Vem förnekar att vi har ett klimat?

I ett ledarstick i Eskilstuna-Kuriren den 26 september, signerat Susanne Nyström kan man läsa det här:

För allt som får tryckas bör faktiskt inte göra det och alla uppgifter bör inte bemötas av en meningsmotståndare, exempelvis att klimatförändringarna är här. Dels för att det är bekräftat. Dels för att man annars aldrig kommer vidare i debatten och kan diskutera olika lösningar, vilket länge var fallet, eftersom faktauppgifterna ideligen skulle bemötas av klimatförnekare. (Min kursivering.)

Men vem har någonsin förnekat att vi har ett klimat? Eller att klimatet har förändrats med tidens gång och kommer att fortsätta att förändras för evärdliga tider?

Var och en som inte är helt faktaresistent vet förstås att en dramatisk klimatförändring inträffade för ca 10 000 år sedan, när inlandsisen började dra sig tillbaka. Eller att denna istid, liksom alla tidigare istider, inte bara hade ett slut utan också en början.[1] Vi vet också att vi i Sverige hade ett betydligt varmare klimat – rentav Medelhavsklimat – under bronsåldern. Vi känner också till den lilla istiden, som kulminerade under 1600-talet och bl.a. gjorde det möjligt för Karl X Gustavs armé att tåga över Bälten.

Vem förnekar allt detta?

Avsikten med att använda termen ”klimatförnekare” är att bunta ihop alla kritiker med förintelseförnekare. Den totala skamlösheten i detta torde ligga i öppen dag – bortsett från att alarmisterna aldrig skulle tillåta att det kommer fram i dagsljuset. (Somliga alarmister menar förresten redan nu att opposition mot dem bör kriminaliseras och leda till fängelsestraff.) Lika skamlöst är det att nämna detta i samma andedrag som alla rasistiska kommentarer som man får.

Inte är det bättre att använda den till synes mer neutrala termen ”klimatskeptiker”. Lika lite som någon förnekar att vi har ett klimat och att det förändras finns det någon som tvivlar på detta. Allt som betvivlas är graden av mänsklig påverkan. Men ingen kan gärna hävda att de återkommande istiderna och de mellanliggande värmeperioderna – varav de allra flesta inträffade långt innan det fanns människor på jorden – orsakades av människan.

Alternativa förklaringar på klimatförändringarna är sådant som solens aktivitet eller ändringar i jordaxelns lutning. Om de stämmer eller inte vill jag låta vara osagt (till skillnad från alarmisterna undviker jag tvärsäkerhet); men alla klimatförändringar som ägt rum i äldre tid måste ju förklaras med något annat än människans eller civilisationens påverkan. Men när det gäller det senaste århundradets jämförelsevis obetydliga uppvärmning söker politiker och opinionsbildare inte efter något annat än just mänsklig påverkan. Närsyntheten är slående.

Och solen eller jordaxeln är inget som politiker och opinionsbildare – eller människofiender i största allmänhet – kan göra något åt. Det är bara människans aktiviteter de kan stoppa, och också vill stoppa, oavsett de förödande konsekvenserna.

Så var det då de olika lösningar på klimatförändringarna som måste diskuteras. Men den enda lösning man hör från politiker och opinionsbildare är att avveckla all användning av fossila bränslen på ett par decenniers sikt och ersätta dem med sol-, vind- och vågkraft – idag, och för överskådlig framtid, kraftigt subventionerade med skattemedel.

Låt mig då påpeka att användningen av fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är grunden för vår avancerade industriella civilisation.[2] Att avveckla dem skulle bokstavligen innebära civilisationens undergång och en återgång till de förhållanden som rådde före den industriella revolutionen. För mer om detta, läs Alex Epsteins bok The Moral Case for Fossil Fuels, eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik, översatt av undertecknad.

Bara för att ta några exempel bland hundratals möjliga: Idag har vi inga större problem med att hålla oss varma under de kalla vintermånaderna, eftersom vi har centralvärme. I äldre tid, liksom i många u-länder idag, var vi tvungna att elda med ved (eller med kreatursspillning), vilket gjorde att vi fick andas in stora mängder rök, dag ut och dag in. Vi behövde inte röka cigaretter för att dra på oss lungsjukdomar!

Eller ta för den delen våra sjukhus, där den mesta av apparaturen drivs med fossila bränslen. All avancerad sjukvård skulle försvinna, om vi avvecklar de fossila bränslena!

