Alternativ historieskrivning

Uppföljare till Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Sovjetunionen vann Andra världskriget. Visserligen med lite hjälp från västmakterna, men den hjälpen var så liten att den inte är mycket att orda om.

Alltså var det Sovjetunionen som krossade nazismen och som hindrade att Europa blev ett lydrike under Adolf Hitler, med allt vad det skulle innebära av Gleichschaltung och fortsatt judeutrotning (ja, då med undantag för de judiska läkare som konspirerade för att ta livet av Josef Stalin).

Återigen då med en smula hjälp från västmakterna – men, som Åsa Linderborg med sedvanlig klarsynthet noterat, så skulle ju västmakterna lika väl ha kunnat lierat sig med Nazityskland för att sätta stopp för Sovjetunionen. Att det inte blev så, utan tvärtom, var bara en tillfällighet, en slump.

Men belöningen för denna beundransvärda insats uteblev inte. Återigen med viss hjälp från västmakterna lade Sovjetunionen under sig hela Östeuropa. Flera decennier fick man på sig att skapa ett socialistiskt mönstersamhälle. Fullt ut lyckades det aldrig. Västmakterna gav inte tillräcklig hjälp med det.

Och somliga grät den dag muren föll. Många var vi som jublade, men Åsa Linderborg grät.

(Detta inspirerades – om man nu kan kalla det inspiration – av Jan Guillous senaste krönika i Aftonblaskan. – Vad Jan Guillou gjorde när muren föll förmäler inte historien.)

Fortsatt ylande med de antiisraeliska ulvarna

Margot Wallström är persona non grata i Israel, och det är sannerligen inte mer än rätt. Det bästa vore förstås att Israel bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige, men det är nog för mycket att hoppas på.

Men Eskilstuna-Kuriren fortsätter att yla med de antiisraeliska ulvarna. Så här står det bl.a. i en ledare 19 januari 2015:

En tredje omständighet är att Israels utrikesdepartement leds av Avigdor Lieberman, en ökänd extremist. Bland hans prestationer finns en uppmaning att avrätta Knessets arabiska ledamöter.

Kollar man upp det här, finner man att vad Lieberman faktiskt föreslagit är att personer som samarbetar med Hamas och Hizbollah ska avrättas. Ja, dödsstraff kan ju alltid diskuteras, men att förvränga vad Lieberman sagt är djupt ohederligt. Och vad Hamas och Hizbollah själva inte bara förespråkar utan också verkställer varje gång de får en chans är ju dödsstraff på alla israeler de kommer i närheten av. Men att värja sig mot det, det kallar Eskilstuna-Kuriren ”extremism”.

Och både Hamas och Hizbollah, liksom även Fatah, dit Mahmoud Abbas hör, har Israels utplåning som sitt uttalade mål, inte någon tvåstatslösning. Att samarbeta med dessa grupper är självfallet landsförräderi. Men att värja sig mot det, det är också ”extremism” i Eskilstuna-Kurirens ögon.

Ett av de senaste tilltagen från Lieberman är att jämföra europeiska staters förhållningssätt till Palestina med undfallenhet gentemot Hitlertyskland över annekteringen av Tjeckoslovakien. ”Mängden av lögner, förvrängningar, felaktigheter och uppfinningar i diskussionerna i parlamenten i Europa är ytterligare ett kapitel av Sions vises protokoll”, sa den israeliske utrikesministern i ett anförande inför landets diplomatkår häromveckan.

Så rätt han har!

För att ytterligare illustrera vilka människor det är som bedriver Israels utrikespolitik kan nämnas Sverigeambassadören Isaac Bachman. Som en statusuppdatering på sin Facebooksida förra veckan lade han ut en text som kopplade muslimer som grupp till terror. En tes var att medan andra religioner lever i fredlig samexistens, skapar islam problem när den möter andra trosriktningar.

Bachman tog bort den här statusuppdateringen, eftersom han ansåg att den blivit misstolkad. Men vad är det som inte är sant här?

Jo, det är förstås riktigt att det överväldigande flertalet muslimer inte ägnar sig åt terror eller låter sig rekryteras till Islamiska Staten. De flesta muslimer är fredliga. Men med samma rätt och samma logik kan man ju säga att det överväldigande flertalet nazister inte tog anställning som lägervakter i koncentrationslägren. Men de var ju ändå medskyldiga. Och hur många muslimer opponerar sig högljutt mot jihadisterna?

