Vid perspektivlöshetens horisonter

Stig Wandén, Ekonomiskt tänkande: ett filosofiskt perspektiv
Stockholm: Norstedt, 1981

(i)

Dålig filosofi leder till dåliga ekonomiska teorier. Denna sanning illustreras väl av en nyutkommen bok: Ekonomiskt tänkande: Ett filosofiskt perspektiv av Stig Wandén.

Wandén (som är både ekonom och filosof av facket) har lagt upp sin framställning på ett pedagogiskt förtjänstfullt sätt. Han ägnar första delen av sin bok åt att presentera ett antal filosofiska strömningar för att därefter, med denna presentation i ryggen, precisera sitt eget filosofiska ställningstagande. I bokens senare del går han så igenom de viktigaste ekonomiska strömningarna i vår tid och träffar till sist, utifrån sina filosofiska utgångspunkter, ett val mellan dem. Detta är en utmärkt disposition, klar och redig. De tankar som ryms inom dispositionen är däremot oklara och orediga, vilket jag hoppas kunna visa i det följande.

Jag ska i min kritik gå den motsatta vägen: först ta upp den ekonomiska framställningen och därefter anknyta till de filosofiska förutsättningarna.

Wandén presenterar tre ekonomiska riktningar eller perspektiv som han kallar dem: det marxistiska, det neoklassiska och det postkeynesianska. Min första invändning är att detta är en ytterst dubiös indelningsgrund. En naturligare indelning skulle vara: merkantilism – klassisk ekonomi – marxism – neoklassicism – interventionism. Detta schema (som naturligtvis ger utrymme för underavdelningar bland huvudströmningarna) har två fördelar. Den första är att den låter historien starta tidigare (Marx var ju trots allt inte den ekonomiska debattens portalfigur). Den andra och viktigare är att den ställer frågan om statens förhållande till näringslivet i klar relief. Ska staten styra näringslivet, och i så fall hur mycket och med vilka medel, eller ska staten hålla tassarna borta och i så fall hur långt borta? På den frågan ger de olika riktningarna karaktäristiskt olika svar.

Med den indelningsgrunden har jag givetvis markerat att jag betraktar denna fråga som ekonomins själva grundproblem. För Wandén däremot förefaller frågan öronbedövande likgiltig. Att staten faktiskt ingriper i näringslivet är ett empiriskt faktum, och Wandén tycks inte finna något skäl att ifrågasätta sakernas tillstånd eller projicera ett alternativ; någon gång påstår han att alla ekonomer, oavsett perspektiv, är överens om ett visst mått av interventionism (en osanning som jag återkommer till).

Wandén gör en underindelning av neoklassicismen i ”konservativ” och ”keynesiansk” neoklassicism. Det är förstås märkligt att han finner denna användning av termen ”konservativ” helt oproblematisk. Det systematiska missbruket av termer som ”konservativ” och ”liberal” ligger emellertid utom ämnet för denna kritik. Väsentligare är att Wandén buntar ihop Keynes med neoklassikerna. Skälet är detta: neoklassikerna betraktar huvudsakligen marknaden som självreglerande; Keynes menade att staten måste hjälpa marknaden på traven. De båda riktningarna ger olika svar på en grundläggande stridsfråga, men just härigenom har de själva stridsfrågan gemensam och måste därför åtminstone försöka diskutera inom en gemensam referensram.

Längre fram ställer faktiskt Wandén frågan om inte Keynes snarare borde räknas till den riktning som kallas postkeynesiansk. Men han ger inget entydigt svar. Och egentligen är det ju också likgiltigt. Den verkliga frågan är om Keynes’ inflytande varit konstruktivt eller destruktivt. Keynes har utan tvivel medverkat till att förstöra den neoklassiska traditionen och därigenom banat väg för postkeynesianismen. (På liknande sätt, för övrigt, som Immanuel Kant tog död på upplysningstidens förnuftsfilosofi och banade väg för den moderna irrationalismen inom filosofin.)

Av de tre perspektiven föredrar Wandén det postkeynesianska, och jag ska därför börja med att granska hans framställning av detta perspektiv.

Postkeynesianismen står mittemellan marxism och neoklassicism. Den menar att marknadsekonomin nog har sina brister, och att planekonomin nog också har sina brister. Men framför allt menar den att både marxism och neoklassicism utfår från abstrakta scheman och därmed inte tar tillbörlig hänsyn till konkreta, empiriska fakta.

