Se välfärden i vitögat!

Insändare jag fick publicerad både i Eskilstuna-Kuriren och Folket hösten 1988.

Valet är över. Svenska folket har för ytterligare tre år givit politikerna mandat att bedriva s.k. ”välfärdspolitik”. Politikerna kan andas ut.

Välfärdspolitiken grundar sig på föreställningen att om vi bara snällt betalar in våra skatter och avgifter under våra arbetsföra år, så kommer vi att bli väl omhändertagna den dag vi blir gamla och sjuka.

Det dag man är gammal och sjuk visar det sig att verkligheten inte stämmer med löftena. Är man 73 år gammal och behöver en diskbråcksoperation, så får man ingen diskbråcksoperation. Det är för dyrt. Allt man betalat under sina yrkesverksamma år just för att kunna få en diskbråcksoperation när man behöver den, de pengarna räknas inte längre. De har gått till något annat – eller holkats ur av inflationen.

Det är dags att se välfärdens verklighet i vitögat. Så länge vi är friska och arbetsföra, ska vi betala in så mycket vi någonsin orkar för att bygga upp välfärdens resurser. När vi blir gamla och sjuka, ska vi lägga oss ner och dö så snabbt som möjligt för att inte i onödan tära på samma resurser.

Och så kommer det att förbli länge än.

Insändaren fick faktiskt till resultat att 73-åringen – som var min mor – fick sin diskbråcksoperation.

Kommentar

(Avsedd som bilaga till Objektivistisk skriftserie, men av någon anledning som jag nu glömt blev den aldrig publicerad.)

Denna insändare var personlig och avfattad i ett specifikt syfte (vilket f.ö. också uppnåddes); men den kan också tjäna som utgångspunkt för en diskussion om välfärdsstaten.

Många motståndare till välfärdsstaten grubblar sig fördärvade över hur den ska kunna avvecklas – och är ur stånd att bemöta anklagelserna från dess försvarare att en sådan avveckling skulle innebära en obeskrivlig grymhet mot alla de människor som är beroende av den och skulle duka under om den försvann. Det är ganska lätt att argumentera för följande tes: om vi inte hade vårt nuvarande tvångsfinansierade system, skulle alla (eller de allra flesta) få pengar över att själva sörja för sina sjukdomsperioder och sin ålderdom, själva bekosta sina barns skolgång, o.s.v. Men en omedelbar, total övergång från tvångsfinansiering till frivillighet förefaller omöjlig. Människor som redan uppnått pensionsåldern kan rimligen inte börja spara ihop till sin pension, för att ta ett uppenbart exempel. Unga människor som planerat sin framtid på grundval av att barnbidrag, bostadsbidrag, fri skolgång, etc. existerar kan inte bara ”sadla om” från den ena dagen till den andra, för att ta ett annat.

I de flesta fall är detta inte bara ett ”praktiskt” problem utan också ett rättviseproblem. Alla som uppnått en något så när avancerad ålder har – precis som 73-åringen i min insändare – under sitt yrkesverksamma liv blivit skinnad av stat och kommun, under löfte att få den vård de behöver när de till slut blir gamla och sjuka. Det vore en uppenbar orättvisa, för att inte säga grymhet, rentav djävulsk grymhet, att bryta detta löfte: det skulle innebära att man först systematiskt plundrar ut dem och sedan lämnar dem åt ättestupan, när de inte längre kan producera något att plundra ut.

Ju mer man ser på detta problem, desto värre blir det. När människor tar pensions- eller sjukförsäkringar i privata försäkringsbolag, anförtror de sina egna medel åt experter som kan placera pengarna och förränta dem: det är detta som skiljer försäkringssparande från att lägga pengarna på kistbotten (eller sy in dem i madrassen) och ta fram dem när de behövs. När en person faktiskt blir gammal eller sjuk, får han eller hon tillbaka sina egna pengar med ränta. Men välfärdsstatens försäkringssystem (t.ex. ATP) fungerar enligt en helt annan princip: man tar (d.v.s. stjäl) pengarna från den nu levande generationen och ger dem till de gamla; när nästa generation blir gammal, tar (stjäl) man pengar från nästa arbetande generation, o.s.v., tills systemet kollapsar. Man har m.a.o. byggt upp ett system där den enes bröd bokstavligen är den andres död. Att beröva pensionärerna deras pension är också en rättighetskränkning, nämligen mot den yngre, arbetande generationen. [Vad menade jag här?]

