Människan och naturen

(För att inte tala om kulturen.)

Jag lyssnar aldrig på Kulturradion, eftersom jag inte anser att dagens kultur är särskilt kulturell. (Sätter jag på radion så är det för att lyssna på musik.) Men så skrev Boris Benulic (en ovanligt klok person för att vara marxist) det här på Facebook:

På Kulturradion diskuterar de Helena Granströms ”Det som en gång var”. De som diskuterar boken tycker att Granströms tankegång om att ”vi måste sluta betrakta naturen som en resurs” är lite tråkig därför att den är självklar; ”det kan väl alla skriva under på.”

Jag känner mig plötsligt ganska utanför, måste väl bero på att jag är lite korkad – för jag kan för allt i världen inte förstå hur jag ska betrakta naturen om inte som … just det … en resurs. Den finns där för att vi människor ska nyttja den.

Tanken på att naturen har något värde om det inte är i relation till oss människor och våra behov är för en enkel själ som mig svår att förstå.[1]

Men så kommer jag ihåg att det är Kulturradion – då är inte det viktiga att utröna och definiera människans förhållande till naturen, då är det viktiga att säga rätt saker för att placera sig i kulturlivet, typ: ”… vi måste låta vargen vara varg …”.

Granströms bok, och den övriga ”kulturelitens” svassande kring den, är förstås ett led i den pågående och världsomfattande kampanjen för att avskaffa alla fossila bränslen. (Se om detta min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik). Kampanjen har två avsikter:

  1. Att bereda väg för global socialism, och
  2. Att driva oss några århundraden tillbaka i tiden, till en tid då vi inte utnyttjade naturresurserna lika mycket som idag – en tid då vi färdades med häst och vagn, läste i skenet av vaxljus, utvann energi från väderkvarnar, plöjde marken med hjälp av dragoxar, m.m., och definitivt en tid utan bilar, bussar, spårvagnar, tåg eller flyg, och utan vare sig radio, TV eller internet.

All storskalig (och för den delen också småskalig) energianvändning innebär att vi betraktar den natur som omger oss som just en resurs. Och just fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är vår moderna civilisations själva livsblod. (Detta kan ändras om vi fortsätter att utveckla kärnkraften – men vad miljörörelse och ”kulturelit” anser om det, det vet vi alltför väl.) Jag vill här upprepa min rekommendation av Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels.

Men i äldre tider då? Ta den tid då människor först började med gruvdrift. Eller ta den ”neolitiska revolution”, då människor först började bryta åkermark och odla säd.[2] Allt detta innebär just att betrakta och använda naturen som en resurs.

Eller ta steget tillbaka till samlar- och jägarstadiet. Den som samlar frukter, bär, nötter eller svamp betraktar och använder naturen som en resurs: likaså den som tillverkar enkla vapen för att döda djur och använda dem till mat och för att använda djurens hudar som skydd mot kylan. Hade vi redan då följt Granströms uppmaning att ”sluta betrakta naturen som en resurs” skulle mänskligheten ha dött ut, och frågan om fossila bränslen hade aldrig kunnat ställas.

Men vi kan gå längre tillbaka än till mänsklighetens tidigaste förhistoria. Också djuren utnyttjar naturen som en resurs. Det finns djur som är vegetarianer och lever av gräs eller av löv från träd eller buskar. Och sedan finns alla rovdjur som lever av att döda och äta upp de betande djuren.

Och växterna då? Ja, de lever av att utnyttja sådana naturresurser som vatten och solljus och de mineraler som finns i jorden där de växer.

Stenåldersmänniskorna hade förstås ingen möjlighet att läsa Granströms och den övriga ”kulturelitens” tirader mot mänskligt liv och välbefinnande – det fanns inget nät på den tiden, boktryckarkonsten var ännu inte uppfunnen, och det fanns inte ens någon pappers- eller pergamenttillverkning som skulle ha gjort det möjligt att sprida det människofientliga budskapet via handskrifter. Att djuren och växterna inte heller har dessa möjligheter faller av sig självt.

Så miljörörelsen och ”kultureliten” är inte bara människofientlig: den är fientlig mot allt liv överhuvudtaget.

Ayn Rand har noterat att den enda varelse som kan agera som sin egen förgörare (och som alltsomoftast också gör det) är människan. Det är i varje fall ytterst ovanligt att djur gör det – det enda exempel jag kan komma på är lämlarna, som ibland drabbas av panik och rusar sin egen undergång till mötes. Men miljörörelsens och ”kulturelitens” mål är att få oss människor att göra som lämlarna och rusa undergången till mötes.


[1] Se om detta George Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen.

[2] Det var då kulturen tog sin början, eftersom grundbetydelsen av ”kultur” är just ”odling”. Vad dagens ”kulturelit” odlar bör framgå av min text.

Vad är det som lurar runt hörnet?

Det har länge stått klar att staten inte mäktar med att uppfylla sin grundläggande funktioner eller ”nattväktarfunktioner”. Vårt försvar skulle inte kunna hålla stånd en vecka, om Vladimir Putin skulle få för sig att annektera Gotland. Polisen ägnar mer tid åt pappersarbete och omorganisationer än att bekämpa egendomsbrott. Rättsväsendet tar lång tid på sig att skipa rättvisa och går inte alltid i land med det.

Flyktingkrisen ställer saken på sin spets. Somliga (somliga, inte alla) flyktingar begår brott, t.o.m. ytterst grova brott. Det senaste exemplet är mordet på Alexandra Mezher i Mölndal. I samband med detta har vår s.k. rikspolischef, Dan Eliasson, gjort sig herostratiskt ryktbar genom följande uttalande:

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. Den som blir dödad och dennes anhöriga. Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får försöka hjälpa till att lösa det här efter bästa förmåga.

Se om detta Göran Fröjdhs bloggpost Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen.

Sådana brott leder förstås till hämndaktioner eller krav på hämndaktioner. Inte heller dem tycks det ligga i polisens makt att stävja.

Ett inte fullt så dramatiskt men förmodligen mera grundläggande problem med flyktinginvandringen är att det är så gott som omöjligt för dessa flyktingar att komma ut på arbetsmarknaden. Det debatteras fram och tillbaka om flyktingarna kommer hit för att söka jobb eller för att söka bidrag, Naturligtvis är det inte detta de i första hand tänker på; de vill helt enkelt komma bort från sina krigsdrabbade hemländer. Men hur det än förhåller sig med den saken, kommer de till ett samhälle där arbetsmarknaden är så gott som stängd för dem.

