Vindskydd eller utvädring?

År 1985 publicerade Dagens Nyheter en artikelserie i fyra delar av Erik Hjalmar Linder (1906–1994) under rubriken ”Liberal i högervirvlar”. Jag skrev ett långt brev om detta till Arne Ruth (som vid denna tid var redaktör för Dagens Nyheters kultursida), och lite senare en längre artikel som så småningom blev publicerad i Nyliberalen. Först dock tillräckligt många citat för att ge bakgrunden (eller sätta den där kontexten som objektivister så gärna talar om).

Arne Ruth skrev en kort ingress till artikelserien, ur vilken jag citerar:

En huvudangelägenhet [i artikelserien] är definitionen av en annan sorts liberalism som för tillfället dominerar debatten [strax innan ”definierad” som ”80-talets modeideologi, nyliberalismen”]. En liberalism som inte tyger inför åsynen av sociala orättvisor och som inte blundar för den ekonomiska maktens övergrepp mot människor. Den traditionen kan kallas socialliberalism, frisinne eller borgerlig vänster. {…] Men var finns [Linders] meningsfränder i dagens svenska debatt? Har den borgerliga vänstern blåst bort i högervinden?

Ur Linders första artikel under rubriken “Bygg ett vindskydd mot högerblåsten!” citerar jag:

Vi tror inte på utopier längre. Ingen av oss. Framför allt inte vänsterutopier.

Hos mig tvingar sig tanken fram: detta är den viktigaste orsaken till den så kallade högervågen i många länder. Vi lever i en besvikelsens tid. Och besvikelsen har mynnat ut i villrådighet […] Vi frestas att följa parollerna självförverkligande, sköt dig själv, satsa på dig själv. Det är det som är ”den nya individualismen”, den som i USA rent av har betecknats som narcissism.

Termen ”narcissism” kommer (vilket jag förmoda att den synnerligen lärde Erik Hjalmar Linder mycket väl visste) från legenden om den grekiske ynglingen Narkissos, som blev så förälskad i sin egen spegelbild att han drunknade i ett försök att famna dem. ”Självbespegling” är den svenska synonymen till ”narcissism”. Vad som antyds när man kallar ”individualism” (ny eller gammal) för ”narcissism” är alltså att om man satsar på sig själv, d.v.s. tar det fulla ansvaret för sitt eget liv, är det samma sak som att försjunka i självbespegling. – Lite längre fram i texten:

Man kan nu fråga varför det utopiska tänkesättet har avlidit. Svaret ger sig självt. Vi har alla samfällt sett så många utopier bryta samman. […] En våning nedanför den sönderfallande tron på utopier ruvar en annan rovgirig gam. Dess snart ihjältorterade offer är den märkvärdigt envisa förtröstan på ”framåtskridandet”, tron på ”framsteget” i sig, nära sammankopplat med tron på människan som art. […] Vi tillropar alltjämt varandra: Du måste ha framtidstro! Men ropet låter ihåligt, eftersom tusen fakta har urholkat även den förtröstan.

Vilka tusen fakta? Ja, han hänvisar till några böcker: Georg Borgströms Jorden – vårt öde, en bok som handlar om att jorden kommer att gå under av livsmedelskris och överbefolkning; Rachel Carsons Tyst vår, boken som ledde till att DDT förbjöds och malarian, som varit nästan utrotad, kom tillbaka; och Romklubbens Tillväxtens gränser, en bok som också varnade för överbefolkning och dessutom handlade om att jordens oljetillgångar snart skulle ta slut. – Viss kritik mot dessa böcker har kommit, men dem avfärdar Linder med att det ”mest kom från ekonomernas håll”.

Vilka växlar (eller omloppsmedel) drar han då på den tidens domedagsprofetior?

Och efter den betan kom tvivlen smygande – inte just tvivel på allt vad vetenskap-teknik hette eller på möjligheten att med dess hjälp nå exakta kunskapsresultat, utan på själva vår mänskliga förmåga att begripa sammanhanget mellan (eller bakom) våra egna rön. För att inte säga våra egna sällsamma bragder. {…] Mycket riktigt blev det väl sedan under 70-talet som alldeles påtagliga olycksrapporter började strömma fram, bekräftelser på de hot vi själva i vår framstegsiver hade skapat. Vårt universalverktyg hade varit industrialismen, det stora framstegsbeviset, som både Marx och de flesta företagare och ekonomer hade räknat som själva autostradan mot en ljus framtid.

Idag skulle Linder helt visst talat sig varm om den globala uppvärmningen – eller, förlåt, klimatförändringarna ska det visst heta i stället. Men när det här skrevs var det fortfarande en ny istid domedagsprofeterna brukade varna för.

Vad som därmed steg fram för människors ögon var inte längre en bild av den sällsamt välutrustade djurart, människan, som helt rättvist gjort sig till naturens och jordklotets herre, utan i stället en mycket bristfull mänsklighet som vältrade sig i övermod.

Linder var religiös och såg säkert ”självförhävelse” som människans stora synd och måste mana till insikt om vår bristfällighet.

Sedan följer en utläggning om darwinismen och dess utlöpare, socialdarwinismen. Jag saxar vidare:

Det allra mest smittande var nog föreställningen att allt som har tillkommit senare också är bättre.

Vilket förstås inte med nödvändighet är sant.

Dock är det väl ovisst om en idé av denna typ hade kunnat växa ut till ett helt tidevarvs livsåskådning […] om inte industrin hade bjudit på ”framsteg” av sådan art att folk kunde uppleva dem i sin vardag – elljuset, telefonen, bilen …

Varför ”framsteg” inom citationstecken här? Men om inte Linder till fullo uppskattar elljus, telefoner och bilar, så borde han väl ändå ägna en tacksamhetens tanke till Gutenberg, för utan boktryckarkonsten hade det aldrig funnits någon tidning som Dagens Nyheter att framföra hans tankar i, inte heller några bokförlag som kunnat publicera hans vittomfattande litteraturhistoriska författarskap. Han hade fått pränta ned sina tankar med gåspenna i skenet av vaxljus, och i ett enda exemplar; ville han få vidare spridning av dem fick han lita till att andra skrivare gjorde avskrifter av dem.

Till slut några citat utan kommentar:

Tillämpad på människan blev idén till högmod, tillämpad på samhället blev den lätt till politisk utopism. […]

Vi får dras med blåsten [d.v.s. ”högerblåsten”] länge. Men vi kan sätta upp vindskydd! Inte låta oss virvla med som löv. Till skyddet hör insikten om att även i blåsten bor en utopi, en dröm om marknadskrafternas fria spel. Den har bevars ett gammalliberalt ursprung … 1700-talsmodellen! […]

Det finns alltjämt socialliberala värden som inte får svikas. Konkreta framsteg kan göras utan någon naiv framstegstro som sin motor. Missförhållanden kan avskaffas, orättvisor rent av utrotas. […] Sköt dig själv (med bibetydelsen strunta i helheten) är i vissa lägen en hygglig paroll, men som generell regel avskyvärd.