Ett exempel på hur Wandén kontrasterar neoklassicism och postkeynesianism: neoklassicismens grundläggande abstrakta schema är lagen om utbud och efterfrågan (priset på en vara eller tjänst sätts på en fri marknad så att utbud och efterfrågan balanseras, och priser och löner blir därmed ett system som informerar de ekonomiska aktörerna om det rådande förhållandet mellan utbud och efterfrågan). Detta är nog sant, menar postkeynesianerna, men bara på de marknader de kallar ”flexprismarknader” (i huvudsak råvarumarknader). Annorlunda förhåller det sig på ”fixprismarknaderna”, dit större delen av handeln med färdigvaror och halvfabrikat hör. Här är det i huvudsak producenternas villkor som bestämmer priserna.

Om detta vore sant, då skulle det inte finnas någon gräns uppåt för de priser producenterna bestämmer. Blotta det faktum att priser är lägre än oändligheten visar att det finns en punkt där producenterna måste ta hänsyn till konsumenternas efterfrågan. (Och omvänt: om konsumenterna ensamma bestämde priserna, utan att någonsin ha ett begränsat utbud att ta hänsyn till, skulle varje pris över noll vara oförklarligt.) Beviset på att lagen om utbud och efterfrågan är giltig är att dess förnekande leder till orimligheter av det här slaget.

Naturligtvis kan producenten, som Wandén påpekar, variera utbudet i stället för att jämka priset. I så fall måste han räkna in lagerhållningskostnaderna i sina kalkyler. Han måste också vara relativt immun mot konkurrens. Men detta kullkastar på intet vis lagen om utbud och efterfrågan. Det visar att konkurrensen på fixprismarknaden är begränsad. Varför är den begränsad? Rimligtvis på grund av institutionella faktorer som begränsar marknadens frihet, privilegierar etablerade producenter och hindrar nykomlingar från att bryta sig in på marknaden. Är då dessa institutionella faktorer oundvikligen nödvändiga, eller finns det en möjlighet att undanröja dem? Postkeynesianismen, som stoltserar med att till skillnad från neoklassicismen ta vederbörlig hänsyn till samhällsinstitutionernas roll, ger inget svar på frågan. Institutionerna finns där. ”Ours is not to reason why.”

Varför föredrar Wandén postkeynesianismen framför neoklassicismen? Därför att den undviker neoklassicismens ”abstrakta scheman” och allmänna, övergripande formler och nöjer sig med att studera empiriskt givna företeelser. Men alla de exempel på empiriska forskningar Wandén ger passar alldeles utmärkt in i de neoklassiska formlerna (exemplet ovan är bara ett av flera). Wandén identifierar konsekvent den allmänna lagen om utbud och efterfrågan med någon viss, specifik form av denna lag, visar att denna specifika form inte är den faktiskt existerande, och sluter sig därifrån till att den allmänna lagen är otillräcklig. (Ett annat exempel är att han betraktar lagen som satt ur spel på arbetsmarknaden i och med att löner avgörs genom förhandlingar mellan parterna. En sådan arbetsmarknad skiljer sig från en helt konkurrensstyrd på samma sätt som schackrandet i en arabisk basar skiljer sig från budgivningen på en auktion. Men båda styrs av lagen om utbud och efterfrågan, även om formerna skiljer sig.)

Postkeynesianismens dygder i Wandéns ögon är dessa: den är nyanserad (Wandéns favoritspinnord), den studerar den konkreta empiriska verkligheten utan att låta sig klavbindas av teorier. När Wandén säger att valet står mellan olika ekonomiska perspektiv, måste jag därför invända att postkeynesianismens främsta dygd tycks vara dess totala perspektivlöshet. Den saknar inte bara de klassiska ekonomernas i sina grunddrag riktiga perspektiv på den ekonomiska verkligheten, utan också marxismens i grund felaktiga perspektiv. Den studerar närsynt nyanser utan att anknyta till någon övergripande färglära.

