Ögonvittne med skygglappar

Ambassadör Jean-Christophe Öberg har just återkommit från några dagars resa i Kambodja och har, på grundval av sina intryck, i TV-Rapport lugnat ner hela svenska folket och talat om att det, efter omständigheterna, går rätt så lugnt och städat till i detta land.

Från ett annat land, i en nu möjligen glömd tid – nämligen trettiotalets Sovjet – sipprade då och då rykten ut att landet var hemsökt av hungersnöd, skenrättegångar och massdeportationer till arbetsläger från vilka få återkom levande. Och även då fanns det västerländska ögonvittnen som kunde komma tillbaka med lugnande besked. Dessa hade rest i Ryssland och med egna ögon sett vad deras ryska vänner velat att de skulle se.

Detta är värt att hålla i minnet när man hör ambassadör Öberg framlägga sina ”kambodjanska vänners” syn på det som händer i Kambodja. Hans vänner är uppenbarligen de som idag har makten i landet. Vilka andra skulle ha kunnat ge honom inresetillstånd?

När flyktingar från Kambodja (som inte vistats en kortare tid i landet som de makthavandes gäster) talar om terror och massmord, då avfärdar ambassadör Öberg (och andra med honom) detta med att flyktingars vittnesmål med nödvändighet är otillförlitliga och överdrivna. Må så vara – de kan ju inte vittna om de stora framsteg som de inte haft förmånen att uppleva. Men människor flyr väl ändå inte från sitt hemland bara för ros skull – för blotta nöjet att få smutskasta sin nya regim i yttervärldens ögon?

Och det faller av sig självt att om en regim är ytterst restriktiv med att släppa in utlänningar, då har den regimen någonting att dölja. Dessutom vågar jag, åtminstone som en arbetshypotes, påstå att ju mindre en handplockad iakttagare som ambassadör Öberg sett, desto mer finns det att dölja.

Om den påstådda avfolkningen av städerna och tvångsförflyttningen av människor till landsbygden säger Öberg att detta visserligen skett men i själva verket bara är ett praktiskt sätt att lösa ett distributionsproblem: det är lättare att flytta folk till landet, där maten finns, än att forsla in maten till städerna.

Detta låter för mig inte särskilt praktiskt. Men viktigare är den människosyn det avslöjar. I princip är detta vad en bonde gör med sin boskap: om sommaren driver han den i vall, om vintern håller han den i ladugården. En regim som gör så med sina undersåtar måste betrakta dem, inte som människor, utan som boskap!

Det hemskaste med ambassadör Öbergs uttalande i Rapport är hans ideologiska indifferens: om vi gillar de kambodjanska härskarna sätt att leda sitt land, eller om vi föredrar något mera humant och demokratiskt, detta förefaller honom närmast vara en smaksak. ”Kambodja har valt sin väg, och det är inte vår sak att fördöma dem.”

Jämför detta med följande (fiktiva) uttalande: ”Chile har valt sin väg. Vilken rätt har vi svenskar att pådyvla chilenarna våra demokratiska ideal?”

Kärnpunkten är denna: i båda dessa fall (liksom i otaliga andra) är det inte ”Kambodja” eller ”Chile” som valt väg, utan landets härskare, och det är dessa som sedan, likt ödet hos antikens stoiker, leder de villiga och släpar de ovilliga.

30 december 1977