Filosofiska smulor

Det följande publicerades som ”nätnattväktare” i mars 2010.

Titeln är plankad från Søren Kierkegaard som skrev en bok med denna titel. (Han skrev också en Avslutande ovetenskaplig efterskrift till de filosofiska smulorna, som märkligt nog är dubbelt så lång som själva smulorna.) Jag tänker samla en del strödda reflexioner jag har gjort om problem jag stött på i filosofin. En alternativ titel vore Problemata, efter en skrift av Aristoteles där han räknar upp ett antal ännu olösta problem.

Jag har en mängd idéer som fortfarande s.a.s. befinner sig på ”embryonalstadiet”. Eftersom livet är begränsat (och jag redan nått en rätt aktningsvärd ålder), är det ju inte säkert att dessa embryon växer till uttömmande avhandlingar. Hellre än att abortera dessa små embryon lägger jag ut dem till allmänt beskådande. Men ni får ta dem just som embryon!

PS 2016: Mycket av detta är mindre embryonalt idag; så jag lägger in några länkar till annat jag skrivit senare.

1.      Kantsmulor

En grundläggande motsägelse i Immanuel Kants filosofi

Som ni förhoppningsvis känner till gjorde Immanuel Kant en grundläggande distinktion mellan tingen ”som de är i sig själva” och tingen ”som de framträder (eller ter sig) för oss”. Han har också ett fyndigt argument för att ”tingen i sig” faktiskt existerar. Det går ut på att ”framträdelser” eller ”företeelse” (den tyska termen är ”Erscheinungen”) implicerar att det måste finnas något som framträder eller ter sig. Men längre än så sträcker sig alltså inte vår kunskap om ”tingen i sig”, om vi ska tro Kant. För ordningen skull ska jag citera Kant själv:

I den analytiska delen av kritiken [av det rena förnuftet] bevisas att rum och tid endast är sinnliga åskådningsformer och alltså enbart betingelser för tingens existens som framträdelser, att vi inte har några förståndsbegrepp och därmed inte heller några element till kunskapen om tingen, utom i den mån som dessa begrepp kan ges en korresponderande åskådning, och att vi följaktligen inte kan ha kunskap om något föremål som ett ting i sig, utan endast i den mån som det är ett sinnligt åskådningsobjekt, d.v.s. som framträdelse. Härav följer sedan inskränkningen av all överhuvudtaget möjlig spekulativ förnuftskunskap till idel föremål för erfarenheten. Man måste dock noga lägga märke till att det därvid likväl alltid är förbehållet att vi även vad gäller dessa föremål åtminstone kunna tänka oss dem som ting i sig, om än inte vinna kunskap om dem. Ty annars skulle den orimliga satsen följa att det finns framträdelser utan något som framträder. (Kritik av det rena förnuftet, s. 70f i den svenska översättningen.)

Hängde ni med?

Det finns åtskilligt att ta upp i detta korta citat, men jag fokuserar på den sista meningen. Kant har förvisso lyckats bevisa något som ”vi objektivister” (eller ”vi aristoteliker”) betraktar som närmast axiomatiskt; nämligen att det existerar en yttervärld.

Men sedan kommer ju de där tolv (fyra gånger tre) kategorierna, som Kant menar är en ”apriorisk” förutsättning för all erfarenhet. (En tabell över kategorierna finns på s. 174 i samma bok.) En av dessa kategorier är ”existens–icke-existens”. M.a.o. att någonting antingen måste finnas till eller inte finnas till. Men kategorierna gäller bara för fenomenvärlden (vår värld av framträdelser eller företeelser), inte för tingen i sig själva! Men hur kan man då säga att ”tingen i sig” existerar? (Eller att de inte existerar, för den delen.) Detta är den grundläggande motsägelse jag ser hos Kant.

Vidare: sambandet mellan ett ”ting sig” och hur det ”framträder” eller ”ter sig” för oss måste rimligen vara ett kausalsamband. Men kausalitet (orsak och verkan) är också en av Kants kategorier, som alltså ska gälla för fenomenvärlden, inte för tingen i sig. Men om orsak och verkan bara gäller framträdelserna, inte de ting i sig som framträder för oss, hur kan det då gälla för sambandet mellan ting i sig och framträdelser? Återigen ser vi en motsägelse här.

$ $ $

En sak jag tagit upp förr men lika gärna kan upprepa här är att allt Kant kan bevisa med sin distinktion mellan ”ting i sig” och ”framträdelser” är att vi aldrig kan nå fullständig kunskap om ”tingen som de är”. Hur djupt vi än tränger, finns det alltid mer att veta. Detta faller under rubriken ”allvetande som måttstock” och är ett exempel på det förhoppningsvis välkända misstaget att tro att om vi inte vet allt, så vet vi ingenting alls.

$ $ $

Mer om Kant någon annan gång. – Ett av mina nätt och jämt påbörjade projekt är att masa mig igenom Kritik av det rena förnuftet, vilket, om tiden räcker till, kan föra fram till en slutgiltig vederläggning av Kants filosofi. (Risken för motsatsen – att jag skulle inse att Kant har rätt – betraktar jag inte som överhängande.)

En smula praxeologi

Ett annat av mina nätt och jämt påbörjade projekt har arbetsnamnet ”Praxeology refuted”, där jag ska försöka syna Mises filosofiska referensram i sömmarna; men ämnet är stort och komplicerat. Bara en kort iakttagelse:

Även Mises har ett fyndigt argument för yttervärldens existens:

From the praxeological point of view it is not possible to question the real existence of matter, of physical objects and of the external world. Their reality is revealed by the fact that man is not omnipotent. There is in the world something that offers resistance to the realization of his wishes and desires. Any attempt to remove by a mere fiat what annoys him and to substitute a state of affairs that suits him better for a state of affairs that suits him less is vain. If he wants to succeed, he must proceed according to methods that are adjusted to the structure of something about which perception provides him with some information. We may define the external as the totality of all those things and events that determine the feasibility or unfeasibility, the success or failure, of human action.