Abstraktionsnivån på neoklassicismens teorier skulle enligt Wandéns synsätt vara ett tecken på att de saknar empirisk verklighetsanknytning. I själva verket står de på fastast möjliga empiriska grund: de utgår från ett faktum som den mest närsynte lätt kan konstatera, nämligen att varor köps och säljs. Existerade det inte köpare och säljare, då skulle det inte heller finnas utbud eller efterfrågan, och då gällde inte den klassiska ekonomins formler, och då levde vi inte i den värld vi lever i.

Hur presenterar då Wandén den neoklassicism han betraktar som alltför abstrakt och schematisk? Ja, han inte bara buntar ihop den med Keynes, han buntar också ihop alla olika ”konservativa” neoklassiker med varandra. Faktum är att de enda namn han nämner är Walras, Jevons och Menger (gränsnyttolärans upphovsmän) samt Milton Friedman. En lös gissning är att han huvudsakligen studerat neoklassicismen i Frank Knights och Chicagoskolans tappning. Hade han i stället studerat Mises och Hayek, skulle han förmodligen ha undvikit ett par, tre fallgropar. (Å andra sidan finns det ett tecken på att han har studerat Mises och Hayek: han presenterar på s. 119 en typiskt ”österrikisk” analys av förhållandet mellan planekonomi och tyranni. Men karaktäristiskt nog undviker han att ta ställning till den.)

Wandén lägger stor vikt vid det faktum att neoklassicismens teorier framställs i matematiska ekvationer, och tycks betrakta dessa ekvationers formella elegans som neoklassicismens främsta bidrag till det ekonomiska tänkandet. Men i verkligheten är det komplett likgiltigt om teorierna kläds i matematisk dräkt eller uttrycks på normalprosa. (Med skärpa understruket av Ludwig von Mises i Human Action! Faktiskt är normalprosan att föredra, eftersom den är begriplig för lekmannen.)

Jämviktsbegreppet innebörd har Wandén totalt missförstått, men det är möjligt att han delar detta missförstånd med många som kallar sig neoklassiker. Det finns inte och kan inte finnas något ”perfekt jämviktsläge” i en ekonomi. Om det gjorde det, skulle ekonomin frysa fast i stället för att befinna sig i utveckling. Jämviktsmodellen, liksom den klassiska ekonomins alla ”ceteris-paribus-resonemang”, är en ovärderlig hjälp för förståelsen av det ekonomiska skeendet, men bara om man inser att det är fråga om en tankemodell att jämföra det faktiska skeendet med. Den beskriver vad som skulle hända med ekonomin om inga nya faktorer tillstötte. I verkliga livet tillstöter alltid nya faktorer, jämvikten rubbas, man får en tendens mot ett nytt jämviktsläge som i sin tur rubbas, etcetera ad infinitum. (Återigen vill jag hänvisa till Mises’ Human Action.)

Att säga att neoklassicismens slutmål är en automatiskt ”perfekt” marknad är att jämställa den med vilken deterministisk samhällsuppfattning som helst.

Detta är några grundläggande missuppfattningar hos Wandén. På en punkt är han emellertid rent sakligt felaktig. Han låter nämligen (s. 109) påskina att alla ekonomer är överens om att staten måste ingripa för att reglera penningsektorn. Idén att denna sektor skulle kunna lämnas åt den oreglerade marknaden är tydligen en idé som inte ens får diskuteras. Det ska verka som om det bara kunde finnas ”konservativa” inflationister och ”keynesianska” hyperinflationister. Men såvitt jag vet är flertalet ”österrikiskt” influerade ekonomer ense om att staten ska hålla tassarna borta från penningsektorn också, något som skulle kunna realiseras genom en övergång till hundraprocentig guldmyntfot. (Självfallet kan man hysa olika åsikter om detta, men det är knappast hederligt att inte låtsas som om idén någonsin uttalats eller kunde uttalas.)

Men vad är det i grunden Wandén har emot det neoklassiska ”perspektivet”, utöver att det till skillnad från postkeynesianismen verkligen är ett perspektiv och inte bara ett konglomerat av empiriska iakttagelser? Jo, uppenbarligen detta att neoklassikerna kan bevisa att deras teorier håller streck. (Vi kan här lämna ur räkningen om bevisningen ges matematisk dräkt eller ej.) Eftersom teorierna är logiskt oantastliga (vilket Wandén flerfaldiga gånger medger), följer härav att de inte har med verkligheten att göra.

