Rep till egen hängning

Det följande är en samling debattinlägg som alla handlar om politikers och näringslivs krypande för mördarna från Himmelska Fridens Torg. De flesta av inläggen har tidigare publicerats i pamflettform (pamfletten, som också heter Rep till egen hängning, innehåller även en del kortare inlägg). Det sista av inläggen, ”Ett land – två system”, har tidigare publicerats i Nattväktaren, årg. 1, nr 5.

USA faller till föga för Kommunistkina

Detta inlägg skrevs 1994 och tillsändes SAF-tidningen, som dock inte publicerade det.

En verklig skräckhistoria utspelar sig f.n. på den storpolitiska scenen.

I över ett år har president Clinton förhandlat med de kinesiska ledarna om villkoren för att göra Kina till ”mest gynnad nation”. Han har fordrat att Kina gör åtminstone några nominella ansträngningar att respektera mänskliga rättigheter.

Notera att Clinton inte ställt det självklara kravet: att Kinas ledning avgår och att Kina antar något som åtminstone avlägset liknar ett fritt samhällsskick. Allt han bett om är en ynka eftergift: att de kinesiska ledarna avstår från att mangla ihjäl dissidenter på öppen gata med stridsvagnar, och att de friger en eller annan dissident utan att återarrestera honom eller henne en vecka senare.

Kinas ledare har hårdnackat vägrat att gå med på dessa villkor, med motiveringen att handelsutbyte och mänskliga rättigheter inte har det ringaste med vartannat att göra. De kinesiska ledarna har också, om man får tro media, förolämpat och förödmjukat Clintons sändebud, Warren Christopher.

Nu svarar ledarna för världens rikaste och mäktigaste nation med att slicka den stövel som sparkar dem. Clinton har nu gett efter helt och gett Kina dess eftertraktade status som ”mest gynnad nation” utan att ställa några villkor alls. Han har förklarat att han nu accepterar kinesernas motivering; vilket i klartext innebär att han accepterar vilka vedervärdigheter som helst.

Men detta är inte det värsta. Att USA:s presidenter är mjuka i ryggen mot kommunister, närhelst det kommer till kritan, är ju knappast något nytt. Det värsta är att Clintons helomvändning applåderas, och att de varmaste applåderna kommer från näringslivet. Det påstås t.o.m. att det varit påtryckningar från näringslivet (snarare än kommunistledarnas oförsonliga hållning) som fått Clinton att ge vika. Det påstås att näringslivet här ser sin stora chans att komma in på ”världens största marknad” och därför ser allt tal om respekt för mänskliga rättigheter som ett handelshinder.

Alla som någonsin hävdat att näringslivet består av en samling cyniska, samvetslösa skurkar som är beredda att gå över lik för snöd vinnings skull (och inte skulle lyfta sin egen massakrerade mormor ur diket, om hon inte kunde betala bra för hjälpen) – alla dessa har nu fått allt det vatten på sin kvarn de någonsin kan önska sig.

Näringslivet (eller dess ledande talesmän) må vara just så cyniska och samvetslösa (jag håller det sannerligen inte för uteslutet). Men de kalkylerar fel och visar att de inte har lärt av historien. Affärs- och industrimän har praktiserat undfallenhet för totalitära diktaturer förr, och de har inte tjänat pengar på det, utan bara knutit repet till sin egen hängning.

Det är ett känt faktum att tyska affärs- och industrimän under Weimarrepublikens sista år gav ekonomiskt stöd åt Adolf Hitler. De gjorde inte detta därför att de var nazister, än mindre då (som vänstern brukar hävda) för att nazismen är någon sorts oundviklig slutprodukt av kapitalismen; i själva verket betalade man pengar till alla politiska partier (för att köpa sig förmåner eller för att muta sig fria från repressalier). Men faktum kvarstår att de gjorde det. De hade inte vett, och de hade inte kurage, att motsätta sig Hitlers marsch mot makten. Vad fick de för det? I slutändan ett förödande krig som lade landet (inklusive dess näringsliv) i ruiner.

Frihet (politisk frihet) är en förutsättning för att kunna tjäna pengar och behålla sina pengar. Vad dessa pragmatiska företrädare för näringslivet inbillar sig är tydligen att frihet inte har ett dyft med deras egen verksamhet att göra, och att de kan fortsätta att göra sig rika även om de lever i ett koncentrationsläger. Eller också föreställer de sig att just de ska kunna falla på knä för stöveln och därmed slicka sig fria från koncentrationslägret. Hur hårdhudade affärsmän kan vara så naiva är ägnat att förvåna. Men cynism och naivitet brukar hänga ihop, som avigan och rätan på samma mynt.

Vad påstådda företrädare för ett påstått kapitalistiskt näringsliv uppenbarligen inte förstår är att kommunism och nazism (och alla former av kollektivism) är parasitära system. De kan ingenting producera på egen hand, de kan bara plundra ut vad andra först producerat. Att Kinas ledare är så ivriga att dra in västerländskt kapital i Kina beror på att de behöver ett plundringsobjekt. Får de inget sådant plundringsobjekt kommer deras regim ganska snart att kollapsa under tyngden av sin egen oduglighet. Får de sådana plundringsobjekt, kan det dröja årtionden eller århundraden innan vi är av med dem.

Vad säger företrädare för svenskt näringsliv? Är ni naiva cyniker? Eller har ni vett och mod att bekämpa era fiender?


Det svenska näringslivets illusioner

Detta och de följande inläggen skrevs i slutet av 1996 i samband med Göran Perssons Kinabesök och hans famösa uttalande om den kinesiska regimens ”stabilitet”. Det första inlägget publicerades, i något nedkortat skick, i Eskilstuna-Kuriren 13.11.96; inget av de övriga inläggen publicerades.

I dagarna befinner sig Sören Gyll, Lars Ramqvist och en del andra industripampar tillsammans med Göran Persson i Beijing för att hylla de kinesiska ledarna och, hoppas de, erövra en eller annan andel på ”världens största marknad”. De ledare de hyllar är samma som för sju år sedan anställde massakern på Himmelska Fridens Torg och som nyligen visat att takterna sitter i genom att döma dissidenter till decennielånga fängelsestraff. Industripamparnas ursäkt för sitt agerande är att moral är en sak, affärer en annan – och att allt moralen rimligtvis fordrar av dem är att de hötter med fingret och säger ”Aja baja!”. (Och inte ens det gör de, om de riskerar att de kinesiska ledarna ska säga ”Aja baja!” tillbaka.)

Låt mig därför berätta en historia för herrar Gyll et consortes. En gång i tiden fanns det någonstans en vapenhandlare. Vanligen sålde han sina vapen till jägare, eller till sportskyttar, eller till andra butiksinnehavare som behövde kunna försvara sig mot rånförsök. Men en dag kom det en kund och sade att han behövde en revolver för att kunna råna en butik. ”Affär är affär”, tänkte vapenhandlaren, ”vad rör det mig vem jag säljer till, bara jag får betalt. Och inte kan jag väl skrämma bort mina kunder genom att vrenskas med dem?” Och så sålde han revolvern, och fick ordentligt betalt för den. Vad tror ni hände sedan? Naturligtvis kom kunden tillbaka vid stängningsdags, lade beslag på dagskassan och en stor del av lagret (och passade i förbigående också på att skjuta vapenhandlaren).

Skulle någon vilja påstå att denne vapenhandlare tillgodosåg sitt genuina affärsintresse med sitt handlande? Att han handlade som en god homo economicus med den rena, oblandade egennyttan som sin ledstjärna? Och skulle någon vilja påstå att han fick något annat än han förtjänade?

Samma historia har berättats, i något annan form, av Lenin: han förutspådde att världens kapitalister skulle tävla om att få sälja repet till sin egen hängning.

Att Göran Persson gör statsbesök i Kina är illa nog; men att en socialist hyllar andra socialister är bara vad man kan vänta sig. Men att det fria näringslivets mest framstående företrädare kryper för socialistledare med blod på fingrarna är – för att uttrycka det i mildast möjliga ordalag – stötande. (En mera adekvat benämning på deras handlande skulle vara ”eländigt rövslickeri”. Eller rentav ”medverkan till massmord”.)

Vad är det för illusioner dessa industripampar hänger sig åt? Kinas ledare är kommunister. Kommunismens uttalade mål är att krossa kapitalismen och att ta död på allt privat företagande, inklusive Volvo och Ericsson. Ett kommunistiskt system kan endast överleva som parasit på en kapitalistisk omvärld. Kommunismen kan aldrig segra genom ”exemplets makt”; den kan bara segra och krossa kapitalismen genom militär överlägsenhet. För militär överlägsenhet fordras en ekonomisk bas – och denna kan kommuniststater endast skaffa sig genom att parasitera på det system de tänker krossa, kapitalismen. Vad Kinas ledare hoppas på är inte att Kina ska förvandlas till en kapitalistisk mönsterstat (”ekonomisk tiger”) som Hongkong, Taiwan eller Sydkorea. Allt de hoppas på är investeringar som kan ge dem plundringsobjekt – och en ekonomi stark nog för att kunna rusta upp militärt, så att Taiwan och Sydkorea kan invaderas och plundras (Hongkong har ju redan sålts ut, för trettio devalverade papperspenningar).

Är detta svårt att begripa? Inte svårare än exemplet med vapenhandlaren ovan.

Man frågar sig vad Sören Gyll gör med kplm(r)-are som försöker ställa till med blodig revolution på Volvos verkstadsgolv? Avskedar dem, rimligtvis, och försöker få dem ställda inför rätta. Inte sätter han väl igång och slickar dem på samma ställe där han nu slickar deras meningsfränder i Beijing?


Hans-Göran Myrdals självbedrägeri

Flera företrädare för näringslivet trädde upp till Göran Perssons försvar; en av dem var SAF:s Hans-Göran Myrdal; en annan var Grossistförbundets Sture Lindmark.

Det är en besynnerlig form av självbedrägeri Hans-Göran Myrdal ägnar sig åt i sitt Brev till ledarsidan 8.11.96.Först säger han att Göran Perssons famösa stabilitetsuttalande kan ”ges en annan och mer acceptabel tolkning”. Men varför ska Perssons uttalande omtolkas? Han har sagt exakt vad han har sagt och inte vad en eller annan ”med ett rejält mått välvilja” kan tolka in i det. Vad är det som säger att Göran Persson menar något annat än vad han faktiskt säger? Och om han nu menade vad Myrdal vill att han ska mena, varför sade han då inte det? Och om han faktiskt talat med kluven tunga, varför i alla världen ska det då accepteras?

Dessutom är Perssons uttalande i samklang med hans karaktär. Persson har stått i rampljuset i några år nu, och ingen kan gärna ha missat att han har en diktatorssjäl. (Katrineholmarna har vetat det förr och döpt honom till ”Han Som Bestämmer”.) För något år sedan hotade han att ”brännmärka” alla som talade illa om hans politik. (Vill Myrdal ge det en välvillig tolkning också?) Inser man att Perssons själ är en diktatorssjäl, så förvånas man inte över att han sympatiserar med andra diktatorssjälar.

Sedan ägnar sig Myrdal åt en optimistisk betraktelse om Kinas möjligheter att utvecklas till en marknadsekonomi. För all del: ingen hoppas väl något annat än att kommunismen ska falla och marknadsekonomin segra. (Ingen utom diktatorssjälarna, som inte vill veta av någon marknadsekonomi, och det stora folkflertalet, som aldrig begripit vad marknadsekonomi går ut på.) Men att tro att marknadsekonomin ska segra genom att dess företrädare slickar maktens stövlar är en illusion.

De kinesiska ledarna har på senare år börjat tillåta ett visst mått av marknadsekonomi, därför att även de förstår att det är det enda som kan rädda landet undan fullständig misär. Detta är i princip detsamma som Lenin gjorde i början av 1920-talet med sin ”Nya Ekonomiska Politik”. Denna politik räddade inte Ryssland från årtionden av kommunistisk diktatur. Den gav bara landets medborgare ett kort andrum. Och det är allt Kinas medborgare kan vänta sig, om inte den kommunistiska regimen faller. Självfallet kommer den förr eller senare att falla, på grund av det kommunistiska systemets bristande verklighetsförankring och egna inre motsägelser. Men det finns inget som säger att det kommer att ske snabbt, ingen automatik som kan få det att ske inom en tioårsperiod. Och processen påskyndas inte av att västerländskt näringsliv ställer sig in hos de kinesiska makthavarna och går deras ärenden. Den skulle påskyndas av ett klart och entydigt ställningstagande: ”först lämnar ni ifrån er makten (eller garanterar åtminstone mänskliga rättigheter); sedan kan vi investera”.

Man får inte hänge sig åt illusioner om de kinesiska ledarnas motiv. Deras motiv är inte att öka friheten eller ens välståndet i Kina. Om så vore, skulle de inse att frihet och välstånd är oskiljaktiga och skulle självmant ha lämnat ifrån sig makten. De skulle inte ägna sig åt sådant som att mangla sönder demonstranter med stridsvagnar eller döma dissidenter till decennielånga fängelsestraff. Deras motiv är enbart att undvika total ekonomisk katastrof – det skulle inte ”gagna stabiliteten” i deras maktutövning. En del av deras motiv är förmodligen också militärt. Det är allmänt känt att Kinas ledare gärna vill annektera (och plundra) Taiwan. Det är inte otroligt att man också kastar lystna blickar på Sydkorea och/eller Japan. Och man får aldrig glömma att kommunismen har världserövrarambitioner. Om västerländska investeringar resulterar i att Kina får råd att rusta upp och bli en militär supermakt, vad har då västvärldens industriledare åstadkommit med sitt krypande för den kinesiska makten? Det är idé att ställa sig den frågan innan det är för sent.

Myrdal menar också att de kinesiska ledarna genom sin NEP-politik ”blivit marknadsekonomins fånge”. Vilken syn på marknadsekonomin ger detta uttryck för? Att socialismen är ett fängelsesystem är vi förhoppningsvis överens om. Därför kan marknaden förvisso bli ”socialismens fånge” – så som den är här i Sverige och i andra blandekonomier, där marknaden ibland kallas ”fri” men i själva verket är insnärjd i regleringar och utsatt för plundring (eller mera eufemistiskt ”mjölkning”) från statsmaktens sida. Men om staten kan bli marknadens fånge, vad är då ”marknaden”? Ett alternativt fängelsesystem? (För all del: det är exakt vad marxisterna påstår att den är. Men jag trodde inte Hans-Göran Myrdal var marxist.)

Myrdals inlägg är uppenbarligen menat som ett försvar för svenskt näringslivs fega krypande inför de kinesiska bödlarna. Detta krypande kan på kort sikt ge lite extra pengar åt storföretagen och deras aktieägare. På lång sikt – och inte alltför lång sikt heller; låt mig göra som Myrdal och gissa på tio år – är det ett självbedrägeri, en dålig affär och ett svek mot mänskligheten.

Massakern på Himmelska Fridens Torg har faktiskt ägt rum. Och den var en massaker, inte någon beklaglig olyckshändelse. Frågan är bara hur många gånger en sådan händelse ska behöva upprepas, innan fjällen faller från somligas ögon.


Svenskt näringslivs krypande fortsätter

Svenskt näringslivs krypande inför massmördarna från Himmelska Fridens Torg fortsätter, nu senast i ett inlägg på Brännpunkt (SvD 13.11) av Sture Lindmark, VD i Grossistförbundet Svensk handel. Han kallar den utbrutna debatten för en ”ankdammsdebatt” (som om massakern 1989 ägt rum i en damm, inte på världens största torg, och drabbat änder, inte människor), anklagar de politiker som har en smula råg i ryggen för ”snäva partipolitiska intressen”, och övergår sedan till att lovsjunga Göran Perssons insatser för svenskt näringsliv. Allt Kina behöver för att bli ett anständigt samhälle, tycks Nordmark mena, är en smula ”dialog” om vad mänskliga rättigheter innebär, som om massakern ägt rum bara för att Kinas ledare saknar utbildning och därför inte förstår bättre, som om det hela bara varit ett tillfälligt återfall i barbari, ungefär som när Svartenbrandt får tillfälliga återfall i kriminalitet och rånar en bank bara för att han inte förstår bättre.

För övrigt nämner inte Lindmark ens massakern på Himmelska Fridens Torg. Kanske känner han inte till den? Kanske han har glömt bort att den ägt rum? (Den var ju för hela sju år sedan.) Eller också – vilket är det troligaste – tror han att den kan utplånas ur historien bara genom att man undviker att tala om den.

Det är i själva verket vårt näringslivs företrädare som inte förstår bättre och som hänger sig åt illusioner om den kinesiska maktens natur. Massakern på Himmelska Friden Torg är ett bevis på att Kina inte är stabilt. En regim som utför sådana illdåd är osäker och rädd, och har säkert skäl att vara det också. Att det är hela sju år sedan (nästan en mansålder) massakern inträffade ändrar inte saken. Det är samma ledare som sitter vid makten, de har ännu inte tagit någon snabbkurs i mänskliga rättigheter, och de behandlar dissidenter med förföljelse och långa fängelsestraff idag också. En regim som behandlar meningsmotståndare på detta sätt, hellre än att möta dem i öppen debatt (föra en dialog om mänskliga rättigheter med dem som kräver dessa rättigheter), sitter inte säkert i sadeln. En sådan regim kan mycket väl upprepa sin massaker.

Låt mig också påpeka för Lindmark och andra att Kina inte är stabilare än att man förbereder sig för krig mot Taiwan. Det var inte alls länge sedan – bara för några månader sedan – som man skramlade ljudligt med vapnen utanför Taiwans kust. Är den saken också dags att glömma, för marknadsandelarnas och arbetstillfällenas skull? Eller är det måhända Bofors som ska beredas arbetstillfällen genom Perssons Kinaresa?

Den grundläggande illusionen i svenskt näringslivs agerande är tron att man kan hålla isär affärer och moral. Men det är precis vad man inte kan göra. Sunda förnuftet säger att om man gör affärer med en skum typ, riskerar man att bli lurad och förlora sina pengar. Enda skillnaden när man gör affärer med Kinas ledare är att man riskerar att förlora miljardbelopp.


Carl Bildt rycker ut till Göran Perssons försvar

Även Carl Bildt ställde sig upp till Göran Perssons försvar, i ett inlägg på DN Debatt 20.11.96

Det är inte alls förvånande att Carl Bildt rycker ut till Göran Perssons försvar. Skälet är att de sitter i samma båt. De är båda naivt cyniska (eller cyniskt naiva, vilket ni vill) i sin inställning till den kinesiska diktaturen.

På Kristi Himmelsfärds dag 1994 sände Dagens Eko ett reportage från Hongkong, där man fick veta att det råder en välgrundad skräck inför det kommunistiska maktövertagandet – välgrundad, därför att en stor del av Hongkongs befolkning består av flyktingar från Kommunistkina och har anledning att frukta hämndeaktioner. I samband med reportaget intervjuades Carl Bildt, och han förklarade att det var fullkomligt rätt att lämna över Hongkong till kommunisterna, eftersom detta är en ”historisk nödvändighet”. (Notera gärna det marxistiska språkbruket.) – Se om detta avsnittet nedan, ”Lita aldrig på en moderat!”.

Bildts artikel på DN Debatt 20.11 visar upp ett Janusansikte. Han skildrar vältaligt sina egna intryck av Kina under perioden för Tiananmen-massakern, och hans visar att han är fullt medveten om den kinesiska diktaturens natur; men han vägrar att dra de oundvikliga konsekvenserna av denna insikt. När det gäller Kinas framtida utveckling ägnar han sig åt önsketänkande. Detta är vad jag kallar ”naiv cynism” eller ”cynisk naivitet”.

Ta som exempel följande stycke typisk politisk retorik:

Säkert kommer man att respektera det liberalare ekonomiska systemet i Hongkong – det ligger i hög grad i regimens intresse – men lika säkert förefaller vara att man kommer att göra vad man kan för att begränsa det liberala politiska klimatet i Hongkong för att förhindra att det tjänar som inspiration för Kina i dess helhet. Hongkong är en ekonomisk möjlighet, men också en ekonomisk fara, för Kina under kommande år.

Vad i all världen finns det som talar för att Kina skulle ”respektera det liberalare ekonomiska systemet i Hongkong”, annat än att Carl Bildt (och vi andra också, för den delen) så innerligt önskar det? Att det ”ligger i regimens intresse”?

Om alla människor levde och handlade efter sitt välförstådda egenintresse, skulle det inte finnas några diktaturer i världen, vare sig kommunistiska eller andra. Vi skulle leva i fred och harmoni med varandra; och Carl Bildt skulle lyssna på mig med en smula respekt. Men hur ser en kommunistisk mördarregim på sitt eget intresse?

Kommunistiska regimer må ha ett intresse av att tillåta en liten smula marknadsekonomi, för att rädda sig från ekonomisk kollaps. Gör de inte det, går det för dem som för Nordkorea. Men detta ändrar inte kommunismens natur, som är parasitism och plundring. Därför kommer aldrig en verklig marknadsekonomisk revolution att tillåtas, och den kinesiska regimens åtgärder mot dem som också fordrar politisk frihet är helt följdriktiga.

Ett intressant faktum (som av någon anledning tycks glömmas bort) är att demokratirörelsen 1989 inte var den första i det moderna Kinas historia. Det uppstod en liknande rörelse i slutet av 70-talet, strax efter ”De Fyras Gängs” fall. Den tog sig uttryck i den s.k. Demokratimuren. Även denna demokratirörelse slogs ned, och dess företrädare sattes i fängelse eller arbetsläger. Också i detta fall fanns ett samband med begynnande ekonomisk liberalisering – det var vid denna tid Deng tog över rodret efter ”den store rorsmannen”. Mönstret går igen, årtionde efter årtionde.

Det finns en vitt spridd naiv illusion att om marknadsekonomin får in en fot i Kina, kommer den inte att kunna stoppas – den kommer att segra ”med exemplets makt”. Men det är just marknadsekonomins framgångar som tvingar kommunistiska diktatorer att krossa den, ifall den växer sig stark. Så fort människor inser att ekonomisk frihet implicerar politisk frihet – att friheten är odelbar – ser de hotet och reagerar med den brutalitet de är mäktiga.

Det sägs att Carl Bildt är en statsman. Ska det behövas en massaker i Hongkong (eller en invasion av Taiwan) innan han växer till en stor statsman?


Lita aldrig på en moderat!

I åratal eller årtionden har Moderata samlingspartiet arbetat på att profilera sig som ett frimarknadsvänligt parti, engagerat i kampen mot planekonomi och öststatssocialism. Men är detta Moderata samlingspartiets själ – eller är det blott och bart en ”profil”, en mask som när som helst kan ryckas bort? Statsminister Carl Bildt har nyligen gett ett vältaligt svar.

Två av de bästa exemplen på vad en fri marknadsekonomi kan åstadkomma är Hongkong och Taiwan. Och båda dessa marknadsekonomier lever under ett damoklessvärd – hotet att tas över av en nation med diametralt motsatt samhällssystem, d.v.s. av Kommunistkina. När det gäller Hongkong är datum redan bestämt för när svärdet ska falla – 1997. Storbritannien, anfört av en dam med påstått antikommunistisk järnrustning, har bestämt sig för att svika Hongkongs invånare för att uppfylla ett gammalt avtal – ett avtal som utan vidare kunde ha brutits med motiveringen att det inte slutits med den nuvarande brutala slaktarregimen.

På Kristi Himmelsfärds dag sände Ekoredaktionen ett kort men instruktivt reportage om Hongkong. Vi upplystes, eller påmindes om, att det moderna Hongkong byggts upp av människor som i olika omgångar flytt från fastlands-Kina, det stora flertalet efter kommunisternas maktövertagande; de senaste efter massakern på Himmelska Fridens Torg år 1989. Det är dessa flyktingar som om ett par år ska kastas tillbaka i lejonets gap.

Jag måste här inflika att västländerna idag – bara några år efter demokratirörelsens krossande – hänger sig åt en illusion: att Kina håller på att orientera sig i kapitalistisk riktning.

Detta är nonsens. Det enkla faktum är att om kommunismen praktiserades alltigenom konsekvent för en enda dag, skulle samhället kollapsa. Anledningen till att ett kommunistsystem som Sovjet tog 70 år på sig för att kollapsa är att kommunismen tillämpats styckevis och delt.

Man har tillåtit ett minimum av marknad och privat ägande (t.ex. i form av privata jordlotter), man har släppt på tyglarna och dragit åt dem igen, och, framför allt: man har kopierat, stulit eller tiggt sig till de landvinningar som åstadkommits av en mer kapitalistisk omvärld.[1] Vad som sker i Kina idag är detsamma. Dessa ledare vet att ett kommunistiskt system endast kan överleva som parasit på en kapitalistisk omvärld; därav försöken att locka till sig utländska investeringar till ”världens största marknad”. Somliga naiva åskådare till detta spektakel tror att Kina kommer att omvändas till frihet och marknadsekonomi ”med exemplets makt”. Om detta vore sant, då har det aldrig inträffat någon massaker på något Torg av Himmelsk Frid.

Det antas allmänt att Hongkong efter 1997 kommer att tillåtas existera som en ”kapitalistisk enklav” i Kommunistkina. Även om detta det lindrigaste av alla tänkbara scenarier skulle förverkligas, skulle det bara innebära parasitism, och hur länge kommer det i så fall att finnas ett Hongkong att parasitera på? Men det är precis lika sannolikt att Hongkong ganska snart kommer att bestraffas för sitt avfall från kommunismen (kom ihåg att det är kommunismen flertalet av dess invånare flytt ifrån), och vad det skulle innebära kan vi bara drömma mardrömmar om. (Ekoreportaget nämnde att det är just detta man idag fruktar i Hongkong.)

