Lambertziana

Affären Thomas Quick är en tragedi för svenskt rättsväsende. Göran Lambertz’ agerande, däremot, är ett satyrspel.

Justitierådet Göran Lambertz efterlyser i Eskilstuna-Kuriren 31 december en förutsättningslös skuldgranskning av de mord som begåtts av Sture Bergwall/Thomas Quick. Detta är synnerligen välkommet, inte minst därför att han bara dömts för åtta av de sammanlagt 31 mord han (med insiktsfull psykoterapeutisk hjälp) har bekänt.

Speciellt viktigt måste det vara att utreda det mord som Bergwall/Quick begick i Växjö samma dag som han konfirmerades hemma i Falun. Dessutom måste ju någon ha skjutsat honom från Falun till Växjö, och den personen borde ju åtalas för fortkörning. Försåvitt nu inte Bergwall/Quick norpat sina föräldrars bil, i vilket fall han också borde åtalas för olovlig körning, eftersom han knappast lär ha hunnit ta körkort vid tillfället i fråga.

För att inte tala om de grava anklagelser han riktade mot sina föräldrar. Sexuella övergrepp och mord på en bebis, om jag minns rätt. Sånt ska väl folk inte få ägna sig ostraffat åt, här i vårt svenska rättssamhälle?

Men om nu Lambertz i sin egenskap av justitieråd inte vill ta tag i dessa frågor, då borde vi i stället ha en förutsättningslös utredning om Lambertz’ egen lämplighet som ledamot av vår Högsta Domstol.

(Och själv har jag ett vagt minne av att ha befunnit mig i centrala Stockholm den 28 februari 1986. Men det är ju så lätt att minnas fel. Kanske Sven-Åke Christianson kan hjälpa mig minnas?)[1]

(Tillsänt Eskilstuna-Kurirens insändarsida.)

(Tidigare i samma ärende: Quick och Kwast.)


[1]) I själva verket var jag hemma den kvällen och gick och lade mig tidigt.

Annonser

Pliktleveranslagen

Jag är ingen anhängare av pliktleveranslagen; den är en atavistisk kvarleva från den absoluta monarkins tidevarv och tillkom för att göra det lättare för staten att censurera misshagliga åsikter; den hör inte hemma i ett modernt, civiliserat samhälle. (Att den fortfarande är i kraft visar bara att vårt samhälle varken är särskilt modernt eller särskilt civiliserat.)

Men intet ont som inte har något gott med sig. Tack vare pliktleveranslagen (och det faktum att jag är en laglydig medborgare) finns mina översättningar av Själviskhetens dygd och Den nya vänstern: den anti-industriella revolutionen att läsa på Kungliga Biblioteket och på Universitetsbiblioteket i Lund. Framtida forskare har därmed en möjlighet att bedöma om mina översättningar är kompetenta eller ej, en möjlighet som Leonard Peikoff helst skulle vilja förvägra dem.

Uppdatering november 2013: Båda översättningarna är sökbara i LIBRIS (här och här). Dessutom finns Wikipediaartiklar om dem (här och här).

Quick och Kwast

Jag läser just nu Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare. (De som suktar efter fler djupgående analyser av Mises Theory and History får därför ge sig till tåls tills jag är klar med den.) – Det pratas om att tillsätta en ”sanningskommission” för att utreda vad som gått snett i det här fallet; men Leif GW Persson menar att detta inte är tillräckligt, utan att de huvudansvariga, Christer van der Kwast och Seppo Penttinen, ska åtalas för mened och grovt tjänstefel. Jag håller med honom.

Ta det första mordet som Bergwall/Quick påstod sig ha begått: Thomas Blomgren i Växjö pingstafton 1964. Det är idag allmänt känt att Bergwall/Quick just den dagen konfirmerades i Falun tillsammans med sin tvillingsyster. Men kanske det inte var känt för van der Kwast och Penttinen när de först utredde Bergwall/Quicks erkännande? Om det vet Råstam besked:

Även Stures tvillingsyster Gun bekräftar saken. Dessutom berättar hon att hon blivit förhörd av Quick-utredarna. De visste hur det låg till.

Det är ännu en förbluffande upplysning. Vi har begärt ut samtliga förundersökningsprotokoll och förhör från Quickutredningen, även den så kallade slasken – osorterat arbetsmaterial som inte behöver diarieföras, men som likväl måste sparas och som är offentliga handlingar. Ingenstans bland dessa tiotusentals sidor av dokumentet står detta förhör att finna. (S. 152f.)

M.a.o.: van der Kwast och Penttinen visste mycket väl att Bergwall/Quick hade ett vattentätt alibi för detta mord; men de dolde den kunskapen och ljög sig vidare genom utredningen.

Bergwall/Quick påstod ju också att han blivit skjutsad från Falun till Växjö av sin kamrat Sixten, och att denne också var delaktig i mordet. Glömde van der Kwast och Penttinen bort att förhöra denne Sixten, precis som de försökte låtsas glömma att de förhört tvillingsystern Gun? Råstam tog kontakt med Sixten:

– Allt jag har att säga om det där har jag sagt till polisen.

– Va? Är du hörd i utredningen?

– Ja, ja, Tre gånger! […]

Men inte heller dessa förhör finns någonstans i förundersökningsmaterialet. Vi hör av oss till Christer van der Kwast och Seppo Penttinen – men de känns inte vid några undangömda förhör. (S. 153.)