Bil och buss och flyg och sånt – det kan vi bara glömma. Och radio och TV, mobiler och internet. Vill vi kommunicera med varandra på avstånd, får vi lita till postgång med diligenser. Och långa, avkopplande semestrar kan vi också bara glömma.

Mig personligen gör naturligtvis allt detta detsamma. Jag fyller 75 nästa år och kommer säkert att vara död, innan civilisationen tippar ned i den miljöpolitiska avgrunden. (Jag har inga barn att bekymra mig om, och mina syskonbarn och syskonbarnbarn har jag väldigt lite kontakt med.)

Men kom inte efteråt och säg att jag inte har varnat er!

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren på vinst och förlust. Tidningen kanske törs men inte vill publicera det.


[1] En hypotes – i och för sig mycket omstridd – är att hela jorden för ca en halv miljard är sedan var täckt av ett istäcke.

[2] Redan har jag mötts av invändningen att vi i Sverige också använder stora mängder vattenkraft. Men det gäller alltså Sverige, inte resten av världen. Och numera används ju också kärnkraft. Men varken vattenkraft eller kärnkraft är något som miljörörelsen är särskilt förtjust i.

Stoppa alkoholreklamen i skolorna!

Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

De här raderna får våra barn lära sig i skolorna, och de ingår också i svenskundervisningen vid våra universitet och högskolor. Och skulle de till äventyrs inte finnas med, finns det åtskilligt av samme författare som förmedlar samma budskap – att alkohol ger liv och är det enda som gör livet uthärdligt. Det finns t.ex. en dikt som handlar om en man som ligger i rännstenen och förbannar sina föräldrar för att de satt honom till världen; men så snart krogen öppnat och han fått sig ett par järn, blir det annat ljud i skällan. Eller ta det här:

Gumman Noak, gumman Noak
var en heders fru.
Hon gav man sin dricka;
fick jag sådan flicka,
gifte jag mig, gifte jag mig
just på stunden nu.

Aldrig sad` hon, aldrig sad` hon:
Kära far nå nå,
sätt ifrån dig kruset.
Nej, det ena ruset
på det andra, på det andra
lät hon gubben få.

Ja, ni kan säkert själva komma på fler exempel.

Det enda som kan förklara detta är förstås alkohollobbyns (och Timbros) inflytande. Enorma penningsummor måste vräkas ut för att förmå skolorna att förmedla detta budskap.

Somliga dillar förstås om ”kulturarvet”. Men detta dryckeskulturarv är väl något vi snarast måste befria oss från och slänga på historiens skräphög?

Alkoholen är (tillsammans med den allmänna skörlevnad som besjungs av samme författare) vår tids stora gissel. Muslimerna gör helt rätt i att totalförbjuda alkoholförtäring[1]. Kurirens ledarredaktion och Maj-Lis Lööw gör rätt i att ständigt varna för skadeverkningarna och peka ut alkohollobbyn.

Barnen är vår framtid och måste hållas borta från alkoholen. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.

Och stämmer det ens att några supar gör att vi dör nöjdare? Ja, vem vet? De enda som skulle kunna vittna om det är ju redan döda!

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)


[1] Och i stället fokusera på att locka med paradiset och varna för helvetet, att inte döda månggudadyrkare förrän de fridlysta månaderna är till ända och inte judar annat än när de gömmer sig bakom stenar och träd. (Se min gamla bloggpost Islam en fredens religion?)

Överviktig sockerskattförespråkare anser att vi är dumma

Ja, Göran Greider har ju kommit ut och pläderat för sockerskatt, eftersom en rejäl skatt är det enda som kan stoppa hans godissug och få honom att gå ner i vikt. Att karln inte drar ner på sin godiskonsumtion och börjar motionera är ju Den Stora Gåtan i Nutida Svensk Samhällsdebatt. Eller gåta, förresten: det skulle öka skattetrycket, och det är ju huvudsaken.

Alltnog, och på tal om gåtor: På Aftonbladets kultursida 21 juli skriver han under rubriken Trump är ingen gåta om att Donald Trump är

exakt så galen och obehaglig som en populistisk politiker vid slutet av en lång era av nyliberalism, antipolitik och rusande klassklyftor kan förväntas vara.

Och:

Tea Party-rörelsen tog det republikanska partiet som gisslan.

Och:

Donald Trump är den amerikanska vägkorsning där trettio år av nyliberalism möter ett årtionde av neokonservatism. Punkt slut. Vid en annan avfart i den där korsningen dök socialisten Bernie Sanders oväntat upp med ett helt annat budskap, det som Amerika i dag behöver höra.

Men huvudpunkten är att Donald Trump helt enkelt är dum i huvudet:

Den som läser kapitlet om klimatfrågor i hans senaste bok står inför en oöverstiglig mur av förnekelse och ofattbar dumhet: ”Våldsamma ’klimatförändringar’ är inget nytt. Vi har till och med haft istider. Jag råkar bara tro att de inte är människoskapade.”

Vad som är så ”ofattbart dumt” med detta uttalande går Greider inte in på. Och varför skulle han behöva göra det? Att jorden går sin undergång till mötes om vi inte tar krafttag mot användningen av fossila bränslen och helt avvecklar dem inom ett par årtionden betraktas ju i Nutida Samhällsdebatt som ett axiom, mera grundmurat än att ”existensen existerar”. Om man lämnar detta ”axiom” därhän skulle man ju annars kunna ställa ett par frågor:

Är det ofattbart dumt att säga att vi har haft istider?

År det ofattbart dumt att säga att dessa istider inte varit människotillverkade?

Den senaste istiden upphörde för ca 10 000 år sedan (och gav oss flyttblock och moräner och en del annat). Det fanns människor på jorden på den tiden, men särskilt mycket fossila bränslen använde de inte, och därmed blev det inte heller särskilt mycket utsläpp av koldioxid. Men de tidigare istiderna som inträffade innan det ens fanns människor? – Att påpeka sådant är emellertid, om vi ska tro Greider, ”ofattbart dumt”.

$ $ $

Nåja, att Göran Greider skriver en massa strunt är ju inte precis något nytt. Men ”axiomet” att jorden kommer att koka över om vi inte upphör med all användning av fossila bränslen delas ju av långt fler än honom.

Ta t.ex. smutskastningen av alla som ifrågasätter detta axiom som ”klimatförnekare”. Som om någon någonsin skulle ha förnekat att vi har ett klimat. Eller att detta klimat långsamt förändras under århundradenas lopp. Avsikten med denna smutskastning är förstås att bunta ihop oss med förintelseförnekare. Och när detta väl är gjort, är steget inte långt till att förneka oss vår yttrandefrihet.

Målar jag fan på väggen här? Nej då, visst inte. I USA försiggår just nu en kampanj som går ut på att förmå ”klimatskeptiker” att helt enkelt knipa käft. Tjuvtricket här består i att anklaga energiproducenter, som oljebolag, för bedrägeri – eftersom de inte gått ut med de ”ödeläggande konsekvenserna” av sin verksamhet och eftersom de gett pengar till diverse tankesmedjor som påstås förneka att vi har ett klimat eller att klimatet förändras, och alltid har förändrats, med tiden. M.a.o.: att inte konsekvent – i alla väder och under alla klimatförhållanden – gå miljörörelsens ärenden ska betraktas som bedrägeri och bestraffas och – framför allt – tystas ned.

Fuck off, fascistEn tankesmedja som ska tystas ned är Center for Industrial Progress, ledd av Alex Epstein, författare till The Moral Case for Fossil Fuels. När Epstein fick order om att avslöja sin korrespondens med oljebolagen – ett nödvändigt led i nedtystningen – gav han det enda svar uppmaningen var värd:

Fuck off, fascist.

Ni kan läsa om det på Epsteins egen hemsida, i The Objective Standard och på Forbes hemsida.

Epstein har också utmanat Al Gore på debatt och erbjudit honom $100 000 bara för att ställa upp. Men Gore vägrar debattera med ”skeptiker” och kommer att vägra nu också.

$ $ $

Att politiker i allmänhet och vänsterdebattörer som Greider i synnerhet hakar på miljörörelsen och klimatalarmismen hör inte till De Stora Gåtorna i Samhällsdebatten. Politikerna i allmänhet gör det för att det ger dem en ursäkt för deras favoritsysselsättning: att påta i våra privatliv (och ta ohemult betalt för det). Vänstern i synnerhet gör det därför att det ger dem en ursäkt för införandet av global socialism. Det är ett led i kampen för att krossa kapitalismen. ”Kapitalism eller klimat” är vad som gäller. Om ”klimat” sedan handlar om att undvika värmeböljor eller (som för inte alltför många årtionden sedan) att undvika en ny istid är egalt. Dags för ett Randcitat:

