Fortsatt ylande med de antiisraeliska ulvarna

Margot Wallström är persona non grata i Israel, och det är sannerligen inte mer än rätt. Det bästa vore förstås att Israel bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige, men det är nog för mycket att hoppas på.

Men Eskilstuna-Kuriren fortsätter att yla med de antiisraeliska ulvarna. Så här står det bl.a. i en ledare 19 januari 2015:

En tredje omständighet är att Israels utrikesdepartement leds av Avigdor Lieberman, en ökänd extremist. Bland hans prestationer finns en uppmaning att avrätta Knessets arabiska ledamöter.

Kollar man upp det här, finner man att vad Lieberman faktiskt föreslagit är att personer som samarbetar med Hamas och Hizbollah ska avrättas. Ja, dödsstraff kan ju alltid diskuteras, men att förvränga vad Lieberman sagt är djupt ohederligt. Och vad Hamas och Hizbollah själva inte bara förespråkar utan också verkställer varje gång de får en chans är ju dödsstraff på alla israeler de kommer i närheten av. Men att värja sig mot det, det kallar Eskilstuna-Kuriren ”extremism”.

Och både Hamas och Hizbollah, liksom även Fatah, dit Mahmoud Abbas hör, har Israels utplåning som sitt uttalade mål, inte någon tvåstatslösning. Att samarbeta med dessa grupper är självfallet landsförräderi. Men att värja sig mot det, det är också ”extremism” i Eskilstuna-Kurirens ögon.

Ett av de senaste tilltagen från Lieberman är att jämföra europeiska staters förhållningssätt till Palestina med undfallenhet gentemot Hitlertyskland över annekteringen av Tjeckoslovakien. ”Mängden av lögner, förvrängningar, felaktigheter och uppfinningar i diskussionerna i parlamenten i Europa är ytterligare ett kapitel av Sions vises protokoll”, sa den israeliske utrikesministern i ett anförande inför landets diplomatkår häromveckan.

Så rätt han har!

För att ytterligare illustrera vilka människor det är som bedriver Israels utrikespolitik kan nämnas Sverigeambassadören Isaac Bachman. Som en statusuppdatering på sin Facebooksida förra veckan lade han ut en text som kopplade muslimer som grupp till terror. En tes var att medan andra religioner lever i fredlig samexistens, skapar islam problem när den möter andra trosriktningar.

Bachman tog bort den här statusuppdateringen, eftersom han ansåg att den blivit misstolkad. Men vad är det som inte är sant här?

Jo, det är förstås riktigt att det överväldigande flertalet muslimer inte ägnar sig åt terror eller låter sig rekryteras till Islamiska Staten. De flesta muslimer är fredliga. Men med samma rätt och samma logik kan man ju säga att det överväldigande flertalet nazister inte tog anställning som lägervakter i koncentrationslägren. Men de var ju ändå medskyldiga. Och hur många muslimer opponerar sig högljutt mot jihadisterna?

Och vilka är det som är representativa för islam, det stora flertalet fredliga muslimer eller jihadisterna? Islams ”rätta ansikte” visar sig rimligen i Koranen och i hadithsamlingarna (d.v.s. yttranden av profeten Muhammed, vilka nogsamt redovisats av islamska lärde under tiden närmast efter Muhammeds död). Koranen innehåller uppmaningar att döda månggudadyrkare, och i hadithsamlingarna kan man läsa att judarna ska dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Klart och tydligt, och kan inte missförstås. (Se mina tidigare bloggposter Islam en fredens religion? och Vad Hamas vill.)

Texten är mycket lik en som finns på den islamofobiska amerikanska bloggen ”Stop the islamization of America”, vilket uppmärksammades av Svenska kommittén mot antisemitism.

Någon som hört talas om felslutet ”guilt by association”?

Eskilstuna-Kurirens ohederlighet i denna fråga vet inga gränser:

En [omständighet] är att Israel inte är intresserat av ett fredsavtal med Palestina. De israeliska bosättningarna, det främsta hindret för fred, har byggts på ockuperat område så gott som oavbrutet.

Det här bortser förstås från att islam grundades på 600-talet, långt innan det fanns en enda bosättning på Västbanken – och bosättarna gömmer sig ju inte heller bakom stenar och träd. Och var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden vet ju också att det är ”palestinierna” som envist motsätter sig en tvåstatslösning; ändå är det rutinmässig Israel som ges skulden. (Mer om detta i min tidigare bloggpost Vem är det som inte vill ha fred?)

En annan [omständighet] är att Israel kan företa praktiskt taget vad som helst ostraffat. USA:s permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och internationella inflytande i övrigt, stänger effektivt vägen för verkliga internationella sanktioner mot Israel.

Har det någonsin, sedan Israels tillblivelse 1948, förekommit annat än just internationella sanktioner mot Israel? Vad man beklagar sig över här är att sanktionerna inte lyckats ta knäcken på Israel.

Och att judarna har makten och dessutom kontrollerar pressen – det har vi väl hört förr?

$ $ $

Också Expressens ledarsida ylar med ulvarna. I en ledare samma dag (19 januari) kan man läsa detta:

Det är bevars inte bara Israels fel; palestinierna har också bidragit till att underminera en fredlig lösning. Men medan tiden går håller tvåstatslösningen på att begravas under bosättningsexpansionen. Verkliga vänner av fred måste därför tänka nytt. Vi har nått en kritisk punkt där nya vägar måste prövas. (Mina kursiveringar.)

Och vilka nya vägar talar Expressen om här?

Pressen behöver ökas på Israel.

Vad är det för nytt med detta? När har någonsin något annat gjorts för att lösa konflikten än just att öka pressen på – inte Hamas, Hizbollah eller Fatah, utan just Israel? Definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men att kalla detta nytänkande?

Ett sätt att göra det är att stärka palestinierna diplomatiskt för att skapa två mer jämbördiga parter. Sverige uppgraderade redan år 2011 den palestinska delegationen i Stockholm till en ambassad. Året därefter röstade vi ja till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Erkännandet ligger helt i linje med denna strategi.

Nej, det bryr jag mig inte ens om att kommentera.

$ $ $

Efter allt detta negativa något positivt. I en intervju i Världen idag 20 januari säger terrorismexperten Magnus Norell ställs bl.a. den här frågan:

Du menar också att det svenska erkännandet stärkt de mer hårdföra krafterna på den palestinska sidan, hur märks det?

Och Norell svarar:

Det visar ju att du kan nå fram till det du vill utan förhandlingar. De i Hamas, och även inom Fatah, som överhuvudtaget inte är intresserade av förhandlingar stärks av detta.

De som vill förhandla får det svårare. De måste försvara sig både mot kritik att det inte går, och att en annan linje fungerar mycket bättre.

Åtminstone en person som begriper vem det är i den här konflikten som inte vill se en förhandlingslösning.

$ $ $

Tröttsamt och tjatigt blir det att ständigt behöva påpeka allt detta. Tidigare bloggposter i ämnet finns samlade här.

