att man aldrig får tiga stilla när ens värden attackeras (det står någonstans i Själviskhetens dygd). Men det alltså länge sedan, och jag har lagt av med det, eftersom det är meningslöst självplågeri. Men eftersom jag en gång skrivit allt detta, kan jag lika gärna lägga ut det till beskådande.

Negativa recensioner av Ayn Rands romaner är legio och positiva recensioner så gott som obefintliga på ”finkulturella” kultursidor. Jag har för länge sedan upphört att fråga mig varför eller tro att det finns något att göra åt det. Ni har säkert någon gång hört talas om den ”recension” av Atlas Shrugged som Whitaker Chambers fick publicerad i National Review under rubriken ”Big Sister Sees You” och som påstod att allt som sades på varje sida var ”To a gas chamber – go!”. Jennifer Burns skriver i The Goddess of the Market att de negativa recensionerna berodde på att Atlas utstrålade hat – något jag själv aldrig märktt, tros otaliga genomläsningar, Hur vanvettigt detta än låter är det så väldigt många reagerar, och vad fan gör man åt det?

Och, som farbror Fredrik en gång skrev: försöker man slåss mot monster, kan man lätt bli ett monster själv, och stirrar man för länge ned i en avgrund, stirrar avgrunden tillbaka.

Innehåll:

Kritik av den rena illviljan [SDS]
Vår tids Victor Hugo
Moraliskt allvar? [DN]
Replik till Britt Arenander [SAF-tidningen]
Förvar mot löss [SDS]
Debatt i Helsingborgs Dagblad
Atlas långtråkig? [SF-forum]
Kort replik om Ayn Rand [SvD]
Kriget mot bokinköpskommittén
Klotter på bibliotekstoaletterna

Kritik av den rena illviljan

När en människa som vistats en tid i en mörk källare alltför snabbt kommer ut i ett alltför bländande solsken, brukar hon få svarta fläckar för ögonen. Något liknande tycks ha drabbat SDS bokrecensent Lennart Sörensen vid möte med Ayn Rands författarskap (SDS 3.4.78). De fläckar han anförtror åt papperet är osedvanligt svarta. Hans artikel är varken recension eller presentation, fast den ger sig ut för att vara bådadera; den är ett föga kvävt skri av hat.

Han är för all del inte helt ensam om denna sin reaktion. Få författare har så som Ayn Rand lyckats dela sin läsekrets i två motsatta läger, glödande beundrare och blinda hatare. Någon kategori däremellan tycks inte finnas[1]. (Detta kan ses som en reflexion av hennes egna romaner, där svart är svart och vitt är vitt, där hjältarna är verkliga hjältar och skurkarna verkliga skurkar.) Men få undantag dominerar hennes beundrare bland de breda lagren av läsare, belackarna på tidningarnas kultursidor. Orsakerna till detta kan man spekulera över; jag ska avstå från detta och bara uttrycka mitt beklagande över att SDS läsare nu kanhända skräms bort från en verkligt stor läsupplevelse.

De levande (Ayn Rands debutroman och den första att sent omsider översättas till svenska) avfärdas av LS som ett ”fynd för pekoralsamlarna”. Det låter sig ju sägas. Jag kan inte skryta med att förstå den mentalitet som ger upphov till ett sådant omdöme. Estetiskt skiljs jag och LS åt av en bred klyfta – och jag måste erkänna att jag inte känner den ringaste lust att försöka överbrygga den klyftan.

Men man frågar sig onekligen varför LS, om nu de flesta andra böcker är så mycket bättre, ägnar en halv kultursida åt att nedsvärta en pekoralist som lika gärna kunde ha avfärdats i en liten notis eller helt enkelt tigits ihjäl. Den enda förklaring som ges är att det finns risk för att Ayn Rands idéer kan influera en del, icke närmare specificerade, amerikanska beslutsfattare.

Må så vara. Men i så fall borde man vänta sig en relativt fyllig redogörelse för vari dessa farliga idéer består och en någorlunda välgrundad kritik av dem. För om dessa beslutsfattare (vilka de nu är) verkligen skulle vara mottagliga för Ayn Rands idéer, vad är det som får LS att tro att de skulle låta sig ruckas av några på måfå framkastade invektiv, inlindade i löst svammel?

För svammel är det i högsta grad som får ersätta idékritiken. I stället för att diskutera (eller ens nämna) Ayn Rands politiska ståndpunkt – laissez-faire-kapitalismen – nöjer sig LS med att kalla henne ”en andlig syster till John Wayne”. Detta är att ersätta argumentation med insinuation (även om det inte står helt klart exakt vad LS försöker insinuera).

I stället för att diskutera (eller ens presentera) idéinnehållet i Ayn Rands romaner föredrar LS att jämställa henne med Friedrich Nietzsche och hans övermänniskoideal. Det är naturligtvis alltid lätt att dra till med gamle Nietzsche, om man vill undvika en seriös debatt om individens roll i samhället. Men det är ett föga hederligt debattknep och det riskerar att få bumerangverkan. Någon kan ju komma på idén att själv jämföra.

Men Ayn Rand, John Wayne och Friedrich Nietzsche har trots allt en gemensam nämnare: ingen av dem läser Sydsvenskan – och LS kan därför känna sig på den säkra sidan när han stoppar dem i samma säck. Jag skulle tro att det är ungefär så långt LS har orkat tänka. När tanken sviktat, har av en händelse just dessa egennamn stått på lut.

En sak har ändå LS inte lyckats undgå att nämna: att Ayn Rand är individualist och motståndare till alla former av kollektivism. Men så långt som till att diskutera detta faktum når han aldrig. Han nöjer sig med att sätta etiketten ”reaktionär” på individualismen (och måste då rimligtvis mena att kollektivismen är ”progressiv” – från teokratin och pyramidbyggena och ända fram till proletariatets diktatur och Gulag).

Att förespråka individualism är för LS detsamma som att förespråka en ”fascistoid elitideologi”. Den enda möjliga slutsatsen av detta är att LS menar att fascismen värnar om individens rättigheter gentemot staten, och att individen bäst förverkligar sig själv i ett fascistiskt samhälle. (Om denna slutsats är oriktig, då ligger LS ”argumentation” utanför anständighetens gränser.)

I ett avseende är HLS utbrott psykologiskt intressant: han försöker intala någon (om det är SDS läsare eller sig själv må vara osagt) om att Ayn Rands popularitet tillhör det förgångna och nådde sin toppunkt för ett par decennier sedan.

Detta är rent önsketänkande. Ayn Rand drar fortfarande fulla hus de gånger hon framträder, och såvitt jag vet är ”vibrationerna av hänförelse” oförminskade. Personligen hyser jag ingen fruktan för att hennes inflytande i USA kommer att bedarra. Detta givetvis under förutsättning att USA inte (som Ayn Rand upprepade gånger varnat för) förvandlas till ”en fascistisk stat med kommunistiska slagord”.

Och hennes eventuella framtida inflytande i Sverige beror ytterst på detsamma.

3 juli 1978

$ $ $

Jag fick följande svar från SDS kulturchef Nils Gunnar Nilsson:

Tack för inlägget mot Lennart Sörensen, som vi läst med intresse!

Vi skulle omgående ha publicerat det om inte avståndet i tiden till den kritiserade recensionen uppgått till över två månader. Läsekretsen har förmodligen ett bleknat minne av det som kritiseras och att så här långt i efterhand rekapitulera förefaller otympligt.

Vår princip är annars att mycket generöst ta in kritik av kritiker. Men det måste alltså ske i rimlig närhet tidsmässigt till det man vill kritisera.

Jag hade nog på känn att det här var ett svepskäl. Men jag tog ändå chansen att skicka in en alternativ recension, med motiveringen att

om läsekretsens minne av Sörensens recension ändå är förbleknat, finns det ju inget som egentligen hindrar att ni tar in en ny recension av samma bok.

Naturligtvis kom den inte in, och den här gången fick jag inte ens någon refuseringsmotivering. Nils Gunnar Nilsson, som fortfarande [år 2005] är kulturchef på SDS, har heller aldrig senare publicerat annat än rena vidrigheter om Ayn Rand. Karln är en utsökt hycklare – och säg det till honom om ni skulle råka stöta på honom.

Vår tids Victor Hugo

Ayn Rand heter en författarinna, om vilken två relativt säkra förutsägelser kan göras: den första, att hon aldrig kommer att få Nobelpriset; den andra, att hennes böcker kommer att läsas långt efter det att de flesta nobelpristagare fallit i glömska.

Hon föddes 1905 i Ryssland, i dåvarande S:t Petersburg, men utvandrade 1925 till Förenta staterna, ett land som hon sedan dess har förblivit trogen.

Hennes berömmelse grundar sig framför allt på två romaner som hör – eller borde höra – till världslitteraturen, The Fountainhead (1943) och Atlas Shrugged (1957). Hon har även utgivit ett flertal essäsamlingar, bland vilka kan nämnas The Virtue of Selfishness, Capitalism: The Unknown Ideal och The Romantic Manifesto.

Hennes romaner kretsar kring stora abstrakta teman – förnuft kontra mysticism, egoism kontra altruism, individualism kontra kollektivism – som hon konkretiserar med outtömlig fantasi och, framför allt, med osviklig känsla för romankonstens mest väsentliga ingrediens – intrigen, handlingen, förmågan att skapa spänning och att hålla läsarens uppmärksamhet fången från den första sidan till den sista. Både The Fountainhead och Atlas Shrugged – den senare en tegelsten på över tusen sidor – är böcker som är så gott som omöjliga att inte sträckläsa.

I vår tids litteratur, dominerad av naturalismen, är Ayn Rand en främmande fågel. Själv betraktar hon sig som arvtagare till artonhundratalets stora romantiska författare – till Dostojevskij och framför allt till Victor Hugo, som är hennes stora förebild. Faktum är att hon lever upp till dessa ideal och rentav överträffar dem; antalet läsare som upptäckt detta är inte litet (hennes böcker har gått ut i miljonupplagor); antalet kritiker som upptäckt det är mycket nära noll. De flesta kritiker har behandlat hennes verk kallsinnigt, för att inte säga fientligt.

Ayn Rand betraktar människan som en heroisk varelse – hennes hjältar är verkligen hjältar, och de segrar (vanligtvis) i trots av allt och alla. Den värld hon målar upp är solbelyst, med skarpa konturer och med djupa skuggor. Hennes hjältar lever med förnuftet som ledstjärna och efter en kompromisslös moral. Hennes skurkar är nattsvarta – men det är det ondas fundamentala maktlöshet hon vill låta dem demonstrera.

Dessa egenskaper gör henne till persona non grata bland litteraturkritikerna. För att travestera hennes egna ord om Victor Hugo: avståndet mellan deras estetiska universum och hennes måste mätas i ljusår.

Det är därför en stor händelse när nu Ayn Rand introduceras på svenska med sin debutroman från 1936, We the Living (De levande, Lindfors, sv. övers. I.R.L. Larsson), och knappast en händelse som kommer att uppskattas efter förtjänst.

Temat i De levande är människan mot staten: den enskilda människans liv som ett omistligt, ett oersättligt, värde, ställt mot den totalitära staten med dess krav att den enskilde måste uppoffra sig för ”det gemensamma bästa” (eller snarare sämsta). Platsen för handlingen är Sovjetryssland i början av 20-talet, under den tid som präglades av den ”nya ekonomiska politiken”, strax efter de rödas slutgiltiga seger över de vita. Huvudpersonerna är tre: den unga Kira, dotter i en borgerlig familj som förlorat sin förmögenhet i revolutionen, en flicka vars mål i livet är att bli ingenjör och bygga broar; aristokraten Leo, som hon förälskar sig i och som hon desperat försöker rädda från en död i lungsot; kommunisten Andrej, den bäste representanten för det nya systemet, som tror på kommunismen, inte som ett medel att trycka ner massorna utan att lyfta dem, och som så småningom lär sig vad en enskild människas liv betyder.

De levande är den enda av Ayn Rands romaner som har ett tragiskt slut: alla tre dukar, var på sitt sätt, under för det nya samhälle som inte ger de levande lov att leva. Segrar (om det kan kallas seger) gör de sämsta elementen i boken: karriäristerna, de korrupta, de fega men sluga, stövelslickarna. Bokens mest avskyvärda karaktär är Viktor Dunajev, en ung student och kusin till Kira, som börjar med att inta en ”objektiv” [i bemärkelsen neutral], förstående hållning till kommunismen och slutar med att offra sin egen syster på partikarriärens altare.

Hör också De levande till världslitteraturens yppersta verk? Frågan är svår att besvara i det bländande ljusskenet från The Fountainhead och Atlas Shrugged; ändå är jag för varje ny genomläsning mer och mer benägen att svara ja. Känslan av att läsa en äventyrsroman med ett seriöst budskap är hela tiden närvarande; vad som fattas är den slutgiltiga triumfen, den som tycks vara omöjlig att gestalta mot boken sociala och politiska bakgrund.

