George Berkeley om plikten att lyda överheten

Leonard Peikoff säger någonstans i sina filosofihistoriska föreläsningar att om man accepterar en filosofs metafysik och kunskapsteori följer hans etik och politik s.a.s. på köpet; han tar en vid handen och leder en dit han vill.

Så t.ex. leder Platons metafysik och kunskapsteori, om man accepterar dem, oundvikligen till den totalitarism han förespråkar i Staten och Lagarna.[1] Varför? På grund av hans syn på allmänbegreppen: han menade som bekant att den sinnevärld vi faktiskt lever i bara är en ofullkomlig avbildning av idéernas (eller formernas) värld. De konkreta stenar, hus, hästar, vovvar, TV-apparater eller datorer vi tycker oss uppleva är bara spegelbilder av stenens (husets, hästens, vovvens, TV-apparatens eller datorns) idé eller arketypiska urbild.[2] Samma förstås med mänskliga individer: att vi är individer är en sorts illusion; vår mänsklighet består endast och allenast i att vi har del i ”människans idé”. Vad som följer härav är att vi i samhället bara är fragment av mänskligheten som kollektiv. – Alla drar kanske inte denna slutsats, men utifrån Platons egna premisser är den fullt logisk.

När det gäller Berkeley har vi ingen etik att ta ställning till. Han skrev visserligen en andra del av Om principerna för mänsklig kunskap, där han skulle behandla etiken; men han slarvade bort manuskriptet innan det hann publiceras, och sedan blev det inte av att han skrev ett nytt manuskript. Det enda jag har hittat i första delen är iakttagelsen att den materialism han bekämpar skulle leda till ogudaktighet. Därav ser vi att han betraktade etiken som en fråga om lydnad mot Gud, men det är också allt.

Däremot vet vi vad han hade för syn på politiken, på samhällsfrågorna och på styrelseskicket. Han skrev nämligen en kort avhandling, Passiv lydnad med underrubriken Den kristna läran att inte göra motstånd mot överheten, bevisad och försvarad enligt principerna i naturens lag.[3] Denna uppsats ingår också i Valda skrifter, utgiven 1990.

Den kristna religionen säger saker som denna:

Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty ingen överhet finnes som inte är av Gud; all överhet som finns är förordnad av Gud. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat; men de som står emot detta, de skall få sin dom. Ty de som har väldet är till skräck, inte för dem som gör vad gott är, utan för dem som gör vad ont är. Vill du vara utan fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bli prisad av den, ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär inte svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är. (Rom. 13: 1–4.)

Och Martin Luther åberopade bibelställen som detta när han talade om två regementen, ett andligt och ett världsligt, och när han förordade hårda tag mot alla upprorsmakare.[4]

Berkeley föresätter sig att bevisa plikten att lyda och underkasta sig överheten utan att hänvisa till Bibeln, bara med vad han kallar klara förnuftsskäl. Till att börja med är han riktigt vettig:

Då egenkärleken är den allmännaste av alla principer och den som är djupast inristad i våra hjärtan, så är det naturligt för oss att betrakta ting i den mån de kan öka eller minska vår egen lycka, och i enlighet därmed kallar vi dem goda eller onda. Vi använder alltid vårt omdöme för att skilja mellan dessa två, och det vårt livs främsta angelägenhet att genom en lämplig användning av våra själsförmögenheter försöka åstadkomma det ena och undvika det andra. Då vi först kommer till denna värld, leds vi helt och hållet av sinnesintrycken. Det välbehag vi känner är det ofelbara kännetecknet på något närvarande gott, liksom smärta är kännetecknet på något ont.

Ja, så säger ju Ayn Rand också:

På vad sätt upptäcker då en mänsklig varelse begreppet ”värde”? På vad sätt blir hon först medveten om frågan ”gott eller ont” i dess enklaste form? Genom de fysiska förnimmelserna av lust eller smärta. Precis som förnimmelser är det första steget i ett mänskligt medvetandes utveckling när det gäller kunskap, är de också det första steget när det gäller värderingar. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd.)

Berkeley fortsätter:

Men allteftersom vi så småningom bättre och bättre lär känna tingens natur, upplyser erfarenheten oss om att det närvarande goda efteråt ofta åtföljes av ett större ont och att å andra sidan det närvarande onda inte mindre ofta bereder oss ett större gott i framtiden. Då de ädlare själsförmögenheterna hos människan börjar utvecklas, visar de dessutom för oss något gott, vida bättre än det som påverkar sinnena. Härav uppkommer en ändring i våra omdömen; vi följer inte längre våra sinnens första impuls utan hejdar oss för att betänka de mera fjärran liggande konsekvenserna av en handling, vad gott man i enlighet med tingens vanliga gång kan hoppas eller vad ont man kan befara av den. Detta förpliktar oss ofta till att förbigå en närvarande kortvarig njutning, när den tävlar med något gott som är större och mer varaktigt, fastän det är alltför långt borta eller av alltför förfinad natur för att påverka våra sinnen, (S. 247.)

Föredömligt klart och i det stora hela korrekt. Han förklarar ju t.o.m. hur vår tidspreferens krymper och vår tidshorisont vidgas allteftersom vi tillväxer i ålder och visdom! – Det enda man som objektivist skulle kunna klanka på är att han pratar om en förpliktelse; men så hade han inte heller läst Immanuel Kant, än mindre då Ayn Rands uppsats ”Kausalitet versus plikt”.

Men redan i de båda nästa styckena spårar han ur:

Men då hela jorden och hela den tid under vilken dessa förgängliga ting finns på dem är alltigenom obetydliga […] i jämförelse med evigheten, vem kan då inte inse, att varje förnuftig människa bör handla så, att hennes handlingar på bästa sätt medverkar till att befrämja hennes eviga bästa? Och eftersom det är en sanning, som naturens ljus klart visar, att det finns en allsmäktig, allvetande ande, som allena kan göra oss evigt lyckliga eller evigt olyckliga, så följer klart, att överensstämmelse med hans vilja och inte någon förväntan av timlig fördel är den enda regel, efter vilken varje människa, som handlar i överensstämmelse med förnuftets principer, måste bestämma och avpassa sina handlingar. Samma slutsats följer också klart av Guds förhållande till sina skapade varelser. Gud allena är den som skapat allt och håller det vid makt. Han är därför med den mest obestridda rätt världens store lagstiftare. Och människan är enligt pliktens alla bud lika väl som i sitt eget intresse skyldig att lyda hans lagar

Därför skulle vi framför allt försöka upptäcka den gudomliga viljans eller försynens allmänna plan beträffande mänskligheten och de metoder, som mest omedelbart syftar till fullbordandet av denna plan. Och detta tycks vara det sanna och rätta sättet att upptäcka naturens lagar. Ty då lagarna är riktlinjer för våra handlingar mot det mål, som lagstiftaren avsett, borde vi för att vinna kunskap om Guds lagar först undersöka, vilket det mål är som, enligt vad han bestämmer, skulle befrämjas genom mänskliga handlingar. Då nu Gud är ett väsen av oändlig godhet, är det klart, att det mål, som han uppställer, är gott. Men då gud i sig själv äger all möjlig fullkomlighet, så följer, att målet inte är hans eget bästa utan hans skapade varelsers. Då vidare människornas moraliska handlingar är fullständigt begränsade till dem själva, så att de inte har något inflytande över de andra slagen intelligenser[5] eller förnuftiga varelser, så kan det mål, som skall uppnås medelst dessa handlingar, inte vara något annat än människornas eget bästa. […] Det är därför inte det enskilda goda för den eller den människan, nationen eller tidsåldern utan den allmänna välfärden för jordens alla människor, som det är Guds avsikt, att alla individers samverkande handlingar skall leda till. (S. 247f.)

Ayn Rand skriver bl.a. i ”Objektivismens etik” att:

”Människans överlevnad qua människa” betyder de villkor, metoder, betingelser och mål som fordras för en förnuftsvarelses överlevnad under hela dess livstid […] En rationell människa ser sina intressen i termer av en livstid och väljer sina mål i enlighet därmed. (Mina kursiveringar.)

Berkeley menar däremot att vår livstid är alldeles för kort i jämförelse med evigheten för att det ska vara tillräckligt att planera för den egna livstiden. Och naturligtvis är vi också alldeles för begränsade i vår kunskap för att kunna planera inte bara för livet utan också för evigheten. För att göra det fordras det en ande som inte bara är allsmäktig och allvetande, utan också oändligt god. Och det vet vi ju så väl att han är – eller? – Lägg ändå på minnet att det är för vår eviga salighets skull som vi ska underkasta oss överheten. Om denna underkastelse blir olidlig, invänta då döden och återuppståndelsen.

Men varför ska vi då lyda lagen och underkasta oss överheten även när lagen förefaller oss absurd och överheten förefaller oss grym och orättfärdig? Enligt Berkeley finns det två möjligheter: antingen att bedöma från fall till fall och att försöka räkna ut konsekvenser av att lyda respektive var olydig mot lag och överhet (så som en utilitarist skulle göra); eller också att följa bestämda föreskrifter (sådana som Immanuel Kant skulle kalla ”kategoriska imperativ”). Men det första är ogörligt, eftersom det inte står i mänsklig makt (utan bara i gudomlig makt) att förutse alla konsekvenser från nu och till tidens ände av en viss handling.[6] Bestämda föreskrifter kan däremot alltid följas, och en av dessa föreskrifter är alltså ovillkorlig lydnad mot överheten.

Med Berkeleys egna ord:

En följd härav [d.v.s. av den utilitaristiska metoden] måste bli, att de bästa människor på grund av bristande omdöme och de visaste på grund av bristande kunskap om alla de dolda omständigheterna och följderna av en handling mycket ofta kan vara villrådiga om hur de skall handla; något som de inte skulle vara, om de bedömde varje handling genom att jämföra den med någon särskild föreskrift i stället för att pröva det goda eller onda, som handlingen i detta enstaka fall kan åstadkomma; det är nämligen mycket lättare att med säkerhet bedöma, om den eller den handlingen är en överträdelse av den än om den skall få bättre eller sämre följder. Kort sagt, att beräkna följderna av varje enskild handling är omöjligt, och även om den inte vore det, skulle det likväl ta för mycket tid för att vara till något gagn i livet. (S. 249f.)

Lagarna och den överhet som genomdriver dem och som straffar oss om vi bryter mot dem är en del av Guds plan för mänskligheten. Men om nu lagarna i något visst tillfälle faktiskt själva är orättfärdiga och överheten grym?