Och vilka är det som är representativa för islam, det stora flertalet fredliga muslimer eller jihadisterna? Islams ”rätta ansikte” visar sig rimligen i Koranen och i hadithsamlingarna (d.v.s. yttranden av profeten Muhammed, vilka nogsamt redovisats av islamska lärde under tiden närmast efter Muhammeds död). Koranen innehåller uppmaningar att döda månggudadyrkare, och i hadithsamlingarna kan man läsa att judarna ska dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Klart och tydligt, och kan inte missförstås. (Se mina tidigare bloggposter Islam en fredens religion? och Vad Hamas vill.)

Texten är mycket lik en som finns på den islamofobiska amerikanska bloggen ”Stop the islamization of America”, vilket uppmärksammades av Svenska kommittén mot antisemitism.

Någon som hört talas om felslutet ”guilt by association”?

Eskilstuna-Kurirens ohederlighet i denna fråga vet inga gränser:

En [omständighet] är att Israel inte är intresserat av ett fredsavtal med Palestina. De israeliska bosättningarna, det främsta hindret för fred, har byggts på ockuperat område så gott som oavbrutet.

Det här bortser förstås från att islam grundades på 600-talet, långt innan det fanns en enda bosättning på Västbanken – och bosättarna gömmer sig ju inte heller bakom stenar och träd. Och var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden vet ju också att det är ”palestinierna” som envist motsätter sig en tvåstatslösning; ändå är det rutinmässig Israel som ges skulden. (Mer om detta i min tidigare bloggpost Vem är det som inte vill ha fred?)

En annan [omständighet] är att Israel kan företa praktiskt taget vad som helst ostraffat. USA:s permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och internationella inflytande i övrigt, stänger effektivt vägen för verkliga internationella sanktioner mot Israel.

Har det någonsin, sedan Israels tillblivelse 1948, förekommit annat än just internationella sanktioner mot Israel? Vad man beklagar sig över här är att sanktionerna inte lyckats ta knäcken på Israel.

Och att judarna har makten och dessutom kontrollerar pressen – det har vi väl hört förr?

$ $ $

Också Expressens ledarsida ylar med ulvarna. I en ledare samma dag (19 januari) kan man läsa detta:

Det är bevars inte bara Israels fel; palestinierna har också bidragit till att underminera en fredlig lösning. Men medan tiden går håller tvåstatslösningen på att begravas under bosättningsexpansionen. Verkliga vänner av fred måste därför tänka nytt. Vi har nått en kritisk punkt där nya vägar måste prövas. (Mina kursiveringar.)

Och vilka nya vägar talar Expressen om här?

Pressen behöver ökas på Israel.

Vad är det för nytt med detta? När har någonsin något annat gjorts för att lösa konflikten än just att öka pressen på – inte Hamas, Hizbollah eller Fatah, utan just Israel? Definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men att kalla detta nytänkande?

Ett sätt att göra det är att stärka palestinierna diplomatiskt för att skapa två mer jämbördiga parter. Sverige uppgraderade redan år 2011 den palestinska delegationen i Stockholm till en ambassad. Året därefter röstade vi ja till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Erkännandet ligger helt i linje med denna strategi.

Nej, det bryr jag mig inte ens om att kommentera.

$ $ $

Efter allt detta negativa något positivt. I en intervju i Världen idag 20 januari säger terrorismexperten Magnus Norell ställs bl.a. den här frågan:

Du menar också att det svenska erkännandet stärkt de mer hårdföra krafterna på den palestinska sidan, hur märks det?

Och Norell svarar:

Det visar ju att du kan nå fram till det du vill utan förhandlingar. De i Hamas, och även inom Fatah, som överhuvudtaget inte är intresserade av förhandlingar stärks av detta.

De som vill förhandla får det svårare. De måste försvara sig både mot kritik att det inte går, och att en annan linje fungerar mycket bättre.

Åtminstone en person som begriper vem det är i den här konflikten som inte vill se en förhandlingslösning.

$ $ $

Tröttsamt och tjatigt blir det att ständigt behöva påpeka allt detta. Tidigare bloggposter i ämnet finns samlade här.

Mer Lambertziana

Det har skrivits så mycket om terrorattentatet i Paris häromdagen att jag knappast har något att tillföra.[1] Men via bloggaren Göran Fröjdh hittade jag en artikel som dåvarande justitiekanslern (numera medlemmen av Högsta domstolen) Göran Lambertz skrev år 2006 i samband med Muhammedkarikatyrerna. Så här står det i ingressen:

I en global dialog borde staterna verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner. [Min kursivering.]

Och vem avgör vad som ska anses vara en nödvändig eller en onödig kränkning? Jo, det ska avgöras av FN! Så här skriver Lambertz själv:

Man måste stå upp för yttrandefriheten så mycket att man försvarar det som bedöms rättsligt, moraliskt och politiskt riktigt.