Ska kritikerna lyckas ta död på De levande? De gjorde det i USA 1936 (boken ”återuppstod” 1959 och har sedan dess envist levt kvar) – och det lilla fåtal svenska recensioner jag har sett i år låter som ett eko.

Hennes roman lider av aristokratiska fördomar; Författarinnan öser ut sitt hat mot en kollektivistisk värld

sades det 1936.

Författarinnan pöser över av småborgerlig indignation

förklarar DN:s recensent 1978.

Bra berättat, men dåligt pläderat

var omdömet 1936. 1978 blir det:

Romanens förtjänster ligger helt på miljöskildringens område.” (DN)

Gud är alltför ofta på Sovjets fienders sida; Boken är inte något värdefullt dokument över det ryska experimentet

hette det 1936. I AB 1978 har den visserligen blivit värdefull som ”tidsdokument” men med den viktiga reservationen att bilden av bolsjevikerna är fabricerad och karikerad. Samme recensent erkänner bokens värde ”på dess egna villkor” och försöker samtidigt övertyga oss om att den är en ”missroman”, att det triangeldrama som bär upp boken (och som faktiskt är mycket tragiskt) är präglat av ”lättsinne”. (Man kan spy för mindre.)

Att ta upp de estetiska invändningarna mot De levande är ganska meningslöst – såhär på ljusårs avstånd. Vad beträffar de ideologiska är det blott alltför tydligt att ingenting hänt på de 42 år som förflutit – eller att det som hänt lämnat mycket grunda och snabbt utplånade spår i våra ledande litteraturkännares hjärnor.

Men om den ryska revolutionen lämnat något i arv som är värt att leva, så är det just De levande.

22 juli 1978

Moraliskt allvar?

Ruth Halldén har i DN 11.5.78 recenserat Ayn Rands De levande, nyligen utgiven på svenska efter en beklaglig försening på mer än fyrtio år. Recensionen utmynnar i något som närmast liknar en önskan att översättningen aldrig kommit till stånd. Motivering: att den är småborgerlig, vulgär och grovt fördomsfull i sin syn på kommunismen.

En recensent är givetvis i sin fulla rätt att fälla vilket omdöme han eller hon än vill om en bok. Den enda rumpa som lämnas bar är ju recensentens egen. Det är dock värt att notera att flertalet amerikanska bokanmälare skrev ungefär detsamma om De levande år 1936 (mitt under Stalineran!) som Ruth Halldén skriver år 1978. Författare av Ayn Rands kaliber vinner ändå förr eller senare den läsekrets de förtjänar.

Men när en recension formar sig till ett försvar för tyranni – och när detta dessutom sker i namn av ”psykologiskt och moraliskt allvar” – då finns det anledning att reagera, och att granska.

Sättet att angripa kommunismen” – skriver RH – ”är så vulgärt att det är svårt att ta boken på allvar.

Detta kan nu betyda två saker: antingen att det som skildras i boken inte kunde ha ägt rum i 20-talets Sovjet; eller också att det kunde ha ägt rum, men borde ha bedömts positivt.

Ta till exempel en episod i början av boken: en importerad film klipps sönder och förvanskas till oigenkännlighet av den sovjetiska censuren, innan den visas. Vari består vulgärpropagandan? I att påstå att det förekom censur i 20-talets Sovjet? Eller i att uttrycka avsmak inför detta faktum?

Eller ta en mycket värre episod från romanens slut: ett ungt par skiljs åt och skickas till olika platser i Sibirien, därför att pojken delat ut oppositionella flygblad och flickan gömt honom i sitt hem. – Är det en fördom att det fanns en begynnande Gulagarkipelag redan under 20-talet? Och vilket år förvandlades i så fall denna fördom till en självuppfyllande profetia?

Om inte, då måste RH mena att vi ska visa vårt moraliska allvar genom att tiga om vad som skett i Sovjetunionen; att det är ”grovt fördomsfullt” att öppna munnen om det, att det är ”vulgärt” att använda det som argument mot kommunismen, att det är ”småborgerligt” att känna indignation över det.

Eller ta i stället ett av bokens genomgående teman: att kommunismen förstör sina egna bästa representanter och gynnar de sämsta, de mest korrupta. Om detta är en fördom, ja då är Sovjetunionens hela senare historia obegriplig.

Men RH diskuterar inte sådana här konkreta exempel; i stället försöker hon pressa in boken i något slags marxistisk mall och göra den till en skildring av en klasskonfrontation. Men det är den ju inte. Den skildrar individens konfrontation med staten – närmare bestämt den livsbejakande, den frihetsälskande och i största allmänhet ”odrägliga” individens konfrontation med en totalitär stat, en som på fullaste allvar tar sig rätten att, så snart den finner för gott, offra den enskildes liv och lycka.

Men för att slippa ifrån denna obehagliga dikotomi (individ–stat, eller individ–kollektiv) försöker RH göra individualismen själv till en klasståndpunkt; m.a.o. förvandla hela frågan till en strid mellan två varianter av kollektivism. Sättet att göra detta är så snuskigt att jag måste citera det in extenso för att riktigt övertyga mig om att jag läst rätt:

Författarinnan pöser över av småborgerlig indignation, totalt oförmögen att se några fel hos det grymma ståndssamhälle hon representerar.[2]

Vilket ståndssamhälle? RH ger inga svar. Troligen menar hon Tsar-Ryssland; ändå finns det inte ett ord i De levande, eller i Ayn Rands hela författarskap, som med sämsta vilja i världen kan tolkas som ett försvar för Tsar-Ryssland. Påståendet vilar på lösan sand.

Vidare bygger det på två underförstådda antaganden, som inte bara är falska utan också moraliskt anstötliga: för det första, att ingen människa rätt och slätt kan representera sig själv och sina egna medvetna uppfattningar, utan måste representera något slags samhälle; m.a.o. att individualism ”egentligen” bara är ett annat slags kollektivism, en annan form av totalitär diktatur (vilket i sin tur innebär att politisk frihet är en chimär); för det andra att varje människa automatiskt är medskyldig till alla de grymheter som begåtts av medlemmar av samma samhällsklass (vilket är den ”sociala” varianten av läran om arvsynden).

Ska då detta gälla för att vara ”moraliskt allvar”? Jag skulle vilja råda Ruth Halldén att se sig själv väldigt noga i spegeln, innan hon nästa gång ger sig ut att moralisera.

16 maj 1978

Replik till Britt Arenander

En recension av Och världen skälvde av Britt Arenander publicerades i SAF-tidningen i slutet av 1986. Tyvärr har jag inte kvar hennes recension, men vad den gick ut på bör framgå av mitt svar nedan:

Jag ska inte ge mig in på någon estetisk polemik med Britt Arenander. Om hon inte kan se med egna ögon att Och världen skälvde är den bästa roman som någonsin skrivits, är det inte mycket jag kan göra åt den saken. Hennes recension är trots allt seriös och förtjänar ett seriöst bemötande. Alltså några påpekanden:

Börskraschen 1929 och den därpå följande depressionen var visst inte någon följd av ”kapitalismens kris” utan tvärtom ett resultat av klåfingriga statliga ingripanden – närmast av den amerikanska centralbankens politik att pumpa in fler och fler pappersmynt i ekonomin. Man behöver inte hysa en ”blind tilltro till kapitalismen” för att inse detta – det främsta hindret för insikt i detta som i så många andra fall är att kapitalismens belackare tillåts dominera historieskrivningen.

Den fria marknadsekonomin eller kapitalismen har ständigt fått ta på sig skulden för missförhållanden som i verkligheten har sin rot i statliga ingripanden och statliga kontroller. I Ayn Rands essäsamling Kapitalismen: det okända idealet (som faktiskt finns på svenska, fast ingen tycks ha lagt märke till det) analyseras detta förhållande ingående på åtskilliga ställen och med åtskilliga exempel. Om Arenander eller någon annan vill bemöta de argument som där framförs, så gärna för mig. Men det vore hälsosamt (om inte annat så för undertecknads blodtryck) om det skedde med sakargument och inte med tillmälen av typ ”fanatism” och ”blindhet”.

Det är ett misstag att tro att altruism fungerar som ett ”alibi” för maktlystnad och destruktivitet. Maktlystnad är ett uttryck för altruism – den ”altruistiske diktatorn” är inte någon hycklare utan helt trogen sitt moraliska ideal. Ett sådant påstående kräver naturligtvis en motivering, och den följer här:

Vad är altruism i grund och botten? Det är läran att andra är viktigare än jag själv – att meningen med mitt liv ligger utanför mig själv, hos andra. Och vad är makt? Vari består den politiske diktatorns makt? I makt över andra. Maktlystnad är inget annat än en ytterlighetsform av beroendet av andra. Maktmänniskan behöver sina kuschade små undersåtar. Den som kan stå på egna ben är inte utsatt för frestelsen att hålla andra i bojor.

Det finns ett enkelt svar på alla de komplicerade frågor Arenander ställer i sin artikel: lämna människor fria att producera. Vår tids stora projekt – att försöka skapa ”social trygghet” genom att beskära friheten – är förfelat från början till slut. Den trygghet vi trots allt har idag är helt beroende av den frihet som ännu lämnas obeskuren.

Om man vill ”definiera frihet och jämlikhet så att de inte hamnar i motsatsställning”, gör man det lämpligen genom att definiera jämlikheten så som de klassiska liberalerna gjorde det: som jämlikhet inför lagen. Och vad beträffar ”tillvaratagandet av begåvningar” bör man börja med att inse att en människas begåvning inte är en ”resurs” för statsmakten att ”tillvarata”. (Och jag tycker allt att kulmen på Ayn Rands roman visar detta med all önskvärd tydlighet. Incidenten med Galts verkstad, som förvandlas till damm när låset skjuts sönder, har en explicit symbolisk innebörd.)

Liksom i fallet med ”kapitalismens kris” kan dessa frågor endast uppstå därför att socialism och andra former av kollektivism alltför länge har tillåtits dominera samhällstänkandet och ange premisserna för debatten. Ska vi någonsin bryta marschen mot totalism, måste vi först av allt ifrågasätta och undanröja kollektivismens grundpremisser – och tillåt mig säga att jag inte känner till någon annan som gjort detta så grundligt och så effektivt som Ayn Rand.

När man använder termerna ”svart och vitt” som metaforer för ”ont och gott”, måste man ha klart för sig att ”grått” inget annat är än en blandning av svart och vitt. Det som Arenander betraktar som Ayn Rands största brist, att hon ser världen i svart-vitt, är i själva verket hennes främsta dygd: hon är villig att ta ansvaret och fälla ett moraliskt omdöme, att kalla det goda gott och det onda ont.

På den näraliggande invändningen att världen faktiskt är mycket gråare än Ayn Rands romaner (P.G. Gyllenhammar är ingen Hank Rearden, men inte heller någon Orren Boyle) vill jag svara att det är det fina med skönlitteraturen att den kan sätta saker på sin spets och därmed göra verkligheten mer begriplig. (”Vrida upp verkligheten i fiktion”, för att citera en helt annan tänkare [nämligen Jan Myrdal].)

Att dimman är grå betyder bara att det är lätt att gå vilse i den.

Det gläder mig att Britt Arenander har förstått Ayn Rands tankar om ”oförtjänt skuld” och hennes princip om ”offrets sanktion”, inte minst därför att så få tycks ha gjort det. Vår framtid skulle se betydligt ljusare ut, om denna insikt spreds inom svenskt näringsliv (och på andra håll också, för den delen).

Om fler hade läst Ayn Rand förr, skulle vi inte ha några löntagarfonder idag!

15 december 1986

Publicerad i SAF-tidningen 5 februari 1987.

Försvar mot löss

När Atlas Shrugged kom ut i svensk översättning (Och världen skälvde) 1986 kom det, som man kunde vänta sig, en del negativa recensioner i tidningarna. En av dem, skriven av professor Johan Asplund, publicerades på tre helsidor i Sydsvenska Dagbladet Snällposten 5, 8 och 11 november 1986. I mitt svar nedan lyser nog min upprördhet igenom lite väl mycket; men visst var min upprördhet berättigad?

(i)

När jag första gången läste något av Ayn Rand år 1972, stötte jag på ett uttalande som fick mig att misstänka att hon var en smula paranoid:

… jag har blivit föremål för hat, smädelser, fördömanden, därför att jag har rykte om mig att vara praktiskt taget den enda författare som har förklarat att hennes själ inte är en kloak, och inte heller hennes romangestalters själar, och inte heller människans själ.

Sådant tal måste vara överdrivet och överkänsligt, var min tanke.

De år som gått har grundligt tagit mig ur denna villfarelse. Den behandling Ayn Rand får utstå av vår moderna kulturs banerförare närmar sig det outhärdliga. Den enda invändning man kan rikta mot yttrandet ovan är att det tillerkänner hennes belackare en mer rakryggad hållning än de är mäktiga. De nämner inte sina motiv med så klara ord. De föredrar att arbeta med insinuationer, gliringar och mer eller mindre medvetna förvrängningar.

