Slaveriet under passionerna

Att känslorna tar överhand över förnuftet – att man blir alltför arg eller rädd eller ledsen för att kunna tänka klart, eller att man blir överentusiastisk över något – det har vi säkert alla varit med om. År det bra eller dåligt? ”Vad är det för en fråga?” frågar ni säkert. Det är klart att det är dåligt. Man kan så lätt handla överilat, säga eller göra något som man sen får ångra. Bättre då att knyta näven i byxfickan, svälja gråten och (om man är engelsman) hålla överläppen styv.

En som inte höll med om detta var David Hume. Ett berömt (eller beryktat) citat är detta:

Förnuftet är, och bör inte vara, annat en slav under passionerna. [Min kursivering.][1]

Men är detta ens begripligt?

Hade Hume sagt att förnuftet inte kan vara annat än slav under passionerna, skulle detta bara vara en pessimistisk iakttagelse om människonaturen. Vi kan försöka att styra eller tygla våra känslor eller passioner, men det tjänar inget till, för vi kommer hursomhelst aldrig att lyckas med det. Lika bra att ge upp alla sådana försök.

Men nu säger han alltså att vårt förnuft bör slaviskt underordnas passionerna. Men det betyder ju att vi har ett alternativ: antingen låta förnuftet styra eller låta känslorna styra – och vi bör göra det senare. Hade vi inget alternativ och inte kunde göra annat än låta känslorna ta överhand, då vore ju en sådan här rekommendation fullständigt meningslös.

Nu beror det förstås lite grann på vad för sorts passioner man har. Om man är sadist och drivs av en överväldigande passion att plåga, tortera och förödmjuka sina medmänniskor – ja, då borde man ta sitt förnuft tillfånga och försöka tygla eller undertrycka den passionen, och kanske uppsöka en psykoterapeut. Men om man drabbas av en överväldigande passion för en viss kvinna (eller man, om man själv är kvinna eller homosexuell), då skulle man kunna tänkas ställa sitt förnuft i den passionens tjänst i hopp om att kärleken är besvarad; men det är ju inte säkert att den är det, och då riskerar man att bli väldigt besviken. Och ska man då ställa förnuftet i besvikenhetens tjänst? Nej bättre då att lägga kärleksmisslyckandet bakom sig och gå vidare i livet. (Och om passionen är svartsjuka?)

Och somliga har ju ett väldigt passionerat förhållande till alkohol eller ännu tyngre droger. En alkoholist eller heroinist som känner suget efter spriten eller drogen ställer sitt förnuft i denna passions tjänst. Det tänkte nog inte Hume på, när han skrev det här. Och tunga droger som heroin och kokain var ju inte ens uppfunna på hans tid. Men alkoholister fanns det redan då!

Och vad är det som driver somliga att råna banker, misshandla, förgripa sig på kvinnor och barn eller t.o.m. mörda? Inte är det väl att de vägrar lyda sina passioner och i stället sätter förnuftet i högsätet?

Och vad tror ni driver mig att raljera så här mycket över David Hume? Inte kan det väl bara vara att jag hyser ett så passionerat hat mot honom? Eller är det att jag hyser en glödande passion att roa mig på andras bekostnad?

Nu vet jag inte vilka passioner Hume själv hade; men jag tror inte att han hade sadistiska passioner; förmodligen tänkte han sig inte att det var just sådana passioner förnuftet skulle vara slav under. Kanske tänkte han sig bara ”välvilliga” passioner, sådana som den passionerade kärleken, eller en brinnande passion för rättvisa eller något liknande. (På det vanligast förekommande porträttet av honom ser han ju onekligen rätt godmodig ut. Vad jag vet var han aldrig gift, så det var nog inte kärlekspassioner han gjorde sitt förnuft till slav under.)