Så mycket, men inte mer, alltså.

Såvitt jag kan förstå finns det inte någon annan väg ur krisen än ömsesidig respekt och samtal.

Vi i väst måste lyssna och visa att vi försöker förstå vidden av kränkningarna och anledningen till reaktionerna. Världens muslimer måste försöka förstå hur vi i väst tänker när någon tillåter sig att kränka deras allra heligaste.

En sådan dialog bör initieras på global basis, kanske med inriktningen att en överenskommelse träffas inom FN:s ram. I överenskommelsen skulle man kunna säga ungefär så här:

  1. Yttrandefriheten och friheten att utöva sin religion är grundläggande värden och rättigheter.

Med detta i åtanke skall staterna, inom ramen för sina lagar, verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare. (Min kursivering.)

Översättning till begriplig svenska: Yttrandefriheten är okränkbar, så länge den inte kränker någon! Och att avgöra vilka yttranden som är kränkande är något som ska avgöras av FN!

(Det finns en punkt 2 också, men den är obegriplig; och artikeln som helhet är också tämligen obegriplig. Men vad är begripligt när det gäller Göran Lambertz?)

$ $ $

En som stod upp för yttrandefriheten så länge den bedömdes som ”politiskt riktig” men inte en tum längre var dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Hon …

… lovade arton muslimska ambassadörer att personligen be om ursäkt om en svensk tidning publicerade nidbilder av Muhammed. Det löftet höll hon. […]

Danska kritiker har beskyllt Sverige för att huka i debatten om Muhammedteckningarna. Men från den muslimska världen möter Freivalds försök att avstyra nya karikatyrer och nya våldsaktioner enbart beröm.

Ja, det är tur att vi har Göran Lambertz och Laila Freivalds som kan se till att vi inte missbrukar vår yttrandefrihet!

Nu missbrukar jag den i alla fall:

muhammedkarikatyr

Och idag är all världens politiker – t.o.m. Mahmoud Abbas – Charlie. I morgon – eller allra senast om en vecka – kommer de att vara sig själva igen.


[1]) Bland allt som skrivits kan jag rekommendera en bloggpost av Mons Krabbe och en artikel av Ayaan Hirsi Ali. Även Mark Steyn skriver bra om ”hashtagsolidtariten”. – Läs också gärna min tidigare bloggpost Islam en fredens religion?

Ryggradslösheten står Svenska Dagbladet för:

Vi har den här veckan avstått från att återpublicera rena Muhammed-karikatyrer eftersom sådana kan vara djupt stötande för många muslimer.

Men i samma tidning skriver Per Gudmundson bra om den svenska ryggradslösheten gentemot islam.

Och i Aftonbladet får vi som vanligt veta att alltihop är västvärldens eget fel.

Sverige har förresten inte monopol på ryggradslöshet. Om samma ryggradslöshet i Förenta staterna skriver Michael Hurd.

Och i det stora sammanhanget är nog det minst viktiga att Göran Lambertz är en knäppskalle. Det råkade bara vara det som inspirerade mig till bloggposten.

Mer om allas lika värdelöshet

Uppföljare till Är vi alla lika lite värda?

Eskil Franck (teolog och överintendent vid Forum för levande historia) fick en insändare publicerad i Eskilstuna-Kuriren 18 december (även publicerad i Kristianstadsbladet), där han bl.a. påpekar att uttrycket ”allas lika värde” är en felöversättning:

Formuleringen om alla människors lika värde kommer från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. På engelska lyder texten: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights” (inte “value and rights”). På franska har dignity blivit ”dignité”, på spanska ”dignidad”, på italienska ”dignità”, på tyska ”Würde” och på danska ”værdighed”. På dessa språk saknas alltså betydelsen ”värde”.

Min kommentar:

Den här insändaren var klargörande. Alla dessa som talar om ”allas lika värde” måste tydligen vara väldigt smickrade över att vara precis lika mycket värda som Adolf Hitler (eller någon annan av historiens många tyranner och massmördare). Själv betraktar jag det som en förolämpning att betraktas som lika lite värd som Hitler eller de andra tyrannerna och massmördarna.

En liten reflektion bara: FN-deklarationen säger ju faktiskt att vi är födda med lika värde eller värdighet. Så när Hitler var nyfödd, var han varken mer eller mindre värd än någon annan nyfödd bebis. Det var vad han gjorde senare i sitt liv som gör att han är mindre värd än vi vanliga hyggliga människor.

