Hur ska proletärerna ta makten …

… och vad ska de göra, när de tagit makten?

Gustaf Steffen ägnar ett kapitel i sin bok åt Kommunistiska manifestet och ger bl.a. följande välbekanta citat:

Karl MarxBourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat kvantitativt mäktigare och kolossalare produktionskrafter än alla tidigare generationer tillsammans. Underkuvandet av naturkrafter, maskinteknik, användning av kemien i industri och jordbruk, ångbåtar, järnvägar, elektriska telegrafer, uppodling av hela världsdelar, reglering av floder, hela ur jorden stampade befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte. (S. 70f; s. 21 i Axel Danielssons översättning av Det kommunistiska manifestet.)

Detta stycke har jag ju själv citerat ett par gånger, eftersom det visar att Marx och Engels var fullt medvetna om vilket ymnighetshorn kapitalismen (”bourgeoisien”) skapat och ändå ägnade sitt liv åt att  välta den över ända. Om man letar efter ursäkter, kan man ju ursäkta dem med att de trodde att också bourgeoisiens herravälde skulle sprängas av alla de nya produktivkrafterna, och att resultatet – proletariatets diktatur – skulle skapa ett ännu större ymnighetshorn. Om man är väldigt intresserad av att hitta ursäkter, alltså. Levde Marx och Engels idag och hade sett all den förödelse socialismen åstadkommit, hade de kanske tänkt annorlunda. Eller kanske inte – socialisternas förråd av ursäkter för all hittillsvarande socialisms misslyckanden är hart när outtömligt.[1]

Ett par sidor senare skriver Steffen:

gustaf-steffenDå Marx skildrar hur ”bourgeoisien spelar sin revolutionära roll i historien”, öser han ut ett ymnighetshorn av verber, som uttrycka den starkaste, ja, våldsammaste sociala och tekniska aktivitet. Bourgeoisien ”revolutionerar”, ”härskar”, ”förstör”, ”söndersliter”, ”dränker”, ”upplöser”, ”utplundrar”, ”förvandlar”, ”avkläder”, ”avslöjar”, hon ”innästlar sig över allt, bryter mark över allt, upprättar förbindelser överallt, över hela jordklotet”; hon ”gestaltar”, ”tillintetgör”, ”undantränger”; hon ”rycker t.o.m. de barbariska folken med in i civilisationen”; hon ”skjuter ned deras kinesiska murar och tvingar deras främlingshat till kapitulation” ”genom sina billiga varor”; hon ”tvingar” alla folk att förborgerliga sig; ”med ett ord, hon skapar sig en värld enligt sitt eget beläte”; hon ”skapar enorma städer, underkastar landsbygden stadens herravälde”, ”sammanhopar befolkningar”, ”centraliserar produktionsmedel” och ”koncentrerar egendom i få händer”. Och först som sist: ”Först bourgeoisien har bevisat, vad människans verksamhet kan åstadkomma. Hon har utfört helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler; hon har genomfört helt andra härnadståg än folkvandringar och korståg.

Att upptäcka och uppfinna, att taga initiativ, att bryta ned fördomar och slentrian, att krossa alla hinder och fylla hela världen med nyskapelser av teknisk och social art, att besegra och härska – det är ”bourgeoisiens” världshistoriska roll enligt Marx. Han försäkrar, att den är vida mer och djupare aktivistisk än någon äldre härskande klass’ tekniska och sociala gärning.

Skulle all denna revolutionära praktik vara blott en ”reflex” av ”yttre omständigheter”? Vilka omständigheter? Det är ju först genom naturvetenskapliga upptäckter, tekniska uppfinningar, nya företag och nedrivning av gammalt socialt gods, som omständigheterna förvandlas, bli nya. Hur var det Marx skrev 1845, blott tre år innan han författade ”manifestet”: ”Sammanfallandet av omständigheternas förändring med den mänskliga verksamhetens kan fattas och rationellt förstås blott såsom revolutionerande praktik.” Ja – hur skola vi nu förstå och tillämpa detta orakelord? Icke går det genom att göra Marx’ ”bourgeoisi” av 1848 till en reflexapparat, som passivt reflekterar ”omgivningens” förändringar då Marx med alla språkets starkaste medel försäkrar att bourgeoisien ”skapar” den nya ”omgivningen”, producerar ”omgivningens” förändring. (S. 72ff.)

Och några sidor senare:

Marx ger tydligt och klart tillkänna, att bourgeoisien är den ekonomiskt aktiva och att proletariatet är den ekonomiskt passiva samhällsklassen inom det moderna samhället. Den ena organiserar och leder, föreskriver och befaller, ändrar och revolutionerar; den andra tjänar och lyder, utför befallningarna, vräkes viljelöst hit och dit av förändringarna i teknik och organisation. Den ena äger allt och härskar över allt. Den andra äger intet, härskar över intet. I viss mening är det obestridligt, att Marx målar bourgeoisien som världshistoriens aktivaste och det moderna proletariatet som dess ekonomiskt passivaste samhällsklass. ”Arbetaren har blivit ett blott tillbehör till maskinen”, säger Marx. Modern stordrift och maskinteknik föra detta med sig. (S. 77f.)[2]

Och då blir det förstås en gåta att det passiva proletariatet ska kunna genomföra något så aktivt som en revolution.

Kan det nu vara rimligt att påstå, att denna socialekonomiskt passivaste av alla samhällsklasser skall socialekonomiskt revolutionera samhället och skall kunna bygga ett nytt ekonomiskt samhälle i enlighet med alldeles samma allmänna utvecklingsschema, som upptäckts gälla för den aktivaste av alla samhällsklassers revolution och nydaningsverk? Vad kan vara lättare att förstå, än att bourgeoisien, förkroppsligandet av sådana makter, som Marx utmålar, skulle lyckas rasera ett samhälle och att bygga ett nytt? Men hur skola vi kunna tänka oss, att en samhällsklass i en sådan total ekonomisk och social vanmaktsställning, som den moderna lönearbetarklassens enligt Marx, skall kunna åstadkomma liknande?

Borgareklassen växte ju upp till en ägareklass och ledareklass, en uppfinnare- och organisatörsklass, en ekonomisk härskareklass redan inom det feodala samhället – som Marx också framhåller i ”manifestet”. Man behöver näppeligen någon ekonomistisk samhällsuppfattning för att vara redo att förstå, att bourgeoisien slutligen måste bli samhällets herre till namnet såväl som till gagnet. Men huru skola vi förmå fatta, att något liknande skall kunna hända, vad proletariatet beträffar? – en klass som saknar träning i konsten att förvalta produktiv egendom, att organisera och leda ekonomisk produktion, att befalla och härska över sig själv och andra? (S. 79.)

Och gåtans lösning, enligt Marx?

Det är […] tydligen Marx’ mening att framhålla, att den moderna arbetarklassen disciplineras genom det storindustriella arbetssättet och genom sina omedelbara ekonomiska intressen drivs att organisera sig och att leva ett liv av snart sagt daglig kamp om arbetslönen och de övriga betingelserna i arbetslivet. (S. 81.)

Och:

Att produktionens organisation och produktivkrafternas hopning som privategendom i bourgeoisiens händer enligt Marx framtvinga proletariatets revolutionära hållning är klart. Men angående proletariatets kompetens för sitt värv efter revolutionen, värvet att organisera och administrera det nya, socialistiska och demokratiska samhället har han intet annat att anföra, än proletariatets vana vid arbetsdisciplin och organisation. Han synes ej ha haft en tanke på, att denna passiva vana är något helt annat än den aktiva förmågan att organisera, leda, administrera, förutse, besluta, befalla.

Och kan man dessutom tänka sig, att proletariatets villighet att underkasta sig sträng disciplin i arbetet och att bära organisationens nödvändigtvis ofta tryckande band under närvarande järnhårda tvångsförhållanden alldeles otvivelaktigt skulle fortvara, sedan bourgeoisiens välde störtats och det ej fanns annan tvångsmakt kvar i samhället än den, som det segrande proletariatet frivilligt underkastade sig? Denna kardinalfråga uppkastar aldrig Marx. (S. 82.)

Samma invändning upprepas med andra ord några sidor senare i texten:

Dessa ”despotiska ingrepp [i egendomsrätten och de borgerliga produktionsförhållandena]” skola principiellt bestå däri, att ”proletariatet använder sitt politiska herravälde för att efter hand frånrycka bourgeoisien allt kapital och för att centralisera alla produktionsmedel i statens händer, d.v.s. i händerna på det som härskande klass organiserade proletariatet” varförutom proletariatet måste ”möjligast raskt öka massan av produktivkrafter”. (S. 88.)

Detta var alltså vad Marx menade, och Steffen kommenterar:

Detta är icke småsaker, som uträttas utan politiska talanger och politisk träning och, ännu mindre, utan ekonomiska talanger och ekonomisk träning.

Som vi sett framhåller Marx själv 1872, att borgarstatens statsmaskineri icke så utan vidare kan tagas i hand av proletariatet såsom en ”maskin”, vilken låter använda sig för arbetarrevolutionens syften. Det gäller att på kortaste tid under starkaste revolutionär spänning och fara för kontrarevolution omskapa ”statsmaskineriet” i socialistisk-demokratisk riktning. Varifrån få de, delvis åtminstone, nödiga nya ämbetsmännen? Och samtidigt måste ”massan av produktivkrafter möjligast raskt ökas”! Ett ekonomiskt nydaningsverk av jättedimensioner, som skall utföras av det icke affärsvana proletariatet, under det att den hittillsvarande ekonomiska organisatörs- och ledareklassen, bourgeoisien, är slagen till marken – och ligger och lurar på ett tillfälle att återupprätta sitt ekonomiska såväl som politiska välde! (S. 88f.)