Något fel med resonemanget? Egentligen inte. Om det inte fanns någon yttervärld, skulle alla våra önskningar infrias automatiskt. Men nu finns det en yttervärld som gäckar alla våra önskningar, om vi inte tar den med i beräkningen. Så det enda fel jag kan hitta är att Mises här försöker bevisa något vi ändå vet: bevis för yttervärldens existens får man så fort man öppnar ögonen och tittar på den där yttervärlden.

Misesparadoxen

Ett av de problem objektivister har (eller åtminstone borde ha) med Ludwig von Mises är att han klär sina insikter i en kantiansk språkskrud (eller begreppsskrud). Han pratar precis som Kant om ”apriorikunskap”, och han kallar mänskligt handlande en ”kategori”, analogt med Kants egna kategorier.

Ayn Rand hävdade som bekant att Kant är objektivismens motpol, att ”i varje grundläggande fråga är Kants filosofi raka motsatsen till objektivismen” (Se uppslaget om Kant i The Ayn Rand Lexicon.) Men om Mises praxeologi grundar sig på Kant, då måste också den vara ”raka motsatsen till objektivismen”.

Så vad är paradoxen här? Jo, Ayn Rand hyste den största respekt för Mises och rekommenderade (låt vara med vissa förbehåll) hans skrifter; och flertalet objektivister ”traskar patrull” här; några har läst inte bara Rand utan också Mises från pärm till pärm.

Men, för att uttrycka det syllogistiskt:

Kant filosofi är helt fel i alla grundläggande avseenden – den är rentav ond (jag behöver väl bara hänvisa till hans resonemang om ”plikten att upprätthålla livet” den dag livet blivit fullständigt outhärdligt). Ur felaktiga och ondskefulla premisser kan endast fler fel och mer ondska härflyta.

Men Mises har väldigt sällan fel, när det kommer till att tillämpa praxeologin på ekonomiska problem! Och inte fan var han ond!

Detta är paradoxen i ett nötskal. Det är en nöt som behöver knäckas!

Ytterligare en motsägelse hos Immanuel Kant

Överhuvudtaget finns ju massor med motsägelser i [Kants] filosofi. En del är bara värre än andra. – Carl Svanberg (i en kommentar på Facebook).

Om det är så som Kant säger, att det finns en skillnad mellan ”tingen i sig” och deras ”framträdelser” – och att vi inget kan veta om dessa ting i sig, utöver att de måste existera för att kunna framträda –

– då kan man ställa följande fråga: känner vi till Kants filosofi sådan den är ”i sig”, eller bara sådan den ”framträder för oss” (mellan pärmarna i hans skrifter)?

Ska man ta Kant ad notam, så vet vi ingenting alls om Kants egen filosofi ”i sig”; vi är begränsade till sagda filosofis ”framträdelser”. Vi läser orden i Kants skrifter, vi anstränger oss att förstå hans ofta väldigt invecklade meningar, vi försöker se hur de olika delarna av hans filosofi hänger ihop – men vi förblir ändå evigt okunniga om denna filosofi, sådan den är i sig.

Inte ens Kant själv visste hurdan hans egen filosofi var ”i sig”! En av hans teser var att introspektion är lika lönlös som extrospektion: ingen kan veta hur ”jag själv är i mig själv”; man känner till sitt eget jag endast som det framträder för en. Man kan veta att man har ett ”jag” som framträder för en, men inte ett dyft om hur detta ”jag” är beskaffat ”i sig självt”.

Men – som jag skrev sist – det enda Kant med fog kan hävda är att vi aldrig blir allvetande; det finns alltid mer att lära. Om Kants filosofi lär vi oss mer och mer, ju mer vi läser av honom och ju mer vi funderar över vad han egentligen menar med vad han skriver! Kanske det alltid kommer att finnas små luckor i vår förståelse av Kant; kanske det alltid kommer att finnas lite mer att lära oss om honom. Men att vi inte vet allt om Kant och hans filosofi betyder inte att vi inte vet något – utöver då att han i alla fall hade en filosofi.

Immanuel Kant är ”det fördoldas talesman”. Både objektet för vår kunskap (verkligheten) och kunskapens subjekt (vårt medvetande) ligger hos Kant i det fördolda.

$ $ $

På tal om Kants motsägelsefullhet, så skrev Kant själv en gång att man inte ska tillåta motsägelser i sitt tänkande. (Det står i boken Anthropologie in pragmatischer Hinsicht från 1798; om jag hade boken tillgänglig, skulle jag ge ett direkt citat. Boken finns på min gamla arbetsplats; men därifrån är jag numera lika avskuren som vi alla, enligt Kant, är avskurna från tingen i sig själva.)

Vad detta demonstrerar är att vissa saker är lätta att säga, men svåra att omsätta i praktiken.

Kants bortglömde recensent

Med anledning av min förra ”smula” om Kant har Carl Svanberg påpekat för mig att samma invändning som jag kom med redan restes under Kants egen livstid. En av Kants samtida kritiker var Hermann Andreas Pistorius (1730–1798). (Om ni är duktiga på tyska, kan ni klicka vidare till hans texter.) Pistorius är ett nytt namn för mig, men så kallas han också ”Kants vergessener Rezencent”. (Man hittar honom f.ö. inte ens på tyska Wikipedia.)

Själv har jag bara skummat igenom hans tyska text, men sådan den framträder för mig, har han en liknande invändning som jag själv: Finns det inget kausalsamband mellan ”tingen i sig” och deras ”framträdelser”, då kan vi inte ens veta att de existerar. Och i så fall är den värld av framträdelser (företeelser, fenomen) där vi faktiskt har vår boning just en ”skenvärld”.

Kant själv hade ett svar på anklagelsen att han gör vår värld till en ”skenvärld”. Han påpekar att ”Erscheinung” (det tyska ordet för ”framträdelser”, ”företeelser” eller ”fenomen”) inte betyder detsamma som ”Schein” (”sken”). Att något ”skiner fram” för oss betyder inte att det är ett ”sken”.