Det är skillnad på flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring. Sunt förnuft (och en smula praxeologiskt tänkande) borde säga oss att arbetskraftsinvandring är lönsam för ekonomin i stort, medan flyktinginvandring är en belastning, ifall den inte på något sätt kan omvandlas till arbetskraftsinvandring (d.v.s. att flyktingarna får en chans att komma ut på arbetsmarknaden).

Dick Harrison har skrivit om detta. Han ger en mängd exempel på hur arbetskraftsinvandring gagnat oss: invandringen från Tyskland under senare delen av medeltiden, invandringen av valloner under 1600-talet, från bl.a. England och Skottland under 1800-talet, från Finland och Jugoslavien och många andra länder under de s.k. rekordåren. Men han glömmer bort att alla dessa vågor av invandrare har varit invandring av arbetskraft, inte invandring till bidrag.

Alltnog. Bloggaren Johan Westerholm (socialdemokrat som för det mesta är kritisk mot sitt eget parti) skrev nyligen ett inlägg under rubriken Med Nattväktarstaten runt hörnet. Han tar sin utgångspunkt i händelserna i Stockholm 30 januari, och avslutar som följer:

… oavsett om vi vill det eller inte kan många komma att tvingas in i politiska lösningar de i grunden inte tror på eller ens vill prata om idag. Nattväktarstaten lurar runt hörnet då vi snart kommer behöva alla resurser [som] tänkas kan för att garantera person- och egendomssäkerheten hos väljarna. Alternativet? Att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor.

Det verkar inte som om Westerholm har den blekaste aning om vad en nattväktarstat är (eller skulle vara, om det funnes någon sådan). För att rekapitulera vad ni säkert redan vet, ägnar sig en nattväktarstat uteslutande åt att skydda individens rättigheter mot yttre och inre fiender; vad gäller allt annat gäller ”håll tassarna borta!”. Konkret innebär detta försvar, polis och rättsväsende och funktioner som är direkt kopplade till dessa tre. (Jag föreställer mig att även en nattväktarstat skulle behöva en diplomatkår; diplomatins huvuduppgift är att försöka bilägga tvister innan de hunnit urarta till krig).

Nattväktarstaten är ett ideal som i dagens förtvivlade läge måste förefalla vara en utopi. (Och då försöker jag ändå vara optimistisk och inte säga att den är en utopi.) Det kommer att ta åtskilliga generationer innan vi ens är i närheten av detta ideal. För det första måste allmänna opinionen vända, och allmänna opinionen är en skuta som sannerligen inte är lätt att vända riktning på. Men även om det skulle lyckas återstår uppgiften att avveckla allt utom nattväktarfunktionerna i rätt takt. Nog om detta.

Men vad menas med att detta ideal skulle lura runt hörnet? Föreställer sig Westerholm att hela vår förvuxna välfärdsstat skulle avvecklas i ett nafs och ”att alla resurser skulle sättas in på försvar, polis och rättsväsende”? Mja, det kommer nog inte att ske.

Scenario nummer två – att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor – är betydligt mer realistiskt. Vi kommer i så fall att få anarkokapitalisternas önskedröm: en uppsjö av konkurrerande brottsbekämpande organisationer som alla ägnar sig åt att bekämpa varandras brottslighet.

Redan idag har vi kriminella gäng som huvudsakligen bekämpar varandra. (När de inte bedriver utpressning mot laglydiga medborgare, vill säga.) Vi har Revolutionära Fronten, som påstår sig (påstår sig) bekämpa nazism, fascism och rasism; och så har vi förstås Svenska Motståndsrörelsen, som påstår sig bekämpa svenskfientligheten och den ”judiska världskonspirationen”. Kapitulerar vi, får vi mer av samma vara. Vi får patrioter som bekämpar den brottslighet somliga invandrare gör sig skyldiga till, och vi får invandrargäng som i sin tur bekämpar patrioternas brottslighet och också låter det gå ut över oss andra.

Och hur ska de här brottsbekämpande brottsorganisationerna finansieras? På samma sätt som maffiaorganisationer gör idag: genom utpressning (det kallas ”beskyddarpengar”). För all del också som staten gör idag (i det här fallet kallas det ”skatteindrivning”). Men som tur är har vi bara en stat idag (plus ett par överstatliga myndigheter, FN och EU) som kan klå oss på våra surt förvärvade slantar. I framtiden får vi, om inte utvecklingen vänds, ett otal brottsbekämpande brottsorganisationer som alla kräver sin tribut av oss.

En betydligt bättre analys ges av Lars-Anders Johansson under rubriken Illusionen av våldsmonopolet[1]. Han börjar med:

De första som upptäcker att våldsmonopolet är satt ur spel är de kriminella. Därför är illusionen av ett fungerande våldsmonopol livsfarlig. I ett sådant samhälle är det de hederliga och rättfärdiga som drar det kortaste strået.

Våldsmonopolet är farligt. Det är hela dess syfte. Det är statens yttersta maktmedel, att bruka och missbruka mot de egna medborgarna.

Därefter följer en radda exempel på hur våldsmonopolet i dagens Sverige håller på att krackelera, men det kan ni läsa själva. Han slutar med:

Illusionen av ett våldsmonopol är livsfarlig eftersom den innebär att alla hederliga människor fortsätter att agera enligt våldsmonopolets spelregler, medan de som förväntas upprätthålla det och i ännu högre grad de kriminella vet att dessa regler är satta ur spel.

Det som verkligen oroar mig är vad som händer när en kritisk massa av allmänheten slutar att tro på våldsmonopolet.

Mer finns knappast att tillägga. Förhoppningen är att både Lars-Anders Johansson och jag själv målar fan på väggen. Men det är bara en from förhoppning.

$ $ $

Ett par randanmärkningar:

Aftonbladets Oisín Cantwell tar också upp de senaste händelserna i en kolumn, men hans lösning tycks vara att förneka problemet. Så här slutar han:

Att rasister angriper samhället är allvarligt. Än obehagligare är att se hur delar av vänstern och högern delar deras uppfattning om att rättsstaten har abdikerat.

Nej, naturligtvis har inte rättsstaten abdikerat helt och hållet. Det är en gradvis process av den ena lilla abdikationen efter den andra.

Också Leif GW Persson tog upp händelserna i gårdagens Veckans brott (spola fram cirka 2 minuter). Och lite senare i samma program nämner han att det största problemet inom polisen idag är den tilltagande uppgivenheten.

$ $ $

Jag skrev om ett liknande ämne 1997 i Nattväktaren, årgång 1, nummer 7 (bläddra ner till rubriken Tribaliserade världar av hårt sammansvetsade kollektiv).


