Hägerström om egoism och altruism

Jag hade tänkt fortsätta granskningen med en avinstallation av Hägerströms installationsföreläsning från 1911 (”Om moraliska föreställningars sanning”); men det väsentliga finns redan med i Martin Fries’ sammanfattande inledning. Bara lite grann om hans syn på egoism och altruism, d.v.s. på frågan om livet är till för att levas eller för att offras.

Låt oss […] ställa den berömde företrädaren för hellenismens kultur, Aristoteles, emot den kristna eller den av kristendomen påverkade moralen!

Att leva för en annan än en vän är den frie mannen ovärdigt, säger filosofen. Självuppoffring utan hänsyn till vänskapsförhållanden är den högsta dygden, heter det emfatiskt från den andra sidan. (S. 33.)

Som bekant menade Aristoteles att en vän (en nära vän, en äkta vän) är ett ”andra jag” – att man gläds eller sörjer eller lider med honom/henne som om det vore en själv.[1] Och enligt den rationella egoismen ska man leva för sin egen skull i första hand och för andra i den mån de är av värde för en; medan altruismen går ut på att man i första hand ska leva för andras skull, oavsett vilka dessa andra är och oavsett deras värde för en själv; för sin egen skull ska man bara leva i den mån man faktiskt måste leva för att kunna hjälpa andra, eller rentav offra sig för dem.

Hägerström kan förstås inte träffa något avgörande beträffande dessa diametralt motsatta moralfilosofier – det skulle vara anatema för värdenihilismen. Han kan bara konstatera att båda dessa synsätt finns och att de är oförenliga.

Men ur Hägerströms egen subjektiva synvinkel då? Vilket av dessa moraliska förhållningssätt ”känner” han för? Det förefaller vara altruismen:

Vi bära i vårt inre motsättningen mellan en altruismens och en hätskhetens moral. Vi förkasta hätskheten som sådan. (S. 37.)

Alternativet till altruism och självuppoffring är alltså hätskhet! Något annat sätt att vara egoistisk än att vara hätsk kommer inte på tal!

Det här är förstås inget annat än den allbekanta falska dikotomin mellan att offra sig själv för andra och att offra andra för sig själv. Ett Randcitat är på sin plats:

Om det är sant att jag använder ordet ”själviskhet” i en annan bemärkelse än den konventionella, då är detta något av det mest fördömande som kan sägas om altruismen: det innebär att altruismen inte tillåter något begrepp för en självaktande, självförsörjande människa – en människa som uppehåller sitt liv genom egen an­strängning och varken offrar sig själv eller andra. Det betyder att altruismen inte tillåter någon annan syn på människorna än som offerdjur och profitörer på uppoffring, som offer och parasiter – och att den inte tillåter något begrepp om mänsklig samexistens präglad av välvilja – att den inte tillåter något begrepp om rättvisa. (Inledningen till Själviskhetens dygd.)

Något sådant begrepp har alltså inte Hägerström, eller vill inte tillåta. I hans värld finns bara ”offerdjur och profitörer på uppoffring”, och det finns inget ”begrepp om mänsklig samexistens präglad av välvilja”. – Ändå finns det alltså de som menar att han utgör ett ”välgörande korrektiv” mot intolerans och fanatism och att hans filosofi skulle öka chanserna för bestående fred mellan människor och folk.


[1] Se mina bloggposter Platon versus Aristoteles om egenkärlek och Aristoteles om vänskap. Eller på engelska Aristotle on Friendship och Aristotle on Egoism. Eller läs Nikomachiska etiken!

Annonser

Aristoteles om oss åldringar

Dessutom måste det erkännas: Aristoteles Retoriken är en mördande tråkig bok. Och det beror inte endast på Aristoteles erkänt tråkiga stil i allmänhet. – Janne Lindqvist Grinde i introduktionen till den svenska översättningen av Retoriken.

Det var länge sedan jag senast bloggade om Aristoteles; men nyligen har jag läst denna mördande tråkiga bok (faktiskt både på engelska och på svenska), så något mördande tråkigt borde jag ha att säga om den.

Aristoteles ägnar flera sidor (bok 2, kapitel 11–14; s. 146–151 i den svenska översättningen) åt vilka karaktärsdrag som skiljer unga människor från äldre människor, och avslutar med några korta ord om mandomsåldern, som enligt honom inträffar i fyrtionioårsåldern[1].

