Två okristliga julbetraktelser

Jag skrev dessa båda betraktelser 1993 och 1994 och skickade senare ut dem som bilagor till Objektivistisk skriftserie. (Dessförinnan skickade jag dem förstås till Svenska Dagbladet, med förutsägbart resultat.)

(i)

Julafton är en dag då man av tradition plägar upplåta spaltutrymme i dagspressen åt företrädare för den kristna tron, för någon lagom skenhelig julbetraktelse. Årets upplaga i Svenska Dagbladet är signerad H.B. Hammar, domprost i Skara [samt bror till förre ärkebiskopen K.G. Hammar], och handlar om människovärdet och ”allas rätt till arbete”. Den ger uttryck för den kristna förvaltarskapstanken, d.v.s. att människan av Gud är satt till jorden för att ”bruka och bevara” Guds skapelse; utifrån denna tanke argumenterar betraktelsen för en politisk tes, den ”fulla sysselsättningens” politik.

I själva verket är kristen tro och människovärde oförenliga storheter. Låt mig, innan jag bemöter prosten Hammars resonemang, ge en kort skiss av en rationell syn på människans plats i tillvaron och på arbetets plats i människolivet.

Människan är, med Aristoteles’ definition, ett förnuftigt djur. Liksom de övriga djuren är hon ett resultat av evolutionen; till skillnad från de övriga djuren, som enbart vägleds av sina varseblivningar och som saknar fri vilja, är människans kunskap begreppslig och viljestyrd. Frågan hur evolutionen gett upphov till den specifika och säregna art som kallas ”människa” är en vetenskaplig fråga som jag inte tänker ge mig på att försöka besvara; men att hon är ett förnuftigt djur låter sig varken förnekas eller bortförklaras. Idén att förnuftet och den fria viljan ingjutits i människan av en gudomlig skapare är ingen förklaring alls, den är blott och bart en mystisk fantasi. Människan är ingen övernaturlig företeelse; hon är en del av naturen.

Till skillnad från växter och djur har människan ingen automatisk överlevnadsmetod; ändå måste hon överleva. Hennes överlevnadsmetod består i att tillämpa sitt förnuft och att anpassa sin omgivning efter sina egna behov; det är denna process som kallas ”arbete” eller ”produktion”. Människan måste, som prosten Hammar själv säger och belägger med bibelcitat, lägga den övriga naturen under sig: hon måste ”råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden”. Men det är människans egen natur, inte någon gudomlig befallning, som ålägger människan detta.

Eftersom det inte finns någon gudomlig skapare, kan inte heller begreppet ”människovärde” härledas ur någon gudomlig skapelseakt. Kristna propagandister har alltsedan sekulariseringen satte in klamrat sig fast vid denna iakttagelse och hävdat att människan i en värld utan Gud inte har något värde. Som Dostojevskij uttryckte saken: ”Om inte Gud finns, är allt tillåtet.” Men denna argumentation är fullkomligt bakvänd. Begreppet ”värde” förutsätter ett svar på frågorna: av värde för vem? och för vad? Värden måste bedömas efter en måttstock, och den enda rationella måttstock som finns är: människans liv. Det är endast med hänvisning till människans liv som man överhuvudtaget kan bedöma om något är människovärdigt eller ej. Frågan om människan själv besitter människovärde eller ej kan bara ha ett svar. Vad skulle svaret ”nej” innebära, annat än att människan inte är av värde för sig själv?

Det måste betonas att måttstocken ”människans liv” för varje människa betyder hennes eget korta men oersättliga människoliv. ”Människans liv” är en abstrakt måttstock, som varje enskild människa måste tillämpa för syftet att leva sitt eget liv och uppnå sin egen lycka. Detta innebär etisk egoism.

Eftersom människan måste överleva av eget arbete och egen produktion, följer det att människan måste ha en rätt att arbeta för att kunna överleva alls. (Detta betyder inte att andra har någon ”plikt” att förse mig med arbete; det betyder att de inte får hindra mig att arbeta.)

