Besynnerlig skattematematik

I Aftonbladet 18 april bemöter Åsa Linderborg den artikel av Lena Andersson jag citerade ur i min förra bloggpost. Så här skriver hon bl.a.:

Lena Andersson tror att alla hennes skattepengar går till att täcka andra människors behov, inte ett öre investeras i något hon själv har nytta av. Men låt säga att Andersson själv skulle betala hela kostnaden för att med tunnelbana ta sig från sitt hem till den offentlighet där hon ”samlar ihop sina pengar”. Den resan skulle kosta henne tusen spänn enkel biljett.

Det här fick mig att spärra upp ögonen. Tusen kronor per enkelbiljett betyder ju 2000 om dagen för den som pendlar kollektivt till och från jobbet. Med femdagarsvecka blir det 40 000 kronor i månaden och, med sex veckors semester, 420 000 per år. Men de pengarna betalar alltså pendlaren inte när han köper biljett utan gör det i stället över skattsedeln.

Alla pendlar förstås inte kollektivt, utan somliga tar sig till och från jobbet med bil eller cykel. Men de betalar ju också skatt precis som de som åker kollektivt, så de hjälper alltså till att subventionera kollektivåkandet. För bilister kommer detta ovanpå bensinskatten och alla andra avgifter som tas ut ur bilismen. Jag har inga siffror, men låt oss för enkelhetens skull anta att hälften pendlar kollektivt, vilket skulle minska kollektivpendlarens utgifter till cirka 210 000 och öka bilisternas och cyklisternas subventioner med samma summa. Är det bara tredjedelen, fjärdedelen eller tiondelen som åker kollektivt, blir det förstås ännu mer som subventioneras av bilister, cyklister och rentav fotgängare (de som bor i centrala Stockholm går förstås till och från sina välbetalda arbeten), och det skulle säkert ge upphov till en hel del skattekverulans.

Men det är väl ändå rätt få människor som faktiskt betalar 210 000 eller mer i skatt om året?[1]

Och så är det ju inte bara kollektivtrafiken som bekostas med skattemedel. Det ska betalas apanage till kungahuset också, liksom biståndspengar till Palestinska Myndigheten. Och så är det ju all vård-skola-omsorg. Några småsummor går också till statens nattväktarfunktioner (polis, försvar, rättsväsende). De 420 000 som går till kollektivtrafiken kan inte gärna vara mer än en droppe i ett stort hav.

Nej, det här går bara inte ihop.

Antagligen har Åsa Linderborg försökt räkna in alla de investeringar som gjorts i tunnelbanetrafik och annan kollektivtrafik under årens lopp, pengar som naturligtvis måste betalas tillbaka ifall de lånats ihop. Men gör det saken bättre? Om ett privat trafikbolag vore tvunget att ta ett par tusen om dagen i biljettavgift för att kunna betala för sina investeringar, skulle det inte få några passagerare och skulle tvingas lämna branschen och försöka sig på något annat, som t.ex. skoputsning. Det är bara det offentliga (stat, landsting, kommun), som har tillgång till våra skattepengar (och som i värsta fall kan be Riksbanken att trycka upp fler pengar), som kan bedriva kommersiell verksamhet på ett så fullständigt ansvarslöst sätt.

(Jag har skickat en nedbantad version – 1500 tecken inklusive mellanslag – till Aftonbladets debattsida.)


[1] Min egen (fiktiva) skatt för 2015 är cirka 35 000 kronor, vilket alltså skulle räcka för att subventionera en enda tunnelbanependlares biljetter för knappt en månad.

Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Anspråkslöst förslag till skattereform

I stället för att lappa ihop det gamla skattesystemet – täppa till gamla kryphål och skapa nya – borde man ersätta alla övriga skatter med en enhetlig moms.

Den iögonenfallande fördelen med detta är att det automatiskt skulle bli skatt efter bärkraft. Vi fattiglappar (eller relativa fattiglappar) konsumerar inte på långt när så mycket som de rika: vi köper inte lyxvillor eller dyra sportbilar, vi dricker inte Mouton Rothschild och Napoleonkonjak eller röker Havannacigarrer, och vi håller oss inte med arabiska fullblod – för att ta några exempel ur högen. Så ju mer man konsumerar, desto mer betalar man också i skatt.