”…vissa vetenskapsmän […] tycker om att leka med idén att om inte miljöförstö­ringen hejdas, kommer resultatet att bli en global katastrof. Enligt ett scenario är vår planet redan på god väg mot ett fenomen som kallas ’växthuseffekten’. Koncentrationer av koldioxid byggs upp i atmo­sfären, säger man, allteftersom världens vegetation, som livnär sig på CO2, avverkas mer och mer. Kol­dioxiden blir hängande i atmosfären och bildar en barriär som håller planetens värme instängd. Som resultat, hävdar växthusteoretikerna, hotas världen av en höjning av medeltemperaturen som, om den nådde 2 till 3 grader, skulle kunna smälta istäckena runt polerna, höja havsnivån med så mycket som 100 meter och vålla en världsomfattande översvämning. Andra vetenskapsmän ser en motsatt fara: att polarisen kommer att breda ut sig och återigen sända glaciärer till de tempererade zonerna. Denna teori antar att jordens molntäcke kommer att fortsätta att tätna, allteftersom mer damm, avgaser och vatten­ånga spys ut i atmosfären av industriskorstenar och jetplan. Avskärmad från solvärmen kommer plane­ten att svalna, vattenångan kommer att sjunka och frysa till is, och en ny istid kommer att randas.”

Detta är vad som kallas ”vetenskap” idag. Det är på grundval av nonsens av det här slaget du drivs mot en ny mörk medeltid. (”Den anti-industriella revolutionen” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Det här skrevs 1971. Det som då var nonsens och ett reductio ad absurdum av miljörörelsens anspråk kommer snart, om miljörörelsen får som den vill, att vara förbudet att ens ifrågasätta.

Se också min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism. Och notera gärna att en av de ledande kapitalismkrossarnas, Naomi Kleins, senaste bok har titeln This Changes Everything; Capitalism vs. The Climate.

$ $ $

George Reisman har liknat miljörörelsen vid en ”boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer”. Tecknen på detta är otvetydiga. Det går inte en dag utan att vi möts av uppmaningar som ”Ta ett grönt år”, ”Välj ekologiskt” eller ”Handla klimatsmart”. Näringslivet fogar sig också: Allt som oftast får vi höra att någon produkt är ”100% klimatkompenserad” (vad som nu menas med det).

Att miljörörelsen också vill strypa vår yttrandefrihet – så att vi inte ens ska kunna skrika när vi blir ihjälkramade – är bara fullt logiskt.

$ $ $

Ett ”klimathot” har vi förvisso idag – men det består inte i att jorden skulle bli någon enstaka grad varmare (eller kallare); det består i att den gröna vänstern ska lyckas med det som den röda vänstern inte lyckats åstadkomma: att avveckla kapitalismen och driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen. Läs återigen George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik och försök föreställa er vad som döljer sig bakom de torra siffrorna i den uppsatsen.

Förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. Förhoppningsvis kommer det att gå som med avvecklingen av kärnkraften. År 1980 lovade våra politiker att avveckla kärnkraften och lät oss gnabbas över om det skulle ske på 10 år eller 25. Det blev 25, och de åren har gått och vi har fortfarande kvar kärnkraften. Avvecklingen av alla fossila bränslen planeras med ett liknande tidsperspektiv, och under den tiden kommer kanske t.o.m. våra politiker att inse vilken katastrof det skulle innebära. Men det är förhoppningsvis; avsikten finns där onekligen. Under tiden kommer gastkramningen att fortsätta. Och fler och fler subventioner, utpressade av skattebetalarna eller finansierade med nytryckta pengar, kommer att ösas ut till ”alternativen”, sol- och vindkraft. Bensinskatter och sådant kommer bara att öka.

Som George Reisman skriver i sista meningen av sin uppsats:

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

$ $ $

Tidigare inlägg i detta ämne hittar ni här.

Bortskämd socialist vill ha perfekt dator

Repris från 1983.

Jan MyrdalJag har tyvärr inte kvar den artikel av Jan Myrdal jag besvarar här, men den gick ut på att ”marknadsekonomin inte fungerar”, eftersom hans ordbehandlare inte hade någon fungerande fotnotsfunktion och inte klarade av att åstadkomma ett register till en text eller en bok. Min spontana reaktion på detta var att Myrdal reagerar som en bortskämd barnrumpa som inte genast får allt han pekar på. – Det förtjänar kanske att poängteras att det här var i början av ”datarevolutionen” och att den mest avancerade ordbehandlare som då fanns tillgänglig var IBM 80.

Jan Myrdals artikel i SAF-tidningen nr 9, ”Marknadsekonomin fungerar inte”, är mycket upplysande. Den visar väldigt klart hur kapitalismens och marknadsekonomins mera intelligenta kritiker tänker. Det kan därför vara väl värt att ta en titt på resonemanget.