Latrintömningar av den typ professor Johan Asplund nu ägnar sig åt i SDS har därför i viss mån upphört att förvåna mig, även om de fortfarande äcklar mig. Och kanske vore det lika gott att överlämna dem åt tystnaden. I det långa perspektivet betyder de förmodligen inte så mycket, och professor Asplunds namn kommer säkert om några hundra år att vara lika bortglömt som namnen på dem som kastade sten på den helige Stefanus eller dem som tände Jeanne d’Arcs bål.

Men tyvärr kommer jag aldrig att få uppleva den dagen. Jag har kanske fyrtio år kvar att leva här på jorden. Och eftersom jag hör till Ayn Rands hängivna beundrare och till anhängarna av hennes filosofi, är professor Asplunds komockor mockor smetade i mitt ansikte och ägnade att fläcka mitt rykte. Jag har därför inget annat val än att gå i svaromål.

Jag har för avsikt att vara relativt utförlig. Jag inser att detta kan vara påfrestande för SDS’ kulturredaktion, som ju måste ha en närmast oöverkomlig utrymmesbrist efter att ha gett plats åt hela professor Asplunds artikelserie. Kanske denna utförlighet rentav kommer att tas som en ursäkt för refusering. Jag kan i det sammanhanget bara vädja till den känsla för rättvisa, oväld och vanlig anständighet som måste bo längst inne i även den mest cyniske kulturredaktörs bröst. Min utförlighet är motiverad av att jag inte bara vill påstå att professor Asplund är en *** (vilken *** som helst kan haspla ur sig invektiv), jag vill också leda i bevis att han är en ***. Om jag likt Hercules kunde finna ett sätt att rensa Augiasstallet med en enda vattenstråle, skulle jag naturligtvis göra det. Men jag känner inte till tricket, så jag måste mocka för hand. [Asteriskerna står, om jag minns rätt, för ”skitstövel”. Eller engelskans ”so-and-so”]

Tyvärr betyder det också att jag måste citera en del av vad professor Asplund skriver, trots att det bär mig emot. Men läsarna måste veta vad jag talar om.

Alltså till verket.

Det följande är professor Asplunds ”sammanfattning” av Ayn Rands budskap ”i dess mest oförblommerade form”:

Det finns en mycket liten elit. Resten av mänskligheten utgör en oduglig massa. Den senare är för sin existens helt beroende av den förra, men samhället som det ser ut idag utgör en massans konspiration mot eliten. Det odugliga och ondskefulla flertalet snärjer eliten i sitt nät, pinar och utsuger den. Vad eliten ofördröjligen bör göra är att avsäga sig allt ansvar för och samröre med massan. När den väl kastat av sig massans ok kommer världen prompt att gå under, och det är alldeles rätt åt världen.

Det finns en gammal god regel, härstammande från medeltidens skolastiker, att man ska presentera motståndarens argument på ett sätt som han själv kan acceptera, innan man bemöter det, och alltså avhålla sig från att karikera det. Denna professor Asplunds ”sammanfattning” är en ren karikatyr, och jag tvivlar på att den kan vara helt omedveten, eftersom han säger sig grunda den på genomläsning av Och världen skälvde.[3]

Vad som är sant är att Ayn Rand ansåg att världen drivs framåt av ett litet fåtal människor – nämligen det fåtal som tar på sig ansvaret att tänka och att omsätta sitt tänkande i praktisk handling. Hon talade ibland om en ”pyramid av förmåga”, där de som befinner sig i pyramidens botten har dem som befinner sig i toppen att tacka för oerhört mycket. Detta synsätt är uppenbarligen ytterst anstötligt för professor Asplund och många andra, men jag har svårt att se det anstötliga i det. Jag tycker inte att jag behöver skämmas för att jag bor i en modern lägenhet, fastän jag inte själv skulle kunna bygga ett hus eller framställa ett kylskåp eller en telefon eller upptäcka elektriciteten (etc.). Jag skäms inte för att jag måste tjäna mitt levebröd på att katalogisera böcker som jag själv aldrig skulle kunna ha skrivit, och föra in dem i ett dataregister som jag själv inte skulle kunna programmera. Men att erkänna att det finns andra som är bättre än jag är tydligen ett utslag av elitism eller av ”osunt övermänniskotänkande”. För att vara acceptabel i professor Asplunds ögon ska jag se till att dra allt detta i smutsen, precis som han själv gör med Ayn Rand.

Professor Asplund började sin ”sammanfattning” med något som innehåller en kärna av sanning, men han fortsätter med en ren lögn; och det är lögnen han broderar på, inte sanningskärnan. Det finns absolut ingen ursäkt för insinuationen att Ayn Rand kontrasterar sin ”elit” med en ”oduglig massa”. Eftersom professor Asplund säger sig ha läst Och världen skälvde, kanske jag kan påpeka några elementära fakta om bokens handling.

Det finns en ”elit” i boken, representerad av Galt och de andra hjältarna, men mot dem står sannerligen inte någon odifferentierad ”massa” utan en specifik grupp människor, karaktäriserad av inkompetens parad med maktlystnad. Det är två ”eliter” mot varandra, en genuin elit mot en ”elit” av politiska (och andra) fifflare.

Jag måste utveckla detta vidare, för professor Asplund spelar sina läsare ett mycket smutsigt spratt med sitt ordval. Han försöker insinuera en mycket orandsk typ av människoförakt, i avsikt att dölja den verkliga karaktären av det äkta randska människoföraktet (d.v.s. det som riktar sig mot honom).

Så låt mig påpeka att med professor Asplunds terminologi skulle en person som Dr Floyd Ferris (som bl.a. ägnar sig åt att uppfinna tortyrredskap) vara en representant för den normala vardagsmänniskan – medan Eddie Willers, vars specifika funktion i romanen är att stå som representant för genomsnittsmänniskan när hon är som bäst, skulle vara något slags övermänniska som trampar sina svagare bröder under stövlarna. Eller att Bill Brent, i sekvensen om Winstontunneln, står för den nedtryckande eliten, medan Dave Mitchum står för de förtrampade ”massorna”. (Jag vill än en gång påpeka att professor Asplund grundar sin presentation på läsning av romanen, inte på hörsägen, och därför inte kan vara omedveten om dessa exempel eller många andra som skulle kunna anföras.)

Faktum är att det hos Ayn Rand finns en djup och genuin respekt för den s.k. vanliga människan. Hon gjorde en skarp åtskillnad mellan en människas intellektuella kapacitet och det bruk hon gör av den. Det svidande förakt som det finns gott om hos henne är reserverat för de moraliskt mindervärdiga, inte för några andra.

Om någon undrar hur professor Asplund kan missa allt detta, låt mig erbjuda en förklaring. Det är inte fråga om något beklagligt missförstånd eller om oklarheter i Rands uttryckssätt. Nej, människor som känner sig träffade av Ayn Rands förkastelsedomar är vanligtvis inte karlar (eller kvinnor) att stå upp och säga att de är drabbade personligen. De behöver något att gömma sig bakom, och ord som ”massa” eller ”folk” tjänar detta syfte alldeles förträffligt. (Fenomenet är på intet vis begränsat till professor Asplund. Det går t.ex. knappast att diskutera med en kommunist utan att han förr eller senare tar betäckning bakom ”det arbetande folket” – eller med en BSS-are utan att han gömmer sig bakom ”fosterlandet”. För religiösa fyller ”Gud” motsvarande syfte.)

När jag nu bevisat att professor Asplund är en fräck lögnare på denna väsentliga punkt, vill jag gärna runda av med något inte fullt så väsentligt: som framgår av den bok både jag och professor Asplund läst går världen inte alls under på slutet, utan bara det samhällssystem, den filosofi och de personligheter professor Asplund sympatiserar med.

Låt oss gå vidare, och låt mig bara i förbigående rätta till en alltför vanlig missuppfattning, nämligen att Reason Foundation eller den libertarianska rörelsen i allmänhet skulle vara ”randiansk”. Ayn Rand förkastade den libertarianska rörelsen i de skarpaste ordalag, och både hon och hennes närmaste medarbetare har otvetydigt förklarat att den är oförenlig med hennes filosofi. (Libertarianernas sätt att åka snålskjuts på Ayn Rands inflytande är ett getingbo för sig.) Låt mig också förbigå frågan om hennes eventuella inflytande på författarna till In Search of Excellence och på Abraham Maslow, för jag vet ingenting om det och jag förmodar att det är skäligen oviktigt, bortsett från att det ger professor Asplund kalla kårar.

Låt mig i stället ta upp hennes förhållande till andra filosofer. Professor Asplund avfärdar detta i form av ett par billiga gliringar. Först Nietzsche:

Ayn Rand hade knappast, vilket Nietzsche själv krävde, ”idisslat” hans lära om herre- och slavmoralen. Hon slukade den snarare rå.

Ayn Rands inställning till Nietzsche är belagd, och det finns inga dunkla mysterier att klara upp. Hon tog avstånd från honom av två huvudsakliga skäl: därför att han förespråkade psykologisk determinism, och därför att han betraktade ”viljan till makt” som en licens för övermänniskan att trycka ner och bruka fysiskt våld mot andra människor. Hon gjorde med andra ord exakt det som Nietzsche själv krävde: ”idisslade” hans filosofi och gjorde sig av med avfallsprodukterna.

Jag borde naturligtvis ge hänvisningar för att belägga det ovan sagda. Lyckligtvis är det inte nödvändigt. För det står förklarat på just den sida i Barbara Brandens biografi där professor Asplund hämtat sina upplysningar. Detta är ett faktum som jag vill uppmana mina läsare att ”idissla”. Det är nämligen återigen inte så att professor Asplund skriver som han skriver därför att han är bristfälligt informerad. Han missuppfattar inte, han ljuger.

En gliring utan minsta fog, inte ens driften att ljuga, kommer professor Asplund med när det gäller Aristoteles:

Ovisst är om hon någonsin brydde sig om att inse att slutsatsen i en syllogism, fastän den följer från premisserna, kan vara empiriskt falsk.

Inför sådana vilda gissningar, som inte har någon annan funktion än att demonstrera akademisk snorkighet, kan man bara skaka på huvudet. Och kanske fråga sig: om professor Asplund verkligen trodde att Ayn Rand var så korkad, hur blev hon då en kulturfara värd att smutskastas i tre på varandra följande helsidesartiklar? Var finns proportionerna?

För dem som är intresserade av fakta och inte bara av att göra sig lustiga på de avlidnas bekostnad kan jag upplysa att Ayn Rand visst inte bara satt i ett hörn och beundrade Aristoteles. Hon tog upp och löste åtminstone ett av de problem som Aristoteles lämnat olösta, nämligen frågan om allmänbegreppens natur och förhållande till den konkreta verkligheten. Det kommer förmodligen att ta lite tid innan våra svenska yrkesfilosofer upptäcker detta, men vid amerikanska universitet håller denna insikt redan på att sippra in så sakteliga. Hon gav också åtminstone en ledtråd till lösningen av den urgamla frågan om vår sinneserfarenhets giltighet; tråden har tagits upp och dragits ut av en ung filosof vid namn David Kelley. Hon löste (enligt min mening slutgiltigt) den stora frågan hur man härleder ett ”bör” från ett ”är”. Hon gjorde förmodligen mer för filosofins utveckling än vad professor Asplund kan ljuga bort, om han så skrev en artikel i SDS varenda dag under hela året.

(ii)

Vi har sett att professor Asplund känner till, åtminstone i allmänna drag, de väsentliga skillnaderna mellan Ayn Rands filosofi och Nietzsches, men att han väljer att inte föra informationen vidare till läsarna. Hans båda avslutande artiklar visar att han har ett syfte med sin desinformation: han önskar ge oss en vulgärnietzscheansk presentation av Ayn Rands idéer.

Och världen skälvde handlar om konflikten mellan två moraliska livshållningar: å ena sidan den rationella egennyttans moral, å andra sidan altruismens eller självuppoffringens. Romanen demonstrerar att den förra typen av moral är en livets moral, den senare en dödens moral. Jag inser naturligtvis lika väl som någon annan (eller kanske rentav bättre) att detta är ett kontroversiellt synsätt, att det går stick i stäv mot vad som lärs ut vid skolor och universitet och predikas i kyrkor eller partilokaler, och att man inte kan vänta sig att världen ska konvertera ögonblickligen utan ingående diskussion. Om professor Asplund önskade diskutera eller invända mot Ayn Rands moral, skulle jag med nöje delta i diskussionen. Men det är inte en diskussion han önskar, det är ett automatiskt fördömande som gör diskussion överflödig. Det är därför (och inte av något hedervärt skäl) som han likställer hennes idéer med Nietzsches och använder Nietzsches termer ”herre-” och ”slavmoral”. Var och en som vet det minsta om Ayn Rand vet att det är fullständigt främmande för henne att dela in mänskligheten i en herre- och slavklass. Jag har nu sagt vad som finns att säga om detta. Om det är Nietzsche professor Asplund vill diskutera, skriv tre artiklar om Nietzsche då och lämna Ayn Rand utanför.