Mer Lambertziana

Det har skrivits så mycket om terrorattentatet i Paris häromdagen att jag knappast har något att tillföra.[1] Men via bloggaren Göran Fröjdh hittade jag en artikel som dåvarande justitiekanslern (numera medlemmen av Högsta domstolen) Göran Lambertz skrev år 2006 i samband med Muhammedkarikatyrerna. Så här står det i ingressen:

I en global dialog borde staterna verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner. [Min kursivering.]

Och vem avgör vad som ska anses vara en nödvändig eller en onödig kränkning? Jo, det ska avgöras av FN! Så här skriver Lambertz själv:

Man måste stå upp för yttrandefriheten så mycket att man försvarar det som bedöms rättsligt, moraliskt och politiskt riktigt.

Så mycket, men inte mer, alltså.

Såvitt jag kan förstå finns det inte någon annan väg ur krisen än ömsesidig respekt och samtal.

Vi i väst måste lyssna och visa att vi försöker förstå vidden av kränkningarna och anledningen till reaktionerna. Världens muslimer måste försöka förstå hur vi i väst tänker när någon tillåter sig att kränka deras allra heligaste.

En sådan dialog bör initieras på global basis, kanske med inriktningen att en överenskommelse träffas inom FN:s ram. I överenskommelsen skulle man kunna säga ungefär så här:

  1. Yttrandefriheten och friheten att utöva sin religion är grundläggande värden och rättigheter.

Med detta i åtanke skall staterna, inom ramen för sina lagar, verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare. (Min kursivering.)

Översättning till begriplig svenska: Yttrandefriheten är okränkbar, så länge den inte kränker någon! Och att avgöra vilka yttranden som är kränkande är något som ska avgöras av FN!

(Det finns en punkt 2 också, men den är obegriplig; och artikeln som helhet är också tämligen obegriplig. Men vad är begripligt när det gäller Göran Lambertz?)

$ $ $

En som stod upp för yttrandefriheten så länge den bedömdes som ”politiskt riktig” men inte en tum längre var dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Hon …

… lovade arton muslimska ambassadörer att personligen be om ursäkt om en svensk tidning publicerade nidbilder av Muhammed. Det löftet höll hon. […]

Danska kritiker har beskyllt Sverige för att huka i debatten om Muhammedteckningarna. Men från den muslimska världen möter Freivalds försök att avstyra nya karikatyrer och nya våldsaktioner enbart beröm.

Ja, det är tur att vi har Göran Lambertz och Laila Freivalds som kan se till att vi inte missbrukar vår yttrandefrihet!

Nu missbrukar jag den i alla fall:

muhammedkarikatyr

Och idag är all världens politiker – t.o.m. Mahmoud Abbas – Charlie. I morgon – eller allra senast om en vecka – kommer de att vara sig själva igen.


[1]) Bland allt som skrivits kan jag rekommendera en bloggpost av Mons Krabbe och en artikel av Ayaan Hirsi Ali. Även Mark Steyn skriver bra om ”hashtagsolidtariten”. – Läs också gärna min tidigare bloggpost Islam en fredens religion?

Ryggradslösheten står Svenska Dagbladet för:

Vi har den här veckan avstått från att återpublicera rena Muhammed-karikatyrer eftersom sådana kan vara djupt stötande för många muslimer.

Men i samma tidning skriver Per Gudmundson bra om den svenska ryggradslösheten gentemot islam.

Och i Aftonbladet får vi som vanligt veta att alltihop är västvärldens eget fel.

Sverige har förresten inte monopol på ryggradslöshet. Om samma ryggradslöshet i Förenta staterna skriver Michael Hurd.

Och i det stora sammanhanget är nog det minst viktiga att Göran Lambertz är en knäppskalle. Det råkade bara vara det som inspirerade mig till bloggposten.

Islam en fredens religion?

Nytt försök till cirkulärinsändare.

Jag förstås inte hur någon kan hävda att islam är en ”fredens religion”. Jag har läst Koranen (i Zetterstéens översättning), och jag har inte hittat ett enda fredligt ord i den. Däremot har jag hittat följande:

Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig. – Sura 9:5

Vad är det för fredligt i det? Ja, talet om ”fridlysta månader” tycks ju antyda att islam är en ”fredens religion” vissa månader om året. Vilka månader som är fridlysta framgår dock inte av texten, bara att de är fyra till antalet. Lite längre fram i samma sura:

Striden mot dem som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig. – Sura 9:29

Fred blir det alltså först när vi har ödmjukat oss och underkastat oss islam.

Eller ta det här – som visserligen inte står i själva Koranen, utan är en ”hadith”, d.v.s. ett uttalande som härstammar från profeten själv:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden ska säga O Muslimer, o Abdulla, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.

Och varför skulle judarna behöva gömma sig bakom stenar och träd? Den enda rimliga förklaringen är att de ska förföljas, tills de inte har något annat att gömma sig bakom.

Hursomhelst visar detta citat att judehatet inom islam inte började med staten Israels bildande 1948 eller med bosättningspolitiken; det är lika gammalt som islam självt.

Kritik mot islam avfärdas allt som oftast som ”islamofobi” – och fobier ska man ju inte ha. Men vad är islamofobt med att citera Allahs och hans profets egna ord?

$ $ $

Så långt insändaren. På engelska finns det en sammanställning av Korancitat och ”hadithar” som alla handlar om ”berättigat” muslimskt våld, både mot judar och mot otrogna i allmänhet. (Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon liknande sammanställning på svenska.)

$ $ $

Någon idiot mindre läskunnig på Facebook hänvisade mig till Muhammeds sista predikan som ett exempel på hur fredlig islam är. Så här står det t.ex.:

Hela människosläktet är från Adam och Eva, en arab är inte överlägsen en icke arab inte heller är en icke arab överlägsen en arab; en vit är inte överlägsen en svart inte heller är en svart överlägsen en vit – förutom när det gäller fromhet och goda handlingar. Lär er att varje muslim är en broder till varje muslim och att muslimer utgör ett broderskap. Ingenting ska bli lagligt för en muslim som tillhör en annan muslim om det inte givits frivilligt och villigt. Tillfoga därför inte er själva någon orättvisa.

Så det skulle alltså visa att allt prat om att döda månggudadyrkarna och judarna bara var tomt prat och att islam inte vill döda en enda varelse? Men alla som kan läsa ser ju att det bara handlar om att muslimer är bröder med andra muslimer, inte att alla människor är bröder.

Ja, någon sorts fred kommer det att bli den dag islam vinner världsherravälde och det inte finns några månggudadyrkare eller judar – eller några otrogna alls – kvar att döda.

Och detta är ju något som är gemensamt för alla totalitära ideologier, religiösa eller (som kommunismen) sekulariserade: Man inbillar sig att så snart den egna ideologin segrat och tagit ledningen och makten, kommer det att bli fred på jorden.

Vem är det som inte vill ha fred?