Det är intressant att Wandén ställer neoklassicism och marxism på samma nivå. Båda har ett perspektiv och är trogna sitt perspektiv. Båda är enligt Wandén (om än inte i verkligheten) logiskt oklanderliga. Men de uppnår detta till priset av bristande verklighetsanknytning.

Jag har redan påpekat vari neoklassicismens anknytning till empirin består. Men hur är det med marxismens påstådda motsägelsefrihet? Wandén ger en utförlig och såvitt jag kan bedöma korrekt beskrivning av mervärdes- och utsugningsteorin. Denna teori är faktiskt späckad med logiska motsägelser. (Att påvisa dem är inte ämnet för denna uppsats; jag hoppas kunna återkomma.) Det intressanta är att Wandén inte ser motsägelserna, inte gör något försök att leta upp dem, utan granskning accepterar marxismens vetenskapliga anspråk. Logiken har inte med verkligheten att göra i Wandéns tankevärld. Skillnaden mellan logisk logik och ologisk logik är därmed för honom ovidkommande.

Och därmed skulle vi vara inne på den filosofiska sidan av Wandéns världsbild.

(ii)

Liksom Wandéns ekonomiska tänkande mynnar ut i anti-ekonomi, mynnar hans filosofiska tänkande ut i anti-filosofi.

Søren Kierkegaard hävdade på sin tid att ”subjektiviteten är sanningen”. Vad man än må säga om Kierkegaard måste man ge honom det erkännandet att han var kompromisslös i sitt ställningstagande. Wandén är inte mycket för kompromisslöshet; hans utgångspunkt är en ”nyanserad” subjektivism, m.a.o. en som tar ställning utan att ta ställning. Hans mer eller mindre subjektiva utgångspunkt är att alla utgångspunkter är mer eller mindre subjektiva.

Det beklagliga för denne nyansernas älskare är att frågan objektivism–subjektivism inte tillåter något ”mer eller mindre”. Själva frågan fordrar ett ”antingen–eller”. Antingen bestämmer subjektet vad som är sant eller falskt, och då får den objektiva verkligheten snällt rätta sig därefter. Och om två olika subjekt har olika uppfattning, då blir det en fråga om de starkaste röstresurserna, eller de största muskelkrafterna, eller de vassaste vapnen, eller de effektivaste styrmedlen. Eller också accepterar subjektet den objektiva verkligheten som slutgiltig skiljedomare både i sitt helt privata liv och i sitt umgänge med andra subjekt.

Det går inte att, som Wandén försöker göra, komma ifrån detta antingen–eller genom att säga att ens utgångspunkter är ”delvis” subjektiva. Konflikten flyttar i så fall bara ett steg bakåt: på vilka kriterier ska en utgångspunkts subjektivitet eller objektivitet avgöras? På subjektiva kriterier eller på objektiva? Hur vi än svarar är vi genast tillbaka vid den ursprungliga stridsfrågan. Om vi inte accepterar objektiviteten hamnar vi inte bara i ett alla subjekts krig mot alla andra subjekt utan också i en oändlig regress.

Wandén försöker lösa problemet genom att göra en distinktion mellan ”hårda” och ”mjuka” fakta. Men jag kan inte se att han lyckas dra någon klar gräns mellan dem, och i själva verket menar han också att det är en fråga om gradering (om ”lite hårdare” och ”lite mjukare” fakta), och att det dessutom är ”mer eller mindre subjektivt” vilka fakta som kallas hårda respektive mjuka. Naturligtvis är distinktionen ohållbar. Ett faktum är ett faktum. Och alla fakta är ”hårda” i den bemärkelsen att de inte låter sig önskas bort. Subjektivisternas ”mjuka” fakta representerar bara deras egna önskedrömmar.

Wandén presenterar sin subjektivism i en form som på senare år blivit högsta mode: den s.k. paradigmteorin. När man tolkar verkligheten har man enligt denna teori att välja mellan olika ”paradigm”, som var för sig kan vara både motsägelsefria och överensstämmande med verkligheten, men som dessvärre säger olika saker om denna verklighet. Efter vilket paradigm man ska välja paradigm ger detta paradigmparadigm inget besked om. En grundidé är att verkligheten själv ser annorlunda ut, beroende på vilket paradigm man använder – fakta är ”teoriimpregnerade”, brukar man säga. Så att välja det paradigm som bäst stämmer med verkligheten duger absolut inte, eftersom verkligheten ser olika ut ur olika paradigms synvinkel.