Myrdal har upptäckt att IBM:s ordbehandlingsmaskiner inte tillfredsställer en hel del i och för sig mycket rimliga krav som yrkesskribenter med all rätt kan ställa. Han kontrasterar det mot överflödet av dataspel, datorn som leksak för den breda massan av konsumenter. Slutsats: marknadsekonomin fungerar inte.

Myrdals resonemang saknar en början och ett slut. Så låt mig fylla ut bilden.

Början: datatekniken har vuxit fram i ett samhälle präglat av marknadsekonomi. Förvisso inte i ett samhälle av ren, oblandad, laissez-faire-kapitalism, för något sådant samhälle existerar inte i verkligheten och är ännu bara ett ideal att sträva mot. Men ändå i ett samhälle med en bred marginal av frihet, marknadsfrihet. Det är USA och Västeuropa som är ledande på området, inte Sovjetunionen eller Kina eller Indien eller Tredje världen överhuvud. Utan marknadsekonomi skulle Myrdal inte ha någon dator alls. Så nog ”fungerar” den allt, även om den inte fungerar fullt så bra som Myrdal skulle önska.

Slutet: Myrdal talar inte om hur ett annat system skulle fungera och fungera bättre än marknadsekonomin. Det tycks finnas ett underförstått antagande i hans resonemang att socialismen skulle ge honom just de datorer och de datorfunktioner som krävs för hans jobb. Men inte ett ord om hur det skulle tänkas gå till.

Detta är mycket typiskt för socialistiska teoretiker och går hela vägen tillbaka till Karl Marx. En liten utvikning här:

Ludwig von Mises påpekar i sin bok om socialismen att Marx utmålar det framtida socialistiska samhället med så vaga konturer att vem som helst kan lägga in vad som helst i det. De äldre, ”utopiska” socialisterna var sårbara, därför att de beskrev sin utopi tämligen exakt och därför var öppna för invändningar.[1] Marx var försiktigare: han nöjde sig med att säga att allt skulle bli bra. Det är svårt att invända mot en sådan bild.

Styrkan i Marx’ utopi ligger just i dess vaghet. Intellektuellt är det en svaghet, men det ökar dess kraft som lockbete. Detta erkänns faktiskt ibland, halvt om halvt, också av socialister. Exempel: Arne Helldén skrev förra året en mycket lång, mycket lärd och i sina detaljer ofta mycket insiktsfull artikelserie i Clarté under rubriken ”Ska det vara fint att arbeta?” Så här säger Helldén om Marx:

Marx är som utopist fruktbar framför allt därför att han inte fixerar sin utopi utan lämnar den öppen. De flesta utopier är slutna. De är i själva verket förverkligade paradisdrömmar, statiska och banala och, när allt kommer omkring, ganska tråkiga…

Marx lämnar sin utopi öppen och ofixerad. Vad innebär det annat än att var och en kan läsa in sina paradisdrömmar i utopin? Utopin blir inte bättre för att den är öppen och kan betyda allom allt. Den är fortfarande en utopi, ett Landet Ingenstans, en omöjlighet, ett Kockanien[2], motsatsen till den verkliga värld där vi lever.

Lustigt nog är Helldén medveten om Mises’ kritik. En av hans artiklar innehåller ett långt och uppskattande referat av Mises’ Socialism. Ändå tar han till sist parti för det ”öppna” och ”ofixerade”.

Socialister bedömer kapitalismen med utopin som måttstock. De är (åtminstone de bättre av dem) medvetna om kapitalismens stora förtjänster, och de betraktar den som ett framsteg jämfört med den föregående feodala-absolutistiska epoken. Men detta är inte nog för dem. För att kapitalismen ska motsvara deras högt ställda krav måste den omedelbart, i ett enda slag, leda mänskligheten från djup fattigdom in i det förlovade landet. Gör den inte det, är den ipso facto ond och mogen för avveckling.

Ett exempel i stor skala är synen på den industriella revolutionen. Socialister vet om att denna ledde till bättre förhållanden för de breda massorna, avspeglade i högre befolkningsantal, ökad medellivslängd, m.m. Men eftersom fattigdomen fortfarande var stor, förhållandena fortfarande odrägliga, sett i historiens backspegel, anser de sig berättigade att fördöma industrialismen som omänsklig. Det räcker för dem att deras vision, deras utopi, är så mycket vackrare.