En annan sak: För den nyföddes föräldrar är rimligen den egna bebisen mer värd än alla andra bebisar. Varje enskild har sin egen värdehierarki, och hur skulle det kunna vara annorlunda? Vänner är mer värda för den enskilde än bekanta och främlingar, och betydligt mer värda än ovänner.

Men det är skillnad på hur ”samhället” eller staten betraktar människorna. Staten får inte göra skillnad på person och betrakta somliga bebisar som mer värda än andra. Staten ska inte ha lov att ta hänsyn till annat än om människorna är laglydiga eller brottsliga.

$ $ $

Så långt insändaren; nu till den semantiska utläggningen.

Nyansskillnaden mellan ”värde” och ”värdighet” har jag lite svårt att få grepp om. Ifall jag säger att någon är en ”värdig vinnare” eller en ”värdig mottagare” av någon hedersbetygelse, så säger jag ju exakt detsamma om jag säger att han/hon var värd att vinna eller att motta hedersbetygelsen.

Men det är lite annorlunda med materiella värden. Jag kan säga att en maträtt är mer värd än en annan, ifall den smakar bättre, eller att en skön länsstol är mer värd än en pinnstol som håller på att ramla sönder. Men ”värdighet” är knappast något vi tillmäter maträtten eller länstolen. Och det skulle aldrig falla någon in att säga ”penningvärdighet” och ”marknadsvärdighet” i stället för ”penningvärde” eller ”marknadsvärde”.

Men längre än så kommer jag inte. Talar vi om människor, kan vi lika gärna säga att någon har ”människovärdighet” som att han/hon har ”människovärde”. ”Värdighet” tillkommer människor men inte döda ting.

$ $ $

Men detta ändrar ingenting i sakfrågan. Att vi har lika rättigheter beror helt enkelt på att man antingen har en rättighet eller också har man den inte. Mista dessa rättigheter kan man bara göra genom att kränka andras rättigheter. Tar man en annans liv (annat än i självförsvar), kan man inte längre åberopa sin egen rätt till liv.[1]

Men ”allas lika värde” är nys och nonsens. Antingen betyder det att vi alla är lika mycket värda som mänsklighetens största hjältar, eller också att vi alla är lika lite värda som dess värsta skurkar. Antingen är ingen av oss mindre värd än Raoul Wallenberg, eller också är ingen av oss det minsta mer värd än Adolf Eichmann. Och då kan man ju verkligen fråga sig vem som har något att vinna och vem som har något att förlora på att denna klyscha är så allmänt accepterad.

$ $ $

Till försvar för idén om ”allas lika värde” kan man möjligen säga att den bör gälla för statliga myndigheter och för rättsväsendet. Staten ska inte betrakta någon som ”mer värd” än någon annan; staten ska förhålla sig neutral. Rättsväsendet ska inte göra skillnad till person, utan döma efter vilka brottshandlingar som begåtts och inte ta hänsyn till den brottsliges samhällsställning. Men även i det fallet är det ju principen om ”lika rättigheter” som gäller, inte ”lika värde”.

$ $ $

Många ord blev det för att förklara något som faktiskt borde vara alldeles glasklart.


[1]) Det enda men avgörande argumentet mot dödsstraff för mord är att misstag kan begås (och har begåtts). Blir en oskyldig avrättad, har ju han/hon inte den ringaste glädje av det skadestånd som utbetalas när misstaget uppdagas. Ett felaktigt utdömt livstidsstraff kan åtminstone i någon mån gottgöras den dag felaktigheten uppdagas.

Skåningar är inte svenskar!

Åke Wredén skrev ett bra svar till Björn Söder i Eskilstuna-Kuriren 16 december.

Det är inte alltid jag håller med Åke Wredén; men jag uppskattade hans uppgörelse med Björn Söder och SD i tisdagens tidning.

Något Söder uppenbarligen missat i sin folksjälsanalys är att skåningar inte heller är svenskar. Efter mer än 350 år under svenskt styre har de fortfarande inte lärt sig språket, utan envisas med att tala någon sorts mellanting mellan svenska och danska. Dessutom äter de spettekaka (spettekaga), vilket aldrig skulle falla någon riktig svensk in, lika lite som vi äter koshermat eller avstår från fläsk. (Inte heller har vi salt i kaffet, men att samerna skulle ha det lär vara en faktoid.)

Assimilationspolitiken har uppenbarligen misslyckats! I Skåne är den Herderska folksjälen fortfarande dansk!

Att Söder underlåter att nämna detta beror kanske på att Skåne är ett starkt sverigedemokratiskt fäste. Eller kanske på att han själv är född i trakten av Höganäs.