Och trots att det alltför ofta inträffat, att dessa regler – på grund av händelsernas olyckliga samverkan eller särskilt genom ondskan hos förhärdade människor, som inte vill foga sig efter dem – tillfälligt kunnat orsaka nöd och elände för de goda människor som åtlyder dem, så upphäver likväl inte detta deras förpliktande kraft. De bör nämligen alltid anses vara de fasta, oföränderliga normerna för moraliskt gott och ont; ingen enskild fördel, ingen kärlek till vänner, ingen hänsyn till det allmänna bästa skulle få oss att avvika från dem. När något tvivel uppstår beträffande en handlings moraliska värde, så är det därför klart, att detta inte kan bestämmas genom en uppskattning av det allmänna goda, som handlingen i detta speciella fall är förenad med, utan endast genom en jämförelse med förnuftets eviga lag. Den som rättar sina handlingar efter denna regel kan aldrig göra orätt, även om han därvid skulle bringa fattigdom, död eller vanära över sig själv, ja, inte ens om han skulle dra med sig sin familj, sina vänner och sitt land i allt det onda, som betraktas som det värsta och outhärdligaste för människan. (S. 251f.; min kursivering.)

Det här låter väldigt mycket som Immanuel Kant; och av samma skäl som Kants etik är ond är Berkeleys etik ond.

Och vilken är överhetens eller statens roll i Guds stora plan för mänskligheten? Efter en utläggning om

De olyckor, som är förenade med anarki […]

följer att

[…] det är staten som genom att bestämma och avgränsa de olika relationerna mellan människorna och reglera äganderätten ger fritt spelrum åt och lägger grunden till utövandet av alla plikter. (S. 254f.)

Men om nu uppror mot staten – något som t.ex. John Locke ansåg berättigat ifall staten överskrider sina rättmätiga funktioner och blir till en fiende till folket [7]– är ett undantag från den allmänna regeln?

Men staten, på vilken freden, ordningen och mänsklig välfärd i så hög grad beror, kan säkerligen inte anses vara av för ringa vikt för att inte säkras och skyddas av en moralisk regel, staten, säger jag, som själv är den förnämsta källan till jorden till de särskilda fördelar, för vilkas upprättande och bevarande åtskilliga obestridliga moraliska regler har föreskrivits för människorna. (S. 255.)

Staten är tydligen källan till allt gott!

Men vi vet ju så väl att stater så lätt spårar ur och blir till rättighetskränkare i stället för beskyddare av våra rättigheter.

Berkeley breder ut sig vidare:

Det finns en del fall, som är så klara och tydliga att bedöma, att de tryggt kan anförtros åt varje förnuftig människas omdöme och beslut. Men att vid alla tillfällen bestämma, om en medborgerlig lag är lämpad att befrämja det allmänna intresset eller om underkastelse eller motstånd kommer att visa sig ha de mest fördelaktiga följderna eller när det allmänna bästa för en nation kan fordra en ändring i styrelsesätt, endera beträffande formen eller beträffande de personer som utövar makten – detta är frågor som är alltför svåra och invecklade och som i alltför hög grad kräver begåvning, gott om tid och högre bildning lika väl som opartiskhet och grundlig kännedom om ett rikes särskilda förhållanden, för att varje undersåte skulle kunna åta sig att avgöra dem. Härav följer, att också av det skälet underkastelsen, som ingen i stort sett kan förneka vara en synnerligen lönande och hälsosam plikt, inte kan begränsas till att avgöras av enskilda personer vid särskilda tillfällen utan måste anses vara en helig naturlag. (S. 256f.)

Hur ställer sig då Berkeley till John Lockes (och åtskilliga andras) idé att staten kommit till genom ett kontrakt mellan medborgarna och staten? Han skriver flera sidor om den saken, men jag nöjer mig med att citera följande:

… att framställa överhetspersoner såsom utvalda av folket bidrar uppenbarligen till att minska denna vördnad och aktning, som alla goda människor bör ha för lagarna och styrelseskicket i sitt land. Och att tala om villkorlig, begränsad laglydnad och jag vet inte vilka dunkla och obestämda fördrag är ett högst verksamt sätt att lossa på det medborgerliga samhällets bud. Ingenting kan ha fördärvligare följder för mänskligheten. (S. 260.)

Och om (eller rättare när) överhetens förtryck blir alltför olidligt?

Vi borde betänka, att när en undersåte uthärdar hänsynslösheten och förtrycket från en eller flera överordnade, är syftet med hans underkastelse i strängaste bemärkelse inget annat än sunt förnuft som är naturens skapares stämma. Tro inte, att vi är så oförnuftiga, att vi tänker oss tyranner stöpta i en bättre form än andra människor, nej, de är de värsta och uslaste människor, och för sin egen skull har de inte den minsta rättighet till vår underkastelse. Men Guds och naturens lagar måste åtlydas, och vår underkastelse under dem är aldrig mer välkommen och uppriktig, än när den utsätter oss för timliga olyckor. (S. 269.)

Så fastän Hitler och Stalin och vilka andra tyranner ni än kan tänka på var ”de värsta och uslaste människor”, måste vi underkasta oss dem, eftersom de är ”naturens skapares stämma”. Och att detta utsätter oss för ”timliga olyckor” är bara välkommet! För vad betyder timliga olyckor i jämförelse med vår eviga salighet?

Och ingenting är någonsin Guds fel, inte heller då de olyckor som tyranner eller totalitära samhällsskick vållar oss:

[Man invänder] att [man] till följd av denna åsikt måste tro, att Gud i många fall har pålagt den oskyldiga delen av mänskligheten den oundvikliga nödvändigheten att uthärda de största lidanden och vedermödor utan hjälp, något som är klart oförenligt med Guds vishet och godhet; därför borde den princip, av vilken detta följer, inte tillåtas vara en Guds eller naturens lag. […] men det är klart, att de många olyckorna och förödelserna, som tyranniska styrelseskick bringar över världen, inte är de verkliga, nödvändiga följderna av den lag, som påbjuder en passiv underkastelse under överheten, inte heller inbegripes de i dess ursprungliga syfte utan uppkommer ur girighet, ärelystnad, grymhet, hämndlystnad och liknande tygellösa känslor och laster, som rasar i de styrandes bröst. Man kan därför inte hävda, att visheten och godheten i Guds lag är bristfällig utan att människorna rättfärdighet är det. (S. 270f.)

Sådant är alltså det samhälle George Berkeley förordar och som är en del av Guds egen outgrundliga plan för mänsklighetens slutgiltiga frälsning, och för hans och min och alla andras eviga salighet. Det sammanfattas rätt väl av Joe Hill:

Svarta präster står upp titt och tätt,
lär dej skilja på synd och på rätt,
men begär du ett torrt stycke bröd,
sjunger kören i trossäker glöd.

Du får mat, o kamrat
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O vad fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd.[8]


Tidigare om George Berkeley:
”Månadens sofism”
Föredrag om ”vara och böra”
Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning
Finns det materia?
Mer om George Berkeley

Och nu lägger jag honom på hyllan och ställer tillbaka boken i bokhyllan!


[1] Se om detta mina Strödda kommentarer om Platons Lagarna.

[2] Varför jag tar med TV-apparater och datorer här, det får ni försöka lista ut själva.

[3] Han skrev den med anledning av att ett antal aktningsvärda skribenter hade bestritt nödvändigheten av ovillkorlig lydnad; han nämner dem inte vid namn, men en av dem måste rimligen ha varit John Locke.

[4] I samband med bondeupproret 1525 skrev Luther Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna, där man kan läsa följande:

Låt därför alla som kan slå, dräpa och knivhugga göra det, i hemlighet eller öppet, med åtanke att inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell.

[5] Thomas av Aquino använde ordet ”intelligenser” som synonym till ”änglar”. Möjligen är det också det Berkeley gör här (vilka andra förnuftiga väsen finns det, utöver Gud, människor och änglar?).

[6] Jag har själv riktat denna invändning mot utilitarismen.

[7] Se om detta slutklämmen i min recension av Lockes Två avhandlingar om styrelseskicket.

[8] Ture Nermans översättning. Originalet lyder:

Long-haired preachers come out every night
Try to tell you what’s wrong and what’s right
But when asked about something to eat
They will answer in voices so sweet:

You will eat, bye and bye
In that glorious land above the sky
Work and pray, live on hay
You’ll get pie in the sky when you die.

Annonser

Mer om George Berkeley

Eftersom min förra bloggpost om George Berkeley blev så väldigt lång vill jag inte förlänga den ytterligare; men det dyker upp nya tankar (idéer) i mitt huvud (mitt medvetande) hela tiden, så jag meddelar dem här i den ordning de dyker upp.

Om det inte finns materia kan det ju inte heller finnas några material. (Säg mig det material som inte består av materia!) Men i så fall finns det mängder av saker som helt enkelt inte går att tillverka.

Ta bara som ett av hur många exempel som helst en bro. Enkla broar är byggda av trä, men mera avancerade broar är byggda av betong, och det behövs förmodligen järn- eller stålbalkar för att hålla bron uppe även när trafiken är som livligast. Detsamma gäller alla de fordon som passerar över bron: bilar, bussar, långtradare, bussar, cyklar: de består av plåt av järn, stål eller någon annan metall, och hjuldäcken består av kautschuk, allesamman någon form av material.

Enligt Berkeley skulle vi därför bara kunna bygga broar i tanken. I tanken är det ju fullt möjligt för oss att fantisera ihop sådant som trä, betong, olika sorters metaller och gummi eller kautschuk. Så fantisera ihop broar och olika slags fordon går alldeles utmärkt – bara vi inte glömmer att det bara är fantasier. Men att bygga en bro i verkligheten där alla dessa fantasifoster inte existerar, det vore fullständigt ogörligt!

Ändå finns det en hel del broar och olika fordonsslag i verkliga livet.

Eller ta tallrikar. De är ju rent varseblivningsmässigt givna för oss: vi delar Guds idé om tallrikar. Men att de skulle vara gjorda av porslin (eller något annat keramiskt material eller kanske av tenn), det är ju alldeles ogörligt: sådana material är ju bara fantasifoster. (Nu fanns väl porslinet i och för sig i tallrikstillverkarens medvetande, men hade han lov att kalla det ”porslin” eller ”tenn”? Eller försöka bilda sig någon uppfattning om vad porslinet eller tennet självt bestod av för material?)