Men än sen? En oas som vi ser som en hägring är ett ”sken”, i den bemärkelsen att den ”skiner fram” någon annanstans än där oasen faktiskt finns. Men att därifrån dra slutsatsen att vi aldrig kan hitta den där oasen, eller ens veta att det finns en oas som hägrar? Antingen finns den, och då kan vi hitta den. Eller också finns den inte. Kant försöker sitta på två stolar här.

Det ständigt undflyende tinget i sig

Första gången jag hörde talas om Kants filosofi (vilket var under en historielektion i realskolan) visualiserade jag den som följer: ”tinget i sig” (eller den ”sanna verkligheten”) finns bortom nästa gathörn. Men när man passerat detta gathörn, finns det i stället bortom nästa, o.s.v. i all oändlighet.

$ $ $

Sedan detta skrevs har jag skrivit en hel radda bloggposter om Immanuel Kant; också en sammanfattande bloggpost på engelska. Om förhållandet mellan Mises och Kant, se Is Action an A Priori Category?

2.      Begreppsbildningssmulor

Begreppsbildning eller begreppstillägnelse?

En annan sak jag skulle vilja syna i sömmarna är Ayn Rands begreppsbildningsteori. Det sägs ofta att den är objektivismens själva essens; och det skulle ju innebära att objektivismen står och faller med denna teori.

Tills vidare ett par preliminära iakttagelser:

Jag kan inte minnas att jag någonsin i hela mitt liv bildat något begrepp. Jag har naturligtvis tillägnat mig ett närmast oöverskådligt antal begrepp (hur skulle jag annars kunna sitta här och knappa in mina synpunkter på begreppsbildning?). Men begreppen var redan bildade av andra, innan jag tillägnade mig dem. (Även de enklaste begrepp måste någon gång ha bildats av någon, även om det ligger fördolt i människosläktets tidigaste förhistoria.)

Ayn Rands syn på förhållandet mellan begrepp och ord är att ordet kommer sist i begreppsbildningen:

The process of forming a concept is not complete until its constituent units have been integrated into a single mental unit by means of a specific word. (ITOE, s. 19.)

Men är det så det går till när ett barn bildar begrepp? Att begreppet först bildas och barnet sedan väljer ett ord för begreppet? Barn väljer väl ändå ord som redan existerar i språket? Barn bildar inte begrepp; de tillägnar sig begrepp som redan bildats av andra. Och normalt kommer väl ordet först? Barnet hör först ett ord (låt oss säga ”hund”) och klurar sedan ut vilket begrepp och vilka konkreter det där ordet står för.

Nu har faktiskt Ayn Rand ett svar på denna min invändning lite längre ned på samma sida:

Even though a child does not (and need not) originate and form every concept on his own, by observing every aspect or reality confronting him, he has to perform the process of differentiating and integrating perceptual concretes, in order to grasp the meaning of words.

”Grasp” betyder väl här detsamma som mitt ordval, ”tillägna sig”?

Ayn Rand fortsätter på nästa sida:

Learning consists of grasping meanings, i.e. of grasping the referents of words, the kinds of existents that words denote in reality. In this respect, the learning of words is an invaluable accelerator of a child’s cognitive development, but its not a substitute for the process of concept-formation: nothing is.

OK, jag skulle kunna köpa detta svar, om det inte vore för att jag ser en liten skillnad mellan att bilda ett helt nytt begrepp och att tillägna sig redan bildade begrepp. Processen att bilda begrepp och processen att tillägna sig begrepp är säkert närmast identiska; att tillägna sig ett begrepp är ungefär lika svårt (eller lika lätt) som att bilda ett helt nytt begrepp.

Hårklyverier, måhända. Men det här kan vara ett hår värt att klyva.

$ $ $

Min andra preliminära iakttagelse är denna: Ayn Rands begreppsbildningsteori handlar väldigt mycket om hur barn bildar sina första enkla och sina senare lite mindre enkla begrepp. Man skulle därför tycka att ett sätt att kasta mer ljus över teorin (och eventuellt slutgiltigt verifiera eller falsifiera den) vore att studera barns språkutveckling i detalj. Men (utöver några iakttagelser Leonard Peikoff gjort av sin egen dotters språkutveckling) känner jag inte till någon som gett sig i kast med detta forskningsområde. Jag har själv tittat i ett par svenska böcker om barns språkutveckling, men det har inte gett mig mycket utöver sådant som jag redan visste. Och de böckerna är förstås inte skrivna ur ett objektivistiskt perspektiv. Men var och en som har egna barn eller barnbarn kan forska lite på egen hand här.

Vissa saker står dock klara – som att barn börjar med enstaka ord, och att de första meningar ett barn uttalar är tvåordsmeningar. (Enligt rapporter från min hulda moder debuterade jag som framtida mästare i svenska språket med uttalandet: ”Mamma opp – Pelle välle” – d.v.s. att min hulda moder skulle stiga upp och servera mig välling.)

Lite senare i min språk- och begreppsutveckling skulle jag har sagt: ”Du ska gå upp nu, för jag vill ha välling.” Men ”jag” och ”du” är faktiskt rätt avancerade begrepp (de står för ”den som talar” respektive ”den som tilltalas”). Det smått häpnadsväckande är hur kort tid det tar för små barn att tillägna sig dessa mer avancerade begrepp!

En annan intressant iakttagelse: fullständiga meningar har alltid en subjektsdel och en predikatsdel (något utsägs eller ”prediceras” om något; det som utsägs är predikatsdelen och det som det utsägs om är subjektsdelen). Och detta gäller också om barns första tvåordsmeningar: ”Mamma” och ”Pelle” i mitt exempel är subjektsdel; ”opp” och ”välle” är predikatsdel.

En annan punkt värd att nämna är att barn som växer upp i en tvåspråkig (eller rent av flerspråkig) miljö mycket snart lär sig båda språken och också lär sig skilja de båda språken åt. Jämför med hur lång tid det tar för oss som vuxna att lära oss ett främmande språk.

$ $ $

Mer om detta i All vår början bliver svår och Två observationer om definitioner; samt på engelska What Comes First, the Concept or the Word? och Two Observations on Definitions.

