Omdömesgillt

”Omdömeslöst ”finner SvD (11 dec. 1977) att det är av Amnesty International att ta upp Sverige på en lista över de länder där mänskliga rättigheter på något sätt trampas under fötterna. Det enda vi gör är ju att ådöma s.k. totalvägrare fängelsestraff och att tvångsmata dem ifall de hungerstrejkar.

Att placera Sverige på en lista tillsammans med Sovjet eller Chile eller Sydafrika är naturligtvis inte att ”jämställa” Sverige med dessa länder. I så fall skulle ju femtiofemte man i en världscuptävling i slalom vara jämställd med Ingemar Stenmark blott och bart genom att förekomma på samma resultatlista. Men listan säger bara att de båda deltagit i samma tävling; och även det minsta förtryck av oliktänkande kvalificerar ett land för Amnestys lista (särskilt som styrkan i Amnestys verksamhet ligger i att denna organisation tar upp missförhållanden i alla länder, oberoende av i respektive land härskande ideologi). Låt vara att vi ligger i kön; huvudfrågan är om vi är med alls.

Argumentet för att ställa Sverige utanför startlistan är att totalvägrare endast döms till fängelse efter noggrann rättslig prövning, vilket alltså skulle göra förfarandet ”lagligt”. Men nog finns det lagar i Sovjetunionen som gör det möjligt att skicka systemets motståndare till Gulag – liksom det finns lagar i Sydafrika som gör det omöjligt för svarta att röra sig fritt – liksom det finns lagar i Iran som förbjuder medlemskap i kommunistpartiet. Den rättsliga prövningen kan det nog vara både si och så med i dessa länder – men även om den vore lika ingående som i Sverige, vad skulle det hjälpa? Lagarna existerar, och domarna kan ju inte göra annat än att döma efter rådande lag.

När vi harmas över förtrycket i dessa länder är det väl ändå själva förekomsten av sådana lagar vi harmas över. ”Det är lag”, säger vi, ”men det är inte rätt”. Om vi alls ska fördöma dem, måste vi göra distinktionen mellan legalitet och moralitet. Vi tvingas medge att lagen själv kan vara orätt.

Hur mild vår lagstiftning än är när det gäller behandlingen av vapenvägrare (och vid en internationell jämförelse måste det medges att den innehåller mycket lite grymhet), måste vi ändå granska den bakomliggande moraliska principen. Och denna princip är inte bara felaktig, den är också, i ordets egentligaste bemärkelse, ond.

Vad det rör sig om är i grunden individens rätt till sitt eget liv. Och detta i två avseenden. För det första, rätten att fortsätta leva överhuvudtaget (att inte bli dödad i förtid, att inte bli skickad i döden). För det andra, rätten att fritt förfoga över en viss del av sitt liv (i Sverige från ett till ett och ett halvt år).

När en ung man i vårt samhälle mönstrar, ställs han inför ett val mellan (i princip) tre alternativ: det första att berövas sin frihet under ett år för att lära sig vapnens bruk; det andra att berövas sin frihet för vapenfri tjänst (varvid frihetsberövandet späds på med ytterligare några månader); det tredje att totalvägra, i vilket fall frihetsberövandet utmäts i portioner och utstås bakom galler.

Frågan gäller därför inte bara ett litet fåtal totalvägrare utan varje man i vapenför ålder i hela vårt rike. Vilket val han än träffar, står detta år av hans liv helt och hållet till statens (eller ”fosterlandets”) förfogande. Individen äger inte detta år av sitt liv; han kan inte själv planera eller bestämma hur han vill använda det.

Att en människa ska berövas friheten för brottshandlingar är en sak; den som inte respekterar andras fri- och rättigheter kan inte rätteligen vänta sig att få sina egna respekterade. Men att ta ifrån en människa ett år av hennes liv bara därför att hon är manlig och blivit fullvuxen kan bara rättfärdigas med den tyske mystikern Angelus Silesius ord: ”Människans största skuld är att hon är född” (vilket är lögn).

Om individen väljer det första av de tre alternativen (vilket för övrigt, till skillnad från de båda andra, inte behöver innebära något medvetet val), då står i en krigssituation hans liv som helhet till statens (eller ”fosterlandets”) förfogande: han kan kommenderas ut att dö – att dö, inte för sina egna övertygelser skull utan, troligast, för politikers missgrepp.

Inget fagert tal om att man bör vara villig att offra sitt liv för demokratin, eller vilka värden det än må vara, kan ändra på detta: är en människa tvingad, av en makt utanför henne själv, att spilla sitt liv, är inga moraliska överväganden längre möjliga; frågan om vad som ”bör” eller ”inte bör” göras förutsätter att det finns ett fritt val mellan olika alternativ. I denna sak har statsmakterna redan fattat valet åt honom och därmed fråntagit honom det fria valet mellan att leva eller att dö. Därmed är privatmoralen satt ur spel.

Tyvärr har totalvägrarna själva i viss mån undanskymt kärnpunkten genom att framhäva sin rätt att inte behöva döda andra. Detta är en viktig – och riktig – princip. Men plikten att skona andras liv är inte primär; den är en konsekvens av satsen att var och en har rätt till sitt eget liv. Och denna plikt är inte obetingad; den utsträcker sig inte (för att ta det gamla slitna exemplet från frågeformulären för samvetsömma) till en mördare som står i begrepp att meja ner ens familj med en k-pist.