$ $ $

Den andra uppsatsen i serien hade den långa rubriken ”Vårt enda hopp anno 1985: Människans gåva att rätta misstag” och handlade om John Stuart Mill.

Artikeln ska handla om en man som trodde på ”framåtskridande”, men inte alls var utopist – han bildade emellertid front mot härskande konservatism i England: en reformvänlig frihetsdyrkare.

Denne herre, John Stuart Mill, gav sig på att definiera friheten och skapade därmed ett frihetsbegrepp som kom att genomsyra både liberalism och socialdemokrati och påverkade författningarna i alla demokratiska länder. […]

Den bok det hela tiden gäller är On LibertyOm friheten – som utkom år 1859. Författaren hade redan dessförinnan, nämligen 1848 (Kommunistiska manifestets år), utgivit Principles of Political Economy – den sociala liberalismens ännu viktigare urkund, fast svårare och mindre läst. […]

Hans lära var utilismen, en radikal nyttofilosofi, som han formulerade i liberalen Jeremy Benthams efterföljd (”största möjliga lycka åt största möjliga antal”). […]

Sedan följer ett antal välbekanta fakta, som att han var son till James Mill, att han började lära sig grekiska redan vid tre års ålder, att han ibland klagade över att detta gjort honom ”alltför intellektuell” och skadat hans känsloliv, att han så småningom gifte sig med Harriet Taylor, att äktenskapet var lyckligt, och att hans hustru utgjorde ett stöd och en inspirationskälla för honom. – Sedan, om förhållandet mellan styrande och styrda:

Oavsett vem som styr, monark, president eller valda representanter, ska de styrda ha sina rättigheter, slår Mill fast. Rättigheterna är inte självklara, inte naturfödda – de ska härledas ur det helas väl och de mångas ”lycka”. Vad är då ”det hela”? Givetvis samhället, det mänskliga samspelet, den stora ömsesidigheten. Förutsättningen för individens lycka är dock frihet.

Att individens rättigheter ska härledas ur ”det helas” eller ”samhällsgemenskapens” väl eller ve är förstås – för att använda ett kantianskt språkbruk – en omkastning av rangordningen mellan maximerna.

Att göra denna frihet obegränsad vore emellertid att tro människan om för mycket. Gränsen är nästan det viktigaste Mill har på hjärtat (även vid jämförelse med äldre liberaler), och var ska den dras? Jo i den punkt där den enes frihet går den andres för när.

Jomen visst. Är det här något nytt för oss objektivister och laissez-faire-liberaler? Det innebär att vi inte har rätt till en självmotsägelse. Rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter den egna lyckan gäller inte bara för mig, den gäller för alla. Kränker jag någon annans rätt till liv (genom att ha ihjäl honom eller på annat sätt förstöra hans liv) kan jag inte sedan inför domstol åberopa samma rätt för egen del. Och det här är ju rena skåpmaten för oss objektivister och laissez-faire-liberaler. Inte behöver vi John Stuart Mill för att inse detta? Och jag undrar om han verkligen var den förste att identifiera denna princip.

Adam Smith hade önskat full (ekonomisk) frihet, och Manchesterliberalismen på 1820-talet hade gått ännu längre – det blev ”den osynliga handens” princip, den som skulle ställa allt till rätta både under och efter krafternas fria spel.

Det här är ju sant, men man måste ju fråga sig vad fan karln egentligen menar med att nämna det just här. Skulle Adam Smith och Manchesterliberalerna ha menat att ”full ekonomisk frihet” också innefattade frihet till sådana ”ekonomiska transaktioner” som består i stöld, rån, bedrägeri och sol-och-vår? Säkert inte; men Linder vill förmodligen att vi ska tro just det, och att en mer ”social” liberalism i Mills anda är det enda ”vindskydd” vi har mot sådant.

Sedan följer en utläggning om Mills syn på yttrandefrihet, som jag inte har något att invända emot. Och allra sist något om Mills uppfattning att produktionen av rikedom bör lämnas åt privat initiativ, men att det är helt annorlunda med fördelningen av rikedomen: att den välförtjänt rike inte ska få behålla sin rikedom, utan att den ska ”omfördelas”, m.a.o. skänkas bort till de som inte har förtjänat den.

$ $ $

Så följer en tredje uppsats under rubriken ”Hyperförnuft kontra mänsklighet”, varmed, får man anta, menas att det är omänskligt att vara alltför förnuftig. Men den handlar huvudsakligen om hur föråldrad den s.k. nyliberalismen är:

Det är fråga om en föråldrad liberalism, desavouerad, möglig och odugligförklarad sedan snart 150 år.

Men om nu felet med laissez-faire-liberalismen är att den är äldre än socialliberalismen, hur går det ihop med Linders tidigare ifrågasättande av ”föreställningen att allt som har tillkommit senare också är bättre”?

Strax därefter följer ett i sanning märkligt uttalande:

Han [Adam Smith] var inspirerad av Frankrikes borgerliga revolution, som i ”tredje ståndets” intresse hade riktat sig mot adelsmakt-envälde och framför allt begärt frihet.

Någon borde ha påmint Linder om de relevanta årtalen. Wealth of Nations kom ut 1776, tretton år före Franska revolutionen (och Smith hade förmodligen arbetat på boken i åtskilliga år dessförinnan). Smith dog 1790, året efter Franska revolutionens början. Han hade alltså ett år på sig att bli inspirerad av den, för att inte tala om att han hade måst teckna ner sin tankar om den också.

Kanske är detta bara fråga om en olycklig formulering. Smith kan ju ha inspirerats av franska upplysningsfilosofer. Han var säkert, i viss mån, inspirerad av fysiokratiska ekonomer; han avvisar visserligen fysiokratin, men han föredrog den i alla fall framför merkantilismen.

Linder travar vidare i de socialliberala ullstrumporna:

Det var från honom [Adam Smith] som den så kallade manchesterliberalismen lyfte arv. Man kom att kalla dess system Laissez aller (Låt gå) […] Det var denna riktning som Bertil Ohlin och hans socialliberala meningsfränder ansåg så djupt otillräcklig.

Härnäst kommer det allra värsta; värst eftersom det är så djupt ohederligt:

Vad de då förbiser är att redan Smith kunde urskilja vissa risker som hade med full frihet att göra. Radiomannen Erik Fichtelius drog nyligen fram ett frapperande Smithcitat ur glömskan:

Folk som är verksamma inom en och samma bransch kan inte träffas, om det så vore bara för nöje och förströelse, utan att deras umgänge slutar i någon konspiration mot det allmänna bästa, eller i någon hemlig överenskommelse att höja priserna.