Är skiljetecken begrepp?

Den frågan fick jag själv en gång i tiden; och eftersom jag aldrig funderat över saken, gjorde frågan mig ställd. Jag kunde inte komma på något bättre svar än att de är ”konceptuella verktyg”, men det säger ju egentligen ingenting.

I varje fall har skiljetecken något gemensamt med (andra) begrepp: de kondenserar en mängd information. Som följer: i stället för att skriva ”här slutar ett led i min tankegång eller berättelse och här vidtar ett nytt led”, sätter man helt enkelt punkt. (Vill man markera ett nära samband mellan de båda leden, sätter man i stället semikolon; och vill man markera att det andra ledet är en implikation eller vidareutveckling av det första ledet, sätter man kolon.)

Idag skulle jag nog svara att de är begrepp.

$ $ $

Carl Svanberg påpekar för mig att även matematiska symboler står för begrepp, och att både matematiska symboler och skiljetecken bör betraktas som ”metodbegrepp”. Parallellen är bra, men det finns en liten skillnad:

Matematiska symboler har en exakt innebörd. Varje gång en sådan används, står den för samma metod (det må vara ”gånger” eller ”roten ur” eller ”fakultet”). Det är betydligt svårare att ringa in den exakta innebörden av skiljetecken, eftersom deras funktion skiftar från fall till fall. Ett kommatecken kan betyda ”här börjar en bisats”, men också ”detta är ett led i en uppräkning”, och ett litet inskott i en mening kan markeras med ett kommatecken före och efter inskottet. Ett annat exempel är citationstecken, som kan markera citat, men också en del andra saker, som att ett ord används i oegentlig bemärkelse.

Är det alltid mått som utelämnas?

I min uppsats Vad ska vi med begrepp till? skrev jag följande i en fotnot:

Min inbyggda djävulsadvokat invänder och säger att jag här utvidgar begreppet ”mått” mer än vad som är lovligt. Vad har olika material med mått att göra? Eller ”rund” vs. ”fyrkantig”? Det bästa svar jag kan ge på invändningen är följande: en entitet är ingenting annat än summan av sina attribut. Och att attributbegrepp bildas genom utelämnande av mått har jag redan visat. Och därför kan all annan begreppsbildning ytterst reduceras till detta: utelämnande av mått. (Men jag medger min djävulsadvokats obestridliga intelligens. Ett uttömmande svar på invändningen skulle förmodligen kräva en avhandling i sig. [Eller också får jag skriva en vederläggning under rubriken ”Vad ska vi med måttutelämnande till?”])

Djävulsadvokaten ber juryn ta ställning till följande:

Att en abstraktionsprocess består i att något behålls och något utelämnas har varit känt länge (jag hittade det själv i en gammal lärobok i logik från 1800-talet; minns tyvärr varken författare eller titel). Det som behålls i abstraktions- eller begreppsbildningsprocessen är de väsentliga kännetecknen; de oväsentliga utelämnas. De betraktas inte heller som ”icke-existerande”, så Ayn Rands ”some but any” (”något men vad som helst”) gäller även här. Men Ayn Rand hävdar ju att det alltid är just mått som utelämnas; och ”ni objektivister” säger ju att detta skulle vara den slutgiltiga lösningen på problemet med ”universalia”.

Ayn Rand illustrerar måttutelämnande med begreppet ”längd”. Men notera att detta begrepp redan är ett måttbegrepp! Så vad finns det att utelämna här, utom just måtten (som ju måste existera i någon mån, men kan existera i vilken som helst mån). Men hur är det tillämpligt på begrepp som inte redan är just måttbegrepp?

Ayn Rand kunde förstås ha använt t.ex. begreppet ”tyngd” för att illustrera sin tes. Eller vilket begrepp som helst som i sig är ett måttbegrepp.

(Inflikas ska också att begreppen ”lång” och ”tung” bildas före begreppen ”längd” och ”tyngd”. Men det är en parentes som inte betyder så mycket.)

Ayn Rands försvarsadvokat ber juryn ta följande svar till protokollet:

Notera då också att Ayn Rand börjar med begreppet ”längd” (eller ”tyngd”, ifall hon skulle ha valt det), inte därför att de är de första begrepp som bildas, utan de som är enklast för syftet att illustrera principen. De första begrepp som bildas är entitetsbegrepp (”bord”, ”stol”, ”hund”, ”katt”, etc.). Begrepp som står för attribut kommer lite senare. Men en entitet är inget annat än summan av sina attribut. Och alla attributbegrepp står för sådant som låter sig mätas. Det finns ju hur många exempel som helst: om någon entitet är blå, så finns det en uppsjö nyanser av blått, och de låter sig mätas. Om en entitet kallad människa är dum, så går begreppet ”dum” ändå att komparera; ”dum, dummare, dummast”. Och att komparera är mätning. Det är förvisso inte exakt mätning, men det gäller också för ”lång, längre, längst”. Sådan mätning kan göras innan vi bildar sådana mer exakta mätenheter som meter eller yard.

Och om det nu är så att entiteter är summan av sina attribut, och alla attribut låter sig mätas (det må vara exakt eller bara genom att kompareras), då följer att entitetsbegreppen ytterst låter sig reduceras till mått.

Djävulsadvokaten: OK, de låter sig reduceras till mått. Men betyder det att de är mått – eller, mera exakt, om de första entitetsbegreppen verkligen bildas genom att man utelämnar måtten?

Ta Ayn Rands eget exempel: att en bordsskiva kan ha olika geometrisk form: fyrkantig, trekantig, åttkantig. rund, elliptisk, o.s.v. Är geometriska former också mått?

Försvarsadvokaten: Javisst. Måttet här är antalet sidor. Vad beträffar cirklar och ellipser, så har de bara en sida. (Däremot finns det förstås inget bord – eller inget föremål i hela universum – som är tvåkantigt.)

(Djävulsadvokaten muttrar för sig själv och kan inte för till fället komma på fler invändningar. Juryn går ut och överlägger.)