En sak är säker, och det är att professor Asplund inte är rädd för att göra bottennapp. Han sänker sig så lågt som till att påstå att allt Ayn Rand agiterar för är ”den starkes rätt”. Om detta påstående kom från någon av de svaga och utsatta i vårt samhälle, skulle man måhända stanna upp och fråga sig om det inte förelåg något misstag här. Men när det kommer från en person med hyfsad försörjning och fri tillgång till framsidan av våra stora dagstidningars kultursidor, då finns det faktiskt ingenting att undra över.

Professor Asplund har läst Och världen skälvde. (Ja, jag har sagt det förut.) Han vet alltså att Ayn Rand betraktade rättigheter som något som tillkommer människan i egenskap av människa, vare sig hon är stark eller svag, rik eller fattig, klok eller dum. (Om professor Asplund skulle ha glömt var det står, så är det i John Galts långa strafftal över professor Asplund och hans gelikar.)

Bara ett par detaljer till, så ska jag vara klar med den långa katalogen över professor Asplunds lögner. (Jag har säkert glömt eller missat några, men det vore övermänskligt att i detta sammanhang kräva fullständighet av mig.)

Att en sådan som professor Asplund uttalar sig om vad Ayn Rand borde uppskatta eller inte uppskatta är förstås rena obsceniteten. Men att hon borde uppskatta John F. Kennedy, därför att han hade en ”stormrik släkt”, är inte bara obscent, det övergår också allt förstånd. För jag förstår inte hur ens professor Asplund kan missa det faktum att Ayn Rand reserverar något av sitt värsta förakt för odugliga arvingar. (Se t.ex. Hank Reardens reflektioner över Fransisco d’Anconia första gången de träffas, innan han lärt känna honom närmare.)

Till sist: Dagny Taggarts kamp mot Galt och hennes motvilja mot att ansluta sig till strejken är visst inte något exempel på omoral, och Ayn Rand gör detta klart nog för att inte kunna missas. (Men det är en fråga som leder till en av de knivigare punkterna i Ayn Rands filosofi, och det kan kanske vara lite svårt att fatta för en som inte ens fattar att Ayn Rand kunde filosofera.)

Förutom lögnerna och de medvetna vantolkningarna har professor Asplund också en mängd psykologiska spekulationer om Ayn Rands personlighet att bjuda på. Jag lämnar dem med varm hand åt sitt öde. De har exakt samma relevans för vår bedömning av Ayn Rand som storleken på Strindbergs pitt har för vår bedömning av hans storhet som författare. Och jag har ovan visat att professor Asplund ljuger sina läsare i ansiktet – vad jag dessutom eventuellt kan luska ut om hans olyckliga barndom, hans elaka föräldrar eller hans miserabla sexuella liv är fullständigt ovidkommande.

Vad som är något förvånande är att professor Asplund, efter att ha förklarat Ayn Rand hjärndöd som filosof och närmast psykotisk som personlighet, ger henne de amplaste lovord för hennes berättarteknik. I detta avseende, till skillnad från alla andra, är han bättre och hederligare än andra latrintömmare jag stött på – som ibland viker sig dubbla för att få henne att framstå som oläslig. Men det är klart: hade hon inte skrivit en storartad bok, och hade den inte blivit en permanent bestseller utan ringaste hjälp från en enda etablerad litteraturkritiker, då hade det inte funnits något för professor Asplund att spotta på eller varna för.

Det är uppenbart att professor Asplund ser en stor fara i Ayn Rand, en fara för hela vår moderna kultur, och kanske inte minst en fara för vårt kärnsvenska välfärdsbygge. Och var och en har naturligtvis rätt att ställa sig upp och kämpa för det han tror på. Om kampen fördes med justa medel, skulle jag t.o.m. kunna applådera dem, även om jag själv befinner mig på motsatt sida.

Men den reflektionen är inte tillämplig i det här fallet. Jag har skrivit allt detta, därför att jag hatar skenhelig lögnaktighet mer än något annat här på jorden. Om det kan hjälpa Ayn Rand att hitta läsare – eller läsare att hitta Ayn Rand – så är det ju bara bra.

Men – för att citera en annan av hennes beundrare[4] – Ayn Rand behöver inte min hjälp för att försvara sig mot löss. Hon skulle peka på sitt verk.

Men eftersom hon är död och inte längre själv kan försvara sig, låt mig ge henne en värdig gravskrift från ett sekel då det inte var någon skam att vara kulturpersonlighet i Sverige:

Månan i tysthet går sin gång och achtar ey hund-glafs.
Så gör en last-lös man, som ärliga lever i stillo,
leer åt gabbara-gläntz och klaffare-tunga förachtar.

[Raderna är, vilket ni förstås redan vet, av Georg Stiernhielm.]

17 november 1986

(iii)

På detta inlägg fick jag ett refuseringsbrev från SDS kulturredaktör Nils Gunnar Nilsson. Det refuseringsbrevet har jag tydligen slängt, men kontentan av det var att en kulturredaktör har prerogativet att inte ta in inlägg med ord som ”löss” och ”latrintömning”. (Han ogillar dessa ord, men uppenbarligen inte de saker orden står för. Och inte har han något emot att professor Asplund kallar Ayn Rand för ”satkäring”.) – Alltnog, jag skrev ett kortare inlägg med lite färre skällsord:

Jag vill gärna kort kommentera professor Johan Asplunds artiklar om Ayn Rand (SDS 5.11, 8.11, 11.11).

Asplund hävdar att Rands roman Och världen skälvde är en beskrivning av en kamp mellan ”eliten” och ”massan” eller, mera specifikt, av en ”massornas” konspiration mot ”eliten” och ”elitens” slutliga seger över dessa konspirerande ”massor”.

Denna beskrivning har ingen grund i romanens innehåll. Till att börja med finner jag det ganska svårt att missa att det är två ”eliter” som ställs mot varandra i boken, en genuin elit av tänkande, produktiva människor mot en politisk/kvasiintellektuell maktelit. Eller att flera av romanens mest sympatiskt tecknade gestalter är representanter för den s.k. ”vanliga människan” (typexempel: Eddie Willers – eller varför inte Jeff Allen, som är elitmänniskans raka motsats, en luffare?)

Inte heller är det sant att ”massan” i romanen alltid framställs som ond. Det finns exempel på bådadera. (De människor som hyllar Dagny Taggart vid provkörningen av ”John Galt-banan” är lika mycket ”massor” som deltagarna i massmötet vid ”Tjugonde århundradets motorfabrik”.)

Konflikten i Och världen skälvde är en konflikt mellan två radikalt olika sätt att betrakta människan och verkligheten. Vad som utmärker skurkarna i boken (till skillnad från hjältarna) är att de är mystiker, altruister och kollektivister, inte att de är ”många” i motsats till ”få”. Synsättet är otvivelaktigt kontroversiellt – men just därför vore det väl av vikt att diskutera det på dess egna meriter, hellre än att dölja det bakom en annan, helt irrelevant frågeställning?

Asplund betraktar Ayn Rands filosofi som en osmält vulgärversion av Friedrich Nietzsches, och detta är själva ledmotivet i hans artikelserie. Det kan därför knappast anses ohemult att peka ut de faktiska likheterna och skillnaderna mellan de båda.

Nietzsche revolterade liksom Ayn Rand mot den altruistiska moralen, mot idén att vår existens endast rättfärdigas genom självuppoffring på det altare som utgörs av ”de andra”. Men medan Nietzsche bara förmådda vända upp och ner på altruismen – genom att hävda att ”egot” kunde och borde offra andra människor för sin vinnings skull – gick Ayn Rand ett steg längre. Hon avvisade själva idén att människor skulle offras. Det går knappast att förbigå att den ed John Galt och hans medstrejkande svär har två led:

… att aldrig leva för någon annan människas skull, ej heller be någon annan att leva för min skull.

Principen att förnuftet bör vara vår högsta ledstjärna, vilket är måhända den viktigaste principen i hela Ayn Rands filosofi, är så skild från Nietzsche som något kan vara. ”Blod”, ”instinkt” och ”maktvilja” var de ledstjärnor han satte upp, och förnuftet var på sin höjd en misstänkt figur i hans filosofi.[5]

Vill man göra det lätt för sig, kan man alltid avfärda en filosof genom att diskutera en helt annan. Men det är svårt att se vilket rimligt syfte ett sådant förfaringssätt tjänar.

2a. När Asplund hävdar att Ayn Rand gör sig till talesman för ”den starkes rätt” (vilket ingår i hans kampanj att framställa henne som vulgärnietzschean), förlitar han sig endast och allenast på tvetydigheten i ordet ”stark”. Om man med ”stark” menar ”förmögen att stå på egna ben, att klara sig själv, o.s.v.” – visst, då förespråkar Ayn Rand den människans rätt, hennes rätt att lämnas fri att producera. Men Asplund rör, såvitt jag kan se medvetet, ihop detta med idén att ”makt är rätt”, att rå, fysisk brutalitet är ett lämpligt och riktigt sätt att styra människorna. Det finns inte en tillstymmelse till ett sådant budskap i Och världen skälvde, och det finns tillräckligt många uttalanden både i denna bok och i hennes övriga skrifter för att göra det fullkomligt oursäktligt att tillskriva henne sådana idéer. Och det finns faktiskt en person i Och världen skälvde som representerar maktfilosofin i dess nakna och brutala form, nämligen Cuffy Meigs – och ingen kan gärna missa att han hör till bokens skurkar och inte till dess hjältar.

Det enda man kan undra över är att Asplund väljer att diskutera sitt ämne på grundval av så uppenbara vantolkningar. Om en tänkare hävdar att de produktiva ska lämnas fria att producera, hur kan detta beskrivas som en ”herre- och slavmoral”? Innebär det att den enda frihet som är värd att försvara är parasiternas frihet att parasitera och de makthungrigas frihet att slå oss andra i bojor? Man kan bara spekulera, och varje spekulation innebär en uppenbar risk att hamna i samma ad-hominem-resonemang som Asplund själv gör sig skyldig till, något som jag givetvis till varje pris bör undvika.

En stor del av Asplunds artikelserie upptas av skvaller om Ayn Rands privatliv med åtföljande psykopatologiska spekulationer. Hur pikant och kittlande detta än må vara, är det helt irrelevant för bedömningen av hennes litterära kvaliteter eller hennes filosofiska tänkande, och dess ymniga förekomst är ett fattigdomsbevis, inget annat.
Det är nästan rörande att i Asplunds tredje artikel bevittna den fascination han känner inför den roman han ägnat så många spaltcentimetrar åt att fördöma. Fastän han inte kan tillerkänna Ayn Rand förmågan att tänka en självständig tanke, kan han inte frånkänna henne förmågan att skriva en bok som är omöjlig att lägga ifrån sig. Man frågar sig bara hur han får perspektiven att gå ihop. En människa som (enligt vad Asplund försäkrar oss) inte förstått det bittersta av Aristoteles’ filosofi skulle knappast kunna illustrera denna filosofi i en mastodontthriller, så som Ayn Rand har gjort, eller erövra miljoner läsare utan att ha fått ett enda gott ord från någon kritiker. Och det skulle vara fullständigt överflödigt att utfärda ett varningsrop av den längd och den halt som Asplund åstadkommit. Så var finns proportionerna?
Ett litet ord bara om det ordval och det tonfall Asplund använder i sina artiklar. Han börjar med att kalla Ayn Rand för en ”satkäring” och fortsätter på den nivån alltigenom. Om jag använde ett liknande språkbruk som Asplund, skulle jag överhuvudtaget inte ha en chans att bli publicerad – inte ens om jag vore vänlig nog att kalla honom ”landets minst läsvärde satprofessor”. Så låt mig i stället nöja mig med en insinuant liten allusion [från Marcus Antonius liktal i Shakespeares Julius Cæsar], vars implikationer var och en kan idissla efter behag:

Johan Asplund är en ärans man.

6 december 1986

Och till detta fogade jag detta följebrev:

Bäste NGN,

Detta inlägg innehåller inga fula ord, så Du kan inte refusera det med den förevändningen. Eftersom Du ändå uppenbarligen måste refusera det (att anta det vore att erkänna att Du begått ett misstag), är Du nu förpliktigad att presentera en begriplig motivering.

Låt mig bara nämna att jag har tagit del av Dina refuseringsbrev till Birgitte Malm och Henrik Unné, varför det är fullkomligt överflödigt att upprepa dumma klyschor, typ ”110-procentigt troende”, ”ofruktbart”, ”för inte debatten framåt”, o.dyl.

Du måste helt enkelt visa att det är jag som sitter och förfalskar Ayn Rands budskap, medan Johan Asplund är den store avslöjaren och sanningssägaren.

