Nytt projekt

Jag funderar på att lägga över innehållet på min hemsida (eller i varje fall det som är värt att bevara för eftervärlden) på bloggen som sidor. Det kommer nog att ta lång tid, men jag har gjort en början med att lägga ut uppsatsen Varför behöver vi George Reisman? De övriga pdf-fierna följer  härnäst. (Länk till sidor finns allra överst och också till sidopanelen till höger.)

Och jag ska väl nämna att jag har börjat lägga in Nattväktaren som sidor. Fortfarande bara inne på första årgången, dock

PS. Har nu också lagt in Varför behöver vi Ayn Rand?

PS 16 oktober: Nu också Kan mänskliga rättigheter bevisas? och Gastronomi och moral.

PS 17 oktober: Nu också Rand versus Popper eller Om vådan av att spå i kaffesump.

PS 27 oktober: Nu också Vad ska vi med begrepp till? Kort inledning till Ayn Rands Inledning till objektivismens kunskapsteori. .

George Reisman skriver till Warren Buffett

Min förra Reismanöversättning – Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin – presenterar vad jag betraktar som Reismans mest grundläggande insikt: att vinster, inte löner, är den primära och ursprungliga inkomstformen, och att löner utgör ett avdrag från vinster, inte – som både Adam Smith och Karl Marx menade – tvärtom. Något som bekymrade mig var att mycket i denna uppsats kanske går över huvudet på åtskilliga läsare, därför att den fordrar kännedom om flera äldre nationalekonomer. Och doktrinhistorikerna vid våra universitet hittar förmodligen inte fram till någon av mina bloggar. Så därför bestämde jag mig för att också översätta hans öppna brev till Warren Buffett, som tar upp samma sak men utan dessa hänvisningar till äldre ekonomer.

Bakgrunden till det öppna brevet är att Buffett hävdat att det råder klasskamp, precis som marxisterna hävdar, och att hans egen klass, de rika, håller på att vinna den, och att kapitalisterna, han själv inberäknad, måste sona sina brott mot resen av mänskligheten genom att ge bort minst häften av sina förmögenheter. Som Reisman skriver visar detta att han är lika okunnig om ekonomisk teori som han är genialisk när det gäller handel med värdepapper.

Så Reisman börjar med att förklara för Buffett vad utsugningsteorin faktiskt går ut på: att kapitalisterna lever som parasiter på sina arbetare och dessutom driver dem allt djupare ned i fattigdom och misär – och frågar honom sedan hur han alls kan leva med sig själv, ifall det är så han ser på sin egen verksamhet.

Sedan övergår han till att förklara det verkliga sammanhanget: att det är först med företagares och kapitalisters ankomst som löner och produktionskostnader i pengar uppkommer, och att detta leder till stadigt ökad produktion, att fler och fler varor kommer ut på marknaden, att priserna därmed blir allt lägre och att detta i sin tur gagnar löntagarna, som kan köpa mer och mer för sin lön.

Detta i sin tur innebär att företagare och kapitalister är mänsklighetens sanna välgörare, och att varken Warren Buffett eller någon annan kapitalist har det ringaste att skämmas över utan i stället borde känna stolthet för vad de uträttat.

Och det är just de stora förmögenheter som framgångsrika företagare och kapitalister samlar på sig som framför allt driver utvecklingen framåt. Det allra mesta av dessa förmögenheter återinvesteras, vilket leder till ökad produktion, till införandet av nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder, vilket i sin tur gör att varorna blir ännu bättre och ännu billigare. Så därför ska Warren Buffett inte (som han faktiskt gör) klaga över att han betalar för lite i skatt; i själva verket betalar han alldeles för mycket. Skattesänkningar för de rika är på lite sikt betydligt viktigare än skattesänkningar på löner (även om de skatterna förstås också borde sänkas).