Ett exempel i miniatyrformat gavs en gång av en bekant till mig som fördömde marknadsekonomin på följande grund: det var omöjligt för honom att till rimligt pris skaffa sig en bil med mahognykarosseri, fastän sådana är mycket bättre än plåtkarosserier. (Detta skulle vederlägga den i och för sig slarvigt formulerade tesen om ”konsumentens suveränitet”.)

Myrdals exempel är någonstans mittemellan. Det räcker inte för honom att marknadsekonomin frambringat datorn, den måste frambringa den perfekta datorn. Och den måste göra det nu, inte om tio år. Annars fungerar den inte. Ersätt den med något annat. Det finns många sätt att fixera Marx’ öppna utopi.

Det finns emellertid ett drag av hyckleri i dessa anklagelser mot kapitalismen. För när man påpekar förhållandena i länder som försöker genomföra socialismen är socialisterna sällan sena att försvara sig med att uppbyggnaden av socialismen måste få ta tid. Utopin som måttstock försvinner, och utopin återfår sin karaktär av avlägsen hägring.

Det finns en grundtanke hos Marx som jag tycker är värd att ta vara på, och det är idén att socialismen kommer att växa fram ”ur kapitalismens eget sköte”, genom att kapitalismen utvecklas tills dess egna inneboende motsägelser leder till att dess skal sprängs. Få socialister tycks ta idén på allvar numera, för alla deras ansträngningar går ut på att hindra kapitalismens fria utveckling. Möjligen hör Jan Myrdal till det lilla fåtalet; jag har sett tecken på det i hans skriftställningar.

Så låt oss då ge kapitalismen fritt spelrum och se vad som händer! Har Marx rätt blir det socialism. Har jag rätt händer inget annat än att Jan Myrdal så småningom får en hemmadator som han kan vara nöjd med.

Och jag kanske får råd att köpa en.

Denna replik publicerades i SAF-tidningen nr 12, 31 mars 1983 (men i kraftigt nedbantat skick).


[1] Så t.ex. hävdade Charles Fourier att socialismen skulle leda till att havsvattnet omvandlades till lemonad, och att polarområdena skulle bli värmekällor. Onekligen en tämligen exakt beskrivning av den framtida utopin, och lika onekligen en som gör den sårbar och öppen för invändningar! – Men idén att socialismen skulle överösa oss med perfekta datorer (något som kapitalismen alltså skändligen misslyckats med) är ju inte bättre den.

(En mer realistisk syn på socialismen representeras av Lech Wałęsa, som lär ha sagt att socialismen är det enda system som kan åstadkomma sandbrist i Sahara.)

[2] ”Kockanien” är detsamma som ”Schlaraffenland” (ifall ni inte redan visste det). Mises hänvisar ofta till detta idealsamhälle, när han skriver om socialistisk utopism.

Smartphone

Nyare datormodell; klarar av det mesta


IBM 80

IBM 80; klarar inte av fotnoter

ENIAC

Äldre datormodell; klarar inte heller av fotnoter


Äldre typer av ordbehandlare:

Runsten

Forntida ordbehandlare

Skrivmaskin

Ordbehandlare från första hälften av 1900-talet

Gutenberg

Ordbehandlare från 1450-ralet

 

Åldersdiskriminering

Repris från 2009.

Våra politiker talar vitt och brett om något de kallar ”arbetslinjen” och som går ut på att hålla människor kvar i arbete och/eller att ge dem chans att komma tillbaka i arbete. Men det finns en mycket enkel reform som ingen tycks fundera på, och det är att göra det möjligt för äldre att arbeta vidare: det finns ingen självklar rätt för oss som fyllt 67 att fortsätta arbeta. Det är möjligt at arbeta vidare från 65 till 67, men sedan är det stopp. Det vore mycket enkelt att avskaffa denna gräns eller åtminstone förlänga den med några år, men det görs inte.

Det följande är förstås ”tal i egen sak”, men jag tror det är av allmänt intresse också.

Först ett citat jag hittat på nätet (finns tyvärr inte kvar idag, år 2016):

Diskrimineringsombudsmannen, DO, ska undersöka om det är åldersdiskriminering att en 67-åring inte har självklar rätt att stanna kvar på sitt jobb,

Olof Törnqvists anställning upphör när han fyller 67 i juni. Arbetsgivaren, Kungsbacka kommun, hänvisar till lagen om anställningsskydd (las) som slutar gälla på 67-årsdagen. Olof Törnqvist tar strid för sitt jobb genom att peka på den nya lagen om förbud mot åldersdiskriminering.

– Som samhällskunskapslärare tänkte jag testa den nya lagen mot det här automatiska avskedandet som sker vid 67. Man kan testa och visa eleverna att det går att ändra på lagar och att, ifrågasätta. Sedan är det så att jag tänkte att jag är väl slut vid 67, men jag känner mig i trim och kan tänka mig att arbeta vidare, säger Olof Törnqvist. Olof Törnqvist pekar på den jobblinje som den borgerliga regeringen driver hårt.

– Många äldre har väldigt mycket erfarenhet och kompetens som många arbetsgivare skulle må bra av att ha kvar. Kanske inte på heltid, men åtminstone till en del, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. I vilken mån känner du dig diskriminerad på grund av ålder, Olof Törnqvist?

– Rent emotionellt gör jag inte det, men i och med att arbetsgivaren säger att 67 år är deras gräns och hänvisar till las, då måste jag ju praktiskt känna mig åldersdiskriminerad, säger Olof Törnqvist.

– Lagstiftningen gör att man i dag har rätt att stanna kvar till 67, men därefter får det vara en frivillig överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, det tänker vi däremot inte ändra på i dagsläget, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

Den lag om anställningsskydd som arbetsmarknadsministern vill ha kvar, stämmer den överens med den nya lagstiftningen mot åldersdiskriminering? Diskrimineringsombudsmannen, DO, har fått ta emot ett 50-tal anmälningar om misstänkt åldersdiskriminering sedan lagändringen vid årsskiftet.

Enligt DO:s utredare, Guillermo Carbonari, ska myndigheten nu ägna några veckor åt att utreda om lagen om anställningsskydd är åldersdiskriminerande.

Dels måste vi se vad den svenska lagen säger, och egentligen inte lagen utan lagens förarbete, alltså vilka intentionerna är med det här förbudet och hur lagstiftaren vill att det ska tillämpas. Finner vi inte svaret där måste vi också titta på EG-lagstiftningen och de fåtal EG-domar som finns när det gäller åldersdiskriminering för att se om vi kan överföra den praxisen till svenska förhållanden. Det är ett ganska omfattande utredningsarbete rent juridiskt som vi måste göra för att komma fram till någon form av slutsats om las är åldersdiskriminerande eller inte.

Så till min egen inlaga:

Till diskrimineringsombudsmannen

Jag skulle vilja att Diskrimineringsombudsmannen prövar om min arbetsgivare, Kungliga biblioteket, utsätter mig för åldersdiskriminering.

Jag har arbetat på Kungliga biblioteket (närmare bestämt Roggebiblioteket i Strängnäs, som hör till KB) i exakt 25 år. De två senaste åren har jag trappat ner till 75%. Jag fyllde 67 i augusti.

Vad jag själv skulle vilja göra är att arbeta vidare på halvtid. Detta dels för att dryga ut min pension, dels också därför att jag gillar att arbeta med det jag hittills arbetat med. Min närmaste överordnade är medveten om detta, och jag förmodar att även personalavdelningen på KB är medveten om det.

Till saken hör att jag har varit en synnerligen kompetent medarbetare på KB och att jag besitter en extremt hög arbetskapacitet. Andra personer på KB som jag har arbetat ihop med kan säkert bekräfta att detta inte bara är tomt skryt från min sida. Jag fick väldigt mycket beröm för detta, när jag för någon månad sedan avtackades. Jag uppskattar berömmet – men man kan ju inte leva på beröm. [Dessutom fick jag en guldklocka ”för nit och redighet i rikets tjänst” – som om jag skulle ha jobbat för ”riket” och inte för mitt eget levebröd.]

Det borde m.a.o. ord inte bara ligga i mitt intresse att jag får arbeta vidare, utan lika mycket i Kungliga bibliotekets intresse.

KB gör naturligtvis inget annat än följer gällande lagar och förordningar i det här fallet – och det är egentligen inte KB jag klandrar.. Men vår nuvarande regering har ju förklarat sig vara angelägen om att göra det möjligt för äldre att i mån av ork och intresse hålla sig kvar i arbetslivet. Kungliga biblioteket är som bekant en statlig myndighet – och man tycker att regeringen, om den menar allvar med sin jobblinje här, skulle kunna föregå med gott exempel genom att häva den här 67-årsgränsen inom de statliga myndigheterna.

Något större hopp om att denna anmälan ska ge snabbt resultat hyser jag förstås inte. Men jag vill gärna markera vad jag anser om saken.

