Åldersdiskriminering

Repris från 2009.

Våra politiker talar vitt och brett om något de kallar ”arbetslinjen” och som går ut på att hålla människor kvar i arbete och/eller att ge dem chans att komma tillbaka i arbete. Men det finns en mycket enkel reform som ingen tycks fundera på, och det är att göra det möjligt för äldre att arbeta vidare: det finns ingen självklar rätt för oss som fyllt 67 att fortsätta arbeta. Det är möjligt at arbeta vidare från 65 till 67, men sedan är det stopp. Det vore mycket enkelt att avskaffa denna gräns eller åtminstone förlänga den med några år, men det görs inte.

Det följande är förstås ”tal i egen sak”, men jag tror det är av allmänt intresse också.

Först ett citat jag hittat på nätet (finns tyvärr inte kvar idag, år 2016):

Diskrimineringsombudsmannen, DO, ska undersöka om det är åldersdiskriminering att en 67-åring inte har självklar rätt att stanna kvar på sitt jobb,

Olof Törnqvists anställning upphör när han fyller 67 i juni. Arbetsgivaren, Kungsbacka kommun, hänvisar till lagen om anställningsskydd (las) som slutar gälla på 67-årsdagen. Olof Törnqvist tar strid för sitt jobb genom att peka på den nya lagen om förbud mot åldersdiskriminering.

– Som samhällskunskapslärare tänkte jag testa den nya lagen mot det här automatiska avskedandet som sker vid 67. Man kan testa och visa eleverna att det går att ändra på lagar och att, ifrågasätta. Sedan är det så att jag tänkte att jag är väl slut vid 67, men jag känner mig i trim och kan tänka mig att arbeta vidare, säger Olof Törnqvist. Olof Törnqvist pekar på den jobblinje som den borgerliga regeringen driver hårt.

– Många äldre har väldigt mycket erfarenhet och kompetens som många arbetsgivare skulle må bra av att ha kvar. Kanske inte på heltid, men åtminstone till en del, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. I vilken mån känner du dig diskriminerad på grund av ålder, Olof Törnqvist?

– Rent emotionellt gör jag inte det, men i och med att arbetsgivaren säger att 67 år är deras gräns och hänvisar till las, då måste jag ju praktiskt känna mig åldersdiskriminerad, säger Olof Törnqvist.

– Lagstiftningen gör att man i dag har rätt att stanna kvar till 67, men därefter får det vara en frivillig överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, det tänker vi däremot inte ändra på i dagsläget, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

Den lag om anställningsskydd som arbetsmarknadsministern vill ha kvar, stämmer den överens med den nya lagstiftningen mot åldersdiskriminering? Diskrimineringsombudsmannen, DO, har fått ta emot ett 50-tal anmälningar om misstänkt åldersdiskriminering sedan lagändringen vid årsskiftet.

Enligt DO:s utredare, Guillermo Carbonari, ska myndigheten nu ägna några veckor åt att utreda om lagen om anställningsskydd är åldersdiskriminerande.

Dels måste vi se vad den svenska lagen säger, och egentligen inte lagen utan lagens förarbete, alltså vilka intentionerna är med det här förbudet och hur lagstiftaren vill att det ska tillämpas. Finner vi inte svaret där måste vi också titta på EG-lagstiftningen och de fåtal EG-domar som finns när det gäller åldersdiskriminering för att se om vi kan överföra den praxisen till svenska förhållanden. Det är ett ganska omfattande utredningsarbete rent juridiskt som vi måste göra för att komma fram till någon form av slutsats om las är åldersdiskriminerande eller inte.

Så till min egen inlaga:

Till diskrimineringsombudsmannen

Jag skulle vilja att Diskrimineringsombudsmannen prövar om min arbetsgivare, Kungliga biblioteket, utsätter mig för åldersdiskriminering.

Jag har arbetat på Kungliga biblioteket (närmare bestämt Roggebiblioteket i Strängnäs, som hör till KB) i exakt 25 år. De två senaste åren har jag trappat ner till 75%. Jag fyllde 67 i augusti.

