Djupekologi: Arne Næss’ filosofi för att utrota större delen av jordens befolkning

OS-bilaga från 1992 med några tillägg och redigeringar.

På SvD:s Idag-sida 14.9.1992 publicerades en lång intervju med den norske filosofen (eller ”ekosofen”) Arne Næss[1], tillsammans med en framställning av ”djupekologins åtta punkter” (vilka återges nedan).

  1. Mänskliga och icke-mänskliga levande väsens trivsel har ett inneboende värde. Icke-mänskliga väsens värde är oberoende av deras nyttovärde för mänskliga syften.

  2. Rikedom och mångfald i Jordens livsformer, inkluderat former av mänsklig kultur, har inneboende värde.

  3. Människorna har ingen rätt att reducera denna rikedom och mångfald, utom för att täcka vitala behov.

  4. Människolivets och människokulturens trivsel är förenlig med en väsentligt mindre befolkning. Rikedomen och mångfalden av andra levande väsen är beroende av det [d.v.s. av ”en väsentligt mindre befolkning”].

  5. Människans nuvarande inblandning i den icke-mänskliga världen är för vittgående, och situationen förvärras.

  6. De föregående punkterna indikerar att det är nödvändigt med förändringar av det dominerande sätt människan hittills har uppträtt på i förhållande till Jorden som helhet. Förändringarna kommer att på ett grundläggande sätt påverka politiska, sociala, teknologiska, ekonomiska och ideologiska strukturer.

  7. Den ideologiska förändringen i de rika länderna kommer huvudsakligen att bestå av ökat värdesättande av livskvalitet i förhållande till materiell levnadsstandard, och på detta sätt lägga grunden till en varaktig ekologisk utveckling över hela jordklotet.

  8. Den som säger sig vara enig med de föregående punkterna har en förpliktelse, direkt eller indirekt, att försöka genomföra de nödvändiga förändringarna med icke-våldsmetoder.

Jag har skrivit följande brev till SvD:s Idag-sida, som jag hittills inte fått någon reaktion på[2]:

Det är viktigt att inse att den filosofi Næss står för är i grunden fientlig mot människan och människans liv på jorden, och att den utgör ett faktiskt hot mot själva vår överlevnad.

”Djupekologins” grundläggande tes är att levande väsen, oavsett om de är människor eller djur eller växter, har vad de kallar ett ”inneboende värde”, som under inga omständigheter får kränkas. När människan utnyttjar den övriga naturen för sina egna syften (för sin egen nytta), kränker hon detta ”inneboende värde”, och detta är något som till varje pris måste förhindras. Men eftersom människan inte gärna kan överleva alls, om hon inte ens får lova att äta (och därmed utnyttja lägre organismer för det alldeles egna syftet att slippa svälta ihjäl), är det helt enkelt oundvikligt att hon kränker andra organismers ”inneboende värde”. Det enda svar ett ”djupekolog” rimligen kan ha på det moraliska dilemma detta ställer honom inför är att människan också har ett ”inneboende värde”, och därför får kränka lägre organismers ”inneboende värde” ibland; ”djupekologerna” kan därför tillerkänna människan en rätt att hanka sig fram på existensminimum, strax ovanför svältgränsen, men absolut inte mer.

För att förstå vad som är fel med denna syn på värden som ”inneboende”, måste man först av allt förstå vad ett ”värde” är.

Ett värde är det som en levande organism handlar för att vinna och/eller bevara. Och grunden till detta är att en levande organism måste utföra vissa handlingar för att förbli vid liv. Så t.ex. söker en växt näring ur marken och vänder sina blad mot solen för att utnyttja solljuset – om den inte gjorde det, skulle den vissna och dö. En ko betar markens gräs – för att hålla sig vid liv; ett lejon angriper och dödar växtätande djur, av exakt samma skäl.

Människan är en betydligt mer komplicerad organism än både växter och andra djur. Hon har behov som sträcker sig utöver det rent materiella: hon ”lever icke av bröd allenast”. Hon har därför också ett vidare register av värden än någon annan organism. Men också våra värden är värden just därför att de på något sätt gagnar vårt liv.