(Om någon skåning till äventyrs skulle läsa detta, hoppas jag att han/hon har sinne för ironi. Om sverigedemokrater har jag däremot inget hopp.)

Uppdatering 18 december: Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion mejlar och skriver så här:

Tyvärr tror jag inte att ironin i insändaren skulle nå fram, på önskat sätt.

Hm …

Insändarredaktören har förresten ett estniskt namn; så kanske borde jag ha tagit upp frågan om flyktingar från Baltikum och deras ättlingar är tillräckligt assimilerade för att betraktas som svenskar i Björn Söders samhälle. Men sådan ironi skulle nog också vara bortkastad.

Knut Wicksell om brännvinsskatten

Jag har flera gånger påpekat att punktskatter – inbegripet då skatterna på alkohol och tobak, men också skatterna på energi och drivmedel – drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem, och därmed knappast bidrar till att hjälpa de fattiga eller utjämna inkomstklyftorna – tvärtom, förstås. Och det här är inget nytt.

Knut Wicksell skriver så här i sin pamflett från 1894 (under pseudonymen Sven Trygg), Våra skatter. Hvilka betala dem, och hvilka borde betala dem?:

Hvad beträffar tullen på vin, konjak och annan finare sprituosa är det väl sant, att denna tull, ensam för sig betraktad, öfvervägande drabbar de förmögnas konsumtion. Men också inbragte denna tull icke mera än 11/4 million kronor, under det att ensamt tillverkningsskatten på brännvin samma år lämnade nära 14 millioner kronor och följande år steg till nära 16 millioner kronor.

Detta sammanhänger nu visserligen med de ytterligt låga tullar, som under franska handelstraktatens[1] tid åsattes vin och fransk konjak. Men även efter den senaste tullförhöjningen (1892) är förhållandet i väsentlig mån detsamma. Tullen beräknas nämligen fortfarande efter varans mängd, d.v.s. efter dess alkoholhalt, icke efter dess värde. Medan sålunda de dyrare vin- och konjakssorterna fortfarande endast draga en tullskatt af några få procent av värdet, så utgör, som bekant, redan tillverkningsskatten på brännvin flera hundra procent (cirka 270 proc.) af tillverkningsvärdet.[2] Jämfördt med saluvärdet utgör skatten följaktligen 70 proc. af detta, men stiger vid utminutering och utskänkning till 80 à 90 procent. Äfven skatten på spirituosa är således i högsta måtto regressiv d.v.s. utgår med stigande procent i samma mån som förmögenheten och köpkraften aftaga. (S. 47.)

Och det fanns fler tullar som drabbade de fattiga betydligt värre än de rika:

Och för att detta skall gälla konsekvent från hufvudet till fotabjället, möter oss till sist den mycket omskrifna sulläderstullen (tullinkomst omkring ½ million kronor) omkring fem gånger högre i förhållande till värdet af tullen på finare läder. Ja, utsträckes jämförelsen jämväl till de finaste pälsvarorna, så påträffa vi den egenheten, att denna artikel, ehuru i genomsnitt åtminstone 8 gånger dyrare än sulläder likväl drager nästan på öret samma tull (respektive 25 och 24 öre pr kg.)[3] Att den förmögna för sitt pälsverk icke batalar mer än den fattiga arbetaren för sina grofstövlar, synes påfallande nog, men står i full överensstämmelse med vårt tullsystem i det hela. (S. 48.)

Min enda kommentar till detta är att det tydligen var ännu värre år 1894 än idag. Ren utplundring av arbetarklassen! (Att inte heller de rika ska plundras ut har jag skrivit om förr och översatt flera uppsatser av George Reisman som förklarar varför.)

$ $ $

Från det ena till det andra: Jag fick den här boken som fjärrlån från Carolina Rediviva i Uppsala. Dit har boken kommit från Nationalekonomiska institutionen (eller Ekonomikum) därstädes, och dessförinnan tillhörde den professor David Davidson. Och varifrån fick Davidson i sin tur boken?

Professor D. Davidson med vänskap från förf.

Ja, det här är ju om möjligt bättre än att ha en bok som en gång ägts av Hugo Grotius!

$ $ $

Och medan vi är inne på provenienser kan jag ju avsluta med lite självskryt. I mitt ex. av Reismans Capitalism: A Treatise on Economics står det så här:

To Per-Olof Samuelsson,

One man of integrity, courage, and intelligence among a crowd of pretenders.

With sincerest appreciation and admiration.

George Reisman

Någon gång i en avlägsen framtid kommer George Reisman att vara erkänd som tidernas främste nationalekonom – eller i varje fall den näst främste, näst efter Ludwig vom Mises. Och då kommer mina efterkommande att kunna sälja detta exemplar för dyra pengar!