Klarar Du av det, så lycka till. Klarar Du inte av det, så kom inte och säg att det är jag som drar skam och nesa över Dig.

Om Du inte kan leva upp till Ditt ansvar som kulturredaktör, så lev åtminstone upp till Ditt ansvar som människa.

6 december 1986

Nej, det blev inte publicerat; och inte heller fick jag något svar från redaktören.

Debatt i Helsingborgs Dagblad

Inte bara Sydsvenskan utan också Helsingborgs Dagblad kostade på sig en ”recension” i tre delar av Och världen skälvde, när den först kom ut i svensk översättning. (Artikelförfattaren, Anders Persson, är tydligen numera professor i sociologi i Lund.) Vad artikelserien gick ut på framgår förhoppningsvis av mitt svar.

Det finns faktiskt ett och annat gott att säga[6] om Anders Perssons recension av Ayn Rands Och världen skälvde (HD 26-28/1.1987). Den innehåller ovanligt få rena lögner, och de som förekommer är ganska oskyldiga. Den innehåller ett försök till ideologiskt bemötande. Som sådant utgår det från att marxismens samhällsbeskrivning är en ovedersäglig sanning, vilket innebär att skiljelinjen är relativt klar och reaktionen begriplig.

Men ingen kritiker av Rand har hittills lyckats föra argumentationen helt utan skamgrepp, och Persson gör åtminstone ett i mina ögon ganska grovt övertramp, när han pekar ut Vilfredo Pareto som en möjlig inspirationskälla för Rand. Det finns inget sådant samband dem emellan som jag känner till (och hade det funnits, skulle jag ha hört talas om det).[7] Persson gissar helt enkelt rätt ut i luften.

Att gissa är naturligtvis inte förbjudet, men Persson har en baktanke med sin gissning, som framgår av hans påpekande att Pareto var positiv till den italienska fascismen. Denna metod att (om uttrycket ursäktas) kleta skit på meningsmotståndare (den tekniska termen är ”guilt by association”) är visserligen alltför välkänd från marxistisk polemik för att förvåna, men bör ändå påtalas för vad den är.

Det borde stå klart (även om marxistisk samhällsanalys gör sitt bästa för att dölja det) att fascism och socialism är samma andas barn, att båda kräver individens underordnande under staten – och att Persson, om han begriper så mycket av Rands ideologi som hans artiklar utvisar, också borde begripa att den är lika oförenlig med fascism som med kommunism.

De flesta av de invändningar Persson kommer med i sin sista artikel är av den arten att boken själv besvarar dem bättre än vad jag kan göra i en kort replik. Vad marxister måste fundera över och rättfärdiga, om de kan, är idén att produktivt arbete i någon form, det må vara muskel- eller tankearbete, någonsin kan utgöra utsugning – och att omfördelning av resurser, genomdriven med våld eller hot om våld, någonsin kan utgöra något annat än utsugning. Som det nu är, kan jag inte se annat än att Persson bara krampaktigt upprepar idéer som Ayn Rand vederlagt. I varje fall ligger bollen just nu hos Persson och inte hos mig.

Jag vill gärna lugna Persson med anledning av hans spekulationer (i den första artikeln) angående förlaget Timbros onda avsikter med att ge ut Och världen skälvde. Det förefaller knappast finnas några avsikter alls, vare sig goda eller onda, bakom utgivningen, i varje fall inte om man ska döma av bokens ”konstnärliga utsmyckning” eller av förlagets halvhjärtade marknadsföring. Anledningen till att den överhuvudtaget kommer ut på svenska är att en metallarbetare i Stockholm satsat 300.000 kr av sitt privata sparkapital på utgivningen. Hur mycket Timbro satsat, och om man väntar sig att det ska gå ihop, vet jag inte. Svenska kapitalister är tyvärr inte av den kalibern att de på egen hand kan åstadkomma någon ”kontrarevolution”. De kommer nog bra länge än att tillverka rep till sin egen hängning.

Vad som till skillnad från Perssons artiklar går klart över anständighetens gränser är redaktionens tilltag att illustrera en av dem med en bild av Ku Klux Klan. Detta är, menar jag, fullt jämförbart med vandaler som sprayar hakkors på judiska kyrkogårdar. Ku Klux Klan är känt inte bara för negerhat utan också för antisemitism, och det råkar faktiskt vara så att Ayn Rand själv var av judisk härkomst. Jag tror nu inte att detta har den ringaste betydelse för hennes filosofi eller vår bedömning av den, och även om hon varit av aldrig så arisk härkomst, skulle redaktionens tilltag inte kunna betecknas som annat än genomruttet.

11 februari 1987

Detta inlägg publicerades faktiskt i Helsingborgs Dagblad 26.2. 1987. Persson kom samma dag med en replik; jag får väl citera lite ur den. även om det känns smärtsamt:

Det är inte möjligt att diskutera med fanatiker, eftersom deras argument baseras på tro snarare än vetande… Per-Olof Samuelsson är en typisk fanatiker … [F]anatiker [kan] nästan aldrig skilja mellan förståelse och religiös övertygelse… Fanatiker [har] en tendens att göra anspråk på absolut vetande om Läromästaren … [POS] är fanatiskt övertygad om att Rand har rätt… Det är enbart fanatiker som anser att fakta är ”grova övertramp”… [F]anatiker är i allmänhet så enögda att de går i fällor…

Ja, det här var förstås ett selektivt urval. Hur han såg på illustrationen med Ku Klux Klan ska jag citera in extenso; jag tycker det är avslöjande:

Bilden av Ku Klux Klan valdes därför att kulturredaktionen ansåg att kopplingen mellan Rands och ultrahögerns budskap var tydlig. Jag var informerad om bildvalet och gjorde inga invändningar. Vid närmare eftertanke finns det heller ingen anledning – åtminstone vad mig anbelangar – att ångra valet av bild, eftersom den inte enbart illustrerar den svans av ljusskygg högeraktivism som alltid tycks bli inspirerad av den typ av ideologi Rand företräder, utan också av det fanatiska [sic] inslaget i denna ideologi. Att jag anser Rand och Samuelsson fanatiska betyder givetvis inte att jag påstår att de på nätterna sysselsätter sig med att bränna kors, iklädda huvor. [Vad snällt sagt!}

Ja, så tänker de, både marxistiska sociologer och borgerliga kulturredaktörer. Var ”genomruttet” ett för starkt ord av mig att ta till?

Replik (i)

Det var ett märkligt svar jag fick av Anders Persson.

Jag kan faktiskt inte hitta något i det som egentligen har med debattämnet (Ayn Rands idéer) att göra. I stället innehåller det många och långa ord avsedda att visa hur urbota enfaldig jag är. Jag har räknat fram att jag är fanatisk inte mindre än sju gånger – som om inte ett enda kort omnämnande av denna ovedersägliga sanning skulle vara tillfyllest, när det avslöjande dokumentet ju ändå står på samma sida.

Låt mig röja undan lite småkrafs:

Persson tillskriver mig åsikten att om han förstår Rands ideologi, måste han också acceptera den. Vad jag skrev var att han borde inse att den är oförenlig med fascism – ett betydligt mera modest krav.
Om någon SAF-direktör eller grön gubbe från Mars hade satsat stora pengar på utgivningen av Och världen skälvde, skulle jag naturligtvis ha nämnt det. Det hade varit en nyhet värd att nämnas. Men nu var det faktiskt en metallarbetare som gjorde det, och därför skrev jag det. Det ingår i min speciella form av fanatism att ge verkligheten företräde framför godtyckliga hypoteser tillämpbara endast på fiktiva världar.

2a. Om dessa pengar i stället hade satsats av Statens kulturråd (och alltså ytterst härrört från skattebetalarna), skulle även jag ha kallat det SUBVENTIONER med stora bokstäver. Men det är faktiskt en viss skillnad när en privatperson satsar sina egna pengar. Det är liksom inget marknadsfrämmande med det.

Det där med Pareto var tydligen inget klumpigt inlindat skamgrepp, som jag trodde, utan en ”skickligt gillrad fälla”. Tyvärr, tyvärr – ”you can’t fool an honest man”. Även en olärd tölp som jag har faktiskt en vag aning om Paretos ställning som liberal ekonomisk teoretiker. Men nu var det ju inte det det handlade om, utan om huruvida han influerat Ayn Rand eller ej. Och i det fallet törs jag nog sticka fram hakan och påstå att det är jag som sitter inne med sakkunskapen.

Större delen av mänskligheten är tyvärr okunnig om Ayn Rands inställning till övriga ”nyliberala” hjältar. Perssons allusion på Milton Friedman förlorar t.ex. all sin udd, om man känner till att Rand fördömde honom i ganska beska ordalag.

Så en lite viktigare fråga:

Jag sköt in mig på punkterna om Pareto och Ku Klux Klan, därför att de utgör exempel på ”guilt by association”, vilket jag anser vara en ovanligt vidrig form av smutskastning. Ett påhittat exempel får illustrera varför: ”Per-Olof Samuelsson bor i Strängnäs. Göran Assar Oredsson bor också i Strängnäs. Dra era egna slutsatser.” Persson är inte fullt så genomskinlig, men tekniken är densamma.

Notera nu att Persson i sitt svar inte ett ögonblick förnekar vad han håller på med. Hans utläggning om Pareto och hans försvar för publicerandet av Ku Klux Klan-fotot visar att han betraktar sin debattmetod som fullt legitim.

På sådana premisser är naturligtvis all egentlig diskussion omöjlig – både med fanatiker och med vanliga människor.

Persson ställer faktiskt en fråga, som jag tycker vore värd att diskuteras: vilket är förhållandet mellan ideologi och praktisk politik? Kräver extremkapitalism (d.v.s. extrem frihet) en fascistisk (d.v.s. extremt ofri) samhällsstruktur? Som jag formulerat frågeställningen, är naturligtvis svaret givet. Men inte mera givet än att betydligt bättre tänkare än Persson (t.ex. Lemercier de la Rivière[8]) svarat ja på frågan – och Milton Friedman åtminstone lyckats röra till begreppen.

Om Persson kunde överge sitt fällgillrande och sitt guilt-by-association-tänkande och ge några specifika argument i frågan, vore det mycket tacknämligt.

2 februari 1987

Publicerades i Helsingborgs Dagblad 11 mars 1987; återigen svarade Persson samma dag. Bl.a. skrev han:

Jag noterar med stor tillfredsställelse att Samuelsson inte längre påstår att jag ljuger. […] Samtidigt har hans glöd falnat betänkligt när han nu inte ens kan underbygga sin moraliska upprördhet med hjälp av påhittade lögner. Det tafatta [sic] försöket att bibehålla engagemanget genom att påstå att han i mitt förra svar inte kan ”hitta något … som egentligen har med debattämnet att göra.”S [Med mera i samma stil.]

Och så slutklämmen:

Och därmed har åtminstone jag nått mitt syfte och givetvis skänkt än mer legitimitet åt en bild av att Ku Klux Klan i vissa fall kan illustrera en extremkapitalistisk hållning.

Suck…

Replik (ii)

Till att börja med har jag inte alls tagit tillbaka anklagelsen att Persson ljuger. Den som läst mitt inlägg med en smula eftertanke bör se att jag tvärtom skärpt den.

För det andra kan ideologiska smittvägar förvisso vara subtila. Detta är minst av allt någon nyhet för inbitna Ayn Rand-beundrare. Men det är irrelevant i det här fallet. För innan man börjar den epidemologiska undersökningen, bör man först konstatera ett sjukdomsfall. Och vad vi diskuterar här är faktiskt ett fall av hälsa.

Vad är det nämligen för synsätt Ayn Rand ger uttryck för och som Persson (med flera) stämplar som ”elitism” hellre än att diskutera det på dess egna meriter?

I sina grunddrag följande:

Det högsta och ädlaste en människa kan syssla med är produktivt arbete. Men att ägna sitt liv åt produktivt arbete är en medvetet vald livshållning, inte ett resultat av social eller annan betingning. Det är fullt möjligt för en människa att välja det motsatta: att leva som parasit på andras arbete.

Detta är helt uppenbart en moralisk skiljelinje. Parasiten förtjänar en moralisk förkastelsedom. Men det faktum att vissa människor producerar mer och andra mindre är inte i och för sig en moralfråga. Det moraliskt betydelsefulla är själva valet att stå på egna ben och inte leva på andra.

Jag vill betona det sista. De som läst Och världen skälvde vet att det finns flera personer (exempelvis Eddie Willers, Gwen Ives, Cherryl Taggart, Jeff Allen) som inte på något vis är produktiva genier, men som framställs som moraliskt högtstående och som har författarinnans odelade sympati. Men detta förhållande lyser med sin frånvaro i varenda recension jag läst i svensk press (inklusive Anders Perssons). Recensenterna har inte sett det, eller också tiger de om det. Samma recensenter ojar sig över att James Taggart, ärkeparasiten, framställs som han görs – och över att de verkliga hjältarna i boken är alldeles för duktiga, och alldeles för vackra. (Just det, vackra!) Det syns lite för lätt var de har sina sympatier.