Vad har nu den bålde marknadsekonomiske riddaren Carl Bildt att säga om detta? Frågan ställdes till honom i samma ekoreportage, och hans svar var otvetydigt: det är rätt att lämna över Hongkong till kineserna.

Och varför? Statsministern svarar att det är en ”historisk nödvändighet”.

Detta är naturligtvis ingen motivering alls, utan en fras eller klyscha. Och än mer: det är en marxistisk fras eller klyscha. Det hör till marxismens standardarsenal att tala om en ”historisk nödvändighet” som obönhörligen driver nationer och samhällen mot det kommunistiska ”paradiset”. I verkligheten finns det ingen sådan ”nödvändighet”. Det är en nödvändighet att kommunismen leder till elände närhelst och varhelst den prövas; och det är en nödvändighet att ett kommunistiskt samhälle förr eller senare brakar ihop (även om ingen kan förutspå exakt när det kommer att ske, eller vad som kommer därefter). Men någon ”nödvändighet” att kommunismen kommer att segra finns inte. Allt som finns är fega politiker som inte vill eller törs bjuda kommunismen motstånd, och en filosofi – pragmatismen – som underblåser denna feghet.

I samma intervju förklarade Bildt att det är helt okej att Taiwan (som han hade oanständigheten att kalla en kinesisk ”region”) så småningom ”återförenas” med Kommunistkina. Ursäkta om det låter ofint, men en svensk statsminister har inte betalt för att sköta en Kinakommunistisk propagandaministers jobb. (Det kan noteras att Bildt befinner sig i ”fint sällskap” här: den förste västerländske politiker som på detta sätt sålde ut Taiwan till kommunisterna hade också gjort karriär som ”antikommunist”; hans namn var Richard Nixon.[2])

Kan man i ljuset av detta tro på eller lita på en moderat politiker som påstår sig vara mot kommunismen? Mot – hur länge? Tills den ”historiska nödvändigheten” driver honom att vara för?

En incident med sorglustiga förtecken inträffade för ett par veckor sedan. Den moderate riksdagsmannen Björn von der Esch råkade ut för en offentlig bannlysning från sin partisekreterare, Gunnar Hökmark. Det verkliga skälet var som bekant att von der Esch avviker från partilinjen i EU-frågan, men Hökmarks förevändning var att von der Esch har delat lokal med KPML(r), som, med Hökmarks egna ord, ”är en av de mest extrema sekter som vårt land har hyst … en totalitär avgrundsvänster som självfallet är emot fria och öppna gränser …”.

Betänk proportionerna här. KPML(r) är förvisso en sekt inom avgrundsvänstern med en ond ideologi. Men det är också en sekt som saknar allt inflytande och inte skulle kunna åstadkomma någon blodig revolution eller ens några massakrer på oliktänkande ens i sitt starkaste fäste (Göteborg).

Deras meningsfränder i Beijing har både makten och möjligheten att göra detta, och har redan åtskilliga gånger gjort det. Att dela lokal med KPML(r) är på sin höjd en smula korkat; att lämna över Hongkong och Taiwan till deras kamrater i Beijing är att göra sig skyldig till massmord.

Om Hökmark fäster det ringaste avseende vid sina egna ord, borde han nu gå ut och förklara att Carl Bildt är olämplig som kandidat för moderaterna i höstens val – betydligt olämpligare än Björn von der Esch.

Men jag tvivlar på att en moderat partisekreterare betraktar ord som kognitiva verktyg.

Publicerad i Folket 31.5.94.


Tillägg

Det har förekommit en del vettigare röster i debatten än dem jag polemiserar emot.

En moderat riksdagsman vid namn Sten Tolgfors skrev ett brev till SvD:s ledarsida 11.11 där han kontrasterade Kina med Taiwan och påpekade att Taiwan är utsatt för ett militärt hot från kommunisterna på fastlandet. (De flesta tycks ha glömt det, fastän det var förstasidesstoff för mindre än ett halvår sedan. Kortsynthet bakåt i tiden och kortsynthet framåt hänger ihop!)

Kinakännaren Torbjörn Lodén skrev på DN:s kultursida 6.11 under rubriken ”Kina inte stabilt” och jämförde dagens Kina med 30-talets Tyskland, där ”snabb ekonomisk utveckling” inte heller var ett tecken på ”stabilitet” utan ett förebud om krig.

Den finlandssvenske författaren och skulptören Carl-Gustaf Lillius intervjuades i DN 19.11 och påpekade att den naivitet som idag visas inför Kina är samma som tidigare visats mot Nazityskland och Sovjetryssland. (Dessvärre har Lillius också det dåliga omdömet att jämföra dagens Kina med den industriella revolutionen.)

Ett glädjande undantag från den allmänna attityden inom svenskt näringsliv är AGA-chefen Magnus Storch (intervjuad i SvD Näringsliv 20.11). Han var inbjuden att delta i näringslivsdelegationen, men valde att stanna hemma. Han kallar sina kolleger naiva och tror inte på den kinesiska ”stabiliteten”; han misstänker (med all rätt) att miljardinvesteringarna kan gå förlorade; och gör även han jämförelsen med 30-talets Tyskland, där ”stabiliteten” ledde till krig och där investeringarna till stor del gick förlorade.

