Medborgarrätt

Det följande är ett svar på en artikel av Patrik Engellau som stod att läsa i Medborgarrätt (organ för MMR/Friheten i Sverige) 1994:4. Engellau presenterade fyra ”möjliga svar” på frågan ”Varifrån kommer medborgarrätten?”: 1. från Gud, 2. från naturen, 3. från staten, 4. från medborgarna själva. Engellaus tolkning av innebörden av dessa fyra svar torde framgå av mitt inlägg nedan.

Jag är fullständigt oenig med Patrik Engellaus inlägg ”Varifrån kommer medborgarrätten?” i Medborgarrätt 1994:4. Det enda jag håller med honom om är att rättigheter behöver ett fundament. Detta betyder att rättigheterna måste ha en objektiv grund i fakta. Engellaus påstådda fundament – ”vår egen suveräna vilja” – är ett subjektivistiskt fundament, m.a.o. inget fundament alls.

Låt mig helt kort titta på Engellaus fyra ”möjliga svar” på frågan varifrån rätten kommer, och börja med hans eget svar: ”medborgarrätten är den rätt som medborgarna, utan annat fundament än vår egen suveräna vilja, bestämt att vi ska ha gentemot staten”. Detta implicerar att det endast är staten som kan kränka våra rättigheter, och att ingen privatperson någonsin kan göra det (eftersom rätten är ”emot staten” och inte emot någon annan). Men detta är uppenbart falskt. Om en mördare tar mitt liv, kränker han min rätt till liv, även om han bara agerar som privatperson. En inbrottstjuv kränker min rätt lika väl som en skattmas. Etcetera.

Sanningen är att staten är en inrättning avsedd att skydda våra rättigheter mot sådana våldsverkare. En stat kan förvisso överträda sina funktioner (och gör det i vårt samhälle systematiskt), men detta betyder inte att den inte har denna grundläggande funktion. Att säga att vi endast har rättigheter ”gentemot staten” (och inte gentemot våra medmänniskor) är att förneka att staten har någon funktion alls (för vilken skulle dess funktion vara, om inte att skydda våra rättigheter?). Det är m.a.o. ren libertariansk anarkism; det är liktydigt med att säga att staten som sådan är en rättighetskränkare och borde avskaffas.

Engellaus synsätt är uppenbart subjektivistiskt, för om allt som behövs är ”vår egen suveräna vilja” (oavsett vad denna viljeyttring grundar sig på), då kan vad som helst vara en rättighet som någon vill ska vara en rättighet. Om någons suveräna vilja är att jag ska dö, har jag i så fall inget att sätta emot utöver min egen suveräna vilja att leva vidare. Inte heller kan någon rättsinstans avgöra denna tvist där två ”suveräna viljor” står mot varandra. En sådan tvist kan endast slitas med vapenmakt – och detta betyder att det inte existerar någon rätt alls, endast en fråga om vem som hanterar en dolk, en Colt eller en k-pist flinkast. (Ett sådant tillstånd brukar kallas ”den starkares rätt”, men är i själva verket ett tillstånd av total rättslöshet.)

Engellau föreställer sig tydligen (à la Rousseau) att vi skulle kunna ha en gemensam ”suverän vilja” som avgör vad som är vår rätt (och att vad som saknas är ett jättelikt stormöte, där vi alla snackar ihop oss om vår gemensamma vilja). Men denna idé är fantastisk. Subjektivism blir inte mindre subjektivistisk om den är kollektiv (eller delas av ett folkflertal). Våra rättigheter behöver en objektiv grund. Att söka deras fundament i kollektiva nycker är lika lönlöst som att söka dem i individuella.

Engellaus tredje ”möjliga svar” (som han med rätta avvisar) är att ”medborgarrätten är just den rätt som staten råkar ha tilldelat medborgarna”. Jag kan fatta mig kort här, för detta är bara avigan av Engellaus falska mynt. Och om staten är till för att skydda våra rättigheter, då måste våra rättigheter först vara definierade och ligga till grund för statens rättsutövning. Statens godtycke är naturligtvis inget hållbart alternativ till medborgarnas privata godtycke.

Engellaus första svar, att ”medborgarrätten kommer från Gud” måste avvisas av det enkla skälet att det inte finns någon Gud. Och från något som inte finns kan heller ingenting komma. Den som hävdar att religionen ligger till grund för våra rättigheter, hävdar – antingen han själv är medveten om det eller ej – att vi inte har några rättigheter.