Vad jag själv skulle vilja göra är att arbeta vidare på halvtid. Detta dels för att dryga ut min pension, dels också därför att jag gillar att arbeta med det jag hittills arbetat med. Min närmaste överordnade är medveten om detta, och jag förmodar att även personalavdelningen på KB är medveten om det.

Till saken hör att jag har varit en synnerligen kompetent medarbetare på KB och att jag besitter en extremt hög arbetskapacitet. Andra personer på KB som jag har arbetat ihop med kan säkert bekräfta att detta inte bara är tomt skryt från min sida. Jag fick väldigt mycket beröm för detta, när jag för någon månad sedan avtackades. Jag uppskattar berömmet – men man kan ju inte leva på beröm. [Dessutom fick jag en guldklocka ”för nit och redighet i rikets tjänst” – som om jag skulle ha jobbat för ”riket” och inte för mitt eget levebröd.]

Det borde m.a.o. ord inte bara ligga i mitt intresse att jag får arbeta vidare, utan lika mycket i Kungliga bibliotekets intresse.

KB gör naturligtvis inget annat än följer gällande lagar och förordningar i det här fallet – och det är egentligen inte KB jag klandrar.. Men vår nuvarande regering har ju förklarat sig vara angelägen om att göra det möjligt för äldre att i mån av ork och intresse hålla sig kvar i arbetslivet. Kungliga biblioteket är som bekant en statlig myndighet – och man tycker att regeringen, om den menar allvar med sin jobblinje här, skulle kunna föregå med gott exempel genom att häva den här 67-årsgränsen inom de statliga myndigheterna.

Något större hopp om att denna anmälan ska ge snabbt resultat hyser jag förstås inte. Men jag vill gärna markera vad jag anser om saken.

Eskilstuna 15 november 2009
Per-Olof Samuelsson

Jag fick ett svar från DO, men det sade mig inget jag inte redan visste. Och som väntat blev det avslag.

En detalj jag kunde ha nämnt: när jag och den personalansvarige på KB gick igenom min förestående pensionering, blev jag ombedd att säga upp mig ”på egen begäran”. Men jag har aldrig begärt att bli uppsagd, så det gick jag helt enkelt inte med på. KB fick lov att säga upp mig! Men, som sagt, KB följer bara gällande regler och förordningar. Det är regering och riksdag som borde ändra lagen.

Lagstiftningen är från en tid då många – framför allt kroppsarbetare – var utslitna i 65-årsåldern. Men jag är inte utsliten – och det måste gälla många fler än jag. Men politikens kvarnar mal långsamt!


PS 26 augusti 2010: I dagens Rapport gjorde Alliansen ett utspel att den övre gränsen skulle höjas till 69 år, och att detta i så fall skulle kunna genomföras 2012. Så trevligt! Det betyder att jag från och med 2012 har lagstadgad rätt att arbeta till 2011. – Om det här går igenom, kan vi vänta oss en propå i valrörelsen 2014 om att höja gränsen till 71 år, vilket i så fall skulle kunna genomföras 2016. Politikens kvarnar mal långsamt!

”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Ska bara de rika få röka?

Repris från 2008.

Tidigare kunde rökare spara in lite pengar genom att rulla sina egna cigaretter. Nu har emellertid de makthavande kommit underfund med att detta är en form av skattefusk, så för några månader sedan kom det en chockhöjning av skatten på rulltobak. För egen del innebär detta att om jag tidigare lade ut c:a 800 kr/månad på rulltobak, så lägger jag nu i stället ut c:a 1400. Det är inte riktigt en fördubbling, men rätt nära.

Låt oss nu se på vad detta innebär i verkligheten.

Enligt de uppgifter jag har tjänar våra statsråd c:a 100 000 kr/månad; riksdagsmännen ungefär hälften av det beloppet. (Detta är alltså deras lön; jag har inte brytt mig om alla ”fringe benefits”, som t.ex. att de kan åka första klass gratis på tåg och flyg eller hålla sig med övernattningslägenhet i Stockholm; och det förtjänar väl också att nämnas att när de går i pension, har de beviljat sig själva rätt höga pensioner också.) Även om nu hälften av denna inkomst dras i s.k. skatt, blir det ändå 50 000 över för statsråden och 25 000 över för riksdagsmännen.