Det har också förekommit en hel del bra inlägg på insändarplats.

Men detta är små ljuspunkter i en i övrigt kompakt dimma av evasion.

Spelet kring riksdagens misstroendeomröstning var närmast tragikomiskt. Röstningen följde helt partilinjerna, som om saken gällt utfodringen av änder i Katrineholm, inte en avgörande världspolitisk fråga. Moderaterna lade sina röster mot Persson, samtidigt som det ryktas om att moderater uttryckt sig lika förgripligt som Persson i Beijing, och att moderaterna därför inte ville häva hemligstämpeln från samtalsanteckningarna. ”Lita aldrig på en moderat!”

En insändare som jag sett i ett par tidningar är möjligen avsedd som en gliring men förtjänar att tas på allvar: den uppmanar Maria Leissner att protestera mot Bill Clinton på samma sätt som hon protesterat mot Göran Persson. Jag kan inte annat än instämma.

Men framför allt; rikta protester mot de toppar i näringslivet – här hemma och utomlands – som tävlar om att sälja repet till sin egen hängning. Det är inte bara de själva som riskerar att hängas. Det är vi alla.


En besvikelse

Riktigt besviken blev jag blev jag på en person som jag annars oftast sympatiserar med, nämligen Sven Rydenfelt. I en insändare i DN 22.11 skrev han:

Göran Persson har ju helt rätt i sina uttalanden om Kina. Den nuvarande regeringen har suttit vid makten i nästan ett halvsekel och om den inte allmänt bedömts som stabil, skulle inte västvärldens företag tävlat om att etablera sig där. Och efter Maos död 1976 har utvecklingen mot marknadsekonomi och öppenhet mot omvärlden varit långt gynnsammare än någon tidigare vågat drömma om.

Våra politiker kräver att Kina omedelbart förvandlas till en superdemokrati av svensk typ. Men glömmer som fariséer att även vår egen väg mot demokrati rymde ”brott mot mänskligheten”. Glömmer att vi burade in dissidenter som Branting, Danielsson och Wicksell för deras åsikters skull. Glömmer att vi så sent som 1931 i Ådalen åstadkom en svensk motsvarighet till den kinesiska massakern 1989.

Rydenfelt försöker alltså ursäkta massakern på Himmelska Fridens Torg genom att hänvisa till skotten i Ådalen och de decennielånga fängelsestraffen för kinesiska dissidenter med att svenska frihetspionjärer också satts i fängelse. För proportionernas skull bör nämnas att fem personer fick sätta livet till i Ådalen (jag har ingen exakt siffra för Himmelska Fridens Torg, men Rydenfelt kanske har det?) och att den hårdast straffade svenske dissidenten, Axel Danielsson, fick avtjäna ett fängelsestraff på 18 månader (siffrorna för Branting och Wicksell är 3½ månad resp. 2 månader) – något mindre alltså än de 12–14 år som förefaller vara normen i Kina.[3]

Men bristen på proportioner är inte det allvarligaste med Rydenfelts inlägg. Det allvarligaste är bristen på såväl logik som moral i hans resonemang. För om orättvisor begångna i Sverige ursäktar de kinesiska ledarnas illdåd, då ursäktar också deras illdåd skotten i Ådalen och behandlingen av Danielsson, Branting och Wicksell. Motivet bakom dessa ogärningar är detsamma: att upprätthålla vårt samhälles ”stabilitet”. M.a.o. Rydenfelt slickar stora diktatorsrövar i Kina av exakt samma skäl som han slickar små diktatorsrövar (som Göran Persson) här hemma i Sverige.[4]


Ett land – två system?

Detta inlägg skrevs 1997, i samband med att Hongkong såldes ut till Kina; det publicerades (med några smärre tryckfel) i Eskilstuna-Kuriren 8.9.97.

Så har världen då fått uppleva två spektakulära fyrverkerier: ett kapitalistiskt fyrverkeri då England lämnade Hongkong, och ett kommunistiskt då kineserna tog över – och frågan för de flesta tycks ha varit vem som åstadkommit det finaste fyrverkeriet.

Hongkong har fram till det kommunistiska maktövertagandet varit det samhälle i världen som kommit närmast fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism. Tyvärr har detta inte berott på någon medveten ideologisk strävan i denna riktning (i så fall skulle England också vara laissez-faire-kapitalistiskt, och det är det inte) – det har berott på ren lättja: det har varit enklare för britterna att lämna Hongkong fritt och i fred än att försöka exportera den brittiska ”välfärdsstaten” dit. Resultatet har ändå blivit att Hongkong har avancerat från att ha varit en fiskeby till att bli ett av jordens mest välmående samhällen.

(Samtidigt har Nordkorea, det land i världen som mest konsekvent tillämpat kommunismen, drabbats av akut hungersnöd. Men varken Hongkongs framgång eller Nordkoreas katastrof kommer någonsin att omvända några kommunister från kommunismen.)

Kommer det att förbli så efter Kinas maktövertagande?

De flesta menar att det ”står skrivet i stjärnorna”, som om endast astrologer kan veta svaret och som om inga pålitligare kristallkulor funnes.

