Kapitalismens nakna ansikte

Ayn Rand, Och världen skälvde
Stockholm, Timbro, 1986

Kan en kapitalist vara en hjälte?

Vår tids kultur har i stort sett bara ett svar på den frågan: det är alldeles omöjligt. En kapitalist är definitionsmässigt en skurk. Han rullar tummarna och lever på andras arbete. Rullar han händelsevis inte tummarna, så är han ute och lägger krokben för någon konkurrent, eller också rullar han en fiktiv doktorshatt genom massmedia. J.R. och Refaat är i de flestas ögon arketyperna för den moderne kapitalisten.

Och gör han ändå av misstag något gott, t.ex. lanserar en nyttig produkt eller bereder arbetstillfällen, så gör han det ju ändå alltid i profitsyfte. Hans motiv har ingenting med allmän välfärd att göra; hans liv och karriär är skolexempel på egoism satt i system.

Dessutom är hans dagar räknade. Alla vet att framtiden tillhör socialismen, och frågan är bara om kapitalisternas undergång ska komma med en smäll eller en snyftning – om de ska utrotas direkt som i Sovjetunionen eller långsamt inlemmas i en välfärdssocialism av svensk modell, präglad av breda samförståndslösningar och en smula käbbel om huruvida privata alternativ ska ges statsunderstöd eller förbjudas.

Sådan är utvecklingens oundvikliga gång, och inget kan hejda den.

Utom möjligen en liten ryskfödd amerikanska vid namn Ayn Rand.

Hon har nämligen skrivit en roman där kapitalister kreerar hjälterollen: Atlas Shrugged, nyligen översatt till svenska under titeln Och världen skälvde (Timbro 1986).

Det är en märklig roman. Det första som slår en är dess längd – den svenska upplagan är i tre tjocka volymer. Ändå är det svårt att lägga den åt sidan innan man nått sista sidan. T.o.m. personer som avskyr författarinnan och får betalt för att spy galla över henne i pressen brukar motvilligt erkänna att de rycks med av hennes berättarkonst. Handlingen interpunkteras då och då av långa filosofiska utläggningar, men de tycks inte minska spänningen.

Ännu märkligare är kanske att den överhuvudtaget fått några läsare. För knappast någon roman har blivit så enhälligt fördömd av kritikerna som denna – i varje fall när den först kom ut under det kalla krigets dagar i kapitalismens hemland USA. (Numera möts den av en viss motvillig respekt – och i svensk press har ett eller annat positivt omdöme lyckats smyga sig in.)

Vad handlar den då om? I mycket korta ord: om vad som händer när kapitalisterna går i strejk. Atlas, som i den engelska titeln rycker på axlarna, är industrimannen som tröttnar på att bära hundhuvudet för allt som gått snett här i världen, drar sig undan och lämnar världen att klara sig själv.

Men detta är inte allt. Trots att boken ges ut av Timbro, är det inte det vanliga arbetsgivargnället och Sven Fagerberg-skället. Det är ett försök att lägga en fast filosofisk grund under den kapitalistiska ideologin.

När Ayn Rand säger kapitalism, menar hon inte moderaternas eller folkpartiets partiprogram. Hon menar kapitalism. Fullständig, oreglerad, laissez-faire-kapitalism, där statens enda roll är att slå vakt om individens rättigheter – en kapitalism mer fullständig än vad som någonsin hittills existerat, ens under 1800-talet.

Men betyder inte det rå och brutal egoism? Den frågan kan ställas till nästan vilken gyllenhammar som helst och locka fram ett undvikande och urskuldande svar – men ställ den till Ayn Rand och du får svar på tal.

Det finns ingen ursäkt för att offra sig för andra, säger Ayn Rand, eller leva för någon annans skull än sin egen. Eller för att citera hennes hjältars credo:

Jag svär vid mitt liv och min kärlek till det att jag aldrig ska leva för någon annan människas skull, ej heller begära av någon annan att hon lever för min skull.

Hon ber inte kapitalisterna att urskulda sig för sin egoism eller sitt profitbegär, hon presenterar ett försvar för egoismen. (Rått och brutalt kan man ju kalla det, om man betraktar slavarbetsläger och konfiskatoriska skatter som fina och humanitära.)

Vad man än tycker om detta, är det inte en uppfattning som man kan ställa sig neutral eller oberörd inför. Ayn Rands argumentation är sådan att man måste acceptera den eller också motbevisa den. Det duger inte att avfärda den med samma enkla klyschor som man använder mot Ulf Adelsohn eller Milton Friedman. Det duger inte att tala om något annat – Nietzsche eller Spencer eller Hobbes – det är lite för uppenbart att hennes filosofi är en helt annan än deras. Det duger inte att tiga ihjäl henne och låtsas som om hon inte existerade – alltför många har redan upptäckt att hon finns. Det är dags för socialisterna att ta tjuren vid hornen – om det inte ska bli socialismen som går under i stället för kapitalismen. Tiden för stenkastning och glåpord är ute – nu handlar kampen om de fundamentala argumenten.

Alla rättskaffens socialister kommer naturligtvis att ta upp den kastade handsken och kämpa med all den intellektuella redlighet saken fordrar.

Strängnäs 3 april 1987
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i Folket 7 april 1987. – Ingen rättskaffens socialist tog upp den kastade handsken.