Engellau hävdar att ”problemet [med denna rättighetssyn] är att folk inte tror på Gud”. Men detta är inte alls problemet. Problemet är att Gud inte finns. Om folk trodde på Gud, skulle de helt enkelt ha fel. Deras tro skulle inte ge dem några rättigheter. (Engellaus kommentar är bara ytterligare ett exempel på hans subjektivism. Problemet för honom är ”vad människor tror”, inte hur det förhåller sig med fakta eller om deras tro är sann eller ej.)

Engellaus andra ”möjliga svar” är att ”medborgarrätten kommer från naturen”. Till detta svar ansluter jag mig; mer därom senare, men först måste jag konstatera att som Engellau beskriver naturrätten, framstår den som blott och bart en variant av det första svaret – som om ”naturen” för honom bara vore en synonym för ”Gud”. Han föreställer sig att naturrätten skulle gå ut på att ”naturen” skulle vara ett väsen med en vilja som vi måste utröna, precis som den religiöse försöker utröna Guds väsen och Guds vilja. Jag måste säga att jag betraktar detta som en komplett vrångbild av allt naturrättsligt tänkande. De klassiska naturrättsteoretikerna – som levde i en övergångsperiod mellan medeltid och modernt, sekulariserat tänkande – nämnde ibland Gud i sin argumentation, men detta var mest en läpparnas bekännelse och långt ifrån kärnan i deras syn.

Engellau gör sig skyldig till en än mer pervers förvrängning, när han påstår att ”dess [naturrättens] tydligaste budskap tycks mig handla om djungelns lag, och den starkes rätt, vilket är motsatsen till medborgarrätten”. Som jag visat ovan, är det Engellaus eget subjektivistiska, libertarianskt anarkistiska synsätt, som implicerar ”djungelns lag” och ”den starkes rätt”. Naturrätten – som bland annat innebär att rättigheterna är generella, att de tillkommer var och en, och att var och en därför måste respektera varje annan människas rätt – är så långt ifrån ”djungelns lag” man överhuvudtaget kan komma: den är civilisationens lag – om människan överhuvudtaget ska ha en civilisation. (Om det inte vore för den dekorum man bör iaktta i en debattartikel, skulle jag kalla Engellaus påstående för en infam lögn. Eftersom jag har motiverat detta omdöme, fäller jag det i alla fall.)

När man säger att ”rättigheterna kommer från naturen”, måste man noga specificera vad man menar med ”natur”. Det är inte sant att naturen innehåller något slags dolda stentavlor med budord inristade som påbjuder oss några rättigheter (vilket är vad Engellaus ”tolkning” implicerar). Inte heller är våra rättigheter inbyggda i DNA-koden, eller något liknande. Våra rättigheter grundar sig på fakta om människonaturen. Vilka är då dessa fakta?

I största korthet: människan är en levande organism, vars överlevnad inte är automatisk. Hennes överlevnad fordrar att hon tänker, arbetar, sätter upp och eftersträvar mål i sitt liv, planerar sitt liv långsiktigt. Hennes överlevnad fordrar också att hon lever samman med andra människor. Naturen kan lägga hinder i vägen för en människas strävan att överleva, men för att övervinna dessa hinder är det inte rättigheter hon behöver. Det är om andra människor lägger hinder i vägen för hennes överlevnad som hon har behov av rättigheter – av principer som definierar och sanktionerar hennes handlingsfrihet i ett socialt sammanhang. Vilka dessa rättigheter är, bestäms av vad rättigheterna är till för. Eftersom huvudsyftet är att överleva, måste rätten till liv vara den grundläggande rättigheten; och eftersom en människas tänkande och arbete (inklusive hennes långsiktiga planering) är nödvändiga för hennes överlevnad, måste rätten till frihet och egendom vara de första rättigheter som härleds ur hennes rätt till liv. (Jeffersons klassiska formulering inkluderar ”rätten att sträva efter lycka” bland våra grundläggande rättigheter. Lycka är inget annat än den emotionella belöningen för ett framgångsrikt liv. ”Rätten att sträva efter lycka” är därför en perfekt sammanfattning av våra rättigheter.)