En annan fördel rör användningen av kapital. Det är en vitt spridd vanföreställning att kapitalinkomster levs upp i sus och dus, och därför ses skatter på kapital som på något vis rättvisa. I verkligen används så gott som allt kapital till investeringar och till anställning av arbetskraft. Om kapitalskatten försvinner och kapitalisterna bara behöver skatta för sin lyxkonsumtion, kommer fler att få arbete och slipper leva på bidrag. Inte heller kommer kapitalägarna längre att behöva flytta sina tillgångar utomlands för undgå statens glupande käftar.

En ytterligare fördel är att det gör slut på oskicket att politiker – och offentliganställda i allmänhet – låtsas betala skatt. De skatter vi offentliganställda betalar är fiktiva. (Om detta skrev jag ett inlägg som publicerades i EK 14 december 2011. Och se förstås också Skattefrihet för offentliganställda.) Men konsumerar gör förstås vi också, även vi som inte har råd att gå på nattklubb eller resa runt i världen för skattebetalarnas pengar.

En iögonenfallande nackdel är förstås, vid första påseende, att momsen skulle bli väldigt hög. För närvarande lär skattetrycket vara 43%, så där någonstans kommer momsen att hamna. Men är det verkligen en nackdel? Det betyder ju att man får klart för sig vad skattetrycket verkligen är varje gång man tar emot ett kvitto. Och det kan ju göra att valmanskåren i fortsättningen röstar på politiker som är sparsamma med skattemedlen och arbetar för att sänka skatten – eller åtminstone följer Gustav Möllers gamla devis:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Tillställt Eskilstuna-Kuriren.

Hyllning till de fossila bränslena

Det fanns en tid då de fossila bränslena – kol, olja, naturgas – låg dolda i marken till ingen nytta för oss människor. Det var en lång tid: den sträckte sig från den allra fösta stenåldern för mer än 2 miljoner år sedan och ända fram till den industriella revolution under senare delen av 1700-talet. Det var också en fattig tid. Den moderna historielösa människan har svårt att ens göra sig en föreställning om hur fattig den var. Den enda tillgängliga energikällan var till en början den egna muskelkraften; sedan kom muskelkraften hos oxar, hästar och slädhundar; så småningom tillkom också energin från väderkvarnar och mindre vattenfall. Båtar måste till en början ros eller paddlas; så småningom tillkom segelfartygen; men båtar rodda av galärslavar fanns långt fram i tiden. Värmen i husen och hyddorna fick komma från ved eller från kreatursspillning.

Så kom då ångmaskinen, ångbåtarna och de första järnvägarna – för första gången kunde kol utnyttjas till människornas fromma. Sedan tillkom oljan, och så småningom även naturgasen.

Hela den industricivilisation vi idag lever i och åtnjuter vilar på just användningen av fossila bränslen – med ett visst tillskott från kärnkraften, men ”miljövänner” och politiker har ju bestämt över våra huvuden att den ska avvecklas – och från vattenkraften, som inte kan byggas ut så mycket mer. Tillskotten från vind- och solkraft är försumbara.

Alla ni historielösa – alla ni som inte gitter sätta er in i hur livet tedde sig fram till slutet av 1700-talet, än mindre då hur det tedde sig under äldre stenåldern – borde se er omkring och se efter hur mycket av den komfort ni idag åtnjuter beror av de fossila bränslena. Vad blir det av era bilar och andra samfärdsmedel? Vad blir det av era radio- och TV-apparater? Vad blir det av era datorer och mobiler? Inget av allt detta, och mycket mera, blir kvar om användningen av fossila bränslen förbjuds.

Somliga säger (och försöker få oss att tro) att allt detta är överflöd och lyx som vi gott kan klara oss utan. Men tänk då åtminstone på era hus – era villor eller lägenheter – som ska skydda er mot vinterkylan! Ved och kreatursspillning räcker inte till för att värma upp dem. Och att hålla sig varm med hjälp av den egna muskelkraften – med åkarbrasor – det kan man inte göra vintern igenom.

Eller tänk åtminstone på den dag då ni blir sjuka! De allra flesta av er kommer någon gång att behöva läggas in på sjukhus – för röntgen eller operation eller för att andas med en syrgasmask. Vad tror ni händer med sjukhusen den dag de fossila bränslena avvecklats? Människor kommer att dö i drivor.