Eftersom jag själv börjar åldras intresserar jag mig mest för vad han skriver om ålderdomen. Det är inte mycket jag kan hålla med honom om, men jag börjar med något som är alldeles sant:

[Vi åldringar] lever mer i minnet än i hoppet eftersom det som återstår av livet är litet och det som förflutit är mycket och hoppet gäller framtiden och minnet det förflutna.

Jo, det är ju ovedersägligt; det är en sådan där ”apriorisanning”[2] där man bara behöver förstå orden för att inse att den är sann, och där man skulle bli ytterst förvånad om man fann något enda motexempel. Var finner man en yngling eller ungmö som helt förlorar sig i sina minnen och inte hyser ringaste hopp om framtiden? Eller någon uråldrig gubbe/gumma som gör det motsatta: inte tänker på vad som varit utan i stället gör upp de hoppfullaste planer för framtiden?

Alldeles innan skriver Aristoteles:

[Vi åldringar] har få förhoppningar på grund av [vår] erfarenhet (det mesta som händer är dåligt, åtminstone utfaller det mesta till det sämre) …

Så där har vi alltså förklaringen till att jag blir mer och mer pessimistiskt för varje år som går! – Jo, det är klart att alla besvikelser man kan ha upplevt under ett långt liv tär på en; men är det verkligen generellt sant att ”det mesta som händer är dåligt” eller att ”det mesta utfaller till det sämre”? Det här måste väl ändå variera väldigt mycket från den ena individen till den andra? Och alla våras liv är väl inte mördande tråkiga? Personligen har jag upplevt både det ena och det andra – besvikelserna har blandats med en eller annan framgång.

Men Aristoteles fortsätter att övergeneralisera om oss äldre:

Just detta [att hoppet gäller framtiden och minnet det förflutna] är orsaken till [vår] snacksalighet: [vi] talar hela tiden om det som hänt eftersom [vi] gläder [oss] över att minnas. [Min kursivering.]

Om det här är baserat på iakttagelser, då måste antikens greker vara väldigt annorlunda mot oss moderna människor. Om människor är pratsamma eller tystlåtna har väl sällan eller aldrig med deras ålder att göra? Jag själv har aldrig varit särskilt pratsam, och om något har jag blivit mindre pratsam med åren.[3] Nej, de som är snacksaliga på ålderns höst var säkert snacksaliga redan i sin ungdom.

Mer om oss äldre:

[Vi] tror och vet inte någonting. Eftersom [vi] är tveksamma lägger [vi] alltid till ett ”kanske” och ”förmodligen”, och uttalar allting på det sättet och säger ingenting bestämt.

Ja, ”kanske” och ”förmodligen” blir vi lite mindre tvärsäkra med åren; men jag vill inte säga det med bestämdhet; somliga blir kanske mer och mer tvärsäkra.

[Vi] är avoga, eftersom avoghet är att uppfatta allting i en sämre bemärkelse. Vidare misstänker [vi] ont på grund av [vår] misstrogenhet, och misstrogna är [vi] på grund av erfarenhet. […] [Vi] är småaktiga på grund av att [vi] förnedrats av livet; [vi] begär ingenting stort eller överflödigt, bara det som går till uppehället. [Vi] är gnidiga eftersom egendom är en av livets nödvändigheter, men samtidigt vet [vi] av erfarenhet hur svårt det är att förvärva och lätt att förlora.

Det blir bara fler och fler anledningar för oss att vara griniga och sura! – Men sedan säger Aristoteles att

[vi] är fega och fruktar allt i förväg … [Min kursivering.]

Nej, stopp och belägg! Här måste jag med bestämdhet och utan några ”kanske” eller ”förmodligen” säga att Aristoteles har alldeles fel. Feghet har ingenting med ålder att göra. Feg blir man genom att i situation efter situation uppföra sig fegt, och modig genom att i situation efter situation uppföra sig modigt – som jag själv skrev (med åberopande av just Aristoteles) i min bloggpost Hur blir man dygdig?. Så varför skulle modet börja svika, bara för att man passerat fyrtionioårsåldern?

Vi är också

…mer självkära än vad [vi] borde vara. Också det är ett slags småaktighet.

Detta förbryllar mig – för det stämmer inte med vad Aristoteles skriver om ”egenkärleken” i Nikomachiska etiken.[4]

Och till sist (innan jag citerat hela avsnittet):

[Våra] vredeutbrott är tvära men svaga…

Kan nog stämma in på mig, men det är inget som har ändrats med åren.