Om jag t.ex. läser en god bok, lyssnar på en symfoni, uppskattar vissa filosofer och förkastar andra, eller gifter mig med den flicka jag älskar, så gör jag det ytterst för att detta gagnar mitt liv och välbefinnande. Jag skulle kunna avstå från alla dessa saker (och tusen därtill) och ändå förbli vid liv, det är sant – men vad för sorts liv skulle det bli? Om jag förmådde mig till att uteslutande läsa modern litteratur, lyssna på minimalistisk tortyrmusik, gifta mig med någon jag hatar, eller hämta min filosofiska vägledning hos Kant (eller Næss), så skulle det förmodligen driva mig till självmord. De enda värden som är värda att eftersträva är livsbefrämjande värden – och livsbefrämjande betyder för mig det som befrämjar mitt liv; för människan i allmänhet betyder det: det som befrämjar människans liv. (Och för lejonet det som befrämjar lejonets liv, för kon det som befrämjar kons liv, för blomman det som befrämjar blommans liv.)

Notera två saker här: för det första att detta inte innebär att värden är en fråga om subjektivt ”tyckande”. Om jag t.ex. föredrar snöbollschampinjonen framför den vita flugsvampen, är det inte bara för att jag har ”fått för mig” att den är bättre; det är för att den ena svampen faktiskt är god och nyttig, den andra giftig.

Notera för det andra att detta inte innebär att värden är ”inneboende” i vissa saker, oavsett hur jag värderar dem. Det finns inte något litet ”värdepaket” någonstans inuti de saker jag eftersträvar som gör dem värdefulla ”i sig”, bortsett från mig. Det finns inget ”inneboende värde” i markens näring som skulle vara värdefullt även om inga växter utnyttjade den. Lika lite finns det något ”inneboende värde” i gräset som skulle finnas där även om ingen ko eller antilop betade det, eller ett ”inneboende värde” i antilopens kött, oavsett om något lejon någonsin river antilopen och äter upp den. Och detsamma gäller mänskliga värden. Ett värde är ett värde endast i relation till ett värderande subjekt – den levande organism som behöver värdet för att förbli vid liv eller göra livet rikare.

En lång tradition inom filosofin gör gällande att om värden inte är ”inneboende” i värdefulla ting, så måste alla värden vara subjektiva och helt godtyckliga. Men detta är en alltigenom falsk motsättning. Ta som exempel den vita flugsvampen ovan. Är den giftig ”i sig” (oavsett om någon äter den)? Naturligtvis inte. Den är giftig i relation till den som dör av den (eller får sina njurar förstörda). Är Kants filosofi fördärvlig ”i sig”, helt bortsett från om någon studerar den och tillondogör sig den? Naturligtvis inte; den är fördärvlig i relation till läsaren. På samma sätt är champinjonen god och nyttig i relation till den ätande, och Aristoteles’ filosofi är av godo för den som läser honom och tillgodogör sig honom.

Värden är varken ”godtyckliga” eller ”inneboende”. Värden är objektiva – och detta betyder inte att de finns i objektet bortsett från subjektet, utan att de representerar just en korrekt relation mellan objekt och subjekt. (Giftet finns i flugsvampen, men det blir inte giftigt förrän någon äter den; sanningen finns hos Aristoteles, men den har ingen effekt förrän någon läser honom.[3]

Med denna bakgrund bör det vara lätt att se motsägelserna och de för mänsklighetens framtid så olycksbådande implikationerna i ”djupekologins åtta punkter”.

I punkt (1) sägs att

icke-mänskliga väsens värde är oberoende av deras nyttovärde för mänskliga syften.

Detta betyder klart och tydligt att vi inte har lov att på minsta vis utnyttja lägre organismer för våra egna syften (som t.ex. att äta upp dem för att kunna överleva). Men Næss är tydligen inte ens själv helt nöjd med denna implikation, för i punkt (3) säger han att vi ändå har lov att

reducera [naturens] rikedom och mångfald … för att täcka vitala behov”. (Min kursivering.)

