Nytt projekt

Jag funderar på att lägga över innehållet på min hemsida (eller i varje fall det som är värt att bevara för eftervärlden) på bloggen som sidor. Det kommer nog att ta lång tid, men jag har gjort en början med att lägga ut uppsatsen Varför behöver vi George Reisman? De övriga pdf-fierna följer  härnäst. (Länk till sidor finns allra överst och också till sidopanelen till höger.)

Och jag ska väl nämna att jag har börjat lägga in Nattväktaren som sidor. Fortfarande bara inne på första årgången, dock

PS. Har nu också lagt in Varför behöver vi Ayn Rand?

PS 16 oktober: Nu också Kan mänskliga rättigheter bevisas? och Gastronomi och moral.

PS 17 oktober: Nu också Rand versus Popper eller Om vådan av att spå i kaffesump.

PS 27 oktober: Nu också Vad ska vi med begrepp till? Kort inledning till Ayn Rands Inledning till objektivismens kunskapsteori. .

Annonser

George Reisman skriver till Warren Buffett

Min förra Reismanöversättning – Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin – presenterar vad jag betraktar som Reismans mest grundläggande insikt: att vinster, inte löner, är den primära och ursprungliga inkomstformen, och att löner utgör ett avdrag från vinster, inte – som både Adam Smith och Karl Marx menade – tvärtom. Något som bekymrade mig var att mycket i denna uppsats kanske går över huvudet på åtskilliga läsare, därför att den fordrar kännedom om flera äldre nationalekonomer. Och doktrinhistorikerna vid våra universitet hittar förmodligen inte fram till någon av mina bloggar. Så därför bestämde jag mig för att också översätta hans öppna brev till Warren Buffett, som tar upp samma sak men utan dessa hänvisningar till äldre ekonomer.

Bakgrunden till det öppna brevet är att Buffett hävdat att det råder klasskamp, precis som marxisterna hävdar, och att hans egen klass, de rika, håller på att vinna den, och att kapitalisterna, han själv inberäknad, måste sona sina brott mot resen av mänskligheten genom att ge bort minst häften av sina förmögenheter. Som Reisman skriver visar detta att han är lika okunnig om ekonomisk teori som han är genialisk när det gäller handel med värdepapper.

Så Reisman börjar med att förklara för Buffett vad utsugningsteorin faktiskt går ut på: att kapitalisterna lever som parasiter på sina arbetare och dessutom driver dem allt djupare ned i fattigdom och misär – och frågar honom sedan hur han alls kan leva med sig själv, ifall det är så han ser på sin egen verksamhet.

Sedan övergår han till att förklara det verkliga sammanhanget: att det är först med företagares och kapitalisters ankomst som löner och produktionskostnader i pengar uppkommer, och att detta leder till stadigt ökad produktion, att fler och fler varor kommer ut på marknaden, att priserna därmed blir allt lägre och att detta i sin tur gagnar löntagarna, som kan köpa mer och mer för sin lön.

Detta i sin tur innebär att företagare och kapitalister är mänsklighetens sanna välgörare, och att varken Warren Buffett eller någon annan kapitalist har det ringaste att skämmas över utan i stället borde känna stolthet för vad de uträttat.

Och det är just de stora förmögenheter som framgångsrika företagare och kapitalister samlar på sig som framför allt driver utvecklingen framåt. Det allra mesta av dessa förmögenheter återinvesteras, vilket leder till ökad produktion, till införandet av nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder, vilket i sin tur gör att varorna blir ännu bättre och ännu billigare. Så därför ska Warren Buffett inte (som han faktiskt gör) klaga över att han betalar för lite i skatt; i själva verket betalar han alldeles för mycket. Skattesänkningar för de rika är på lite sikt betydligt viktigare än skattesänkningar på löner (även om de skatterna förstås också borde sänkas).

Till slut ger Reisman Buffett en läslista, som innehåller de gamla välkända namnen. Han uppmanar också Buffett att hjälpa till att göra dessa böcker tillgängliga både för studerande och för intelligenta medlemmar av den breda allmänheten. På så sätt skulle Buffett göra den skada ogjord som han vållat genom sina uttalanden om klasskamp och sina uppmaningar till andra kapitalister att sona sina påstådda illgärningar genom att skänka bort en stor del av sina förmögenheter.

Ett kort citat:

Att köra bil under inflytande av alkohol och andra substanser som försämrar omdömet är farligt och olagligt. Att stifta lagar under inflytande av marxismen, utan konstitutionella säkerhetsåtgärder som gör sådan lagstiftning olaglig, är mycket farligare. Det betyder att man släpper loss fysiskt tvång mot oskyldiga offer: hotet om att släpas i fängelse av beväpnad polis för att göra vad som tjänar till ens fredliga strävan efter egenintresse och för att vägra göra vad man anser vara emot ens egenintresse. Om Ni vill veta varför vårt ekonomiska system är i trångmål och hamnar i värre och värre trångmål, Mr. Buffett, så beror det på att staten mer och mer hindrar människor från att göra vad som ligger i deras egenintresse och mer och mer tvingar dem att göra vad som strider mot deras egenintresse. Så enkelt är det. Och när den hindrar dem som är i stånd att revolutionera det ekonomiska systemet genom att införa storartade nya produkter och produktionsmetoder och att grunda hela nya industrier från att eftersträva sitt egenintresse, är dess handlande ett angrepp på allas egenintresse.