Denna avveckling måste betecknas som ondska – mordisk, djävulsk ondska. Ni historielösa måste inse vidden av ondskan.

Att symboliskt avstå från fossila bränslen – genom att släcka lyset under en timma den 19 mars – gör förstås ingen skada. Men vad är det symbolen står för? Mörker och ondska och ingenting annat.

Varför inte utsträcka det här från en timme till ett dygn och dessutom göra det obligatoriskt? Ett dygn utan elektriskt lyse, utan TV (det klarar vi oss nog utan), utan bilar eller andra transportmedel som ju drivs med fossila bränslen, och givetvis ett dygns elavbrott på alla våra sjukhus. Eller utsträck det till en vecka: under denna vecka skulle industrin vara lamslagen, och på sjukhusen skulle många dö av utebliven behandling – till stor glädje för korpar och asgamar, men till desto ringare glädje för de sjuka och deras anförvanter.

Det påstås handla om att ”bekämpa klimatförändringarna”. Men anta nu att de allra mest överdrivna domedagsprofetiorna om klimatet skulle slå in.[1] Anta att det blir väldigt mycket varmare: då kommer vi att behöva mer och bättre luftkonditionering. Eller att det blir fruktansvärt blåsigt: då behöver vi desto bättre hus och desto fler och bättre vindskydd för att stå emot blåsten. Eller anta att det blir väldigt mycket kallare: återigen behöver vi bättre hus och bättre uppvärmningsmöjligheter.

Så kampanjen för avveckling av de fossila bränslena handlar inte alls om att bekämpa klimatförändringarna; den handlar om att göra oss försvarslösa mot alla de klimatförändringar som kan inträffa i framtiden.

Och inte är det någon gräsrotsrörelse heller; det är världens mäktige som reser runt i jetplan och predikar fattigdom och försakelse för oss andra.

Tänd alltså lyset den 19 februari mellan 20.30 och 21.30. Om ni har strålkastare, sätt ut dem på balkongen och tänd dem. Eller gå ner på stan och demonstrera med strålkastarna. Gör vad ni kan för att visa att ni inte låter er ledas som lamm till slaktbänken!

$ $ $

Jag har skickat detta inlägg till ett antal tidningar, men några större förhoppningar om att få det publicerat hyser jag inte. Dels är det lite väl långt, och dels säger det saker som tidningsredaktionerna inte gärna vill höra: de ser hellre en återgång till förindustriella förhållanden (eller till äldre stenåldern) än de ifrågasätter klimatalarmismen. Dessutom är det numera många tidningar som fordrar inloggning som prenumerant och/eller bara tar insändare på högst 1500 tecken inklusive mellanslag.

$ $ $

Tidigare i samma ämne:

Hyllning till elektriciteten
(ävensom tidigare, något kortare version)
Låt inte mörkrets makter segra!
Sol, vind, vågor och socialism

Och se också:
Henrik Sundholms bloggpost När mörkrets apostlar står för dörren
George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik
Johan Norbergs Metrokolumn Jag tänder upp under Earth Hour
Alexandra Ivanovs debattinlägg i Metro Earth Hour är idiotiskt – tänd lyset i stället

$ $ $

Och sist men inte minst: Köp och läs Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Den ger väldigt mycket kött på benen i denna fråga; och det var den som fick mig att hylla, inte bara elektriciteten utan de fossila bränslena i allmänhet.


[1] Några sådana domedagsprofetior:

Runt 1970 förutspåddes allmänt en kommande istid. Paul Ehrlich förutspådde vid den tiden omfattande livsmedelsbrist, att hundratals miljoner skulle dö av svält under 70- och 80-talen, att 65 miljoner amerikaner skulle dö svältdöden under 80-talet och att USA:s folkmängd skulle vara nere på 22,6 miljoner år 1999. Biologen George Wald förutspådde år 1980 att civilisationen skulle gå under om 15 eller 30 år om inte klimatförändringarna (som alltså på den tiden handlade om en kommande istid) stoppades. (Uppgifterna från Walter Williams artikel Global Warming: Debate is Only Settled for Fanatcis.)