Vad vet Ayn Rand om adverb?

Det finns ett stycke i ITOE som förbryllar mig och leder till långa diskussioner mellan mig och min inbyggda djävulsadvokat:

Adverbs are concepts of the characteristics of motion (or action); they are formed by specifying a characteristic and omitting the measurements of the motion and of the entities involved – e.g. ”rapidly”, which may be applied to ”walking” or ”swimming” or ”speaking,” etc., with the measurement of what is ”rapid” left open and depending, in any given case, on the type of motion involved.

Men det här är en alldeles för snäv definition av ”adverb”! Det är endast en bråkdel av alla adverb i språket som svarar mot denna beskrivning (”kännetecken på rörelse” eller ”handling” eller ”förändring” eller ”verksamhet”). Dessutom är så gott som alla sådana adverb bildade från adjektiv genom tillägg av suffixet ”-t” (eller ”–ly” på engelska eller ”–ment” eller ”-mente” på romanska språk som franska eller spanska).

Så vad är ett adverb? I skolan fick vi lära oss att ett adverb är ett ord som svarar på frågorna ”när?, ”var?”, ”hur?”, ”varför?”. (Däremot är ord som svarar på frågorna ”vem?” eller ”vad?” eller ”vilken?” inte adverb, utan pronomina.) Eftersom dessa frågeord själva är adverb, borde vi säga ”ställer eller besvarar” dessa frågor.

Adverb är en ordklass; motsvarande satsdel kallas adverbial. Men skillnaden här är bara att ett adverb är ett enstaka ord, medan ett adverbial är en hel fras. Alla adverb är adverbial, men inte alla adverbial är adverb.

Inte heller denna definition är uttömmande, av det enkla skälet att det finns många fler frågor som kan besvaras med adverb eller adverbial; t.ex. ”under vilka betingelser?”, ”på vilka villkor?”, etc., etc.

En mera exakt definition är att ett adverb (eller adverbial) är en bestämning till ett verb (kommer av ”ad verbum”, d.v.s. ”till verbet”). Flertalet verb i språket betecknar faktiskt just rörelse eller andra typer av förändring; några betecknar vila, d.v.s. motsatsen till rörelse. Och det här gör faktiskt Ayn Rands korta utläggning plausibel. (Om jag t.ex. säger ”jag låg länge kvar i sängen i morse, men gick sedan kvickt upp”, så har vi flera adverb eller adverbial i uttalandet; i det första fallet bestämmer de mitt läge i sängen, i det senare fallet mitt uppklivande; m.a.o. först ett vilotillstånd, sedan en rörelse.)

Men så finns det också adverb och adverbial som inte bestämmer ett enstaka verb, utan bestämmer eller modifierar en hel sats eller mening (kallas följaktligen ”satsadverbial”). Det här gäller en hel del småord som vi ofta använder: ”ju”, ”väl”, ”nog” (och ni kan säkert hitta fler egna exempel). Sådana ord är också ofta ”språkspecifika”; en mening som innehåller sådana ord låter sig inte så lätt översättas till främmande språk; de saknar exakta motsvarigheter, så man blir tvungen att göra en omskrivning (t.ex. ”Det här är ju bra” kan översättas till engelska med ”Well, this is good” eller ”This is certainly good” eller rentav ”This is good, isn’t it?”)

Vi vet alla vad vi menar, när vi använder dessa småord; men vi går bet på att ge dem en exakt definition; och de är svåra att reducera till ”det i varseblivningen givna”. (Jag har diskuterat detta i några kommentarer på Carl Svanbergs blogg; Carl föreslog en lösning, men ni får själva avgöra om den stämmer.)

$ $ $

Mer om detta i What did Ayn Rand Know about Adverbs?

$ $ $

Oavsett vem som går segrande ur striden, Ayn Rand eller min ”inbyggda djävulsadvokat”, vill jag betona att hennes begreppsbildningsteori inte är något som framtida filosofer värda namnet kan förbigå med tystnad. Tidigare filosofer (möjligen med undantag för senmedeltidens skolastiker) har bara snuddat vid frågan. Platon hade, som ni säkert erinrar er, en återerinringsteori. Kant hade definitivt ingen begreppsbildningsteori alls.

Att jag försöker granska hennes begreppsbildningsteori under lupp beror på att den är den enda teori som förtjänar granskning under lupp.

Hur jag tillägnade mig begreppet ”födelsedag”

Ordet ”födelsedag” och uttrycket ”fylla år” lärde jag mig den 24 augusti 1946. Den dagen berättade nämligen min pappa för mig att ”i morgon har du födelsedag; då fyller du fyra år.”

Men tillägnade jag mig då dessa begrepp den dagen? Nej, visst inte. Säkert kände jag redan då till begreppet ”dag” (och dess motsats, ”natt”). Men om begreppet ”födelse” kunde jag den gången inte ha en aning. Sådan information som att storken kom med mig, eller att jag kommer från mammas mage, kom senare. (Information om hur jag från början hamnade i mammas mage var en information som jag i förpuberteten måste dra ur mina föräldrar med tång.)

Inte heller kunde jag i denna tidiga ålder ha tillägnat mig begreppet ”år”.

Detta är menat som ett argument för min tes att orden (i varje fall kronologiskt) kommer före begreppen i begreppstillägnelseprocessen.

Morfem

Språkets mest grundläggande byggstenar är inte ord utan morfem (definieras som ”minsta betydelsebärande enhet”). De första ord vi lär oss, och de första begrepp vi bildar (eller tillägnar oss, ifall den distinktionen är så viktig) består bara av ett morfem (”bord”, ”hund”, etc.). Men det dröjer inte länge förrän vi också kan böja ordet och säga att ”hunden (en viss bestämd hund) skäller (just nu, till skillnad från ”skällde”)” eller tala om ”bordets ben” (ett visst bestämt bord som har ben, ett eller flera).

Det dröjer inte heller länge förrän vi kan gå från det konkreta begreppet ”vän” till det mer abstrakta ”vänskap” – eller från det konkreta ”dum” till det mer abstrakta ”dumhet”. (Både ”-skap” och ”-het” är morfem som markerar egenskap och omvandlar adjektiv till substantiv.)