$ $ $

Det är förstås inte fel att ge sina känslor utlopp – att uttala en kraftig kötted om man blir förbannad, eller ta till lipen, eller låta sin sprudlande glädje manifestera sig i glada skutt och hurrarop. Förnuftet har inte så mycket emot att man gör så. Och ett gammalt gott råd är att om man blir riktigt urförbannad på någon, ska man skriva ett riktigt urförbannat brev, och sedan riva det och slänga det i papperskorgen. Sedan kan man skriva ett nytt brev, där förnuftet fått ta överhand över vreden, men där man ändå märker att vreden bultar mellan raderna.

Men att vi lätt vandrar vilse i känslornas och passionernas värld är ställt utom tvivel.

$ $ $

Idealet är förstås att förnuft och känsla (eller tanke och känsla) befinner sig i harmoni. Då skulle vi bara vredgas när det finns ett objektivt skäl att vredgas (att en orättvisa begås); vi skulle bara sörja när det finns ett objektivt skäl att sörja (när något stort värde, som en nära vän eller livskamrat, gått förlorat); vi skulle bara bli rädda, när det verkligen är fara å färde; vi skulle bli glada och belåtna, endast när något värde har uppnåtts, t.ex. när vi verkligen lyckats med något vi företagit oss; och uttråkade skulle vi bli bara när boken vi läser eller TV-programmet vi tittar på faktiskt inte innehåller något av intresse[2]. Förnuftet eller tanken leder; känslorna följer efter.

Men ofta börjar det med en känsla, och förnuftet kan ha allt sjå i världen att klura ut varifrån känslan kommer, vad det egentligen är som gör oss så arga, så sorgsna, så rädda eller så glada och belåtna.

Men visst går det att klura ut det! Vi behöver minsann inte slava under passioner som vi inte begriper.

(Jag borde kanske stoppa in det här i min längre uppsats om Hume.)


[1] I original:

…reason is, and ought only to be the slave of the passions…[A Treatise on Human Understanding, D. 2.]

[2] Ideliga reklamavbrott både tråkar ut och irriterar!

Annonser

Humes lag…

… är en lag som förbjuder oss att härleda våra värdeomdömen ur fakta – eller, som det vanligen uttrycks, att försöka härleda ett ”böra” ur ett ”vara”. Lyckligtvis finns lagen inte inskriven i lagboken, så vi riskerar varken böter eller fängelse, ifall vi inte lyder den. Men den som studerar praktisk filosofi vid universitetet riskerar att bli underkänd på tentan, ifall han/hon inte rättar sig efter den.[1] – Jag har skrivit några spaltmeter på min hemsida om Hume och hans lag, så jag ska inte upprepa mina invändningar här.[2]

Så varför älta detta en gång till, när jag har ältat igenom det förr?

En möjlig implikation av Humes lag är att man ska avhålla sig från att alls fälla värdeomdömen, eftersom de ju omöjligt kan vara faktabaserade.[3] Vi ska därför aldrig komma med rekommendationer om det ena eller andra, eftersom en rekommendation alltid är en rekommendation om vad vi bör göra.

Denna idé har smugit sig in hos en tänkare som jag normalt brukar hålla med och rentav hyser stor beundran för, nämligen Ludwig von Mises.

Mises insisterade som bekant på att den ekonomiska vetenskapen ska vara (bör vara) ”wertfrei”, d.v.s. fri från värderingar och värdeomdömen. Men efter att läst det mesta jag kommit över av Mises verk (och åtskilliga andra ”österrikare”) har jag kommit fram till ett mycket enkelt värdeomdöme: att kapitalismen är bättre än både socialism och interventionism (eller blandekonomi), och att jag därför måste säga att vi bör eftersträva kapitalism och motsätta oss både socialism och interventionism. – Men om jag inte ens har lov att fälla detta väldigt enkla värdeomdöme, då har ju faktiskt alla mina studier av Mises och de andra ”österrikarna” varit bortkastade.