$ $ $

För mina yngre läsares skull ska jag också citera en del av vad Aristoteles skriver om ungdomen. Först en liten upprepning:

Till största delen lever [ni] i hoppet eftersom hoppet gäller framtiden och minnet det förflutna, och för unga är framtiden omfattande, medan [ert] förflutna är kort. På den första dagen kan man inte minnas något, men hysa förhoppningar om allt.

Fast ska man vara petnoga kan man inte heller ha några förhoppningar den allra första dagen av sitt liv. Den nyfödde har lika lite någon föreställning om framtiden som om det förflutna. Det tar några år innan ett litet barn kan bilda sig en föreställning om framtiden. – Sedan skriver Aristoteles att

[ni] är lättlurade på grund av det ovannämnda ([ni] hoppas lätt).

OK, jag var nog mera lättlurad i min ungdom än jag är idag. Ni andra får svara för er själva!

Vidare:

[Ni] är ombytliga och snabbt tillfredsställda … [Ni] är hetsiga och snara till vrede … [Ni] är ärelystna … Penningbegär har [ni] i en mycket liten utsträckning på grund av att [ni] ännu inte haft erfarenhet av nöd … [Ni] är stolta eftersom [ni] ännu inte har förnedrats av livet, utan saknar erfarenhet om livets nödtvång … [Ni] tror att [ni] vet allt och är bergsäkra på allt.

Det här får räcka. Ni yngre får ta ställning till om det här stämmer in på er eller ej.

$ $ $

Om mandomsåldern har Aristoteles mycket litet att säga, eftersom ni fyrtionioåringar utmärks av att ni undviker både ungdomens och ålderdomens överdrifter:

[Ni] är varken mycket djärva (dristighet är en sådan överdrift) eller alltför rädda, utan har det bra i båda avseenden. [Ni] varken litar på alla eller misstror alla, utan bedömer snarare efter faktiska förhållanden. … [Ni] besitter måttfullhet i förening med mannamod och mod i förening med måttfullhet. … Det nyttiga som ungdomen och ålderdomen delar på sinsemellan förenar de som är i sin krafts dagar, och det som de förra har i överskott eller underskott, har de senare i lagom och passande mängd.

$ $ $

Hur ska jag summera allt detta? Det finns små korn av sanning i det mesta Aristoteles skriver här, men han går till överdrift när han generaliserar. Och överdrifter är ju annars precis vad Aristoteles är emot.

Sedan frågar sig säkert någon vad allt detta har med retorik att göra. Men en av huvudpoängerna i boken är att en talare bör anpassa sitt budskap efter sina åhörare – och då gör det skillnad om man talar inför en skara studenter eller inför en pensionärsförening.

Har ni haft mördande tråkigt medan ni läst det här? Det har roat mig en smula att skriva ner det. Nu ska jag sluta och övergå till att åldras vidare.

$ $ $

Uppdatering 10 juni: Jag också bloggat om detta på engelska. Samma innehåll, men i lite annan ordning.

Och att jag själv åldras märker jag inte på att jag skulle ha blivit pratsjukare eller lättare fegar ur, utan på att ork och motivation tryter allteftersom framtiden krymper. Ändå har jag orkat blogga både om Aristoteles och annat!


[1]) ”Kroppen når sin höjdpunkt från trettio till trettiofem års ålder; själen gör det kring fyrtionio års ålder.” Varför fyrtionio och inte femtio, när det ändå rör sig om en approximation? Möjligen var Aristoteles själv fyrtionio när han skrev detta, men det är en spekulation från min sida.

[2]) ”Apriorisanning” inom citationstecken, eftersom det inte finns några sådana sanningar, om man tar ”a priori” i Kants bemärkelse: sanningar som är helt oberoende av erfarenheten och en förutsättning för erfarenhet. I det här fallet måste man ha erfarenhet av ”hopp” och ”minne” för att kunna formulera denna sanning. Se vidare min gamla bloggpost Is Action an A Priori Category?

[3]) I och för sig pratar jag rätt mycket med mig själv, eftersom det åtminstone garanterar att jag får intelligenta svar. Men det har jag också gjort alltsedan min barndom.

[4]) Om detta har jag bl.a. skrivit i bloggposten Platon versus Aristoteles on egenkärlek, samt i den gamla uppsatsen Anti-egoismens historiska rötter – f.ö. skriven när jag var 49 år gammal. Summan av hans resonemang i Nikomachiska etiken är att en god människa med rätta kan älska sig själv, just därför att hon är god; medan en dålig människa inte kan älska sig själv, eftersom det inte finns något hos henne att älska.