Hamas - IsraelFör en tid sedan skrev jag en bloggpost, Vad Hamas vill, som förklarar varför det aldrig någonsin kan bli någon förhandlingslösning eller tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och terrorgrupperna i Palestina: Både Hamas och Fatah har som sitt slutmål att helt utplåna staten Israel och göra hela området ”judenrein”. Att inbilla sig att man kan förhandla om formerna för ens egen utplåning (något som de israeliska ledarna tydligen inbillar sig, att döma av hur många gånger de gått tillbaka till förhandlingsbordet och hur många smärre eftergifter de gjort under årens lopp) är förstås rent önsketänkande; och definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Budskapet i min bloggpost har uppenbarligen inte gått hem; och Allah förbjude att svenska opinionsbildare någonsin skulle läsa min blogg; hemska straff väntar dem då efter döden.[1]

Sedan 2001 har det avfyrats mer än 15 200 raketer mot Israel, d.v.s. i genomsnitt tre om dagen. Och detta är alltså ett genomsnitt – vissa perioder har det varit lugnt, andra perioder har det kommit betydligt fler raketer. Någon siffra på antalet dödsoffer för dessa attacker har jag inte, men jag tror inte de är alltför många: Israel har byggt skyddsrum och har, i varje fall numera, ett effektivit anti-missilförsvar. (Däremot är det klarlagt att många barn i Israel lider av post-traumatisk stress p.g.a. beskjutningarna. Att barnen blir skrämda av att behöva springa ned i skyddsrum med jämna eller ojämna mellanrum är självklart, antingen man använder en fin psykiatrisk diagnos på det eller ej.)

Hursomhelst: Det händer att Israel får nog av det här och bestämmer sig för att ta itu med Hamas; och de gånger det händer kommer det som ett brev på posten – eller snarare: som ett Nigeriabrev med e-posten – anklagelser mot Israel för att bryta freden och omöjliggöra den där fredliga lösningen som alla tror kommer, bara Israel bestämmer sig för att glömma bort att Hamas och Fatah vill förinta staten Israel och göra området ”judenrein”.

Det första som händer när Israel denna gång agerar i självförsvar är att Dagens Nyheter publicerar en artikel av den israeliske ”fredsaktivisten” Gideon Levy under rubriken Israel vill inte ha fred. Ja, ni kan läsa artikeln och spana förgäves efter det minsta omnämnande av det faktum att både Fatah och Hamas har Israels utplånande på sitt program. Nej, det kan ju aldrig vara det som är problemet; problemet är att Israel inte gärna vill se sig självt utplånat.

Som man kan vänta sig publicerar också Aftonbladet en artikel på samma tema av Torsten Kälvemark. Inget om Fatahs och Hamas slutmål där heller, förstås. Men det slutar med ett intressant citat:

Det finns ett berömt uttalande av Chaim Weizman, Israels förste president: ”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.”

Varför ska då inte arabvärlden dömas efter sitt sätt att behandla judarna?

Ibland blir det helt absurt. I en kolumn i Aftonbladet skriver Elisabet Höglund att Israel redan 1948, direkt efter statens bildande, började krig mot arabvärlden. (Nu korrigerat i nätversionen, men i papperstidningen har det inte kommit in någon rättelse.) Vad ska vi höra härnäst? Att det var Polen som startade Andra världskriget? Eller rentav att det var de polska judarna som låg bakom kriget och att detta var orsaken till att Hitler var så avogt inställd mot judar och att gaskamararna i koncentrationslägren var en akt av självförsvar?

Men allt det här pratet om att Israel inte vill ha fred (medan Fatah och Hamas inget högre önskar än fred) borde väl ha vederlagts en gång för alla (förutom att det är självvederläggande) av den här incidenten: Den 15 juli kl. 9 på morgonen gjorde Israel eldupphör i stridigheterna. Hamas varade omedelbart på detta eldupphör med ett 50-tal raketangrepp mot Israel. Men fortfarande skulle det alltså vara Israel som inte vill ha fred, och Hamas som är berett att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra slut på våldet. – Aftonbladet rapporterar om detta, men inte för att säga att Hamas brutit vapenvilan, utan för att säga att Israel gjort det.

Åter till raketbeskjutningarna: Israel anklagas rutinmässigt för att använda oproportionerligt våld, när det kommer till vedergällning. Men vad skulle ett proportionerligt våld vara? De få dagar då Hamas inte avfyrar några raketer, ska Israel inte heller göra det. Kommer det en eller två, ska Israel svara med en eller två; och de dagar det kommer 50 eller 100, då först ska Israel svara med 50 eller 100. Någon markinvasion kan det aldrig bli tal om, eftersom Hamas inte inleder någon markinvasion mot Israel.

Men även om Israel gjorde på det viset, skulle antalet dödssiffror i Gaza bli oproportionerligt stort. Israel har sina skyddsrum och sitt anti-robotförsvar. Vad finns det i Gaza? Jo, en del skyddsrum finns där också; men de är reserverade för Hamas egna ledare. Hamas är väldigt noga med att placera sina avfyrningsramper på tättbebyggt område. Israel är noga med att förvarna om sina attacker, via sms eller med flygblad, så att oskyldiga civila ska ha en möjlighet att förflytta sig därifrån; Hamas uppmanar tvärtom civila att stanna kvar. Israel försöker åtminstone hålla dödssiffrorna nere; Hamas har inte det ringaste intresse av att spara Gazas egen befolkning; de räknar kallt med att få omvärldens sympatier; och det får de också, eftersom ”världsopinionen” uppenbarligen har huvudet djupt nedborrat i sanden.

Och varför gör inte Hamas detsamma, när de avfyrar sina raketer mot Israel, d.v.s. meddelar i förväg när raketerna kommer, så att oskyldiga israeler kan sätta sig i säkerhet? Frågan är förstås retorisk; men det säger en hel del om opinionsläget att den överhuvudtaget ska behöva ställas.

Och en sak till: Det finns gott om glesbefolkade områden på Gazaremsan, dit Hamas skulle kunna förlägga sina avfyrningsramper, ifall Hamas brydde sig det ringaste om Gazas egen befolkning. I stället förlägger man dem alltså till Gaza City, och gärna i anslutning till skolor, sjukhus, hotell och t.o.m. moskéer, allt för att försäkra sig om så många civila dödsoffer som möjligt att visa upp för världen. Men detta är alltså något som ”världsopinionen” helt och hållet blundar för.

Och så det rutinmässiga påståendet att Hamas våld inget annat är än ett svar på Israels ockupation. Uppenbarligen glömmer man, eller väljer att blunda för, att ockupationen av Gaza upphörde år 2005 och att de israeliska bosättningarna på Gazaremsan i samband med detta utrymdes. Man skulle ju ha trott (och trodde det, naivt nog, också) att detta skulle leda till fred och att Gaza skulle resa sig ur sin misär. Ja, det skulle det också ha gjort – om det inte vore för Hamas.

Västbanken är fortfarande ockuperad, och bosättningarna där finns kvar. Så varför kommer våldet idag just från Gaza och inte från Västbanken? – Och varför ser vi inte något politiskt våld från den minoritet (ca 20%) araber som lever och bor inom Israels gränser?