Detta är våra rättigheter i ett nötskal. Och jag måste betona att detta är en objektiv grund, ett objektivt fundament. De fakta jag redovisat är fakta som inte låter sig betvivlas, om man inte medvetet väljer att blunda för dem. Det finns ingen hänvisning här till någons ”suveräna vilja”. Om någon i sin suveräna vilja vill förneka att han är en levande organism, kan han förverkliga denna vilja på ett mycket enkelt sätt. Om någon i sin ”suveräna vilja” vill överleva utan tanke eller arbete eller långsiktig planering, får han ta konsekvenserna. Det är endast ett utslag av människans suveräna vilja som denna rättighetsdoktrin accepterar: den suveräna viljan att rätta sig efter verklighetens fakta.

Strängnäs 13 december 1994
Per-Olof Samuelsson

Svar från Brita Sundberg-Weitman:

Tack för manus till svar på Patrik Engellaus artikel i Medborgarrätt 4/94! Det är intressant, men jag har invändningar mot att publicera den i sin helhet. Mina reaktioner är enligt följande.

St 1: OK.

St 2 – 3: När Engellau talar om medborgarrätt gäller det, som jag uppfattat honom och som han dessutom explicit skriver, medborgerliga fri- och rättigheter och de ”frizoner” som dessa är avsedda att vara, gränser för statens tvångsmakt gentemot den enskilde. Med den begränsningen faller statens skyldighet att skydda medborgare mot övergrepp från andra medborgares sida utanför ramen för det av Engellau valda ämnet, och Er kritik framstår därför som irrelevant.

St 4 – 5: Engellau menar säkert inte att var och en skall respekteras för vad han eller hon vill skall vara en rättighet. Vad han syftar på är, uppenbart tycker jag, sådant som alla kan enas om så länge frågan är hypotetisk – t.ex. att var och en skall tillåtas sträva efter egen lycka så länge det inte skadar någon annan.

St. 6. Jag förstår inte detta stycke. Kanske det kan omformuleras för att lättare begripas.

St. 7 – 8: Det går inte att med anspråk på vetenskaplig vederhäftighet hävda som ett faktum att ”Gud inte finns”. Lika litet som det går att med anspråk på vetenskaplig vederhäftighet hävda att Gud finns.

St 9 – 10: Intressant men skulle behöva skrivas om för den händelse man skär i Er artikel enligt ovanstående.

St 11 – 13: Ett mycket bra och kreativt avsnitt som jag gärna skulle vilja publicera, ehuru jag själv inte håller med på alla punkter. Men det är originellt och intresseväckande.

För den händelse Ni skulle acceptera publicering enligt denna i Ert tycke antagligen rumphuggna modell, var god låt mig veta det. Dead line för nästa nummer är enligt planerna den 1 februari 1995.

Med hälsningar,
Brita Sundberg-Weitman
Stockholm 8/1-95

Mitt svar:

Tack för Ert brev. Jag är glad över att Ni uppenbarligen gett Er tid att läsa mitt inlägg. Jag är emellertid fullständigt oenig med alla Era invändningar. Låt mig ta dem i tur och ordning.

  1. Min kritik i st. 2-3 är inte irrelevant. Skälet är följande:

En människas rättigheter är rättigheter som hon har gentemot andra människor. T.ex.: en människa har rätt till sitt liv. Men det betyder inte att hennes rätt till liv är kränkt bara för att hon dör. Om en människa dör av sjukdom eller hög ålder, betyder det inte att naturen kränkt hennes rätt till liv. Sak samma om hon dör av en olyckshändelse. Om en bergsbestigare halkar och slår ihjäl sig, betyder det inte att hans rätt till liv har kränkts. Inte heller om man blir uppäten av ett lejon – ett lejon kan inte kränka ens rätt till liv. Om man hävdar att en människas liv kränks varje gång hon dör av naturliga orsaker, utan ingripande från andra människor, så utplånar man själva begreppet ”rättighet” och gör det meningslöst. Det är endast när en annan människa (eller flera andra) tar ens liv, eller hotar att ta det, som ens rätt till liv är kränkt.

Samma sak gäller andra rättigheter. Om en människa frivilligt stänger in sig i en garderob, kan vi förvisso ha synpunkter på detta beteende, men hennes rätt till frihet är inte kränkt. Men om någon annan låser in henne i en garderob, då kränks hennes rätt till frihet. (Exemplen bör räcka.)