Det finns ett litet korn av sanning i idén om ”wertfreiheit”, även om det är olyckligt uttryckt: beskrivningen och analysen av fakta måste komma före ens värdeomdömen. (Det är t.ex. endast genom att veta och grundligt förstås kapitalismen, socialismen och interventionismen som man kan nå fram till att just kapitalismen är bäst och att det är den man bör förespråka och arbeta för att genomföra.) Ett värdeomdöme som föregår (eller ersätter) faktaanalysen är bara en förutfattad mening. [4]

Men det ju just detta – att basera våra värdeomdömen på fakta – som Humes lag förbjuder oss att göra.

Nog sagt.


[1]) Jag vet detta av egen erfarenhet. I början av 80-talet läste jag in 60 poäng ”blocksvenska” vid Mälardalens högskola, och där ingick en kurs i argumentationsanalys. På den skriftliga tentan ingick en fråga där jag skulle ha svarat i enlighet med Humes lag. I stället svarade jag som det är, inte som Hume och hans efterföljare menar att det … äh hm … borde vara, och då blev mitt svar underkänt. Någon praktisk betydelse hade det inte, eftersom jag fick rätt på den andra frågorna. Men ändå … Jag ångrar än i denna dag att jag inte protesterade och gav min lärare en ordentlig utskällning. Men det var den enda kurs den läraren hade, så jag träffade honom aldrig igen.

[2]) Om ni är intresserade och det … äh hm igen … borde ni kanske vara, se:

Några ord om David Hume

Vara och böra än en gång

Hume om kausalitet och induktion

[3]) Humes egen implikation var att vi ska erkänna det faktum att våra värdeomdömen grundar sig på eller är ett uttryck för våra känslor – att vårt förnuft är, och bör [sic] vara, slav under våra passioner.

[4]) Som Ayn Rand skriver:

Moraliska bedömningar är underförstådda i de flesta intellektuella frågor; det är inte bara tillåtligt utan obligatoriskt att fälla moraliska omdömen, när och där sådana är tillämpliga; att undertrycka sådana omdömen är en akt av moralisk feghet. Men ett moraliskt omdöme måste alltid följa, inte föregå (eller ersätta) de skäl det grundar sig på. – ”Skrämselargument” i Själviskheten dygd; min egen illegala översättning.

Intervju med David Hume

Under mina senaste galaktiska irrfärder fick jag tillfälle att intervjua David Hume (eller vad som fanns kvar av honom). Här några utdrag:

–       Vad heter du?

–       Jag vet inte. Hurså? Du tycker alltså att jag borde ha ett namn? Men vore det inte konstigt att ge ett namn åt ett knippe vaga förnimmelser?

Lite längre fram:

–       Kan man vara säker på att det förflutna inte är en fiktion, avsedd att överbrygga klyftan mellan det ständiga flödet av förnimmelser och själva själstillståndet?

–       Besvarar Ni alla frågor på detta sätt?

–       Jag säger vad som faller mig in att säga när jag tror att jag hör folk säga någonting. Mer kan jag inte säga.

Märkligt nog styr David Hume inte bara filosofiundervisningen vid våra universitet (där man riskerar att bli underkänd ifall man tror sig kunna härleda ett böra från ett vara) utan hela universum. Därav följande intervjufråga:

–       Om folk ber dig att fatta beslut åt dem? Om folks liv, om världar, om hushållning, om krig, om allt som pågår där ute i universum?

–       Där ute? Vardå?

–       Där ute, svarar intervjuaren och pekar på dörren.

–       Hur kan du veta att det finns någonting där ute? Dörren är ju stängd.

–       Men du vet att det finns ett helt Universum där ute! Man kommer inte undan sitt ansvar bara genom att förneka det!

–       Du är så säker på din sak. Men jag skulle ha svårt att lita på en mans tankar om han tog Universum – om det existerar – för givet. Jag beslutar bara om mitt eget Universum. Mitt Universum är mina ögon och mina öron. Allt annat är hörsägen.

–       Förstår du inte att vad du beslutar påverkar millioner varelsers liv och öden? Här har någonting gått absolut snett!