Det här är inte alls framdraget ur någon glömska. Det är i själva verket det enda i hela Wealth of Nations som socialliberaler någonsin bryr sig om att citera. – OK, jag överdriver kanske en liten aning …

Men de rycker detta ur ett sammanhang som de är blott alltför angelägna att begrava i glömskan och låtsas som om det aldrig sagts.

Så här lyder hela stycket (i Dagmar Lagerbergs översättning från 1994):

Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna. Det är visserligen omöjligt att förhindra sådana sammankomster genom någon lag som både vore möjlig att verkställa och möjlig att förena med frihet och rättvisa. Men även om lagen inte kan hindra att människor som tillhör samma yrke någon gång kommer samman bör den inte göra något för att underlätta sådana sammankomster, än mindre för att göra dem nödvändiga. (Den osynliga handen: Adam Smith i urval, s. 00; kursivering och fetstil mina.)

Vad Adam Smith främst vänder sig emot är inte att näringsidkarna konspirerar med varandra, utan att dåtidens lagar underlättar, ja rentav nödvändiggör sådana sammankomster. Hans måltavla är skråväsendet, vilket framgår av de närmast följande styckena i boken.[1]

Men tillbaka till Linders egen text:

Vad är nu innebörden av Mills ”Principles”? Han hade förmodligen själv trott på ”den osynliga handen”, och fortfarande ansåg han att produktionsprocessen följde lagar som närmast hade en naturlags karaktär. Men nu ville han studera fördelningen av produktionsresultaten. [Linders egen kursivering.] Om den, menade han nämligen, kan människorna själva fritt besluta enligt samvete och rättvisebegrepp.

Ska vi ta det här lite långsamt? Produktionsprocessen är också den ett resultat av människors fria beslut. En företagare beslutar fritt att börja producera någon viss vara eller tjänst. Har han inte ett tillräckligt eget kapital, vänder han sig till en bankman, som (efter moget övervägande) fritt beslutar att investera i projektet. Företagaren beslutar fritt att skaffa de behövliga maskinerna och den behövliga arbetskraften; och (så länge arbetsmarknaden är fri) beslutar vissa arbetare dritt att ta den anställning som erbjuds.

På vad sätt motsäger detta att ”produktionsprocessen [följer] lagar som närmast [har] en naturlags karaktär”? Hur fritt företagarens eller bankmannens eller arbetarens beslut än är, måste de alla ta hänsyn till lagen om tillgång och efterfrågan och till prismekanismen som balanserar tillgång och efterfrågan. Företagaren kan inte ta ut ett pris som är så lågt att produktionskostnaderna inte täcks, eller ett pris som är så högt att varorna inte blir sålda. Arbetaren kan inte acceptera en lön som håller honom på eller under svältgränsen, men kan inte heller begära en så hög lön att ingen har råd att anställa honom.

George Reisman har noterat att ett av bevisen för att det finns ekonomiska lagar – och att de rentav har samma existentiella status som fysikens lagar – är just statens ideliga försök att åsidosätta dessa lagar och det faktum att dessa försök alltid misslyckas. Se Capitalism: A Treatise on Economics, s. 188.

Så vad kan Linder rimligen mena med att ”produktionsprocessen” är ofri, men ”fördelningen av produktionsresultaten” fri och endast bunden av ”samvete och rättvisebegrepp”? Rimligen att det är orättvist och rent av samvetslöst att låta producenten ha ett ord med i laget om hur hans rikedom ska fördelas. Det ska i stället staten, de folkvalda representanterna, bestämma.

Detta är förstås inte – och Linder påpekar det också – inte fullständig socialism utan bara ”nästan socialism”. Fullständig socialism exproprierar också produktionsmedlen; ”nästan-socialismen” eller ”liberalsocialismen” nöjer sig med att expropriera och omfördela produktionsresultaten.

Åter till det där hyperförnuftet som nämndes i artikelrubriken:

Det råder alltså en spänning mellan det hyperförnuftiga [m.a.o. det alltför förnuftiga] och det mänskliga (där begreppet rättvisa hör hemma).

Så rättvisa hör inte hemma hos förnuftet – eller i varje fall inte om förnuftet blivit alltför förnuftigt?

Det är hyperförnuftet [d.v.s. det alltför förnuftiga förnuftet] som vunnit mark vid utopiernas fall. Men också detta slags [alltför förnuftiga] förnuft har sin människosyn. Låt oss granska dilemmat. Om utopier är omöjliga, om vårt livs villkor eller den mänskliga naturen lägger krokben för alla riktigt högtflygande planer, då ligger den tanken onekligen nära: Vad i hela världen har vi att hålla oss till utom just denna mänskliga natur? [Linders kursivering.] Den är som den är. Detta är i och för sig ingen oförnuftig paroll, och den stämmer med kristendomens förkunnelse att människan är bristfällig. [Min kursivering den här gången.]

Lite längre fram beskriver han ”den nya individualismen” så här:

Satsa på dig själv! – underförstått: din egen styrka och brutalitet, i vilken uppfattning faktiskt döljs ett förakt för svaghet.

Detta är alltså det enda sätt att ”satsa på sig själv” – att t.ex. starta ett eget företag, med alla de både möjligheter och risker det innebär – som Linder förmår tänka sig: brutalitet och förakt för svaghet. Tycker allt Linder borde prata för sig själv här …

Mer i samma stil följer, och att kommentera det blir mest upprepningar. Men han slutar med att det socialliberala budskapet

… var i sin grund släkt med de av kristendomen omhuldade begreppen rättfärdighet – och kärlek.

Och jag ska nog inte utbreda mig alltför mycket om den kristliga ”kärlekens” innebörd – det har jag gjort förr.

$ $ $

Så till den fjärde och avslutande artikeln, som har rubriken ”Än är den borgerliga vänstern inte utplånad!” Men det enda jag finner värt att kommentera är detta:

Ingen människa är fri från egoism, ingen folkgrupp saknar egenintresse.

Återigen alltså egoismen som det uronda, egenintresset som det stora hindret.


Det här blev en väldigt lång inledning. Nu till vad jag skrev år 1985. Först mitt brev till Arne Ruth:

Jag finner att jag måste fatta pennan i anledning av Erik Hjalmar Linders artikelserie ”Liberal i högervirvlar”, så att jag åtminstone har sagt någonting och gjort någonting, även om det förmodligen är lika fåfängt och lika resultatlöst som alla andra försök att sticka hål på svenska propagandaballonger.