Det är inte riktigt likadant för vanliga pensionärer.

När jag nästa år går i pension (efter 25 år i statlig tjänst och några år i annan tjänst), kommer jag att få ut lite knappt 8000 kr/månad i pension (efter s.k. skatt). Förmodligen finns det en del pensionärer som har det bättre, men det finns säkert också de som får ut ännu mindre.[1]

1400 kr av 8000 skulle innebära att 17,5% av min inkomst går åt till rulltobak. Men för ett statsråd blir det knappt 3 promille och för en riksdagsman knappt 6 promille! För mig är det ett avsevärt ekonomiskt avbräck; för de politiker som beslutar om skatten är det nästan ingenting alls!

Så den uppenbara avsikten med denna straffbeskattning är att bara de rika ska ha råd att röka. De fattiga ska tvingas sluta röka för att ha råd med livets övriga nödtorft (mat, vin, öl, hyra, el och vad det kan vara; jag räknar inte in brännvin och likör, för det dricker jag rätt sällan – och några utlandsresor lär det inte bli).

Men om nu våra medborgare ska tvingas sluta röka, varför då bara skjuta in sig på de fattigaste? Om nu detta är meningen, varför då inte helt enkelt förbjuda rökning helt och hållet? (Tjuvrökning kan ju alltid stävjas med hot om dödsstraff. Det hotet finns ju f.ö. redan idag på vartenda cigarettpaket.)

Men se, det skulle innebära att den mjölkkossa tobaksskatten utgör inte längre skulle finnas kvar!

Och var ska då våra politiker gräva fram pengar till sina löner och pensioner och ”fringe benefits”?

(Liknande beräkningar kan naturligtvis göras när det gäller alkoholskatten. De fattiga ska inte få supa, bara de rika!)

Tobaksskatten skadar din ekonomi allvarligt.


[1] PS 2016: I själva verket får jag ut ett par tusen till i månaden. Och förvånansvärt nog klarar jag mig rätt bra på min pension, även om det sällan blir pengar över till brännvin eller likör.

Besynnerlig skattematematik

I Aftonbladet 18 april bemöter Åsa Linderborg den artikel av Lena Andersson jag citerade ur i min förra bloggpost. Så här skriver hon bl.a.:

Lena Andersson tror att alla hennes skattepengar går till att täcka andra människors behov, inte ett öre investeras i något hon själv har nytta av. Men låt säga att Andersson själv skulle betala hela kostnaden för att med tunnelbana ta sig från sitt hem till den offentlighet där hon ”samlar ihop sina pengar”. Den resan skulle kosta henne tusen spänn enkel biljett.

Det här fick mig att spärra upp ögonen. Tusen kronor per enkelbiljett betyder ju 2000 om dagen för den som pendlar kollektivt till och från jobbet. Med femdagarsvecka blir det 40 000 kronor i månaden och, med sex veckors semester, 420 000 per år. Men de pengarna betalar alltså pendlaren inte när han köper biljett utan gör det i stället över skattsedeln.

Alla pendlar förstås inte kollektivt, utan somliga tar sig till och från jobbet med bil eller cykel. Men de betalar ju också skatt precis som de som åker kollektivt, så de hjälper alltså till att subventionera kollektivåkandet. För bilister kommer detta ovanpå bensinskatten och alla andra avgifter som tas ut ur bilismen. Jag har inga siffror, men låt oss för enkelhetens skull anta att hälften pendlar kollektivt, vilket skulle minska kollektivpendlarens utgifter till cirka 210 000 och öka bilisternas och cyklisternas subventioner med samma summa. Är det bara tredjedelen, fjärdedelen eller tiondelen som åker kollektivt, blir det förstås ännu mer som subventioneras av bilister, cyklister och rentav fotgängare (de som bor i centrala Stockholm går förstås till och från sina välbetalda arbeten), och det skulle säkert ge upphov till en hel del skattekverulans.