Ändå är skåpet fullt av porslinstallrikar. Mycket märkligt, ifall de bara skulle kunna tillverkas i tanken eller i fantasin.

Och glasblåsaren blåser väl sitt glas av glas som faktiskt finns i yttervärlden och inte av något blott tänkt eller hopfantiserat glas?

De här exemplen ska väl räcka – för inte ska jag väl gå igenom varenda typ av material vi använder oss av?

Men så här blir det alltså, om vi inte har lov att gå utöver blotta varseblivningarna eller sinnesförnimmelserna.

$ $ $

Och hur är det med min kropp? Den finns förstås inte i yttervärlden (som vi såg i förra bloggposten finns det ingen yttervärld för den att finnas i). Den finns i mitt medvetande, och dessförinnan fanns den i Guds medvetande, och de som träffar mig har den också i sina medvetanden. Det är annorlunda med mitt medvetande som bara finns i mitt eget och i Guds medvetande; andra människor kan inte se det och får sluta sig utifrån mitt beteende att det finns.

Men det finns ju en sak till när det gäller levande kroppar, nämligen att de är uppbyggda av mineraler. (Så t.ex. består vår benstomme till stor del av kalk.)Med mineraler är det detsamma som med material: vi varseblir dem inte direkt utan behöver en del vetenskaplig kunskap för att veta hur de finns och hur de är beskaffade.

Vi tillverkar förstås inte nya kroppar på samma sätt som vi tillverkar broar eller fordon eller tallrikar. Jag förutsätter att tillverkningsmetoden är bekant, men jag undrar hur Berkeley skulle ställa sig till idén att det går till så att en spermie kommer i kontakt med ett ägg. Jag är osäker på hur det är med ägget, men spermierna måste ju vara så små att de inte går att uppfatta med blotta ögat. Så det där med spermierna måste ju vara ett resultat av vår egen fantasi, något som vi visserligen kan tänka oss men som inte finns i verkligheten.

$ $ $

Så var det vårt förhållande till Gud. Enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Gud förnimmer t.ex. i sin allvishet en kaffemugg som står på köksbordet, och vips ser vi också att muggen står på bordet. Vårt medvetande är, när det förnimmer, helt och hållet passivt.

Men så är det inte när vi leker med våra tankar och när vi sitter och tänker eller dagdrömmer. Vaknar jag på morgonen och får se att solen lyser kan jag inte med någon viljeakt får den att sluta lysa. Men om jag sitter och dagdrömmer om en solskensdag, kan jag när jag vill sluta upp med det och i stället dagdrömma om en ovädersnatt. Eller också kan jag sluta dagdrömma och börja göra något annat (laga mat, bädda sängen eller sätta mig vid datorn och börja blogga). – När det gäller dagdrömmar och fantasier är alltså vårt medvetande aktivt. (Detsamma gäller när medvetandet sitter och planerar för framtiden – även om jag tror det skulle vara svårt att planera för framtiden, om Berkeley hade rätt; även för detta behövs ett visst mått av fantasi.)

Och Berkeley har förstås rätt i att vi är passiva mottagare av sinnesintrycken. (Det är bl.a. därför som sinnena sällan, om ens någonsin, lyckas med att bedra oss.) Gillar vi inte det vi ser eller hör får vi blunda och sätta proppar i öronen; och gillar vi inte de dofter och smaker eller känselförnimmelser vi utsätts för finns det ingenting alls att göra. Snuvan jag har råkat ut för försvinner inte bara för att jag helst skulle vilja att den gjorde det.

Men sedan bearbetar vi ju aktivt våra sinnesförnimmelser: vi bildar begrepp, först enkla, sedan alltmer avancerade; och om vi jobbar hårt med det kan vi så småningom nå fram till vetenskapliga eller filosofiska teorier. Som Ayn Rand säger är medvetandet inte ett passivt tillstånd utan en aktiv process som består i att differentiera och integrera. ( Introduction to Objectivist Epistemology, kap. 1.)

Men vad Berkeley anser om det har vi ju sett i förra bloggposten.

Nu skrev jag att enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Varför måste det vara så? Berkeley använder sig av uteslutningsmetoden:

Alla våra idéer, sinnesintryck eller de ting som vi uppfattar, genom vilka namn de än må åtskiljas, är uppenbarligen passiva. Det finns ingenting av kraft eller aktivitet inneslutet i dem. Sålunda kan en idé eller ett tankeobjekt inte frambringa eller åstadkomma någon förändring i en annan idé. För att bli övertygad om att detta är sant behövs ingenting annat än den blotta iakttagelsen av våra idéer. Ty eftersom de och varje del av dem endast existerar i medvetandet, finns det följaktligen ingenting i dem utom det som uppfattas. Men vem som helst som uppmärksammar sina idéer, vare sig dessa härrör från sinnena eller tankeverksamheten, kommer inte att i dem uppfatta någon kraft eller aktivitet; det finns därför ingenting sådant i dem. En smula eftertanke visar oss, att själva naturen hos en idé förutsätter passivitet och overksamhet, så att det är omöjligt för en idé att göra någonting eller i sträng mening vara orsak till någonting. […]

Vi uppfattar en kontinuerlig följd av idéer, en del framkallas ånyo, andra förändras eller försvinner fullständigt. Det finns därför någon orsak till dessa idéer, av vilken de beror och vilken frambringar och förändrar dem. Att denna orsak inte kan vara någon kvalitet eller idé eller kombination av idéer, framgår tydligt av föregående paragraf. Det måste därför vara en substans; men vi har visat, att det inte finns någon kroppslig eller materiell substans. Det återstår därför, att orsaken till idéerna är en okroppslig, aktiv substans eller ande. (Valda skrifter, s. 60f.)

Och den anden är förstås Gud. – Jag har en hel del invändningar mot detta:

Snuvan och snorigheten som irriterar mig skulle alltså vara orsakad av Gud och inte alls bero på vare sig baciller eller väderförhållanden. Gud har sagt mig: ”Varde snuva” – och det vart snuva.

Eller ta smärtförnimmelser: Om jag råkar i slagsmål och får en smäll på käften, eller rentav blir grovt misshandlad och sparkad på, skulle smärtan komma från Gud och inte från gärningsmannen. Eller om jag sitter i en tandläkarstol och bedövningen inte riktigt har tagit – då är det väl rimligen tandläkaren och borren som får det att göra ont?

Och hur är det med idén att idéer inte kan frambringa andra idéer, eftersom de är alldeles för kraftlösa? Att jag skriver bloggposter om George Berkeley måste väl i all rimlighet bero på att jag har suttit och tänkt på George Berkeley? Om jag bloggar om något annat måste det väl bero på att jag tänkt på något annat?

Och även när jag inte fokuserar på något speciellt utan bara låter tankarna vandra, så är det ju så att den ena tanken leder till den andra därför att jag gör associationer. Är det Gud som associerar åt mig?

Eller ta en så enkel sak som att tantvännen frågar hur det känns med snuvan – bättre eller sämre? Eller frågar om jag har kommit ihåg att skala potatisen? Vad jag än svarar är det väl frågan som ger upphov till svaret utan att det fordras något gudomligt ingripande?

Och en sak till: det är faktiskt inte bara när vi tar emot sinnesintryck som vårt medvetande är passivt. Det är likadant när vi drömmer. När vi i vaket tillstånd tänker eller fantiserar eller dagdrömmer kan vi styra vår tankeverksamhet och börja tänka på, fantisera om eller dagdrömma om något annat – eller helt enkelt ägna oss åt något annat, som t.ex. att skala potatis. Men i drömmen har vi ingen sådan möjlighet.

$ $ $

Eftersom det inte finns någon materia kan det förstås inte finnas några materiella orsaker. Så naturvetenskaperna, som ju faktiskt söker fysiska och materiella orsaker, i varje fall så länge det gäller materiella ting eller företeelser, är en bortkastad verksamhet för Berkeley.

Den muslimske filosofen al-Ghazali (1058–1111) är känd för att ha hävdat att om bomull (eller papper eller trä eller vad det vara må) börjar brinna beror det inte på att elden är orsak till detta, utan endast och allenast att Gud vill att det ska brinna. Kort sagt: vad som än händer här i världen, beror det på ett direkt gudomligt ingripande. Så om jag t.ex. kokar ett ägg i tio minuter för att jag vill ha det hårdkokt, är det tur för mig att Gud också vill ha det hårdkokt. Han skulle kunna se till att ägget förblir löskokt hur länge jag än låter det ligga i kokande vatten. Det är svårt att se skillnad på al-Ghazali och Berkeley här. Berkeley skriver själv:

Elden, som jag ser, är inte orsaken till den smärta som jag känner, då jag närmar mig den, utan det tecken, som varnar mig för den. (S. 80.)

Men det här är ju fullständigt obegripligt. Grammatiskt ser det ut som om det är elden som varnar mig för smärtan, men menar han inte tvärtom att det är smärtan som varnar mig för elden?[1] D.v.s. att om jag går emot en majbrasa och det börjar bli för hett är det ett varningstecken som säger mig att jag ska stanna upp och/eller vända tillbaka. Men om jag inte kan det – om situationen i stället är att jag råkar ut för en eldsvåda och inte hinner undan – då är det väl ändå elden som orsakar smärtan, inte bara en varningssignal som säger mig att jag måste försöka ge mig därifrån? Och om jag inte hinner och faktiskt fattar eld och får svåra brännskador – vad är det då för meningen med vare sig att kalla elden ett tecken för smärta eller smärtan ett tecken för eld?

Berkeley fortsätter:

På samma sätt är inte bullret, som jag hör, verkan av den eller den rörelsen hos eller kollisionen mellan de omgivande kropparna, utan tecknet därpå.

Och hur skulle bullret kunna vara ett tecken på att saker kolliderar om det inte vore en verkan av denna kollision?

Rökning kan som bekant ge upphov till lungcancer. Men det skulle Berkeley inte kalla ett orsakssamband. Antingen skulle rökningen vara ett tecken på att man kan få lungcancer, eller också skulle lungcancern vara ett tecken på att man har rökt.

Och pistolskott kan döda. Därmed alltså inte sagt att pistolskottet orsakar död, utan antingen att pistolskottet är ett tecken på att den som träffas av det ska dö, eller att döden är ett tecken på att ett pistolskott har avlossats.

Berkeley anklagar ofta sina meningsmotståndare för att leka med ord. Vad gör han själv här, annat än leker med ord?