Hur blir man dygdig?

Jag har svårt att slita mig från Nikomachiska etiken. Men innan jag citerar Aristoteles, ska jag vara en skrytmåns och citera mig själv:

En människa är […] summan av sina egenskaper. Eftersom en människa (till skillnad från en boll) är en ”varelse av viljestyrt medvetande”, är en människa väsentligen vad hon själv gjort sig till. Så t.ex. har en rakryggad människa gjort sig rakryggad genom att gång efter annan hålla ryggen rak; en krumryggad människa har gjort det motsatta. Om en människa är god eller ond så är detta väsentligen hennes egen förtjänst eller hennes eget fel. (Ayn Rands påstådda ”utanförskap”.)

Håller man ryggen rak i ett antal situationer, blir man rakryggad – och då blir det så mycket enklare att hålla ryggen rak nästa gång det behövs. Kröker man i ställer rygg i ett antal situationer, får man krum rygg, och det blir väldigt svårt för en att räta ryggen i en situation där man skulle behöva uppträda rakryggat. Väljer man ofta att tala sanning blir sanningsenlighet lätt för en; vänjer man sig vid att ljuga, får man så småningom väldigt svårt att låta bli att ljuga. Man kan vänja sig vid att handla självständigt eller att alltid rätta sig efter andra. Etcetera. (Spridda tankar om den fria viljan.)

Om jag kom på det här alldeles på egen hand eller om jag omedvetet inspirerats av Aristoteles minns jag inte. Men i varje fall hittar man samma tanke hos honom:

Aristoteles visste hur man blir dygdig.

Dygderna får vi […] genom att praktisera dem, på samma sätt som de övriga formerna av kunnighet. De saker som vi skall lära oss att utföra, lär vi oss nämligen genom att göra dem; så blir vi t.ex. husbyggare genom att bygga hus och gitarrspelare genom att spela gitarr. På samma sätt blir vi också rättrådiga genom att handla rättvist, besinningsfulla genom att vara behärskade och modiga genom att bete oss modigt. (Bok 2, kapitel 1.)

På samma sätt är det väl med lasterna: Drinkare blir man genom att dricka (ofta och till övermått) och brottsling blir man genom att begå brott.

Men är inte det här rätt självklart, rentav trivialt? Det är väl ingen som tror annat än att övning ger färdighet? Och exemplen kan ju mångfaldigas i det oändliga: man blir kock genom att laga mat, schackspelare genom att spela schack, seriemördare genom att begå fler än ett mord, etc., etc.

Men man kan ju ställa sig frågan: måste man inte redan vara modig för att kunna visa mod i farans stund? Måste man inte redan vara rakryggad för att kunna hålla ryggen rak i en situation som fordrar det? Vad är ägg och vad är höna här? – En determinist skulle kunna hävda att karaktärsegenskaper som mod eller feghet, besinningsfullhet eller tygellöshet, m.fl. är medfödda eller nedärvda; den som utför modiga och rakryggade handlingar är född modig och rakryggad; och omvänt för den fege och krumryggade.

Men att detta deterministiska resonemang inte alls stämmer är uppenbart när det gäller några av de exempel Aristoteles och jag själv gett ovan. Att bygga hus är definitivt inte någon medfödd förmåga, inte heller att laga mat. Det må finnas en ärftlig komponent i musikalitet, men utan övning lär man sig ändå inte spela något instrument eller komponera. Och en människa må vara född med en kroppskonstitution som påminner om Patrik Sjöberg eller Blanca Vlasic; utan åratal av träning blir det ändå inga rekord i höjdhopp.

Eller ta en så enkel sak som läs- och skrivkunnighet. Alla har vi tagit steget från att vara icke läskunniga till läskunniga och från icke skrivkunniga till skrivkunniga. Och vår läs- och skrivkunnighet har succesivt blivit bättre med åren. Men ingen skulle väl hävda att man redan måste vara läs- och skrivkunnig för att kunna lära sig läsa och skriva?

Så här skriver Aristoteles själv:

Nu kan man fråga sig, varför vi hävdar att människorna måste bli rättrådiga genom att handla rättvist och besinningsfulla genom att handla sansat? Ty om de handlar rättvist och sansat, så är de redan rättrådiga och besinningsfulla, på samma sätt som de är skrivkunniga och musikaliska om de skriver och musicerar. (Bok 2, kapitel 4.)