Den hoppfulla synen på Hongkongs framtid grundar sig på ett löfte givet 1983 av Deng Xiaoping och upprepat till leda av de kinesiska ledarna, ett löfte sammanfattat i slagordet: ”Ett land – två system”. Hongkong ska – för en femtioårsperiod – få förbli kapitalistiskt, medan resten av Kina får förbli kommunistiskt.

Jag har ännu inte sett eller hört någon kommentator som uppmärksammat det enkla och uppenbara faktum att slagordet är självmotsägande. Ett land kan inte samtidigt och på samma gång vara kommunistiskt och kapitalistiskt, lika lite som vatten samtidigt och på samma gång kan förångas och frysa till is. Så den verkliga frågan är: kommer Hongkong att bli kommunistiskt, eller kommer Hongkong att, med exemplets makt, göra resten av Kina kapitalistiskt?

Tänk nu efter en smula: vad kan Kinas kommunistiska ledare ha för motiv för att låta Hongkong förbli en kapitalistisk enklav? Ett rimligt motiv skulle vara Hongkongs själva välstånd, oviljan att döda den gås som värper guldägg. Men om de kinesiska ledarna tänker så, varför i all världen inför de inte kapitalism i resten av Kina också? Varför överger de inte kommunismen?

Om de kinesiska ledarna verkligen tänker så här, kan det endast vara ett utslag av parasitism: en parasit kan inte överleva, om den dödar den organism den parasiterar på.

Förhållandet mellan Hongkong och Kina är i själva verket exakt detsamma som förhållandet i vilket samhälle som helst mellan å ena sida laglydiga, hårt arbetande medborgare och å andra sidan inbrottstjuvar. Den laglydige har ingen som helst nytta av inbrottstjuvarna; inbrottstjuvarna kan inte överleva alls utan de laglydiga, hårt arbetande medborgarna: funnes inte de, funnes det heller inget att stjäla.

Skillnaden är bara den att i Kina är det tjuvarna som har den politiska makten. (I Sverige har de än så länge bara den politiska maktens djupt kända sympati.)

Slagordet ”Ett land – två system” har förstås bara en avsikt: att invagga oss i en falsk känsla av säkerhet och hoppfullhet. Men saken har ytterligare en aspekt som är verkligt olycksbådande:

Det har rapporterats åtskilliga gånger i media att om införlivandet av Hongkong visar sig framgångsrikt (d.v.s. om den slutliga katastrofen kan skjutas några år eller något decennium på framtiden), då kommer Kina att propagera för att få ta över Taiwan på samma premisser.

Kommer Västvärldens politiker att göra effektivt motstånd mot denna propaganda? Knappast, med tanke på vad som redan skett med Hongkong. Vad vi kommer att få se är förmodligen ännu en Münchenöverenskommelse, med ”Ett land – två system” som en palimpsest över det gamla nötta ”Fred i vår tid”.

Det enda egentliga hoppet är att det ska gå med kommunismen i Kina som det har gått med kommunismen i Östeuropa. Och det är faktiskt inte mycket till hopp. Vad kommunismen lämnar efter sig när den rasar samman är en söndervittrad statsapparat och en mängd rivaliserande rövarband (så som vi sett och ser i det forna Jugoslavien). Kommunismen kan ingenting skapa; den kan endast förstöra; allt den kan lämna efter sig när den kollapsar är ruiner. Ett Hongkong utplundrat av rivaliserande krigsherrar är knappast bättre än ett Hongkong utplundrat av den nuvarande kinesiska centralmakten.

Det enda verkliga hoppet är långsiktigt och består i att människorna äntligen inser att kommunismen (och socialismen) är alltigenom ond. Och inte ens detta är nog. Vad som fordras är att människorna äntligen inser att kapitalismen är god. Först då kommer människorna att veta vad det är de måste försvara.


Post scriptum 2015

De dystraste av mina förutsägelser om Hongkongs framtid tycks ha kommit på skam. Hittills, vill säga.


[1] Jag borde här ha nämnt att socialismen, konsekvent tillämpad, sätter prismekanismen ur spel; och att ett kommunistiskt samhälle därför är hänvisat till att imitera de priser som sätts i en mer kapitalistisk omvärld. Se om detta Ludwig von Mises Samlade verk. (Om ni inte orkar igenom hans samlade verk, läs då åtminstone hans Socialism: An Economic and Sociological Analysis. Och om den boken också är för mastig, läs hans Economic Calculation in the Socialist Commonwealth.

[2] Se om detta Ayn Rands uppsats ”The Shanghai Gesture”, The Ayn Rand Letter, Vol. I,, No. 13–15.

[3] Axel Danielsson dömdes i omgångar till sammanlagt 18 månaders fängelse för artiklar han skrev i Arbetet åren 1887–1888 – dock icke för nidingsdådet att ha översatt Kommunistiska manifestet till svenska. (Nej, det sista var en sarkasm.) Hjalmar Branting fick 3½ månads fängelse för ”gudsförnekelse” och för att ha avtryckt ”Axel Danielsson smädliga yttranden”. Knut Wicksell dömdes 1908 till 2 månaders fängelse för att ”genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord . . . åstadkommit allmän förargelse”.

[4] Språkbruket må vara brutalt, men är tyvärr adekvat.