Skattefrihet för offentliganställda

Publicerad som ”nätnattväktare” 2 oktober 2006.

För några år sedan påstod en socialdemokratisk politiker (med den välbekanta sammetsrösten) att ”det är häftigt att betala skatt” och att hon minsann skulle acceptera en skattehöjning för egen del, om andra gjorde detsamma.

Men den enkla sanningen är att politiker och andra offentliganställda inte betalar någon skatt.

Eftersom jag själv är offentliganställd (jag jobbar på bibliotek) kan jag ta mig själv som exempel. Jag får ut i runda tal 12 000 kr i lön varje månad. Men på lönebeskedet står det att jag tjänar 18 000, varav 6 000 dras i skatt. Men dessa 6 000 existerar bara som en nuffra på mitt lönebesked. Pengarna finns inte i verkligheten. De är en ren fiktion. Det är som om man sade till mig: ”Du får 18 000 kr i lön. Men du ska betala tillbaka 6 000 av dem. Dessa 6 000 går sedan till att betala din nästa lön.” För vem är det som betalar min lön? Skattebetalarna. Den ”skatt” jag betalar skulle alltså vara pengar som jag betalar för att betala min egen lön!

Ett barn kan förstå det här. Säg att du får 300 kr i veckopeng. Men varje vecka säger din far åt dig att betala tillbaka 100 kr med en gång – och när du undrar varför, säger han att han behöver dem för att kunna betala ut din nästa veckopeng. Naturligtvis förstår du att din veckopeng bara är 200 kr, och att din far behagar skämta när han påstår något annat.

Det skulle inte göra någon skillnad om lönebeskedet sade att jag fick 20 000 och betalade 8 000 i skatt. Eller om det sade att min lön är 120 000, varav 108 000 går i skatt. Eller om jag fick en miljon i lön och betalade 988 000 i skatt. I vilket fall som helst skulle jag ha 12 000 kr varje månad att betala mat, hyra, krogrundor, lyxkryssningar och vad mer som kan höra till livets nödtorft.

Observera vad detta innebär: om staten vill spara in pengar på mig, kan den inte göra det genom att höja min skatt. Den kan bara göra det genom att sänka min lön. Staten kan får det att se ut som en skattehöjning, genom att t.ex. påstå att min ”lön” fortfarande är 18 000 men samtidigt öka skattesatsen så att jag får ”betala tillbaka” 7 000 eller 9 000 eller 11 000. Och detsamma gäller vilken offentliganställd som helst, inklusive den hycklande lilla socialdemokrat (med den välbekanta sammetsstämman) som jag inledningsvis nämnde.

Men antag att jag i stället tjänade mina pengar på den privata marknaden. Antag att jag sålde korv för 18 000 kr i månaden (netto). Eller att jag tjänade 18 000 som frilansskribent. Eller att jag jobbade på verkstadsgolvet, eller var som helst inom det privata näringslivet. Då skulle en skattehöjning göra skillnad. Går skatten upp från 33% till 50%, sjunker min verkliga lön från 12 000 till 9 000. Går skatten upp till 90% skulle jag få behålla 1 200 (och tvingas avstå från lyxkryssningarna, kanske rentav bosätta mig på en parkbänk). Om jag vore VD med duktigt tilltagen fallskärm och jämförde mig med riksbibliotekarien i stället för med den andre biträdande bibliotekarie jag är, skulle siffrorna vara andra, men principen skulle vara densamma.

Och vart skulle pengarna gå? Inte bara till att avlöna bibliotekarier (som trots allt utför någon form av hederligt arbete). Inte bara till poliser (som trots allt ska skydda oss mot tjuvar). Inte bara till äldreomsorgen (som trots allt hjälpte mig att ta hand om min gamla mor). Det mesta skulle faktiskt gå till saker som jag själv djupt ogillar och har mera skada än nytta av. Till hycklande politiker med sammetsröst. Till marxistiska professorer som fördömer kapitalismen på betald arbetstid. Till tulltjänstemän.

Skatter på offentliganställdas löner är en fiktion som statsmakterna upprätthåller för att få det att se ut som om bördorna fördelas lika, att vi alla bär vårt strå till den stora samhällsstacken, så att ingen ska kunna kalla den privata sektorn ”närande” och den offentliga sektorn ”tärande”. I forna tider slapp man betala skatt, om man i stället kunde ställa upp till landets försvar med rustning, eller om man på annat sätt tjänade staten med sitt arbete, t.ex. skötte om något offentligt bibliotek. Det systemet var hederligare än det vi har idag.