Läs hela uppsatsen och se om jag har missat något väsentligt i denna korta sammanfattning!

Både för denna och alla mina tidigare översättningar vill jag rikta ett tack till min ”tantvän”, Inger Dreifaldt, vars invändningar mot klumpig och styltad svenska bidragit till att göra dessa översättningar läsvänliga också på svenska.

Fast om ni undrar över att jag har en fotnot om ordet ”skäppa”, så beror det på att Inger inte tror att den moderna ungdomen längre vet vad en skäppa är.

Vad kom först, löner eller vinster?

Alltsedan Adam Smiths dagar har man tagit för givet att den ursprungliga inkomstformen var löner – att alla inkomster i förkapitalistisk tid var arbetslöner – och att vinster var något som tillkom senare i och med tillkomsten av företagare och kapitalister; och att dessa vinster utgjorde ett avdrag från vad som tidigare helt och hållet var arbetslöner.

Resonemanget kan förefalla bestickande – för i vår tid (och också på Adam Smiths tid) är det otvivelaktigt arbetare som får löner och företagarna och kapitalisterna som kammar hem vinsterna.

Icke desto mindre är sanningen den rakt motsatta.

Löner förutsätter ju nämligen att någon betalar ut lönerna – och de som betalar ut dem är förstås arbetsgivarna, m.a.o. företagarna och kapitalisterna. På den tiden då det ännu inte fanns företagare och kapitalister, fanns det heller ingen som betalade ut löner. När arbetarna på den tiden fick betalt för sina produkter, var det följaktligen inte löner de fick; det var vinster.

Naturligtvis var dessa vinster otroligt små i jämförelse med de vinster framgångsrika företagare och kapitalister kan kamma hem idag. De var säkert så små att människor på den tiden nätt och jämt kunde överleva på dem, om ens det. Men hur små de än var, var de ändå vinster, inte löner.

I och med att det tillkom företagare och kapitalister, som kunde anställa folk och betala dem löner, blev dessa löner ett avdrag från vinsterna, inte tvärtom. Och det ledde till att människor som tidigare nätt och jämt kunde dra sig fram på sina egna minimala vinster nu i stället kunde leva mycket bättre liv som löntagare.

I absoluta tal är alltså vinsterna i dagens samhälle omätligt mycket större än de vinster som någon kunde göra i förkapitalistisk tid – men i procent räknat blir vinsterna i själva verket mindre och mindre, medan reallönerna blir högre och högre, och arbetarnas, lika väl som företagarnas, levnadsstandard blir allt högre och högre.

Men idén att vinster utgör avdrag från löner och att arbetaren (trots att han faktiskt får det bättre) berövas de löner som rätteligen tillkommer honom och alltså blir ”utsugen” av sin arbetsgivare är utgångspunkten för Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori – och idén accepteras allmänt även av människor som inte kallar sig marxister.

Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning, Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. (Själv har jag gjort ett – i mina egna ögon rätt lyckat – försök att presentera Reismans teori i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Grundtanken är inte särskilt svår att fatta. Som jag själv skrev i min uppsats:

Allt det här kan förefalla enkelt, och det är enkelt – när man väl kommit på det. Men jag har själv läst Adam Smith och slagits av det paradoxala i att arbetarna skulle få det bättre genom att berövas den fulla avkastningen av sitt arbete, och ändå inte sett var grundfelet i resonemanget ligger. Jag är långtifrån dum –och ändå behövde jag George Reisman för att se det rätta sammanhanget.

Men uppsatsen handlar också om hur den klassiska brittiska ekonomin – om man rensar bort detta olycksaliga misstag av Adam Smith – lägger grunden till en vederläggning av utsugningsteorin i alla dess varianter. Och här är det bra att åtminstone någotsånär känna till de ekonomer Reisman hänvisar till (Smith, Ricardo, Mill, Böhm-Bawerk, Mises och Hayek). Har man ingen susning om vad dessa ekonomer skrivit kan det vara rätt svårt att förstå. (Själv har jag åtminstone en liten susning, eftersom jag läst en hel del av dem.) Kanske det kan locka en del läsare till vidare studier. Som Reisman själv skriver:

Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas …

Och om någon tycker att resonemangen är alltför teoretiska, låt mig påminna om att ingenting är så praktiskt som en bra teori.

Och sedan får vi se hur många år eller generationer det tar innan det här lärs ut vid ekonomiinstitutionerna vid våra universitet.