–       Jag vet inte, för jag har aldrig träffat alla dessa varelser som du talar om. Och jag anar att inte heller du har gjort det. De finns bara i ord som vi hört. Det är dårskap att säga att man vet vad som händer andra varelser. Det vet bara de själva, om de existerar. De har var och en sina egna ögon och öron, och sitt eget universum.

Fast det här har jag plankat från Douglas Adams, Restaurangen vid slutet av universum, s. 178–179. (Inte för att jag kan vara säker på att det var just de sidorna, nu när jag slagit igen boken och det förflutna ändå är en fiktion.)

(Tidigare galaktiska irrfärder här.)

Kants svar till Hume

Immanuel Kant(4)HUMEKant menade sig ha besvarat Humes tvivel på orsaksbegreppet. Så här skriver han:

[Hume] lade till vid skepticismens strand för att sätta sitt skepp i säkerhet, där det sedan fick ligga och ruttna; hos mig kommer det istället an på att ge det en lots som utifrån navigerandets säkra principer (baserade på kunskap om jordklotet) och försedd med ett fullständigt sjökort och en kompass tryggt kan föra skeppet dit han önskar. (Prolegomena, s. 20.)

Kant kunde använda metaforer!

Men hur bar han sig åt för att lotsa skeppet vidare? Som vi sett tidigare menade Kant att våra sinnen förser oss med råmaterialet till vår kunskap, men att förståndet sedan ordnar detta råmaterial enligt principer som inte är hämtade ur sinneserfarenheten utan ur förståndet självt, principer som föregår erfarenheten och gör erfarenhet möjlig. Dessa principer är alltså åskådningsformerna (rum och tid) och kategorierna.

Vilka är då dessa kategorier? Kant kom fram till att det finns tolv sådana kategorier, varken fler eller färre, De är dessutom ordnade i fyra grupper om tre vardera; och de har alla att göra med hur man fäller logiskt giltiga omdömen om alla dessa sinnesintryck eller ”framträdelser” som sinnena bombarderar oss med. (Exakt hur Kant kommer fram till att det är så har jag fortfarande inte riktigt grepp om, så till det får jag återkomma när jag begriper bättre.)

En av dessa kategorier är alltså ”orsak-verkan”. Sinnena ger, enligt Kant, inget besked om orsakssamband, men förståndet är till själva sin natur sådant att det inte kan göra annat än att tillämpa orsakslagen på allt vi ser och hör och känner och luktar och smakar. Här är ett exempel på hur Kant resonerar:

När jag säger att erfarenheten lär mig något, så avser jag alltid endast varseblivningen som ligger i den; exempelvis att det efter att en sten belysts av solen alltid följer värme, och så till vida alltid tillfällig. Att uppvärmningen följer nödvändigt ur belysningen av solen ingår visserligen i erfarenhetsomdömet (genom orsaksbegreppet), men det lär jag inte av erfarenheten, utan omvänt är först genom denna tillsats av förståndsbegreppet (orsak) till varseblivningen som erfarenhet produceras. (S. 64f.; Kant återkommer till samma exempel senare i boken.)

Stopp och belägg ett tag nu! Kant borde ha läst första kapitlet i The Logical Leap innan han skrev det här.

Är det någon skillnad på utsagorna ”varje gång en sten belyses av solen blir den varm” och ”solen värmer stenen”? Ja, det är vad Kant menar; han kallar det första ett ”varseblivningsomdöme” och som sådant alltid tillfälligt, och det senare ett ”erfarenhetsomdöme” och som sådant nödvändigt (fast den nödvändigheten endast beror på att förståndet inte kan göra annat än tillämpa orsaksbegreppet). Men i verkligheten utanför Kants filosofi är dessa båda utsagor bara två sätt att uttrycka samma sak.