Detta dilemma brukar diskuteras bland motståndare till välfärdsstaten; ett ”svar” som är populärt i libertarianska kretsar är att varje form av ”gradualism”, varje idé att välfärdsstaten måste avvecklas i små steg, måste förkastas; det skulle vara principlöst, ”pragmatiskt”, en velig kompromisslösning.

Till min stora besvikelse hör jag ibland liknande diskussioner även bland objektivister. ”ATP-systemet måste avvecklas helt och hållet och i ett slag”, har jag nyligen hört; ”visserligen betyder det att dagens pensionärer bestraffas för något som inte är deras fel, men att behålla det betyder att jag bestraffas för det i stället.”[1] Detta bemöts då vanligen, med en uppgiven suck, med att ett sådant program inte skulle kunna genomföras, därför att människorna i gemen – väljarna – inte är mogna för det.

Alla sådana diskussioner utgör, såvitt jag kan se, ett misslyckande med att inse vad som är det verkliga problemet med välfärdsstaten.

För att reda ut denna förvirring, låt mig först notera vad som är det mest kännetecknande för blandekonomin (varav välfärdsstaten är en aspekt), nämligen att den är en blandning. Den är en blandning av frihet och regleringar, av kapitalism och socialism, av individualism och kollektivism.

Men detta är inte som en blandning av saft och vatten (eller gin och tonic, eller olja och vinäger, eller något som kan sätta piff på tillvaron och göra den mindre enformig); det är en kontradiktorisk blandning. Som sådan kan den inte bestå; förr eller senare måste någon av ingredienserna ta överhand. Antingen växer regleringarna och leder till total socialism, eller också, eller tar frihetselementet överhand och regleringarna försvinner. Men åt vilket håll utvecklingen än går, kan den inte ske över en natt.

Med ”kontradiktorisk” menar jag här att välfärdsstaten bygger på föreställningen att frihet och ofrihet är förenliga. Jag nämner detta, ifall någon ”djävulsadvokat” skulle säga: ”Kontradiktioner kan inte existera i verkligheten; om välfärdsstaten är kontradiktorisk, betyder det att den inte existerar och att vi följaktligen lever i total diktatur om det minsta intrång görs i vår frihet.” Men att säga att vi är fria i vissa avseenden och ofria i andra innebär ingen motsägelse; välfärdsstatens inre motsägelse ligger i föreställningen att dess inslag av ofrihet utgör någon sorts ”högre” frihet; i detta avseende är välfärdsstaten en typisk hegeliansk konstruktion.

Våra socialförsäkringssystem är, som jag nyss nämnde, uttryck för kollektivism. De är uttryck för uppmaningen: ”Bären varandras bördor”, d.v.s.: ”Bär någon annans bördor, och låt någon annan bära dina”. Om vi människor verkligen vore utbytbara delar av något kollektiv, lemmar i någon platonsk-hegeliansk superorganism, då är det en given sak att vi ska betala andras pensioner och att andra ska betala vår, att våra barns skolgång ska bekostas av andra och att alla andra ska bekosta vår, o.s.v. Vi är ju alla delar av ”ett och detsamma”. Det är inte vi (du och jag) som är unga och friska så länge vi är det; det är den stora samhällsorganismen som har en ung och frisk lem och ska utnyttja den så långt och länge som det är möjligt. Och när vi blir gamla och sjuka, är det inte vi som blir det, det är samhällsorganismen som får en vissen kvist och endast av någon sorts obegriplig godhet behåller den i stället för att genast fälla den och kasta den på avskrädeshögen (eller ”i det brinnande Gehenna”).

Det finns bara ett fel med allt detta, nämligen att det är alldeles fel. Det strider mot verkliga fakta. Platon och Hegel och Rousseau och Burke och hela raddan av förespråkare för en ”organisk” samhällsteori har fel: vi är inte lemmar i någon superorganism, vi är individer som försöker leva samman. Men av detta skäl kan inte heller våra socialförsäkringssystem bestå; förr eller senare måste de bryta samman.

Jag anser emellertid att det är ett fundamentalt misstag att diskutera hur vi ska ”administrera” detta sammanbrott.

Låt mig för att illustrera detta ge ett tankeexperiment som, vill jag betona, är fullständigt orealistiskt och rentav metafysiskt omöjligt. Det är om möjligt dummare än Rawls’ ”slöja av okunnighet”, och det vill inte säga litet; men det kan tjäna som illustration.