$ $ $

Angående Berkeleys inställning till naturvetenskapen kan jag citera det följande, där han gör upp räkningen med Isaac Newtons fåfänga spekulationer:

Den stora mekaniska princip, som nu är på modet, är attraktionen. Att en sten faller till marken eller att vattnet drages mot månen, kan för somliga tyckas härigenom tillräckligt ha förklarats. Men vad får vi veta genom att få reda på att detta göres genom attraktionen? Att detta ord betecknar sättet att påverka och att påverkan sker genom att kropparna ömsesidigt drar varandra till sig i stället för att stötas eller skjutas mot varandra? Men vi vet ingenting med bestämdhet om påverkningssättet eller påverkningen själv, och det kan lika väl (såvitt vi vet) kallas stöt eller påskjutande som attraktion. Vidare ser vi att delarna i stålet häftar fast vid varandra, och detta förklaras också genom attraktion.

Och hur ser vi det? Berkeley har ju på ett annat ställe i boken förklarat att allt som är för litet för att uppfattas med blotta ögat inte heller kan finnas; men stålet beståndsdelar kan ju inte uppfattas med blotta ögat. Här måste Berkeley glömt bort vad han tidigare sagt.

Men i detta liksom i de andra exemplen uppfattar jag inte, att något mer än själva verkan är angivet med ordet; ty vad beträffar verkningssättet varigenom den frambringas eller orsaken som frambringar den, så är dessa inte så mycket som antydda.

Om vi betraktar de olika företeelserna och jämför dem med varandra, kan vi förvisso lägga märke till en likhet och likformighet mellan dem. Så finns det t.ex. i en stens fall till marken, i havsvattnets stigande mot månen, i kohesionen och i kristallisationen något som är lika, nämligen kroppars förening eller ömsesidiga närmande till varandra. Så alla dessa och liknande företeelser kanske inte ter sig egendomliga eller överraskande för den som noggrant iakttagit och jämfört naturens verkningar. […]

Eftersom t.ex. gravitationen eller den ömsesidiga attraktionen framträder i många fall, är en del människor omedelbart färdiga att förklara, att den är universell och att det är en väsentlig egenskap hos alla kroppar, vilka de än må vara, att attrahera och attraheras av varje annan kropp. Medan det däremot är klart, att fixstjärnorna inte har någon sådan tendens mot varandra; och denna gravitation är så långt ifrån att vara något väsentligt för kropparna, att i en del fall en fullständigt motsatt princip tycks göra sig gällande, såsom i den upprätta växten hos örter och i luftens elasticitet.

Där fick Newton och alla andra naturvetare någonting att bita i!

Att fixstjärnorna inte attraherar varandra beror rimligen på att de befinner sig för långt ifrån varandra. Eller också attraherar de verkligen varandra, men attraktionen är så liten att den inte märks ens med de bästa mätredskapen, än mindre då med blotta ögat.

Det finns ingenting nödvändigt eller väsentligt häri, utan det beror helt och hållet på viljan hos den styrande anden, som förmår vissa kroppar att hänga ihop eller dragas till varandra i enlighet med olika lagar [som den styrande anden själv instiftat], medan den håller andra på ett bestämt avstånd från varandra. Och hos en del ger han en fullkomligt motsatt tendens, nämligen att gå isär, alldeles så som han finner för gott. (S. 99ff.)

Ett par kortare, sammanfattande citat:

… filosoferna är ute i ogjort väder, när de frågar efter en naturlig verkande orsak, skild från medvetande eller ande. […] … hela skapelsen är ett verk av en vis och god skapare … (S. 101.)

$ $ $

Och om det inte finns några materiella orsaker, hur kommer det sig då att vi blir så väldigt kissnödiga av att dricka öl? Det är inte ölet utan Gud som gör oss kissnödiga.

$ $ $

I förra bloggposten ondgjorde jag mig över Berkeleys syn på allt det onda som drabbar oss människor, som t.ex. krig eller plågsamma sjukdomar. Berkeleys svar på detta är att det inte gör så mycket, eftersom vi ändå är odödliga:

Ingenting kan vara klarare än att rörelserna, förändringarna, bortvissnandet och upplösningen, allt detta som vi stundligen ser vederfaras och vilket är det som vi menar med naturens gång, omöjligen kan drabba en aktiv, enkel, osammansatt substans. Ett sådant väsen är därför enligt naturen oförstörbart, d.v.s. människans själ är enligt naturens ordning odödlig. (S. 120.)

$ $ $

Vad är då summan av all denna kardemumma?

Alla våra tankar och idéer – med undantag då för dem som Berkeley avfärdar som ren spekulation – är direkt dikterade av Gud. Härav följer förstås att Berkeleys egna skrifter är dikterade av Gud. Men än sen? Även mina bloggposter är dikterade av Gud, åtminstone så länge jag inte spekulerar och spånar. Och detsamma gäller allt som överhuvud skrivits eller tänkts, tiderna igenom – så länge vi bara avhållit oss från att tänka tankar som inte sammanfaller med Guds tankar.

Eller för att ge Berkeley sista ordet:

Guds ögon äro överallt, de giva akt på både onda och goda, han är med oss och skyddar oss vart vi än går och ger oss bröd att äta och kläder att kläda oss med, att han är närvarande i och medveten om våra innersta tankar och att vi är fullständigt och omedelbart beroende av honom. En klar insikt i dessa stora sanningar kan inte annat än fylla våra hjärtan med ängslig bävan och helig fruktan, som är den starkaste sporren till dygd och det bästa skyddet mot synd. (S. 128; de allra första orden är citerade ur Ordspråksboken 15:3.)


[1] I det engelska originalet står det:

The fire which I see is not the cause of the pain I suffer upon my approaching it, but the mark that forewarns me of it. In like manner the noise that I hear is not the effect of this or that motion or collision of the ambient bodies, but the sign thereof.

Finns det materia?

George Berkeley (1695–1723) är känd för sin metafysiska och kunskapsteoretiska idealism:[1] han menade att det inte finns någonting sådant som materia; allt som finns är själar och deras förnimmelser (som han kallar ”idéer”). Hur kommer han fram till det?

Hans grundläggande argument är att vi aldrig förnimmer någon materia. Allt vi förnimmer är just förnimmelser (eller idéer). Vad vi ser är färger och former; vad vi hör är ljud; vad vi luktar eller smakar är just lukter och smaker; och vad vi förnimmer med känseln är sådant som tryck, hetta eller kyla, smärta, om något är vått eller torrt, hårt eller mjukt. Men vi varken ser, hör, luktar, smakar eller känner materia. Att det skulle finnas något materiellt substrat bakom dessa olika förnimmelser är bara spekulation eller ett rent påhitt.

Berkeley inleder sin bok Om principerna för mänsklig kunskap med att förklara varför det inte kan finnas några yttre kroppar, d.v.s. kroppar som existerar oberoende av om någon förnimmer dem eller ej. Utläggningen är åtskilliga sidor lång, men det följande tror jag visar rätt bra hur han tänker:

Men, säger man, säkerligen finns det ingenting som är lättare att föreställa sig än t.ex. ett träd i en park eller böcker i ett skåp och ingen i närheten, som kan uppfatta dem. Mitt svar är, att man kan det, det är ingen svårighet i det. Men vad är allt detta, det ber jag att man skall säga mig, annat än att man i sitt medvetande bildar vissa idéer, som man kallar böcker och träd, och samtidigt låter bli att bilda en idé om någon som kan uppfatta dem? Men är det inte så, att man själv hela tiden uppfattar eller tänker på dem? Därför hör inte detta till saken. Det visar bara, att man har makt att föreställa sig eller bilda idéer i sitt medvetande. Men det visar inte, att man kan tänka sig möjligheten av att föremålen för ens tanke kan existera utanför medvetandet. För att bevisa detta är det nödvändigt, att man tänker sig dem existera utan att någon är medveten om dem eller tänker på dem, vilket är en uppenbar motsägelse. När vi gör vårt yttersta för att fatta yttre kroppars existens, så betraktar vi hela tiden endast våra egna idéer. Men medvetandet, som inte uppmärksammar sig självt, förledes att tro, att det kan vara och verkligen är medvetet om kroppar, som existerar utan att man tänker på dem eller utanför medvetandet, fastän de samtidigt uppfattas av eller existerar i detta samma medvetande. En liten eftertanke skall för alla och envar visa den påtagliga sanningen av vad som här sägs och göra det onödigt att yrka på några andra bevis mot existensen av en materiell substans.

Minsta eftertanke gör det lätt för oss att veta, huruvida det är möjligt för oss att förstå, vad som menas med att sinnestingen har absolut existens i sig själva eller utanför medvetandet. För mig är det uppenbart, att dessa ord endera anger en direkt motsägelse eller ingenting alls. Och för att övertyga andra om detta vet jag ingen genare och bättre väg än att be dem lugnt ge akt på sina egna tankar; om vid denna eftertanke tomheten eller motsägelsen i dessa uttryck blir uppenbar, så behövs säkerligen ingenting mer för att övertyga dem. Det är alltså detta jag håller på, nämligen att den absoluta existensen av icke tänkande ting är ord utan mening eller ord, som innebär en motsägelse. Det är detta jag upprepar och inskärper och allvarligt anbefaller åt läsarens uppmärksamma eftertanke. (George Berkeley, Valda skrifter i översättning av Anna Sjöstedt; Stockholm: Natur och kultur 1990, s. 59f.)

Hur mycket eftertanke behövs det för att förstå det här? – Jovisst är det sant att om man tänker sig ett träd i en park eller en bok i ett skåp, eller vilken yttre kropp det vara må, är man samtidigt medveten om att det är det man tänker på. Men följer det härav att trädet eller boken uppstår i det ögonblick man tänker på dem och försvinner i det ögonblick man slutar tänka på dem och börjar tänka på något annat?

På denna fråga – vad som händer med yttervärlden när vi inte är medvetna om den, som t.ex. när vi sover – försvinner yttervärlden när vi somnar för att sedan återuppstå igen när vi vaknar? – har Berkeley ett svar (och det här har ni säkert hört förr): Gud är vaken hela tiden och förnimmer hela tiden.[2]

Den bästa och enklaste förklaringen av hur Berkeley resonerar här har jag hittat i Tre dialoger mellan Hylas och Philonous:

När jag [Philonous] förnekar, att sinnestingen existerar utanför medvetandet, menar jag inte speciellt mitt medvetande utan alla medvetanden. Nu är det klart, att de existerar utanför mitt medvetande, emedan jag av erfarenhet vet, att de är oberoende av det. Det finns därför något annat medvetande, i vilket de existerar under den tid jag inte uppfattar dem, liksom de gjorde före min födelse och skulle göra efter min antagna förintelse. Och då samma sak är sann beträffande alla andra ändliga, skapade väsen, så följer med nödvändighet, att det finns ett allestädes närvarande, evigt medvetande, som känner och förstår alla ting och visar dem för oss på sådant sätt och enligt sådana lagar, som dess medvetande självt har föreskrivit och som av oss kallas naturens lagar. (Valda skrifter, s. 203.)