Men det är väl ändå rätt få människor som faktiskt betalar 210 000 eller mer i skatt om året?[1]

Och så är det ju inte bara kollektivtrafiken som bekostas med skattemedel. Det ska betalas apanage till kungahuset också, liksom biståndspengar till Palestinska Myndigheten. Och så är det ju all vård-skola-omsorg. Några småsummor går också till statens nattväktarfunktioner (polis, försvar, rättsväsende). De 420 000 som går till kollektivtrafiken kan inte gärna vara mer än en droppe i ett stort hav.

Nej, det här går bara inte ihop.

Antagligen har Åsa Linderborg försökt räkna in alla de investeringar som gjorts i tunnelbanetrafik och annan kollektivtrafik under årens lopp, pengar som naturligtvis måste betalas tillbaka ifall de lånats ihop. Men gör det saken bättre? Om ett privat trafikbolag vore tvunget att ta ett par tusen om dagen i biljettavgift för att kunna betala för sina investeringar, skulle det inte få några passagerare och skulle tvingas lämna branschen och försöka sig på något annat, som t.ex. skoputsning. Det är bara det offentliga (stat, landsting, kommun), som har tillgång till våra skattepengar (och som i värsta fall kan be Riksbanken att trycka upp fler pengar), som kan bedriva kommersiell verksamhet på ett så fullständigt ansvarslöst sätt.

(Jag har skickat en nedbantad version – 1500 tecken inklusive mellanslag – till Aftonbladets debattsida.)


[1] Min egen (fiktiva) skatt för 2015 är cirka 35 000 kronor, vilket alltså skulle räcka för att subventionera en enda tunnelbanependlares biljetter för knappt en månad.

Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Anspråkslöst förslag till skattereform

I stället för att lappa ihop det gamla skattesystemet – täppa till gamla kryphål och skapa nya – borde man ersätta alla övriga skatter med en enhetlig moms.

Den iögonenfallande fördelen med detta är att det automatiskt skulle bli skatt efter bärkraft. Vi fattiglappar (eller relativa fattiglappar) konsumerar inte på långt när så mycket som de rika: vi köper inte lyxvillor eller dyra sportbilar, vi dricker inte Mouton Rothschild och Napoleonkonjak eller röker Havannacigarrer, och vi håller oss inte med arabiska fullblod – för att ta några exempel ur högen. Så ju mer man konsumerar, desto mer betalar man också i skatt.

En annan fördel rör användningen av kapital. Det är en vitt spridd vanföreställning att kapitalinkomster levs upp i sus och dus, och därför ses skatter på kapital som på något vis rättvisa. I verkligen används så gott som allt kapital till investeringar och till anställning av arbetskraft. Om kapitalskatten försvinner och kapitalisterna bara behöver skatta för sin lyxkonsumtion, kommer fler att få arbete och slipper leva på bidrag. Inte heller kommer kapitalägarna längre att behöva flytta sina tillgångar utomlands för undgå statens glupande käftar.

En ytterligare fördel är att det gör slut på oskicket att politiker – och offentliganställda i allmänhet – låtsas betala skatt. De skatter vi offentliganställda betalar är fiktiva. (Om detta skrev jag ett inlägg som publicerades i EK 14 december 2011. Och se förstås också Skattefrihet för offentliganställda.) Men konsumerar gör förstås vi också, även vi som inte har råd att gå på nattklubb eller resa runt i världen för skattebetalarnas pengar.

En iögonenfallande nackdel är förstås, vid första påseende, att momsen skulle bli väldigt hög. För närvarande lär skattetrycket vara 43%, så där någonstans kommer momsen att hamna. Men är det verkligen en nackdel? Det betyder ju att man får klart för sig vad skattetrycket verkligen är varje gång man tar emot ett kvitto. Och det kan ju göra att valmanskåren i fortsättningen röstar på politiker som är sparsamma med skattemedlen och arbetar för att sänka skatten – eller åtminstone följer Gustav Möllers gamla devis:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Tillställt Eskilstuna-Kuriren.

Hyllning till de fossila bränslena

Det fanns en tid då de fossila bränslena – kol, olja, naturgas – låg dolda i marken till ingen nytta för oss människor. Det var en lång tid: den sträckte sig från den allra fösta stenåldern för mer än 2 miljoner år sedan och ända fram till den industriella revolution under senare delen av 1700-talet. Det var också en fattig tid. Den moderna historielösa människan har svårt att ens göra sig en föreställning om hur fattig den var. Den enda tillgängliga energikällan var till en början den egna muskelkraften; sedan kom muskelkraften hos oxar, hästar och slädhundar; så småningom tillkom också energin från väderkvarnar och mindre vattenfall. Båtar måste till en början ros eller paddlas; så småningom tillkom segelfartygen; men båtar rodda av galärslavar fanns långt fram i tiden. Värmen i husen och hyddorna fick komma från ved eller från kreatursspillning.

Så kom då ångmaskinen, ångbåtarna och de första järnvägarna – för första gången kunde kol utnyttjas till människornas fromma. Sedan tillkom oljan, och så småningom även naturgasen.

Hela den industricivilisation vi idag lever i och åtnjuter vilar på just användningen av fossila bränslen – med ett visst tillskott från kärnkraften, men ”miljövänner” och politiker har ju bestämt över våra huvuden att den ska avvecklas – och från vattenkraften, som inte kan byggas ut så mycket mer. Tillskotten från vind- och solkraft är försumbara.

Alla ni historielösa – alla ni som inte gitter sätta er in i hur livet tedde sig fram till slutet av 1700-talet, än mindre då hur det tedde sig under äldre stenåldern – borde se er omkring och se efter hur mycket av den komfort ni idag åtnjuter beror av de fossila bränslena. Vad blir det av era bilar och andra samfärdsmedel? Vad blir det av era radio- och TV-apparater? Vad blir det av era datorer och mobiler? Inget av allt detta, och mycket mera, blir kvar om användningen av fossila bränslen förbjuds.

Somliga säger (och försöker få oss att tro) att allt detta är överflöd och lyx som vi gott kan klara oss utan. Men tänk då åtminstone på era hus – era villor eller lägenheter – som ska skydda er mot vinterkylan! Ved och kreatursspillning räcker inte till för att värma upp dem. Och att hålla sig varm med hjälp av den egna muskelkraften – med åkarbrasor – det kan man inte göra vintern igenom.

Eller tänk åtminstone på den dag då ni blir sjuka! De allra flesta av er kommer någon gång att behöva läggas in på sjukhus – för röntgen eller operation eller för att andas med en syrgasmask. Vad tror ni händer med sjukhusen den dag de fossila bränslena avvecklats? Människor kommer att dö i drivor.

Denna avveckling måste betecknas som ondska – mordisk, djävulsk ondska. Ni historielösa måste inse vidden av ondskan.

Att symboliskt avstå från fossila bränslen – genom att släcka lyset under en timma den 19 mars – gör förstås ingen skada. Men vad är det symbolen står för? Mörker och ondska och ingenting annat.

Varför inte utsträcka det här från en timme till ett dygn och dessutom göra det obligatoriskt? Ett dygn utan elektriskt lyse, utan TV (det klarar vi oss nog utan), utan bilar eller andra transportmedel som ju drivs med fossila bränslen, och givetvis ett dygns elavbrott på alla våra sjukhus. Eller utsträck det till en vecka: under denna vecka skulle industrin vara lamslagen, och på sjukhusen skulle många dö av utebliven behandling – till stor glädje för korpar och asgamar, men till desto ringare glädje för de sjuka och deras anförvanter.

Det påstås handla om att ”bekämpa klimatförändringarna”. Men anta nu att de allra mest överdrivna domedagsprofetiorna om klimatet skulle slå in.[1] Anta att det blir väldigt mycket varmare: då kommer vi att behöva mer och bättre luftkonditionering. Eller att det blir fruktansvärt blåsigt: då behöver vi desto bättre hus och desto fler och bättre vindskydd för att stå emot blåsten. Eller anta att det blir väldigt mycket kallare: återigen behöver vi bättre hus och bättre uppvärmningsmöjligheter.

Så kampanjen för avveckling av de fossila bränslena handlar inte alls om att bekämpa klimatförändringarna; den handlar om att göra oss försvarslösa mot alla de klimatförändringar som kan inträffa i framtiden.

Och inte är det någon gräsrotsrörelse heller; det är världens mäktige som reser runt i jetplan och predikar fattigdom och försakelse för oss andra.