[1] Texten lades först upp som statusuppdatering på Facebook och har till dags dato fått mer än 550 delningar, vilket visar att jag är långt ifrån den ende som fattat budskapet. Den har också publicerats i Dagens Samhälle under rubriken Låt aldrig våldsmonopolet bli en illusion. –Det finns också en uppföljare under rubriken När våldet blir verkligt.

Klimatkejsardömet

I Eskilstuna-Kuriren 29.12 kunde man läsa följande förträffliga insändare, undertecknad ”Sagoläsaren”:

När jag läser alla upprymda ledare och tidningsartiklar om klimatavtalet i Paris kommer jag osökt att tänka på HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”. Klimatkejsarna visar upp sig i media och är helt nakna. Avtalet innehåller ju ingenting. Om det var allt tiotusentals delegater kunde åstadkomma till en kostnad på flera miljarder kronor så är ju klimatfrågan död och lika bra var det.

Nu väntar jag bara på den tidning som vågar ikläda sig barnets roll i sagan och utropa ”Klimatkejsarna har ju inget på sig”.

Mitt svar:

Med anledning av signaturen Sagoläsarens insändare (29.12) vill jag föreslå att klimatkejsarna, i stället för att använda jetplan eller andra dyra och energislukande fortskaffningsmedel, i fortsättningen tar sig till sina konferenser med häst och vagn. De som bor på andra sidan jordklotet får först ta sig hit med segelbåt.

Eftersom det är klimatkejsardömets slutmål att driva oss alla tillbaka till ett samhälle av segelfartyg och häst och vagn, är det väl det minsta man kan begära att de själva föregår med gott exempel?

(Jag vill i sammanhanget passa på att rekommendera Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Samt givetvis, än en gång, George Reismans uppsatser Den giftiga miljörörelsen och Miljörörelseförödelsens aritmetik.)

Uppdatering 8 januari 2016: Publicerad i Eskilstuna-Kuriren idag.

George Berkeley om plikten att lyda överheten

Leonard Peikoff säger någonstans i sina filosofihistoriska föreläsningar att om man accepterar en filosofs metafysik och kunskapsteori följer hans etik och politik s.a.s. på köpet; han tar en vid handen och leder en dit han vill.

Så t.ex. leder Platons metafysik och kunskapsteori, om man accepterar dem, oundvikligen till den totalitarism han förespråkar i Staten och Lagarna.[1] Varför? På grund av hans syn på allmänbegreppen: han menade som bekant att den sinnevärld vi faktiskt lever i bara är en ofullkomlig avbildning av idéernas (eller formernas) värld. De konkreta stenar, hus, hästar, vovvar, TV-apparater eller datorer vi tycker oss uppleva är bara spegelbilder av stenens (husets, hästens, vovvens, TV-apparatens eller datorns) idé eller arketypiska urbild.[2] Samma förstås med mänskliga individer: att vi är individer är en sorts illusion; vår mänsklighet består endast och allenast i att vi har del i ”människans idé”. Vad som följer härav är att vi i samhället bara är fragment av mänskligheten som kollektiv. – Alla drar kanske inte denna slutsats, men utifrån Platons egna premisser är den fullt logisk.

När det gäller Berkeley har vi ingen etik att ta ställning till. Han skrev visserligen en andra del av Om principerna för mänsklig kunskap, där han skulle behandla etiken; men han slarvade bort manuskriptet innan det hann publiceras, och sedan blev det inte av att han skrev ett nytt manuskript. Det enda jag har hittat i första delen är iakttagelsen att den materialism han bekämpar skulle leda till ogudaktighet. Därav ser vi att han betraktade etiken som en fråga om lydnad mot Gud, men det är också allt.

Däremot vet vi vad han hade för syn på politiken, på samhällsfrågorna och på styrelseskicket. Han skrev nämligen en kort avhandling, Passiv lydnad med underrubriken Den kristna läran att inte göra motstånd mot överheten, bevisad och försvarad enligt principerna i naturens lag.[3] Denna uppsats ingår också i Valda skrifter, utgiven 1990.

Den kristna religionen säger saker som denna:

Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty ingen överhet finnes som inte är av Gud; all överhet som finns är förordnad av Gud. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat; men de som står emot detta, de skall få sin dom. Ty de som har väldet är till skräck, inte för dem som gör vad gott är, utan för dem som gör vad ont är. Vill du vara utan fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bli prisad av den, ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär inte svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är. (Rom. 13: 1–4.)

Och Martin Luther åberopade bibelställen som detta när han talade om två regementen, ett andligt och ett världsligt, och när han förordade hårda tag mot alla upprorsmakare.[4]

Berkeley föresätter sig att bevisa plikten att lyda och underkasta sig överheten utan att hänvisa till Bibeln, bara med vad han kallar klara förnuftsskäl. Till att börja med är han riktigt vettig:

Då egenkärleken är den allmännaste av alla principer och den som är djupast inristad i våra hjärtan, så är det naturligt för oss att betrakta ting i den mån de kan öka eller minska vår egen lycka, och i enlighet därmed kallar vi dem goda eller onda. Vi använder alltid vårt omdöme för att skilja mellan dessa två, och det vårt livs främsta angelägenhet att genom en lämplig användning av våra själsförmögenheter försöka åstadkomma det ena och undvika det andra. Då vi först kommer till denna värld, leds vi helt och hållet av sinnesintrycken. Det välbehag vi känner är det ofelbara kännetecknet på något närvarande gott, liksom smärta är kännetecknet på något ont.

Ja, så säger ju Ayn Rand också:

På vad sätt upptäcker då en mänsklig varelse begreppet ”värde”? På vad sätt blir hon först medveten om frågan ”gott eller ont” i dess enklaste form? Genom de fysiska förnimmelserna av lust eller smärta. Precis som förnimmelser är det första steget i ett mänskligt medvetandes utveckling när det gäller kunskap, är de också det första steget när det gäller värderingar. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd.)

Berkeley fortsätter:

Men allteftersom vi så småningom bättre och bättre lär känna tingens natur, upplyser erfarenheten oss om att det närvarande goda efteråt ofta åtföljes av ett större ont och att å andra sidan det närvarande onda inte mindre ofta bereder oss ett större gott i framtiden. Då de ädlare själsförmögenheterna hos människan börjar utvecklas, visar de dessutom för oss något gott, vida bättre än det som påverkar sinnena. Härav uppkommer en ändring i våra omdömen; vi följer inte längre våra sinnens första impuls utan hejdar oss för att betänka de mera fjärran liggande konsekvenserna av en handling, vad gott man i enlighet med tingens vanliga gång kan hoppas eller vad ont man kan befara av den. Detta förpliktar oss ofta till att förbigå en närvarande kortvarig njutning, när den tävlar med något gott som är större och mer varaktigt, fastän det är alltför långt borta eller av alltför förfinad natur för att påverka våra sinnen, (S. 247.)