Men ingen demokrati – m.a.o. inget samhälle av fria människor – kan i längden överleva om det accepterar principen att det är en plikt att offra sitt eget liv, för vilken sak det vara må, en plikt att påbjudas av stat eller av myndigheter. Och om detta offer ska ske för demokratin, då har i samma andetag själva begreppet ”demokrati” börjat urholkas.

Därför finner jag det mycket omdömesgillt av Amnesty International att ha med vårt land på sin lista. Det tyder på någonting i vår samhällsdebatt så ovanligt som lyhördhet för de grundläggande principer som styr skeendet i världen. amnesty har förmodligen i dagens tvångsmatning sett fröet till morgondagens tortyr. Det är inte någon naturnödvändighet att detta frö växer till sig – men det slutar inte växa av att ignoreras.

Återigen: Sverige har inte, bara genom att tvångsmata några totalvägrare, nått ikapp de renodlat fascistiska eller kommunistiska länderna i förtryck. Men (för att än en gång hämta en liknelse från idrottens värld), har vi en gång startat i förtryckets Vasalopp, då når vi förr eller senare också dess mål; och när vi väl är där spelar det inte så stor roll om det tagit fem timmar eller ett helt dygn.

Vi kan också bryta loppet; helst innan mörkret, och kylan, fallit på.

15 december 1977

På detta inlägg fick jag följande intelligenta refuseringsbrev:

Tack för inlägg som genom olika omständigheter – främst bristande tid och beslutet att inte låta dygnet för brevredaktörer vara minst 36 timmar – blivit liggande otillbörligt länge. Jag hoppas på överseende med det.

Bortsett från att jag inte delar din åsikt – som jag menar du driver – om att Sverige vad gäller förtryck är att jämställa med kommunistländer [kursiverat av POS] – har du likt mig varit i Sovjet? I Sibirien? – är situationen den att vi bara av utrymmesskäl kan bereda ett fåtal inlägg plats på ledarsidan. Det är anledningen till att jag återsänder manus, ingen möjlighet att publicera inlägget har funnits av utrymmesskäl.

Mitt svar:

Tack för Ditt brev! Naturligtvis måste jag ha överseende både med Din tidsbrist och med SvD:s utrymmesbrist. Däremot är jag en smula besviken [läs: djupt besviken] över att Du tydligen läst mitt inlägg just i den där trettiosjätte timmen som helst borde ha tillbringats i Morphei armar.

Du skriver nämligen att min för långt drivna åsikt skulle vara ”att Sverige vad gäller förtryck är att jämställa med kommunistländer”. Ändå skriver jag klart och tydligt (stycke 2, första meningen): ”Att placera Sverige på en lista tillsammans med Sovjet eller Chile eller Sydafrika är naturligtvis inte att ‘jämställa’ Sverige med dessa länder.” Orden var inte att jämställa. så står det, och det borde inte kunna missas ens av en aldrig så jäktad brevredaktör.

Vidare återupprepar jag samma tanke med andra ord i näst sista stycket: Sverige har inte nått ikapp de renodlat fascistiska eller kommunistiska länderna i förtryck. Jag betonar också, på s. 2, stycke 2, att vårt förtryck är oerhört milt vid internationell jämförelse. – Det var ju just denna missuppfattning om jämställandet som jag reagerade emot i SvD:s ursprungliga underledare 11 dec. 77 och som var incitamentet till mitt inlägg. Jag väntade mig i själva verket att själv drabbas av denna misstolkning och var därför ytterst angelägen om att upprepa, understryka och helgardera denna punkt.

Min poäng, som jag i mitt inlägg lindat in i liknelser, men som jag gärna vill passa på tillfället att göra explicit, är denna: 1) en gradskillnad utgör ingen artskillnad, och 2) om man accepterar en princip, är det praktiska förverkligandet av denna princip en tidsfråga.

För att exemplifiera detta på ett helt annat område: principen om progressiv beskattning formulerades (såvitt jag vet) först av Marx och Engels i Kommunistiska manifestet 1848. Det praktiska förverkligandet av denna princip (statens totala expropriering av alla inkomster) har vi ännu inte sett, men Pomperipossa-affären 1976 visade ändå att vi hunnit en bit på väg. Mellan Kommunistiska manifestet och Pomperipossa hade 128 år förflutit. (Många fler exempel förtjänar att tas upp, och jag ska försöka återkomma i den mån mina arbetstimmar tillåter det.)

Å andra sidan är det en artskillnad att dessa frågor i Sverige fritt kan dryftas – förstås.

Jag återsänder mitt manus, inte i avsikt att få det publicerat utan för att Du ska få tillfälle att i lugn och ro studerat vad jag verkligen skrivit. Detta är bara ett utslag av det Amagerbrosyndrom som Kierkegaard beskriver i Enten – Eller: jag ogillar helt enkelt att bli missförstådd.

(Något svar på detta fick jag aldrig. Läsarna får dra sina egna slutsatser vad beträffar denne redaktörs läskunnighet och karaktär i allmänhet – mina egna slutsatser är enbart ”arga och bittra”.)

Annonser