Hur kan Du för det första påstå att nyliberalismen idag dominerar debatten? Varenda gång jag öppnar en svensk större dagstidning eller en debattidskrift eller knäpper på ett samhällsprogram på radion, stöter jag på ett fördömande av nyliberalismen, vanligen slappt och oartikulerat, men aldrig ser jag någon som ställer sig upp och försvarar nyliberalismen eller ens förklarar vad den går ut på. Såvitt jag kan se har det skett en markant förändring härvidlag sedan termen först lanserades för fyra-fem år sedan, för då användes termen åtminstone som ett slags honnörsord av SAF och SvD, men idag tycks de inte ens vilja ta ordet i sin mun. Idag används det endast för att i största allmänhet fördöma moderaternas politik. Så om nyliberalismen dominerar samhällsdebatten måste det vara i samma mening som en tjur dominerar en tjurfäktningsarena – som det av alla överenskomna slaktoffret.

(Jag har personligen aldrig varit någon varm anhängare av termen ”nyliberalism”, och detta just därför att den är så vag och tycks kunna betyda vad som helst, från Ayn Rand till Staffan Burenstam-Linder – men det är väl just denna vaghet som gör den till ett så förträffligt skynke i den offentliga tjurfäktningen.)

Och hur kan Du påstå att det är nödvändigt att ”bygga ett vindskydd” mot nyliberalismen (eller mot ”högerblåsten”, som Du och Linder tydligen identifierar med nyliberalismen)? Såvitt jag kan se är ni redan som det är absolut skyddade och inte utsatta för några risker för tvärdrag och ty återföljande utvädring. Alla vindskydd som behövs är såvitt jag kan se redan fullt utbyggda och väl fungerande.

Linder ägnar stort utrymme åt att presentera John Stuart Mills teorier, varav en hel artikel åt hans syn på yttrandefriheten. När det gäller Mill gör man klokt i att notera hans värdehierarki. Mill utgår från den samlade samhällsnyttan som det högsta värdet och försvarar yttrandefriheten med argumentet att den gagnar samhället som helhet. Detta sätt att resonera kommer i praktiken inte att leda till full yttrandefrihet (helt oavsett Mills egna intentioner, som säkert var de bästa). För om samhällsintresset är det överordnade, så kommer yttrandefriheten inte att sträcka sig längre än samhällsintresset (eller dess uttolkare) tillåter. Dagens Nyheter kommer t.ex. inte att medge en fullständig och uttömmande diskussion av Mills egna idéer, utan på sin höjd en ytlig skärmytsling.

Det är t.ex. fullt möjligt att Carl-Johan Westholm får komma till tals och säga att Mill kan ges en bättre, mera ”nyliberal” uttydning. Det är ännu mera möjligt att Torbjörn Tännsjö får komma till tals och säga att Mill kan ges en betydligt värre, mera totalitär uttydning (som han har gjort i andra sammanhang tidigare, exempelvis i SvD 20 maj 1981). Men vad som inte kommer att kunna sägas är att Tännsjö dragit de ondskefulla, men logiska konsekvenserna av Mills välmenta resonemang – och att detta bör leda oss till att granska och förkasta fundamenten för Mills försvar för yttrandefriheten. Ingen kommer att få säga att kollektivistisk utilitarism inte är någon bra ersättning för teorin om oförytterliga mänskliga rättigheter. Det skulle vara att släppa in högervindarna och riskera att de med möda uppbyggda vindskydden raseras.

Den andra delen av Mills läror som Linder tar upp är att han gjorde den äldre ekonomiska liberalismen (med rötter hos Adam Smith) ”föråldrad”. Jag anser verkligen att skillnaderna mellan Smith och Mill är värda en ingående principiell diskussion. Men det sätt på vilket denna diskussion i allmänhet förs är det ytligast tänkbara. Det går till så att en ”nyliberal” ställer sig upp och säger ”Se på Adam Smith! Han sade att marknadskrafterna skulle lämnas fritt spel”, och sedan ställer sig en ”socialliberal” upp och säger ”Ja, men titta på Stuart Mill då! Han sade att marknadskrafterna behövde tyglas”. Längre än så når aldrig diskussionen, och det blir aldrig mer än en fråga om auktoritet mot auktoritet.

Och inte för att jag vill nedvärdera skildringar av John Stuart Mills levnadsöde – men jag kan inte se att laissez-faire-doktrinen på något sätt är vederlagd genom att man än en gång redogör för saint-simonismens inflytande på Mill, eller än en gång talar om att Mill hade ett lyckligt äktenskap.

Jag tycker inte att jag kritiserar Linder orättvist här. För Linder lämnar en utförlig, lärd och (såvitt jag kan bedöma) korrekt beskrivning av Mills ståndpunkter – och ställer den mot en beskrivning av Smith som är ytterst skissartad (och dessutom i ett väsentligt avseende oriktig, vilket jag strax återkommer till). Nettoeffekten är att läsaren bibringas intrycket att Mill verkligen gjort Smith ”föråldrad” – fast han i verkligheten bara gjort Mill så stor och Smith så liten att Mill får skymma undan Smith.

Jag ska alltså ta upp en detalj som är direkt felaktig. Linder citerar Adam Smiths berömda passus om näringsidkare som gaddar sig samman för att höja priserna, och påstår att det är räddat ur glömskan! Hur då räddat ur glömskan? Ur vilken glömska? Såvitt jag kan se är detta nästan det enda Smith-citat som är allmänt känt i våra dagar. Det dras fram så ofta som det någonsin är möjligt för att visa att ”Adam Smith minsann också var medveten om den fria marknadens vådor”. Men det citeras ur sitt sammanhang och ges en tolkning som är raka motsatsen till den Smith själv åsyftade. Smith tog det som ett argument för att ge arbetarna samma rätt att slå sig samman i intressegrupper som näringsidkarna redan hade, men detta är inte vad hans moderna uttydare lägger in i citatet. De tar det som ett argument för tygling av marknaden. (Linder tar det som försvar för inrättande av en näringsfrihetsombudsman.) Vad som fallit i glömska är inte Smith-citatet som sådant, utan de närmast efterföljande meningarna i Smiths text, där han klart tar avstånd från varje tanke på inrättande av NO, Marknadsdomstol eller liknande, och där han lägger skulden för missförhållandet på den då rådande statsinterventionismen. Den bortglömda fortsättningen på citatet lyder:

Visserligen är det omöjligt att förhindra sådana sammankomster genom en lag, som vore förenlig med frihet och rättvisa. Men om också lagen inte kan förhindra folk av samma yrke att ibland komma samman, bör den inte göra något för att underlätta sådana sammankomster, ännu mindre göra dem nödvändiga.

Om hrr Linder och Erik Fichtelius talar om att rädda citat ur glömskan och samtidigt tiger om det omgivande sammanhanget, därför att det inte svarar mot deras egna syften, då talar de faktiskt inte rakt och ärligt.

(Jag har själv tagit upp detta ämne tidigare i ett inlägg i Liberal Debatt 82:4, som Du kan kolla om Du har lust. Du kan gärna kolla det replikskifte som följde också.)