Föredömligt klart och i det stora hela korrekt. Han förklarar ju t.o.m. hur vår tidspreferens krymper och vår tidshorisont vidgas allteftersom vi tillväxer i ålder och visdom! – Det enda man som objektivist skulle kunna klanka på är att han pratar om en förpliktelse; men så hade han inte heller läst Immanuel Kant, än mindre då Ayn Rands uppsats ”Kausalitet versus plikt”.

Men redan i de båda nästa styckena spårar han ur:

Men då hela jorden och hela den tid under vilken dessa förgängliga ting finns på dem är alltigenom obetydliga […] i jämförelse med evigheten, vem kan då inte inse, att varje förnuftig människa bör handla så, att hennes handlingar på bästa sätt medverkar till att befrämja hennes eviga bästa? Och eftersom det är en sanning, som naturens ljus klart visar, att det finns en allsmäktig, allvetande ande, som allena kan göra oss evigt lyckliga eller evigt olyckliga, så följer klart, att överensstämmelse med hans vilja och inte någon förväntan av timlig fördel är den enda regel, efter vilken varje människa, som handlar i överensstämmelse med förnuftets principer, måste bestämma och avpassa sina handlingar. Samma slutsats följer också klart av Guds förhållande till sina skapade varelser. Gud allena är den som skapat allt och håller det vid makt. Han är därför med den mest obestridda rätt världens store lagstiftare. Och människan är enligt pliktens alla bud lika väl som i sitt eget intresse skyldig att lyda hans lagar

Därför skulle vi framför allt försöka upptäcka den gudomliga viljans eller försynens allmänna plan beträffande mänskligheten och de metoder, som mest omedelbart syftar till fullbordandet av denna plan. Och detta tycks vara det sanna och rätta sättet att upptäcka naturens lagar. Ty då lagarna är riktlinjer för våra handlingar mot det mål, som lagstiftaren avsett, borde vi för att vinna kunskap om Guds lagar först undersöka, vilket det mål är som, enligt vad han bestämmer, skulle befrämjas genom mänskliga handlingar. Då nu Gud är ett väsen av oändlig godhet, är det klart, att det mål, som han uppställer, är gott. Men då gud i sig själv äger all möjlig fullkomlighet, så följer, att målet inte är hans eget bästa utan hans skapade varelsers. Då vidare människornas moraliska handlingar är fullständigt begränsade till dem själva, så att de inte har något inflytande över de andra slagen intelligenser[5] eller förnuftiga varelser, så kan det mål, som skall uppnås medelst dessa handlingar, inte vara något annat än människornas eget bästa. […] Det är därför inte det enskilda goda för den eller den människan, nationen eller tidsåldern utan den allmänna välfärden för jordens alla människor, som det är Guds avsikt, att alla individers samverkande handlingar skall leda till. (S. 247f.)

Ayn Rand skriver bl.a. i ”Objektivismens etik” att:

”Människans överlevnad qua människa” betyder de villkor, metoder, betingelser och mål som fordras för en förnuftsvarelses överlevnad under hela dess livstid […] En rationell människa ser sina intressen i termer av en livstid och väljer sina mål i enlighet därmed. (Mina kursiveringar.)

Berkeley menar däremot att vår livstid är alldeles för kort i jämförelse med evigheten för att det ska vara tillräckligt att planera för den egna livstiden. Och naturligtvis är vi också alldeles för begränsade i vår kunskap för att kunna planera inte bara för livet utan också för evigheten. För att göra det fordras det en ande som inte bara är allsmäktig och allvetande, utan också oändligt god. Och det vet vi ju så väl att han är – eller? – Lägg ändå på minnet att det är för vår eviga salighets skull som vi ska underkasta oss överheten. Om denna underkastelse blir olidlig, invänta då döden och återuppståndelsen.

Men varför ska vi då lyda lagen och underkasta oss överheten även när lagen förefaller oss absurd och överheten förefaller oss grym och orättfärdig? Enligt Berkeley finns det två möjligheter: antingen att bedöma från fall till fall och att försöka räkna ut konsekvenser av att lyda respektive var olydig mot lag och överhet (så som en utilitarist skulle göra); eller också att följa bestämda föreskrifter (sådana som Immanuel Kant skulle kalla ”kategoriska imperativ”). Men det första är ogörligt, eftersom det inte står i mänsklig makt (utan bara i gudomlig makt) att förutse alla konsekvenser från nu och till tidens ände av en viss handling.[6] Bestämda föreskrifter kan däremot alltid följas, och en av dessa föreskrifter är alltså ovillkorlig lydnad mot överheten.

Med Berkeleys egna ord:

En följd härav [d.v.s. av den utilitaristiska metoden] måste bli, att de bästa människor på grund av bristande omdöme och de visaste på grund av bristande kunskap om alla de dolda omständigheterna och följderna av en handling mycket ofta kan vara villrådiga om hur de skall handla; något som de inte skulle vara, om de bedömde varje handling genom att jämföra den med någon särskild föreskrift i stället för att pröva det goda eller onda, som handlingen i detta enstaka fall kan åstadkomma; det är nämligen mycket lättare att med säkerhet bedöma, om den eller den handlingen är en överträdelse av den än om den skall få bättre eller sämre följder. Kort sagt, att beräkna följderna av varje enskild handling är omöjligt, och även om den inte vore det, skulle det likväl ta för mycket tid för att vara till något gagn i livet. (S. 249f.)

Lagarna och den överhet som genomdriver dem och som straffar oss om vi bryter mot dem är en del av Guds plan för mänskligheten. Men om nu lagarna i något visst tillfälle faktiskt själva är orättfärdiga och överheten grym?