Wandén föredrar termen ”perspektiv” framför ”paradigm”, eftersom denna term är lämpligare sedd ur hans perspektiv, ett perspektiv som han givetvis valt utifrån sitt eget mer eller mindre subjektiva perspektiv. Sak samma vilken term vi använder, den oändliga regressen rullar ändå.

Det resonemang jag här för är emellertid logiskt, och för Wandén spelar logiken ingen större roll, ty även den beror på ens perspektiv. För honom är aristotelisk logik och ”dialektisk logik” jämställda. Den aristoteliska tesen att ”ingenting motsäger sig självt” gäller enligt honom endast i ett statiskt, tidlöst fastfruset tillstånd; i det verkliga livet med dess förändring och utveckling gäller i stället den dialektiska tesen att ”allt motsäger sig självt”.

Genomgående hos Wandén är en falsk boskillnad mellan teori och praktik. Uttalanden av typen ”det stämmer i teorin, men inte i praktiken” återkommer alltsomoftast. Men vad menas med att en teori ”stämmer”? Var kan den stämma annat än i praktiken?

Men teorier betraktas av Wandén som frikopplade från den praktiska verkligheten. Abstraktioner abstraherar hos Wandén ständigt ”bort” från verkligheten. De är inte för honom korrekta identifikationer och integrationer av verklighetens fakta, de är något slags subjektiva hugskott som vi slänger som nät över verkligheten i hopp om att kunna fånga någonting i näten.

Finns det då något kriterium för en teoris riktighet enligt Wandén? Ja, teoriernas fruktbarhet (s. 65). Som objektivt kriterium är detta innehållslöst. Men så kan Wandén, som vi redan sett, knappast beskyllas för att vara objektivist. Termen ”fruktbarhet” har ett objektivt innehåll för en fruktodlare: om hans träd bär frukt, visar det att hans ympning, gödsling och allmänna omvårdnad varit riktiga. Men den metaforiska fruktbarheten kan inte frikopplas från frågorna ”för vem?” och ”för vad?” Det som är fruktbart för en ärlig knegare är inte nödvändigtvis fruktbart för en tjuv. Det frieri som är fruktbart för en passionerad älskare är inte nödvändigtvis fruktbart för en sol-och-vårare. Det ekonomiska synsätt som är fruktbart för produktiva människor är inte nödvändigtvis fruktbart för den offentliga sektorns byråkrater och administratörer. Allt beror på perspektivet, och det är symptomatiskt att Wandén väljer ett kriterium som med nödvändighet är perspektivbundet.

Ytterligare ett kriterium anges: anläggandet av ett ekonomiskt perspektiv ska bidra till ett godtagbart ekonomiskt beteende (s. 62, min kursivering). Godtagbart – för vem? Enligt vilket moraliskt normsystem? Inget svar ges. Kriteriet får hänga fritt i luften. Men med den vetskap vi nu har om Wandéns filosofi är det lätt att gissa svaret: perspektivet ska leda till ett beteende som Wandén finner godtagbart, utifrån sitt (mer eller mindre subjektiva) perspektiv.

Därmed skulle denna genomgång vara avslutad. Den har, hoppas jag, inte varit det allra minsta nyanserad. Wandén är inte ensam om sina idéer – de flesta av dem, om inte rentav alla, är av ett slag som genomsyrar och förgiftar hela vår intellektuella atmosfär. Förtjänsten med Wandéns bok är att han samlat dessa idéer på ett sätt som möjliggör ett samlat angrepp. Det angreppet är nödvändigt om vi ska återerövra såväl marknadsekonomin som dess filosofiska grund: objektivitet, logik, förnuft.


Denna recension var beställd av SAF-tidningen som emellertid inte publicerade den p.g.a. dess längd. (Jag skrev en version som bantats ned till en enda sida, men inte heller den togs in. Jag vet inte varför; en gissning så god som någon är att SAF-tidningen önskat sig en positiv recension. Jag fick emellertid betalt för mitt arbete.) Den publicerades senare i det allra första numret av tidskriften Nyliberalen (1984). Fast då tyvärr med så liten stilsort att den måste läsas med förstoringsglas.