Låt oss alltså anta att det en stjärnklar natt kommer en god fe till jorden och viftar med sitt trollspö. På morgonen vaknar alla människor och finner att de under natten blivit omvända till objektivismen. De har inte bara lärt sig några slagord, de har integrerat den objektivistiska filosofin ned till dess grundvalar och insett alla dess implikationer och applikationer. Bortsett från detta är allt som förut – det är hungersnöd i Sudan och operationsköer i Sverige och allt annat. Men vi har inte längre något övertalningsproblem när det gäller välfärdsstatens avveckling: det är bara att sätta igång.

Vad jag vill framhålla är att problemen (utom just övertalningsproblemen) fortfarande skulle vara exakt desamma. En omedelbar avveckling skulle fortfarande innebära att pensionärer berövas sin pension; en gradvis avveckling skulle fortfarande innebära att pensionen betalas av andra. Den goda fen har bara omvandlat vårt inre; hon har inte ersatt ATP med ett privat försäkringssystem; hon har inte klarat av att retroaktivt ändra historien.

Någon kanske vill hävda att vi i en sådan situation ska agera ”egoistiskt”, se till vårt eget bästa och strunta i de stackars pensionärerna. Tänk efter en gång till i så fall!

Hypotesen var att vi alla över en natt blivit objektivister. Detta betyder att vi alla har en djupt känd värdegemenskap med varandra, grundad på rationella värden, inte på altruistisk sirap. Ingen av oss skulle vilja att någon som vi har så mycket gemensamt med ska svälta ihjäl eller lida helvetets kval i en operationskö. Eftersom verkligheten, enligt hypotesen, fortfarande är som den är, skulle vi ha ett tufft jobb framför oss, och det är kanske mycket lite vi kan göra för att lindra allt lidande, i varje fall på kort sikt – men konflikten mellan genuin hjälp och självuppoffring skulle aldrig uppstå.

Låt mig återvända till verkligheten. Om objektivismen någonsin blir allmänt accepterad, måste det ske genom en lång, gradvis skeende process. Vi kan vara optimister och tro att denna process ska ta några få generationer, eller vi kan vara pessimister och tro att den tar tusentals år; men den kan inte ske över en natt eller en enda valrörelse. Men om den sker, är det rimligt att anta att den sociala verklighet vi lever i står stilla under tiden? Nej; det vore att anta att en ond fe är i farten och håller verkligheten i bojor men av någon obegriplig anledning lämnar våra medvetanden i fred.

Om nu snöbollen kommer i rullning, om fler och fler människor blir objektivister, och om var och en blir en bättre och bättre objektivist, vad blir det av problemet att avveckla välfärdsstaten? Bara för att det exempel jag redan nämnt, måste man anta att fler och fler i allt större utsträckning kompletterar sina ATP-poäng med privata pensionsförsäkringar, och att utbudet av privat undervisning ständigt växer. De offentliga systemen försvinner inte över en natt, men de kommer allt mer i bakgrunden, de blir allt mindre väsentliga; en vacker dag kommer återstoden av dem att kunna avvecklas utan några smärtsamma omställningsproblem.

Sammanfattningsvis: på kort sikt finns det inte någon lösning på det dilemma välfärdsstatens avveckling (eller dess blotta existens) utgör. På lång sikt kan den hur som helst inte bestå; antingen kollapsar den och lämnar plats för något ännu värre, någon form av diktatur, socialistisk, fascistisk, teokratisk eller ”pluraliserad” anarkistisk (”allas krig emot alla”) – eller också ersätts den gradvis av något bättre.

Lika litet som det finns någon genväg förbi filosofin, finns det någon genväg förbi historien. Alexander den store löste som bekant den gordiska knuten med ett svärdshugg. Men en härva så invecklad som den moderna blandekonomiska välfärdsstaten låter sig inte lösas med ett alexanderhugg. Här hjälper endast lång och tålmodig nystning.

$ $ $

Ett kortare inlägg om samma ämne under rubriken ”Det påstådda problemet med övergång till laissez-faire-kapitalism” finns i Nattväktaren, årgång 2, nummer 10.


[1] Vem som sade det och i vilket sammanhang har jag glömt idag. Men en av mina ”vapenbröder” från den tiden sade och skrev ofta att de som stöder välfärdsstaten (eller i varje fall inte motsätter sig den) bara har sig själva att skylla när den så småningom når vägs ände och kollapsar. Jag tycker att det är att begära för mycket – man kan inte förvänta sig att ”medelsvensson” eller ”mannen på gatan” ska vara en fullfjädrad samhällsfilosof.