Men detta reser bara en ny fråga: vilka behov är vitala, och vilka är det inte? Som jag har argumenterat ovan är alla människans behov och värden vitala, för de grundar sig alla på det faktum att vi är levande väsen. Detta gäller både materiella och icke-materiella värden – det gäller litteratur, musik, filosofi precis lika mycket som det gäller mat och tak över huvudet. Om man försöker skilja vitala från icke-vitala värden, måste man dra skiljelinjen fullständigt godtyckligt. Om vi levde i ett samhälle styrt av ”ekosofkungar”, skulle vi förmodligen få lov att leva i grottor, eller möjligen hyddor, men absolut inte i villor eller ens i tvårummare. Vi skulle få äta vad vi absolut behöver för att hålla svälten borta, men aldrig någonsin något så lyxigt som en plankstek eller en glass med friterad banan. Och vi skulle aldrig någonsin få lyssna på stråkmusik, om strängarna kommer från djurens tarmar: ett sådant musikbehov är inte vitalt.

Om detta låter som en karikatyr, låt mig påpeka att ekosofernas gränsdragning mellan ”vitalt” och ”icke-vitalt” är fullständigt godtycklig, och det är till ekosofernas godtycke vi blir utlämnade. Om t.ex. en ekosof själv gillar plankstek och friterad banan, skulle han kanske dra gränsen mellan plankstek och chateaubriand; om han uppskattar högklassig violinmusik, skulle han möjligen ge violinbyggarna lov att ta en eller annan djurtarm. Men det ändrar inte det faktum att det är hans nådiga godtycke vi har att rätta oss efter.

Vidare: i punkt (4) hävdar Næss att

människolivets och människokulturens trivsel är förenlig med en väsentligt mindre befolkning [medan däremot] rikedomen och mångfalden av andra levande väsen är beroende av det.

Detta är en naken uppmaning till folkmord. Det betyder att vi är för många människor på jorden, och att vi måste bli färre, annars skadar vi på något sätt den övriga naturen. (Det finns ekologer som säger detta ännu renare ut än vad Næss gör här och hoppas att det ska dyka upp något virus som tar kål på de flesta av oss.[4]

Næss skulle förmodligen protestera här och säga att allt han menar är att vi borde sätta färre barn till världen. Men detta gör strängt taget inte saken bättre. Så här säger han i intervjun:

Jag har aldrig tyckt att det är någon mänsklig rättighet att skaffa barn.

En rättighet är något som vi kan utöva utan nådig tillåtelse från överheten, så vad Næss menar är uppenbarligen att vi måste fråga överheten om lov innan vi ger oss till att skaffa barn. Om inte detta är ett recept för diktatur, så vet jag inte vad som skulle vara det.

Punkterna (5), (6) och (7) visar bara en sak: att Næss menar allvar med vad han säger, och att han rekommenderar de politiska åtgärder som är lämpade att förvandla hans mardrömsutopi till verklighet.

Men punkt (8) fordrar en kommentar. Här påstår Næss att

de nödvändiga förändringarna [måste genomföras] med icke-våldsmetoder. (Min kursivering.)

De förändringar Næss har i åtanke kan inte genomföras med icke-våldsmetoder. Hur skulle det vara möjligt att hindra människor från att njuta av livets goda (de goda ting som inte faller Næss och hans gelikar på läppen) utan att lagstifta emot det och genomdriva lagarna med straff och hot om straff? Hur kan man hindra människor från att sätta barn till världen (om det är det de vill) utan att lagstifta och straffa överträdare? Pratet om ”icke-våld” här är bara en sockerglasyr för att få oss att svälja giftet.

Det är möjligt att Næss själv tror att hans program skulle kunna genomföras med övertalning. Men övertalning innebär att man vädjar till människors förnuft, och människor som har sitt förnuft i behåll skulle aldrig kunna förmås att köpa vad Næss har att sälja här. Ekosofin har därför bara två utvägar: antingen ge upp, eller också ta till våld.