Och Steffen sammanfattar:

I varje fall ha vi nu sett, att Marx själv indirekt erkänner, att teorien om proletariatets […] socialekonomiskt passiva roll i det närvarande samhället utgör en svårighet, då man därmed skall förena teorien om ”proletariatets revolutionära diktatur” i en icke utan våld möjlig, till sin mekanism delvis politiskt administrativ och delvis ekonomiskt administrativ social omvälvning. En viss utveckling av de materiella produktivkrafterna kan erkännas vara en oumbärlig yttre betingelse för den socialistiskt demokratiska revolutionen. Men om den ej medräknar de inre, de psykiska betingelserna, blir teorien oduglig för varje praktisk tillämpning – det visar Marx att han känner, då han kommer fram till den praktiska tillämpningen. Och likväl har han icke i sin historiska evolutionsteori inarbetat någon teori om utvecklingen inom proletariatet av de positiva andliga krafter, som i det nya samhället och redan vid detta genombrott skola krävas hos det arbetande folkets hela stora massa. (S. 90f.)

Summan av allt detta är att proletariatet inte skulle kunna klara av att åstadkomma någon diktatur – än mindre då förstås en socialistiskt demokratisk diktatur – eftersom det saknar de nödvändiga förutsättningarna.

vladimir-leninOch Steffens farhågor besannades 1917, när Lenin skrev så här i Staten och revolutionen:

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de ”enkla” arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri – och framför oss står då en från ”parasiten” befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla ”stats”-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Hela folkhushållningen organiserad som posten, och så att tekniker, förmän och bokhållare, liksom alla befattningshavare överhuvudtaget, ej erhåller högre lön än en ”arbetarlön”, under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll – det är vårt närmaste mål. Det är en sådan stat på en sådan ekonomisk grundval, som vi behöver. Detta blir resultatet av att parlamentarismen avskaffas och de representativa institutionerna bibehålles; härigenom undgår de arbetande klasserna att dessa institutioner prostitueras av bourgeoisin.

Men Lenin var förstås inte heller proletär (han kom från ett välbärgat borgerligt hem och stod aldrig någonsin på verkstadsgolvet, och inte sorterade han post heller). En riktig proletär hade kanske kommit på en bättre idé än att organisera hela folkhushållningen med posten som förebild.


[1] Bara som ett exempel: någon vänsterikon – jag tror det var Kajsa Ekis Ekman – har hävdat att Venezuela just nu genomlever en ”klassisk kapitalistisk kris”. Ingen kommunism i världen kan hindra våra vänsterikoner att skylla kommunismens misslyckanden på kapitalismen.

[2] En invändning man kan rikta mot Marx’ hela resonemang är att det inte är bourgeoisien som helhet som leder, organiserar, administrerar, etc.; det är företagsledarna som gör det, och företagsledarna är ett mindretal inom bourgeoisien.

Samhälleligt vara och produktivkrafter

Karl MarxEn av grundpelarna i Marx’ tänkande är denna:

Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. (Till kritiken av Hegels rättsfilosofi, citerat av Steffen, s. 24.)

Det ”samhälleliga varat” här är detsamma som klasstillhörighet, så vad en människa tänker bestäms av vilken samhällsklass hon tillhör. Är man borgerlig, så tänker man borgerliga tankar (som att privategendom är något bra); är man proletär, så tänker man proletära tankar (som att privategendom är käpprätt åt pipan). Tillhör man godsägaradeln, tänker man godsägaradliga tankar; tillhör man prästerskapet, tänker man prästerliga tankar; är man bonde, tänker man bondska tankar, etc.[1]

Ur detta följer Marx’ teori om ”basen” och ”överbyggnaden”. Basen är de ekonomiska förhållandena; överbyggnaden är alla idéer –­ filosofiska och ekonomiska teorier, lagarna, kulturen i allmänhet. Basen bestämmer överbyggnaden – och därför är de förhärskande idéerna i varje tidsålder de härskande klassernas idéer. Så länge adel och prästerskap var härskande klasser, var de förhärskande idéerna adliga och prästerliga; när borgarklassen kom till makten, härskade borgerliga idéer, och när proletariatet kommer till makten, kommer proletariatets idéer att vara förhärskande.[2]

Härav följer att idéer aldrig formar världshistorien; tvärtom är det världshistorien – den ekonomiska utvecklingen – som formar våra idéer. Det tjänar därför ingenting till att tänka och bilda idéer eller teorier – de bestäms ändå bara av vilken samhällsklass man tillhör; vi kan inte tänka utanför de ramar vår klasstillhörighet sätter. (Marx och Engels själva utgör förstås undantag här – de var fullt kapabla att tänka proletära tankar, fastän de själva var borgare.[3])

gustaf-steffenEn annan grundpelare är talet om ”produktivkrafter” och ”produktionsförhållanden”. Steffen beklagar sig över att Marx aldrig ger någon entydig definition av vad han menar med ”produktivkraft”:

Frågan är, om Marx ens någonsin givit oss sin slutgiltiga definition på ”produktivkrafterna”, trots den fundamentala betydelse för all samhällsutveckling, som han tillskriver dem uti sin materialistiska historieteori. ”Produktivkrafterna” och deras utveckling äro uti Marx’ historiematerialistiska teori själva urorsaken till all samhälls- och kulturutveckling. Det ”materialistiska” eller ekonomistiska uti denna teori består närmast däri, att dessa ”materiella” eller ekonomiska företeelser, ”produktivkrafterna”, avgöra eller betinga, hur samhällsliv och kultur måste gestalta sig i varje historisk period. Likväl har jag icke lyckats upptäcka, att Marx någonsin i sina publicerade skrifter för sig själv och för sina läsare sökt utreda och klargöra, vilka företeelser som äro och vilka som icke äro ”produktivkrafter” och vad det egentliga vetenskapliga kriteriet på en ekonomisk ”produktivkraft” är. (S. 58.)

Men vad Marx menar framgår rätt klart av följande välkända citat:

Handkvarnen ger oss ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett samhälle med industriella kapitalister. (Filosofins elände[4], 1847; citerat av Steffen, s. 63.)

Kvarnarna här är förstås ”produktivkrafter”, och feodalsamhället och industrialismen de resulterande ”produktionsförhållandena”.

Men det här går inte ihop med idén att ”det samhälleliga varat bestämmer tänkandet” eller att vi bara kan tänka i de banor som dikteras av vår samhällsklass. De här produktivkrafterna – handkvarnen och ångkvarnen i Marx’ exempel – uppstår inte bara helt plötsligt utan att någon har tänkt på dem: de måste uppfinnas. Den som först uppfann ångkvarnen – eller användningen av ångkraft i allmänhet – måste ha utövat tankeverksamhet. Men hur skulle han ens ha kunnat tänka tanken på en ångmaskin, om han inte kunde tänka utanför de ramar som feodalsamhället satt upp? Det är m.a.o. inte så att vårt tänkande bara passivt reflekterar samhällsförhållandena; de kan också aktivt ändra dessa samhällsförhållanden.[5]

Steffen har samma invändning; han uttrycker den så här:

”Med förvärvandet av nya produktivkrafter, förändrar människan sitt produktionssätt” o.s.v., säger Marx. I verben ”förvärva” och ”förändra” ligger argumentets hela hemlighet begraven. Men Marx ger oss ingen aning om, vad han här menar med ”förvärva” och ”förändra”. Hur ”förvärvar” människan ”nya produktivkrafter”? Genom att uppfinna? Varifrån får hon dessa nya uppfinningar, idéerna till dessa nya uppfinningar? Äro dessa idéer om eller uppfinningar av nya materiella produktivkrafter blotta reflexer i människans intelligens av yttre, materiella ting? Vilka ting? Produktivkrafter? Äro de nya produktivkrafterna uppkomna genom intellektuella reflexer av de gamla produktivkrafterna? Men motsättningen mellan ”nytt” och ”gammalt” (mellan ”ångkvarnen” och ”handkvarnen”) innebär ju en förändring! Varifrån har denna förändring kommit?

Om människoanden är rent passiv, om den saknar en egen, av den materiella omgivningen delvis oberoende utveckling och nybildningskraft, så blir det absolut obegriplig, varifrån eller huru människan ”förvärvar nya produktivkrafter”. När man sticker hål på denna suddiga fras, ”förvärva”, spricker Marx’ hela teori. Sätter man in ett klart aktivt verb i stället – t.ex. ”uppfinna”, ”producera” – så är Marx’ teori, att ”de ekonomiska kategorierna blott äro de teoretiska uttrycken för abstraktionerna av de sociala produktionsförhållandena”, totalt uppgiven.[6] (S. 64f.)

Och Marx kan inte själv konsekvent hålla fast vid tesen att produktivkrafterna ensamma driver samhällsutvecklingen och att vårt tänkande bara passivt avspeglar dem:

Då Marx framhåller, att ”dessa bestämda sociala förhållanden lika väl äro produkter av människan” som ylle eller linne, och då han omedelbart därefter talar om, att människan ”förvärvar nya produktivkrafter” samt ”förändrar sitt produktionssätt” o.s.v., synes han, enligt vanlig mänsklig uppfattning av ett normalt språkbruk, vara starkt behärskad av föreställningen, att människan åtminstone till en del är en oberoende faktor i utvecklingen av ekonomien och samhällsordningen. Men då det är klart, att denna människans karaktär av ”oberoende variabel” i hushållnings- och samhällsevolutionen (genom vilken liknelse här ej uteslutes, att hon samtidigt i viss mån är en ”beroende” eller ”avhängig variabel”), måste innebära, att hennes ekonomiska idéer eller ekonomiska föreställningssätt och teorier, hennes ekonomiska uppfinningar och skapelser spela en avgörande aktiv roll och att de omöjligt kunna vara ”blott de teoretiska uttrycken för abstraktionerna av de sociala produktionsförhållandena”. Jag kan av texten ej få annat intryck, än att Marx själv i sitt inre vacklat, då han författade denna halvt ”aktivistiska” formulering av sin historiematerialistiska teori. (S. 65f.)

Och några sidor senare, på tal om hur borgerligheten (d.v.s. kapitalismen) revolutionerade feodalsamhället och sprängde dess fjättrar:

Nåväl: hur uppstå då de nya materiella produktivkrafter, som äro borgarrevolutionens yttersta grund, liksom en revolution av produktivkrafterna enligt Marx är den yttersta grunden till all samhällsevolution? De uppstå i och genom en revolution uti människornas handlande; och denna revolution bär vittne om en revolution inne i människosjälen, icke en revolution ute i ”omständigheterna”, ehuru den ej kan sakna sammanhang med de yttre ”omständigheterna”, då det ju är fråga om ”praktik”, handling, människans inverkan på yttre omständigheter.