Vad gäller frågan om den ”borgerliga vänstern” eller ”socialliberalismen” håller på att blåsa bort i högervindarna, så kan det knappast bero på att de inte håller fast ordentligt i den socialliberala fanan. Tvärtom förefaller de klamra sig fast vid den med en egendomlig desperation. Man ser aldrig en socialliberal markera ståndpunkt mot nyliberalismen, eller en folkpartist mot moderaterna, utan att tala om ”socialt ansvar”, ”omsorg om de svaga”, etc. Problemet är att slagorden fungerar som besvärjelser och att det inte tycks finnas någon täckning för dem. ”The Mill has run out of grain”, om man vill vitsa.

Socialliberalismens bankrutt demonstrerades i mina ögon (eller öron) tydligt av en radiointervju som gjordes 1978 med Ola Ullsten, vid den tid då han var Sveriges invandrarminister, där han skulle försvara invandringsstoppet mot assyriska flyktingar. Jag kan inte minnas den exakta ordalydelsen, men kontentan var att om vi tar emot flyktingar så måste vi göra allt möjligt för dem, bekosta deras utbildning, ge dem arbetslöshetsunderstöd, föräldrapenning, pensioner – hela det sociala köret – och eftersom det skulle kosta för mycket, måste vi vara restriktiva med att ta emot dem. Betänk implikationerna! Om vi inte kan ta socialt ansvar – totalt socialt ansvar, från vaggan till graven i känd svensk välfärdssocialistisk anda – då ska vi inte hjälpa de nödställda alls! Inte ens ge dem en fristad undan förföljelse, även om det är det enda de har bett om! Bättre en säker död i Turkiet än ett osäkert liv i Sverige! (Det är sant att en moderat eller socialdemokratisk invandrarminister knappast skulle ha tagit en annan ståndpunkt än Ullsten, men vad som är signifikativt är att en sann liberal som ömmar för de svaga och utsatta här i världen borde förespråka fri invandring och inte använda det ”sociala ansvaret” som en spärr. Det är också signifikativt att folkpartiet strax efteråt valde Ullsten till partiledare – och att Olle Wästberg, en av de få ledande folkpartister som gick emot Ullsten i assyrierfrågan, blev betecknad som ”isolerad” inom folkpartiet.)

Detsamma kan sägas om en av folkpartiets ”hjärtefrågor”, u-hjälpen. Folkpartiet tror sig vara dubbelt så liberala som alla andra genom att tala för en fördubbling av det svenska biståndet. Observera att det är själva siffran som har ett symbolvärde, inte biståndets inriktning. Två belysande exempel:

Tanzania är en av de största mottagarna av svenskt bistånd. Det inses numera allmänt att Nyereres socialistiska experiment inte har lett till några förbättringar, utan tvärtom bidragit till att utarma landet. Jag tror nog att de flesta folkpartister håller med om detta (de har ju i alla fall Andres Küng som kan tala om det för dem), men det skulle inte hindra dem från att ge dubbelt så mycket till Nyerere för att fortsätta sina experiment. Så länge siffran betyder allt, inriktningen intet, är detta fullt logiskt.

Vietnam är ett ännu mera flagrant exempel. När Vietnam började jaga ut sina bästa och driftigaste medborgare på havet i slutet av 70-talet, då hade vi kunnat markera vår ståndpunkt och samtidigt göra en verkligt humanitär insats med ganska enkla medel: vi kunde ha stoppat allt bistånd till Vietnam och överfört alla dessa resurser till hjälp åt båtflyktingarna. Men ingen socialliberal har någonsin ens drömt om att framföra ett sådant förslag. Ingen annan har drömt om det heller (utom jag, men jag är förstås en rå, brutal, cynisk nyliberal), men poängen är att det inte finns någon som helst substans i våra socialliberalers tal om att skydda de svaga mot de mäktigas intrång. Och när substansen är borta, då tjänar det föga till att rassla med skalet i vindarna (det må vara högervindar eller havsstormar).

Därmed sätter jag punkt för denna fåfänga och resultatlösa epistel. Jag ser med förväntan fram mot den kommande tystnaden på Dagens Nyheters kultursida.

Eskilstuna 11 juni 1985
Per-Olof Samuelsson

Arne Ruths svar:

Tack för Ditt innehållsrika brev. Nog tycker jag att det förekommer ett och annat försvar för nyliberalismen i svensk debatt, inte bara i Svenska Dagbladet och SAF-tidningen. Men kanske är Dina krav på vad som skall gälla som nyliberalism så pass rigorösa att – låt oss säga Bertil Östergren – för Dig gällde som en välfärdssamhällets vapendragare. Hur som helst, vi välkomnar en fortsatt debatt om de frågor som restes av Erik Hjalmar Linder. Som Du kanske sett har huvudfrågan blivit synen på Adam Smith – en artikel som invänder mot Linders tolkning av Mill är på väg. Jag kan naturligtvis inte lova Dig att vi tar in det Du eventuellt skriver i frågan, men jag försäkrar Dig att jag skall läsa det utan förutfattade meningar.

Artiklarna som Ruth hänvisar till var dels en av nationalekonomen Bo Sandelin, som påpekade att det finns en mängd avsteg från laissez-faire-principen hos Adam Smith (sant), dels en av Einar Eriksson (som skrivit en bok, Klassisk demokratiteori, som bl.a. behandlar Mill), som påpekade att Mill var långtifrån så socialliberal som han ofta utmålas (också sant).


Och så det genmäle som blev publicerat i Nyliberalen (nummer 2, 1986):[2]

För en tid sedan publicerade Dagens Nyheter en (i varje fall volymmässigt) tung artikelserie av Erik Hjalmar Linder under rubriken ”Liberal i högervirvlar”. Avsikten tycks ha varit tvåfaldig: dels att mana fram en pånyttfödelse av den socialliberala idétraditionen med rötter hos Mill och Ohlin, dels att (med rubriksättarens ord) ”bygga ett vindskydd mot högerblåsten”. Denna högerblåst visar sig vid ett närmare studium vara identisk med den fruktade s.k. nyliberalismen, vars isande vindar hotar att föra oss tillbaka till den industriella revolutionens barndomsperiod, komplett med barnarbete i fabrikerna.