Slutligen vill jag notera (och detta är viktigt) att Næss inte är någon tänkare som går mot strömmen. Idéer av det här slaget är idag allmängods och påverkar politiska beslutsfattare. Skillnaden är bara att Næss går en smula längre än andra och drar ut de yttersta konsekvenserna av vad som går under namnet ”miljömedvetande” och borde kallas ”blindhet för människans miljö”. Det är inte oviktigt att bekämpa dessa idéer: får de slå rot ännu mer än de redan gjort, kan vi vänta oss en mardröm i framtiden som går nazismens och kommunismens ohyggligheter att framstå som rena idyllen.

Finns det något motgift? Ja, det gör det. Jag vill rekommendera två pamfletter, som finns i svensk översättning, och som var och en som bekymrar sig om mänsklighetens framtid borde läsa och begrunda: dels ”Den anti-industriella revolutionen” av Ayn Rand[5], dels Den giftiga miljörörelsen av George Reisman.

Strängnäs 16 september 1992
Per-Olof Samuelsson

$ $ $

Post scriptum 1996: Man skulle väl tro att en filosofi som implicerar folkmord borde ge upphov till indignerade protester från alla oss som inte gärna vill bli mördade (eller se våra barn och barnbarnsbarn mördade). Men visst inte. Tvärtom ger den upphov till hyllningskörer och prisbelöningar! 1996 tilldelades Næss Svenska akademins nordiska pris för sitt folkmordsförslag. Jag skrev då följande till akademins ledamöter:

Svenska Akademins beslut att tilldela Arne Næss sitt nordiska pris som belöning för att han grundat den filosofiska riktning som kallas ”ekosofi” eller ”djupekologi” är djupt olyckligt.

Eftersom ni måste vara omedvetna om vad Næss’ idéer faktiskt innebär vill jag upplysa er om att en av hans rekommendationer är en drastisk minskning av jordens folkmängd.

Hur ska en sådan folkmängdsminskning gå till?

En möjlig metod är barnbegränsning. Men så länge människor vill sätta barn till världen kan sådan barnbegränsning endast genomdrivas med tvång – vilket skulle innebära tvångssterilisering eller tvångsaborter av den typ som idag praktiseras i Kina, eller den form av ”änglamakeri” som också praktiseras i Kina och – tills nyligen – i Rumänien.

Det måste betonas att frivillig barnbegränsning inte skulle räcka till för att åstadkomma en drastisk minskning av jordens folkmängd. Frivillig barnbegränsning praktiseras redan i Västerlandet. Flertalet familjer nöjer sig med att sätta ett, två eller tre barn till världen; ett litet fåtal väljer barnlöshet; ett annat fåtal sätter större kullar till världen. Det statistiska genomsnittet i västerländska samhällen ligger runt två barn per familj. Resultatet av detta är en liten men stadig ökning av folkmängden. (Det skulle kunna leda till minskning endast i samhällen med stor barnadödlighet.) Barnbegränsning som leder till minskning av folkmängden (än mer då till drastisk minskning) måste ske med tvång, och med obönhörligt genomdrivet tvång.

Den andra möjligheten är folkmord – och detta i en skala som skulle få alla tidigare folkmord i historien att framstå som rena förövningar.

Skälet till att Næss rekommenderar denna folkmängdsminskning (med de ohyggligheter den skulle innebära) är att han hävdar att naturen – varje levande väsen – har ett ”inneboende värde” eller ”egenvärde” som människan kränker varje gång hon utnyttjar något annat levande väsen för sin egen nytta eller sin egen njutning. (Så t.ex. skulle en författare kränka egenvärdet hos en gås varje gång han fattar en gåspenna; en violinist skulle kränka något djurs egenvärde varje gång han för stråken över strängar som tillverkats av djurtarmar; och självfallet skulle vissa mikroorganismers egenvärde kränkas varje gång en människa intar antibiotika.)

Med andra ord: människans ses som den övriga naturens fiende, en fiende vars skadeverkningar måste inskränkas så mycket som möjligt.