Bakom de materiella produktivkrafternas omvandling ligger, såsom dennas orsak, en psykisk nybildning, vilken icke är en ”reflex” av någon redan timad förändring i den yttre världen, utan, tvärt om, först sedan skapar sådan yttre förändring. Människosjälen föder fram nya begär, strävanden och idéer, som hon förverkligar i trots av och i kamp med de yttre omständigheterna. De av människan uppfunna, nya ”produktivkrafterna” äro således ej sista orsak i samhällsutvecklingen. (S. 74f.)

$ $ $

Ingen kunskapsteoretisk materialism, historiematerialistisk eller annan, kan gärna förneka det axiomatiska faktum att vi människor är medvetna om vår omvärld; liksom ingen kunskapsteoretisk idealism, hegeliansk eller annan, gärna kan förneka att det är just en omvärld vi är medvetna om. Men medan de kunskapsteoretiska idealisterna försöker trolla bort yttervärlden genom att göra den till ett utflöde av medvetandet, försöker de kunskapsteoretiska materialisterna trolla bort vårt medvetande genom att hävda att allt som finns i det är bilder, avspeglingar, reflexer av yttre ting, och att vi är oförmögna att aktivt göra någonting med dem, som att uppfinna nya ting (ångmaskiner och det och sånt).[7]

Långt ifrån att vara några ”oberoende variabler” eller yttersta orsaker till samhällsutvecklingen är de där produktivkrafterna Marx talar om blott medel som människan använder sig av för att förbättra sin tillvaro – eller sitt ”samhälleliga vara”.

$ $ $

Mer om Steffens Marxkritik en annan gång.


[1] Man får förmoda att elektriker tänker väldigt mycket på elektricitet, och att bibliotekarier bara tänker tankar som står i böcker. Och krigare kan förstås inte tänka på annat än krig!

[2] Skulle elektriker eller bibliotekarier någon gång komma till makten, blir deras idéer förhärskande. Och skulle krigarna komma till makten, skulle tanken på krig vara förhärskande.

[3] Det här är förstås sarkastiskt menat.

[4] Också denna skrift finns i svensk översättning på nätet.

[5] Också handkvarnen måste förstås ha uppfunnits, men det ligger långt tillbaka i förhistorien. Den första handkvarnen kom till långt innan det ens fanns ett feodalsamhälle.

[6] Steffen citerar samma mening tidigare i texten och tillägger i en fotnot:

Observera ordet ”blott” här!

[7] Jag skriver kunskapsteoretisk materialism och idealism, eftersom termerna är tvetydiga: ”materialism” kan ju också betyda ”strävan eller materiella ting eller materiell välgång”, och ”idealism” att man håller sig med ideal och rentav eftersträvar dem. Men det visste ni förstås redan – eller borde i varje fall veta.

Hur Marx konstruerade proletariatet

Gustaf Steffen om Marx.

Idén om ”proletariatets diktatur” kläcktes som bekant inte av någon proletär – varken Marx eller Engels eller någon av deras sentida efterföljare var själv proletär. Så hur kom Marx på den här idén?

gustaf-steffenMer eller mindre av en slump har jag nyligen läst Marx och materialismen. Utvecklingen av Karl Marx’ materialistiska samhällsuppfattning av Gustaf F. Steffen (en reformistisk socialist), utgiven på Tidens förlag 1914. Jag citerar förordet:

Huvudresultatet av den föreliggande undersökningen är, att Marx’ teori om proletariatet är den äldsta och mest fundamentala av alla hans sociologiska och ekonomiska teorier, ur vilken han senare mer eller mindre fritt härleder de övriga, samt att denna proletariat-teori är en hegeliansk konstruktion, icke en på erfarenhet och induktiv forskning grundad teori. (S. 4.)

Så hur ser en ”hegeliansk konstruktion” ut?

Hegel menade att om man tänker en tanke till slut, slår tanken över i sin absoluta motsats, men sedan upphävs denna motsats och de båda diametralt motsatta tankarna förenas i en syntes– varefter denna syntetiska tanke tänks till slut och övergår i sin absoluta motsats, o.s.v., o.s.v.

Naturligtvis finns det ingen människa som tänker så – utom då möjligen Hegel själv – men det är så Världsanden tänker, och vad gäller historiens lopp är det Världsanden som bestämmer.

Marx menade sig ha ställt Hegel på huvudet genom att hävda att det inte är Världsanden som tänker på detta besynnerliga vis, utan att det är materien som utvecklas på ett lika besynnerligt vis. Materien – eller någon viss del av all materia som finns[1] – ägnar sig åt att slå över i sin absoluta motsats, varefter de båda motsatserna förenas i en syntes, och så fortsätter det på samma vis, och så förklaras allt som hänt och kommer att hända i världshistorien. – Världshistorien är inte, som Hegel menade, en historia om Världsandens självförverkligande, utan om världsmateriens självförverkligande.

Karl MarxSå hur bär sig Marx åt för att konstruera sitt proletariat? Bäst att lämna ordet till Marx själv. Steffen citerar honom som följer:

Var finnes således den positiva möjligheten till den tyska emancipationen? I uppkomsten av en klass med radikala kedjor; en klass inom det borgerliga samhället, vilket icke är en det borgerliga samhället tillhörande klass; ett stånd, som är upplösningen av alla stånd; en social klass, som får sin universella karaktär genom sina universella lidanden och icke gör anspråk på någon speciell företrädesrätt, emedan ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas mot densamma, en social klass, som icke kan ställa annat än allmänt mänskliga anspråk, icke blott historiskt betingade anspråk; en klass, som icke står i någon ensidig motsättning till det tyska statsväsendets konsekvenser, utan endast i en allsidig motsats till dess förutsättningar; en social klass, slutligen, som icke kan frigöra sig utan att frigöra sig från alla övriga sociala klasser och därigenom frigöra dessa; en samhällsklass, som i sig förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet och därför kan återvinna sig själv blott genom att fullständigt återvinna mänskligheten år sig själv. Denna upplösning av samhället såsom särskild klass är proletariatet. (S. 30f; citatet hämtat från Till kritiken av Hegels rättsfilosofi från 1844.[2])

Steffen kommenterar:

Särdeles betydelsefullt är att iakttaga, hur Marx i sin Hegel-kritik av 1844 deducerar fram begreppet ”proletariat” enligt rent hegelsk metod. […] År 1844 ”konstruerar” han proletariatet såsom den rent logiska motsättningen till alla i det borgerliga samhället inorganiserade samhällsklasser och därmed som den rent logiska motsättningen till det borgerliga samhället över huvud. Proletariatet är den klass, mot vilken ”ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas”. Proletariatet ”kan icke uppställa historiskt betingade, utan endast allmänt mänskliga anspråk”. Proletariatet ”förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet” och kan därför rädda sig ”blott genom att fullständigt återvinna sin mänsklighet”. […]

Det är på detta sätt, som ”[kommunistiska] manifestets” revolutionskrav blivit så våldsamt absoluta. De äro härledda ur en uppfattning om proletariatets sociala läge, vilken har till moder icke verklighetsstudier, utan Hegels dialektik, sådan denna ännu härskade i Marx’ hjärna år 1844, trots hans redan då energiska försök att frigöra sig från densamma. Men dessa försök gingo, dess värre, icke ut på någon verklig frigörelse från Hegels dialektik. Marx nöjde sig med att ”vända upp och ned” på den, vilket, som vi skola se, alls icke är att befria sig från dess fundamentala villfarelser. (S. 31f.)

Och Steffen fortsätter:

Är man hegelian, kan man tro, att ”proletariatet” är den absolut förorättade och ur det borgerliga samhällets sfär av rättigheter och rätt absolut utestängda, på människovärde fullständigt plundrade samhällsklassen, vars upprättelse och räddning är möjlig endast helt och hållet och med ens samt endast genom det borgerliga samhällets och all hittillsvarande samhällsordnings fullständiga undergång; och man kan likväl uppfatta proletariatet som något historiskt vordet och betingat samt proletariatets emancipationsrevolution som en historiskt strängt betingad händelse. Detta är möjligt, därför att hegelianismen är precis lika mycket en historie-teori som en katastrof-teori. Den är nämligen en teori om en historisk utveckling genom katastrofer eller tvära omslag från ett tillstånd till dettas absoluta motsats samt därefter till denna motsats’ absoluta motsats, vilket senare, enligt Hegel, skall vara detsamma som ”syntesen” av det förstnämnda tillståndet och dess absoluta motsats. Och så vidare i en evig utveckling uti motsatser och katastrofer eller omslag från ett tillstånd till dess motsats. (S. 32f.)

Några egna reflexioner angående det verklighetsfrånvända i Marx’ konstruktion av proletariatet:

Vad menas för det första med att ”ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas mot” proletariatet? Om en arbetare avskedas kan det ju innebära en speciell orätt mot arbetaren; men gäller detta också när arbetaren anställs? Precis allt som görs för eller emot proletariatet ska ju enligt Marx vara en orätt.

Och vad menas med att proletariatet ”förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet”?[3] Upphör arbetaren att vara människa i det ögonblick han tar arbete i en fabrik?

Kärnan av sanning i Marx’ konstruktion – det lilla av verklighet som finns i det verklighetsfrånvända – är att dåtidens arbetare var fattiga; i jämförelse med dagens förhållanden så gott som utfattiga. Ingen kan rimligen förneka detta. Men vad Marx och hans efterföljare gör sitt bästa för att förneka är att fattigdomen inte kom med kapitalismen och industrialiseringen; den var ett arv från förkapitalistisk, förindustriell tid, och kapitalismen och industrialismen innebar ett första steg bort från fattigdomen. Om inte så vore, hur annars förklara ökningen av folkmängden under 1800-talet?

Men Marx menade inte bara att proletärerna var fattiga, utan att de blev allt fattigare och skulle fortsätta att bli allt fattigare, ändå tills de av ren desperation skulle göra revolution och störta bourgeoisiens herravälde över ända. Om detta skriver Steffen:

För övrigt kunna vi ju år 1913 se, att de moderna lönearbetarna ingalunda […] fått sina levnadsstandards sänkta […] som Marx 1848 föreställde sig att redan skett eller skulle komma att ske. (S. 77.)