George Reisman om konjunkturcykler

En kort och föredömligt pedagogisk uppsats av George Reisman om konjunkturcyklerna finns nu tillgänglig på svenska.

Förhoppningsvis är översättningen också föredömlig.

George Reisman om vapenkontroll

Det värsta massmord som begåtts av någon privatperson måste ha varit massakern på Utøya 22 juli 2011, då Anders Behring Breivik mejade ner 69 försvarslösa och obeväpnade offer. Om så bara en enda person på Utøya hade varit beväpnad – om så bara med en pilbåge eller ett armborst – skulle dödstalet kunna ha blivit betydligt lägre. Massmördare dras till vapenfria zoner. Att sätta upp en skylt på Utøya med texten ”vapenfri zon” skulle inte ha hindrat Breivik.

Men värre massmord än så har begåtts, inte av privatpersoner utan av stater. Ett exempel är vad som skedde under Andra världskriget: ungefär 2 miljoner judar avrättades och slängdes i massgravar under Nazitysklands krig mot Sovjet. Den gemensamma nämnaren här är att offren var försvarslösa och avväpnade. Hade de varit beväpnade och i stånd att bjuda motstånd hade de kanske kunnat stoppa eller i någon mån hejda dessa massavrättningar.

Implikationen av detta är att det är viktigt att hålla staten i strama tyglar och att kontrollera statens bruk av vapen.

Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning, Vapenkontroll: Kontroll av statens vapen.

Statens vapen ska förstås bara användas till att skydda våra liv och vår egendom mot brottslingar inom landet och mot främmande inkräktare. Men vi vet ju också att detta är ett ideal som vi är väldigt långt ifrån i dagens värld. Våra stater kränker oupphörligen våra rättigheter; och de använder sina vapen till att kränka dem. Staten skulle inte ens kunna driva in skatter, ifall det inte ytterst fanns ett hot att spärra in oss och rentav ta livet av oss, ifall vi skulle vägra betala vår skatt. Ett exempel som Reisman själv använder är att det inte ens skulle gå att driva in parkeringsböter, ifall det inte ytterst fanns ett hot om att ta till våld, fall det skulle falla någon in att vägra betala böterna. Och ni kan själva mångfaldiga exemplen.

Enligt den amerikanska konstitutionen är det kongressen som har myndighet att utfärda krigsförklaringar. Ändå har USA efter Andra världskriget fört åtskilliga krig som inte förklarats av kongressen – från Korea och Vietnam fram till Irak och Afghanistan. Detta är en konsekvens av att USA alltmer fjärmat sig från sin egen konstitution.

Och det är det andra grundlagstillägget som tillförsäkrar amerikanska medborgaren rätten att bära vapen – och huvudsyftet med detta grundlagstillägg är just att hindra att staten blir tyrannisk. Inskränkningar i rätten är bära vapen är ett steg mot tyranni.

Och det kan bli ännu värre i framtiden. Ifall de människor som menar att det finns för många människor på jorden för att vara ”hälsosamt för miljön” kommer till makten och får bruka statens vapen som de vill, ja då kan miljarder få sätta livet till. (Jag tror väl inte att detta kommer att ske, men risken finns. Galna idéer har lett till ohyggliga praktiska konsekvenser förr.)

Statsmakten växer sig allt större och större, och att vända utvecklingen är något av ett Sisyfosarbete… Men att se sanningen i vitögat är i varje fall en start.

$ $ $

PS. Ett tack till Jakob Dlouhý, som påpekat för mig att uttrycket ”a well-regulated militia” i andra grundlagstillägget inte bör översättas ”en väl reglerad milis” utan hellre ”en vältränad och disciplinerad milis”. Ordet ”regulated” betydde inte exakt detsamma vid slutet av 1700-talet som det gör idag, Han hänvisade till den här länken, ur vilken jag citerar:

There was no National Guard, and the Founders opposed anything but a very small national military. The phrase “well-regulated” means well-trained and disciplined — not “regulated” as we understand that term in the modern sense of bureaucratic regulation.

De rikas sak är vår!

Ja, ”de rikas”, d.v.s. kapitalisternas och affärsmännens, sak är vår, efter det är de som tillhandahåller vår höga levnadsstandard. Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning. Jag skrev också för en tid sedan en bloggpost på engelska, som var inspirerad av denna artikel.

George Reisman om deflation

I en tidigare bloggpost nämnde jag att det är ytterst olyckligt att man använder termen ”deflation” både om fallande priser som beror på att produktionen ökar mer än penningmängden och om det kraftiga prisfall som inträffar när en inflationsbubbla till sist spricker och ekonomin kastas ut i depression. Dessa båda företeelser är fullständigt väsensskilda.

Nu har jag översatt en artikel av George Reisman som behandlar detta: Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation. Just det: motgiftet.

Om ni finner resonemanget ”alltför teoretiskt” vill jag påminna om att ingenting är så praktiskt som en bra teori.

Vad jag ska översätta härnäst har jag ännu inte ens bestämt mig för.