Vidare ingår det i detta synsätt att människor med förmåga inte utgör ett hot mot sina medmänniskor, att de måste lämnas fria att producera, och att det verkliga hotet består i att inkompetensen upphöjs till en dygd och att parasiternas behov får rättfärdiga de produktivas förslavande.

Att detta synsätt trampar på en eller annan öm tå är fullt begripligt. Men angrip då det Ayn Rand faktiskt säger och försök inte blanda bort korten!

Om utrymmet tillåter vill jag gärna säga lite till om förhållandet kapitalism-socialism-fascism. I mitt förra inlägg bad jag Persson framlägga sina argument i frågan. Det gjorde han nu inte. I stället bad han mig framlägga mina. All right. Varsågod:

Den viktiga skiljelinjen gäller synen på ägandet.

Socialism är ett system, där det privata ägandet av produktionsmedlen är upphävt och där alla produktionsmedel ägs av ”samhället som helhet” (läs: staten).

Fascism är ett system där privat ägande nominellt tillåts, men där kontrollen över produktionen överlämnas åt staten.

Skillnaden mellan socialism och fascism är rent kosmetisk. ”Ägande” utan kontroll och förfoganderätt är en självmotsägelse. Det enda som kan sägas till socialismens fördel i detta avseende är att den är ärligare än fascismen.

Kapitalism å andra sidan är ett system där allt ägande är privat, och där statens roll inskränker sig till att skydda äganderätten (tillsammans med människans övriga rättigheter) och att bilägga tvister.

Dessa definitioner bör rimligen vara okontroversiella. När socialister angriper kapitalismen, är det just det privata ägandet de angriper. När fascister angriper kapitalismen, är det samma sak. Men när socialister och fascister käbblar med varandra, är det enbart ett käbbel om vem som ska få roffa åt sig vad och för vilket ändamål.

Vad beträffar resten av Perssons inlägg, så bör det vid det här laget stå klart vem av oss som ger raka argument och vem som ger krokiga, vem som märker ord och missar sak, vem som resonerar och vem som flåsar och hånar. Jag överlämnar saken med fullt förtroende åt en opartisk allmänhets bedömning.

16 mars 1987

Så långt som till att publicera detta sträckte sig inte Helsingborgs Dagblad.

Appendix

När jag lämnade över det här materialet till min dåvarande privatsekreterare, Henrik Sundholm, undrade jag om han hade några synpunkter på om jag skulle ha kunnat skriva bättre svar än jag gjorde; jag fick följande synpunkter:

Persson anmärker på att alla hjältar i Och världen skälvde sysselsätter sig med basindustrier som: kopparutvinning, stålframställning, energiproduktion och kommunikationer. De driver inte casinon med enarmade banditer, de producerar inte porrfilm och de säljer inte droger, trots att det är ”lukrativa branscher för individer vars syfte är att tjäna pengar”. Hur kommer det sig? Jag skulle svara att Perssons analys är alltför konkretbunden. Hjältarnas syften är inte först och främst att tjäna pengar, utan att tjäna sina egna värderingar (att tjäna pengar är sedan en konkret konsekvens av vad deras värden håller för heligt: bl.a. att man bör leva av sitt eget arbete och inte av andras). Rand ville förvisso inte kriminalisera casinon, pornografi och droger, men hon tog skarpt moraliskt avstånd från åtminstone de senare två. Man har rätt att driva ett casino, vara pornograf eller drogproducent, men att man har rätt att göra något, är inte samma sak som att man bör göra det. Och vad man faktiskt bör göra – det är vad Rand visar med sina hjältar.

Persson beklagar också att Dagny Taggarts könsroll är ”kluven”; hon ”tycks nämligen vad den sociala könsrollen beträffar vara man och endast i sexuellt avseende kvinna…”. Vad ger Persson det intrycket? Jo, det förstås. Dagny är en handlingens kvinna, hon är självständig, hon fäster stolthet vid sitt arbete och vad arbetar hon med? – med metall och oljiga motorer: med en järnväg. Det kan ju traditionellt ses som en väldigt manlig karaktärisering, men bör vi kritisera Rand för att hon istället placerar en kvinna i den rollen? Under andra omständigheter skulle hon rimligtvis hyllats för att ha porträtterat kvinnan som stark och tillräcklig i sig själv. D.v.s. om hennes värderingar legat närmare de feminister och andra som vanligtvis fäster störst vikt vid sociala könsroller.

I Perssons artikel kan man också läsa följande om Och världen skälvde: ”Skatter anses vara stöld och privategendom samhällsnyttig. Konkurrens är i alla lägen att föredra. Att i första hand se till sina egna intressen – och inga andras – antas alla tjäna på.” Nu är det förstås inte så att Rand försvarar privategendom för att den är samhällsnyttig. Hon försvarar privategendom för att hon försvarar frihet och individens rättigheter – däribland rätten att behålla sin egendom. Det stämmer att Rand anser att konkurrens i alla lägen är att föredra, för vilket är alternativet? Jo, alternativet är att staten går in och slår ut alla direkta konkurrenter med politiska förbud, och det är ju inget vidare liberalt eller med individens rättigheter förenligt. För övrigt: att i första hand se till sina egna intressen är inte detsamma som att aldrig se till några andras. I själva verket ligger det ofta i ens intresse att ta hänsyn till andras intressen. Läsaren kommer säkert på många intuitiva exempel själv, men konkurrens är ju faktiskt ett av dem. Man ser till sitt eget företagarintresse genom att så bra som möjligt se till konsumenternas intressen. I och för sig är det helt sant att elfenbenstornens välstånd också regnar ner över de minst bemedlade, såsom av en ”osynlig hand”, men det är inte därför Rand förespråkar privategendom. Hon förespråkar privategendom, därför att fria marknader är en aspekt av vad individuell frihet innebär.

Persson säger också att de i samhället underordnade beskrivs som ”oförmögna” eller ”misslyckade” i Och världen skälvde. Tja, om man är oförmögen eller misslyckad i någon väsentlig mening, då är väl chansen ganska liten för att uppnå relativ rikedom. Persson antyder emellertid att Rand hyser ett förakt för folk som är fattiga, och det är i bästa fall ett ärligt misstag. Hon hävdar absolut inte att det i sig är moraliskt klandervärt att vara ”underordnad” i samhället. Man kan ju t.ex. ha råkat ut för en olycka, blivit bestulen, eller sett ett större värde i andra prioriteringar. De personer Rand kallar oförmögna och misslyckade är personer som verkligen är det, som vägrar ta ansvar över sitt eget liv och kräver att andra skall göra det åt dem. De som gladeligen låter andra arbeta, så att de kan ta för sig av deras frukter.

Så två korta begreppsanmärkningar. Persson förfasar sig över ”extremliberalismen”, men på vilket sätt den skiljer sig från ”vanlig” liberalism framgår inte närmare. Så vad är en ”extrem” liberalism? Rimligtvis en liberalism som bara tillåter det liberala, och utesluter allt med liberalismen oförenligt. Med andra ord en konsekvent liberalism. I vanlig ordning används begreppet ”extrem” bara för att det klingar illa i allmänhetens öron. Persson skriver även att Rand ger uttryck åt manschauivinism i sin roman. Det är något av det enda som han måste ha fullständigt rätt i. Rands uttalande ”I’m a male chauvinist” är ganska välbekant.

Till sist skriver Persson att: ”Om nu Ayn Rand sitter i sin himmel – himmelen är väl till för goda som hon, medan onda som t ex jag själv har reserverad plats i helvetet – och betraktar den verkliga värld där de rika stjäl från de fattiga, så kan hon ju glädja sig åt att hennes typ av kontrarevolution ständigt tycks fortskrida.” Rand trodde förstås inte på himlen eller helvetet; vare sig du är god eller ond får du ta konsekvenserna av det här och nu i ditt enda jordeliv. Och om Persson är ond eller ej svarar han nog bäst själv för. Men att vi skulle närma oss det samhälle som Och världen skälvde hyllar framstod nog som märkligt redan 1987 (och förstås ännu märkligare 2010). Vi var långt ifrån när det begav sig, och vi har inte kommit närmare 23 år senare. Fast inget ont som inte har något gott med sig, förstås. År 2009 såldes globalt sett 500 000 exemplar av Och världen skälvde, vilket bara kan tolkas som en reaktion mot dagens politiska åtgärder, inte minst i samband med finanskrisen och Barack Obamas inträde som USA:s president. Och över 7 miljoner exemplar har sålts sedan den först publicerades 1957. Persson oroar sig för bristande efterfrågan i sin första artikel, men det hade han inte behövt göra.

Bra synpunkter. Men det verkliga problemet med debatter av den här typen är att de går ut på att misskreditera och förödmjuka meningsmotståndaren – att ”göra honom liten”. Anders Persson ger syn för sägen här. Utöver alla dessa anklagelser för fanatism kan ju nämna sådana ordval som:

…uppblåst munväder…
… klampade rakt in i Paretofällan…
…saknar förmåga att finna det han söker…
Samuelssons inlägg är splittrat och förvirrat…
Som Samuelsson inlägg nu ser ut saknar det substans.
… Samuelsson gnäller över hur svårt det är.
…patetiska utgångspunkter…
Det mest frapperande med Samuelssons inlägg är försöket att lansera en ny form av tänkande: tänkande utan samband.
…Samuelsson … utdelar rundpallar…

Det är lätt att falla för frestelsen att svara med samma mynt. Men jag tror jag lyckades undvika det den här gången.

Kort replik om Ayn Rand

När ”Och världen skälvde” (som – helt i förbigående sagt – är den främsta romanen i världslitteraturen) kom i svensk översättning 1986, lät SvD boken recenseras av – av alla människor – Sven-Eric Liedman. Jag fattade pennan och skrev följande inlägg till SvD:s kulturredaktion (innehållet och karaktären av Liedmans ”recension” bör framgå av mitt svar):

”Rands ideologi är mig ytterligt motbjudande”, skriver Sven-Eric Liedman i slutstycket av sin understreckare i SvD 9.1.87. Låt mig då först som sist deklarera att jag länge betraktat Liedman som en av de mera motbjudande ideologerna inom den svenska vänstern. När nu utbytet av infama tillmälen är undanstökat, kan vi gå in på sakfrågorna.

Ayn Rand tog avstånd från Friedrich Nietzsches filosofi. Detta är ett väl känt och dokumenterat faktum. Ändå utgjuter sig Liedman och många med honom om Nietzsche när de låtsas diskutera Ayn Rand. Är detta en hederlig debattmetod? Nej. Det är en exakt parallell till vad jag skrev om Spencer i mitt inlägg ”Gränserna för staten” (SvD 30.11.86) – ett försök att undvika diskussion genom att angripa halmdockor. [Detta inlägg handlade bl.a. om vänsterns infama försök att likställa kapitalism med socialdarwinism.]
Lenin och Stalin tog död på miljontals människor och lade stora delar av världen i slaveri. Att antyda att Ayn Rand (eller John Galt) skulle göra detsamma är enbart billig demagogi.
Att AB Timbro har dålig konstnärlig smak är knappast något Ayn Rand kan lastas för. Vad än omslagsillustrationerna till ”Och världen skälvde” är kongeniala med, så inte är det bokens innehåll.
Det är rent nonsens att pådyvla Ayn Rand ett ”förakt för de många” och fullt ut lika ohederligt som att jämställa hennes filosofi med Nietzsches. Den som har läst ”Och världen skälvde” (och Liedman ska ju höra dit?) vet att Ayn Rand i själva verket hyste djup respekt för många av ”de många”. Jag ska inte ta upp utrymme med exempel, för de är legio. Poängen är att Liedman diskuterar något annat än det han ger sig ut för att diskutera. Vad han har för motiv kan man bara gissa sig till.
Det är mycket olyckligt att Ayn Rand aldrig skrev någon fullständig systematisk framställning av hela sin filosofi – för hade hon gjort det, hade vi möjligen besparats en eller annan dum gliring från de höglärde. Till tröst kan meddelas att den systematiska framställning som faktiskt existerar, Leonard Peikoffs föreläsningsserie ”The Philosophy of Objectivism”, inom ett eller ett par år kommer att publiceras i bokform. [Den kom ut 1991.] (Den fackfilosofiskt intresserade kan redan nu ta del av David Kelleys ”The Evidence of the Senses”, som är en mycket lärd och detaljerad tillämpning av Rands principer på frågan om sinneserfarenhetens giltighet.)

Utrymmet tillåter knappast någon jämförelse mellan Ayn Rands metafysik och Hegels. Men om konstaterandet att existensen existerar (eller att tillvaron är till) är en ren trivialitet, vad ska man då säga om en filosofi som hävdar att vår tillvaro befinner sig i ett permanent mellantillstånd mellan att vara till och att inte vara till?