Al Gore förutspådde år 2007 att Nordpolen skulle vara isfris sommaren 2014. Förmodligen vad det för denna förutsägelse han tilldelades Nobels fredspris det året. Pengarna använde han förmodligen till att hyra de jetplan han åker runt med för att sprida budskapet.

År 2002 skrev miljöskribenten George Monbiot att vi hade tio år på oss att bli vegetarianer eller veganer, för annars skulle jordbruksmarken ta slut.

År 2009 sade prins Charles att vi har 96 månader på oss att ”rädda planeten”. Enligt Frankrikes utrikesminister Lauren Fabius hade vi i maj 2014 500 dagar på oss; och år 2009 hävdade dåvarande premiärministern Gordon Brown att vi bara hade 50 dagar på oss. Och för nio år sedan menade Förenta Nationernas ”expertpanel” att vi hade åtta år på oss.
(Uppgifterna har jag hämtat från The Daily Caller, men det vimlar av sådana uppgifter på nätet och jag kan inte länka till dem alla; världen hinner gå under av klimatförändringarna innan dess.)

Men – som George Reisman skriver i Den giftiga miljörörelsen:

Skälet till att det ena efter det andra av miljövännernas påståenden visar sig vara bevisligen felaktiga är att de görs utan någon hänsyn till sanningen till att börja med. När miljövännerna gör sina påståenden, griper de efter vad som än finns till hands som kan tjäna till att skrämma människor, få dem att förlora förtroendet för vetenskap och teknik, och ytterst leda dem till att utlämna sig på nåd och onåd åt miljövännerna. Deras påståenden vilar på grundlösa gissningar och på vilda, fantasifulla hopp från gnuttor av fakta till godtyckliga slutsatser, genom undanflykter och ogiltiga slutledningar. (Min kursivering.)

Principen bakom omfördelningspolitiken

Smaka, smaka kaka,
vem ska kakan baka?
Jo, det ska de som inte ska
sin del av kakan smaka!

Gör minskande brottslighet polisen håglös?

I Eskilstuna-Kurirens ledare 16 februari kan vi läsa att – trots alla braskande rubriker om våldsbrott – statistiken visar att brottsligheten i själva verket har blivit mindre under senare år. I och för sig är detta inget konstigt: oavsett om brottslighetsnivån stiger eller sjunker eller ligger på oförändrad nivå, är det klart att grova våldsbrott uppmärksammas i pressen. Detta kommer inte att ändras förrän människor upphör att begå brott, och det lär inte ske i brådrasket.

Men sedan tittar jag på Veckans brott på TV, och där säger Leif GW Persson att han upplever att polisen har blivit alltmer håglös. Och det är inte första gången han säger det; han gjorde det också för ett par veckor sedan.

Jag kan inte få det här att gå ihop. Varför skulle sjunkande brottslighet göra polisen håglös? Tappar de modet, därför att det inte längre finns lika många brott att utreda – därför att det finns allt färre brottslingar att gripa och lagföra? Borde de inte i stället bli uppmuntrade? Och blir det färre riktigt grova brott att utreda, borde de inte lägga ner mer möda på att utreda inbrott, stölder, bedrägerier och andra s.k. vardagsbrott?

Håglösheten kan ha att göra med att det genomförs omorganisationer som inte verkar helt genomtänkta (den senaste omorganisationen har t.ex. hela 0% förtroende inom poliskåren) och att polisen måste ägna mer och mer tid åt pappersarbete i stället för att ge sig ut på fältet och bekämpa brott.

Leif GW föreslog också i samma program att mer och mer av polisarbetet borde läggas ut på entreprenad och tas över av vaktbolag – vilket han menade var helt OK, så länge vaktbolagen följer samma riktlinjer som polisen gör.[1] Fördelen skulle vara denna: en offentlig myndighet, som polisen, betalar inte något pris för att misslyckas. Ett vaktbolag skulle gå miste om sina kunder, ifall det inte lyckades utreda de brott det fått betalt för att utreda.

Tänkvärt.

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.