Men nu har vi ju lärt oss i skolan (eller genom självstudier) inte bara att det finns materia utan också att all materia är uppbyggd av mindre beståndsdelar: den består av molekyler, som i sin tur består av atomer; atomerna består av en kärna och en del elementarpartiklar som snurrar runt kärnan; det allra senaste är att dessa i sin tur är uppbyggda av kvarkar; och vem vet idag om kvarkarna i sin tur är uppbyggda av något ännu mycket mindre?

Men om materien inte existerar kan ju inte heller alla dessa mindre beståndsdelar existera. Och argumenten mot deras existens är ju desamma: vi varken ser eller hör dem eller förnimmer dem på något annat sätt. Så Berkeleys spetsfundiga argument för Guds existens och hans allestädes närvaro skulle också, om det stämde, vara ett dråpslag mot all vetenskap som handlar om materiella ting: fysik, kemi, biologi, geologi och kanske några till. Så man ska allt tänka sig noga för innan man accepterar Berkeleys filosofi.

Inget av detta var förstås något man kände till på Berkeleys tid. Men han har några kritiska synpunkter på dåtidens naturvetenskap och på Newtons mekanik. Jag saxar ett stycke:

Ty för att säga att en kropp är i rörelse, fordras för det första, att den förändrar sitt avstånd eller läge i förhållande till någon annan kropp, och för det andra, att den kraft eller verkan, som förorsakar denna förändring, påverkar den. Om någotdera av dessa villkor inte är uppfyllt, tror jag inte, att det är i överensstämmelse med mänskligt förnuft eller med språkriktighet att säga, att en kropp är i rörelse. Jag medger visserligen, att det är möjligt för oss att tänka oss en kropp, som vi ser förändra sitt avstånd till en annan kropp, vara stadd i rörelse, ehuru ingen kraft påverkar den (i denna betydelse kan det finns en skenbar rörelse), men det beror på att vi då inbillar oss, att den kraft som förorsakar avståndsförändringen är applicerad på eller påverkar den kropp, som tänkes röra sig. Detta visar förvisso, att vi kan begå misstaget att tro, att en kropp är i rörelse, som inte är det, men det är också allt. (Valda skrifter, s. 106.)

Om det här verkar svårbegripligt, blir det säkert lättare att begripa, om man påminner sig att Berkeley förnekar att det alls finns yttre kroppar. Om de inte finns, kan de ju heller inte röra sig eller ändra läge eller avstånd i förhållande till andra, lika litet existerande kroppar. Men med tanke på att rörelse är ett så allmänt förekommande fenomen (varje gång jag rullar en cigarett befinner sig ju tobaken, papperet och min fingrar i rörelse i förhållande till varandra – för att inte tala om alla fordon, människor och hundar som passerar på gatan varje gång jag själv rör mig från fåtöljen ut på balkongen, m.m., m.m.) är det ändå rätt svårbegripligt.

Berkeley är ännu mer kritisk mot matematiken än mot naturvetenskapen:

Aritmetiken har ansetts att till föremål ha abstrakta idéer om tal. För att förstå dessas egenskaper och inbördes relationer förutsättes en inte ringa del spekulativ kunskap. Åsikten att talen in abstracto har en ren och intellektuell natur, har gjort, att de vunnit anseende hos de filosofer, som tycks ha gjort anspråk på ett ovanligt förfinat och upphöjt tänkesätt. Den har givit värde åt de mest värdelösa talspekulationer, vilka i praktiken inte är till någon nytta utan endast tjänar till underhållning; och den har därför i så hög grad förgiftat sinnena hos en del människor, att de har inbillat sig finna stora mysterier inneslutna i talen och försökt förklara tingen i naturen med deras hjälp. Men om vi närmare undersöker våra egna tankar och betänker, vad som förut sagts, kan vi kanske hysa en låg uppfattning om dessa högt flygande abstraktioner och anse alla frågor om tal endast vara besvärliga, onyttiga, såvida de inte är till gagn för och befrämjar det praktiska livet. (Valda skrifter, s. 109.)

Sedan övergår han till geometrin, där han riktar in sig på idén att geometriska figurer skulle kunna vara oändligt delbara.

Från tal övergår vi till att tala om utsträckning, som betraktad såsom relativ är geometriens objekt. Fastän den oändliga delbarheten av ett ändligt utsträckt föremål inte uttryckligen har införts vare sig som ett axiom eller ett teorem i de mest elementära delarna av denna vetenskap, är den likväl överallt förutsatt i denna och anses då ha så oskiljaktigt och väsentligt samband med principerna och bevisen i geometrien, att matematikerna aldrig drar dem i tvivelsmål eller på minsta vis ifrågasätter dem. […]

Varje enskilt utsträckt ting, som möjligen kan vara föremål för vår tanke, är en idé, som existerar endast i medvetandet; följaktligen måste varje del av det uppfattas. Om jag inte kan uppfatta oräkneliga delar av ett ändligt utsträckt föremål, som jag betraktar, är det således säkert, att de inte innehållas i det. Men det är tydligt, att jag inte kan urskilja oräkneliga delar hos någon enskild linje, yta eller kropp, som jag antingen uppfattar med sinnena eller gör mig en bild av i mitt medvetande. Därav drar jag den slutsatsen, att de inte innehållas i en sådan. Ingenting kan vara tydligare för mig, än att de utsträckta föremål, som jag iakttar, inte är något annat än mina egna idéer, och det är inte mindre klart, att jag inte kan upplösa någon av mina idéer i ett oändligt antal andra idéer; de är med andra ord inte oändligt delbara. Om det med ett ändligt utsträckt föremål menas något annat än en ändlig idé, så förklarar jag, att jag inte vet, vad det är, och kan alltså varken bejaka eller förneka någonting därom. Men om termerna utsträckt föremål, delar och liknande tages i någon begriplig bemärkelse, d.v.s. såsom beteckningar för idéer, är påståendet, att en ändlig storhet eller ett ändligt utsträckt föremål består av ett oändligt antal delar, en så uppenbar och skriande motsägelse, att var och en vid första anblicken måste tillstå detta. (Valda skrifter, s. 111f.)

Och lite senare ger han ett exempel:

Det finns inte något sådant som tiotusendelen av en tum [eftersom en sådan tiotusendel skulle vara för liten att uppfattas med blotta ögat], men det finns en tiotusendel av en mil eller av jorddiametern, vilka kan betecknas med denna tum. (S. 113.)

Och för att återgå till naturvetenskapen skulle förstås detta vara Berkeleys svar på den invändning jag kom med tidigare: molekylerna och de ännu mindre partiklarna är helt enkelt för små för att uppfattas med våra sinnen och också för små för att vi ska kunna bilda oss en föreställning om dem M.a.o. finns de inte, och allt fysikerna har kommit fram till efter hans tid är helt enkelt tomma spekulationer, och minsta eftertanke borde säga oss detta!

$ $ $

Men varför resonerar då Berkeley som han gör?

Begrepp som ”materia” eller ”kropp” är abstraktioner. Och de är abstraktioner på relativt hög nivå. T.ex. skulle man inte kunna bilda ett begrepp som ”kropp” utan att dessförinnan ha bildat begrepp för en mängd olika kroppar. Det kan vara begrepp för levande kroppar (som människa, hund, katt, elefant, m.fl., m.fl.) eller för livlösa kroppar (som sten, hus, bergskedja, byrålåda, m.fl., m.fl.). Att begreppet ”kropp” inte är något vi direkt varseblir är något vi kan vara överens med Berkeley om.

Men Berkeley vände sig emot abstraktioner som sådana. Eftersom vi inte direkt kan varsebli abstraktioner eller allmänbegrepp på högre nivå är det ett misstag att ens bilda sig sådana allmänbegrepp. Det är m.a.o. OK att bilda begrepp som hund eller katt eller sjölejon, men det är inte OK att gå ett steg vidare och bilda begreppet ”djur”, än mindre då att så allmänt begrepp som ”organism”. Så här skriver han:

Man är på alla håll överens om att tingens kvaliteter eller modi i själva verket aldrig existerar var och en för sig och skilda från alla andra, utan de är så att säga blandade och sammansmälta med varandra, många i samma föremål. Men – så säger man – eftersom medvetandet kan betrakta varje kvalitet för sig eller abstraherad från dessa andra kvaliteter som den är förenad med, så bildar det härigenom för sig självt abstrakta idéer. Vi uppfattar t.ex. med synen ett utsträckt, färgat föremål i rörelse. Medvetandet upplöser denna blandade eller sammansatta idé i dess enkla beståndsdelar, betraktar dem var och en för sig med uteslutande av de övriga och bildar sålunda de abstrakta idéerna om utsträckning, färg och rörelse. Inte så att det är möjligt för färg eller rörelse att existera utan utsträckning, utan endast så att medvetandet kan för sig självt genom abstraktion bilda idén om färg utan utsträckning och om rörelse utan både färg och utsträckning.

Eller också lägger medvetandet märke till att det hos enskilda utsträckta ting, som uppfattas med sinnena, finns något som är gemensamt och lika för dem alla, medan annat, såsom den eller den form eller storlek varigenom de skiljer sig från varandra, är olika för dem; medvetandet betraktar då detta gemensamma för sig, avskiljer det från annat och bildar därav en ytterst abstrakt idé om utsträckning, som varken är linje, yta eller kropp och inte heller har någon form eller storlek utan är en från alla dessa idéer fullkomligt skild idé. På samma sätt bildar medvetandet, genom att från de särskilda färger som uppfattas av sinnena utelämna det som skiljer dem från varandra och bibehålla endast det som är gemensamt för dem alla, en idé om färg in abstracto, som varken är röd eller blå eller vit eller om någon annan bestämd färg. Och genom att man betraktar rörelse, abstraherad inte blott från den kropp som rör sig utan också från den bana som den beskriver och från alla särskilda riktningar och hastigheter, bildas på samma sätt den abstrakta idén om rörelse, som i lika hög grad motsvarar alla de särskilda rörelser, som kan uppfattas av sinnena.