Men myntet har ju en annan sida också:

I början av 90-talet fick vi en smärre skattesänkning som av politikerna basunades ut som ”Århundradets skattereform”. Jag märkte av den på så sätt att jag nu hade några hundringar över i slutet av månaden som jag inte hade haft innan. Och det var ju roligt för mig att ha några hundra extra att röra mig med. Men eftersom den skatt jag betalar hur som helst är fiktiv och bara existerar som en nuffra på lönebeskedet, så var det ju i själva verket inte alls någon skattesänkning jag fick utan i stället en smärre löneförhöjning.. Och detsamma gäller naturligtvis varenda människa i landet som får sin lön från det offentliga (stat, landsting eller kommun).

Och den här ekvationen går förstås inte ihop. Det finns två sorters människor i vårt samhälle: de som tjänar sitt levebröd ute på marknaden och vilkas pengar bl.a. går till att bekosta den offentliga sektorn via skattsedeln – och vi offentliganställda, som lever på dessa skattepengar. Så om skatten sänks ”för alla”, betyder det i realiteten att den första gruppen får en skattesänkning, men den andra gruppen i realiteten en ren löneökning. Men vem betalar denna löneökning, när de verkliga skattebetalarna får sin skatt sänkt? Det är inte att undra på att en sådan enstaka ”århundradets skattereform” blir en engångsföreteelse, och att skatterna sedan ganska fort går upp igen!

Dessutom bör ju rimligen dessa fiktiva skatter ställa till problem i nationalräkenskaperna. De här pengarna är ju inte ens inflationspengar: de existerar inte alls!

Så mitt förslag är att dessa fiktiva skatter helt enkelt avskaffas. Det borde stå på mitt lönebesked att jag får ut 12 000, punkt, slut. För syftet med denna skatt är uppenbarligen att skapa en illusion av att vi alla drar vårt strå till den stora offentliga stacken, när det i själva verket är så att bara somliga gör det, och att vi andra inte bidrar till den med ett skapandes grand. (Inte ett skapandes penninggrand, alltså; däremot bidrar vi ju till den med själva det arbete vi utför i statens tjänst.)

För att slippa bli missförstådd får jag väl då också säga att det inte är min mening att utmåla offentliganställda som parasiter. Somliga av dem är det tvivelsutan – som den där politikern med den välbekanta sammetsrösten. Och tulltjänstemän hör överhuvudtaget inte hemma i ett civiliserat samhälle. Men ta poliser som ett exempel. Poliser utför inget produktivt arbete, men det de gör är nödvändigt för att vi andra ska kunna producera i lugn och ro.2)

Och det är ju många av oss (inklusive då jag själv) som arbetar inom den offentliga sektorn, därför att den offentliga sektorn mer eller mindre monopoliserat hela verksamhetsområdet. (Hur många privata bibliotek finns det här i landet som skulle kunna betala mig 12 000 i månaden för att katalogisera dess inkunabler eller elzevierer?) De allra flesta som jobbar inom sjukvård, äldreomsorg och skola faller ju inom den kategorin. Deras arbete kan mycket väl vara synnerligen värdefullt. Dessa verksamhetsområden borde privatiseras, men att det inte görs är ju knappast deras fel. Och en stor och växande kategori är förstås pensionärer. Pensionen delas ut av staten, men i det fallet är det ju faktiskt en återbetalning av vad de gamla betalat in under sitt yrkesverksamma liv. (Och naturligtvis borde pensionsväsendet också privatiseras, men det är sannerligen inte gjort i en handvändning!)

Så vad mitt förslag skulle åstadkomma är att var och en skulle kunna se hur det faktiskt förhåller sig. Samt omöjliggöra för hycklande politiker att säga sådana saker som: ”Det är häftigt att betala skatt!”


Uppdatering januari 2014: Jag skrev ungefär detsamma i en bloggpost under rubriken Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt (27 november 2011).

Och politikern med sammetsrösten får numera [d.v.s. innan hon fick sitt senaste uppdrag som nationell samordnare av ett eller annat] 43 331 kronor i månaden i pension. Detta är visserligen innan den fiktiva skatten dragits bort, men ändå betydligt mer än vad jag får efter 25 år som andre biträdande bibliotekarie.


Uppdatering januari 2016: Se förresten också denna rövarhistoria, där rövarna minsann inte rövar av varandra.

Annonser