Och trots att det alltför ofta inträffat, att dessa regler – på grund av händelsernas olyckliga samverkan eller särskilt genom ondskan hos förhärdade människor, som inte vill foga sig efter dem – tillfälligt kunnat orsaka nöd och elände för de goda människor som åtlyder dem, så upphäver likväl inte detta deras förpliktande kraft. De bör nämligen alltid anses vara de fasta, oföränderliga normerna för moraliskt gott och ont; ingen enskild fördel, ingen kärlek till vänner, ingen hänsyn till det allmänna bästa skulle få oss att avvika från dem. När något tvivel uppstår beträffande en handlings moraliska värde, så är det därför klart, att detta inte kan bestämmas genom en uppskattning av det allmänna goda, som handlingen i detta speciella fall är förenad med, utan endast genom en jämförelse med förnuftets eviga lag. Den som rättar sina handlingar efter denna regel kan aldrig göra orätt, även om han därvid skulle bringa fattigdom, död eller vanära över sig själv, ja, inte ens om han skulle dra med sig sin familj, sina vänner och sitt land i allt det onda, som betraktas som det värsta och outhärdligaste för människan. (S. 251f.; min kursivering.)

Det här låter väldigt mycket som Immanuel Kant; och av samma skäl som Kants etik är ond är Berkeleys etik ond.

Och vilken är överhetens eller statens roll i Guds stora plan för mänskligheten? Efter en utläggning om

De olyckor, som är förenade med anarki […]

följer att

[…] det är staten som genom att bestämma och avgränsa de olika relationerna mellan människorna och reglera äganderätten ger fritt spelrum åt och lägger grunden till utövandet av alla plikter. (S. 254f.)

Men om nu uppror mot staten – något som t.ex. John Locke ansåg berättigat ifall staten överskrider sina rättmätiga funktioner och blir till en fiende till folket [7]– är ett undantag från den allmänna regeln?

Men staten, på vilken freden, ordningen och mänsklig välfärd i så hög grad beror, kan säkerligen inte anses vara av för ringa vikt för att inte säkras och skyddas av en moralisk regel, staten, säger jag, som själv är den förnämsta källan till jorden till de särskilda fördelar, för vilkas upprättande och bevarande åtskilliga obestridliga moraliska regler har föreskrivits för människorna. (S. 255.)

Staten är tydligen källan till allt gott!

Men vi vet ju så väl att stater så lätt spårar ur och blir till rättighetskränkare i stället för beskyddare av våra rättigheter.

Berkeley breder ut sig vidare:

Det finns en del fall, som är så klara och tydliga att bedöma, att de tryggt kan anförtros åt varje förnuftig människas omdöme och beslut. Men att vid alla tillfällen bestämma, om en medborgerlig lag är lämpad att befrämja det allmänna intresset eller om underkastelse eller motstånd kommer att visa sig ha de mest fördelaktiga följderna eller när det allmänna bästa för en nation kan fordra en ändring i styrelsesätt, endera beträffande formen eller beträffande de personer som utövar makten – detta är frågor som är alltför svåra och invecklade och som i alltför hög grad kräver begåvning, gott om tid och högre bildning lika väl som opartiskhet och grundlig kännedom om ett rikes särskilda förhållanden, för att varje undersåte skulle kunna åta sig att avgöra dem. Härav följer, att också av det skälet underkastelsen, som ingen i stort sett kan förneka vara en synnerligen lönande och hälsosam plikt, inte kan begränsas till att avgöras av enskilda personer vid särskilda tillfällen utan måste anses vara en helig naturlag. (S. 256f.)

Hur ställer sig då Berkeley till John Lockes (och åtskilliga andras) idé att staten kommit till genom ett kontrakt mellan medborgarna och staten? Han skriver flera sidor om den saken, men jag nöjer mig med att citera följande:

… att framställa överhetspersoner såsom utvalda av folket bidrar uppenbarligen till att minska denna vördnad och aktning, som alla goda människor bör ha för lagarna och styrelseskicket i sitt land. Och att tala om villkorlig, begränsad laglydnad och jag vet inte vilka dunkla och obestämda fördrag är ett högst verksamt sätt att lossa på det medborgerliga samhällets bud. Ingenting kan ha fördärvligare följder för mänskligheten. (S. 260.)

Och om (eller rättare när) överhetens förtryck blir alltför olidligt?

Vi borde betänka, att när en undersåte uthärdar hänsynslösheten och förtrycket från en eller flera överordnade, är syftet med hans underkastelse i strängaste bemärkelse inget annat än sunt förnuft som är naturens skapares stämma. Tro inte, att vi är så oförnuftiga, att vi tänker oss tyranner stöpta i en bättre form än andra människor, nej, de är de värsta och uslaste människor, och för sin egen skull har de inte den minsta rättighet till vår underkastelse. Men Guds och naturens lagar måste åtlydas, och vår underkastelse under dem är aldrig mer välkommen och uppriktig, än när den utsätter oss för timliga olyckor. (S. 269.)

Så fastän Hitler och Stalin och vilka andra tyranner ni än kan tänka på var ”de värsta och uslaste människor”, måste vi underkasta oss dem, eftersom de är ”naturens skapares stämma”. Och att detta utsätter oss för ”timliga olyckor” är bara välkommet! För vad betyder timliga olyckor i jämförelse med vår eviga salighet?

Och ingenting är någonsin Guds fel, inte heller då de olyckor som tyranner eller totalitära samhällsskick vållar oss:

[Man invänder] att [man] till följd av denna åsikt måste tro, att Gud i många fall har pålagt den oskyldiga delen av mänskligheten den oundvikliga nödvändigheten att uthärda de största lidanden och vedermödor utan hjälp, något som är klart oförenligt med Guds vishet och godhet; därför borde den princip, av vilken detta följer, inte tillåtas vara en Guds eller naturens lag. […] men det är klart, att de många olyckorna och förödelserna, som tyranniska styrelseskick bringar över världen, inte är de verkliga, nödvändiga följderna av den lag, som påbjuder en passiv underkastelse under överheten, inte heller inbegripes de i dess ursprungliga syfte utan uppkommer ur girighet, ärelystnad, grymhet, hämndlystnad och liknande tygellösa känslor och laster, som rasar i de styrandes bröst. Man kan därför inte hävda, att visheten och godheten i Guds lag är bristfällig utan att människorna rättfärdighet är det. (S. 270f.)

Sådant är alltså det samhälle George Berkeley förordar och som är en del av Guds egen outgrundliga plan för mänsklighetens slutgiltiga frälsning, och för hans och min och alla andras eviga salighet. Det sammanfattas rätt väl av Joe Hill:

Svarta präster står upp titt och tätt,
lär dej skilja på synd och på rätt,
men begär du ett torrt stycke bröd,
sjunger kören i trossäker glöd.

Du får mat, o kamrat
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O vad fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd.[8]


Tidigare om George Berkeley:
”Månadens sofism”
Föredrag om ”vara och böra”
Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning
Finns det materia?
Mer om George Berkeley

Och nu lägger jag honom på hyllan och ställer tillbaka boken i bokhyllan!