Och Aristoteles besvarar invändningen ungefär som jag själv gjort ovan.

Ett citat till från mig själv; en objektivistkollega skrev så här i en nätdebatt:

Vi förlorar alltså friheten bara för att de flesta inte har läst Ayn Rand och därför inte har kunskaperna som ger dem civilkurage.

Jag invände för det första att det finns människor som visat civilkurage utan att ha läst eller ens hört talas om Ayn Rand (jag nämnde Émile Zola och Vilhelm Moberg som exempel, men det har ju funnits många fler under historiens lopp), och för det andra att kunskaper inte nödvändigtvis ger en civilkurage:

Förresten är det ju något fel med idén att blotta kunskaper skulle ge en civilkurage. Man blir inte rakryggad genom att läsa en instruktionsmanual i ämnet. Men blir rakryggad genom att ofta hålla ryggen rak! (Pdf-nattväktaren årg. 6, s. 23.)

Jag tänkte nu inte direkt på Aristoteles, när jag skrev det här, men faktum är att också han betonar att blotta kunskaper inte räcker till för bli dygdig; det fordras att man faktiskt övar sig och utövar dygderna. (Samme objektivistkollega retade gallfeber på mig genom att skriva mängder av inlägg som gick ut på att ”vi behöver en rationell filosofi”, som om vi skulle få en rationell filosofi bara genom att tjata om hur nödvändigt det är; jag tyckte gott han kunde utöva rationalitet i stället för att bara prata om hur bra det är att vara rationell.) Så här skriver Aristoteles:

Det är sålunda riktigt sagt, att människan blir rättrådig av att utföra rättvisa handlingar och besinningsfull av att handla sansat. Utan att göra något sådant kommer heller ingen att ha några utsikter att bli god. Men flertalet människor gör det inte, utan de tar sin tillflykt till tanken och tror sig filosofera och sålunda bli goda människor. Det beter sig ungefär på samma sätt som sjuka, vilka uppmärksamt lyssnar till vad läkarna har att säga – men sedan följer de inte en enda av de föreskrifter som de har fått. På samma sätt som dessa patienter inte får sin kropp i skick genom en sådan behandling, blir inte heller de andra botade till själen genom ett dylikt filosoferande. (Bok 2, kapitel 4; min kursivering.)

Det finns som bekant en dygdkatalog i Galts tal, och jag har ingenting att invända mot Ayn Rands analys av dygderna. Men blir man dygdig bara av att läsa och intellektuellt förstå denna katalog? Nej, man måste också utöva dygderna. Och det var det jag egentligen ville ha sagt. Dags att sluta prata om saken och gå från ord till handling!

Aristoteles om vänskap

Facebook är man ”vän” med alla sina kontakter – även sådana man aldrig träffat i levande livet, t.o.m. sådana man inte ens hört talas om innan man fick en vänförfrågan. På nystartade Google+, däremot, görs det skillnad mellan ”vänkrets” och ”bekantskapskrets” – vilket fick mig att fundera över var gränsen egentligen går mellan en vän och en blott bekant; och jag drog mig till minnes att Aristoteles har en del att säga om vänskap.

Faktum är att Aristoteles ägnar två hela böcker i Nikomachiska etiken (bok 8–9) åt att resonera kring just vänskap och att analysera olika typer och grader av vänskap. Sammanfattningsvis finns det tre sorters vänner: sådana som man har nytta av, sådana som man har nöje av (finner det angenämt att tillbringa tid tillsammans med), och slutligen sådana som står en så nära att man delar både glädjeämnen och sorger med dem (en sådan vän kallar Aristoteles ett ”andra jag”, eftersom man bryr sig om en sådan vän nästan lika mycket som man bryr sig om sig själv).

Den första sortens vänskap är flyktig, för den upphör i samma ögonblick som nyttan upphör; och det som är nyttigt för en idag behöver inte alls vara nyttigt i morgon eller senare i livet. (Om jag får lov att invända mot Aristoteles, skulle jag inte ens vilja kalla detta för vänskap, för det kan egentligen bara handla om affärsbekanta och liknande; jag blir t.ex. inte vän med min tandläkare bara därför att det är nyttigt att då och då göra ett tandläkarbesök.) Den andra sorten är mera varaktig, och den tredje sorten är förstås varaktigast av alla.