Det vore, enligt Liedman, ”en vinning om den (Rands filosofi) kunde bli föremål för en debatt bland dem som verkligen kan känna sig dragna till den”. Låt mig då säga att JAG i varje fall aldrig försökt dra mig undan den debatten. Tyvärr är det inte så många som är intresserade av vad jag har att säga. Dessutom reser sig åtminstone två svåröverstigliga hinder för en sådan debatt.

För det första är det väldigt svårt att komma fram till själva debattämnet, om man först måste rasera en mur av mer eller mindre medvetna förvanskningar, emotionella ryggmärgsreaktioner och irrelevanta sarkasmer.

För det andra är det inte särskilt troligt att den som skriver något positivt om Rand överhuvudtaget blir publicerad, åtminstone inte i något rikstäckande forum. Anmärkningen må tyckas paranoid, men tyvärr grundar den sig på lång och smärtsam erfarenhet.

11 januari 1987

SvD:s dåvarande kulturredaktör, Ingmar Björkstén, refuserade inlägget ”därför att ordval och tonläge är rått och gällt och självcentrerat”. (Om hr Björkstén skulle läsa detta, kan han ju upplysa den bildade allmänheten om vad exakt han grundar detta omdöme på.) Jag skrev en kraftigt nedbantat version av mitt inlägg som faktiskt blev publicerad ett par veckor senare. Så visst är jag en gnällspik om jag hävdar att jag blivit bojkottad!

Atlas långtråkig?

Det följande är ett svar på något som jag av en ren tillfällighet kom att läsa i en tidskrift som hette SF-forum 1982.

Jag skulle vilja kommentera det brev från hr Björner i Åkersberga som inflöt i SF-forum nr 81. (Jag är lessen att jag är så sent ute, men jag har faktiskt inte läst det förrän idag. Förresten antar jag att SF-forum odlar det tidlösa perspektivet.)

Olof Björner tycker att Ayn Rands Atlas Shrugged är så långtråkig att ingen människa borde läsa den, än mindre rekommendera den. Låt mig därför berätta en sann historia ur livet.

För några år sedan lånade jag ut mitt ex. av Atlas Shrugged till en ung dam på cirka fyrtio vårar i min bekantskapskrets. Jag fick tillbaka den ett dygn senare – utläst. Damen ifråga hade helt enkelt varit ur stånd att lägga boken ifrån sig.

Det här är förstås ett extremfall. Jag har lånat ut boken till folk som behöver flera dar för att läsa ut den. Men med ytterst få undantag (ett, för att vara exakt) har jag aldrig mött en människa som läst Atlas Shrugged utan att reagera med entusiasm. (Från modererad entusiasm till översvallande entusiasm, med någon slagsida för det senare.) Och detta i stort oavsett om personen ifråga gillat eller ogillat Rands politiska och filosofiska idéer.[9]

Det är klart att det finns undantag. Människor är trots allt olika funtade. Den ene sträckläser en bok som den andre gäspar över och lämnar halvläst. Min bekantskapskrets kan ju också vara sällsynt egendomligt strukturerad, ett ämne för framtidens litteratursociologer att gräva i.

Men jag måste nog säga att det är väldigt ovanligt att folk skriver långa insändare och varnar för att en bok är långtråkig, som om man inte skulle kunna komma underfund med det alldeles på egen hand. Det förefaller på något vis poänglöst.

Förresten tycks inte Olof Björner själv ha haft några större svårigheter att kämpa sig igenom de över 1000 sidorna i Atlas Shrugged. Han har till och med läst den längre än till sista sidan. I sitt referat av innehållet inkluderar han en händelse (folkets jubel) som aldrig inträffar i boken, men väl skulle kunna inträffa i dess förlängning.

Om jag ska våga mig på en djärv hypotes, skulle jag säga att Atlas Shruggeds långtråkighet, även för dem som finner den långtråkig, är av ett alldeles speciellt slag: ett slag som berör de berörda i deras innersta, sätter deras djupaste nervtrådar i dallring, och utlöser några av själens mest dolda försvarsmekanismer.

Vi står med andra ord inför en djup psykologisk gåta.

Eskilstuna på årsdagen av Bastiljens stormning 1982

Det ovanstående är givetvis skrivet enbart i avsikt att skapa en marknad för Ayn Rands skrifter. Jag skriver aldrig någonting i icke-kommersiella syften. Men det är sant, och det är väl det som är huvudsaken.

Kriget mot bokinköpskommittén

När De levande 1978 kom i svensk översättning, föreslog jag Stadsbiblioteket i Eskilstuna att köpa in den. Det vägrade inköpskommittén att göra, p.g.a. ”negativa recensioner”. Efter ett par års sömnlöshet tog jag mig samman och skrev följande protestskrivelse.

Detta är en officiell protest mot bokinköpskommitténs beslut att ej inköpa Ayn Rands roman De levande.

Jag måste börja med att deklarera att jag känner en viss kluvenhet inför denna uppgift. Det bemötande jag tidigare i detta ärende rönt av bokinköpskommitténs representant har varit sådant att jag drar mig för ytterligare kommunikation och betraktar den som under min värdighet. (Mer härom senare.) Men att underlåta att protestera skulle kunna tolkas som en akt av fullkomlig underkastelse under den maktfullkomliga lögnen. Dessutom är det ju inte särskilt hyggligt mot medmänniskorna att inte ge dem åtminstone en chans till upprättelse.

Bakgrunden är denna: någon gång i slutet av år 1978 lämnade jag in ett inköpsförslag på De levande, Ayn Rands debutroman och den första av hennes böcker att sent omsider översättas till svenska. Jag ska helt uppriktigt redovisa mina motiv. Jag är och var naturligtvis inte beroende av Stadsbibliotekets höga välvilja för att få tag i boken. (I själva verket har jag den redan i min bokhylla i tre exemplar, på engelska, danska och svenska.) Mitt syfte var rent propagandistiskt: jag ville att den skulle bli sedd och läst. Anledningen till detta är i sin tur att jag gärna vill leva och åldras i ett fritt samhälle. Jag ogillar starkt utsikten att bli förvandlad till statlig egendom, och jag får andnöd av att se friheten långsamt förkvävas, så som håller på att ske i världen idag. Nu känner jag inte till något bättre motgift mot den moderna utvecklingen mot slaveri och totalism än Ayn Rands romaner och filosofiska skrifter. Dessutom känner jag bara till ett knappt halvdussin författare som kan mäta sig med henne vad beträffar litterära förtjänster (Victor Hugo, Dostojevskij, möjligen Tolkien, samt i vår egen litteratur Vilhelm Mobergs Rid i natt![10]).

Vad händer nu med mitt förslag? Jo, efter ett par veckor får jag tillbaka lappen med beskedet att boken inte kunnat anskaffas ”p.g.a. negativa recensioner”. Ja, det vet jag ju. DN:s och Sydsvenskans kultursidor vill inte veta av Ayn Rand, och har publicerat smutskastningar av henne under namn av recensioner. Men som tur är har den moderata tidskriften Svensk Linje publicerat en recension, präglad av reserverad entusiasm.[11] Så jag fotokopierar den och skickar in den tillsammans med ett överklagande.

Det överklagandet avslås så småningom, men dessförinnan inträffar något synnerligen obehagligt. Medan jag sent en kväll sitter på biblioteket och läser tidskrifter, tar en bibliotekarie muntligen kontakt med mig. Låt oss kalla denne bibliotekarie LL [eftersom det är hans initialer]. LL är upprörd Han är inte bara upprörd, han är också gemen. Under en halvtimme blir jag överöst av en störtskur av okvädinsord. Ett axplock:

Ayn Rand är en skitförfattare.

(Inte mitt ordval, nota bene, utan hans.)

Alla anser att AR är en skitförfattare.

(Jag ansåg inte det, men detta bekom inte LL det minsta. Jag ingick inte i mänskligheten. Och somliga inser inte innebörden i sina egna ord.)

Läs det här! Det är det här vi måste rätta oss efter!

(Med hänsyftning på recensionerna i Bibliotekstjänsts sambindningslista. Försynta påpekanden om smärre sakfel i dessa recensioner bekom inte LL det minsta.)

Det här, däremot, är ingenting att rätta sig efter. Det är ju bara en persons uppfattning.

(Med hänsyftning på recensionen i Svensk Linje.)

Lars Forsell har skällt ut henne.

(Jag vet inte om detta är sant.)[12]

Vi kan väl inte ha Sven Hassel på biblioteket bara för att han säljer bra.

(Vi diskuterade inte Sven Hassel, utan Ayn Rand. Jag hade påpekat att hennes böcker är varaktiga kommersiella framgångar.)

Plus mer i samma stil.

Det finns ett flertal frågor att ställa i samband med detta pinsamma intermezzo. Den första och tämligen självklara är om det är riktigt av en bibliotekarie att behandla en av bibliotekets stamkunder på ett förolämpande och förödmjukande sätt. (När jag vid ett senare tillfälle var på rundvandring med en skolklass på biblioteket, höll guiden en lång utläggning om hur man aldrig ska ge upp ifall man får avslag på ett inköpsförslag, och hur man alltid i ett sådant fall kan vänta sig ett trevligt bemötande av bibliotekets personal. Om något annat förekommer, är det fel. Men det har alltså förekommit.)

Den andra frågan är om okunnighet äger prioritet framför kunskap. Det framgick under vårt ”samtal” att LL aldrig läst något av Ayn Rand (och inte hade för avsikt att göra det, ens i informationssyfte) och hade alla sina negativa uppfattningar ur andrahandskällor (andrahandskällor, vilkas natur och kvalitet jag hoppas kommer att framgå av det bifogade materialet). Ändå använder LL en halvtimme av sin betalda arbetstid till att ”informera” mig om vad jag bör tycka om böcker som jag har läst men han själv inte läst.

Den tredje frågan är om graffiti blir något annat än graffiti bara för att det står tryckt i en litteraturhistorisk encyklopedi (se nästa avsnitt). Och om det verkligen ska vara så svårt att identifiera graffiti när man ser det. (Det bör noteras att den notis jag tar upp i bilagan var hr LL:s främsta auktoritet som han ihärdigt stoppade under näsan på mig under vårt ”samtal”. Det är väl en fråga om själsfrändskap.)

Den fjärde frågan är om det verkligen är bokinköpskommitténs funktion att delta i och understödja en mobbningsaktion.

Den femte är om bibliotekets kunder (de som över skattsedeln finansierar hela verksamheten) är fullkomligt rättslösa och utan varje inflytande över inköpspolitiken.

Det vore bestickande att ge inköpskommitténs agerande en konspiratorisk tolkning och skylla den på en medveten vänstervridning och undfallenhet inför det totalitära hotet österifrån. Men en sådan tolkning vore alltför ytlig – och dessutom har jag svårt att tillerkänna LL den intelligens som är nödvändig för framgångsrikt konspirerande. Betydligt mer träffande är det nog att tolka hans (och kommitténs) agerande utifrån Jantelagen:

Du ska inte tro att du är förmer än vi”

Eskilstuna januari 1981

(Om denna protest förekommer något senkommen, kan jag endast ursäkta mig med den känsla av akut illamående som griper mig varje gång jag tänker på att denna protest överhuvudtaget ska vara nödvändig.)

(Jag bemötte också AB Bibliotekstjänsts recension, men det orkar jag inte återge här.)

Jag bifogade en hel drös med bilagor till denna protestskrivelse, inklusive mina egna svar på DN:.s och Sydsvenskans ”recensioner”.

Protestbrevet ledde faktiskt till att De levande blev inköpt.

När sedan Och världen skälvde kom ut i svensk översättning 1986 skrev jag följande ”öppna brev” till Eskilstuna stadsbibliotek (publicerat i Folket 5 dec. 1986).

För några år sedan föreslog jag Eskilstuna stadsbibliotek till inköp Ayn Rands roman De levande, då nyligen utkommen i svensk översättning. Som svar på detta förslag erhöll jag en föreläsning från en bibliotekarie om vilken usel författare Ayn Rand är, uppbackad med en del rätt fasansfull graffiti ur diverse litterära uppslagsverk.

Jag fann detta lärare-elev-förhållande något bakvänt, eftersom jag redan då hade läst alla Ayn Rands böcker flera gånger om, medan min ”lärare” aldrig läst ett ord av henne och endast lutade sig mot tvivelaktiga ”auktoriteter”.

Efter någon tid och ganska många sömnlösa nätter samlade jag mig till att kompilera en utförlig protestinlaga. Till stadsbibliotekets heder beslöt man nu att ompröva sitt beslut, läsa boken och ta självständig ställning till den, varefter den också blev inköpt. Tydligen insåg man att mitt omdöme var riktigt och att de finkulturella mandariner som fördömt författarinnan och hennes roman helt enkelt hade fel.

Nu i år har Ayn Rands största roman, Atlas Shrugged, kommit ut på svenska under titeln Och världen skälvde. Det är en mycket bredare anlagd roman än De levande; den förhåller sig till hennes debutroman som Divina Comedia till Vita nuova eller Sagan om ringen till Bilbo (alla andra jämförelser lämnade åsido). Helt följdriktigt är den ännu mera fördömd än De levande, och attackerna från mandarinerna är som en storm jämförd med en mild västanfläkt.