Och hur är det idag, hundra år efter det att Steffen skrev? Jag törs nog säga att även de mest proletariserade av oss idag har tillgång till radio och TV, dator och mobil, bil, buss eller tåg, tvättmaskin och diskmaskin, etc., etc. Kapitalismen och industrialismen har inte gjort oss utarmade!

Och till sist (för den här gången): hur föreställer sig Marx som hegelian att den slutliga syntesen kommer att se ut?

Kapitalismen (bourgeoisiens eller borgerlighetens herravälde) kännetecknas av privat ägande av produktionsmedlen. Proletärerna, däremot, är egendomslösa; det enda produktionsmedel de äger är deras egen arbetskraft, och den säljer de (på Marx’ tid för en spottstyver; idag för betydligt mer) till kapitalisterna. Så hur ser syntesen ut, när de exproprierade har exproprierat expropriatörerna? Vi kommer att ha gemensamt ägande av produktionsmedlen. Klar som korvspad, eller hur. Men det som ägs gemensamt, av alla ägs ju i själva verket av ingen! Ägandet är helt enkelt upphävt!

I praktiken – som ju aldrig rättar sig vare sig efter Hegel eller efter Marx – tas produktionsmedlen över av en diktator eller en politbyrå, som sedan förslösar produktionsmedlen och håller proletärerna i fångenskap – de försöker, så gott de kan, att ”behålla sina slavar i deras slaveri”[4].

Om det här ska föreställa proletärernas befrielse från sina bojor, måste man ju, som sann hegelian, säga att denne befrielse slår över i sin absoluta motsats!

Steffen har ytterligare (minst) en väsentlig invändning mot Marx, men den sparar jag till ett senare blogginlägg.


[1] Om materien som helhet skulle slå över i sin absoluta mosats skulle den förstås slå över i något rent icke-materiellt, d.v.s. något rent andligt. Och då är vi ju tillbaka till Hegels utgångspunkt!

[2] Det finns en svensk översättning på nätet.

[3] Marx själv använder det tyska ordet ”entmenscht”, d.v.s. ”avmänskligad”.

[4] För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum. – George Reisman i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Vill våra politiker oss väl?

Jo, så är det – om vi ska tro Eskilstuna-Kurirens ledare 20 oktober. Jag saxar:

Det handlar framför allt om nedlåtande och taskiga kommentarer på nätet, som Rose-Marie Fältskog [vänsterpartist från Flen] sammanfattar med att ”det känns ibland som människor utgår från att man vill göra dem illa när det är precis tvärtom”.

Inställningen gäller inte bara gentemot tjänstemän. Populistiska partier ställer gärna en påhittad politisk elit med urusla idéer mot ”vanligt folks” ”sunda förnuft”.

Detta trots att det är som Rose-Marie Fältskog säger. De som avlönas med skattepengar försöker för det allra mesta göra ett bra jobb som ska gynna samhället som helhet. I en del uppdrag ingår att prioritera hur skattepengar ska fördelas. Vissa verksamheter tilldelas mer resurser på bekostnad av andra, vilket ligger i sakens natur.

Det leder i sin tur till att varje enskild invånare inte gillar varje enskilt beslut. Men det är inte samma sak som att politiker eller tjänstemän fattade beslutet för att jävlas. De som engagerar sig politiskt och arbetar för kommunen gör det i regel med syfte att förbättra.

Och längre fram:

… politiker och tjänstemän ansvarar för hela budgeten, medan man själv bara ser punktinsatser. För det är precis här – vid budgeten – skillnaden mellan politiker och tjänstemän och övriga kommuninvånare finns. De sistnämnda ser i regel bara hur ett par beslut påverkar honom eller henne, medan de första är ansvariga för helheten.

Jag kan förstås inte tala för ”vanligt folk”, eftersom jag är en rätt ovanlig människa – men vem är inte det? Även ”vanligt folk” består huvudsakligen av ovanliga människor.[1] Och något populistiskt parti är jag inte med i.[2] Däremot besitter jag en hel del sunt förnuft.

Sunda förnuftet säger mig att politiker gärna intalar sig själva att de vill oss väl[3] – att deras syfte bara är att förbättra, om inte för alla så i varje fall för det stora flertalet. Det är säkert inte med flit de jävlas med oss – i den mån detta är deras avsikt skuffar de undan det och begraver det långt ner i sitt undermedvetna.

Men samma sunda förnuft säger mig att politikerna också vill förbättra för sig själva – det är därför de beviljar sig själva allt högre löner och pensioner och sådana förmåner som gratis tåg- och flygresor (i första klass) och övernattningsbostäder i Stockholm, ifall de sitter i  riksdagen.

Och samma sunda förnuft säger att både för vanligt folk och politiker gäller att ”var och en är sig själv närmast” – m.a.o. att var och en först av allt ser för- och nackdelarna av någon viss åtgärd för sig själv och att det krävs stor inlevelseförmåga för att också se för- och nackdelarna för någon annan, och att det krävs en gigantisk inlevelseförmåga för att se dem för alla andra.

Nu säger visserligen den förhärskande moralkodexen, altruismen, att människorna inte borde vara sig själva närmast, utan att var och en ska vara beredd att offra sig själv och de egna intressena för andra och för andras intressen. Och politikerna rättar sig förstås efter den förhärskande moralkodexen. Men det märkliga är ju att man aldrig ser någon altruist verkligen offra sina egna intressen – allt de gör är att uppmana andra att offra sina intressen. Man behöver inte ens vara Ayn Rand för att uppmärksamma detta. (Även om det hjälper.)

Och politikers första prioritet är ju att bli omvalda. Helt naturligt väljer de då att förbättra för stora grupper – grupper som kan tänkas rösta på dem – medan små och röstsvaga grupper behandlas styvmoderligt.

Även om politikerna följde den altruistiska moralkodexen till punkt och pricka – d.v.s. struntade blankt i sina egna intressen, inbegripet då intresset att bli omvalda – och endast försökte tillfredsställa andras intressen – hur skulle det vara möjligt för dem att tillfredsställa alla andras intressen, eller ens ett flertal av de andras intressen? Oavsett vilken moralkodex man bekänner sig till – altruismen eller den rationella egennyttan eller någon sorts blandning av dem båda – förblir det ju sant att man vet betydligt mer om sina egna intressen än man vet om andras. Speciellt gäller detta om politiker, som ju måste försöka sätta sig in i alla sina presumtiva väljares intressen. När skulle de få tid och möjlighet till detta?

Och så var det där med att ”gynna helheten” – en helhet som ”vanligt folk” inte har möjlighet att bedöma men som politiker är unikt kvalificerade att bedöma.

Idén att politiker skulle ha så mycket bättre överblick och se en så mycket större helhet än vanliga medborgare undersåtar vore skrattretande, om den inte vore så allvarlig.

Till att börja med kan idén användas till att försvara vad totalitära ledare tar sig till. Skådeprocesserna under Stalin, kväsandet av Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968, massakern på Himmelska Fridens Torg 1989, t.o.m. judeutrotningen i Nazityskland (m.m., m.m.) kan försvaras med att de ansvariga ledarna såg så mycket längre än sina offer – om man bara bortser från att den enda helhet de såg var den egna maktpositionen. Och vem skulle kunna säga emot dem, när det var de som hade vapnen i sin hand? – Även tvångsutskrivningen av soldater under trettioåriga kriget skulle kunna försvaras, med motiveringen att krigslyckan var så mycket viktigare för helheten än det idoga arbetet i jordbruket.

Men låt mig lyfta blicken (överblicken) från de totalitära samhällena till dagens liberalsocialistiska blandekonomi.

Merparten av våra politiker ställer sig bakom projektet att avveckla användningen av fossila bränslen på några få decenniers sikt. Var finns helhetstänkandet i detta? Politikerna har inte tillräcklig tillbakablick för att veta att klimatet alltid förändras och har förändrats långt innan vi började använda fossila bränslen, och inte tillräcklig framåtblick för att se att det skulle leda till industricivilisationens undergång. (Se om detta under kategorin Klimatbluffen på denna blogg.)

Ett led i detta projekt är höga skatter på bensin. Detta drabbar förstås alla som åker bil, men mest drabbar det dem som bor i glesbygden och är beroende av bilen för sitt levebröd. Men glesbygden ingår inte i den helhet politikerna ser. (Mer om detta under etiketten Punktskatter på denna blogg.)

Eller ta ältandet om pensionsåldern (där jag själv som drabbad har extra god överblick). Den nuvarande pensionsåldern bestämdes vid en period (1913) då medellivslängden var något under sextio år, medan den idag är något över åttio. 1913 var det alltså många som inte ens levde länge nog för att pension skulle bli aktuell, medan det numera är ett litet fåtal som måste gå i pension även om de är fullt arbetsföra. Ändå är det först nu, efter flera ås ältande, som pensionsåldern ska höjas ynka två år. (Mer om detta under kategorin Pensionärsgnäll på denna blogg.)

Eller ta frågan om gratis bussresor, som ständigt är på tapeten här i Eskilstuna (jag vet inte hur det är på andra håll). Skolbarn, som ändå lätt kan ta sig fram till fots eller på cykel, får åka gratis, medan äldre, som måste ta sig fram med rollator, inte kommer i åtnjutande av denna förmån. (F.n. gäller att pensionärer får åka gratis vardagar från 9 på morgonen till 2 på eftermiddagen, men inte annars. Och helt gratis är det inte; 100 kronor om året får de betala.) Men i det här fallet ser politikerna faktiskt till någon sorts helhet: den helhet som består i att skolbarnen har ett helt liv framför sig då de kan rösta på politikerna, medan pensionärerna ändå snart kommer att dö och därmed inte vara röstberättigade.[4]

Här har jag alltså tagit upp några frågor där jag själv har engagerat mig och skrivit en del. Ni kan säkert själva mångfaldiga exemplen, ur egen bitter erfarenhet.

När någon beskäftig och/eller maktfullkomlig person avlidit står det ibland i dödsannonsen:

Du styrde, du ställde, du ville oss väl.