Betyder detta att morfem är begrepp (eller står för begrepp)? Ja, det skulle jag tro. Allt som bär på en betydelse måste rimligen vara begrepp.

Vad är det som snöar?

Just nu snöar det utanför min lägenhet, vilket får mig att fundera…

Handling, rörelse, förändring förutsätter entiteter som handlar, rör sig, förändras. Men om jag säger att ”det snöar”, ”det regnar”, ”det blåser”, m.m., vad är det då för entitet som snöar, regnar eller blåser?

Är det meningsfullt att svara att det är snön som snöar, regnet som regnar och vinden som blåser? Eller att det är molnen som avger snö och regn eller att det är ett lågtryck som får vinden att blåsa?

”Det” är här ett ganska avancerat begrepp. I grammatiken kallas det för ”formellt subjekt”. Men fastän det är så avancerat, är det ett begrepp som vi redan som barn snart lär oss att tillämpa. Detta som en illustration av många av hur snabbt språk- och begreppsutvecklingen faktiskt sker i vår första barndom.

Begreppsbildning förlorar sig i minnets labyrinter

Ni kanske undrar varför jag för alla dessa diskussioner om begreppsbildning med min ”inbyggda djävulsadvokat”.

Ayn Rand gör anspråk på att beskriva hur vår tidigaste begreppsbildning faktiskt går till. ITOE handlar inte uteslutande om hur begrepp borde bildas (även om boken också går in på det), utan om hur begrepp faktiskt bildas. Ayn Rand sätter s.a.s. begreppsbildningsprocessen under mikroskop. (Eller kanske snarare: beskriver processen i ”slow motion”.)

Men det hon skriver om saken är inget som jag kan introspektivt verifiera. Jag minns helt enkelt inte hur jag bildade (eller tillägnade mig) mina första begrepp. Och handen på hjärtat (eller kanske snarare på skallbenet): vem av oss har några minnen av hur detta från början gick till?

Ayn Rand menar att de första begreppen bildas genom en ”ordlös process”. Att processen är ordlös är givet, eftersom man måste ha lärt sig väldigt mycket innan man kan sätta ord på processen. Men denna ”ordlösa process” kan jag inte dra mig till minnes. Dels för mitt minne är så kort (sträcker sig bara ned till fyraårsåldern), men dels också därför att denna ”ordlösa process” måste ha skett så fantastiskt snabbt att den inte låter sig introspektivt observeras.

(Ayn Rand själv hade något längre minne än jag, om vi ska tro vad hon säger: hennes första minnen var från cirka 2½ års ålder. Men vad jag känner till sätter begreppsbildningsprocessen igång runt ett års ålder, och de första tvåordsmeningarna kommer vid cirka två års ålder.)

Samma sak gäller Ayn Rands beskrivning (i ”slow motion”) av hur ett barns implicita definitioner utvecklas. Ni känner säkert till hennes exempel: ett barns första implicita definition av begreppet ”människa” kan ha varit ”något som rör sig och ger ljud ifrån sig”; först långt senare når man fram till definitionen ”rationellt djur”. Återigen är jag inte introspektivt medveten om detta hos mig själv; jag minns helt enkelt inte. Men jag har också en annan invändning:

Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin, ens implicit, definierat ”människa” som ”något som rör sig och ger ifrån sig ljud”. Det gör hundar och katter och hästar och kossor också! Och göra skillnad på ”människa” och ”hund”, det kunde jag allt, t.o.m. under min första barndom.

Ayn Rand om djävulsadvokatyr

Jag citerar helt enkelt ur Ayn Rands Answers: The Best of Her Q&A (red.: Robert Mayhew):

Question: Is there any validity to the technique of the devil’s advocate?

Answer: Yes, it is very valuable. Playing devil’s advocate means assuming a role opposite to your own conviction; advocating ideas the ”devil” would throw at you. This technique trains you to answer every objection to your position. It’s a good way to test your ideas, because if you encounter an objection you can’t answer, you better find the answer or correct your thinking. [Min kursivering.]

Detta som ett försvar för att jag låter min djävulsadvokat komma till tals.

3.      En smula om svenska språket

Behöver vi svenskar objektivismen?

Bakom denna provocerande rubrik döljer sig ett par semantiska iakttagelser.

Den första gäller dygden rättvisa, som kort uttryckt består i att behandla människor efter förtjänst.

I uppsatsen ”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd kan man i min översättning bl.a. läsa:

…att man aldrig får eftersträva eller bevilja det oförtjänta, vare sig i materiellt eller andligt avseende (vilket utgör rättvisans dygd).

Varefter jag måste lägga till en fotnot om att originaltexten har ”unearned and undeserved”. Det finns inget annat ord än ”oförtjänt” i svenskan för båda dessa engelska ord.

I avsnittet om rättvisa i OPAR finns det en lång diskussion som mynnar ut i följande:

… we can say that in a rational philosophy, there is no ”unearned desert”. A man deserves from others that and only that which he earns.

Jaha, och vad blir det på svenska då?

… vi kan säga att i en rationell filosofi finns det ingen ”oförtjänt förtjänst”.

Nähä, minsann. På svenska är detta en poäng som inte ens behöver göras! Vi har samma ord, ”förtjäna” för både ”earn” och ”deserve”. Vi vet redan genom att tala och tänka på svenska att en ”oförtjänt förtjänst” är en självmotsägelse!

Och vad gäller andra meningen finns det bara ett sätt att på svenska uttrycka den lilla nyansskillnaden mellan ”earn” och ”deserve” som jag kan komma på.

En människa förtjänar från andra det och endast det som hon har gjort sig förtjänt av.

Men det är klart att man förtjänar precis vad man har gjort sig förtjänt av! M.a.o.: vi svenskar behöver inte denna objektivistiska poäng. Den finns redan inbakad i vårt språk!