Men vad har nu detta att göra med Facebook och Google+? Jo, frågan här är hur många riktigt nära vänner man kan ha. Hur många människor kan man verkligen dela alla sina glädjeämnen och sorger med? Så här skriver Aristoteles:

Skall man […] skaffa sig så många vänner som möjligt, eller är det med vänskapen på samma sätt som med gästfriheten där det anses vara en passande regel, att man varken skall ha många gäster eller helt och hållet sakna dem, d.v.s. att man varken skall vara utan vänner eller ha för många av dem?

På sådana vänner som man drar nytta av tycks regeln stämma fullständigt. För det är en besvärlig uppgift att återgälda många människors tjänster och ens eget liv hinner inte till för att fullgöra den. Dessutom är det överflödigt att ha flere sådana vänner än vad som är tillräckligt för ens eget liv, och de utgör ett hinder för en ädel livsföring. De behövs alltså inte. Likaså räcker det med några få vänner för ens nöjes skull, på samma sätt som lite krydda i maten är tillräckligt.

Men hur är det med de verkligt goda vännerna – skall man ha så många som möjligt eller finns det någon viss gräns för deras antal […]?

Att man inte kan leva tillsammans med en hel massa människor och dela sig mellan dem är uppenbart. Vidare måste ens vänner också sinsemellan vara vänner, ifall alla har för avsikt att tillbringa dagarna tillsammans. Och det är ingen enkel sak, om antalet är stort. Dessutom blir det svårt att på rätt sätt dela glädje och sorg med många människor – för det händer lätt att man samtidigt måste glädjas med en och sörja med en annan. Det är alltså troligen bäst att inte försöka få så många vänner som möjligt, utan bara så många som man behöver för sitt samliv. Det förefaller ju närmast omöjligt att på allvar vara vän med en hel massa människor.

Härefter följer ett avgörande skäl för monogami:

Av denna anledning är det inte heller möjligt att älska flere personer på en gång. Kärleken strävar nämligen efter att vara ett övermått av vänskap, och någonting sådant kan man bara hysa för en enda person.

Och vad har Aristoteles att säga om alla dessa som skaffar hundratals, ja rentav tusentals, Facebookvänner?

Människor som håller sig med många vänner och står på förtrolig fot med dem alla anses inte vara vän med någon – annat än i social mening – och sådana individer får namn om sig att vara inställsamma. Det är naturligtvis möjligt att i social bemärkelse vara vän med många, också om man inte är inställsam, utan förhåller sig som en verkligt hederlig person. Men det går inte att för hela denna massa hysa en vänskap som baserar sig på förtjänstfullhet och egenvärde, utan man måste vara nöjd bara man finner ett litet fåtal verkliga vänner. (Nikomachiska etiken, s. 272 f.; sv. övers. Mårten Ringbom. – Om ni tycker att ”flere” är en underlig stavning, så är det Ringbom som stavar det så.)

Nu ska jag förstås inte anklaga dem som har många Facebookvänner för inställsamhet – det är Facebook som har definierat ”vän” på ett sätt som inbegriper de mest ytliga bekantskaper. Men hur är det tillämpligt på Google+? Jodå, jag har rätt många som är vänner i den bemärkelsen att jag finner det angenämt och nöjsamt att läsa deras statusuppdateringar och kommentarer. Men någon som jag skulle vilja dela all min glädje och all min sorg med? Knappast. Och dessutom måste ju enligt Aristoteles hela denna vänkrets vara vänner sinsemellan och alla dela all sorg och glädje.

Så jag nöjer mig allt med att ha en bekantskapskrets på Google+.

Uppdatering 9 februari 2016: Illustration av Aristoteles’ poäng:

Jag hittade detta på en Facebookgrupp som heter Ik heb liever weinig echte vrienden dan veel schijnheilige vrienden (d.v.s. ”Jag har hellre ett fåtal äkta vänner än många skenheliga”).

Platon versus Aristoteles om egenkärlek

Jag har börjat läsa Lagarna, Platons sista och längsta dialog. Om detta kommer att resultera i en utförlig recension av detta verk får tiden utvisa; men jag kan delge en observation. Så här säger Platons talesman i dialogen, Athenaren:

Men i de flesta människors själar finns ett ont inplanterat som är det största av alla. Var och en ursäktar sig för det utan att söka medel att undgå det. Det är det som avses när man säger att varje människa av naturen är kär för sig själv och att det är rätt att hon ska vara sådan. I själva verket är denna starka egenkärlek en ständig orsak till alla möjliga fel för var och en. Den älskande förblindas nämligen inför det älskade så att hans bedömning av vad som är rätt, gott och skönt blir felaktig, eftersom han anser att det egna alltid måste äras mer än det sanna. Ty den som ska bli en stor man ska älska varken sig själv eller sitt egna, han ska älska det rätta, vare sig det är han själv eller någon annan som ger mest prov på det. Det är samma fel som gör att alla tar sin egen okunnighet för vishet. Följden blir att vi tror att vi vet allt fast vi är närmast totalt okunniga […] Därför måste varje människa undvika den starka egenkärleken […]. (S. 185 i den svenska översättningen.)