[1] Se om detta mina Strödda kommentarer om Platons Lagarna.

[2] Varför jag tar med TV-apparater och datorer här, det får ni försöka lista ut själva.

[3] Han skrev den med anledning av att ett antal aktningsvärda skribenter hade bestritt nödvändigheten av ovillkorlig lydnad; han nämner dem inte vid namn, men en av dem måste rimligen ha varit John Locke.

[4] I samband med bondeupproret 1525 skrev Luther Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna, där man kan läsa följande:

Låt därför alla som kan slå, dräpa och knivhugga göra det, i hemlighet eller öppet, med åtanke att inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell.

[5] Thomas av Aquino använde ordet ”intelligenser” som synonym till ”änglar”. Möjligen är det också det Berkeley gör här (vilka andra förnuftiga väsen finns det, utöver Gud, människor och änglar?).

[6] Jag har själv riktat denna invändning mot utilitarismen.

[7] Se om detta slutklämmen i min recension av Lockes Två avhandlingar om styrelseskicket.

[8] Ture Nermans översättning. Originalet lyder:

Long-haired preachers come out every night
Try to tell you what’s wrong and what’s right
But when asked about something to eat
They will answer in voices so sweet:

You will eat, bye and bye
In that glorious land above the sky
Work and pray, live on hay
You’ll get pie in the sky when you die.

Sol, vind, vågor och socialism

Jag har just köpt och börjat läsa Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Samtidigt får jag på Aftonblaskans kultursida se en artikel av Joar Tiberg som är en översvallande recension av Andreas Malms nyutkomna bok Fossil Capital.[1] Så här avslutar Tiberg sin hyllningsartikel:

En global räddningsaktion för klimatet med tillhörande övergång till sol-, vind- och vågkraft kommer att gå hand i hand med en restaurering av det socialistiska projektet.

Socialismens mål är att avveckla (eller krossa) kapitalismen och gå tillbaka (själva säger de ”gå framåt”) till det tillstånd då det inte förekom någon kapitalackumulation och följaktligen inget eller ytterst lite kapital att investera och betala ut arbetslöner, och till ett tillstånd av föga eller ingen arbetsdelning. Miljörörelsens och klimatalarmisternas mål är att avveckla (eller kväva) vår industricivilisation, inklusive då avveckling av alla fossila bränslen, d.v.s. till ett tillstånd där vi bara kunde använda vår muskelkraft plus det lilla tillskott som kan komma i form av väderkvarnar, hästar, oxar och en del andra dragdjur, och en liten smula vattenkraft. Så visst passar socialism och ekologism som hand i handske.[2]

Så lite klasskampsretorik:

Ångan […] blev det potenta vapnet i den brittiska kapitalistklassens händer i kampen mot arbetarmassorna som under det tidiga artonhundratalet vuxit sig oroande starka.

Kapitalisterna ägnade sig alltså åt att bekämpa arbetarmassorna, inte åt att ge dem arbete. Ändå har det varit en enorm befolkningsökning alltsedan den industriella revolutionen och en lika enorm höjning av medellivslängden.[3] Men sådana fakta rör inte socialister eller ”miljövänner” i ryggen. Allt som stör socialisterna är att denna utveckling gått hand i hand med förekomsten av kapitalister och kapitalackumulation; och allt som stör ”miljövännerna” är att det gått hand i hand med tekniskt framåtskridande. Allt detta ses som ont av socialister och miljövänner; och om befolkningstillväxt och högre medellivslängd beror på detta, måste ju det också vara något ont. Tala om att de ser världen genom en omvänd kikare!

Och att använda kol till att värma upp vatten till ånga – det var endast och allenast ett sätt för kapitalisterna att bekämpa arbetarklassen!

Så till det där med solen, vinden och vågorna. Problemet med solenergi är förstås att solen inte alltid lyser: det kan vara igenmulet, och nattetid lyser solen inte alls. Och problemet med både vind- och vågenergi är förstås att det inte alltid blåser Att lagra denna energi i batterier är ett problem som ännu inte lösts – och även om det vore löst, skulle energin endast kunna lagras till större kostnader än det är värt. Men det är nog något som i så fall bara gläder de som vill avveckla kapitalism och industricivilisation. Allt som kan leda till att energiproducenter ruineras (eller tvingas ta emot statliga subventioner) hälsas av dem med största tillfredsställelse.

Vattenkraften har inte samma nackdelar som sol-, vind- och vågkraft, eftersom den elektricitet den alstrar kan regleras efter behovet av elektricitet (och inte heller är beroende av hur mycket solen lyser eller hur mycket det blåser). Om detta skriver Tiberg:

I ett av bokens grundliga avsnitt berättas om etablerandet av ett vattensystem med automatiska slussar på ön Isle of Bute. Konstruktören Robert Thom och hans medarbetare lyckades med sina uppfinningar att upphäva vattenkraftens aber; att inte kunna garantera jämn och säker energileverans. […]

Malm lägger fram flera skäl till att ångan och klimatförstörande kolet avgick med segern. Ett är organisatoriskt, slussar och dammar krävde att kapitalisterna gick samman och enades om hur vattnet skulle fördelas, när och var slussar öppnas och stängas. Energi fanns och finns i stor mängd, nästan gratis, men organisationen skulle också lösas. Och det visade sig svårt.

Biten passade inte. Det är som att man skulle komma med en bit mekano och velat vara med och bygga lego.

Endast ångmaskinen kunde garantera kapitalisten att fortsätta vara sin egen boss.

Men vänta nu ett ögonblick… Hur mycket avancerad teknik skulle det inte fordras för att bygga de där automatiska slussarna? Och varifrån skulle den energi som fordras för att bygga dem komma? Från andra vattenkraftverk?[4]

Och att kapitalisterna skulle få bestämma över användningen av sitt eget kapital (”vara sina egna bossar”) är förstås anatema för socialister.

Vidare i texten:

Urbaniseringen talade också till kapitalklassens och kolets fördel. Att samla produktion i jättelika befolknings- och industricentra som Manchester skapade visserligen stora hälsoproblem för arbetarna, men de blev samtidigt lättare att kontrollera då de biinkomster som var vanliga kring de mer ruralt belägna spinnerierna – det kunde vara från en egen ko eller ett grönsaksland – försvann.

Det här är endast begripligt om man accepterar Marx utsugningsteori. Arbetarna hade det rätt gott ställt när de sysslade med att spinna, odla grönsaker och föda upp boskap – men sedan tvingade kapitalisterna in dem i städerna med deras fabriker och då blev arbetarna utarmade. Men om de hade möjlighet att också spinna, etc. som en bisyssla, då skulle de bli lite mindre utarmade.