$ $ $

Min andra iakttagelse gäller stolthetens dygd. På engelska finns uttrycket ”pride goeth before a fall”, vilket uttrycker en idé som objektivismen inte godtar. Uttrycket kommer från en kristen kontext, där dygden heter ”ödmjukhet” och ”stolthet” är motsvarande last eller synd. (I objektivismen är det förstås tvärtom.)

Men på svenska heter det inte ”stolthet går före fall”, utan ”högmod går före fall”. För den falska stolthet som manifesterar sig i skrytsamhet eller självöverskattning eller att se ner på andra har svenskan ett eget ord!

(Min svensk-engelska skolordbok ger också ”pride” som första översättningsalternativ till ”högmod”; ett par andra möjliga översättningar är ”arrogance” och ”haughtiness”.)

Så vi svenskar vet mycket väl att den här sortens falska stolthet är falsk; det finns redan inbakat i vårt språk!

$ $ $

Vad vi har här är alltså ett exempel på att engelskan gör en distinktion som svenskan inte gör, och ett exempel där svenskan gör en distinktion som engelskan inte gör. På det första har jag ytterligare ett exempel. Det första kapitlet i Introduction to Objectivist Epistemology börjar så här:

Consciousness, as a state of awareness, is not a passive state, but an active process that consists in two essentials: differentiation and integration.

Och hur översätter man det till svenska? Vi använder samma ord, ”medvetande”, för både ”consciousness” och ”awareness”. Men att tala om ”medvetandet som medvetandetillstånd” är ju verkligen tårta på tårta.

Men i det fallet vet jag inte heller vad det är för distinktion mellan ”consciousness” och ”awareness” på engelska heller, och jag har inte funnit någon vägledning i någon ordbok jag konsulterat.

Och ännu värre blir det när Ayn Rand använder uttrycket ”conscious awareness”, där direktöversättningen skulle vara ”medveten medvetenhet”. Som nödlösning har jag översatt det med ”klarvaken medvetenhet”.

4.      En smula om hedonismen

Några reflexioner kring hedonismen

”I am profoundly opposed to the philosophy of hedonism.” – Ayn Rand (Playboy Interview)

”Hedonism” är ett samlingsnamn för ett antal filosofiska riktningar som har det gemensamt att de betraktar njutning som det högsta goda. (En bra beskrivning av olika varianter av hedonism finns på Wikipedia.)

Objektivismens kritik mot hedonismen är kortfattat följande: njutning är en känsla, ett emotionellt tillstånd; känslor kommer ur värdeomdömen; så när hedonismen rekommenderar att man sätter njutning som det högsta och yttersta värdet, rekommenderar den bara att man ska värdesätta det man ändå redan värdesätter. (Leonard Peikoff skrev en kort notis om detta i The Objectivist Newsletter, februari 1982; Ayn Rand säger detsamma i Playboyintervjun.)

Jag har en egen invändning mot hedonismen; nämligen att en njutning inte varar för evigt; den tar snabbt slut. Man kan njuta av allt möjligt – från ett gott mål mat till en symfoni – men när maten är uppäten och symfonin slutspelad, är man tillbaka i den ”grå vardagen”.

Det finns ett latinskt uttryck för detta: ”omne animal post coitum triste” (”varje djur är sorgset efter samlaget”). När samlaget är över, är man tillbaka i den ”grå vardagen”.

Alla mina njutningar – ett glas öl i solskenet en fin sommardag, eller en Irish lite senare på kvällen – går samma öde till mötes; de tar slut och lämnar tristess efter sig.

Vad kan då göra vardagen mindre trist och grå? Utövande av produktivitetens dygd! Ett mål utöver tillfälliga njutningar att sträva mot. Ayn Rand betonar vikten av en yrkeskarriär (se hennes uppsats ”Objektivismens etik”). En människa måste ha något centralt syfte eller mål i sitt liv. För att återigen citera Playboys intervju med Ayn Rand:

A central purpose serves to integrate all the other concerns of a man’s life. It establishes the hierarchy, the relative importance, of his values, it saves him from pointless inner conflicts, it permits him to enjoy life on a wide scale and to carry that enjoyment into any area open to his mind; whereas a man without a purpose is lost in chaos.

En effekt av att sakna ett centralt syfte i livet är att det blir väldigt svårt att prioritera. Min erfarenhet är att t.o.m. de vardagligaste saker blir svåra att prioritera. Hur ska man veta vad som är viktigast just nu, ifall man inte kan relatera det till något ändamål?

Själv har jag blivit av med ett par yrkeskarriärer: jag har som bekant inte lov att forsätta mitt arbete som ”andre biträdande bibliotekarie”, fastän det är vad jag helst skulle vilja. (Att vara pensionär är ingen karriär!) Inte heller har jag lov att fortsätta översätta Ayn Rand till svenska. Denna avsaknad av syfte och karriär gör mitt liv svårare; det enda ”bra” med det är att jag blivit mer medveten om hur viktigt det är att ha ”mål och mening i sin färd”. (Att skriva ner dessa ”smulor” och att surfa runt på nätet är rätt kul, men som syfte betraktat är det perifert snarare än centralt.)

$ $ $

Min andra reflexion är av äldre datum, men jag har aldrig skrivit ner den.

Vad är värst: hedonism eller deontologi (pliktetik)? (Om olika varianter av deontologi har engelska Wikipedia en utförlig artikel.)

Nåja, eftersom de utgör rätan och avigan av samma falska mynt, är de väl lika dåliga. Men enligt hedonismen finns det i varje fall värden att eftersträva, låt vara att det rör sig om efemära värden. I deontologin finns inget annat än påbud och förbud. Det är imperativ hit och imperativ dit, och inget som kan göra livet roligt inom synhåll. (Och Kant säger ju att om det roliga finns inom synhåll, ska vi offra det på pliktens altare.) Ur den synvinkeln är deontologin etter värre; hedonismen innehåller åtminstone något livsbefrämjande.