Vilken är den första invändning man kan rikta mot det här resonemanget? Egenkär som jag är tar jag min egen första invändning: Varför skulle det råda något motsatsförhållande mellan ”det egna” och ”det rätta”? Själv tar jag för givet att jag gagnar mig själv just genom att göra det rätta, och att jag skadar mig själv genom att göra det orätta. Gagna sig själv genom att göra det orätta gör man bara på ytterst kort sikt och ur ett ytterst snävt perspektiv. Eftersom det här är ett synnerligen abstrakt resonemang är en konkretisering på sin plats:

För lite mer än femton år sedan fick jag ett brev från en svensk objektivist (över vars identitet en barmhärtighetens slöja må falla), där han uppmanade mig (och Henrik Unné) att ta avstånd från George Reisman och Edith Packer, därför att det skulle ”ligga i vårt egenintresse”. Att inte ta avstånd från dem skulle äventyra den fortsatta utgivningen av Objektivistisk skriftserie. På denna korta sikt och ur detta snäva perspektiv hade han förstås rätt (vi blev tvungna att sluta ge ut skriftserien, därför att en av oss tog Reismans och Packers parti). Men hur snävt får ens perspektiv lov att vara? Och vad hade hänt med min själ och min kärlek till mig själv, ifall jag fallit undan för sådana krav och sådana ”välmenta” uppmaningar? Nej, jag gjorde det rätta och räddade min själ och kan fortfarande se mig i spegeln utan att drabbas av vämjelse vid mig själv.

Invändning nummer två: Är det verkligen sant att kärlek förblindar? Jag tror inte det. Tillfällig förälskelse kan förblinda; är man nyförälskad är det lätt att blunda för eller inte alls lägga märke till den älskades fel och brister; man kan projicera dygder och förträffligheter hos honom/henne som han/hon inte alls besitter. Men när det handlar om varaktig kärlek? Om man har levt ett långt liv tillsammans med den man har kär, har man väl hunnit bilda sig en realistisk bedömning om både förtjänster och brister hos föremålet för ens kärlek? Och egenkärleken är väl inte någon tillfällig förälskelse? Den man levt längst tillsammans med är ju faktiskt en själv. Skulle man inte efter ett långt liv (eller, för all del, ett kort liv) känna till sina egna förtjänster och brister? Och så länge förtjänsterna överväger bristerna har man väl ingen anledning att sluta älska sig själv?

Vad Platon möjligtvis har i tankarna här är vad som hände med Narkissos, som blev så förälskad i sin egen spegelbild att han glömde allt annat och alla andra, bara för att beundra sig själv. Men detta är ju ett undantagsfall: normal egenkärlek betyder ju inte att man slutar tycka om sina anhöriga eller sina vänner, eller att man slutar beundra människor som utfört något stort i sina liv.

Och att människor ”tar sin egen okunnighet för vishet” ser vi väl exempel på lite dagligdags. Men vad är det för egenkärlek som kan få en att vilja stanna kvar i okunnighet och aldrig ens försöka lära sig något av andra?

Men OK, jag tror Platon har en poäng här: att älska det rätta kommer före att älska det egna; endast genom att faktiskt göra det rätta kan man förtjäna att också älska sig själv; gör man det orätta, kommer det att skada ens kärlek till sig själv; man kan inte längre se sig i spegeln.