Någon som tror att det är Gun och Sixten som ljuger här?

Och de Växjöpoliser som utredde mordet på Thomas Blomgren var helt övertygade om att ingen Bergwall/Quick befann sig i Växjö den dagen (även om de förstås inte kunde veta att han just då konfirmerades i Falun); men de kontaktades överhuvudtaget inte av van der Kwast och Penttinen. En av dem säger till Råstam:

Om vi fått förhöra Quick hade vi kunnat beslå honom med lögn. (S. 151.)

Nog om den saken. Jag ska inte också gå igenom resten av utredningarna i Quickfallet; Råstams bok finns ju att läsa. Jag tycker det här är fullt tillräckligt för ett åtal om mened och grovt tjänstefel.

Naturligtvis ljög också Sture Bergwall, på den tiden han var Thomas Quick. Men en mordanklagad begår inte mened, enligt svensk lag, och inte heller begår han tjänstefel. Varför han diktade upp ett liv som seriemördare är en annan sak. Tydligen gjorde han det av två skäl: han ville ha uppmärksamhet från sina terapeuter, och han ville ha starka doser av bensodiazepiner. När diktandet väl var igång, var det svårt att sluta; för att inte tala om att hans terapeuter uppmuntrade honom att dikta vidare.

$ $ $

Men vad ska en ”sanningskommission” kunna uppdaga? Hur kunde det gå så här snett? – Råstam ger en ledtråd, när han redogör för van der Kwasts tidigare meriter:

Christer van der Kwast var fyrtioåtta år gammal, född och uppvuxen i Stockholm. Efter avslutade juridikstudier var han tingsnotarie vid Södertörns tingsrätt under 60-talets sista år, varefter han tjänstgjorde som åklagaraspirant i Umeå och Östersund.

Efter en strategiskt viktig kurs i företagsekonomi utsågs han 1986 till distriktsåklagare i Härnösand, med huvudsaklig inriktning på ekobrottslighet. 1990 tillkännagav Socialdemokraterna att den ekonomiska brottsligheten skulle bli ett prioriterat område inom rättsväsendet, och samma år utsågs van der Kwast till överåklagare. Hans kanske främsta insats under åren som distriktsåklagare – den så kallade Leasing Consult-härvan, med sammanlagt tjugo åtalade och ett otal olika rättegångar under 80-talet – landade dock i överklaganden, sänkta domar och frikännanden i högre instanser. Dessutom var manschettbrottsligheten i Västernorrlands län inte så omfattande, varför han även fick ägna sin tid åt andra brott. Hans dittills enda mordutredning, på den knivmördade Eva Söderström, blev resultatlös. 1992 ägnade han [sig] nästan uteslutande åt hastighetsöverträdelser. (S. 134.)

Ingen särskilt imponerande meritlista, eller vad tycks? Ekobrott och en enda resultatlös mordutredning. Hur väl han lyckades med hastighetsöverträdelserna framgår inte, men det är förmodligen så långt hans reella kompetens sträcker sig.

Det är inte mycket bättre med Penttinen:

…en narkotikaspanare från Sundsvall som efter tjugotre år i yrket fortfarande bar titeln polisassistent [och] i likhet med van der Kwast var van vid en helt annan sorts brottslighet och som fram till dess fört en så gott som anonym tillvaro. (S. 135.)

Inkompetens och ovana vid mordutredningar är nu ingen ursäkt för mened eller för att begå tjänstefel; men varför gjordes inget försök att hitta kompetentare utredare? Så ont om kompetenta mordutredare är det väl inte?

Nåväl, jag läste upp det här utdraget ur boken för ”tantvännen”, och hon var inte sen att peka ut orsaken: åklagare är inte särskilt välavlönade, om man jämför med andra karriärer som jurister kan göra. De mest begåvade juristerna söker sig till affärsjuridik eller andra områden där det finns en hel del pengar att tjäna; så det är bara de minst begåvade som blir åklagare.

Det här är naturligtvis inte bra. Som Leif GW Persson brukar säga när han är som mest bekymrad: ”Det stör mig.” Skattebetarna betalar polisen för att brott ska utredas och för att förövare av verkliga (ej imaginära) brott ska lagföras och straffas; och de betalar åklagare för att rättvisa ska skipas. En lösning skulle vara att kraftigt höja åklagarnas löner, så att karriären blir attraktiv även för de mer begåvade. Men vi har redan ett olidligt skattetryck. En sådan löneökning måste kompletteras med fler reformer – som att polisen ska fokusera på de verkliga våldsbrotten och bedrägerierna i stället för att öda kraft och tid på ”brott utan offer” eller lägga ned oproportionerligt mycket tid och arbete på hastighetskontroller, sjöfylleri och liknande.

Men vilken ”sanningskommission” i vårt land skulle rekommendera sådana reformer?

Kort uppdatering: Något åtal för tjänstefel kommer det inte att bli, eftersom tjänstefelen är preskriberade. Jag citerar ur efterskriften till Råstams bok:

Hannes Råstam inser att inte heller Sture Bergwalls kommande frikännande kommer att leda till några konkreta följder för de ansvariga, ”utöver evig vanära”. Tjänstefelen är preskriberade och flera av nyckelpersonerna, som Christer van der Kwast, är redan pensionerade.

Nåja, evig vanära är ju också ett straff…