Och såsom medvetandet för sig självt bildar abstrakta idéer om kvaliteter och modi, så kommer det genom att avgränsa och i tanken särskilja på detta sätt fram till abstrakta idéer om mera sammansatta ting, vilka innehåller flera samtidigt existerande kvaliteter. Då t.ex. medvetandet lagt märke till att Petrus, Jakob och Johannes liknar varandra, i det att de på visst sätt överensstämmer i fråga om gestalt och andra kvaliteter, utelämnar det ur den sammansatta idé, som det har om Petrus, Jakob och Johannes och varje annan enskild människa, sådant som är säreget för var och en och bibehåller endast det som är gemensamt för dem alla. Och på så sätt bildar medvetandet en abstrakt idé, vari alla de enskilda individerna i lika hög grad har del, genom att helt och hållet abstrahera från och skära bort alla dessa omständigheter och olikheter, genom vilka den abstrakta idén kan begränsas till någon särskild individ. Och på sätt säges vi nå den abstrakta idén om människan eller, om man så vill, mänskligheten eller den mänskliga naturen; det är sant, att denna idé innesluter färg, emedan alla människor har någon färg, men det kan varken vara vitt eller svart eller någon sorts särskild färg, eftersom det inte finns någon särskild färg som är gemensam för alla människor. På samma sätt innesluter denna abstrakta idé kroppsstorlek, men det är varken fråga om stor eller liten kroppsstorlek och inte heller en medellängd utan om något abstraherat från allt detta. Och på samma sätt beträffande det övriga. Då det vidare finns en stor mängd andra varelser, som har en del men inte alla kvaliteter, som ligger i den sammansatta idén människa, så kan medvetandet utelämna de kvaliteter som är utmärkande för människorna och bibehålla endast sådana som är gemensamma för alla levande varelser, och på så sätt bilda idén levande varelse, som abstraherar inte blott från alla särskilda människor utan också från alla fåglar, fyrfotadjur, fiskar och insekter. Beståndsdelarna i den abstrakta idén levande varelse är kropp, liv, sinnen och egenrörelse. Med kropp menas en kropp utan någon särskild form eller figur, eftersom det inte finns någon form eller figur, som är gemensam för alla levande varelser, en kropp utan beklädnad av vare sig hår eller fjädrar eller fjäll o.s.v. och likväl inte naken. Beklädnad av hår, fjädrar och fjäll eller nakenhet är egenskaper, som särskiljer de olika varelserna, och de är för den skull utelämnade i den abstrakta idén. Av samma skäl får egenrörelsen varken vara att gå, flyga eller krypa; inte desto mindre är den en rörelse, men vad denna rörelse är, är det inte lätt att förstå. (Valda skrifter, s. 32ff.)

Jaha; och vad är problemet med allt detta? Berkeley har ju gett en (åtminstone i sina huvuddrag) korrekt beskrivning av hur vi faktiskt bär oss åt för att abstrahera och gå från de begrepp som står för det direkt varseblivna till det som ligger längre och längre bort från varseblivningen – en process som är nödvändig, om inte annat så för att bedriva avancerad vetenskap, och därmed också för att tillverka en mängd av de produkter som gör livet lättare och rikare och mer njutningsfullt än det annars skulle ha varit. (Fundera bara på – med lite eftertanke, för att använda ett av Berkeleys egna favoritord – om vi skulle ha bilar eller TV-apparater eller datorer, ifall vi inte hade något begrepp om materia och inte kunde använda oss av det begreppet.)[3]

Men det är just detta som Berkeley menar är så alldeles åt pepparn fel! Han fortsätter:

Huruvida andra har denna underbara förmåga av idéabstraktion vet de bäst själva. För egen del finner jag visserligen, att jag har en förmåga att föreställa mig eller i mitt medvetande framkalla idéer om de särskilda ting, som jag uppfattat, och på olika sätt sammansätta dem och uppdela dem. Jag kan föreställa mig en människa med två huvuden eller en varelse upptill såsom en människa och nedtill som en häst. Och jag kan betrakta handen, ögat och näsan var för sig, abstraherad eller skild från den övriga kroppen. Men vilken hand eller vilket öga jag än tänker på, så måste de ha någon särskild form och färg. På samma sätt måste den idé människa, som jag bildar för mig själv, vara antingen en idé om en vit, svart eller brun, rak eller böjd, lång, liten eller medelstor människa. Jag kan inte genom någon tankeansträngning förstå den ovan beskrivna abstrakta idén. Och det är lika omöjligt för mig att bilda den abstrakta idén om rörelse, som är skild från den kropp som rör sig och som varken är hastig eller långsam, kroklinig eller rätlinig. Detsamma kan sägas om alla andra abstrakta allmänna idéer, vilka dessa än må vara. För att uttrycka mig enkelt så erkänner jag, att jag kan abstrahera i en betydelse, nämligen då jag betraktar några enskilda delar eller kvaliteter skilda från andra, med vilka de visserligen är förenade i något föremål men utan vilka de visserligen är förenade men utan vilka de ändå verkligen kan existera. Men jag förnekar, att jag kan abstrahera den ena från den andra och fatta såsom åtskilda de kvaliteter, som omöjligt kan existera på så sätt åtskilda, eller att jag kan bilda ett allmänbegrepp genom att abstrahera från enskildheterna på förut nämnda sätt. Dessa två sistnämnda förfaringssätt är just vad man menar med abstraktion. Och det finns skäl att tro, att de flesta människor skall erkänna sig vara i min belägenhet. (Valda skrifter, s. 35.)

Och ett par sidor längre fram tar han upp allmänbegreppet ”triangel”:

Vad är lättare för envar av oss än att iakttaga våra tankar en smula och därvid se efter, om vi kan få en idé […] om en triangel, som varken är snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav? (S. 39.)

$ $ $

Om det nu inte finns någon materia, vad finns då enligt Berkeley?

Ja, det finns förstås andar, d.v.s. medvetanden, och ett av dessa medvetanden är Guds medvetande. Därutöver finns det idéer, och till dem räknas sinnesintrycken, som ges oss direkt av Gud, men också sådant vi själva gör, när vi försöker bilda allmänbegrepp och när vi fanatiserar och spekulerar (om t.ex. materia).

Någon yttervärld finns det förstås inte, eftersom allt finns i medvetandet, om inte i våra egna så i Guds. – Däremot förnekar Berkeley inte att det skulle finnas någon verklighet, bara att denna verklighetskulle finnas i något annat än just medvetandet, om inte i vårt eget så i Guds. Ett kort citat bara:

Det vore ett misstag att tro, att vad som här sagts på minsta sätt gör någon inskränkning i tingens verklighet. (Valda skrifter, s. 93.)

Men hur är andarna eller medvetandena beskaffade? De skiljer sig enligt Berkeley radikalt från idéerna:

En ande är ett enkelt, odelat och aktivt väsen: då det uppfattar idéer, kallas det förstånd, och då det frambringar eller på annat sätt bearbetar dem, kallas det vilja. Härav följer, att ingen idé kan bildas om en själ eller ande. Ty då alla idéer, vilka de än må vara, är passiva och overksamma, kan de inte genom avbildning eller likhet för oss representera det som är aktivt. En smula eftertanke skall göra det klart för envar, att det är absolut omöjligt att ha en idé, som är lik denna aktiva princip för idéernas rörelse och förändring. Sådan är naturen hos en ande eller det som är aktivt, att den inte kan uppfattas som sådan utan endast genom de verkningar, som den åstadkommer. Om någon tvivlar på sanningen av det som här framställes, då må han endast tänka efter och pröva, om han kan bilda sig idén om en kraft eller ett aktivt väsen och om han har idéer om två grundläggande krafter, kallade vilja och förstånd, skilda från varandra lika väl som från en tredje idé, nämligen idén om substans eller väsen i allmänhet, som tillsammans med tanken på relationsbestämningen att vara bärare av eller subjekt för de förut nämna krafterna betecknas med namnet själ eller ande. Detta är vad en del anser, men såvitt jag kan se avser inte orden vilja, själ, ande olika idéer eller sannerligen någon idé alls utan någonting som är mycket olikt idéer och som inte kan likna eller representeras av någon idé över huvud taget, eftersom det självt är aktivt. Men på samma gång måste det erkännas, att vi har ett visst begrepp om själ, ande och medvetandets verksamheter såsom vilja, kärlek, hat, såtillvida som vi känner till och förstår dessa ords mening.

Jag finner, att jag efter behag kan framkalla idéer i mitt medvetande och variera och förändra scenen, så ofta jag tycker det är lämpligt. Det behövs ingenting annat än att jag vill, och omedelbart framträder den ena eller den andra idén i min fantasi, och genom samma kraft utplånas den och lämnar plats för en annan. Detta skapande och utplånande av idéer gör, att medvetandet med rätta kan kallas aktivt. Så mycket är säkert och grundat på erfarenhet, men när vi talar om aktiva icke tänkande väsen eller om att framkalla idéer utan någon viljeakt, då leker vi endast med ord.

Men vilken makt jag än må ha över mina egna tankar, finner jag, att de idéer som direkt uppfattas med sinnena inte är lika beroende av min vilja. När jag i klart dagsljus öppnar mina ögon, står det inte i min makt att välja, huruvida jag skall se eller inte se, eller att bestämma vilka särskilda föremål som skall visa sig för min syn. Och på samma sätt är det med hörseln och andra sinnen. De idéer, som mottas av dem, är inte min viljas skapelse. Det finns därför någon annan vilja eller ande, som frambringar dem. (Valda skrifter, s. 61f.)

Denna andra vilja eller ande är förstås Gud. (Men det förstod ni säkert redan.)

Ändå finner jag resonemanget besynnerligt. Som Berkeley själv noterar kan vi mycket väl bilda oss ett begrepp om sådant som medvetande, förstånd, vilja. Vi gör det genom direkt introspektion. (Ingen kan gärna blicka in i sitt eget medvetande för att finna att det är omedvetet eller medvetslöst.) Men vi kan inte bilda oss någon idé om det. Vad Berkeley gör för distinktion mellan begrepp och idé vet jag inte.

Det enda medvetande vi har direktkontakt med är förstås vårt eget. Någon telepatisk kontakt med andras medvetanden har vi inte. Att andra människor och andra djur är medvetna sluter vi oss med största lätthet till genom att iaktta deras beteende. Det vore i sanning underligt om de betedde sig som de gör och ändå saknade medvetande! Endast filosofer kan dra sådant i tvivelsmål, och då endast som ett tankeexperiment.