Orsakssambandet ”solen värmer stenen” är i det närmaste direkt varseblivningsbart. Jag säger ”i det närmaste”, därför att det behövs mer än en observation för att komma fram till det. Ett litet barn kan t.ex. gå ut om natten, känna på stenen och konstatera att den är kall, eller åtminstone sval; det kan göra samma sak när det är mulet och regnigt; men när molnen skingrats och solen kommit fram, då blir stenen varm. Det är också lätt att integrera med andra observationer: inte bara stenar blir varma i solen, det mesta som solen lyser på blir varmt; vattnet nere vid badplatsen blir varmare ju längre den soliga sommaren fortskrider; och om inte detta skulle räcka, blir man ju själv varm av att sitta i solen. (Många ord om en relativ självklarhet!)

Men det behövs alltså inte någon kantiansk kategori för att konstatera detta orsakssamband. Vi kan kalla det en ”kategori”, om vi vill, men det är i så fall en kategori hämtad direkt ur sinneserfarenheten, inte något som läggs till sinneserfarenheten.

Naturligtvis betyder inte detta av vi ser hela orsakssambandet, hela den kedja av orsaker och verkningar som leder fram till stenens eller vattnets eller ens egen uppvärmning. För det behövs mer avancerade kunskaper. Men det är detta som är början (och skulle ens teoretiserande om solens inverkan leda en till slutsatsen att solen i stället kyler stenen, ja, då kan man vara säker på att man gjort ett misstag någonstans).

Det här är enkelt nog; och det får räcka för idag.

Kant och Hume

Immanuel Kant(4)HUMEDet är i Prolegomena man hittar dessa välbekanta ord från Kant:

Jag tillstår öppet att det var just David Humes erinran som för flera år sedan först avbröt min dogmatiska slummer och gav en helt annan inriktning åt mina undersökningar på den spekulativa filosofins fält.

Tyvärr vet jag inte mycket om den dogmatiska slummer som Hume väckte Kant ur. Den dominerande filosofen i Tyskland före Kant var Christian Wolff som i sin tur utgick från Leibniz, och i sin ungdom anslöt sig Kant till Wolffs filosofi. Men något detaljstudium av Wolff har jag inte ägnat mig åt, och ganska lite åt Leibniz också. Men båda ingick i den breda filosofiska skola eller inriktning som kallas ”rationalism” och som menar att sanningen ska sökas i förnuftet med bortseende från erfarenheten. – Kant fortsätter:

Jag var långt ifrån att hörsamma honom [Hume] beträffande hans slutsatser, vilka han kom till enbart därför att han inte föreställde sig sitt problem i dess helhet, utan bara snubblade över en del av det, som inte kan ge någon upplysning om inte helheten beaktas. Om man utgår från en välgrundad men inte utförd tanke som någon annan lämnar efter sig till oss, så kan man ha gott hopp om att vid fortsatt eftertanke föra den längre än dit den skarpsinnige man kom som vi har att tacka för den första gnistan till detta ljus. (S. 18.)

Vad var det då som Hume snubblade över? Jag backar ett par sidor i texten:

Hume utgick huvudsakligen från ett enda, men viktigt, metafysiskt begrepp, det om förknippningen av orsak och verkan (och därmed också dess följdbegrepp kraft, handling o.s.v.), och avkrävde förnuftet, som påstår sig ha frambringat begreppet ur sitt sköte, ett svar på hur det rättfärdigar tanken att något kunde vara så beskaffat att om det antas också något annat därmed nödvändigt måste antas – ty det är vad orsaksbegreppet säger. (S. 15)

Jag avbryter Kant här. För vad är det Kant säger att Hume säger här? Att ”förknippningen” av orsak och verkan ska ha frambringats ur förnuftets eget sköte, men där står inte förknippningen att finna; alltså finns inte förknippningen alls.