Det faller i förbigående sagt inte Næss in att klandra kor för att de betar gräs, fastän detta borde kränka gräsets egenvärde; eller att anklaga ett lejon som river en antilop, fastän detta kränker antilopens egenvärde. Måltavlan för hans kritik är endast människan.

Den logiska slutpunkten för detta resonemang är inte bara en drastisk minskning av mängden människor i världen, utan människosläktets totala utrotning. Så långt vill Næss inte gå, och det är knappast ägnat att förvåna: gjorde han det skulle nog fler än jag dra öronen åt sig.

Svenska Akademin grundades under Upplysningstiden och borde föra Upplysningstidens arv vidare.

Många upplevde det – med all rätt – som en skändlighet när Akademin vägrade ta klar ställning i Rushdieaffären. Priset till Næss är faktiskt en än värre skändlighet. Hur kan man någonsin hysa respekt för en förment kulturbärande institution som prisbelönar folkmord (låt vara ett folkmord som än så länge bara befinner sig på det första planeringsstadiet).

Det är min innerliga förhoppning att ert beslut grundar sig på okunnighet och/eller oförmåga att läsa Næss innantill, och inte på något värre.

Strängnäs 9 maj 1996
Per-Olof Samuelsson

Som ”svar” på detta brev fick jag en kopia på Ulf Lindes hyllningstal till Næss vid utdelningen av Akademiens nordiska pris[!]. Mitt eget svar följer nedan.

Jag tackar för Ert kollektiva svar på mitt brev om Arne Næss, men jag måste påpeka att svaret är ett ”goddag-yxskaft”-svar. Det bemöter inte min kritik på någon enda punkt och gör inte ens något försök att bemöta den.

Kärnpunkten i min kritik var mycket tydlig och kan knappast missas av en normalbegåvad läsare: Næss förordar en kraftig minskning av jordens befolkning. (Detta framgår av den intervju med Næss som publicerades på SvD:s Idag-sida 14 september 1992 och som jag kommenterade i den uppsats jag bifogade mitt förra brev.) En sådan folkminskning kan endast ske, antingen genom att förbjuda människor att sätta barn till världen eller genom att utrota stora delar av mänskligheten. Eller bådadera.

Om jag har fel på denna punkt, kan Ni ju försöka påpeka för mig vari felet ligger. Kan Ni inte det, då kvarstår min kritik: Næss’ ”ekosofi” eller ”djupekologi” implicerar folkmord. Och det är just för denna filosofiska insats Ni tilldelat honom Nordiska priset.

Akademiens ledamöter måste rimligen ha något högre intelligens än genomsnittet av befolkningen, och Ni måste därför rimligen förstå att det är ett ”goddag-yxskaft”-svar att skicka mig en kopia av Ulf Lindes hyllningstal till Næss. Bara för att ta ett exempel:

Linde ordar hela tiden om hur intressant Næss är och hur stimulerad han blivit av att läsa Moderna filosofer. Har jag någonsin kritiserat Næss för att ha skrivit en ointressant bok? Visst inte; jag har kritiserat honom för att ha grundat en filosofisk riktning som implicerar folkmord. (Och jag undrar hur många gånger jag måste upprepa den saken, innan Ni fattar att det är det jag kritiserar honom för.)

Jag har åtskilligt annat att invända mot Lindes tal, men det faller utanför ramen för detta (och föregående) brev; dessutom tycker jag uppriktigt sagt att talet är gaggigt.[6]

Men en passus i talet är så avslöjande att jag måste få citera den:

… vill man känna sig som en riktigt dålig människa skall man läsa hans Ekologi, samhälle och livsstil från 1974. Den gjorde det klart för mig att jag var ett parasitärt svin, ekologiskt sett, om än ett av flera milliarder – en klen tröst.

Linde må vara ett ”parasitärt svin” i andra avseenden (därom vet jag intet), men om han känner sig som ett sådant enligt Næss’ kriterier på ”parasitism”, då drar han enbart på sig oförtjänt skuld (som han dessutom är svinaktig nog att projicera på resten av mänskligheten). Det är, om jag för ett ögonblick får förfalla till ett deontologiskt språkbruk, en människas förbannade skyldighet att göra det bästa möjliga av sitt jordeliv, och det är en moralisk förbrytelse att offra sitt liv och sin lycka för sådant som den ”ekologiska balansen”.