Tänd alltså lyset den 19 februari mellan 20.30 och 21.30. Om ni har strålkastare, sätt ut dem på balkongen och tänd dem. Eller gå ner på stan och demonstrera med strålkastarna. Gör vad ni kan för att visa att ni inte låter er ledas som lamm till slaktbänken!

$ $ $

Jag har skickat detta inlägg till ett antal tidningar, men några större förhoppningar om att få det publicerat hyser jag inte. Dels är det lite väl långt, och dels säger det saker som tidningsredaktionerna inte gärna vill höra: de ser hellre en återgång till förindustriella förhållanden (eller till äldre stenåldern) än de ifrågasätter klimatalarmismen. Dessutom är det numera många tidningar som fordrar inloggning som prenumerant och/eller bara tar insändare på högst 1500 tecken inklusive mellanslag.

$ $ $

Tidigare i samma ämne:

Hyllning till elektriciteten
(ävensom tidigare, något kortare version)
Låt inte mörkrets makter segra!
Sol, vind, vågor och socialism

Och se också:
Henrik Sundholms bloggpost När mörkrets apostlar står för dörren
George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik
Johan Norbergs Metrokolumn Jag tänder upp under Earth Hour
Alexandra Ivanovs debattinlägg i Metro Earth Hour är idiotiskt – tänd lyset i stället

$ $ $

Och sist men inte minst: Köp och läs Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Den ger väldigt mycket kött på benen i denna fråga; och det var den som fick mig att hylla, inte bara elektriciteten utan de fossila bränslena i allmänhet.


[1] Några sådana domedagsprofetior:

Runt 1970 förutspåddes allmänt en kommande istid. Paul Ehrlich förutspådde vid den tiden omfattande livsmedelsbrist, att hundratals miljoner skulle dö av svält under 70- och 80-talen, att 65 miljoner amerikaner skulle dö svältdöden under 80-talet och att USA:s folkmängd skulle vara nere på 22,6 miljoner år 1999. Biologen George Wald förutspådde år 1980 att civilisationen skulle gå under om 15 eller 30 år om inte klimatförändringarna (som alltså på den tiden handlade om en kommande istid) stoppades. (Uppgifterna från Walter Williams artikel Global Warming: Debate is Only Settled for Fanatcis.)

Al Gore förutspådde år 2007 att Nordpolen skulle vara isfris sommaren 2014. Förmodligen vad det för denna förutsägelse han tilldelades Nobels fredspris det året. Pengarna använde han förmodligen till att hyra de jetplan han åker runt med för att sprida budskapet.

År 2002 skrev miljöskribenten George Monbiot att vi hade tio år på oss att bli vegetarianer eller veganer, för annars skulle jordbruksmarken ta slut.

År 2009 sade prins Charles att vi har 96 månader på oss att ”rädda planeten”. Enligt Frankrikes utrikesminister Lauren Fabius hade vi i maj 2014 500 dagar på oss; och år 2009 hävdade dåvarande premiärministern Gordon Brown att vi bara hade 50 dagar på oss. Och för nio år sedan menade Förenta Nationernas ”expertpanel” att vi hade åtta år på oss.
(Uppgifterna har jag hämtat från The Daily Caller, men det vimlar av sådana uppgifter på nätet och jag kan inte länka till dem alla; världen hinner gå under av klimatförändringarna innan dess.)

Men – som George Reisman skriver i Den giftiga miljörörelsen:

Skälet till att det ena efter det andra av miljövännernas påståenden visar sig vara bevisligen felaktiga är att de görs utan någon hänsyn till sanningen till att börja med. När miljövännerna gör sina påståenden, griper de efter vad som än finns till hands som kan tjäna till att skrämma människor, få dem att förlora förtroendet för vetenskap och teknik, och ytterst leda dem till att utlämna sig på nåd och onåd åt miljövännerna. Deras påståenden vilar på grundlösa gissningar och på vilda, fantasifulla hopp från gnuttor av fakta till godtyckliga slutsatser, genom undanflykter och ogiltiga slutledningar. (Min kursivering.)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 655 andra följare