Men om Guds beteende har vi ingen kunskap alls – om man då inte räknar andrahandskällor som Bibeln eller Koranen (eller möjligen George Berkeleys Valda skrifter).

Att Gud inte alltid beter sig som vi skulle önska (ifall vi har den mista gnutta vanlig mänsklig anständighet i oss) framgår av åtskilliga berättelser i Bibeln:

  • Syndafloden
  • Rivningen av Babels hus
  • Ödeläggandet av Sodom och Gomorra
  • Befallningen till Abraham att offra sin son, bara för att som en maffiaboss pröva hans lojalitet
  • Utplåningen av Jobs hela familj, bara för att visa vem det är som bestämmer

Och det finns säkert fler exempel, men det här bör räcka.

Leibniz menade som bekant att Gud inte skapat den bästa av världar, utan bara den bästa av alla möjliga världar. Inte ens Gud var i stånd att skapa en värld helt utan grymheter och hemskheter – jordbävningar och översvämningar, sjukdomar, krig, totalitära samhällen., m.m., m.m. Berkeley resonerade på i princip samma sätt:

Jag betvivlar inte, att man kommer att invända, att iakttagna sättet att långsamt och gradvis frambringa tingen i naturen inte tycks ha till orsak ett allsmäktigt väsens omedelbara ingripande. Och vidare: missfoster, för tidiga födelser, frukter förstörda i blomningen, regn som faller i öknar, olyckor som drabbar människor är argument för att hela naturmaskineriet inte omedelbart sättes igång och övervakas av en ande av oändlig vishet och godhet. Men […] det är ju tydligt, att naturens förut nämnda verkningssätt är absolut nödvändiga, för att skeendet skall följa de enklaste och allmännaste reglerna och förlöpa fast och följdriktigt, vilket vittnar om Guds vishet och godhet. […] Men fastän Gud döljer sig för de sinnliga och lättjefulla, som inte vill kosta på sig det minsta tankearbete, så kan ingenting vara mer tydligt för ett opartiskt och uppmärksamt sinne än den omedelbara närvaron av en allvis ande, som formar, reglerar och upprätthåller tillvarons hela system. […]

Vi bör vidare betänka, att just bristerna och ofullkomligheterna i naturen inte är utan betydelse, då de ju skapar en angenäm omväxling och förhöjer skönheten hos skapelsen för övrigt, såsom skuggor på en tavla tjänar till att framhäva de klarare och mer belysta delarna. (Valda skrifter, s. 126.)

Ja, så fortsätter han fram till iakttagelsen att smärta och obehag

vilka betraktade i sig själva ter sig onda, egentligen är goda, då man betraktar dem i sammanhang med tillvarons hela system.

Sådana företeelser som krig, farsoter, jordbävningar, översvämningar och vad mer ni kan tänka er för ohyggligheter skapar alltså en angenäm omväxling och förhöjer skapelsens skönhet! Jag måste säga att en sådan idé gör mig upprörd, men denna min upprördhet kanske också är till för att förhöja skapelsens skönhet? Det vet kanske Gud och biskop Berkeley bättre än jag.

Men berätta för all del för människor i Nordkorea att fattigdomen och förtrycket är till för den angenäma omväxlingens skull! Ett liv i frihet skulle bli bra långtråkigt. Eller alla de människor som bor i krigshärdar eller befinner sig på flykt från dem. Allt detta är bara en angenäm omväxling från att leva i den långtråkiga freden.

Och säg till alla dem som drabbats av plågsam och obotlig cancer att hur ont det än gör, är det något gott, sett i det stora sammanhanget.

$ $ $

Så vad är det verkliga grundläggande misstaget här? Det är idén att begrepp skulle vara någon sorts avbildning av de konkreta ting de står för – att t.ex. begreppet stol eller katt eller byggnad eller, eller, eller … skulle vara någon sorts mer eller mindre bleknad minnesbild av någon stol eller katt eller byggnad man någon gång har sett. Det skulle också innebära att begreppen ”blå”, ”gul”, ”röd”, etc. skulle behöva vara blå, gula och röda, de också (och att orden skulle behöva skrivas med blå, gula, röda bokstäver för att vi ska begripa dem). Eller att ett ljudbegrepp som ”högljudd” självt skulle behöva vara högljutt och varje gång det uttalas måste sägas med hög röst.

Eller ta ett relationsbegrepp som ”på”. Det måste då också vara någon bleknad minnesbild av något som står, sitter eller ligger på något. Men en bleknad minnesbild av vad? Av en kopp som står på ett bord? Av en person som sitter på en stol eller ligger på en soffa? Eller ett lok som går på räls? Eller ett fartyg som seglar på sjön? Variationerna måste vara hart när oändliga, och varje människas minnesbild av ”på” måste skilja sig från varje annan människas.

Och hur är det med rums- och tidsbegrepp – som ”här och nu”, ”där och då”, ”förr eller senare”? Är ”här” en avbildning av någon av de många platser som i vårt liv har varit här? Eller en bleknad minnesbild av något av dessa platser?[4]

Den uppmärksamme läsaren ser säkert att den här begreppsteorin inte håller; men det är denna begreppsbildningsteori som ligger till grund för Berkeleys hela filosofi.

Men om begreppen nu inte är avbildningar eller minnesbilder, vad är de då? Det skulle leda för långt att gå in på det här, så jag rekommenderar i stället Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemoloy – eller också min egen uppsats Vad ska vi med begrepp till?, även om den bara skrapar på ytan.

$ $ $

Den här bloggposten blev hemskt (grymt, ohyggligt) lång, beroende på alla de långa citaten. Men jag ville att ni alla eftertänksamma läsare skulle få lära känna Berkeleys filosofi ”ur hästens egen mun”. Och jag har ju långt ifrån citerat hela hans bok. Så t.ex. finns det ett par långa avsnitt som består i svar på alla invändningar folk kan tänkas komma med.

Som ett kuriosum kan jag nämna att när jag själv studerade teoretisk filosofi på 60-talet var det bara en enda klassiker vi fick läsa i original, och det var Berkeleys Three Dialogues between Hylas and Philonous. Så uppenbarligen är Berkeley en filosof som än i denna dag tas på stort allvar.

Och mer om Berkeley kan ni läsa i ”Månadens sofism”, i bloggposten Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning samt i Föredrag om ”vara och böra”. En del (men inte allt) av vad som står där har jag upprepat här.

Se också min nästa bloggpost.


[1] För ordförklaring citerar jag några rader ur Konrad Marc-Wogaus inledning till Berkeleys Valda skrifter:

Med idealism som ontologisk (d.v.s. metafysisk) term brukar avses en ståndpunkt, enligt vilken det verkliga inte är av materiell natur utan något andligt eller ideellt. Enligt Berkeley utgöres det verkliga dels av andar eller själar (d.v.s. medvetna varelser eller medvetanden), dels av idéer.

Men idealism som kunskapsteoretisk term brukar avses en ståndpunkt, enligt vilken det som uppfattas till sin existens eller sin beskaffenhet är beroende av medvetandet. Den motsatta ståndpunkten kallas realism: enligt den existerar det uppfattade, just sådant som det uppfattas, alldeles oberoende av medvetandet; det existerar vare sig det är föremål för ett medvetande eller ej.

Fast idén att det uppfattade existerar just sådant som det uppfattas är naiv realism. Aristoteles och objektivismen företräder en mindre naiv realism, men det skulle leda för långt att gå in på den saken här.

[2] Ronald Knox (1888–1957), engelsk präst och författare, skrev två limerickar som sammanfattar Berkeleys budskap:

There was a young man who said ”God
Must find it exceedingly odd
To think that the tree
Should continue to be
When there’s no one about in the quad.”

”Dear Sir: Your astonishment’s odd;
I am always about in the quad.
And that’s why the tree
Will continue to be
Since observed by, Yours faithfully, God.”

Om ni undrar vad en “quad” är, så är det en inbyggd gård av den typ det vimlar av i Oxford och Cambridge.

[3] Berkeleys eget bidrag till naturvetenskapen var en avhandling om tjärvattnets helande kraft. Han skrev också An Essay Towards a New Theory of Vision, men den är filosofisk snarare än naturvetenskaplig och lägger fram samma teorier som han sedan utvecklade i sina senare verk.

[4] Denna begreppsbildningsteori brukar kallas ”sensualism”, och Berkeley var långt ifrån den förste som hade denna uppfattning om begreppen. Både Thomas Hobbes och John Locke hade liknande uppfattningar. – Det sägs ibland av mindre nogräknade filosofihistoriker att t.ex. Aristoteles och hans efterföljare (som Thomas av Aquino) var sensualister, eftersom de utgick från det för sinnena givna som primär kunskapskälla. Men det är himmelsvid skillnad mellan att säga att vår kunskap börjar med det för sinnena givna och att påstå att den också slutar där.

Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning

För att i någon mån skingra tankarna från Israel och Gazakonflikten ska jag blogga om något som är åtminstone lite lättsammare.

Hans Larsson (1862–1944) (även känd som ”Kloge Hans” – på skånska, eftersom han var skåning) var professor i teoretisk filosofi i Lund 1901–1927 samt ledamot av Svenska akademien från 1925. Tillsammans med Alf Ahlberg och Alf Nyman räknas han som den främste svenske ”nykantianen”[1] men mottog också influenser från Platon och Spinoza, och tänkte dessutom en hel del alldeles på egen hand[2]. Jag har just läst ett av hans mest kända verk, Poesiens logik (1899; återutgiven 1966), ur vilken jag saxar:

Felet i den vanliga […] åsikten rörande begreppets natur, ligger enligt min mening däri, att man i första rummet fäst sig vid begreppets bildinnehåll, om jag så får säga, och ansett dettas beskaffenhet vara av någon väsentlig vikt. Man har då framför allt gett akt därpå, att de konkreta föreställningsbilderna, av exempelvis särskilda djur, blekna och schematiseras, när jag vill tänka mig djur i allmänhet. Det ser ut, som om medvetandets konkreta bildinnehåll måste avskiljas vid begreppsbildningen. Begreppet skall ju blott upptaga det lika och gemensamma. Att detta icke kan destilleras ut alldeles rent utan alltid blir bemängt med en liten rest av det konkreta, brukar medgivas, men man är gärna böjd för den tanken, att ju mindre denna rest kan vara, desto renare blir begreppet. Och om man fäster sig blott vid bild- eller schemainnehållet, finner jag denna mening både naturlig och nödvändig. Men då drives man ock att fordra en begreppsluttring ända därhän, att begreppet helt och hållet söker emancipera sig från det konkreta och därvid hemfaller det under den kritik, som Berkeley riktade mot abstraktionen. Ty däri måste åtminstone jag ge Berkeley rätt, att det allmänna icke kan föreställas såsom skilt från det konkreta; en triangel som varken är rätvinklig, trubbvinklig eller spetsvinklig kunna vi icke föreställa oss; abstrakta föreställningar i denna mening hava vi icke. (S. 77 i nyutgåvan.)