(Sedan bortser man ju också från den historiska bakgrunden till ockupationen. Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel inte bara Västbanken och Gaza, utan också Golanhöjderna och Sinai. Men Sinai lämnades snart tillbaka till Egypten, i utbyte mot fred. Och Israel har hela tiden varit villigt att också lämna tillbaka Golanhöjderna[2], Västbanken och Gaza – ”land för fred” – men det har inte kommit någon fred. Ändå kallas ockupationen ”illegal”.)

Likaså anklagas Israel rutinmässigt för att ha en blockad mot Gaza, fastän det dagligen fraktas in förnödenheter från Israel till Gaza. Israel är väldigt noga med att se till att det inte smugglas in vapen till området. De som kallar detta ”blockad” måste ju då mena att vapen ska smugglas in och sättas i händerna på Hamas.

Ett ord om bosättningarna

En av de värsta illusioner som grasserar är att konflikten skulle bottna i Israels bosättningspolitik och att det skulle bli fred, bara Israel utrymmer bosättningarna.

För det första är det ren lögn att bosättningarna skulle vara stulna, bara för att de finns på ockuperad mark. Marken är köpt och betald. Att kalla det stöld är som att påstå att danskar och tyskar stjäl svensk mark, när de köper sommarstugor i Sverige.[3]

För det andra är detta blott och bart ett krav på att Västbanken (och tidigare även Gaza) ska hållas ”judenrein”. Men Hamas och Fatahs krav är att hela Israel ska bli ”judenrein”. Att utrymma bosättningarna skulle de bara se som en delseger och ett steg på vägen mot slutmålet. (Och utrymningen av bosättningarna på Gazaremsan ledde inte till fred. Men definitionen på vanvett är som bekant att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.)

Och sist men långtifrån minst är det muslimska judehatet inte någon färsk företeelse. I Hamas stadga citeras profeten Muhammed:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd.[4]

Profeten Muhammed levde på 600-talet, åtskilliga århundraden innan det fanns en enda bosättning på av Israel ockuperat område!

Antisemitisk ”kritikstorm”

Det går förstås inte att skriva om opinionsläget i den här frågan utan att ta upp Stefan Löfvens uttalande.

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.

Det här är ett intetsägande och till intet förpliktigande uttalande. Löfven skrev precis vad man kan förvänta sig av en ledande politiker som vill maximera antalet röster i det kommande valet och därför inte vill stöta sig med vare sig den ena sidan eller den andra – så han försöker fördela ansvaret jämnt mellan de stridande parterna och uppmanar båda att ”gå tillbaka till förhandlingsbordet”.[5]

Men denna mesiga och intetsägande halvmesyr till ställningstagande fick Aftonbladet att rapportera om en våldsam kritikstorm mot hans uttalande. Ni vet förmodligen redan vad den här kritikstormen gick ut på, men jag länkar ändå till en rapport med skärmdumpar från hans Facebooksida. Läs så mycket av det ni orkar utan att drabbas av spykänslor[6]. Och kom sedan och säg att motståndet mot Israel inte är antisemitiskt motiverat!

$ $ $

Sällan har Ayn Rands definition av ”evasion” varit mer tillämplig än i denna fråga:

… inte blindhet, utan vägran att se;
inte okunnighet, utan vägran att veta.

Eller, med några svenska synonymer: blunda för fakta, ha skygglappar för ögonen, vända bort blicken, slå dövörat till, sticka huvudet i sanden.

$ $ $

För att inte vara alltför negativ ska jag ge några länkar till artiklar med lite mer vett och sans och normal mänsklig anständighet.

Först Israels ambassadör, Isaac Bachman, som fick in en debattartikel i Expressen 16 juli under rubriken Hamas främsta offer är de som bor i Gaza.

Och till min oförställda häpnad fick Bachman också in ett inlägg i Aftonbladet under rubriken Hamas bär skulden för de palestinska offren.

Göran Fröjdh har bloggat under rubriken Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död.

Benjamin Katzeff Silberstein skrev i Svenska Dagbladet 15 juli under rubriken Palestiniernas främsta fiende.

Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel skriver i Vestmanlands Läns Tidning 17 juli under rubriken Grova anklagelser mot Israel.

Det absurda i Aftonbladets påhittade kritikstorm har förstås uppmärksammats av fler än mig:

Bitte Assarmo i Folkbladet.

Marika Formgren i Barometern.

Judehat är inte kritik (ledare i Sydsvenskan)

Åke Wredén i Eskilstuna-Kuriren.

Christian Dahlgren i Östgöta-Correspondenten.

PS: Upptäckte just att också Stefan Karlsson har bloggat om konflikten.

Och en blogg jag kan rekommendera är Sapere aude!

$ $ $

Och till sist nänns jag inte undanhålla er den här rapporten från Amerikas bästa och pålitligaste nyhetskälla, The Onion.

$ $ $

Här hittar ni tidigare bloggposter i detta ämne.


[1]) ”Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis.” (Koranen, sura 4, vers 49; citerat av mig i Koranstudier.)

[2]) Under förutsättning att Syrien erkänner Israels rätt att existera som stat, vilket Syrien vägrat. Se Wikipedia.

[3]) En poäng som jag plankat från Jacob Svoboda.

[4]) Detta är en hadith, d.v.s. ett uttalande av Muhammed som nedtecknats av hans anhängare under hans livstid eller kort efter hans död. I själva Koranen har jag inte hittat någon uppmaning att helt utrota judarna; däremot innehåller den ett flertal klagomål över att judarna inte lyssnat till sina egna profeter, vilka Muhammed ansåg sig begripa så mycket bättre än judarna själva.

[5]) Lika intetsägande och till intet förpliktigande är detta uttalande från socialdemokraternas utrikespolitisks talesman Urban Ahlin:

Upptrappningen av konflikten är mycket allvarlig. Våldet från bägge parter måste upphöra så att det finns förutsättningar för fredssamtal.

En hel värld fördömer morden på de tre israeliska tonåringarna och den palestinske pojken från Jerusalem. Vi fördömer också Hamas raketbeskjutning mot Israel och kräver att den upphör.

Men vi måste nu vara lika tydliga i reaktionen mot de Israeliska bombningarna av Gaza. Israels reaktion måste vara proportionerlig och i enlighet med folkrättens principer.

I det akuta skedet måste våldet, från båda parter, upphöra. På längre sikt har alla parter ett ansvar att återgå till förhandlingsbordet.

För att fred och en tvåstatslösning ska bli möjlig måste vi skapa goda förutsättningar. Det innebär att bosättningspolitiken och att handeln med varor från bosättningarna som ger indirekt stöd till Israels illegala ockupation upphör. Sverige bör därför införa märkning av produkter från bosättningarna.

Ja, om man nu bortser från sådana petitesser som att Ahlin går Hamas ärenden genom att kalla ockupationen illegal och kräva ursprungsmärkning av produkter från bosättningarna.

[6]) Några smakprov:

Utrota alla judar, de äckligaste människor som finns.

Börjar nästan önska att Hitler finns kvar.

Stefan, jävla jude, ska dricka ditt blod.

Dra åt helvete, din jude!

