Till minnet av en ensamseglare

Den som bor långt in i land nås sent av
underrättelser för sjöfarande.

Stundom stoppar en motor och tystnaden färdas
länge innan den når adressaten,

en lanterna slocknar utan att man genast blir
varse punkten av mörker.

Det finns tomrum som inte kan fyllas.
Röster som aldrig återvänder.
Näbbklyvningar som aldrig får sin fortsättning.

Ord kan aldrig utplåna saknaden.
Den bris som mojnat lämnar efter sig en
vindstilla i hjärtat,
där minnets lättaste fjun blir tungt som bly.

Ordförklaringar och sakupplysningar

Ensamseglaren hette Paul Nilsson, men kallade sig Jaspar Morgonbris. Han avled hastigt av aortaruptur i mars 1986 vid bara 45 års ålder; men jag fick inte höra om detta förrän en eller ett par månader senare. ”Näbbklyning” var ett ord han gärna använde för ”munhuggning”. I sin ungdom drabbades han av en släng av polio (vilket endast märktes på att han var en aning puckelryggig), och vad jag hörde senare är aortaruptur något som lätt drabbar just poliosjuka.

Dikten publicerades i Eskilstuna-Kuriren 22 maj 1986.

En liten dikt om filosofiundervisningen vid Lunds universitet på 60-talet

universum döden & den logiska analysen
svuro sig häftigt samman mot den lille pysen
– ingen hade han som körde

hans tillflykt blev narkotikan & spriten
hallucinogenerna & aqvaviten

& än så slank hans studier hit
& än så slank hans studier dit
& än så slank de ända ner i diket

Principen bakom omfördelningspolitiken

Smaka, smaka kaka,
vem ska kakan baka?
Jo, det ska de som inte ska
sin del av kakan smaka!

Dagens dikt

Carl Michael Bellman till USA:s kongress:

Höj upp ditt lånetak, se statsbankrutten på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt, han blott på konkursbodörren gläntar,
slår den igen, kanske än på ett år.
USA, ditt budgetunderskott drar dig i graven.
Knäpp nu oktaven:
stäm dina strängar, sjung om livets vår!

(Bellman får ursäkta att jag gjort våld på hans versfötter.)

Poetisk polemik mot Kant

Någon gång i slutet av 60-talet (långt innan jag studerat objektivismens Kantkritik) skrev jag den här dikten:

om ”tinget i sig”
kunna vi intet veta
vilja vi blott veta
att om detta
kunna vi inte veta
må nyckeln till ”tinget i sig”
ligga förborgad
därmed görande möjligt
stipendier nobelpris
förtryck och revolutioner
(förtryck
som möjliggör
revolutioner)

”tinget i sig”
är en rund gul boll
en annan gång är det blått
och stort, omslutande
endast i förra fallet
duger det att sparka på
metafysik
usch!

Copyright © 1968 eller däromkring Per-Olof Samuelsson. Eftertryck med angivande av källa.

Ta nu inte den här dikten på alltför stort allvar…

Större skalder än jag har skaldat om tinget i sig, t.ex. Hjalmar Gullberg i Ensamstående bildad herre:

En afton läser Örtstedt Kant
och finner honom verkligt intressant.

Men filosofens tyska flyter tungt.
Snart somnar över boken vår adjunkt.

I nattens dröm gror dagens tankesådd.
Kant illustreras och blir lättförstådd.

Det kommer, svept i brokig omslagsfärg,
till Örtstedt ett paket från Königsberg.

Aktas för stötar! står det utanpå
med petig stil som verkar rokoko.

Avsändare och varans fabrikant
är ingen mindre än professor Kant.

Han granskar lådan vid sin fönsternisch.
Det står som innehåll: DAS DING AN SICH.

Kring tinget i sig själv, de vises sten,
är sinnevärlden blott ett brokigt sken.

Vem törs dock rycka undan slöjan kring
den rena verkligheten, tingens ting?

Adjunkten Örtstedt ryggar bort  bestört
från det som ingen sett och ingen rört.

Om gåvan i hans grova händer sprack!
– Han returnerar den med tusen tack.

Copyright © 1935 Hjalmar Gullberg. Återges här, eftersom jag inte tror att Gullberg skulle ha något emot det.

Att sinnevärlden skulle vara ”blott ett brokigt sken” är en tolkning av Kant som Kant själv vände sig emot. Mer om det senare.

På årsdagen

(Skrevs 28 februari 1987)

Din bana ändades abrupt.
Någon såg till botten av din själ
och gillade inte vad han såg.
Någon såg till botten av vårt öde
och beslöt att vända det i annan riktning.
Någon hade iskyla i magen.
Och tårarna lyfter som svalor mot en vidare himmel.

Världen blir aldrig vad den varit.
En länk har brustit i den långa kedja
som binder folken samman och som fäster
var och en av oss vid alla andra,
den rike vid den fattige,
geniet vid idioten,
den mäktigaste vid den minste, svagaste av våra bröder.
Nu står var och för sig med knuten näve.
Denna vårbräckning är ingen annan lik.

Du var den som ledde
de hungrande runt grytan
de törstande runt brunnen.
Du var deras fackla, deras bloss.
Du var halmstrået i deras hopp.
Du var den som varnade och värnade.
Saknadens långa släp ska ringla bort med dig.
Rosorna står kvar och vittnar tills de vissnar.

Rösten har tystnat, och dess eko ska förklinga.
Ljuset har slocknat, och dess skuggor krymper sakta
men de krymper.
Vecka läggs till vecka, medan trålaren förirrar sig
på djupa vatten.
Längst bort i fjärran, längst ut i mörkret
ekar ett skratt.


Trettio år har gått, och sakta
ringlar tiden vidare, och ingenting
blir nånsin preskriberat.

Längst in i labyrinten vilar vapnet, och
en koltrast och en korp från flydda dar
kan höras kraxa.

Vi färdas ännu i det mörker där
din cigarett och din vision har slocknat.

Och inget ligger längre på sin rätta plats:
ej samhället, ej vapnet:
splittring råder.