Därmed över till Aristoteles. Ni känner nog igen de följande citaten ur Nikomachiska etiken (om inte annat har jag med dem i min uppsats Anti-egoismens historiska rötter):

[E]n god människa vill leva tillsammans med sig själv. För han gör det med nöje, emedan han har angenäma minnen av sitt tidigare handlingssätt och hyser goda förhoppningar för framtiden, vilka som sådana är angenäma. Och hans tänkande överflödar av idéer. Slutligen sörjer han och gläder sig främst tillsammans med sig själv, då han alltid har samma sorger och glädjeämnen och dessa inte växlar från tidpunkt till tidpunkt. Han har ju så att säga ingenting att ångra. […]

Dåliga människor söker också andras sällskap, då de fruktar sig själva. De kommer nämligen ihåg en lång rad missgärningar och motser andra likadana när de är ensamma med sig själva, men när de är tillsammans med andra människor glömmer de sina illdåd. Emedan de saknar älskvärda egenskaper, kan de inte heller hysa några vänskapliga känslor gentemot sig själva. Dessutom kan sådana individer inte dela glädje och sorg med sig själva, eftersom deras själ är i uppror och den ena hälften på grund av sin uselhet plågas av att avstå från vissa saker som den andra är glad över att undvara. Så drar den ena delen i en riktning, den andra i en annan, som om de höll på att slita personen i stycken. Ifall han inte på en gång kan vara både plågad och glad, plågas han åtminstone inom kort av att han nyss gladde sig åt en sak och av tanken på att den inte skulle ha berett honom något nöje, om han bara hade vetat det. Dåliga människor är nämligen fulla av ånger.

En moraliskt mindervärdig individ är uppenbarligen inte vänligt stämd ens gentemot sig själv, emedan han saknar alla älskvärda egenskaper. Om nu ett dylikt förhållanden innebär höjden av elände, så måste vi av alla krafter undvika uselheten och försöka vara rättskaffens människor. På så sätt kan man nämligen både ha en vänskaplig inställning till sig själv och bli vän med andra. (Nikomachiska etiken, bok 9, avsnitt 4; s. 257ff i Mårten Ringboms svenska översättning.)

Nöjer mig med att konstatera att Aristoteles här säger raka motsatsen till Platon. Enligt Aristoteles är det rätt att en människa ska vara ”kär för sig själv”.

Men varför har då egoismen eller egenkärleken fått så dåligt rykte? Aristoteles besvarar den frågan också:

De som använder ordet ”egoist” för att klandra betecknar därmed personer som för egen del lägger beslag på en alltför stor andel av rikedomar, hedersbetygelser och kroppsliga njutningar. Det är nämligen sådant som de flesta av oss eftersträvar och bemödar sig om att få, som om det vore det bästa i världen. Därför är ju dessa saker också så omstridda. Men individer som lägger beslag på alltför mycket av detta tillfredsställer bara sina begär och finner överhuvudtaget behag i sina känslor och den irrationella delen av själen – och sådana är ju de flesta. Därför har också benämningen ”egoist” fått en så ful anstrykning, d.v.s. genom att egoismen hos den stora massan är undermålig. Det är således med rätta som man förebrår människor som är egoister på detta sätt. […]

[Om] en person ständigt bemödar sig om att i sitt personliga handlande framför allt göra sådant, som är rättvist, sansat eller i överensstämmelse med någon annan dygd, om han hela tiden för egen del vill försäkra sig om det ädla och fina, då kommer ingen på idén att kalla honom ”egoist” eller klandra honom. Men samtidigt kan man anse att han är mera egenkär än andra. [Aristoteles använder i grundtexten samma ord, ”autofilos”, för både ”egoist” och ”egenkär”; det är översättaren som byter term här.] Han lägger nämligen för egen del beslag på det som är finast och allra bäst, samtidigt som han tillfredsställer det egna jagets viktigaste element och lyder det i allt. […]

Följaktligen bör en god människa vara egoist, (dels kommer han ju själv att förtjäna på att handla ädelt, del kommer han att gagna andra,) medan en mindervärdig individ inte borde vara det, emedan han skadar både sig själv och sin nästa när han följer sina dåliga böjelser. Hos en usel människa strider således det som han borde göra med vad han gör, medan en rättfärdig person verkligen gör vad han bör göra. (Bok 9, avsnitt 8; s. 265ff i den svenska översättningen.)

Och jag kan ju upprepa min egen sammanfattning från min tidigare uppsats:

[Goda människor egoism är god, men] usla människors egoism är och förblir usel.

Blickar vi längre fram i filosofihistorien, kommer vi så småningom fram till Arthur Schopenhauer – som menade att själva kriteriet på godhet är detta: allt som flyter fram ur ens eget ego är ont; allt som flyter fram ur omsorgen om andras väl och ve är gott. (Ellsworth Toohey citerar förresten detta så gott som ordagrant i Urkällan.) Och detta är förstås också implicit (ja, nästan explicit) i Immanuel Kants moralfilosofi. Egenkärleken som roten till allt ont…

Fler platonska observationer en annan gång, om existensen står mig bi.