Din fegis, böjer dig för sionistlobbyn

Glöm inte att Israel styr den globala median idag.

Svensk media ägs av sionister, så Sverige är också under ockupation.

Judarna styr världspolitiken.

Varför pratar ingen om hur Rothschild skapade Israel med sina pengar och makt?

Du är en springpojke för Bilderberggruppen.

Israel ska skickas rakt ut i Medelhavet.

Bör väl räcka för att framkalla spykänslor?

Svar till Mattias Gardell

Mattias Gardell skrev på Aftonbladets kultursida igår (18 juli) under rubriken Inför övergrepp kan man inte vara neutral. Mitt svar:

Mattias Gardell har så rätt: Man kan inte anständigtvis förhålla sig neutral i konflikten mellan Israel och Hamas.

Gardell, liksom Aftonbladets kulturredaktion, vet lika väl som jag att Hamas och Fatah har Israels totala utplåning som sitt slutmål – det står i deras respektive partiprogram, och båda finns på nätet i svensk översättning, så det finns ingen ursäkt i världen att vara okunnig om det.[1]

I Hamas program citeras profeten Muhammed, som säger att judarna ska bekämpas och dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Detta kan bara betyda, inte bara att judarna ska jagas bort, utan att de ska utrotas.

Gardell, och Aftonbladets kulturredaktion, vet också lika väl som jag att Hamas fullt avsiktligt placerar sina avfyringsramper inom tättbebyggt område, gärna i närheten av skolor och sjukhus, så att de inte kan slås ut utan att det blir civila offer. De skyddsrum som finns i Gaza är reserverade för Hamas egen ledning. Hamas är överhuvudtaget inte intresserat av att skydda civilbefolkningen; tvärtom vill man se så många civila offer som möjligt, eftersom de kan användas i propagandasyfte.

Så hur kan neutralitet vara en möjlighet i denna konflikt?

Aftonbladet borde byta partibeteckning till ”oberoende nazistisk”.

(Partibeteckningen har jag plankat från en av mina Facebookkontakter, vilket jag hoppas han inte har något emot. – F.ö. var Aftonbladet oberoende nazistisk redan under krigsåren – åtminstone tills krigslyckan vände och det blev opportunt att vända kappan efter vinden.)

$ $ $

PS. På tal om Aftonbladets nazistiska/antisemitiska förflutna: Det följande stod att läsa i Aftonbadet 14 augusti 1941, i samband med en ”förflyttning” (d.v.s. fördrivning) av judar som ägde rum i Litauen:

Vi sågo judarna på gatorna. Där kommo de ute i körbanan, alla märkta med den gula stjärnan…. Det var icke uppbyggligt. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. Såsom situationen var, låg det också i judarnas intresse att de samlades för sig. Ghettot fick de inte lämna utan tillstånd. Och ingen fick utan särskild tillåtelse besöka det. Det skulle betyda lugn och ordning i staden. Det skulle betyda att den inhemska befolkningen fick sin chans att skapa sitt eget liv. [Min kursivering.]

$ $ $

[1]) Här hittar ni Hamas stadga, och här hittar ni Fatahs (PLO:s) stadga.

$ $ $

Uppdatering 2 augusti 2014: Med anledning av Gardells senaste artikel i Aftonbladet har jag skickat följande svar:

Mattias Gardell är professor i religionsvetenskap och expert på islam. Det kan därför inte vara av okunnighet som han i sin artikel i dagens Aftonbladet (2 augusti) förtiger vad som faktiskt kommer att hända den dag Hamas, Fatah och/eller Islamiska jihad har ”befriat” Palestina: nämligen att hela området kommer att göras ”judenrein”, och att de judar som vågar stanna kvar – i enlighet med profetens egen uppmaning – kommer att dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Det är inte okunnighet; det är lögnaktighet.

Och Aftonbladet är fortfarande lika antisemitiskt som det var under krigsåren.

Det Palestina behöver befrias från är förstås just Hamas och de andra terrororganisationerna. Så någon borde skriva en glödande framtidsvision om den frihet som väntar både judar och araber i Palestina, ifall det någonsin skulle bli verklighet.

Några ord om teori och praktik

Innan jag lämnar Ibn Khaldun därhän och lämnar tillbaka boken till biblioteket (där den får samla damm i magasinet tills någon annan börjar intressera sig för den) vill jag ge ett citat till – dels för att det är en smula småroligt, dels därför att den belyser en viktig poäng: hur teoretisk kunskap förhåller sig till praktiskt handlande (och vice versa):

Den arabiska filologin är bara en (teoretisk) kunskap om (grammatiska) regler och former. Det är kunskapen om en egenskap men inte egenskapen eller vanan själv. Snarare är den jämförbar med en person som har en teoretisk kunskap om ett hantverk, t.ex. skräddarens, men inte vet hur han ska utöva det i praktiken. En sådan person skulle kunna förklara några av skrädderiets tillvägagångssätt som följer: Man trär in tråden i nålsögat; man för in nålen i två stycken sammanhållet tyg; man drar ut den på andra sidan på ett visst avstånd, återför den till den sida där man slutade, drar ut den framför det hål där den först gick in, så att det blir ett visst mellanrum mellan de första båda hålen. På detta sätt kan han fortsätta och beskriva hela operationen och ge en beskrivning på hur man fållar, vadderar och skär upp knapphål, tillsammans med alla de andra aspekterna av skräddaryrket. Men om han uppmanades att göra någonting av de (saker han talar om) med sina egna händer, skulle han inte på något sätt förmå det.

Likaså skulle en person som känner till snickeri kunna ombedas klyva ved. Han skulle säga: Man placerar sågen längst upp på ett stycke ved; en individ håller i ena ändan av sågen och en annan mittemot honom i den andra; de båda skjuter och drar och sågens vassa tänder skär genom trästycket, tills det kommer ned till botten av det. Men om en sådan person uppmanades praktiskt utföra det, skulle han inte kunna göra det.

[…] Kunskap om reglerna är kunskap om hur man använder dem men inte det faktiska bruket av dem. Därför finner vi att många framstående grammatiker och skickliga filologer, som har en allomfattande kännedom om de reglerna, gör många misstag och begår många språkfel, när de uppmanas skriva några rader till en kollega eller vän eller författa ett klagomål om någon orättvisa eller någonting annat de skulle vilja framföra. De kan inte sätta samman orden och uttrycka vad de vill säga på ett sätt som gör det arabiska språket rättvisa. (S. 596f.)

Ibn Khaldun skriver om det arabiska språket, men det är ju precis lika tillämpligt på språk och språkkunskaper i allmänhet.

Lägg märke till att små barn inte behöver den minsta lilla grammatiska regel för att lära sig sitt eget modersmål. Och barn som växer upp i en tvåspråkig (eller rentav flerspråkig) miljö har inga svårigheter att lära sig båda (eller rentav alla) språken och inga större svårigheter att skilja de olika språken åt.