Det kan vara värt att påminna sig, när man beskådar de otaliga bysterna och monumenten över James Watt som restes under denna tid, att övergången till ånga övervakades av en lag som gjorde skadegörelse eller åverkan på en ångmaskin belagt med dödsstraff.[5]

Dödsstraff är onekligen drastiskt. Men vad är det då ludditerna (dagens såväl som gårdagens) ägnar sig åt? Att förstöra sådant som för det stora flertalet leder till både längre liv och bättre livskvalitet. Död och förödelse är det enda de kan åstadkomma. Betyder inte att vi ska ta livet av dem; det räcker så gott att exponera dem för vad de är.

Och så rekommendationerna (”böra-satserna”):

Ångkraftens uppkomst och etablering och slutgiltiga triumf skedde i en nation med distinkta kapitalistiska produktionssätt. Men hur kommer vi då vidare, hur kan vi undkomma det kaos som ångmaskinen och dess sentida släkting bilen försatt oss i?

Övertygande visar Malm i ett sista kapitel att det som gällde 1820 gäller än i dag: De cirkulerande energislagen passar inte in i kapitalismen, eftersom själva energin helt enkelt är gratis och därför inte går att generera vinster ur för fortsatt ständigt ökande tillväxt.

Den hyperurbaniserade livsstilen måste också överges, folket måste flytta ut till där energin finns, till alla dessa tusentals Isle of Butes som ligger och väntar. Och staten måste restaureras. Den anorektiska statsapparat som trettio år av EU-styre har lämnat oss med kan inte skydda oss från de kommande verkningarna av klimatförändringarna. Lika lite kan den klara övergången till flödande energislag.

Ja, det är många statliga tvångsåtgärder som ska till för att driva oss tillbaka till förindustriell, förkapitalistisk tid.

Men vi ska alltså drivas tillbaka till en tid då de enda energislagen utöver den egna muskelkraften var dragdjur, väderkvarnar och kanske en smula vattenkraft – där det inte fanns bilar, utan bara häst och vagn – där det inte fanns tvättmaskiner och torktumlare, så att man fick ge sig till närmaste vattendrag för att tvätta kläderna och banka dem torra – där det inte fanns elektriska spisar, utan man fick elda med ved och/eller kreatursspillning – där det varken fanns radio eller TV – där det var ont om tryckpressar och definitivt inte fanns några datorer med internetuppkoppling där Malm och Tiberg kunde sprida sitt teknik- och livsfientliga budskap.

Så kom inte och påstå att socialister och ”miljövänner” motiveras av omsorg om mänskligt liv och välbefinnande!


[1] Vad Andreas Malm är för en figur bör framgå av Wikipediaartikeln. För att ge en bättre uppfattning ska jag citera presentationen av hans bok på Amazon:

The more we know about the catastrophic implications of climate change, the more fossil fuels we burn. How did we end up in this mess? In this masterful new history, Andreas Malm claims it all began in Britain with the rise of steam power. But why did manufacturers turn from traditional sources of power, notably water mills, to an engine fired by coal? Contrary to established views, steam offered neither cheaper nor more abundant energy—but rather superior control of subordinate labour. Animated by fossil fuels, capital could concentrate production at the most profitable sites and during the most convenient hours, as it continues to do today. Sweeping from nineteenth-century Manchester to the emissions explosion in China, from the original triumph of coal to the stalled shift to renewables, this study hones in on the burning heart of capital and demonstrates, in unprecedented depth, that turning down the heat will mean a radical overthrow of the current economic order.

[2] Karl Marx ville inte i och för sig krossa kapitalismen, bara avveckla den. Hans idé var att socialismen skulle framalstras ”ur kapitalismens eget sköte”. Han menade att de arbetande massorna till sist skulle bli så utarmade att de inte hade något annat val än att resa sig och störta det rådande samhället över ända. Hur det har gått med den förutsägelsen vet vi ju. Inte ens socialisterna själva kan vara helt ovetande om det.

Miljörörelsens mål är att kväva industricivilisationen. Den är, för att citera George Reisman

en boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer.

[3] Hur mycket bättre det har blivit sedan den industriella revolution illustreras väl av dessa diagram som jag saxat ur Epsteins bok:

Jag ställer mig lite frågande till diagrammet över koldioxidutsläpp som ser ut att vara noll fram till den industriella revolutionen. Men jag förmodar att den bara visar de utsläpp som beror på användningen av fossila bränslen.

[4]) Jag har sökt på nätet efter uppgifter om det här experimentet men inte hittat några.

[5]) Att uppgiften stämmer har jag kollat. Se denna artikel om ludditerna.

Alternativ historieskrivning

Uppföljare till Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Sovjetunionen vann Andra världskriget. Visserligen med lite hjälp från västmakterna, men den hjälpen var så liten att den inte är mycket att orda om.

Alltså var det Sovjetunionen som krossade nazismen och som hindrade att Europa blev ett lydrike under Adolf Hitler, med allt vad det skulle innebära av Gleichschaltung och fortsatt judeutrotning (ja, då med undantag för de judiska läkare som konspirerade för att ta livet av Josef Stalin).

Återigen då med en smula hjälp från västmakterna – men, som Åsa Linderborg med sedvanlig klarsynthet noterat, så skulle ju västmakterna lika väl ha kunnat lierat sig med Nazityskland för att sätta stopp för Sovjetunionen. Att det inte blev så, utan tvärtom, var bara en tillfällighet, en slump.

Men belöningen för denna beundransvärda insats uteblev inte. Återigen med viss hjälp från västmakterna lade Sovjetunionen under sig hela Östeuropa. Flera decennier fick man på sig att skapa ett socialistiskt mönstersamhälle. Fullt ut lyckades det aldrig. Västmakterna gav inte tillräcklig hjälp med det.

Och somliga grät den dag muren föll. Många var vi som jublade, men Åsa Linderborg grät.

(Detta inspirerades – om man nu kan kalla det inspiration – av Jan Guillous senaste krönika i Aftonblaskan. – Vad Jan Guillou gjorde när muren föll förmäler inte historien.)

Fortsatt ylande med de antiisraeliska ulvarna

Margot Wallström är persona non grata i Israel, och det är sannerligen inte mer än rätt. Det bästa vore förstås att Israel bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige, men det är nog för mycket att hoppas på.

Men Eskilstuna-Kuriren fortsätter att yla med de antiisraeliska ulvarna. Så här står det bl.a. i en ledare 19 januari 2015:

En tredje omständighet är att Israels utrikesdepartement leds av Avigdor Lieberman, en ökänd extremist. Bland hans prestationer finns en uppmaning att avrätta Knessets arabiska ledamöter.