Det är uppenbart att dessa rättigheter inte bara är rättigheter (eller en ”frizon”) gentemot staten, utan gentemot varje annan människa eller grupp av människor som kan tänkas vilja skada en. Dessutom är statens grundläggande funktion, det syfte för vilket staten inrättats, just att skydda dessa våra rättigheter: att hindra våldshandlingar från att förövas, och att ställa de brottsliga till svars ifall de ändå förövas. En rättmätig stat har inte lov att överskrida denna funktion, men den har inte heller lov att underskrida den. Om staten utövar tvång mot medborgare (som inget brott begått), överskrider den sin funktion; om staten inte utövar tvång mot dem som har begått brott, så underskrider den sin funktion. (För undvikande av missförstånd: med ”brott” menar jag handlingar som kränker andras rättigheter, inte bara vad någon lagstiftare godtyckligt dekreterar vara ett brott.)

Om detta är statens funktion, då kan våra rättigheter helt enkelt inte bara vara en ”frizon” gentemot staten: detta skulle, som jag argumenterade i mitt inlägg, innebära att staten inte har någon funktion och borde avskaffas (så som de libertarianska anarkisterna hävdar). Och om detta inte är statens funktion, och staten ändå har någon funktion (någon annan än att skydda individens rättigheter), då måste Engellau (eller Ni själv) tala om vad denna funktion i så fall är.

Er invändning går ut på att Engellau gör en ”begränsning” och att jag därför inte får argumentera utanför de gränser som Engellau satt. Men det är ju just denna begränsning som jag angriper och polemiserar mot. Er invändning är därför i själva verket ett exempel på det välbekanta felslutet petitio principii – eftersom Ni utgår från att just det synsätt jag angriper är korrekt.

Er invändning mot st. 4-5 faller naturligtvis, om invändningen mot st. 2-3 faller. Bara en liten kommentar: jag tror inte att Engellau skulle acceptera de absurda implikationer av hans resonemang som jag drar ut, ifall han såg dessa implikationer. Detta hindrar inte att implikationerna finns där. (Och Engellau borde ha sett dem.)

  1. Att Ni inte förstår st. 6 är förmodligen en konsekvens av att Ni inte förstått styckena innan. Uppenbarligen kan våra rättigheter inte godtyckligt definieras av staten eller lagstiftaren. Om så vore, skulle rättigheterna vara statens ”frizon” gentemot undersåtarna (eller också skulle undersåtarna ha just den ”frizon” som staten eller lagstiftaren medger dem, oavsett om denna ”frizon” inskränker sig till golvytan i en fängelsecell). Det var detta jag menade med att säga att det är ”avigan av Engellaus eget falska mynt”. Jag trodde jag skulle kunna fatta mig kort här, men naturligtvis skulle jag kunna utvidga mitt resonemang. En viktig poäng är att vissa människor inte kan tänka sig något tredje alternativ utöver despotism och anarki – ogillar de despotism, så förespråkar de anarki, och ogillar de anarki, så förespråkar de despotism. Om man accepterar premissen om en oundviklig motsättning mellan stat och medborgare (inte bara mellan en förvuxen välfärdsstat och dess medborgare, eller en diktatur och dess ”medborgare”, utan mellan staten som sådan och medborgarna), då måste man antingen bli anarkist eller socialist. Engellau väljer att bli anarkist – om inte explicit, så dock implicit.

Det är möjligt att jag kan utvidga detta stycke, men jag förstår inte riktigt varför det skulle vara nödvändigt, och jag kan ju inte breda ut mig hur mycket som helst i en debattartikel.

  1. Er agnosticistiska invändning är FULLSTÄNDIGT felaktig – jag kan inte nog kursivera detta. Skälet är en grundläggande kunskapsteoretisk princip som kallas ”principen om bevisbördan” och som säger att bevisbördan vilar på den som påstår något, inte på den som förnekar något.

I juridiska sammanhang betyder principen om bevisbördan att det är åklagarens sak att styrka att ett brott begåtts och att det är den åtalade som begått det. En åklagare kan inte säga till en anklagad: ”Du har begått ett mord. Bevisa motsatsen!” Han kan inte säga: ”Jag har inga bevis, men det hör inte hit. Det är din – den åtalades – sak att bevisa din oskuld. Det är den åtalades sak att bevisa att det inte finns något okänt lik nedgrävt någonstans. Det är den åtalades sak att förevisa alibin för alla de tillfällen då okända mord begåtts.” Sådan omvänd bevisbörda skulle aldrig accepteras i något rättssamhälle (och de fall där lagstiftningen idag tillämpar omvänd bevisbörda är uppenbarligen bara exempel på rättssystemets förfall). (Jag inser att jag slår in öppna dörrar, när jag påpekar detta för lidbommeriets främste vedersakare, men – fortsättning följer.)