Eskilstuna 15 november 2009
Per-Olof Samuelsson

Jag fick ett svar från DO, men det sade mig inget jag inte redan visste. Och som väntat blev det avslag.

En detalj jag kunde ha nämnt: när jag och den personalansvarige på KB gick igenom min förestående pensionering, blev jag ombedd att säga upp mig ”på egen begäran”. Men jag har aldrig begärt att bli uppsagd, så det gick jag helt enkelt inte med på. KB fick lov att säga upp mig! Men, som sagt, KB följer bara gällande regler och förordningar. Det är regering och riksdag som borde ändra lagen.

Lagstiftningen är från en tid då många – framför allt kroppsarbetare – var utslitna i 65-årsåldern. Men jag är inte utsliten – och det måste gälla många fler än jag. Men politikens kvarnar mal långsamt!


PS 26 augusti 2010: I dagens Rapport gjorde Alliansen ett utspel att den övre gränsen skulle höjas till 69 år, och att detta i så fall skulle kunna genomföras 2012. Så trevligt! Det betyder att jag från och med 2012 har lagstadgad rätt att arbeta till 2011. – Om det här går igenom, kan vi vänta oss en propå i valrörelsen 2014 om att höja gränsen till 71 år, vilket i så fall skulle kunna genomföras 2016. Politikens kvarnar mal långsamt!

”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Ska bara de rika få röka?

Repris från 2008.

Tidigare kunde rökare spara in lite pengar genom att rulla sina egna cigaretter. Nu har emellertid de makthavande kommit underfund med att detta är en form av skattefusk, så för några månader sedan kom det en chockhöjning av skatten på rulltobak. För egen del innebär detta att om jag tidigare lade ut c:a 800 kr/månad på rulltobak, så lägger jag nu i stället ut c:a 1400. Det är inte riktigt en fördubbling, men rätt nära.

Låt oss nu se på vad detta innebär i verkligheten.

Enligt de uppgifter jag har tjänar våra statsråd c:a 100 000 kr/månad; riksdagsmännen ungefär hälften av det beloppet. (Detta är alltså deras lön; jag har inte brytt mig om alla ”fringe benefits”, som t.ex. att de kan åka första klass gratis på tåg och flyg eller hålla sig med övernattningslägenhet i Stockholm; och det förtjänar väl också att nämnas att när de går i pension, har de beviljat sig själva rätt höga pensioner också.) Även om nu hälften av denna inkomst dras i s.k. skatt, blir det ändå 50 000 över för statsråden och 25 000 över för riksdagsmännen.

Det är inte riktigt likadant för vanliga pensionärer.

När jag nästa år går i pension (efter 25 år i statlig tjänst och några år i annan tjänst), kommer jag att få ut lite knappt 8000 kr/månad i pension (efter s.k. skatt). Förmodligen finns det en del pensionärer som har det bättre, men det finns säkert också de som får ut ännu mindre.[1]

1400 kr av 8000 skulle innebära att 17,5% av min inkomst går åt till rulltobak. Men för ett statsråd blir det knappt 3 promille och för en riksdagsman knappt 6 promille! För mig är det ett avsevärt ekonomiskt avbräck; för de politiker som beslutar om skatten är det nästan ingenting alls!

Så den uppenbara avsikten med denna straffbeskattning är att bara de rika ska ha råd att röka. De fattiga ska tvingas sluta röka för att ha råd med livets övriga nödtorft (mat, vin, öl, hyra, el och vad det kan vara; jag räknar inte in brännvin och likör, för det dricker jag rätt sällan – och några utlandsresor lär det inte bli).

Men om nu våra medborgare ska tvingas sluta röka, varför då bara skjuta in sig på de fattigaste? Om nu detta är meningen, varför då inte helt enkelt förbjuda rökning helt och hållet? (Tjuvrökning kan ju alltid stävjas med hot om dödsstraff. Det hotet finns ju f.ö. redan idag på vartenda cigarettpaket.)

Men se, det skulle innebära att den mjölkkossa tobaksskatten utgör inte längre skulle finnas kvar!

Och var ska då våra politiker gräva fram pengar till sina löner och pensioner och ”fringe benefits”?

(Liknande beräkningar kan naturligtvis göras när det gäller alkoholskatten. De fattiga ska inte få supa, bara de rika!)

Tobaksskatten skadar din ekonomi allvarligt.


[1] PS 2016: I själva verket får jag ut ett par tusen till i månaden. Och förvånansvärt nog klarar jag mig rätt bra på min pension, även om det sällan blir pengar över till brännvin eller likör.