Till slut ger Reisman Buffett en läslista, som innehåller de gamla välkända namnen. Han uppmanar också Buffett att hjälpa till att göra dessa böcker tillgängliga både för studerande och för intelligenta medlemmar av den breda allmänheten. På så sätt skulle Buffett göra den skada ogjord som han vållat genom sina uttalanden om klasskamp och sina uppmaningar till andra kapitalister att sona sina påstådda illgärningar genom att skänka bort en stor del av sina förmögenheter.

Ett kort citat:

Att köra bil under inflytande av alkohol och andra substanser som försämrar omdömet är farligt och olagligt. Att stifta lagar under inflytande av marxismen, utan konstitutionella säkerhetsåtgärder som gör sådan lagstiftning olaglig, är mycket farligare. Det betyder att man släpper loss fysiskt tvång mot oskyldiga offer: hotet om att släpas i fängelse av beväpnad polis för att göra vad som tjänar till ens fredliga strävan efter egenintresse och för att vägra göra vad man anser vara emot ens egenintresse. Om Ni vill veta varför vårt ekonomiska system är i trångmål och hamnar i värre och värre trångmål, Mr. Buffett, så beror det på att staten mer och mer hindrar människor från att göra vad som ligger i deras egenintresse och mer och mer tvingar dem att göra vad som strider mot deras egenintresse. Så enkelt är det. Och när den hindrar dem som är i stånd att revolutionera det ekonomiska systemet genom att införa storartade nya produkter och produktionsmetoder och att grunda hela nya industrier från att eftersträva sitt egenintresse, är dess handlande ett angrepp på allas egenintresse.

Läs hela uppsatsen och se om jag har missat något väsentligt i denna korta sammanfattning!

Både för denna och alla mina tidigare översättningar vill jag rikta ett tack till min ”tantvän”, Inger Dreifaldt, vars invändningar mot klumpig och styltad svenska bidragit till att göra dessa översättningar läsvänliga också på svenska.

Fast om ni undrar över att jag har en fotnot om ordet ”skäppa”, så beror det på att Inger inte tror att den moderna ungdomen längre vet vad en skäppa är.

Vad kom först, löner eller vinster?

Alltsedan Adam Smiths dagar har man tagit för givet att den ursprungliga inkomstformen var löner – att alla inkomster i förkapitalistisk tid var arbetslöner – och att vinster var något som tillkom senare i och med tillkomsten av företagare och kapitalister; och att dessa vinster utgjorde ett avdrag från vad som tidigare helt och hållet var arbetslöner.

Resonemanget kan förefalla bestickande – för i vår tid (och också på Adam Smiths tid) är det otvivelaktigt arbetare som får löner och företagarna och kapitalisterna som kammar hem vinsterna.

Icke desto mindre är sanningen den rakt motsatta.

Löner förutsätter ju nämligen att någon betalar ut lönerna – och de som betalar ut dem är förstås arbetsgivarna, m.a.o. företagarna och kapitalisterna. På den tiden då det ännu inte fanns företagare och kapitalister, fanns det heller ingen som betalade ut löner. När arbetarna på den tiden fick betalt för sina produkter, var det följaktligen inte löner de fick; det var vinster.

Naturligtvis var dessa vinster otroligt små i jämförelse med de vinster framgångsrika företagare och kapitalister kan kamma hem idag. De var säkert så små att människor på den tiden nätt och jämt kunde överleva på dem, om ens det. Men hur små de än var, var de ändå vinster, inte löner.

I och med att det tillkom företagare och kapitalister, som kunde anställa folk och betala dem löner, blev dessa löner ett avdrag från vinsterna, inte tvärtom. Och det ledde till att människor som tidigare nätt och jämt kunde dra sig fram på sina egna minimala vinster nu i stället kunde leva mycket bättre liv som löntagare.

I absoluta tal är alltså vinsterna i dagens samhälle omätligt mycket större än de vinster som någon kunde göra i förkapitalistisk tid – men i procent räknat blir vinsterna i själva verket mindre och mindre, medan reallönerna blir högre och högre, och arbetarnas, lika väl som företagarnas, levnadsstandard blir allt högre och högre.

Men idén att vinster utgör avdrag från löner och att arbetaren (trots att han faktiskt får det bättre) berövas de löner som rätteligen tillkommer honom och alltså blir ”utsugen” av sin arbetsgivare är utgångspunkten för Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori – och idén accepteras allmänt även av människor som inte kallar sig marxister.

Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning, Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. (Själv har jag gjort ett – i mina egna ögon rätt lyckat – försök att presentera Reismans teori i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Grundtanken är inte särskilt svår att fatta. Som jag själv skrev i min uppsats:

Allt det här kan förefalla enkelt, och det är enkelt – när man väl kommit på det. Men jag har själv läst Adam Smith och slagits av det paradoxala i att arbetarna skulle få det bättre genom att berövas den fulla avkastningen av sitt arbete, och ändå inte sett var grundfelet i resonemanget ligger. Jag är långtifrån dum –och ändå behövde jag George Reisman för att se det rätta sammanhanget.

Men uppsatsen handlar också om hur den klassiska brittiska ekonomin – om man rensar bort detta olycksaliga misstag av Adam Smith – lägger grunden till en vederläggning av utsugningsteorin i alla dess varianter. Och här är det bra att åtminstone någotsånär känna till de ekonomer Reisman hänvisar till (Smith, Ricardo, Mill, Böhm-Bawerk, Mises och Hayek). Har man ingen susning om vad dessa ekonomer skrivit kan det vara rätt svårt att förstå. (Själv har jag åtminstone en liten susning, eftersom jag läst en hel del av dem.) Kanske det kan locka en del läsare till vidare studier. Som Reisman själv skriver:

Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas …

Och om någon tycker att resonemangen är alltför teoretiska, låt mig påminna om att ingenting är så praktiskt som en bra teori.

Och sedan får vi se hur många år eller generationer det tar innan det här lärs ut vid ekonomiinstitutionerna vid våra universitet.

George Reisman om konjunkturcykler

En kort och föredömligt pedagogisk uppsats av George Reisman om konjunkturcyklerna finns nu tillgänglig på svenska.

Förhoppningsvis är översättningen också föredömlig.

George Reisman om vapenkontroll

Det värsta massmord som begåtts av någon privatperson måste ha varit massakern på Utøya 22 juli 2011, då Anders Behring Breivik mejade ner 69 försvarslösa och obeväpnade offer. Om så bara en enda person på Utøya hade varit beväpnad – om så bara med en pilbåge eller ett armborst – skulle dödstalet kunna ha blivit betydligt lägre. Massmördare dras till vapenfria zoner. Att sätta upp en skylt på Utøya med texten ”vapenfri zon” skulle inte ha hindrat Breivik.

Men värre massmord än så har begåtts, inte av privatpersoner utan av stater. Ett exempel är vad som skedde under Andra världskriget: ungefär 2 miljoner judar avrättades och slängdes i massgravar under Nazitysklands krig mot Sovjet. Den gemensamma nämnaren här är att offren var försvarslösa och avväpnade. Hade de varit beväpnade och i stånd att bjuda motstånd hade de kanske kunnat stoppa eller i någon mån hejda dessa massavrättningar.

Implikationen av detta är att det är viktigt att hålla staten i strama tyglar och att kontrollera statens bruk av vapen.

Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning, Vapenkontroll: Kontroll av statens vapen.

Statens vapen ska förstås bara användas till att skydda våra liv och vår egendom mot brottslingar inom landet och mot främmande inkräktare. Men vi vet ju också att detta är ett ideal som vi är väldigt långt ifrån i dagens värld. Våra stater kränker oupphörligen våra rättigheter; och de använder sina vapen till att kränka dem. Staten skulle inte ens kunna driva in skatter, ifall det inte ytterst fanns ett hot att spärra in oss och rentav ta livet av oss, ifall vi skulle vägra betala vår skatt. Ett exempel som Reisman själv använder är att det inte ens skulle gå att driva in parkeringsböter, ifall det inte ytterst fanns ett hot om att ta till våld, fall det skulle falla någon in att vägra betala böterna. Och ni kan själva mångfaldiga exemplen.

Enligt den amerikanska konstitutionen är det kongressen som har myndighet att utfärda krigsförklaringar. Ändå har USA efter Andra världskriget fört åtskilliga krig som inte förklarats av kongressen – från Korea och Vietnam fram till Irak och Afghanistan. Detta är en konsekvens av att USA alltmer fjärmat sig från sin egen konstitution.

Och det är det andra grundlagstillägget som tillförsäkrar amerikanska medborgaren rätten att bära vapen – och huvudsyftet med detta grundlagstillägg är just att hindra att staten blir tyrannisk. Inskränkningar i rätten är bära vapen är ett steg mot tyranni.

Och det kan bli ännu värre i framtiden. Ifall de människor som menar att det finns för många människor på jorden för att vara ”hälsosamt för miljön” kommer till makten och får bruka statens vapen som de vill, ja då kan miljarder få sätta livet till. (Jag tror väl inte att detta kommer att ske, men risken finns. Galna idéer har lett till ohyggliga praktiska konsekvenser förr.)

Statsmakten växer sig allt större och större, och att vända utvecklingen är något av ett Sisyfosarbete… Men att se sanningen i vitögat är i varje fall en start.

$ $ $

PS. Ett tack till Jakob Dlouhý, som påpekat för mig att uttrycket ”a well-regulated militia” i andra grundlagstillägget inte bör översättas ”en väl reglerad milis” utan hellre ”en vältränad och disciplinerad milis”. Ordet ”regulated” betydde inte exakt detsamma vid slutet av 1700-talet som det gör idag, Han hänvisade till den här länken, ur vilken jag citerar:

There was no National Guard, and the Founders opposed anything but a very small national military. The phrase “well-regulated” means well-trained and disciplined — not “regulated” as we understand that term in the modern sense of bureaucratic regulation.

De rikas sak är vår!

Ja, ”de rikas”, d.v.s. kapitalisternas och affärsmännens, sak är vår, efter det är de som tillhandahåller vår höga levnadsstandard. Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning. Jag skrev också för en tid sedan en bloggpost på engelska, som var inspirerad av denna artikel.

George Reisman om deflation

I en tidigare bloggpost nämnde jag att det är ytterst olyckligt att man använder termen ”deflation” både om fallande priser som beror på att produktionen ökar mer än penningmängden och om det kraftiga prisfall som inträffar när en inflationsbubbla till sist spricker och ekonomin kastas ut i depression. Dessa båda företeelser är fullständigt väsensskilda.

Nu har jag översatt en artikel av George Reisman som behandlar detta: Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation. Just det: motgiftet.

Om ni finner resonemanget ”alltför teoretiskt” vill jag påminna om att ingenting är så praktiskt som en bra teori.

Vad jag ska översätta härnäst har jag ännu inte ens bestämt mig för.

Ny Reismanöversättning…

…nämligen Utbildningen och den rasistiska vägen mot barbari.

Reismanbloggen

Alla de översättningar av George Reisman jag hittills gjort finns nu utlagda på min Reismanblogg. Jag har börjat på ytterligare en översättning, men det kan ta sin tid innan jag är klar med den.

Några citat ur uppsatserna för att locka till läsning:

Ur Den giftiga miljörörelsen:

Även om det inte är nödvändigt att ifrågasätta de goda avsikterna och uppriktigheten hos det överväldigande flertalet medlemmar av miljö- eller ekologirörelsen, är det livsviktigt att allmänheten inser att man i själva denna till synes ädla och upphöjda rörelse kan finna mer än en smula bevis på den djupaste giftighet. […] Men giftigheten hos miljörörelsen som helhet är avsevärt mycket högre än bara hundradelar. Den är med säkerhet så hög som åtskilliga tiondelar.

Om en påstådd vetenskaplig expert tror på naturens egenvärde, då är att rådfråga honom likvärdigt med att rådfråga en läkare som står på bakteriernas sida snarare än på patientens, om man nu kan föreställa sig något sådant.

Ingen har någonsin observerat, kan någonsin observera eller kommer någonsin att observera något sådant som två grupper av en miljon människor som är identiskt lika i varje avseende utom ett: att medlemmarna i den ena gruppen under en sjuttioårsperiod konsumerar äpplen besprutade med Alar, medan medlemmarna av den andra gruppen inte gör det, och att sedan 4,2 medlemmar av den första gruppen dör.

Allt vad hela människans produktiva verksamhet i grunden består av är att hon arrangerar om naturgivna kemiska grundämnen i syfte att ställa dem i ett nyttigare förhållande till sig själv – det vill säga: för syftet att förbättra sin miljö. […] Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin miljö till sig själv och därmed förbättrar den.

Det onda behöver det godas samverkan för att dölja sin natur och vinna fler anhängare och större inflytande än det skulle kunna uppnå på egen hand. Alltså måste egenvärdesläran så mycket som möjligt blandas med påstådd omsorg om människans liv och välbefinnande. Genom att tillåta sig delta i propagandan för denna blandning tjänar annars goda människor till att främja egenvärdesläran och därmed förstörelsen av mänskliga värden.

Miljövännernas kampanj mot energi påminner om en boa constrictor som slingrar sig runt sitt offers kropp och långsamt kramar livet ur offret.

Det enda, menar miljörörelsen, som vetenskapen och tekniken kan göra så bra att vi har rätt att hysa obegränsat förtroende för den, är att förutsäga vädret! – för de närmaste hundra åren. Det är när allt kommer omkring och efter vad man kan förmoda på grundval av en väderleksrapport som man uppmanar oss att överge den industriella revolutionen eller, som man eufemistiskt uttrycker det, ”radikalt och på djupet ändra vår livsstil” – till enormt materiellt förfång för oss. […] [I]ndustricivilisationen ska överges, för det är vad vi måste göra för att undvika dåligt väder.

Ur Produktion versus konsumtion:

Om man ansluter sig till 1800-talets produktionistiska premiss, inser man först av allt att det inte finns något sådant problem som att ”skapa arbetstillfällen”. Det finns ett problem med att skapa lönande arbeten, men inte arbeten. Hela tiden, menar produktionisten, finns det lika mycket arbete att utföras – lika många potentiella arbetstillfällen – som det finns otillfredsställda mänskliga begär som skulle kunna tillfredsställas med större produktion av rikedomar; och eftersom dessa begär är obegränsade, är den mängd arbete som behöver utföras – antalet potentiella arbetstillfällen – också obegränsad.

Eftersom konsumtionisten föreställer sig att produktionen begränsas av önskan att konsumera (snarare än att konsumtionen begränsas av förmågan att producera), värdesätter han inte rikedomar utan avsaknad av rikedomar.

Tron att statens konsumtion gagnar och hjälper till att stödja det ekonomiska systemet står på exakt samma fot, hävdar produktionisten, som tron att slavägarens konsumtion gagnar och stöder slaven.

Produktionisten […] hävdar att för var och en som lägger ut nyskapade pengar och därigenom erhåller varor och tjänster utan att ha producerat motsvarande varor och tjänster måste det finnas andra som lider en motsvarande förlust.

De av dagens ekonomer som öppet och trotsigt förkunnar att den ekonomiska världen är ”icke-euklidisk” gör det med glatt sinne. Det är så här de skulle vilja att den ekonomiska världen vore. Om de bara trodde att det ekonomiska livet föreföll irrationellt, och inte på samma gång önskade att det vore irrationellt, skulle de aldrig förkunna är det faktiskt är det. I stället för att ila till konsumtionismens stöd efter endast den flyktigaste blick på ämnet, skulle de inte vila förrän de hade identifierat de misstag som kunde få dem att tro att det ekonomiska livet föreföll dem vara irrationellt; och ju mer irrationellt det föreföll dem, desto större skulle de inse att deras egen okunnighet var, och desto hårdare skulle de arbeta på att övervinna den och exponera misstagen. Det är detta som skiljer en ekonom från en lord Keynes.

Ur Frihet:

Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. […] För att det ska finnas frihet fordras det att det finns en stat. Staten är den samhällsinstitution vars rättmätiga funktion är att skydda individen från initierandet av tvång. […]En effektiv stat etablerar, genom att den minimerar hotet om aggression, existensen av individens frihet i relation till alla andra privatpersoner. Men detta är långt ifrån tillräckligt för att etablera frihet som ett allmänt socialt tillstånd. För ett överväldigande hot mot friheten kvarstår: nämligen aggression från staten själv.

Allt en stat gör vilar på bruket av tvång. Ingen lag är i själva verket lag om den inte backas upp av hotet om tvång. […] Så även om frihetens existens fordrar statens existens, fordrar den existensen av en mycket specifik stat: nämligen en begränsad stat, en stat som uteslutande begränsas till funktionerna försvar och vedergällning mot initierandet av tvång – det vill säga till att tillhandahålla polis, domstolar och ett nationellt försvar. I ett helt kapitalistiskt samhälle överskrider inte staten dessa funktioner. […] Kort sagt kännetecknas kapitalismen i sin logiskt konsekventa form av laissez faire. Staten i ett sådant samhälle är i själva verket blott och bart en nattväktare som den ärlige och fredlige medborgaren har mycket lite kontakt med och från vilken han ingenting har att frukta. […] Givet statens existens och dess makt att tygla privat bruk av tvång, måste begreppet frihet definieras på ett sätt som lägger särskild tonvikt på medborgarens relation till sin stat. Detta beror på att statens kapacitet att kränka friheten är ojämförligt mycket större än någon privatperson eller något gäng vars aggression den bekämpar.

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. När frihet råder, råder fred, eftersom det inte används tvång: försåvitt som tvång inte initieras, behöver bruket av tvång som försvar eller vedergällning inte äga rum. Fred i denna bemärkelse är ett av frihetens mest önskvärda kännetecken. Ingenting kunde vara värdefullare eller ärofullare. Det finns emellertid en annan bemärkelse i vilken det kan råda en sorts fred. Här hotar en person eller grupp någon annan med initierande av tvång, och den andre bjuder inget motstånd utan lyder helt enkelt. Detta är slavars och ynkryggars fred. Det är den sorts fred som korrupta intellektuella länge yrkade på att västerlandets relativt fria folk skulle upprätthålla i relation till kommunistvärldens aggression.

För att det amerikanska folket återigen ska kunna lyckas och blomstra är det väsentligt att Förenta staterna återvänder till sin ärofulla grundläggande princip: individens frihet.

Ur Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare:

Mises är viktig därför att vad han lär oss är nödvändigt för att bevara den materiella civilisationen. Som han visade är grunden för den materiella civilisationen arbetsdelning. Utan den högre arbetsproduktivitet som arbetsdelningen möjliggör skulle det stora flertalet människor helt enkelt dö av svält.

När Mises framträdde på scenen åtnjöt marxismen och de andra socialistiska sekterna praktiskt taget ett intellektuellt monopol. […] När Mises framträdde fanns det därför praktiskt taget inget systematiskt intellektuellt motstånd mot socialismen eller försvar för kapitalismen. Civilisationens intellektuella skyddsvärn saknade bokstavligt talat försvar.

Mises visade i sitt främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet att socialismen inte bara avskaffar drivfjädern vinst och förlust och fri konkurrens tillsammans med privat ägande av produktionsmedlen, utan omöjliggör ekonomiska kalkyler, ekonomisk samordning och ekonomisk planering och därför resulterar i kaos.

Innan [Mises] skrev insåg människor inte att kapitalismen har ekonomisk planering. De accepterade okritiskt den marxistiska dogmen att kapitalismen är en produktionsanarki och att socialismen representerar rationell ekonomisk planering. Människorna var (och de flesta är det fortfarande) i samma position som monsieur Jourdan hos Molière som aldrig insett att vad han talat hela sitt liv var prosa.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer.

Ur Miljöförödelsens aritmetik:

Det råder idag ett enormt allmänt tryck att göra gemensam sak med miljörörelsen. Företag som länge hade motsatt sig den ilar den nu till mötes. Motståndet håller på att förflyktigas. Där det fortfarande finns allvarliga motståndsfickor tjänar smädelser från miljörörelsens sida till att underminera deras effektivitet. […] Den allmänna anslutningen till en så fasansfullt destruktiv rörelse som miljörörelsen påminner om hur människor ilade att ansluta sig till Hitler och nazistpartiet i Tyskland åren 1932 och 1933, när väl deras seger vid valurnorna tycktes bli oundviklig och när de sedan faktiskt kom till makten. […] Nazismen var en katastrof. Miljörörelsen har potential att bli en ännu större katastrof – en vida större katastrof än nazismen: en som kommer att resultera i att miljarder dör snarare än miljoner dör. Detta beror på att den är den diametrala motsatsen till ekonomisk liberalism i global skala.

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

Ur Platonsk konkurrens:

”Ren och fullkomlig konkurrens” skiljer sig helt från allt man normalt menar med termen ”konkurrens”. Normalt tänker man sig att konkurrens betecknar rivalitet mellan producenter, där varje producent strävar efter att mäta sig med eller överträffa vad andra producenter åstadkommer. Detta är inte vad ”ren och fullkomlig konkurrens” betyder. Faktum är att förekomsten av rivalitet, av konkurrens så som den normalt förstås, är oförenlig med ”ren och fullkomlig konkurrens”. […] Medan konkurrens, så som termen normalt och med rätta förstås, vilar på en grund av individualism, är grunden för ”ren och fullkomlig konkurrens” kollektivism.

Den samtida ekonomins ideal – framfört till hälften som en imaginär konstruktion och till hälften som en beskrivning av verkligheten, utan något sätt att skilja dem båda åt – är den självmotsägande idén om en kapitalistisk ekonomi med privat företagsamhet i vilken producenterna skulle agera precis som en socialistisk diktator skulle önska att de agerade, men utan att behöva tvinga dem att göra det.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” markerar det nästan totala skiljandet av det ekonomiska tänkandet från verkligheten. Den är den återvändsgränd man hamnar i, om man försöker försvara kapitalismen på grundval av kollektivism.

Marxismen fördömde kapitalismen blott och bart för att det existerar vinster. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” fördömer kapitalismen därför att affärsmännen vägrar att lida förluster.

Detta ”begrepp”, skilt från verkligheten, detta platonska ”fullkomlighetsideal” som hämtats från det som inte existerar för att tjäna som ”måttstock” för att bedöma det som existerar, är ett av de huvudsakliga skälen till att affärsmän har satts i fängelse, storföretag splittrats upp och andra hindrats från att expandera, och varför ekonomiskt framåtskridande har fördröjts och förbättringen av människans materiella välbefinnande avsevärt har urholkats. Detta ”begrepp” ligger till grund för antitruståtalen, vilka har tvingat affärsmän att arbeta under betingelser som närmar sig ett skräckvälde.

Sådana är mysticismens verkningar när den förs in i ekonomin. Det som inte existerar har inga konsekvenser; men de som förespråkar det har det.

Lösryckta citat kanske inte säger så mycket, men om dessa citat väcker nyfikenhet, så mycket bättre.

Bloggtorka…

råder för närvarande på denna blogg; däremot är det lite aktivitet på min engelska blogg:

Ludwig von Mises on Egoism vs. altruism
On the Objectivity of Values
A Short Word on Hans-Hermann Hoppe

Att det inte är mer aktivitet beror på allmän håglöshet och orkeslöshet.