[1]) Denna traktat ingicks 1865 och innebar Sveriges definitiva övergång till frihandelssystemet. (Detta är tyvärr den enda upplysning jag lyckats hitta på nätet.)

[2]) En liter renadt bränvin af normalstyrka torde i tillverkning kosta cirka 18 à 19 öre. Tillverkningsafgiften är för närvarande 50 öre pr liter. [Wicksells egen fotnot.]

[3]) De dyraste slagen pälsverk, blåräf, sobel o.s.v. beskattas visserligen något högre, men på intet sätt i förhållande till varans värde. [Wicksells egen fotnot.]

Visdomsord från Knut Wicksell

Jag har precis läst en kort skrift av Knut Wicksell, Om en ny princip för rättvis beskattning.[1] Vilken den nya principen är framgår av en kapitelrubrik:

Principen om (relativ) enhällighet och frivillighet i skattebevillningen

Wicksells förslag är att nya skatter eller skattehöjningar inte ska kunna klubbas igenom med enkel majoritet, utan att det ska behövas kvalificerad majoritet. Exakt hur kvalificerad den ska vara, 2/3 eller 3/4 eller rentav 9/10, specificerar han aldrig, även om han nämner alla tre möjligheterna. Men i varje fall måste förstås enhälligheten vara relativ, för absolut enhällighet skulle innebära att en enda person skulle kunna stjälpa ett skatteförslag bara genom att rösta emot det.

Wicksells bakomliggande resonemang är rätt intressant. Han säger att vilken samhällsklass som än för tillfället innehar regeringsmakten, kommer den att utforma skattepolitiken så att den egna klassen gagnas på bekostnad av den andra klassen. Så när borgerligheten, eller ”de besittande klasserna”, sitter vid makten, kommer skatterna på arbete att vara relativt höga och skatterna på det de besittande klasserna besitter (sådant som kapital, fastigheter och jordagods) relativt låga, om det ens beskattas alls. Men när så arbetarklassen kommer till makten, blir det tvärtom: höga skatter på det de besittande klasserna besitter och motsvarande låga skatter på arbete.[2]

På den här punkten har förstås historien gett Wicksell fel. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i vårt land har ju sannerligen inte lett till låga skatter på arbete – och de jobbskatteavdrag som införts av alliansregeringen har ju inte direkt mötts av stormande applåder från socialdemokraterna.

Vare därmed hur som helst, så menade Wicksell att skatterna ska ge alla (eller åtminstone de allra flesta) ”valuta för pengarna”. Den nytta varje enskild (eller åtminstone de allra flesta enskilda) har av en viss skatt måste vara större eller i sämsta fall lika stor som den uppoffring det innebär att betala skatten. Med hans egna ord:

Om man […] utgår från antagandet, att den planerade statliga verksamheten i och för sig måste betraktas som allmännyttig, så gäller det därnäst att avväga dess förväntade nytta mot de erforderliga uppoffringarna. De olika medborgarkategoriernas bedömning av denna fråga kommer emellertid att bli i högsta grad beroende av den avsedda fördelningen i kostnaderna, både på grund av deras olikartade förmögenhetsförhållanden och den därmed sammanhängande olika styrkan av deras behov och på grund av olika värderingar av själva det ifrågavarande kollektiva behovet.

Om man skulle hålla fast vid en i förväg bestämd fördelning av skatterna som den i alla lägen enda riktiga, kan det därför […] hända att förslaget inte ens får den enkla majoritet som under nuvarande ordning vanligen erfordras för beslutsfattande och som måhända skulle vara mycket lätt att uppnå vid någon annan fördelning av skatterna. Och det är praktiskt taget säkert att beslutet under sådana förhållanden nästan alltid kommer att särskilt gynna eller missgynna vissa gruppers intressen. (S. 50; min kursivering.)

Men med Wicksells eget förslag om kvalificerad majoritet

… blir det här […] alltid möjligt att komma överens om en sådan fördelning av kostnaderna, att utgiften i fråga, så snart den över huvud taget ger löfte om en nytta som överstiger kostnaderna, av alla parter betraktas som obestridligt fördelaktig och följaktligen rent av kan godkännas enhälligt. Men om detta skulle visa sig alldeles omöjligt, så ligger enligt min uppfattning i detta förshållande ett aposterioriskt bevis, och det enda möjliga beviset, för att ifrågavarande statliga verksamhet inte kulle ge samhället en nytta som motsvarar den erforderliga uppoffringen och därför rationellt sett bör avvisas. (S. 51; min kursivering.)