Det verkar som om den gode GW gått och blivit anarkokapitalist på gamla dar. Jag är som bekant ingen anhängare av anarkokapitalismen – men visst kan vaktbolag fungera som ett komplement till polisen. Och när staten inte klarar av sina nattväktarfunktioner, som brottsbekämpning, då kommer tomrummet att fyllas, eftersom brottsbekämpning är något vi inte klarar oss utan. Och vi ska vara glada ifall det är konkurrerande vaktbolag som fyller tomrummet, och inte rivaliserade brottssyndikat. (Se min tidigare bloggpost Vad är det som lurar runt hörnet?)

$ $ $

Uppdatering 3 mars: Läs också denna debattartikel i Metro.

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Eskilstuna-Kuriren har inte tagit in min insändare. Och i dagens ledare kan man läsa följande:

Det finns inga statistiska belägg för påståenden om importerad massbrottslighet. Tvärtom har antalet brott sjunkit – även de grova våldsbrotten – under den senaste tioårsperioden. Det visar såväl undersökningarna av självdeklarerad utsatthet för brott som sjukvårdsdata.

Så därför har jag skickat denna kortare insändare:

Många människor säger sig uppleva att Sverige blir allt otryggare, fastän all tillgänglig statistik säger raka motsatsen: brottsligheten – även den grova våldsbrottsligheten – har sjunkit de senaste tio åren.

Hur kommer det sig? Desinformationskampanj? Eller kan det vara så enkelt som att de som utsätts för brott upplever sig själva som brottsoffer, inte som siffror i en statistik?

Och varför hävdar Leif GW Persson att det råder en utbredd håglöshet inom polisen – fastän sjunkande brottslighet rimligen borde ha den motsatta effekten? Han är ju annars inte den som tvekar att hänvisa till statistiken. Och jag har svårt att se honom som deltagare i någon desinformationskampanj.

Och varken jag eller Leif GW är mig veterligen Sverigedemokrater; så vi får hoppas att vi slipper ”guilt by association”.

$ $ $

Uppdatering 13 mars: Hans Palmstierna har kollat upp brottsstatistiken från BRÅ och lagt ut vad han kommit fram till på Facebook:

Antalet mordförsök ökade från 1975-1995 från 2 till 8 per 100.000 invånare och har sedan dess pendlat mellan 7 och 9.

Antalet utomhusvåldtäkter (proxy för överfall) ökade från 1975-2008 från 3 till 13 per 100.000 och har sedan fallit tillbaka till 11 per 100.000 i snitt.

Antalet rån 1975-2010 ökade från 30 till 100 per 100.000 invånare, men har senaste åren sjunkit mot 85 per 100.000 i snitt.

Antalet fall av misshandel ökade 1975-2010 från 250 till 950 för att sedan sjunka mot 850.

Av ovanstående är misshandel den som är mest tveksam, då anmälningsbenägenheten vid lättare misshandel sannolikt ökat. Sannolikt har även anmälningsfrekvensen för våldtäkt ökat markant, men detta borde inte ge särskilt stort genomslag på utomhusvåldtäkter, då man kan anta att dessa alltid i relativt stor utsträckning har rapporterats (och inte lider av det mörkertal man har antagit funnits gällande våldtäkt inom relationer)

Den intressanta slutsatsen är att vi under perioden 1975-2010 hade en mellan 3- och 4-dubbling av samtliga nämnda brott, och att det därefter planat ut eller sjunkit något.

Samhället har alltså blivit ordentligt mycket våldsammare senaste 40 åren, men majoriteten av höjningen är redan bakom oss och är det normaltillstånd vi levt i åtminstone 10-15 år. Sverige går inte åt helvete just nu, utan har i så fall redan gjort det. Det känns bevisat bortom rimligt tvivel att Sverige blivit mycket våldsammare.

Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion borde lyfta blicken från det omedelbara ögonblicksperspektivet! Eller åtminstone från tioårsperspektivet.


[1] Han sade också att denna utveckling redan börjat, men att det sker i smyg. Men om det stämmer undandrar sig mitt bedömande. (Redan idag utför förstås vaktbolagen vissa polisiära funktioner; men de har t.ex. inte rätt att anhålla någon utan måste i stället tillkalla polisen.)

Låglönejobb eller arbetslöshet?