Om ändå en sådan absurd rättegång skulle äga rum, skulle det vara fullständigt otillåtligt att resonera så här: ”Nåväl, åklagaren har inte presterat några bevis, men inte heller har den åtalade presterat några motbevis, och därför är det fel (”ovetenskapligt”) att ta ställning för eller emot. Ingen kan bevisa att ett mord har begåtts, men inte heller kan någon bevisa att ett mord inte begåtts; så kanske, kanske inte den åtalade är en mördare.” Nej, man måste frikänna den åtalade helt, utan minsta reservation (och man måste ställa åklagaren till svars för grovt tjänstefel).

Men principen om bevisbördan gäller inte bara inom juridiken, utan inom all mänsklig kunskap. Bevisbördan vilar alltid på den som påstår att något är så-eller-så; kan han inte framlägga något bevis, har ingen någon skyldighet att ”bevisa motsatsen”. Inte heller kan någon påstå att bevisen ”väger jämt”, när det i själva verket inte finns några bevis att lägga i någon vågskål. Om någon t.ex. säger: ”Storsjöodjuret finns. Jag har visserligen inte några bevis för det, men du har heller inga motbevis” – då kan och bör hans påstående bemötas med en axelryckning. (Om han lägger fram fotografier, eller hänvisar till ögonvittnen, då kan hans bevismaterial granskas och bedömas; men inte om han bara hänvisar till ”avsaknaden av motbevis”. Och ingen kan i sådant fall med rätta hävda att påståendet ”Det finns inget Storsjöodjur” är lika vetenskapligt ovederhäftigt som påståendet ”Det finns ett Storsjöodjur”.)

Påståenden av den här typen är varken sanna eller falska: de är godtyckliga. Det finns en skillnad mellan ett falskt påstående och ett helt godtyckligt påstående: ett falskt påstående innebär att man gjort en ansträngning att nå fram till sanningen men misslyckats; man har tagit miste på något faktum. Ett godtyckligt påstående har ingen koppling till fakta alls. Man bara påstår något rätt ut i luften. Ett sådant påstående rätt ut i luften ska inte ”motbevisas”; med Ayn rands formulering bör ett sådant påstående bemötas ”som om ingenting sagts”.

”Gud” är här i samma kategori som Storsjöodjuret. Om någon filosof (som t.ex. Anselm av Canterbury eller Thomas av Aquino) försöker presentera ett bevis för Guds existens, då finns det något att bemöta och motbevisa. Men sådana gudsbevis har fallit ur modet för längesen. Ett skäl är att dessa bevis har vederlagts. Ett annat skäl är att religiösa människor inte har något behov av en gud som kan bevisas – för en sådan ”gud” skulle vara en naturföreteelse bland andra, inte någonting övernaturligt och mystiskt. Den agnosticism som Ni ger uttryck för är bara religionens sista försvarslinje – och det är en falsk försvarslinje, för allt den vädjar till är att vi ska godta det alltigenom godtyckliga och ge det samma paritet som det vetenskapligt vederhäftiga.

Vad jag skrivit ovan faller uppenbarligen utom ramen för min debattartikel (om den ska vara en debattartikel, inte en avhandling). Principen om bevisbördan är något som jag tar fram just när folk kommer med det här agnosticistiska argumentet (de flesta människor tar till det, därför att de inte har något bättre att ta till); men innan någon kommit med argumentet har jag ju inget skäl att besvara det. Än mindre skulle jag kunna presentera en utförlig vederläggning av Thomas’ fem gudsbevis i en debattartikel som inte handlar om just det.

(Om denna invändning faller, så faller naturligtvis också förslaget att jag borde skriva om st. 9-10.)

Det är möjligt att mitt inlägg skulle vinna på att omstruktureras på så sätt att jag börjar med min positiva argumentation för rättigheter grundade i fakta, och därmed lägger grunden för min polemik mot Engellau – det är möjligt att polemiken på så sätt blir lättare att förstå. Tyvärr har jag mycket att göra, och det är inte säkert att jag skulle hinna med det före 1 februari.

Med vänlig hälsning,
Per-Olof Samuelsson

Och nej: jag hann inte omstrukturera artikeln. Eller hade ingen lust.

Annonser
%d bloggare gillar detta: