Liknelsen om de (o)barmhärtiga assyrierna

En gåpåare vid namn Ullstrump var en kulen höstdag stadd på resa från Södertälje till Stockholm, där han skulle ha ett viktigt sammanträde. Men på vägen blev hans bil stoppad, och när han klev ut blev han brutalt nedslagen av ett gäng ligister. De tog ifrån honom hans plånbok med alla hans identitetshandlingar, så att ingen längre kunde veta att han hette Ullstrump och var en viktig gåpåare i samhället. (Bilen tog de också med sig, och den hittades senare grovt felparkerad i centrala Stockholm och blev vederbörligen bortforslad.)

Namnlös och med stäckt karriär låg han nu vid vägkanten, och med ett otäckt blödande jack i huvudet.

Men så hände det sig att på samma väg, fast i motsatt riktning, kom två assyrier vandrande. De hade varit ute för att hämta en nypa frisk luft i novemberdimmans skydd; kanske också i hopp om att finna någon kvarglömd svamp i skogarna.

När de så fick se herr Ullstrump sa den ene assyriern till den andre (fast på assyriska förstås): ”Nej men där kan han väl inte få ligga och förblöda. Bäst vi bär hem honom till Södertälje och lägger första förband.”

”Jamen hördudu”, sa den andre, ”är inte det lite riskabelt? Vi är redan femton i familjen, och någon svamp har vi inte hittat. Ska vi nu få en till att försörja? Och så blir det ju förfärliga språksvårigheter, och inte tillhör han samma kulturtradition som vi heller.”

”Jo, det är klart”, genmälte den förste, ”men vi kan ju inte bara låta honom ligga här och dö. Och alla de som måste sitta inne hela dagarna kan ju få tillfälle att öva upp sin svenska.”

”Kör till”, sa den andre. Och så fattade de tag i Ullstrump och började kånka honom den långa vägen in till Södertälje.

Men när de hade varit på väg en halvtimme, sa plötsligt den andre assyriern till den förste: ”Du, jag kom att tänka på en sak.”

”Vaddådå?” sa den förste.

”Jo, det är den 12 november idag.”

Den förste assyriern stannade tvärt.

”Du sa nåt”, flämtade han. ”Det här duger inte.” För alla assyrier i Södertälje och hela Sverige visste att den 12 november måste all barmhärtighet upphöra. Klart och tydligt, som en helig uppenbarelse, stod detta inskrivet i deras hjärtan. Den 12 november är barmhärtighetens tid ute.

Så de båda assyrierna slängde herr Ullstrump i diket och gick hem till Södertälje och gömde sig.

Och i diket ligger han än, i avvaktan på utredning.

10 februari 1978

Denna liknelse blev faktiskt publicerad, i Vestmanlands Läns Tidning 11 november 1978. (Jag visade artikeln för chefredaktörens fru, som händelsevis också var min lärare på en högskolekurs i engelska.) För VLT:s räkning skrev jag också nedanstående förklarande kommentar:

De turkiska assyrier som flytt till Sverige räknas till kategorin ”B-flyktingar”, vilket innebär att de tas emot inte av politiska utan av humanitära skäl. Det innebär också att regeringen har rätt att s.a.s. välja och vraka bland dessa flyktingar.

Före den 12 november 1976 accepterades så gott som alla assyriska flyktingar – efter detta datum har flyktingarna som regel avvisats. Icke desto mindre har flyktingströmmen fortsatt, och ett stort antal assyrier lever idag ”under jorden” i Sverige, med utvisningshotet hängande över sig.

När jag skrev ovanstående liknelse (i början av detta år) var Ola Ullsten som biståndsminister den högste ansvarige för vårt lands flyktingpolitik. Idag har denna roll övertagits av arbetsmarknadsminister Rolf Wirtén. Detta ändrar dock ingenting i sak, eftersom båda har samma inställning i assyrierfrågan – att vår nuvarande förpassningspolitik är riktig.

Eftersom inga hållbara argument gärna kan anföras för meningslös grymhet, ska jag i korthet ta upp och bemöta ett par argument för att den nuvarande grymheten mot assyrierna är meningsfull:

  1. Den förföljelse assyrierna utsätts för i Turkiet är inte hård nog för att motivera uppehållstillstånd i Sverige.

Detta argument grundar sig på den ganska egendomliga idén att människor som flyr till en osäker existens i främmande land gör så av rent okynne. Jag har, i olika former, sett argumentet användas i Agapovfallet och i frågan om kambodjanska flyktingberättelsers trovärdighet. Argumentet faller på sin egen orimlighet. Om flyktingar flyr har de skäl att fly.

Varför skulle assyrier välja att stanna i Sverige i fruktan och misär framför att återvända till Turkiet, om endast ”mild” förföljelse väntade dem där?

  1. Sverige kan inte ta emot hur många flyktingar som helst.

Antalet flyktingar ett land kan ta emot står i direkt proportion till hur fritt landet är. Om vi verkligen vill stoppa flyktingströmmen en gång för alla, då bör vi snarast övergå till någon form av totalitärt statsskick. Det är ytterst sällan som människor beger sig till diktaturer för att där begära politisk asyl.

Den ende svenske politiker som helhjärtat engagerat sig för assyriernas sak är folkpartiets Olle Wästberg. Rolf Wirtén har nyligen sagt i en TV-intervju att Olle Wästberg ”står isolerad” inom fp i denna fråga.

Jag betraktar det som skam och fläck på fp:s banér att det inte är hrr Ullsten och Wirtén som står isolerade.

$ $ $

Post scriptum 2017: Argumentationen kan förefalla naiv med dagens flyktingströmmar. Men det fortfarande sant att ”antalet flyktingar ett land kan ta emot står i direkt proportion till hur fritt landet är”. Att vi inte kan ta emot fler flyktingar visar bara hur fjärran ett verkligt fritt samhälle vi är. Ett folkpartistiskt, liberalsocialistiskt samhälle är långt ifrån fullt fritt.

Och när detta skrevs, 1978, var flyktingströmmarna inte så stora. Sveriges meriter bär det gäller flyktingmottagning är heller ingenting att skryta med. Vi stämplade J i judarnas pass under nazitiden; och glöm för allt i världen inte baltutlämningen efter Andra världskriget.

Annonser