Eftersom jag själv befinner mig nära nyliberalismens stormcentrum (närmast manifesterad i den rikstäckande idétidskriften ”Nyliberalen” med ett 50-tal prenumeranter), har jag ett något annorlunda perspektiv på det här med vindskydd. Jag ser nämligen inget annat än vindskydd så långt ögat når – väl byggda, bastanta, oomkullrunkeliga. Om man bortser från lokalpressens insändarsidor och ett par ytterst sällsynta undantag (av vilka det mest prominenta är Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje) är det så gott som omöjligt att här i landet föra en nyliberal uppfattning till torgs. Våra storstadsdrakar lånar hellre sitt spelutrymme åt extrema diktaturförespråkare som Göran Therborn, Torbjörn Tännsjö eller Alexander Bovin än de tar in ett inlägg från en radikal nyliberal (och SvD är på den punkten inte ett dugg bättre än DN). Så här utifrån måste man gissa att vindskydden skyddar ett många sekler gammalt lager av damm – och att rädslan för utvädring i själva verket är en rädsla att kvävas av dammet, ifall det verkligen skulle börja virvla.

När jag talar om ”radikala nyliberaler” använder jag givetvis termen nyliberalism i en snävt sekteristisk bemärkelse. Jag talar alltså inte om de mullrande propagandaåskor som för ett par år sedan utgick från Svenska Arbetsgivareföreningen och som nu sakta håller på att tona bort. Eller om de slätkammade unga män som tassar omkring i Moderata Samlingspartiets partikanslier och gör karriär på att tala om minskat politikerinflytande. Jag talar om de få som har något nytt att säga – eller något gammalt, 1700-talsmässigt att säga på ett nytt sätt.

Jag fattade emellertid inte pennan för att skriva en litania utan för att göra en analys. Litanian var bara analysens propedeutik.

Erik Hjalmar Linder bygger upp sin artikelserie på kontrasten mellan de båda liberala portalfigurerna Adam Smith och John Stuart Mill. Men han gör det på ett sätt som får Mill att framstå som en jätte och Smith som en dvärg. Presentationen av Mill är ingående och tar fasta på väsentligt tankegods, medan Smith avhandlas skissartat och dessutom inte särskilt vederhäftigt.

För att illustrera detta senare skulle jag vilja gå in på en del rätt närsynt textkritik. Jag antar att Linder som gammal litteraturhistoriker inte kan ha något emot det.

Det är några rader i Linders tredje artikel som jag har stirrat på under alltmer stigande förvåning:

Han [Smith] var inspirerad av Frankrikes borgerliga revolution, som i ’tredje ståndets’ intresse hade riktat sig mot adelsmakt-envälde och framför allt begärt frihet.

Jag har funderat och funderat, men jag kan inte komma fram till annat än att vad Linder här talar om är Franska revolutionen. Vad annars? Kan han ha menat encyklopedisterna eller fysiokraterna? En sådan tolkning skulle ge mening, men varför använder Linder i så fall termerna ”borgerlig revolution” i ”tredje ståndets” intresse? Jag kan ha fel, men det ser inte så ut att döma av texten.

Uppenbarligen har Linder inte gjort sig besväret att kontrollera publikationsåret för Smiths magnum opus (det kom 1776) eller ens att kolla mellan vilka år Smith levde (han dog 1790, bara ett år efter revolutionens utbrott).

Jag tar inte upp detta så mycket för nöjet att slå en professorskompetent idéhistoriker på fingrarna som för att visa med vilken nonchalans Smith blir behandlad av Linder. Det verkar inte som om han ens brytt sig om att konsultera en uppslagsbok, än mindre bedrivit några källstudier.

Ett annat exempel på samma nonchalans är följande: Linder citerar Smiths välbekanta uttalande om att näringsidkare alltid konspirerar för att höja priserna och har mage att påstå att det nyligen dragits fram ur glömskan. Jag tror att jag endast gör mig skyldig till en lätt överdrift om jag påstår att detta är ett av de få uttalanden av Adam Smith som fortfarande är ihågkomna. Varför just detta citat är så välbekant undandrar sig mitt bedömande; det finns en hel drös liknande giftigheter mot näringsidkarna i Wealth of Nations, som emellertid inte citeras.

Men det verkligt trista är det bruk Linder gör av citatet. Triumferande utropar han:

Och därför tillkom ju en näringsfrihetsombudsman

följt av tre tankeväckande små punkter, avsedda att säga allt.

Men detta är ju en ren förfalskning av Smiths ståndpunkt! Han nämner inte ett ord om någon NO eller någonting i den riktningen. Om man bara gör sig mödan att läsa nästa stycke i Smiths text, finner man att han klart tar avstånd från alla sådana tankar. Och läser man ännu lite längre, ser man att Smith finner lösningen, inte i en inskränkning eller reglering av näringsidkarnas föreningsfrihet utan i en utvidgning av arbetarnas. Smith kämpade för arbetarnas rätt att bilda fackföreningar långt innan ordet ”fackförening” var uppfunnet.

Jag gillar egentligen inte den här sortens citatexercis, lika lite som jag gillar att dra upp maskrosor hemma på gården, men jag måste hänge mig åt den eftersom den tydligen är nödvändig. Det finns en benägenhet som jag finner mycket olycklig att inte läsa klassikerna för att finna de stora linjerna och vidga sin idéhistoriska horisont, utan bara slänga sig med lösryckta citat att använda som slagträn för idéer som man själv har försvurit sig åt.

Självfallet gör man sig skyldig till samma försyndelse, om man bara nämner ”den osynliga handen” och använder Smith som ett slagträ för ohämmad laissez-faire-kapitalism. För (som Bo Sandelin mycket riktigt påpekade i sitt svar till Linder) finns det betydande avsteg från laissez-faire-principen hos Smith, om än inte just de avsteg som moderna socialliberaler gärna vill pådyvla honom.

Vad som förtjänar att kommenteras är att uttrycket ”den osynliga handen” faktiskt bara förekommer en enda gång i Wealth of Nations, på en av de allra första sidorna. Det är verkligen egendomligt att man idag bara minns Adam Smith för denna klatschiga metafor och har glömt bort de över 900 sidor han använder för att förklara vad han menar med metaforen.

Vem känner t.ex. idag till Smiths analys av förhållandet mellan jordbruk, industri och handel (som i korthet går ut på att jordbruket måste blomstra innan industrin kan blomstra, och att industrin måste blomstra innan handeln kan blomstra)? Vem känner till hans analys av hur feodalsystemet har skadat jordbrukets utveckling? Och har någon gjort ett försök att tillämpa hans insikter på ett område där de verkligen borde vara tillämpbara, nämligen på u-ländernas problem?

Vem känner till Smiths syn på bankväsendet och hans varningar för alltför frikostig kreditgivning? Vem tillämpar idag hans djupa insikt om att pengars värde avgörs av hur mycket arbete som kan köpas för dem? Vem diskuterar överhuvudtaget hans insikter om arbetsdelningens roll i samhället, annat än i de mest ytliga och/eller marxifierade termer?

Wealth of Nations är en guldgruva av intressanta ekonomiska iakttagelser; den bör läsas som en sådan, inte som en serie trosartiklar. Men det enda moderna socialliberaler kan vaska fram ur denna guldgruva är ett argument för näringsfrihetsrestriktioner som inte ens finns där.