Kollar man upp det här, finner man att vad Lieberman faktiskt föreslagit är att personer som samarbetar med Hamas och Hizbollah ska avrättas. Ja, dödsstraff kan ju alltid diskuteras, men att förvränga vad Lieberman sagt är djupt ohederligt. Och vad Hamas och Hizbollah själva inte bara förespråkar utan också verkställer varje gång de får en chans är ju dödsstraff på alla israeler de kommer i närheten av. Men att värja sig mot det, det kallar Eskilstuna-Kuriren ”extremism”.

Och både Hamas och Hizbollah, liksom även Fatah, dit Mahmoud Abbas hör, har Israels utplåning som sitt uttalade mål, inte någon tvåstatslösning. Att samarbeta med dessa grupper är självfallet landsförräderi. Men att värja sig mot det, det är också ”extremism” i Eskilstuna-Kurirens ögon.

Ett av de senaste tilltagen från Lieberman är att jämföra europeiska staters förhållningssätt till Palestina med undfallenhet gentemot Hitlertyskland över annekteringen av Tjeckoslovakien. ”Mängden av lögner, förvrängningar, felaktigheter och uppfinningar i diskussionerna i parlamenten i Europa är ytterligare ett kapitel av Sions vises protokoll”, sa den israeliske utrikesministern i ett anförande inför landets diplomatkår häromveckan.

Så rätt han har!

För att ytterligare illustrera vilka människor det är som bedriver Israels utrikespolitik kan nämnas Sverigeambassadören Isaac Bachman. Som en statusuppdatering på sin Facebooksida förra veckan lade han ut en text som kopplade muslimer som grupp till terror. En tes var att medan andra religioner lever i fredlig samexistens, skapar islam problem när den möter andra trosriktningar.

Bachman tog bort den här statusuppdateringen, eftersom han ansåg att den blivit misstolkad. Men vad är det som inte är sant här?

Jo, det är förstås riktigt att det överväldigande flertalet muslimer inte ägnar sig åt terror eller låter sig rekryteras till Islamiska Staten. De flesta muslimer är fredliga. Men med samma rätt och samma logik kan man ju säga att det överväldigande flertalet nazister inte tog anställning som lägervakter i koncentrationslägren. Men de var ju ändå medskyldiga. Och hur många muslimer opponerar sig högljutt mot jihadisterna?

Och vilka är det som är representativa för islam, det stora flertalet fredliga muslimer eller jihadisterna? Islams ”rätta ansikte” visar sig rimligen i Koranen och i hadithsamlingarna (d.v.s. yttranden av profeten Muhammed, vilka nogsamt redovisats av islamska lärde under tiden närmast efter Muhammeds död). Koranen innehåller uppmaningar att döda månggudadyrkare, och i hadithsamlingarna kan man läsa att judarna ska dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Klart och tydligt, och kan inte missförstås. (Se mina tidigare bloggposter Islam en fredens religion? och Vad Hamas vill.)

Texten är mycket lik en som finns på den islamofobiska amerikanska bloggen ”Stop the islamization of America”, vilket uppmärksammades av Svenska kommittén mot antisemitism.

Någon som hört talas om felslutet ”guilt by association”?

Eskilstuna-Kurirens ohederlighet i denna fråga vet inga gränser:

En [omständighet] är att Israel inte är intresserat av ett fredsavtal med Palestina. De israeliska bosättningarna, det främsta hindret för fred, har byggts på ockuperat område så gott som oavbrutet.

Det här bortser förstås från att islam grundades på 600-talet, långt innan det fanns en enda bosättning på Västbanken – och bosättarna gömmer sig ju inte heller bakom stenar och träd. Och var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden vet ju också att det är ”palestinierna” som envist motsätter sig en tvåstatslösning; ändå är det rutinmässig Israel som ges skulden. (Mer om detta i min tidigare bloggpost Vem är det som inte vill ha fred?)

En annan [omständighet] är att Israel kan företa praktiskt taget vad som helst ostraffat. USA:s permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och internationella inflytande i övrigt, stänger effektivt vägen för verkliga internationella sanktioner mot Israel.

Har det någonsin, sedan Israels tillblivelse 1948, förekommit annat än just internationella sanktioner mot Israel? Vad man beklagar sig över här är att sanktionerna inte lyckats ta knäcken på Israel.

Och att judarna har makten och dessutom kontrollerar pressen – det har vi väl hört förr?

$ $ $

Också Expressens ledarsida ylar med ulvarna. I en ledare samma dag (19 januari) kan man läsa detta:

Det är bevars inte bara Israels fel; palestinierna har också bidragit till att underminera en fredlig lösning. Men medan tiden går håller tvåstatslösningen på att begravas under bosättningsexpansionen. Verkliga vänner av fred måste därför tänka nytt. Vi har nått en kritisk punkt där nya vägar måste prövas. (Mina kursiveringar.)

Och vilka nya vägar talar Expressen om här?

Pressen behöver ökas på Israel.

Vad är det för nytt med detta? När har någonsin något annat gjorts för att lösa konflikten än just att öka pressen på – inte Hamas, Hizbollah eller Fatah, utan just Israel? Definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men att kalla detta nytänkande?

Ett sätt att göra det är att stärka palestinierna diplomatiskt för att skapa två mer jämbördiga parter. Sverige uppgraderade redan år 2011 den palestinska delegationen i Stockholm till en ambassad. Året därefter röstade vi ja till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Erkännandet ligger helt i linje med denna strategi.

Nej, det bryr jag mig inte ens om att kommentera.

$ $ $

Efter allt detta negativa något positivt. I en intervju i Världen idag 20 januari säger terrorismexperten Magnus Norell ställs bl.a. den här frågan:

Du menar också att det svenska erkännandet stärkt de mer hårdföra krafterna på den palestinska sidan, hur märks det?

Och Norell svarar:

Det visar ju att du kan nå fram till det du vill utan förhandlingar. De i Hamas, och även inom Fatah, som överhuvudtaget inte är intresserade av förhandlingar stärks av detta.

De som vill förhandla får det svårare. De måste försvara sig både mot kritik att det inte går, och att en annan linje fungerar mycket bättre.

Åtminstone en person som begriper vem det är i den här konflikten som inte vill se en förhandlingslösning.

$ $ $

Tröttsamt och tjatigt blir det att ständigt behöva påpeka allt detta. Tidigare bloggposter i ämnet finns samlade här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 629 andra följare