Varken Hume eller Kant hade ju förmånen att få läsa The Logical Leap (eller, för den delen, min egen uppsats Hume om kausalitet och induktion). Jag ska inte upprepa allt som finns att läsa i dessa illustra verk; det som är väsentligt här är att vissa enkla kausalsamband är direkt varseblivningsbara. Peikoff/Harriman tar bl.a. exemplet att en boll börjar rulla, om man stöter till den; själv använde jag bl.a. exemplet att en tidning fattar eld, om man sticker in den i en brasa. Men vem som helst kan hitta mängder av sådana exempel. Som Harriman uttrycker saken:

In these cases (and countless others), a child, contrary to Hume, does experience a connection between certain events, not merely a conjunction. […] This is the basis of a child’s first-level generalizations – and it gives him the explicit knowledge of “cause” necessary for further progress. (The Logical Leap, s. 21.)

Summan av hela denna lilla kardemumma är att vi i dessa enkla fall faktiskt ser, eller faktiskt varseblir, ”förknippningen av orsak och verkan”. Naturligtvis betyder inte detta att vi ser eller varseblir vartenda orsakssamband i hela universum; men det är med dessa ”första nivåns generaliseringar” vi påbörjar vårt utforskande av universum. Och alla senare generaliseringar (”generaliseringar på högre nivå”) måste i slutändan kunna föras tillbaka till dessa första generaliseringar. (Om ni inte redan läst The Logical Leap, får väl det här fungera som en aptitretare.)

Men vidare i Kants text:

Han bevisade ovedersägligt att det är helt omöjligt för förnuftet att a priori och ur begrepp tänka en sådan förbindelse; ty den innehåller nödvändighet, och det går inte alls att inse hur det kan vara så att eftersom något är också med nödvändighet något annat måste vara, och alltså hur begreppet om ett sådant förknippande låter sig införas a priori.

Strängt taget har jag väl redan besvarat detta ovan. När vi ser en boll börja rulla, eller en tidning fatta eld, och vi ser ett kausalsamband, så är ju detta inte på minsta vis ”a priori”; det är hämtat direkt ur erfarenheten och med Kants terminologi ”a posteriori”.

Och hur är det med den där ”nödvändigheten” som Hume och Kant påstår att vi aldrig kan varsebli? Leonard Peikoff tar upp den falska dikotomin mellan ”nödvändigt” och ”tillfälligt” i ”Dikotomin mellan analytiskt och syntetiskt”; kort sammanfattning: det finns ingen tillfällighet, ingen slump, i verkligheten. (Det är endast om mänskligt handlande man kan säga att det inte var nödvändigt för en person att handla som han gjorde: han har fri vilja och kunde ha handlat annorlunda.)

Av detta drog han slutsatsen att förnuftet helt och hållet bedrar sig med detta begrepp och felaktigt tror att det är dess eget barn, när det emellertid inte är något annat än en bastard av inbillningskraften, som befruktad av erfarenheten bringat vissa föreställningar under associationslagen och låter påskina att en därifrån kommande subjektiv nödvändighet (d.v.s. vana) skulle vara en objektiv nödvändighet baserad på insikt.

Jag har sagt det här förr, men det förtjänar att upprepas: Hume menade att vi förknippar orsak och verkan, därför att vi vant oss vid att göra det. Men detta är en begreppsstöld: att bilda en vana är ett orsakssamband. ”Associationslagen”, som Kant kallar det, är själv ett exempel på det vidare begreppet ”orsakslag”.

Ur detta slöt han att förnuftet inte har någon förmåga alls att tänka sådana förknippningar (inte ens rent allmänt), eftersom dessa begrepp då vore rena påhitt, och alla dessa kunskaper som påstås råda a priori vore inget annat än ordinära erfarenheter med falsk stämpel, vilket är detsamma som att säga att det inte finns någon metafysik alls och inte heller kan finnas någon.

Ja, ja. Utifrån Humes och Kants egna premisser är väl detta en rimlig slutsats. Att sätta en boll i rullning, eller sätta eld på en tidning, år tvivelsutan väldigt ordinära erfarenheter. Men stämpeln är falsk, endast om man accepterar Humes och Kants premisser.

Jag slutar här för idag; Kants egen ”lösning” på Humes ”problem” ska jag ta upp senare (hur lång tid detta kommer att ta vill jag lämna osagt).