Ja, det finns ett fenomen som kallas ”halvspråkighet”, där invandrarbarn varken behärskar sitt eget hemspråk eller svenskan särskilt väl. Jag har inte forskat i ämnet, men min första reflexion är att det måste ses som ett misslyckande för skolan. Att ett barn i förskoleåldern så snabbt tillägnar sig språket eller språken betyder ju inte att det är fullärt. Språket eller språken måste talas och skrivas och läsas för att den där språkvanan verkligen ska utvecklas. Får de inte den utökade språkvanan, står de förstås och stampar på samma språkliga fläck. Får de denna språkvana, så blir de även som vuxna två- eller flerspråkiga.

När man sedan kommer upp i åren och ska lära sig ett nytt främmande språk, är grammatik ett nödvändigt stöd för inlärningen. Nödvändigt, men inte i sig tillräckligt. Språk består inte bara av grammatik, utan också, och än mer, av ord!

Själv behärskar jag två språk, svenska och engelska[1]; danska och norska kan jag läsa obehindrat, eftersom de skandinaviska språken ligger varandra så nära; och de ord som skiljer sig från svenskan är rätt lätta att klura ut betydelsen av.[2] Min tyska är lite sisådär; att läsa ett kort stycke på tyska går bra; men jag skulle aldrig kunna läsa vare sig Kant eller Menger eller Böhm-Bawerk i original: det skulle ta alldeles för lång tid. Andra språk, som franska, spanska, latin och forngrekiska har jag ett hum om, men inte mer.

Jag har heller inga problem med äldre svenska. Att det är gammalstavning, att verben har pluralformer och att bruket av konjunktiv (”finne” och ”ginge” i stället för ”fick” och ”gick”[3]), eller att somliga verb förr böjdes starkt i stället för svagt (”hjälpa, halp, hulpit, hulpen”) – det bereder mig inga som helst problem. Ibland skiljer sig också enstaka ord: på 1700-talet skrev man t.ex. ”förfarenhet” där vi idag säger ”erfarenhet”. – Hursomhelst, så kan jag läsa svenska ända tillbaka till bibelöversättningen av år 1541 (eller 1526, men då var det bara Nya testamentet som översattes). Men medeltidssvenska behärskar jag lika illa som jag behärskar modern isländska eller färöiska.[4]

Och detsamma gäller engelska. Jag har läst en del av Shakespeare i original, och också John Lockes Two Treatises on Government, utan större besvär. En del ord stavas annorlunda, t.ex. ”publick”, ”shew” i stället för ”show”, ”chuse” för ”choose”, m.m. Och att Shakespeare konsekvent kortar ner ”it is” till ”’tis” och inte ”it’s” gör ju honom inte direkt oläslig. – Men med engelska gäller detsamma som med svenska; jag kan läsa Shakespeare, men jag kan definitivt inte läsa Chaucer, än mindre Beowulf, i original.

Men grammatiken har jag aldrig haft något problem med, fastän andra språks grammatik kan skilja sig väsentligt från svenskans. Ta t.ex. den tyska vanan att alltid placera det finita verbet sist i satsen; eller franskans oändligt omständliga sätt att ställa frågor (”qu’est que ce que ça?” i stället för det enkla ”vad är det?”); eller att de berömda raderna i The Fountainhead, ”För att säga ’jag älskar dig’ måste man först kunna säga ’jag’”, inte går att översätta till latin, där det heter ”Te amo” och jaget finns inbakat i verbformen ”amo”. (För att säga ”te amo” måste man först kunna böja verbet ”amo”. Poängen i uttalandet går liksom inte hem.) – Det som hindrar mig från att tala dessa språk och att läsa dem utan ständigt slående i ordböcker är förstås att jag har ett synnerligen begränsat ordförråd.

Skulle jag få för mig att lära mig finska (eller något annat finskt-ugriskt språk), kommer jag säkert att snabbt kunna lära mig det utvecklade kasussystemet i dessa språk (där mycket vi uttrycker med prepositionsuttryck i stället uttrycks med kasusändelser). Men för att verkligen lära mig språket skulle jag vara tvungen att bosätta mig i Finland, prata med finnar, läsa finska tidningar och ge mig till att läsa Kalevala och Väinö Linna i original.

Och skulle jag få för mig att lära mig swahili (eller något annat bantuspråk), skulle jag snabbt lära mig att språket har kongruensböjning mellan subjekt och predikat (i stället för ”POS är duktig på svenska” säger de ”Han POS han är duktig på svenska”). Men det hjälper mig inte stort, om jag inte också lär mig en massa ord på swahili.

Jag befinner mig alltså i samma situation som teoretikerna i citatet ovan, som kan beskriva hur skrädderi och snickeri går till men aldrig själva skulle kunna sy en kostym eller ens klyva ett vedträ.

Det här var egentligen bara en enda lång utvikning. Vad jag ville skriva om var hur man utövar dygder.

Men det har jag ju skrivit om förr. Se min gamla bloggpost Hur blir man dygdig? Vad finns att tillägga?

Ja, det skulle vara att den som bara har läst Nikomachiska etiken eller dygdkatalogen i ”Galts tal” inte blir ett dugg mer dygdig bara av det. Och är han redan dygdig har han redan blivit dygdig av mångårig vana innan han läste dessa texter.

Att det inte behöver råda någon dikotomi eller oöverbrygglig klyfta mellan teori och praktik är förstås en av grundpelarna i objektivismen. Men att det inte behöver finnas någon sådan klyfta, eller att det inte borde råda någon klyfta, betyder ju inte att det inte ofta finns en sådan klyfta. Teoretikern som inte kan omsättas sina teorier i praktiken är ett exempel; likaså praktikern som inte förmår abstrahera någon teori ur sin praktik.

Ändå måste jag säga att i det här fallet är ena sidan av det falska myntet betydligt falskare än det andra. [5] Människor som talar vitt och brett om att vi behöver en rationell filosofi (och att endast en rationell filosofi kan rädda vår civilisation från undergång) ger jag inte ett vitten för, så länge de inte är rationella för övrigt. Och människor som breder ut sig om hederlighetens och rättvisans dygder tapper jag all respekt för, ifall de är ohederliga och orättvisa mot mig själv eller mot personer jag uppskattar och beundrar. De är inte ett dugg bättre än Ibn Khalduns skrädderi- och snickeriteoretiker. Deras ord är som ljudande malm och klingande cymbal i mina öron. Hur mycket bättre då, om man hittar någon som är rationell, hederlig och rättvis utan att ens ha läst ett ord av Ayn Rand![6]

Nu överlämnar jag vidare funderingar åt läsaren och hoppas att denna bloggpost inte bara samlar damm.


[1]) Ja, någotsånär. Det händer fortfarande att jag måste slå upp något enstaka ord. Men det kan ju faktiskt hända med svenska också.

[2]) För många år sedan läste jag en insändare i tidskriften Nyliberalen som skrivits av en norrman men blivit översatt till svenska av någon som inte hade den blekaste aning om norska språket. T.ex. översattes norskans ”overfladisk” med ”överflödig”. Det betyder förstås ”ytlig” – och det vet man, om inte annat, så för att det norska ordet för ”yta” är ”overflade”.