Jag tror också att ett barns första (implicita) moralfilosofi måste vara hedonism. Ett barns första kontakt med etik och värden är genom förnimmelserna av lust och smärta. (Se återigen ”Objektivismens etik”.) Som vuxna (och efter att ha studerat objektivismen) kan vi nå fram till att ”lust och smärta” hänger ihop med det grundläggande alternativet ”liv eller död”. Men ett litet barn vet ingenting om detta alternativ. Barnet lever sitt liv, men vet ännu ingenting om att döden väntar vid livets slut. (Ett gammalt uttryck är ”Har inte din mamma berättat för dig om döden?” Nej, det har hon nog inte. Jag visste ingenting om döden förrän min farfar dog år 1949.)

Å andra sidan: om ens barndom präglas av påbud och förbud från föräldrar och andra vuxna, då skulle detta barns första (implicita) moralfilosofi kunna vara deontologi. (Och för många är det fortfarande så: hur mycket av det som idag kallas ”moral” handlar inte om påbud att deklarera sin inkomst och förbud mot att skattefuska? Bara som ett exempel ur en stor hög.)

$ $ $

Vad blir det då av ”strävan efter lycka”? Är inte ”lyckan” lika med ”summan av våra njutningar”? Mja, så enkelt är det nog inte. Men jag tror jag återkommer till den frågan någon annan gång.

Bara en preliminär iakttagelse: Vi strävar egentligen inte efter ”lycka”, om ”lycka” tas som ett emotionellt tillstånd. Vad vi eftersträvar är värden. Uppnår vi våra värden, blir vi lyckliga, men det får vi s.a.s. på köpet.

Och för övrigt är jag inte tillräckligt lycklig för att kunna uttala mig auktoritativt om lyckan.

5.       Frustrations- och fåfänglighetssmulor

En källa till frustration…

…är att bli komplett missförstådd, hur mycket man än anstränger sig att uttrycka sig klart. Ett par exempel ur min erfarenhet:

För ett par år sedan diskuterade jag relativitetsteorin på Liberal Debatt.[1] En grundbult i relativitetsteorin är att olika perspektiv på rörelse är likvärdiga. Om man t.ex. åker tåg, förefaller det som om landskapet susar förbi, fastän man vet att det är tåget som rusar fram, inte landskapet som rusar förbi en. Men enligt relativitetsteorin är den ena teorin så god som den andra; att säga att landskapet rusar förbi är varken mer eller mindre sant än att tåget rusar fram.

Det finns fall där denna idé är fullt tillämplig. T.ex.: vår Vintergata ändrar hela tiden läge i förhållande till Andromedanebulosan. Men det vore nonsens att säga att Vintergatan står still och att Andromedanebulosan rör sig i förhållande till Vintergatan, eller vice versa. Allt vi kan säga här är att de båda galaxerna rör sig i förhållande till varandra, och att det ena perspektivet inte är sannare än det andra. (Om vi någonsin skulle hitta en fast punkt i universum, ett område som inte rör sig alls, skulle vi kunna relatera all rörelse till denna fasta punkt. Men att säga att det finns någon sådan fast punkt är ren spekulation.)

Men när det gäller tåget inne på stationen är det uppenbart att det står still i förhållande till jorden och att det rör sig i förhållande till jorden, när det har lämnat stationen. Och det finns en orsak till att tåget rör sig: det har ett lokomotiv som får det att röra sig. Det till synes förbisusande landskapet har inget lokomotiv som får det att röra sig i motsatt riktning.

Men när jag påpekar detta, så är det genast någon som tror att om jag säger att jorden står stilla i förhållande till tåget, har jag i samma andetag förnekat att jorden rör sig i förhållande till solen, eller att vår galax rör sig i förhållande till andra galaxer.

Det finns andra exempel jag skulle kunna ha använt. Ta vilken löpsport som helst: när t.ex. Petter Northug spurtar förbi alla andra i slutet av ett skidlopp, så är det Petter Northug som i förhållande till banan rör sig snabbare än sina konkurrenter; det är definitivt inte banan som rör sig snabbare i förhållande till Petter Northug och lite långsammare i förhållande till hans konkurrenter.

Men denna enkla poäng går alltså inte hem.

Ett annat exempel: jag skrev häromsistens en lång uppsats om induktion (som blev rätt uppskattad inom en trång krets av objektivister). Jag fick sedan ett långt genmäle på en blogg, och när jag läste igenom det, fann jag att skribenten inte bara inte fattat vad jag skrev, utan tagit vartenda stycke, varenda mening, i min uppsats och vrängt det till raka motsatsen till vad jag faktiskt skrev. (Jag började författa en utförlig motreplik i mitt huvud, men med jobb och allt annat blev det aldrig av att jag skrev den. Och vad skulle det ha nyttat till? Om han redan missförstått och vrängt till vad jag redan skrivit, skulle han göra precis detsamma med min motreplik. Det finns en gräns för hur mycket arbete man kan lägga ner på att övertyga de oövertygbara.)

En dyster tanke om tänkandets fåfänglighet

Slutklämmen i OPAR lyder (i min egen illegala översättning):

Att rädda världen är den enklaste sak i världen. Allt man behöver göra är att tänka.

Men så mycket som jag har tänkt under mitt liv, skulle jag i så fall ha räddat världen flera gånger om!

Ja, jag tar Peikoffs ord ur sitt sammanhang här. Men i alla fall: det räcker inte att bara tänka; ens tänkande måste också översättas i handling. Och hur som helst skulle det inte räcka med att en enda person tänker.

Nu händer det mig rätt ofta att jag tänker över något, och när jag tänkt färdigt, är jag tillbaka vid utgångspunkten, på ”ruta noll”. Och det finns några diktrader som uttrycker detta rätt väl; den är skriven av Omar Khayyam (1048–1122) och översatt till engelska av Edward FitzGerald (1809–1883):

Myself when young did eagerly frequent
Doctor and Saint, and heard great argument
About it and about; but evermore
Came out by the same door where in I went.

Nu gråter jag en skvätt över tänkandets fåfänglighet – och tänker ändå vidare.


[1] Debatten återges i årgång 7 av Nattväktaren (bläddra ner till underrubriken ”Relativitetsteorin”) samt i årgång 9.