Men de som vill oss väl styr och ställer inte så förbannat mycket!


[1] Eftersom varje människa är unik är förstås varje människa på något sätt eller i något avseende ovanlig. Men man kan ju vara mer eller mindre ovanlig.

[2]Populism” är för övrigt en gummiterm som kan användas om i stort sett vad som helst – utom möjligen ”elitism”, en annan gummiterm. Jag citerar Wikipedia:

Definitionen av begreppet populism saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem.

[3] Självbedrägeri är ofta en förutsättning för att kunna bedra andra. Vill man tro på sitt bedrägeri – och det vill säkert politikerna – måste man först bedra sig själv.

[4] I ett laissez-faire-samhälle skulle förstås varken barn eller äldre få åka gratis. Men i ett laissez-faire-samhälle skulle de ändå ha råd med det! Och ett sådant samhälle är det absolut sista våra politiker skulle förespråka. Så väl vill de oss inte!

Kort men kraftfullt svar till Göran Greider

Att Göran Greider är inte så lite vrickad är inte precis någon nyhet. I sin senaste Metrokolumn avslutar han med orden:

Men när Nina Björk skildrar Rosa Luxemburgs liv, öde och världsbild ger hon liv åt det som idag överallt saknas: antikapitalism.

Mitt svar:

I världens enligt vad som påstås mest kapitalistiska land, USA, finns det hela 75 000 sidor med statliga regleringar som syftar till att klavbinda det fria näringslivet.[1] Ändå har Göran Greider mage att påstå att det som överallt saknas idag är antikapitalism. Om detta påstående inte vore så genomfalskt, skulle det vara direkt löjeväckande.

Vad det råder brist på idag är intellektuella som kompromisslöst ställer sig upp till försvar för det samhällssystem som gett oss vår nuvarande höga levnadsstandard och som sedan länge systematiskt håller på att nedmonteras. Sådana försvarare hittar man bara bland anhängare till Ayn Rand och Ludwig von Mises.


[1] Uppgiften har jag från George Reismans uppsats The Myth that Laissez Faire is Responsible for Our Present Crisis. Motsvarande siffror för andra länder känner jag inte till.

Vem förnekar att vi har ett klimat?

I ett ledarstick i Eskilstuna-Kuriren den 26 september, signerat Susanne Nyström kan man läsa det här:

För allt som får tryckas bör faktiskt inte göra det och alla uppgifter bör inte bemötas av en meningsmotståndare, exempelvis att klimatförändringarna är här. Dels för att det är bekräftat. Dels för att man annars aldrig kommer vidare i debatten och kan diskutera olika lösningar, vilket länge var fallet, eftersom faktauppgifterna ideligen skulle bemötas av klimatförnekare. (Min kursivering.)

Men vem har någonsin förnekat att vi har ett klimat? Eller att klimatet har förändrats med tidens gång och kommer att fortsätta att förändras för evärdliga tider?

Var och en som inte är helt faktaresistent vet förstås att en dramatisk klimatförändring inträffade för ca 10 000 år sedan, när inlandsisen började dra sig tillbaka. Eller att denna istid, liksom alla tidigare istider, inte bara hade ett slut utan också en början.[1] Vi vet också att vi i Sverige hade ett betydligt varmare klimat – rentav Medelhavsklimat – under bronsåldern. Vi känner också till den lilla istiden, som kulminerade under 1600-talet och bl.a. gjorde det möjligt för Karl X Gustavs armé att tåga över Bälten.

Vem förnekar allt detta?

Avsikten med att använda termen ”klimatförnekare” är att bunta ihop alla kritiker med förintelseförnekare. Den totala skamlösheten i detta torde ligga i öppen dag – bortsett från att alarmisterna aldrig skulle tillåta att det kommer fram i dagsljuset. (Somliga alarmister menar förresten redan nu att opposition mot dem bör kriminaliseras och leda till fängelsestraff.) Lika skamlöst är det att nämna detta i samma andedrag som alla rasistiska kommentarer som man får.

Inte är det bättre att använda den till synes mer neutrala termen ”klimatskeptiker”. Lika lite som någon förnekar att vi har ett klimat och att det förändras finns det någon som tvivlar på detta. Allt som betvivlas är graden av mänsklig påverkan. Men ingen kan gärna hävda att de återkommande istiderna och de mellanliggande värmeperioderna – varav de allra flesta inträffade långt innan det fanns människor på jorden – orsakades av människan.

Alternativa förklaringar på klimatförändringarna är sådant som solens aktivitet eller ändringar i jordaxelns lutning. Om de stämmer eller inte vill jag låta vara osagt (till skillnad från alarmisterna undviker jag tvärsäkerhet); men alla klimatförändringar som ägt rum i äldre tid måste ju förklaras med något annat än människans eller civilisationens påverkan. Men när det gäller det senaste århundradets jämförelsevis obetydliga uppvärmning söker politiker och opinionsbildare inte efter något annat än just mänsklig påverkan. Närsyntheten är slående.

Och solen eller jordaxeln är inget som politiker och opinionsbildare – eller människofiender i största allmänhet – kan göra något åt. Det är bara människans aktiviteter de kan stoppa, och också vill stoppa, oavsett de förödande konsekvenserna.

Så var det då de olika lösningar på klimatförändringarna som måste diskuteras. Men den enda lösning man hör från politiker och opinionsbildare är att avveckla all användning av fossila bränslen på ett par decenniers sikt och ersätta dem med sol-, vind- och vågkraft – idag, och för överskådlig framtid, kraftigt subventionerade med skattemedel.

Låt mig då påpeka att användningen av fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är grunden för vår avancerade industriella civilisation.[2] Att avveckla dem skulle bokstavligen innebära civilisationens undergång och en återgång till de förhållanden som rådde före den industriella revolutionen. För mer om detta, läs Alex Epsteins bok The Moral Case for Fossil Fuels, eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik, översatt av undertecknad.

Bara för att ta några exempel bland hundratals möjliga: Idag har vi inga större problem med att hålla oss varma under de kalla vintermånaderna, eftersom vi har centralvärme. I äldre tid, liksom i många u-länder idag, var vi tvungna att elda med ved (eller med kreatursspillning), vilket gjorde att vi fick andas in stora mängder rök, dag ut och dag in. Vi behövde inte röka cigaretter för att dra på oss lungsjukdomar!

Eller ta för den delen våra sjukhus, där den mesta av apparaturen drivs med fossila bränslen. All avancerad sjukvård skulle försvinna, om vi avvecklar de fossila bränslena!

Bil och buss och flyg och sånt – det kan vi bara glömma. Och radio och TV, mobiler och internet. Vill vi kommunicera med varandra på avstånd, får vi lita till postgång med diligenser. Och långa, avkopplande semestrar kan vi också bara glömma.

Mig personligen gör naturligtvis allt detta detsamma. Jag fyller 75 nästa år och kommer säkert att vara död, innan civilisationen tippar ned i den miljöpolitiska avgrunden. (Jag har inga barn att bekymra mig om, och mina syskonbarn och syskonbarnbarn har jag väldigt lite kontakt med.)

Men kom inte efteråt och säg att jag inte har varnat er!

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren på vinst och förlust. Tidningen kanske törs men inte vill publicera det.

$ $ $

Uppdatering 1 oktober: I dagens Eskilstuna-Kuriren skriver Susanne Nyström bl.a. följande:

Det största problemet med det alarmistiska tonläget är inte debatterna i sig, utan att det ger en skev bild av verkligheten. Om något upprepas tillräckligt många gånger blir det lätt en kollektiv mental sanning.

Detta handlade om andra former av alarmism, men det är ju fullt tillämpligt på klimatalarmismen. Där ska inga andra perspektiv få komma till tals utom det människo- och civilisationsfientliga.

Vi fick också ett smakprov på vilka vi kommer att buntas ihop med, ifall vi envisas med att försvara vår avancerade industricivilisation mot attackerna från miljörörelsen:

Självklart har alla rätt till sin egen upplevelse [nämen vad snällt], men för att säga något om samtiden måste den sättas i ett sammanhang. För det är lätt att konstatera att jorden är platt när man blickar ut över en åker. Det krävs ett betydligt vidare perspektiv, och tilltro till siffror och vetenskap, för att acceptera att den är rund. Därför ska vi inte föra en debatt där den ena sidan säger rund, den andra platt, och i opartiskhetens namn landa i att sanningen ligger någonstans mittemellan.

Lite ”off topic”, men hur många hävdar på allvar att jorden är platt? Redan under antiken visste man att jorden är rund – man grundade det på sådana iakttagelser som att skepp försvinner eller dyker upp vid horisonten. Vad man inte visste var att jorden inte är universums medelpunkt.

Men varför ska då inte just klimatet ”sättas in i ett sammanhang” och fordra ”ett betydligt vidare perspektiv”, ett perspektiv som åtminstone sträcker sig tillbaka till den senaste istiden?

Och så slutklämmen:

I själva verket behövs det mer demokratisk anständighet i debatten. (Min kursivering.)

Anständighet var ordet! Inte mera skamlöshet.

$ $ $

Uppdatering 10 oktober: Till dem som vill driva oss tillbaka till förindustriella förhållanden sällar sig numera Mattias Svensson. I en gästkrönika i dagens Eskilstuna-Kuriren refererar han en psykologisk studie som ska förklara hurdana vi som ifrågasätter klimatalarmismen egentligen är funtade:

{Vi] är i hög grad män med trångsynt och kallhamrad personlighet. […] [Vi] accepterar också hierarkier och skillnader mellan grupper. […] [Vi är] i hög grad vita, äldre män, lågutbildade och med låg socioekonomisk status. [Vi] har låg empati, auktoritära värderingar och räds förändring. (Min kursivering.)

Detta alltså från personer som använder minsta lilla förändring i klimatet till att skrämma oss till underkastelse under miljörörelsens dekret!

Det finns fler konstigheter i det ovan citerade. Jag själv, t.ex. är utan tvivel lågutbildad, eftersom jag bara har en sketen fil.kand. i bagaget plus några betyg i engelska och blocksvenska från Mälardalens högskola, och mina kunskaper i filosofi och ekonomi kommer inte från något universitet utan från flitig läsning av filosofer och ekonomer. Och min socioekonomiska status som lägre mellanpensionär är inte särskilt hög. Men hur är det med professorer i meteorologi som Lennart Bengtsson och Tage Andersson?

Och vem betvivlar att det finns hierarkier i vårt samhälle? Det gör det visst! Politiker står högst i rangordningen, och vanligt folk (valboskap) står lägst. Och visst är det skillnad mellan grupper. Politiker är en grupp, bibliotekarier en annan, IT-tekniker en tredje, grovarbetare en fjärde, o.s.v., o.s.v. Den stora likheten mellan dessa grupper är att de alla består av människor. Men det var nog inte så det var menat, utan tanken var nog att olika grupper skulle vara olika mycket värda (som t.ex. att politiker står högre i rangordning därför att de är mer värda än vi andra). Se om detta mina bloggposter Är vi alla lika lite värda? och Mer om allas lika värdelöshet.

Så följer den obligatoriska hopbuntningen och brunkletningen:

Men inget tycks fascinera som Sverigedemokrater – eller anhängare till Trump, Le Pen eller Brexit i motsvarande länder. Enkäter och valutvärderingar får ge svaret på frågan: Vilka är dessa människor? Vad tjänar de? Var bor de? Vad har de för utbildning?

Mattias själv är förståndig nog att ta den här ”psykologiska studien” med en rejäl skopa salt – om inte annat så för att den grundar sig på en enkät med bara hundra svarande. Han skriver:

Jag känner en hel del klimatskeptiker, som de kallar sig själva. Jag har själv varit en, även om jag förkastat omprövat dessa slutsatser. De jag känner är ofta äldre män [som t.ex. mig], men snarare utbildade över snittet. De är absolut inte negativa till förändring eller hierarkiska, utan närmast notoriskt ifrågasättande […].

Låt mig lämna därhän att vi är like lite ”skeptiker” som vi är ”förnekare” – för jag ska väl inte behöva upprepa vad jag skrev om detta tidigare i detta inlägg?

Jag har inte den blekaste aning om vad som fått Mattias att förkasta ompröva sina tidigare slutsatser. Med all sannolikhet har han inte läst Alex Epsteins bok som jag länkade till tidigare. Men det har i varje fall gjort honom salongsfähig nog att tämligen regelbundet medverka på Aftonbladets kultursida (där han kallas ”Sveriges sista nyliberal”). Det är väl där han hör hemma numera.

$ $ $

Uppdatering 15 oktober: Susanne Nyström menar allvar när hon buntar ihop dem som ifrågasätter klimatalarmismen med förintelseförnekare. I dagens Eskilstuna-Kuriren berättar hon först ett skräckexempel på förintelseförnekelse och fortsätter sedan:

När två personer inte ens kan enas om grundläggande fakta, som att den globala uppvärmningen pågår eller att Förintelsen har ägt rum, finns det helt enkelt inte särskilt mycket att prata om.

Att någonting pågår är ställt utom tvivel: det är alltid något som pågår – och klimatförändringarna har som sagt pågått sedan urminnes tider. Men vad som verkligen pågår idag är ett lågintensivt krig mot kapitalismen och mot vår avancerade industricivilisation. Susanne Nyström befinner sig i förtrupperna av detta krig.

$ $ $

Se också Jorden blir allt varmare… Eller sök under kategorin Klimatbluffen.


[1] En hypotes – i och för sig mycket omstridd – är att hela jorden för ca en halv miljard är sedan var täckt av ett istäcke.

[2] Redan har jag mötts av invändningen att vi i Sverige också använder stora mängder vattenkraft. Men det gäller alltså Sverige, inte resten av världen. Och numera används ju också kärnkraft. Men varken vattenkraft eller kärnkraft är något som miljörörelsen är särskilt förtjust i.

Stoppa alkoholreklamen i skolorna!

Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

De här raderna får våra barn lära sig i skolorna, och de ingår också i svenskundervisningen vid våra universitet och högskolor. Och skulle de till äventyrs inte finnas med, finns det åtskilligt av samme författare som förmedlar samma budskap – att alkohol ger liv och är det enda som gör livet uthärdligt. Det finns t.ex. en dikt som handlar om en man som ligger i rännstenen och förbannar sina föräldrar för att de satt honom till världen; men så snart krogen öppnat och han fått sig ett par järn, blir det annat ljud i skällan. Eller ta det här:

Gumman Noak, gumman Noak
var en heders fru.
Hon gav man sin dricka;
fick jag sådan flicka,
gifte jag mig, gifte jag mig
just på stunden nu.

Aldrig sad` hon, aldrig sad` hon:
Kära far nå nå,
sätt ifrån dig kruset.
Nej, det ena ruset
på det andra, på det andra
lät hon gubben få.

Ja, ni kan säkert själva komma på fler exempel.

Det enda som kan förklara detta är förstås alkohollobbyns (och Timbros) inflytande. Enorma penningsummor måste vräkas ut för att förmå skolorna att förmedla detta budskap.

Somliga dillar förstås om ”kulturarvet”. Men detta dryckeskulturarv är väl något vi snarast måste befria oss från och slänga på historiens skräphög?

Alkoholen är (tillsammans med den allmänna skörlevnad som besjungs av samme författare) vår tids stora gissel. Muslimerna gör helt rätt i att totalförbjuda alkoholförtäring[1]. Kurirens ledarredaktion och Maj-Lis Lööw gör rätt i att ständigt varna för skadeverkningarna och peka ut alkohollobbyn.

Barnen är vår framtid och måste hållas borta från alkoholen. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.

Och stämmer det ens att några supar gör att vi dör nöjdare? Ja, vem vet? De enda som skulle kunna vittna om det är ju redan döda!

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)


[1] Och i stället fokusera på att locka med paradiset och varna för helvetet, att inte döda månggudadyrkare förrän de fridlysta månaderna är till ända och inte judar annat än när de gömmer sig bakom stenar och träd. (Se min gamla bloggpost Islam en fredens religion?)

Överviktig sockerskattförespråkare anser att vi är dumma

Ja, Göran Greider har ju kommit ut och pläderat för sockerskatt, eftersom en rejäl skatt är det enda som kan stoppa hans godissug och få honom att gå ner i vikt. Att karln inte drar ner på sin godiskonsumtion och börjar motionera är ju Den Stora Gåtan i Nutida Svensk Samhällsdebatt. Eller gåta, förresten: det skulle öka skattetrycket, och det är ju huvudsaken.

Alltnog, och på tal om gåtor: På Aftonbladets kultursida 21 juli skriver han under rubriken Trump är ingen gåta om att Donald Trump är

exakt så galen och obehaglig som en populistisk politiker vid slutet av en lång era av nyliberalism, antipolitik och rusande klassklyftor kan förväntas vara.

Och:

Tea Party-rörelsen tog det republikanska partiet som gisslan.

Och:

Donald Trump är den amerikanska vägkorsning där trettio år av nyliberalism möter ett årtionde av neokonservatism. Punkt slut. Vid en annan avfart i den där korsningen dök socialisten Bernie Sanders oväntat upp med ett helt annat budskap, det som Amerika i dag behöver höra.

Men huvudpunkten är att Donald Trump helt enkelt är dum i huvudet:

Den som läser kapitlet om klimatfrågor i hans senaste bok står inför en oöverstiglig mur av förnekelse och ofattbar dumhet: ”Våldsamma ’klimatförändringar’ är inget nytt. Vi har till och med haft istider. Jag råkar bara tro att de inte är människoskapade.”

Vad som är så ”ofattbart dumt” med detta uttalande går Greider inte in på. Och varför skulle han behöva göra det? Att jorden går sin undergång till mötes om vi inte tar krafttag mot användningen av fossila bränslen och helt avvecklar dem inom ett par årtionden betraktas ju i Nutida Samhällsdebatt som ett axiom, mera grundmurat än att ”existensen existerar”. Om man lämnar detta ”axiom” därhän skulle man ju annars kunna ställa ett par frågor:

Är det ofattbart dumt att säga att vi har haft istider?

År det ofattbart dumt att säga att dessa istider inte varit människotillverkade?

Den senaste istiden upphörde för ca 10 000 år sedan (och gav oss flyttblock och moräner och en del annat). Det fanns människor på jorden på den tiden, men särskilt mycket fossila bränslen använde de inte, och därmed blev det inte heller särskilt mycket utsläpp av koldioxid. Men de tidigare istiderna som inträffade innan det ens fanns människor? – Att påpeka sådant är emellertid, om vi ska tro Greider, ”ofattbart dumt”.

$ $ $

Nåja, att Göran Greider skriver en massa strunt är ju inte precis något nytt. Men ”axiomet” att jorden kommer att koka över om vi inte upphör med all användning av fossila bränslen delas ju av långt fler än honom.

Ta t.ex. smutskastningen av alla som ifrågasätter detta axiom som ”klimatförnekare”. Som om någon någonsin skulle ha förnekat att vi har ett klimat. Eller att detta klimat långsamt förändras under århundradenas lopp. Avsikten med denna smutskastning är förstås att bunta ihop oss med förintelseförnekare. Och när detta väl är gjort, är steget inte långt till att förneka oss vår yttrandefrihet.

Målar jag fan på väggen här? Nej då, visst inte. I USA försiggår just nu en kampanj som går ut på att förmå ”klimatskeptiker” att helt enkelt knipa käft. Tjuvtricket här består i att anklaga energiproducenter, som oljebolag, för bedrägeri – eftersom de inte gått ut med de ”ödeläggande konsekvenserna” av sin verksamhet och eftersom de gett pengar till diverse tankesmedjor som påstås förneka att vi har ett klimat eller att klimatet förändras, och alltid har förändrats, med tiden. M.a.o.: att inte konsekvent – i alla väder och under alla klimatförhållanden – gå miljörörelsens ärenden ska betraktas som bedrägeri och bestraffas och – framför allt – tystas ned.

Fuck off, fascistEn tankesmedja som ska tystas ned är Center for Industrial Progress, ledd av Alex Epstein, författare till The Moral Case for Fossil Fuels. När Epstein fick order om att avslöja sin korrespondens med oljebolagen – ett nödvändigt led i nedtystningen – gav han det enda svar uppmaningen var värd:

Fuck off, fascist.

Ni kan läsa om det på Epsteins egen hemsida, i The Objective Standard och på Forbes hemsida.

Epstein har också utmanat Al Gore på debatt och erbjudit honom $100 000 bara för att ställa upp. Men Gore vägrar debattera med ”skeptiker” och kommer att vägra nu också.

$ $ $

Att politiker i allmänhet och vänsterdebattörer som Greider i synnerhet hakar på miljörörelsen och klimatalarmismen hör inte till De Stora Gåtorna i Samhällsdebatten. Politikerna i allmänhet gör det för att det ger dem en ursäkt för deras favoritsysselsättning: att påta i våra privatliv (och ta ohemult betalt för det). Vänstern i synnerhet gör det därför att det ger dem en ursäkt för införandet av global socialism. Det är ett led i kampen för att krossa kapitalismen. ”Kapitalism eller klimat” är vad som gäller. Om ”klimat” sedan handlar om att undvika värmeböljor eller (som för inte alltför många årtionden sedan) att undvika en ny istid är egalt. Dags för ett Randcitat:

”…vissa vetenskapsmän […] tycker om att leka med idén att om inte miljöförstö­ringen hejdas, kommer resultatet att bli en global katastrof. Enligt ett scenario är vår planet redan på god väg mot ett fenomen som kallas ’växthuseffekten’. Koncentrationer av koldioxid byggs upp i atmo­sfären, säger man, allteftersom världens vegetation, som livnär sig på CO2, avverkas mer och mer. Kol­dioxiden blir hängande i atmosfären och bildar en barriär som håller planetens värme instängd. Som resultat, hävdar växthusteoretikerna, hotas världen av en höjning av medeltemperaturen som, om den nådde 2 till 3 grader, skulle kunna smälta istäckena runt polerna, höja havsnivån med så mycket som 100 meter och vålla en världsomfattande översvämning. Andra vetenskapsmän ser en motsatt fara: att polarisen kommer att breda ut sig och återigen sända glaciärer till de tempererade zonerna. Denna teori antar att jordens molntäcke kommer att fortsätta att tätna, allteftersom mer damm, avgaser och vatten­ånga spys ut i atmosfären av industriskorstenar och jetplan. Avskärmad från solvärmen kommer plane­ten att svalna, vattenångan kommer att sjunka och frysa till is, och en ny istid kommer att randas.”

Detta är vad som kallas ”vetenskap” idag. Det är på grundval av nonsens av det här slaget du drivs mot en ny mörk medeltid. (”Den anti-industriella revolutionen” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Det här skrevs 1971. Det som då var nonsens och ett reductio ad absurdum av miljörörelsens anspråk kommer snart, om miljörörelsen får som den vill, att vara förbudet att ens ifrågasätta.

Se också min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism. Och notera gärna att en av de ledande kapitalismkrossarnas, Naomi Kleins, senaste bok har titeln This Changes Everything; Capitalism vs. The Climate.

$ $ $

George Reisman har liknat miljörörelsen vid en ”boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer”. Tecknen på detta är otvetydiga. Det går inte en dag utan att vi möts av uppmaningar som ”Ta ett grönt år”, ”Välj ekologiskt” eller ”Handla klimatsmart”. Näringslivet fogar sig också: Allt som oftast får vi höra att någon produkt är ”100% klimatkompenserad” (vad som nu menas med det).

Att miljörörelsen också vill strypa vår yttrandefrihet – så att vi inte ens ska kunna skrika när vi blir ihjälkramade – är bara fullt logiskt.

$ $ $

Ett ”klimathot” har vi förvisso idag – men det består inte i att jorden skulle bli någon enstaka grad varmare (eller kallare); det består i att den gröna vänstern ska lyckas med det som den röda vänstern inte lyckats åstadkomma: att avveckla kapitalismen och driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen. Läs återigen George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik och försök föreställa er vad som döljer sig bakom de torra siffrorna i den uppsatsen.

Förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. Förhoppningsvis kommer det att gå som med avvecklingen av kärnkraften. År 1980 lovade våra politiker att avveckla kärnkraften och lät oss gnabbas över om det skulle ske på 10 år eller 25. Det blev 25, och de åren har gått och vi har fortfarande kvar kärnkraften. Avvecklingen av alla fossila bränslen planeras med ett liknande tidsperspektiv, och under den tiden kommer kanske t.o.m. våra politiker att inse vilken katastrof det skulle innebära. Men det är förhoppningsvis; avsikten finns där onekligen. Under tiden kommer gastkramningen att fortsätta. Och fler och fler subventioner, utpressade av skattebetalarna eller finansierade med nytryckta pengar, kommer att ösas ut till ”alternativen”, sol- och vindkraft. Bensinskatter och sådant kommer bara att öka.

Som George Reisman skriver i sista meningen av sin uppsats:

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

$ $ $

Tidigare inlägg i detta ämne hittar ni här.

Bortskämd socialist vill ha perfekt dator

Repris från 1983.

Jan MyrdalJag har tyvärr inte kvar den artikel av Jan Myrdal jag besvarar här, men den gick ut på att ”marknadsekonomin inte fungerar”, eftersom hans ordbehandlare inte hade någon fungerande fotnotsfunktion och inte klarade av att åstadkomma ett register till en text eller en bok. Min spontana reaktion på detta var att Myrdal reagerar som en bortskämd barnrumpa som inte genast får allt han pekar på. – Det förtjänar kanske att poängteras att det här var i början av ”datarevolutionen” och att den mest avancerade ordbehandlare som då fanns tillgänglig var IBM 80.

Jan Myrdals artikel i SAF-tidningen nr 9, ”Marknadsekonomin fungerar inte”, är mycket upplysande. Den visar väldigt klart hur kapitalismens och marknadsekonomins mera intelligenta kritiker tänker. Det kan därför vara väl värt att ta en titt på resonemanget.

Myrdal har upptäckt att IBM:s ordbehandlingsmaskiner inte tillfredsställer en hel del i och för sig mycket rimliga krav som yrkesskribenter med all rätt kan ställa. Han kontrasterar det mot överflödet av dataspel, datorn som leksak för den breda massan av konsumenter. Slutsats: marknadsekonomin fungerar inte.

Myrdals resonemang saknar en början och ett slut. Så låt mig fylla ut bilden.

Början: datatekniken har vuxit fram i ett samhälle präglat av marknadsekonomi. Förvisso inte i ett samhälle av ren, oblandad, laissez-faire-kapitalism, för något sådant samhälle existerar inte i verkligheten och är ännu bara ett ideal att sträva mot. Men ändå i ett samhälle med en bred marginal av frihet, marknadsfrihet. Det är USA och Västeuropa som är ledande på området, inte Sovjetunionen eller Kina eller Indien eller Tredje världen överhuvud. Utan marknadsekonomi skulle Myrdal inte ha någon dator alls. Så nog ”fungerar” den allt, även om den inte fungerar fullt så bra som Myrdal skulle önska.

Slutet: Myrdal talar inte om hur ett annat system skulle fungera och fungera bättre än marknadsekonomin. Det tycks finnas ett underförstått antagande i hans resonemang att socialismen skulle ge honom just de datorer och de datorfunktioner som krävs för hans jobb. Men inte ett ord om hur det skulle tänkas gå till.

Detta är mycket typiskt för socialistiska teoretiker och går hela vägen tillbaka till Karl Marx. En liten utvikning här:

Ludwig von Mises påpekar i sin bok om socialismen att Marx utmålar det framtida socialistiska samhället med så vaga konturer att vem som helst kan lägga in vad som helst i det. De äldre, ”utopiska” socialisterna var sårbara, därför att de beskrev sin utopi tämligen exakt och därför var öppna för invändningar.[1] Marx var försiktigare: han nöjde sig med att säga att allt skulle bli bra. Det är svårt att invända mot en sådan bild.

Styrkan i Marx’ utopi ligger just i dess vaghet. Intellektuellt är det en svaghet, men det ökar dess kraft som lockbete. Detta erkänns faktiskt ibland, halvt om halvt, också av socialister. Exempel: Arne Helldén skrev förra året en mycket lång, mycket lärd och i sina detaljer ofta mycket insiktsfull artikelserie i Clarté under rubriken ”Ska det vara fint att arbeta?” Så här säger Helldén om Marx:

Marx är som utopist fruktbar framför allt därför att han inte fixerar sin utopi utan lämnar den öppen. De flesta utopier är slutna. De är i själva verket förverkligade paradisdrömmar, statiska och banala och, när allt kommer omkring, ganska tråkiga…

Marx lämnar sin utopi öppen och ofixerad. Vad innebär det annat än att var och en kan läsa in sina paradisdrömmar i utopin? Utopin blir inte bättre för att den är öppen och kan betyda allom allt. Den är fortfarande en utopi, ett Landet Ingenstans, en omöjlighet, ett Kockanien[2], motsatsen till den verkliga värld där vi lever.

Lustigt nog är Helldén medveten om Mises’ kritik. En av hans artiklar innehåller ett långt och uppskattande referat av Mises’ Socialism. Ändå tar han till sist parti för det ”öppna” och ”ofixerade”.

Socialister bedömer kapitalismen med utopin som måttstock. De är (åtminstone de bättre av dem) medvetna om kapitalismens stora förtjänster, och de betraktar den som ett framsteg jämfört med den föregående feodala-absolutistiska epoken. Men detta är inte nog för dem. För att kapitalismen ska motsvara deras högt ställda krav måste den omedelbart, i ett enda slag, leda mänskligheten från djup fattigdom in i det förlovade landet. Gör den inte det, är den ipso facto ond och mogen för avveckling.

Ett exempel i stor skala är synen på den industriella revolutionen. Socialister vet om att denna ledde till bättre förhållanden för de breda massorna, avspeglade i högre befolkningsantal, ökad medellivslängd, m.m. Men eftersom fattigdomen fortfarande var stor, förhållandena fortfarande odrägliga, sett i historiens backspegel, anser de sig berättigade att fördöma industrialismen som omänsklig. Det räcker för dem att deras vision, deras utopi, är så mycket vackrare.