Men om Linde känner att han måste kräla i stoftet för en filosof som fordrar sådan uppoffring, antar jag att han har sina skäl.

Strängnäs 13 juni 1996
Per-Olof Samuelsson

$ $ $

Post scriptum 2007: Idag är det inte längre 1992 eller 1996; det är 2007. Alldeles nyligen skedde en skolmassaker i Finland som ni alla läst om. Mördaren var inspirerad av en ekologisk ”tänkare” vid namn Pentti Linkola, som i likhet med Arne Næss menar att en stor del av mänskligheten måste utrotas för ”miljöns” och ”naturens inneboende värdes” skull.[7] Nåja, Linkola har ännu inte blivit prisbelönt av Svenska akademin, men det är väl bara en tidsfråga…

Och idag är det inte bara ”miljön” sådär i största allmänhet utan också klimatet som har ett ”inneboende värde”, för vars bevarande vi människor måste offra oss – genom att prisge hela vår civilisation och återgå till förindustriella förhållanden. Också denna idé – som också den implicerar folkmord – hyllas och prisbelönas, med både Oscarstatyetter och nobelpris.

Jag är inte särskilt hoppfull. Jag tror att mänskligheten villigt kommer att låta sig ledas till slaktbänken, precis som den alltid gjort förr – behöver jag påminna om nazism och kommunism?

Men de av er som inte vill ledas till slaktbänken skulle väl kunna lägga några strån i kors för att vända opinionen, innan det är för sent?

$ $ $

Post scriptum juli 2013: När jag skrev detta, visste jag inte vad Næss menade med ”en väsentligt mindre befolkning”, men idag vet jag det: 100 miljoner skulle vara lagom. Eftersom jordens befolkning idag i runda tal är 7 miljarder, betyder det att 6,9 av dessa miljarder måste bort för att resten av planeten ska må bra. Hur man blir av med 6,9 miljarder utan att begå folkmord begriper jag sannerligen inte. Men tydligen finns det de som tror att det skulle vara möjligt genom att övertyga större delen av mänskligheten att avstå från att sätta barn till världen. (Jag bloggade också om det här härförleden: Ska vi förbjuda barnalstring? Också på engelska: Environmentalist Extermination?)

$ $ $

Post scriptum augusti 2016: Historien brukar inte bry sig om vad filosoferna säger. I just det här fallet är det tur.


Arne Naess2[1] Arne Næss – 1912-2009 – är en av vår tids mest välrenommerade akademiska filosofer, väl sedd inom både ”analytiska” och ”existentialistiska” kretsar. Hans lärobok i Empirisk semantik var, åtminstone på den tiden jag läste vid universitetet, obligatorisk kurslitteratur i filosofi. Han betraktas allmänt som vår tids främste expert på Spinozas filosofi, och han har skrivit åtskilligt för att försöka ”överbrygga klyftan” mellan språkanalys och existentialism. Det är m.a.o. inte någon ”extremistisk galning” som formulerat dessa åtta punkter – försåvitt man inte betraktar hela 1900-talets filosofi som ”extrem galenskap”. Och det får man väl inte göra?

[2] Att försöka undervisa SvD:s redaktion i objektivistisk värdeteori är förstås bortkastad möda.

[3] Att ”sanningen finns hos Aristoteles” är förstås en tillspetsad formulering; det är inte min mening att implicera att Aristoteles alltid hade rätt.

[4] Citat som belyser detta hittar man i George Reismans Den giftiga miljörörelsen.

[5] Ja, den finns i svensk översättning, men det är förbjudet för mig att visa den för någon, så ni får läsa det engelska originalet i stället.

[6] Jag funderade på att ge några belysande exempel, men i så fall skulle jag ha blivit tvungen att citera hela talet.

[7] Läs gärna Carl Svanbergs bloggposter om detta här och här.