[3]) Konjunktiven verkar vara på utdöende, både i svenskan och i engelskan. Jag ville det inte vore så.

[4]) På den tiden jag undervisade i svenska på KomVux hade läroboken ett kort kapitel om språkhistoria. Det började med runinskrifter, gick vidare till medeltidssvenska (vad jag minns hade de ”Bliver lekare slagen” ur Äldre Västgötalagen, eller om det var den där historien om hur Djävulen sitter och viskar i kyrkbänkarna) och sedan vidare framåt till dagens svenska. Ur pedagogisk synvinkel är ju det här helt åt pepparn, eftersom man går från det svåraste till det lättaste. Så jag vände på kuttingen när jag höll lektionen. Inte för att spelar så stor roll; med ett enda kapitel och en enda lektion lär man inte bli fullärd i svensk språkhistoria.

[5]) Det här gör förstås ”falskt mynt” till en inadekvat metafor, eftersom ett falskt mynt rimligen är lika falskt på båda sidor. Men ni begriper nog vad jag menar i alla fall.

[6]) Medges dock att jag inte hittat någon sådan person.

Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun

Jag började inte läsa Ibn Khaldun för att lära mig något om islams inställning till förnuft och logik, eller för att lära mig att vissa av Immanuel Kants idéer föregripits av muslimska medeltidsfilosofer – dessa lärdomar kom s.a.s. på köpet. Jag började läsa honom därför att jag blivit tipsad om att han gjort några intressanta ekonomiska iakttagelser.[1] Och det hade han också.

Lafferkurvan[2] känner ni säkert till – den som säger att ett för högt skatteuttag är kontraproduktivt även ur skatteverkets synvinkel. I all enkelhet:

Är skatten 0% blir det förstås inga skatteintäkter. Men om skatteuttaget är 100%? Vad händer då?

a)     Folk betalar snällt in hela skatten, och sedan svälter de ihjäl, när de inte längre har något att leva på. Därmed blir det inga skatteintäkter alls. Inte något troligt scenario, men:

b)     Folk betalar in skatten och försöker sedan leva på de allmosor bidrag staten/skatteverket ger dem. Men vad var i så fall vitsen med att ta ut 100% i skatt, när en stor del ändå måste betalas tillbaka?

c)      Folk vägrar blankt att betala in skatten, och då får vi skatterevolt och revolution. Också kontraproduktivt ur skatteverkets synvinkel.

d)     Folk gräver ner en del av sina pengar på ställen där skattmasen inte kan hitta dem (eller måste lägga ned enorma resurser på att hitta gömställena). Detta är nog det troligaste scenariot.

Alltså måste det optimala skatteuttaget, ur skatteverket egen synvinkel, ligga någonstans mellan 0% och 100%. Det här säger förstås väldigt lite om var exakt denna punkt ligger. Och dessutom ses det ju helt ur skatteverkets synvinkel, inte ur skattebetalarnas.

Så här formuleras Lafferkurvan av Ibn Khaldun:

… när dynastin följer religionens vägar håller den sig bara med sådana skatter som stipuleras av den religiösa lagen såsom allmosor, jordskatt och personskatt. De medför små skattesummor, eftersom skatten på egendom som alla vet är låg. Detsamma gäller skatten på spannmål och boskap och även personskatten, jordskatten och andra skatter som krävs av den religiösa lagen. […]

När skatteuttagen och pålagorna på undersåtarna är låga, är dessa energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteintäkterna.

Dynastins […] vanor och behov blir mer varierade på grund av välmågan och lyxen de är försjunkna i. Följaktligen ökar de individuella pålagorna på undersåtarna, bönderna, jordbruksarbetarna och andra skattebetalare. De är tvingade att höja statsinkomsterna. Tullavgifter läggs på handelsvarorna och drivs in vid stadsportarna. Sedan ökar skatterna regelbundet i proportion till den gradvisa ökningen i lyx och statens behov och utgifter. Till slut kommer de att vila tungt på undersåtarna och pressa ned dem. Tunga skatter blir en förpliktelse och tradition, eftersom ökningarna äger rum gradvis och ingen närmare vet vem som är ansvarig för dem. Det är som en hävdvunnen nödvändighet.

Uttagen ökar bortom rimlighetens gräns. Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner, eftersom de, när de jämför utgifter och skatter med sina magra inkomster och ser vilken liten vinst de gör, förlorar allt hopp. Därför överger många av dem jorden. Konsekvensen blir att nationalinkomsten minskar allteftersom antalet individuella bidrag minskar. Ofta försöker statskassan kompensera minskningen genom att öka skattesatsen tills man når det möjligas gräns. Jordbrukets kostnader blir alltför höga, skatterna alltför tunga och varje hopp om vinst förblir teoretiskt. Sålunda fortsätter nationalinkomsten att minska och skatterna att öka – i hopp om att det ena skall kompensera det andra. Slutligen går civilisationen under, eftersom sporren till odling försvinner. Det är dynastin som blir lidande, då det är den som tjänar på utvecklandet av jordarna.

Om läsaren förstår detta, inser han att det bästa medlet att utveckla jordbruket är att så mycket som möjligt sänka skatten på brukarna. På det sättet kommer dessa att sporras till företagsamhet, eftersom de kan vara säkra på att göra en vinst. (S. 271f.)

Och lite längre fram:

Angrepp på privategendomen fråntar människorna sporren att förvärva mer och får dem att frukta att vad de skaffar sig genom ansträngningar oundvikligen kommer att berövas dem. När incitamentet att förvärva egendom är borta, lägger folk inte längre ned möda på att skaffa någon. Kränkningarna av privategendomen ger ett mått på deras modlöshet. När de är allmänna och utsträcker sig till alla sätten att skaffa sig ett livsuppehälle, blir frånvaron av affärsverksamheter också allmän, eftersom varje sporre att arbeta försvinner. Om förgripelserna på egendom bara är obetydliga, blir nedbromsningen av de inkomstbringande aktiviteterna motsvarande obetydligt. Civilisationen och dess välstånd beror på produktiviteterna och de ansträngningar i alla avseenden som folk gör i sitt eget intresse och för sin egen vinning. När de inte längre arbetar för att tjäna till sitt livsuppehälle, avtar civilisationen och allting förfaller. Folk skingras till fjärran länder i sin sökan efter levebröd. Befolkningen minskar. Landet töms och dess städer ligger i ruiner. Civilisationens upplösning leder till statens upplösning, liksom varje ändring i materien nödvändigtvis följs av en ändring av formen. (S. 277.)

Alla dessa förkastliga handlingar förorsakas av behovet av mer pengar från dynastins och härskarens sida, eftersom de har blivit vana vid lyx. Deras utgifter ökar oupphörligt och de ordinarie inkomsterna räcker inte längre. Därför uppfinner härskaren nya sorters skatter för att öka inkomsterna och kunna balansera budgeten. Men lyxen fortsätter att växa och utgifterna med den. Behovet att bemäktiga sig folks egendom blir starkare och starkare. På så sätt avtar dynastins auktoritet, tills dess inflytande är helt slut och de besegras av en angripare. (S. 280f.)