Många onödiga skatter skulle ha kunnat undvikas med Wicksells förslag, och Slöseriombudsmannen skulle ha mycket mindre att göra!

Lite tidigare i texten:

Om det gäller att fatta beslut om en föreslagen ny eller en redan existerande statsutgift, kan och bör man väl i allmänhet utgå från förutsättningen att denna i och för sig, sålunda tills vidare bortsett från medlen att täcka kostnaderna, är avsedd för en verksamhet som är till gagn för hela samhället samt att den av alla klasser utan undantag uppfattas som sådan. Om detta inte är fallet, om en större eller mindre del av folket ställer sig likgiltig eller rent av fientlig till den planerade statliga verksamheten, så kan jag för min del inte se annat än att denna verksamhet i och med detta inte längre kan hänföras till de kollektiva behoven i ordets egentliga mening, utan tills vidare, om den alls skall tolereras, bör överlåtas åt det privata initiativet. Det förefaller ju att vara en uppenbar orättvisa, om någon skulle nödgas medverka till finansieringen av åtgärder som inte gagnar hans välförstådda intressen, utan kanske rent av går stick i stäv mot dessa. (S. 49f.)

Javisst. Ja och amen.

$ $ $

Ett annat citat jag fastnat för:

Målet för denna rörelse [den parlamentariska] är likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomisk välfärd och fredlig samverkan mellan alla människor. Det är inte rörelsens mål, och det skulle strida mot den anda som från början inspirerade den, om den skulle försöka byta ut de frihetsfientliga och ljusskygga oligarkiernas ok, som den helt eller delvis har avskuddat, mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni.

Den nutida parlamentarismen kan knappast beskyllas för sådana tendenser. Den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden har för det mesta försvunnit eller lever endast kvar som en efterklang, som bortdöende rester från gångna epoker. Den fria flyttningsrätten, näringsfriheten, religionens, forskningens och pressens frihet är värden som förhoppningsvis för all framtid skall bli bestående i den civiliserade världen. (S. 47f.)

Men här har historien återigen gett Wicksell fel. För hur är det idag med ”den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden”? Ja, inte har den försvunnit! De andra friheter han nämner är ju accepterade i retoriken, men de är också allvarligt hotade i vår tid. – Wicksell var, i likhet med så många andra under den gyllene era som tog sitt slut med Första världskriget, alldeles för optimistisk.

$ $ $

Och från slutkapitlet:

Syftet med förslaget har […] varit – och detta får jag kanske tillräkna mig som en förtjänst – att föra talan för rättvisa åt båda hållen – både åt den sida som jag genom födsel och uppfostran tillhör och åt den som mer och mer tilldragit sig min mognare ålders sympatier. (S. 106.)

Wicksell hade borgerlig bakgrund men kom att ansluta sig till socialdemokratin. Man skulle bara önska att dagens socialdemokrater lyssnade mer till honom! Vi skulle, om inte annat, ha betydligt lägre skatter än vi har idag.

De besittande klasserna, som ju obestridligen omfattar en betydande del av ett lands intelligens och dess ekonomiska styrka och som i inte alldeles sällsynta fall har egna ansträngningar att tacka för sin gynnade ställning, bör inte genom obetänksamma krav från en framstormande demokrati nödgas att ensamma bära hela samhällets skattebörda – men lika litet bör medlemmarna av de fattigare klasserna, som ju också har en viss omdömesförmåga och som inte är lastdjur, utan människor, någonsin nödgas att betala för utgifter, om vilkas nytta och nödvändighet de – kanske av mycket bärande skäl – inte låter sig övertygas. (S. 106; återigen mina kursiveringar.)

$ $ $

Mer om Wicksell en annan gång. Kanske.

$ $ $

Uppdatering 30 oktober: I pamfletten jag nämnde i en fotnot är det faktiskt bara sista kapitlet som tar upp förslaget om kvalificerad majoritet; resten handlar huvudsakligen om hur dåtidens skatter och tullar huvudsakligen drabbade de lägre samhällsklasserna (se Knut Wicksell om brännvinsskatten). Men så här står det:

Hvad åter angår beviljandet av nya utgifter, så synes det oss hvarken nödvändigt eller önskvärdt, att besluten härom allt framgent skola fattas med enkel majoritet. Man kunde alltför väl, just för att skydda minoriteternas rätt, göra en mer eller mindre utsträckt kvalificerad majoritet till grundlagsenligt villkor för bifall. Det blefve sedan regeringens uppgift att genom ett lämpligt val af de skattetitlar, som skulle anlitas för mötande av de nya utgifterna, med andra ord genom en lämpligt afpassad beskattning, i hvarje fall försäkra sig om det erforderliga antalet röster. Kan den icke detta, så tyckes man häri äga ett tämligen starkt kriterium på, att utgiften i fråga icke är af allmännyttig art, och då faller den icke heller inom statsverksamhetens område.