Hängde ni med?

George Berkeley (1685–1753) vände sig mot abstraktioner som sådana, och ett av hans argument var just det ”triangelexempel” som Hans Larsson nämner. Berkeley citerar först John Locke:

[…] Ty när vi noggrant tänker över dem [de abstrakta idéerna] skall vi finna, att allmänna idéer är något som medvetandet uppdiktat och funnit på, vilket medför svårigheter, och att de inte ger sig själva så lätt som vi är benägna att föreställa oss. Fordras det t.ex. inte någon möda och skicklighet för att bilda den allmänna idén om en triangel (som ändå inte är en av de mest abstrakta, omfattande och svåra)? Den får nämligen varken vara snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav. […]

Och fortsätter själv:

Om någon har förmåga att i sitt medvetande bilda en sådan idé om en triangel som här beskrivits, är det fåfängt att genom diskussion få honom att överge den, och inte heller skulle jag vilja gripa mig an därmed. Allt jag önskar är, att läsaren ville fullt och klart ta reda på om han har en sådan idé eller inte. Och detta kan, tror jag, inte vara någon svår uppgift för någon att utföra. Vad är lättare för envar av oss än att iakttaga våra egna tankar en smula och därvid se efter, om vi har eller kan få en idé, som motsvarar den beskrivning som här givits på den allmänna idén om en triangel, som varken är snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav? (Om principerna för mänsklig kunskap i George Berkeley, Valda skrifter, Stockholm 1990, s. 38f; kursiveringen är Berkeleys egen.)

Några sidor tidigare i texten:

Då det vidare finns en stor mängd andra varelser [än människor], som har en del men inte alla kvaliteter, som ligger i den sammansatta idén människa, så kan medvetandet utelämna de kvaliteter som är utmärkande för människorna och bibehålla endast sådana som är gemensamma för alla levande varelser, och på så sätt bilda idén levande varelse, som abstraherar inte blott från alla särskilda människor utan också från alla fåglar, fyrfotadjur, fiskar och insekter. Beståndsdelarna i den abstrakta idén levande varelse är kropp, liv, sinnen och egenrörelse. Med kropp menas en kropp utan någon särskild form eller figur, eftersom det inte finns någon form eller figur, som är gemensam för alla levande varelser, en kropp utan beklädnad av vare sig hår eller fjädrar eller fjäll o.s.v. och likväl inte naken. Beklädnad av hår, fjädrar och fjäll eller nakenhet är egenskaper, som särskiljer de olika varelserna, och de är för den skull utelämnade i den abstrakta idén. (S. 34)

Och Berkeley ger mängder av andra exempel för att visa att det helt enkelt inte går att abstrahera.[3]

Men det här är förstås begreppsstöld i stor skala[4] – för hur kan man yttra en enda mening, än mindre då skriva filosofiska avhandlingar, utan att använda sig av abstraktioner? Gå gärna igenom citaten ovan och se om ni hittar ett enda ord som inte står för en abstraktion. Om det är för jobbigt, ta sådana ord som ”möda”, ”skicklighet”, ”beståndsdel”, ”beklädnad” eller ”nakenhet” – eller, för den delen, ”hår”, eftersom det finns så många olika sorters hår av så många olika färger, av så olika längd och uppsatta i så många olika frisyrer.

Ett annat exempel: Säg att någon kommer fram till dig och säger: ”Låt bli att tänka på en elefant!” Det första du kommer att tänka på är förstås just en elefant. Förmodligen fladdrar också en bild av en elefant förbi för din inre blick. Men hur ser den elefanten ut? Ja, den har förstås snabel och betar, en förhållandevis kort och smal svans, grova, kraftiga ben men inte mycket till tassar längst ned på benen. Men hur är det med öronen? Är de relativt långa, som hos den afrikanska elefanten, eller lite kortare, som på den indiska? Och hur är det med huden? Förmodligen är den slät som hos våra moderna elefanter, men den skulle ju också kunna ha päls, som forna tiders mammutar.

Så Berkeley skulle säga att eftersom vi måste tänka oss elefanten antingen långörad eller kortörad, och antingen med eller utan päls – för vi kan inte föreställa oss en elefant som har både långa och korta öron, eller som både har och saknar päls, än mindre då en elefant som varken har det ena eller andra – så kan vi omöjligen bilda en så vid abstraktion som ”elefant”; vi får snällt hålla oss till de elefanter som är givna i vår varseblivning och inte ens – om vi drar ut resonemanget till sin yttersta spets – kalla dem för ”elefanter”, för det vore ju att subsumera dem under en abstraktion!

Eller för att ta ett annat av Hans Larssons exempel i citatet ovan: Om vi tänker på en katt, kan vi se den för vårt inre öga och höra den jama eller spinna för vårt inre öra; tänker vi på en häst kan vi se den galoppera eller slå bakut och höra den gnägga; men går vi till den vidare abstraktionen ”djur” blir detta hart när omöjligt; vi kan ju inte gärna se alla djur vi har stött på – fåglar och fiskar och reptiler och insekter, m.m., m.m. – för vårt inre öga eller höra dem för vårt inre öra; och än värre om vi går vidare till abstraktionen ”organism”, där vi dessutom får försöka se alla blommor, träd, buskar, svampar, lavar och mossor, o.s.v. för det inre ögat, var gång vi tänker på denna synnerligen vida abstraktion. Och än värre blir det förstås med de allra vidaste abstraktionerna, sådana som ”entitet” eller, på mera vardaglig svenska, ”saker och ting”.

Och Hans Larsson är förstås på helt rätt spår, när han säger att ”det ser ut, som om medvetandets konkreta bildinnehåll måste avskiljas vid begreppsbildningen”, eftersom begreppet blott ska ”upptaga det lika och gemensamma”. Och om begreppet ” helt och hållet söker emancipera sig från det konkreta”, ja, då betyder ju begreppet inte längre någonting alls: det har inte längre några referenter i verkligheten!

Så vad är haken här? Vad kan det vara för missuppfattning av begreppens natur som får George Berkeley att hävda att det alls inte går att abstrahera och som får ”Kloge Hans” att grubbla över detta?

Ta någon annan abstraktion, som t.ex. ”rättvisa”. Fladdrar det någon bild förbi din inre blick, när du tänker på det begreppet? Ja, möjligen ser du framför dig den välkända bilden av en gudinna med förbundna ögon och en vågskål i handen; sådana bilder kan vara till god hjälp; men det är ju en bild och inte en definition på rättvisa. Eller ta sådana abstrakta begrepp som ”åsikt” och ”mening”. Fladdrar det verkligen förbi en bild av någon som står i Hyde Park Corner eller på något torg eller i ett gathörn och ger luft åt sina åsikter och meningar – eller sitter och plitar ner dem i någon debattartikel eller bloggpost? Knappast.

Eller ta alla dessa små ord som vårt språk vimlar av: ”ju”, ”nog”, ”väl”, ”kanske”, ”förmodligen”, etc., etc., eller de enkla ”ja”, ”nej”, ”jaså”, ”jaha”, ”jovisst”. Alla dessa ord är delar av vårt abstrakta tänkande, men inte motsvaras de av några förbifladdrande bilder.

Ja, nu ser ni nog (kanske, förmodligen eller rentav förvisso) vart jag vill komma: Begrepp eller abstraktioner är inte alls några avbildningar av de ting de står för. Men Ayn Rands ord är ett begrepp

… en mental integration av två eller flera enheter som besitter samma särskiljande kännetecken (ett eller flera), med deras särskilda mått utelämnade. (Introduction to Objectivist Epistemology, s. 13; min egen illegala översättning.)

En ”mental integration” är ingen avbildning. Vore begreppen avbildningar, då skulle begreppet ”blå” behöva vara blått till färgen, begreppet ”röd” rött, o.s.v. – och vi skulle behöva skriva dem med blå respektive röda bokstäver för att undvika missförstånd.

Exakt varifrån denna missuppfattning av begreppens natur härstammar vet jag tyvärr inte. Men en alternativ titel på denna bloggpost skulle kunna vara ”Begreppsbildningens olidliga lätthet”. Begreppet ”elefant” väger ju onekligen mindre än alla de elefanter, nu levande, utdöda och kommande, som det subsumerar. Och inte är det särskilt svårt att bilda begreppet heller!


[1] De som lägger ansvaret för nazismen på Immanuel Kant kan ju ta sig en funderare över varför ingen av dess tre herrar visade den ringaste sympati för nazismen. Hellre det än att uppmana mig att ta mig en funderare över hur jag kan vara så vilseförd att jag inte accepterar vartenda ord av Rands och Peikoffs Kantkritik. (Se vidare om detta pdf-nattväktaren 2004 under rubriken ”Till frågan om Immanuel Kants fördärvbringande inflytande”.)

[2] Kanske följde han bara Immanuel Kants uppmaning att tänka själv; Kant har skrivit att den första regeln för allt filosoferande är ”Selbst denken”. (I Anthropologie in pragmatischer Hinsicht.)

[3] Berkeley gjorde en distinktion mellan abstrakta idéer och allmänna idéer. Så även om vi inte kan ha en abstrakt idé om en triangel, kan vi ändå ha någon sorts allmän idé om vad en triangel är – hur skulle vi annars kunna komma fram till sådana allmänna sanningar som att alla trianglar (i planet) har samma vinkelsumma? Men jag kan inte se denna distinktion som annat än en lek med ord. Hur kan vi komma fram till ett allmänt begrepp utan att abstrahera – se likheter och skillnader och ta fasta på det som är väsentligt och gemensamt och skilja det från vad som är oväsentligt och tillfälligt? Att byta ut ordet ”abstrahera” mot ”förallmänneliga” ändrar ju ingenting i sak.

[4] Leonard Peikoff använde i någon av sina filosofihistoriska föreläsningar uttrycket ”conceptual grand larceny”; tyvärr minns jag inte om det var på tal om George Berkeley eller någon annan.