Efter denna långa utvikning tillbaka till Linder. Jag hoppas jag har lyckats visa att Linders presentation av Adam Smith är ytlig och missvisande. Men han använder också sin presentation för att backa upp ett ytligt och slappt påstående: att ”nyliberalismen” är ”en föråldrad liberalism, desavouerad, möglig och odugligförklarad sedan mer än 150 år”.

Det är svårt att hitta ens skymten av ett sakligt argument för detta påstående hos Linder; det enda han gör är att hänvisa till de båda stora socialliberala auktoriteterna: John Stuart Mill och Bertil Ohlin. Och vad har de sagt då, som är så desavouerande? Ohlin fann låt-gå-liberalismen ”djupt otillräcklig”. Det är allt. (Går man till Ohlins egen framställning av saken i ”Fri eller dirigerad ekonomi” får man inte heller några klara besked utan mest allmänna floskler av typen ”låt-gå-liberalismen är otidsenlig”, ”den levande tidsandan” fordrar statliga ingrepp, och liknande.)

Hos Mill har Linder fiskat upp idén att ”den osynliga handen” väl kan styra produktionen i rätt riktning men inte kan garantera en rättvis fördelning av produktionsresultaten. De rent ekonomiska aspekterna av denna Mills idé har bemötts rätt ingående av Ludwig von Mises i hans verk om socialismen, där han påpekar att denna gränsdragning mellan produktion och fördelning är tämligen godtycklig, och att det knappast låter sig göra att socialisera fördelningen av produktionsresultaten och samtidigt lämna deras framställning eller produktion åt den fria marknaden.

Det finns emellertid mera djupgående filosofiska aspekter på Mills socialliberalism. Adam Smith hade sin filosofiska utgångspunkt i en naturrättslig syn med rötter hos bl.a. John Locke. ”Den naturliga friheten” och ”tingens naturliga gång” är ofta återkommande begrepp hos Smith. Tyvärr är naturrättsliga resonemang mycket sårbara om de inte formuleras med yttersta precision, och ett filosofiskt vattentätt försvar för naturrätten har åstadkommits först i våra dagar, av Ayn Rand. Men, sårbar eller inte, vilade den förkättrade laissez-faire-liberalismen på en syn på människans rättigheter som naturgivna och oförytterliga. Det klassiska uttrycket för denna syn är förstås den amerikanska oavhängighetsförklaringen, som, nota bene, inte proklamerade människans lycka i ett vakuum, utan hennes rätt att sträva efter lycka.

Men hos Mill har denna rättighetsfilosofi gått förlorad. Mills läromästare Bentham är herostratiskt ryktbar för att ha sagt att de mänskliga rättigheterna är ”nonsens på styltor”. Bentham och Mill ersatte rätten med nyttan (därav benämningen utilism eller utilitarism på deras filosofi).

Det är förvisso inget fel på att eftersträva det nyttiga, bortsett från att ”nytta” är ett alltför snävt begrepp för att fånga in de mänskliga strävandenas mångfald. Den första invändning man måste rikta mot nyttofilosofin är rent begreppsanalytisk: nytta kan omöjligt vara ett slutmål för mänsklig strävan. Det ligger i själva begreppet ”nytta” att något är nyttigt för något ändamål; och att säga att nyttan är nyttig för nyttans skull är uppenbart att resonera i cirkel. (I sitt verk om utilitarismen kringgår Mill detta problem genom att behandla begreppen ”nytta” och ”lycka” som synonymer, men detta är lika uppenbart att göra våld på begreppen. ”Lyckan” kan rimligtvis eftersträvas för sin egen skull; ett liv i lycka eller t.o.m. en kort stund av lycka är något värdefullt i sig; ”nyttan” kan bara vara värdefull som medel i relation till något ändamål; och nyttan kan då rimligtvis inte läggas som måttstock på själva ändamålet.)

Men om Bentham och Mill hade nöjt sig med att rekommendera individen att göra det som var nyttigt för honom själv, hade de kunnat gå till historien som ett par snusförnuftiga, något knarriga egoister med en inskränkt syn på egoismen. Nu förenade de i stället sin nyttomoral med altruism och rekommenderade oss att inte sträva efter vår egen nytta (eller lycka) utan efter att maximera den totala nyttan (eller lyckan) i hela samhället.

Nu var förvisso även Adam Smith anhängare av altruismen, men han ansåg att ”den osynliga handen” i stort sett skulle förena egenintresset och allmänintresset. Man borde lugnt kunna eftersträva sitt eget bästa och låta det allmänna bästa ta hand om sig självt. Men på den punkten hade Mill diametralt motsatt uppfattning. Att eftersträva egen lycka var för honom lågt och simpelt; den enskilde borde vara beredd att offra både liv och lycka för att gagna den samlade samhällsnyttan.

För Mill är den samlade allmännyttan det högsta värdet, och individens egennytta, liksom principen om individens rättigheter, bedöms med allmännyttan som måttstock. Det finns ytterligare en aspekt av detta synsätt som jag måste ta upp, innan jag går vidare.

Det samlade allmännyttan är överhuvudtaget omöjlig att kalkylera; det finns helt enkelt alldeles för många okända och osäkra faktorer; det överstiger varje enskild individs förmåga att räkna ut konsekvenserna av varje sin handling för alla människor, födda som ofödda, från nu och till tidens ände. (Ponera t.ex. att jag ska försöka räkna ut de totala konsekvenserna av att skicka in denna artikel till Dagens Nyheter. Jag kan inte ens veta vilket intryck den kommer att göra på DN:s kulturredaktör och hur den kommer att påverka hans framtida tänkande och handlande; än mindre då hur den kan komma att påverka varje enskild läsares liv och leverne, om den mot förmodan skulle nå fram till läsekretsen; än mindre vad den kan göra för läsarnas barn och barnbarn i alla efterkommande led. Jag kan helt enkelt inte skriva med en sådan nyttokalkyl i tankarna; jag måste hålla mig till någon annan princip, t.ex. att inte sätta ljuset under skäppan.)

Men detta är inte allt, för vore det det vore det bara en lustighet. Men om allmännyttan accepteras som högsta värde, fastän den aldrig kan räknas ut, så finner allmännyttan alltid sina uttolkare. För att återgå till exemplet ovan: om DN:s kulturredaktör är en god milliansk utilitarist, måste han bedöma denna artikel just med ledning av denna nyttokalkyl för att avgöra om det är samhällsnyttigt att publicera den eller ej. Kalkylen är förstås lika omöjlig för honom som för mig, men det är ju trots allt han som har makten och han som fäller avgörandet. I själva verket kommer han att nödgas göra sin bedömning efter helt andra kriterier, men min poäng är denna: den utilitaristiska nyttomoralen ger i sig själv inga kriterier, och om den åberopas måste de verkliga kriterierna döljas.