I saknad af en dylik bestämmelse torde i själfva verket regeringarna – åtminstone i de länder där de icke uppfatta sitt kall såsom en blott verkställande myndighet utan snarast sätta sin ära i att uppnå så stora anslag som möjligt – hafva ett alltför lätt spel med folkförsamlingarna. Det är nästan alltid möjligt att vid nya anslagsfordringar foga sådana tilläggsbestämmelser, som gör dem antagliga för en majoritet, om denna blott behöfver bestå i en enda eller några få rösters öfvervikt, och om nämligen minoritetens intressen få desto hänsynslösare trampas under fötterna. Genom ett skickligt manipulerande med de olika partierna skall det på detta sätt efterhand kunna lyckas att uppskrufva statsbudgeten, måhända långt öfver det belopp, som motsvarar landets verkliga bästa. (S. 92f.)

Ja, nog är väl statsbudgeten idag uppskruvad långt utöver vad som svarar mot landets verkliga bästa!

Här är ett stycke till som jag vill citera, även om det är långt:

[S]tatens verksamhet, det inre och yttre skydd den förlänar o.s.v. är af en så vital betydelse för individen, att någon jämförelse mellan den nytta som härigenom tillföres honom och de offer, han för ändamålet får underkasta sig, icke egentligen kan komma i fråga. Detta må vara fullt riktigt, men man måste komma ihåg, att vid det i praktiken viktigaste och oftast förekommande fallet, debatterna om nya anslag och sätten för deras täckande, det aldrig gäller frågan, huruvida statsverksamheten i det hela skall fortsättas eller upphöra, utan endast om en eller annan utvidgning däraf. Det är, för att använda den moderna nationalekonomiens språk, icke den samfällda nyttan af sagda verksamhet, som kommer under ompröfning, utan nyttan af det sista elementet, ”gränsnyttan”. Eller för att uttrycka detsamma utan alla lärda termer: om också ett ordnat samhällsskick med dess högre och lägre ämbetsmän samt här och flotta, är en oundgängligen nödvändig sak och måste upprätthållas till hvad pris som helst, så gäller icke detsamma om hvarje tillökning i ämbetsmännens löner eller i deras antal, icke om hvarje ny utgift för militära ändamål. Sant är visserligen, att det för individen är en ytterst svår sak att med full visshet afgöra, huruvida statsutgifterna öfverstiga den gräns, där hvarje ny tillökning skulle för honom personligen medföra förlust i stället för vinst. Men om detta är svårt för den enskilde individen, så är det uppenbarligen ännu långt svårare för någon annan att göra det i hans ställe. (S. 90.)

Ja, om den enskilde inte ens själv vet vad som är bäst för honom, hur ska då statliga ämbetsmän kunna veta det bättre än han?

Ämbetsmannens eller statsmannens högre kunskap gäller dock till sist endast det tekniska. Han vet, hvad han kan åstadkomma med det och det penningebeloppet, som i skatteväg ställes till hans disposition. Men om frågans ekonomiska sida, huruvida den föreslagna åtgärden skulle för samhället, d.v.s. för dess medlemmar, medföra ett gagn motsvarande uppoffringarna, därom vet han i regeln icke mera än hvarje annan enskild individ – oftast mindre, eftersom han själf vanligen tillhör de samhällslager, som blott i ringa mån erfara skatternas tryck. (S. 90f.; den sista kursiveringen min.)

Och på den punkten är det precis likadant idag! Statsmännen och ämbetsmännen tillhör inte de samhällslager som själva erfar skatternas tryck. (Se min ”nätnattväktare” Skattefrihet för offentliganställda och min bloggpost Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.)


[1]) Ursprungligen skriven på tyska och ingår i Finanztheoretische Untersuchungen (Jena 1896); översatt av Leif Björk och publicerad av Ratio (Timbro) 1987. – År 1894 gav Wicksell (under pseudonymen Sven Trygg) ut en pamflett på svenska, Våra skatter. Hvilka betala dem och hvilka borde betala?, där samma förslag framförs.

[2]) En invändning man gott kan komma med här är att skatter på kapital är precis lika förödande för det arbetande folket som för kapitalägarna. Men hur skulle Wicksell ha kunnat veta det, när han aldrig haft en chans att läsa George Reisman?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 603 andra följare