Eftersom jag egentligen varken har tid eller tålamod att skriva tjocka protestluntor, undrar jag om stadsbiblioteket i Eskilstuna denna gång tänker falla undan för vår kulturs självutnämnda auktoriteter och bandhundar, eller självmant, utan hjälp från mig, ämnar köpa in Och världen skälvde.

(Jag fick ett tämligen intetsägande svar från bokinköpskommittén, som gick ut på att det finns rutiner att följa. Min replik:)

Så bra att ni har rutiner. Det borde dock stämma till viss eftertanke att dessa rutiner inte skyddar er från att köpa in den mest urbota smörja (t.ex. historiska kostymromaner som huvudsakligen handlar om konsten att spränga utedass i luften[13]), men däremot hindrar er från att köpa in mästerverk som De levande och Och världen skälvde. Är det inte dags att se över rutinerna?

Jag vet inte hur AB Bibliotekstjänst har tillskansat sig ställningen som modern motsvarighet till den kungliga censuren, med makt att utfärda ett slags imprimatur i efterskott, eller också stoppa värdefulla böckers väg till den bokläsande allmänheten.

Om jag vore som ni, skulle jag vänligen be institutet i fråga att ta sig i häcken. (Språkbruket kan modifieras, men andemeningen bör vara denna.) Att försöka vädja till dess herrars och damers högre mentala funktioner är lönlöst. (Jag har försökt.)

Den som dödar en god bok dräper en odödlighet snarare än ett liv.

(John Milton, Aeropagitica, 1644.[14]) Rutiner som sanktionerar sådana dråp bör snarast göras om!

Publicerat i Folket 14 jan. 1987

$ $ $

Vad jag borde ha skrivit men inte skrev:

OK, låt oss göra en deal. Ni följer era rutiner och rättar er efter AB Bibliotekstjänst. Jag å min sida förbinder mig att aldrig under återstoden av mitt liv sätta min fot på Eskilstuna stadsbibliotek.

Det grämer mig än idag att jag inte skrev så.

Klotter på bibliotekstoaletterna

Följande står att läsa på våra folkbiblioteks dassdörrar:

Rand, Ayn (1905) American “philosopher” and novelist who left her native Russia at the age of eighteen. Unfortunately her crypto-totalitarian and ultra-simplistic ideas have had some influence on the conservatively bred young, since they allow people to be ruthless without a bad conscience. Her “philosophy” is capitalistic-Superman (as in the comic): the “great” men are those who use others, in the name of “reason”, with an enlightened ruthlessness. Her best known novel is The Fountainhead (1943), a projection (as she admitted) of her own aspirations in the form of a travesty of the character of Frank Lloyd Wright. As critics observed at the time, it – like her other books – is offensively ill written (“pedestrian, pockmarked with short, clipped staccato sentences”).

Ovanstående notis är hämtad ur ett referensverk, vars titel jag inte kunnat kolla, då det uppenbarligen inte finns på Stadsbibliotekets hyllor utan har gömts undan i dess inre regioner (måhända av välvillig omtanke om låntagarna). Jag vill minnas att det förutom denna notis innehåller en del ytterst nedlåtande omdömen om J.R.R. Tolkien och hans Sagan om ringen. Att kolla dess standard i övrigt betraktar jag därför som en överloppsgärning.

Notisen är ingenting annat än en serie skamgrepp av grövsta slag och förtjänar egentligen inte den ingående granskning jag här tänker göra. Men även renhållningsverket har en funktion i samhället, och med klädnypan runt näsan skrider jag därför till verket.

American ”philosopher” and novelist…

Detta så illfundigt instuckna citationstecken är helt enkelt ett ganska klumpigt försök att ersätta argumentation med gliringar. Eftersom AR:s filosofi i fortsättningen varken presenteras eller kritiseras utan endast vantolkas är ytterligare kommentarer överflödiga.

…who left her native Russia at the age of eighteen.

I ljuset av klassen på notisen i övrigt är kanske rena sakfel alltför oskyldiga för att tas upp. Men AR var faktiskt 21 när hon lämnade Sovjetryssland, inte 18.

Unfortunately her crypto-totalitarian and ultra-simplistic ideas have had some influence on the conservatively bred young, since they allow people to be ruthless without a bad conscience.

Att kalla Ayn Rands idéer ”kryptototalitära” är ett ovanligt lumpet sätt att göra vitt till svart. AR har gjort sig känd som konsekvent och oförsonlig motståndare till alla former av diktatur och lika konsekvent och oförsonlig försvarare av individens rättigheter. Den enda rimliga förklaringen till detta uttalande skulle vara om artikelförfattaren delar in mänskligheten i två grupper: de som försvarar diktatur (vilka är hederliga nog att vara öppet totalitära) och de som påstår sig vara emot diktatur (vilka är kryptototalitära hycklare). Men det är naturligtvis fåfängt att söka rimliga förklaringar till smutskastningar av den här typen. Att anklaga en person som flytt från det värsta totalitära samhälle historien skådat, för att i stället bosätta sig i världens friaste nation, för något sådant är dessutom så oanständigt att orden sviker mig när jag ska beskriva det.

Påståendet att AR:s idéer är ”ultra-simplistic” [till ytterlighet förenklade] är lite svårt att bemöta, eftersom inte ett enda exempel ges. En rimlig tolkning är att man är ”ultra-simplistic” om man vägrar kompromissa om principer och vägrar att se mellan fingrarna med det onda.

Vad är det slutligen för slags argumentation att haspla ur sig att AR:s adepter är unga människor med konservativ uppfostran? För det första finns det inga som helst undersökningar som stöder påståendet. För det andra är åldern irrelevant i det här sammanhanget, och var det redan vid tiden för rättegången mot Sokrates, det första kända tillfälle i historien då denna typ av argument framfördes. För det tredje är deras uppfostran också irrelevant, och om det vore sant måste AR ha omvänt dem från deras konservatism, eftersom hon klart och tydligt har förkastat konservatismen som ideologi. Hela resonemanget är renons på sakligt innehåll och har bara ett – och dessutom lågt och lumpet – psykologiskt syfte: att få en att känna sig taskig och skämmas över sin ålder och uppfostran, om man nu händelsevis skulle gilla AR. Det är inte ett argument utan ett försök att spela på läsarens förmodade mindervärdeskomplex. Skulle läsaren sakna mindervärdeskomplex, mister argumentet genast all kraft.

Her ‘philosophy’ is capitalistic-Superman (as in the comic)…

Att AR förespråkar kapitalism är helt sant; jag vågar därför gissa att denna uppgift slunkit med av rent förbiseende. Resten av meningen är en insinuation av samma typ som ovan: syftet är inte att argumentera utan att peka finger.

…the “great” men are those who use others, in the name of ‘reason’, with an enlightened ruthlessness.

Detta är en punkt om vilken AR har skrivit ganska utförligt och mycket klart, så vantolkningen kan på sin höjd förklaras med okunnighet. De ”stora” männen, enligt AR, är de som inte utnyttjar andra, men som inte heller låter sig utnyttjas av andra. Artikelförfattaren tror måhända att sådana människor inte kan existera, men det får i så fall stå för hans egen räkning.

Her best known novel is The Fountainhead (1943)…

Detta är faktiskt inte hennes allra bäst kända roman, även om den är känd nog. Artikelförfattaren förefaller emellertid helt ha struntat i att företaga någon egen forskning utan nöjt sig med att skumma igenom äldre litteraturhistoriska uppslagsverk, vilket i så fall skulle förklara detta i och för sig oskyldiga misstag. (Jag återkommer till denna punkt senare.)

…a projection (as she admitted) of her own aspirations in the form of a travesty of the character of Frank Lloyd Wright

Detta är en dubbel osanning. Det är för det första inte sant att Frank Lloyd Wright stått modell för huvudpersonen i The Fountainhead. (Detta påstående har lyckats slinka med i ett flertal litteraturhistoriska uppslagsverk, men det blir naturligtvis inte mera sant av att upprepas.) För det andra har AR aldrig gjort några medgivanden i den riktningen. Vad som är sant är att idéer om arkitektur som förs fram i The Fountainhead överensstämmer med Wrigths. Längre än så sträcker sig inte likheten. Att artikelförfattaren ändå tillgriper ett sådant argument är knappast ägnat att förvåna.

As critics observed at the time, it – like her other books – is offensively ill written (“pedestrian, pockmarked with short, clipped staccato sentences).

Till att börja med är detta en grov generalisering – artikelförfattaren plockar ut en fras i en recension av en kritiker och tar sedan denna fras som representativ för kritikerna i pluralis. Det ligger naturligtvis inom möjligheternas ram att alla recensenter varit precis så kritiska, men det är osannolikt att artikelförfattaren gjort någon grundligare inventering. Och det kvarstår att denna argumentationsmetod – den ogrundade och opåkallade generaliseringen från ett enstaka fall – är en av de lägsta och lumpnaste som tänkas kan.

Den citerade kritikern heter August Derleth (hans namn utelämnas, eftersom dess utsättande skulle förta generaliseringseffekten). Artikelförfattaren har helt enkelt ryckt loss citatet ur ett tidigare uppslagsverk, Kunitz & Haycraft, Twentieth Century Authors. Men om man läser detta, finner man att Derleths recension inte alls ger det totalt negativa intryck som artikelförfattaren vill låta påskina. Person- och miljöskildring prisas, liksom bokens handling; Derleths kritik inskränker sig helt till de stilistiska aspekterna.[15] Till yttermera visso balanseras Derleths recension hos Kunitz & Haycraft med ett citat ur en odelat positiv recension (Lorine Pruette i New York Times). Vår artikelförfattare är helt okänslig för sådana begrepp som hederlighet och opartiskhet.

Därmed skulle Augiasstallet vara upprensat, och det enda tillägg jag kan göra är att det måste fordras långvarig tillvänjning för att inte känna dess stank.

[1] Överdrift; det finns de som är likgiltiga också. Men de likgiltiga skriver inga recensioner.

[2] Huvudpersonerna i De levande pöste inte över; de dukade alla under. Ayn Rand själv undkom det kommunistiska tyranniet och kämpade sedan länge – och i motvind – för att vinna sitt välförtjänta världsrykte. Ruth Halldén sitter och pöser i högönsklig välmåga på DN:s kulturredaktion. (Tillagt 2005. – Som ett kuriosum kan nämnas att jag gång tenterat i teoretisk filosofi för Ruth Halldéns make. Fast att de var gifta visste jag inte när jag skrev detta.)

[3] När jag läser det idag, år 2017, tycker jag sammanfattningen är alldeles perfekt – utifrån professor Asplunds egna premisser. Att premisserna inte är mina är en helt annan sak.

[4] Nämligen Peter Schwartz.

[5] Enligt Ayn Rand framgår detta av Tragedins födelse.

[6] Alldeles för snällt sagt. Det lönar sig inte att vara snäll.

[7] Inget tyder på att Ayn Rand läst Pareto. Eller ens hört talas om honom. Till nationalekonomer hon hört talas om, kanske t.o.m. läst, hör Ludwig von Mises och Eugen von Böhm-Bawerk.

[8] Lemercier de la Rivière var en av de franska fysiokraterna på 1700-talet; känd för att försökt förena frimarknadsekonomi med upplyst despotism.

[9] Erfarenheten har förstås lärt mig att det här inte gäller generellt. Men min slutkläm – att Atlas ”utlöser några av själens mest dolda försvarsmekanismer” – gäller alldeles säkert.

[10] Det finns förstås betydligt läsvärda romaner i världslitteraturen, ingen nämnd och ingen glömd.

[11] Minns tyvärr inte vilket nummer eller vem som skrev den.

[12] Och varför skulle man f.ö. bry sig om vad Lars Forssell tycker? Han skrev några bra låttexter på 50-talet, det är allt. Numera är han en ganska obehaglig typ, som bl.a. vill avskaffa arvsrätten.

[13] Ja, det finns en sådan bok. Jag råkade nämna för en arbetskamrat jag träffade på biblioteket att jag gillar Balzac (detta med anledning att det gick några riktigt bra TV-versioner av Balzacs romaner vid den här tiden), och hon stack då en sådan kostymroman i händerna på mig, i tron att om jag gillade Balzac skulle jag gilla den också. Den bestod av vulgariteter av den här sorten. (Jag slutade läsa den, när utedasset sprängts i luften, vilket var strax i början av boken.) Balzac skulle förstås vända sig i sin grav. Men boken måste ju ha fått positiva recensioner av AB Bibliotekstjänst, eftersom den fanns på biblioteket!

[14] En bok som jag förmodar att bokinköpskommittén aldrig läst, kanske inte ens hört talas om.

[15] Därmed inte sagt att jag håller med om den kritiken. Ayn Rands romaner är stilistiska mästerverk.