Det är mot denna bakgrund man måste bedöma Mills berömda försvar för yttrandefrihet och individuell frihet överhuvud i Om friheten.

Om friheten har en hel del bra poänger. Det är t.ex. otvivelaktigt att en fri debatt är nödvändig för att man till fullo ska förstå sin övertygelse, även då den är sann, och att man inte kan säga sig ha uppnått full visshet om en sak, ifall man inte haft förmånen att konfronteras med alla tänkbara invändningar.

Men det är intressant att notera vilka gränser Mill sätter för friheten. Allmänt känd är hans princip att man bör ha rätt att göra allt som inte skadar andra. Detta är en alltför vag formulering, men den är i alla fall på rätt spår. Men han gör ytterligare en betydelsefull begränsning. Han säger att principen endast gäller för fullmyndiga medborgare, och från denna kategori frånräknar han inte bara omyndiga barn utan också ”sådana efterblivna samhällen där folket som helhet kan betraktas som omyndigt”. För sådana omyndiga folk ser Mill ingen annan framkomlig väg än tvång. ”Despotism är ett berättigat styrelsesätt när man har att göra med barbarer, förutsatt att målet är att förbättra dem och att medlen rättfärdigas genom att faktiskt leda till detta mål.”

Vem avgör i så fall vilka folk som är myndiga respektive omyndiga, och på vilka kriterier? Det är frestande att se Mills tankegång som ett uttryck för etnocentrism, möjligen rentav som anglo- eller eurocentrisk kulturimperialism. Men det filosofiska misstaget är djupare än så. Mill utnämner sig här till en av dessa allmännyttans uttolkare som står över själva frihetsprincipen och utifrån sin förment allomfattande utsiktspunkt definierar när den ska gälla och när den inte ska gälla.

Det är också intressant att notera på vilka grunder Mill tillerkänner individen frihet. Inte för att individen har rätt till frihet. Mill ”avstår från varje stöd för [sin] tankegång, som kan härledas ur idén om en abstrakt rätt såsom något åtskilt från nyttan”. Han förkastar varje egoistisk grundning av friheten; i själva verket är ett av hans argument att människan, om hon får utvecklas fritt, skulle bli mer altruistisk och mer beredd att tänka på medmänniskornas bästa utan egoistiska ”baktankar”. Friheten är för Mill inte en rättighet utan en tillåtelse som samhället kan tillåta sig ge individen, därför att den gör individen bättre i stånd att tjäna samhället. Återigen sitter Mill däruppe, högt ovan de individer han ömmar för, och dispenserar frihet och despoti: frihet åt engelsmän och amerikaner, för de är myndiga nog att använda sin frihet på ett samhällsnyttigt sätt; despoti för ryssar och afghaner, för de är barbarer som bara skulle missbruka friheten om de fick den.

Detta är den ruskiga sanningen om chefsideologen bakom slagord som ”frihet under socialt ansvar”.

Naturligtvis finns det inget logiskt skäl varför inte Mills försvar för despoti över barbarer skulle kunna utvidgas mycket mer och friheten i samma mån inskränkas. Allt hänger ju ytterst på vem man betraktar som ”barbar”. En politiker som betraktar näringslivets toppar som ”babianhannar” måste ju exempelvis betrakta despoti som ett lämpligt sätt att styra dem, så länge syftet är att ”förbättra” dem. En tidningsredaktör som betraktar nyliberalismen som ett utslag av en ”rå och brutal nyhöger” (det finns sådana redaktörer, tro det eller ej) kommer att ta detta som sitt refuseringskriterium; han kommer inte att falla för Mills resonemang om nyttan av ett fritt meningsutbyte, då ju detta endast gäller för civiliserade debattörer, inte för råa och brutala, vilka i stället bör frysas ut tills de bättrar sig och låter sina åsikter styras av sitt sociala ansvar.

Det finns, som jag nämnt, ett utvädringsargument hos Mill, och det bör vi ta fasta på. Men det finns också starka argument för byggande av hållfasta vindskydd.

Riv dem!

Eskilstuna 6 september 1985
Per-Olof Samuelsson


[1]) Det skulle bli för långt att citera dessa stycken i själva texten, så jag tar det i en fotnot:

En bestämmelse som tvingar alla dem som tillhör samma yrke i en viss stad att skriva in sina namn och adresser i ett offentligt register underlättar sådana sammankomster. Den förenar individer som kanske annars aldrig skulle bli bekanta med varandra och ger var och en inom yrket en anvisning om var han kan finna varje annan utövare av det.

En bestämmelse som ger dem som tillhör samma yrke rätt att beskatta sig själva för att dra försorg om sina fattiga och sjuka, sina änkor och faderlösa, gör sådana sammankomster nödvändiga genom att erbjuda yrkesutövarna ett gemensamt intresse att sköta.

Ett skråväsende gör inte bara sådana sammankomster nödvändiga utan låter också majoritetens beslut vara bindande för alla. Inom en fri näring kan ingen giltig organisation upprättas utom genom frivilligt samtycke av varje enskild hantverkare, och organisationen kan inte äga bestånd längre än varje enskild hantverkare fortsätter att vara av samma mening. Majoriteten inom ett skrå kan utfärda en förordning med egna viten, som lär begränsa konkurrensen mer verksamt och mer varaktigt än varje tänkbar frivillig organisation.

Förevändningen att skrån är nödvändiga för att verksamheten skall kunna styras bättre är helt grundlös. Den verkliga och effektiva disciplin som utövas över en hantverkare är inte den som kommer från hans skrå utan den som kommer från hans kunder. Det är rädslan för att kunderna skall sluta att anlita honom som avhåller honom från svindlerier och motverkar försumlighet. Ett exklusivt skrå måste med nödvändighet försvaga kraften av denna disciplin. En särskild krets av hantverkare måste då anlitas, antingen de sköter sig väl eller illa. Det är på grund av detta som det i många städer med skråprivilegier inte går att uppbringa några hyggliga hantverkare ens inom vissa av de nödvändigaste yrkena. Om man vill ha sitt arbete någorlunda väl utfört, måste det göras i utkanterna av staden, där hantverkarna saknar exklusivt privilegium och därför inte har något annat än sitt rykte att falla tillbaka på, och man måste sedan smuggla in produkten i staden så gott sig göra låter.

Det här var något helt annat än vad Erik Fichtelius, Erik Hjalmar Linder och andra liberalsocialister – förlåt, socialliberaler – vill pådyvla Adam Smith!


[2]) Jag skickade först inlägget till Arne Ruth med orden:

Du har lovat att läsa det här inlägget utan förutfattade meningar. Hoppas Du går i land med det.

Men något svar fick jag aldrig.

Annonser