Tillämpligt än i denna dag? Ja, att politiker, i jämförelse med oss vanliga döda, lever i lyx och överflöd är förstås sant. Och inte gör de mycket för att dra in på lyxen och överflödet! Och det kommer naturligtvis att sluta illa i vår tid lika väl som i Ibn Khalduns.

$ $ $

Ibn Khaldun har också – några hundra år före Adam Smith – ett insiktsfullt stycke om arbetsdelning:

Individens förmåga är emellertid inte tillräcklig för att han skall förvärva den föda han behöver. Även om vi antar ett absolut minimum – en dagsranson av vete t.ex. – kan den mängden föda bara erhållas efter mycket förberedelse såsom malning, knådande och bakning. Var och av dessa tre operationer kräver tillbehör och verktyg som kan skaffas bara med hjälp av flera yrken, såsom smedens, snickarens och krukmakarens. Även om man antar att en människa skulle kunna äta obearbetad säd, skulle ett ännu större antal operationer vara nödvändiga för att erhålla den: att så, skörda och tröska den för att skilja bort axens agnar. Allt detta kräver ett antal verktyg och många fler yrken än de som just nämnts. En enda människa är oförmögen att klara av allt detta eller ens en del av det själv. Sålunda kan hon inte klara sig utan hjälp av ett stort antal medmänniskor. Genom samarbete kan behoven för en grupp människor, många gånger större än (de yrkesutövandes) eget antal tillfredsställas. (S. 59.)

$ $ $

Han skriver också lite om politisk filosofi:

Monarki är en institution som är naturlig för människosläktet. Vi har förut förklarat att människor inte kan leva utan en samhällsorganisation och utan samarbete för att skaffa föda och andra livets nödvändigheter. När de har organiserat sig, måste de ha med varandra att göra för att tillfredsställa sina behov. Var och en sträcker ut handen för att tillägna sig vad han behöver, eftersom orättvisa och aggressivitet ligger förborgade i människans djuriska natur. Andra försöker i sin tur hindra honom från att ta det, motiverade av vrede, förtret och den starka mänskliga reaktionen när ens egen egendom hotas. Detta förorsakar split. Split leder till fientligheter och fientligheter till oroligheter, blodsutgjutelse och förlust av liv, vilket i sin tur leder till människosläktets undergång. Men människosläktet är en av de skapelser som Gud uttryckligen har förmanat oss att bevara.

Människorna kan sålunda inte fortleva i ett tillstånd av anarki och utan en ledare som håller dem isär. De behöver en person som håller tillbaka dem. Han är deras härskare. Som människonaturen kräver måste det vara en kraftfull person, som har förmågan att utöva reell makt. I det sammanhanget är gruppsolidaritet absolut nödvändig, ty aggressiva och defensiva företag kan bara lyckas med hjälp av den. Som man kan se är kunglig myndighet av detta slag en ädel institution, föremål för alla slags anspråk och i behov av försvarare. Ingenting av det slaget kan förverkligas utan hjälp av blodsband. (S. 185.)

Ibn Khaldun kände förstås inte till något annat styrelseskick än just det monarkiska och kontrasterar det mot anarkin, som ju inte är något styrelseskick alls, utan avsaknad av styrelse. Parlamentarism var förstås okänd vid denna tid, i varje fall i den muslimska världen.[3]

Lite tidigare i boken skriver han så här:

… politisk och kunglig myndighet [är] en Guds garanti till människosläktet och tjänar som Guds representation bland människorna för att se till att Hans lagar respekteras. De gudomliga lagarna är alla till för människornas bästa och är i deras intresse, som den religiösa lagen visar. Dåliga lagar å andra sidan är alla en följd av (mänsklig) dumhet och av djävulens verksamhet i motsats till den gudomliga allmakten. Han skapar både gott och ont och förutbestämmer det, ty det finns ingen skapare utom honom. […] När Gud […] vill att en nation skall berövas sin monarki, får Han dess medlemmar att begå alla slags ogärningar och utöva alla slags laster. […] ”När vi vilja tillintetgöra en stad, giva vi de välmående i den en tillsägelse: så försynda de sig och ordet slår in på dem, och vi utrota den fullständigt.” (Koranen 17:17.) (S. 145.)

Monarkin är instiftad av Gud, för vårt eget bästa!

$ $ $

Och så några ord om krig:

Krig och skilda slag av strider har aldrig upphört sedan Gud skapade världen. Krigets ursprung är vissa människors önskan att hämnas på andra. Varje part stöds av folket som delar dess gruppkänsla. Det råder krig när upphetsningen har nått sin höjdpunkt och de båda parterna konfronterar varandra, då den ena söker revansch och den andra försöker försvara sig. Krig är någonting naturligt för människan. Ingen nation, ingen ras, avstår från det. (S. 263; min kursivering.)

Det första slaget av krig inträffar vanligen mellan grannstammar och rivaliserande familjer. Det andra slaget – krig förorsakat av fientlighet – förekommer i allmänhet hos vilda folk som lever i öknen […] De tjänar sitt levebröd med sina spjut genom att beröva andra människor deras tillhörigheter. De förklarar krig mot dem som försvarar sin egendom De strävar inte efter höga positioner och kungamakt. Deras sinnen är bara inriktade på att beröva andra människor deras ägodelar. Det tredje slaget av krig är det som den religiösa lagen kallar ”det heliga kriget”. Det fjärde och sista slaget är det ”dynastiska” kriget mot oliktänkande och rebeller. Dessa är de fyra slagen av krig. De första två är orättfärdiga och olagliga, de andra två är heliga och rättfärdiga krig. (S. 264; min kursivering.)

Och lite tidigare de båda skräckcitat jag avslutade min förra bloggpost med:

I den muslimska gemenskapen är det heliga kriget en religiös plikt på grund av den islamska missionens universella karaktär och förpliktelsen att omvända var och en antingen genom övertalning eller med våld. (S. 228.)

De kristna har att välja mellan omvändelse till islam, betalande av en särskild skatt eller döden. (S. 231.)

$ $ $

Till sist ett citat jag gärna instämmer i:

… utövandet av politisk makt är inte ett naturligt sätt att försörja sig på. (S. 372.)


[1] Tipstack till Daniel Fjellström.

[2] Man lär sig alltid något nytt. Arthur Laffer själv hänvisar faktiskt till Ibn Khaldun. (Att Wikipediaartikeln kallar honom ”matematiker” är förstås ett misstag.)

[3] Parlamentarismen sägs ofta (och med rätta) ha kommit till i och med undertecknandet av Magna Carta år 1215. Men detta var givetvis en rudimentär form av parlamentarism, eftersom det endast var adeln och prästerna som kungen måste dela med sig makten till. – Även den svenska ståndsriksdagen och dess motsvarighet i andra länder får betecknas som en rudimentär form av parlamentarism. – Den fulländade formen av parlamentarism skulle vara en konstitutionell republik, sådan som Förenta staternas grundlagsfäder avsåg (men inte helt lyckades) införa. I vilket fall som helst är idén främmande för islam.