Ett exempel i miniatyrformat gavs en gång av en bekant till mig som fördömde marknadsekonomin på följande grund: det var omöjligt för honom att till rimligt pris skaffa sig en bil med mahognykarosseri, fastän sådana är mycket bättre än plåtkarosserier. (Detta skulle vederlägga den i och för sig slarvigt formulerade tesen om ”konsumentens suveränitet”.)

Myrdals exempel är någonstans mittemellan. Det räcker inte för honom att marknadsekonomin frambringat datorn, den måste frambringa den perfekta datorn. Och den måste göra det nu, inte om tio år. Annars fungerar den inte. Ersätt den med något annat. Det finns många sätt att fixera Marx’ öppna utopi.

Det finns emellertid ett drag av hyckleri i dessa anklagelser mot kapitalismen. För när man påpekar förhållandena i länder som försöker genomföra socialismen är socialisterna sällan sena att försvara sig med att uppbyggnaden av socialismen måste få ta tid. Utopin som måttstock försvinner, och utopin återfår sin karaktär av avlägsen hägring.

Det finns en grundtanke hos Marx som jag tycker är värd att ta vara på, och det är idén att socialismen kommer att växa fram ”ur kapitalismens eget sköte”, genom att kapitalismen utvecklas tills dess egna inneboende motsägelser leder till att dess skal sprängs. Få socialister tycks ta idén på allvar numera, för alla deras ansträngningar går ut på att hindra kapitalismens fria utveckling. Möjligen hör Jan Myrdal till det lilla fåtalet; jag har sett tecken på det i hans skriftställningar.

Så låt oss då ge kapitalismen fritt spelrum och se vad som händer! Har Marx rätt blir det socialism. Har jag rätt händer inget annat än att Jan Myrdal så småningom får en hemmadator som han kan vara nöjd med.

Och jag kanske får råd att köpa en.

Denna replik publicerades i SAF-tidningen nr 12, 31 mars 1983 (men i kraftigt nedbantat skick).


[1] Så t.ex. hävdade Charles Fourier att socialismen skulle leda till att havsvattnet omvandlades till lemonad, och att polarområdena skulle bli värmekällor. Onekligen en tämligen exakt beskrivning av den framtida utopin, och lika onekligen en som gör den sårbar och öppen för invändningar! – Men idén att socialismen skulle överösa oss med perfekta datorer (något som kapitalismen alltså skändligen misslyckats med) är ju inte bättre den.

(En mer realistisk syn på socialismen representeras av Lech Wałęsa, som lär ha sagt att socialismen är det enda system som kan åstadkomma sandbrist i Sahara.)

[2] ”Kockanien” är detsamma som ”Schlaraffenland” (ifall ni inte redan visste det). Mises hänvisar ofta till detta idealsamhälle, när han skriver om socialistisk utopism.

Smartphone

Nyare datormodell; klarar av det mesta


IBM 80

IBM 80; klarar inte av fotnoter

ENIAC

Äldre datormodell; klarar inte heller av fotnoter


Äldre typer av ordbehandlare:

Runsten

Forntida ordbehandlare

Skrivmaskin

Ordbehandlare från första hälften av 1900-talet

Gutenberg

Ordbehandlare från 1450-ralet

 

Åldersdiskriminering

Repris från 2009.

Våra politiker talar vitt och brett om något de kallar ”arbetslinjen” och som går ut på att hålla människor kvar i arbete och/eller att ge dem chans att komma tillbaka i arbete. Men det finns en mycket enkel reform som ingen tycks fundera på, och det är att göra det möjligt för äldre att arbeta vidare: det finns ingen självklar rätt för oss som fyllt 67 att fortsätta arbeta. Det är möjligt at arbeta vidare från 65 till 67, men sedan är det stopp. Det vore mycket enkelt att avskaffa denna gräns eller åtminstone förlänga den med några år, men det görs inte.

Det följande är förstås ”tal i egen sak”, men jag tror det är av allmänt intresse också.

Först ett citat jag hittat på nätet (finns tyvärr inte kvar idag, år 2016):

Diskrimineringsombudsmannen, DO, ska undersöka om det är åldersdiskriminering att en 67-åring inte har självklar rätt att stanna kvar på sitt jobb,

Olof Törnqvists anställning upphör när han fyller 67 i juni. Arbetsgivaren, Kungsbacka kommun, hänvisar till lagen om anställningsskydd (las) som slutar gälla på 67-årsdagen. Olof Törnqvist tar strid för sitt jobb genom att peka på den nya lagen om förbud mot åldersdiskriminering.

– Som samhällskunskapslärare tänkte jag testa den nya lagen mot det här automatiska avskedandet som sker vid 67. Man kan testa och visa eleverna att det går att ändra på lagar och att, ifrågasätta. Sedan är det så att jag tänkte att jag är väl slut vid 67, men jag känner mig i trim och kan tänka mig att arbeta vidare, säger Olof Törnqvist. Olof Törnqvist pekar på den jobblinje som den borgerliga regeringen driver hårt.

– Många äldre har väldigt mycket erfarenhet och kompetens som många arbetsgivare skulle må bra av att ha kvar. Kanske inte på heltid, men åtminstone till en del, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. I vilken mån känner du dig diskriminerad på grund av ålder, Olof Törnqvist?

– Rent emotionellt gör jag inte det, men i och med att arbetsgivaren säger att 67 år är deras gräns och hänvisar till las, då måste jag ju praktiskt känna mig åldersdiskriminerad, säger Olof Törnqvist.

– Lagstiftningen gör att man i dag har rätt att stanna kvar till 67, men därefter får det vara en frivillig överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, det tänker vi däremot inte ändra på i dagsläget, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

Den lag om anställningsskydd som arbetsmarknadsministern vill ha kvar, stämmer den överens med den nya lagstiftningen mot åldersdiskriminering? Diskrimineringsombudsmannen, DO, har fått ta emot ett 50-tal anmälningar om misstänkt åldersdiskriminering sedan lagändringen vid årsskiftet.

Enligt DO:s utredare, Guillermo Carbonari, ska myndigheten nu ägna några veckor åt att utreda om lagen om anställningsskydd är åldersdiskriminerande.

Dels måste vi se vad den svenska lagen säger, och egentligen inte lagen utan lagens förarbete, alltså vilka intentionerna är med det här förbudet och hur lagstiftaren vill att det ska tillämpas. Finner vi inte svaret där måste vi också titta på EG-lagstiftningen och de fåtal EG-domar som finns när det gäller åldersdiskriminering för att se om vi kan överföra den praxisen till svenska förhållanden. Det är ett ganska omfattande utredningsarbete rent juridiskt som vi måste göra för att komma fram till någon form av slutsats om las är åldersdiskriminerande eller inte.

Så till min egen inlaga:

Till diskrimineringsombudsmannen

Jag skulle vilja att Diskrimineringsombudsmannen prövar om min arbetsgivare, Kungliga biblioteket, utsätter mig för åldersdiskriminering.

Jag har arbetat på Kungliga biblioteket (närmare bestämt Roggebiblioteket i Strängnäs, som hör till KB) i exakt 25 år. De två senaste åren har jag trappat ner till 75%. Jag fyllde 67 i augusti.

Vad jag själv skulle vilja göra är att arbeta vidare på halvtid. Detta dels för att dryga ut min pension, dels också därför att jag gillar att arbeta med det jag hittills arbetat med. Min närmaste överordnade är medveten om detta, och jag förmodar att även personalavdelningen på KB är medveten om det.

Till saken hör att jag har varit en synnerligen kompetent medarbetare på KB och att jag besitter en extremt hög arbetskapacitet. Andra personer på KB som jag har arbetat ihop med kan säkert bekräfta att detta inte bara är tomt skryt från min sida. Jag fick väldigt mycket beröm för detta, när jag för någon månad sedan avtackades. Jag uppskattar berömmet – men man kan ju inte leva på beröm. [Dessutom fick jag en guldklocka ”för nit och redighet i rikets tjänst” – som om jag skulle ha jobbat för ”riket” och inte för mitt eget levebröd.]

Det borde m.a.o. ord inte bara ligga i mitt intresse att jag får arbeta vidare, utan lika mycket i Kungliga bibliotekets intresse.

KB gör naturligtvis inget annat än följer gällande lagar och förordningar i det här fallet – och det är egentligen inte KB jag klandrar.. Men vår nuvarande regering har ju förklarat sig vara angelägen om att göra det möjligt för äldre att i mån av ork och intresse hålla sig kvar i arbetslivet. Kungliga biblioteket är som bekant en statlig myndighet – och man tycker att regeringen, om den menar allvar med sin jobblinje här, skulle kunna föregå med gott exempel genom att häva den här 67-årsgränsen inom de statliga myndigheterna.

Något större hopp om att denna anmälan ska ge snabbt resultat hyser jag förstås inte. Men jag vill gärna markera vad jag anser om saken.

Eskilstuna 15 november 2009
Per-Olof Samuelsson

Jag fick ett svar från DO, men det sade mig inget jag inte redan visste. Och som väntat blev det avslag.

En detalj jag kunde ha nämnt: när jag och den personalansvarige på KB gick igenom min förestående pensionering, blev jag ombedd att säga upp mig ”på egen begäran”. Men jag har aldrig begärt att bli uppsagd, så det gick jag helt enkelt inte med på. KB fick lov att säga upp mig! Men, som sagt, KB följer bara gällande regler och förordningar. Det är regering och riksdag som borde ändra lagen.

Lagstiftningen är från en tid då många – framför allt kroppsarbetare – var utslitna i 65-årsåldern. Men jag är inte utsliten – och det måste gälla många fler än jag. Men politikens kvarnar mal långsamt!


PS 26 augusti 2010: I dagens Rapport gjorde Alliansen ett utspel att den övre gränsen skulle höjas till 69 år, och att detta i så fall skulle kunna genomföras 2012. Så trevligt! Det betyder att jag från och med 2012 har lagstadgad rätt att arbeta till 2011. – Om det här går igenom, kan vi vänta oss en propå i valrörelsen 2014 om att höja gränsen till 71 år, vilket i så fall skulle kunna genomföras 2016. Politikens kvarnar mal långsamt!