Människors och beslutsfattares förmåga att blunda för enkla ekonomiska samband är hart när outtömlig. Ett sådant samband är detta: Om stat och/eller fack tvingar upp lägstalönerna över den nivå som skulle råda på en fri arbetsmarknad, kastas en mängd människor ut i arbetslöshet – och är de redan arbetslösa, hindras de effektivt från att komma in på arbetsmarknaden.

De senaste dagarna har det kommit några trevare från näringslivet och borgerliga politiker om att sänka lägstalönerna för att göra det enklare för nyanlända till Sverige att skaffa sig jobb. Detta har föranlett Åsa Linderborg att fylla nästan hela Aftonbladets kultursida med motargument mot dessa trevare. Tydligen föreställer hon sig att valet står mellan låga löner och lite högre löner, fastän det i själva verket står mellan låga löner och arbetslöshetsersättning. Så här skriver hon t.ex.:

Stor lönespridning med många som arbetar för låga inkomster minskar välfärdsförmögenheten. Det betyder att vi inte får tillräckligt med skatteintäkter som finansierar socialförsäkringar och pensioner. Det leder till ökad misstro mot staten och i värsta fall för demokratin som system.

Men att driva ut människor i arbetslöshet, eller hindra dem från att alls få något arbete, kan väl ändå inte öka skatteintäkterna? Den frågan ställer sig förstås Linderborg inte. Men naturligtvis minskar ”välfärdsförmögenheten” om färre arbetar och kan betala skatt, och vi lägre mellanpensionärer får mindre pension. Och vår misstro mot staten lär inte minska, när vi inser vad de sänkta pensionerna beror på.

Vidare:

Låga löner demoraliserar, eftersom det lönar sig mindre att arbeta. Incitamentet att stjäla ökar.

Men snälla … Om man är arbetslös, och arbetslöshetsersättningen dessutom sjunker, eftersom det finns färre som arbetar och betalar skatt, då måste väl ändå incitamentet att stjäla öka? Och kommer man ut på arbetsmarknaden, om så med låg lön, då måste väl i rimlighetens namn incitamentet att stjäla minska?

Låga löner tvingar folk att arbeta dubbelt, vilket ger sämre hälsa; ekonomisk stress förkortar människoliv.

Och hur mycket bättre hälsa, och hur mycket längre liv, får man av att vara arbetslös och inte ser minsta möjlighet att ta sig ur arbetslösheten?

Om fattigdomen växer minskar viljan att betala skatt hos dem med medelinkomster. Man väljer hellre att se om sitt eget hus med privata försäkringar. Det undergräver hela välfärdsstaten.

Men våra skatter betalar vi ju faktiskt vare sig vi vill det eller inte.[1] Att smita från skatten är olagligt, och det borde väl t.o.m. Åsa Linderborg veta. Eller föreställer hon sig att det finns enorma kryphål i vårt skattesystem som idag inte utnyttjas, men som kan komma att utnyttjas, om Linderborg inte får som hon vill?[2]

Resten av Linderborgs artikel överlåter jag åt er själva att bedöma.

Expressens ledarredaktion har vettigare synpunkter. Jag citerar slutklämmen:

Om inget av argumenten ovan biter, drar vänsterdebattörerna fram det ultimata kortet: ”Låglönejobb sliter isär samhället och hotar demokratin”. Men om det är något som hotar sammanhållningen i Sverige så är det att acceptera att en växande grupp är hänvisad till en nedbrytande tillvaro i utanförskap.

Det vore mer klädsamt om vänstern erkände som det är: försvaret för blågula löner går före solidariteten med de nyanlända.

Vettigare synpunkter kommer också från min rättänkande tantvän, som påpekar att det inte gärna kan vara meningen att de nyanlända ska jobba för låg lön livet igenom. Vad det gäller är deras möjlighet att få den första starten.


Uppdatering 22 februari: Läs också Fredrik Segerfeldts artikel Vänstern sprider myter om lägre ingångslöner i Dagens samhälle idag.


[1] Det ena du vill, det andra du skall,
så plägar det gå i dylika fall.

Så skrev änkedrottningen Kristina av Holstein-Gottorp till Ebba Brahe i ett något annat sammanhang.

[2] Enda sättet att undandra sig skatt är att ta anställning inom den offentliga sektorn, där skatterna är fiktiva. Se om detta Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 646 andra följare