Med denna bakgrund går det att bemöta prosten Hammars anspråk på att den kristna tron skulle utgöra något slags ”garant för människovärdet”. Låt mig citera:

Genom att arbeta fungerar människan som Guds medarbetare. Det betyder att människan innehar en beroendeställning. Hon är inte sin egen herre, även om hon ständigt frestas att tro så. Hon är ”bara” förvaltare.

Vad är det för ”människovärde” som här tillskrivs människan? Människan underordnas här en mystisk fantasifigur. Vad ligger det för värde i att vara ”medarbetare” till eller ”förvaltare” åt någon som inte finns? Allt Hammar – och kristendomen – säger är att människan inte har något värde i sig själv, qua människa, och att det enda värde som kan förlänas henne är ett imaginärt värde, hämtat från en imaginär varelse i en imaginär dimension. Hammars, och kristendomens, måttstock är en imaginär måttstock, ”Guds vilja”. Ska detta föreställa ett försvar för människan och människovärdet?

Några rader längre fram skriver Hammar, som en förklaring på att arbetet här i jämmerdalen blivit så mödosamt:

Bakgrunden är människans uppror mot Skaparen, egoismens upprinnelse. När människan inte nöjer sig med att ”bara” vara förvaltare utan vill spela herre, då blir också arbetslivet strävare än vad som var avsett.

M.a.o.: människan får inte ens sätta sig upp mot Hammars och kristendomens imaginära fantasifoster: då blir hon straffad! Och hon får inte leva för sin egen skull: egoism betraktas, utan ringaste motivering, som om det vore en ren självklarhet, som något ont!

Att arbete är mödosamt och strävt beror på verklighetens natur, inte på något annat. Vad Hammar åberopar sig på är myten om Edens lustgård, där frukterna av alla träd (utom kunskapens) automatiskt står till människans förfogande utan ringaste ansträngning – eller de bekanta Jesusorden om liljorna på marken som varken så eller spinna. Vad denna myt och dessa Jesusord anbefaller är faktiskt inget annat än ren verklighetsflykt. Det är en fantasiprodukt som kristendomen erbjuder oss i utbyte mot att vi ger upp vår själviskhet, vårt ansvar för vårt eget liv och själva vår önskan att leva.

Enligt den etik jag ovan skisserat är det för sin egen skull som en människa måste arbeta: hon måste tjäna sitt eget levebröd; hon har ingen rätt att lita till allmosor från sina medmänniskor. Att mitt arbete kan komma mina medmänniskor till godo – och också gör det, via arbetsdelningen och det fria utbytet av varor och tjänster – är en oundviklig biprodukt, men det är inte och kan inte vara mitt grundläggande motiv: mitt liv är mitt, och det är jag som har ansvaret för det. Men eftersom Hammar – och kristendomen – förkastar själviskheten och ser den som ond, måste han åberopa en helt annan bevekelsegrund för att arbeta: självförglömmande omsorg om medmänniskan.

Den unga kyrkan gav en ny värdighet åt allt slags arbete som utfördes till medmänniskans tjänst. […] Martin Luther hade ett enda kriterium för hur arbete skulle bedömas. Han ställde en rak fråga inför varje tänkbart arbete, inför varje syssla: Handlar det här om ett jobb som på något sätt är till gagn för medmänniskan? Kunde den frågan besvaras jakande, så var det ”grönt ljus” från reformatorn. ”Medmänniskan” blev alltså det mått utifrån vilket arbetslivet bedömdes. […] Luthers idé att värdera jobben utifrån vad som var bra för medmänniskan är faktiskt ingen dum idé.

M.a.o.: att värdera ett jobb efter vad som är bra för en själv är en ”dum idé”, som skulle få ”rött ljus” från Martin Luther. Det är en ”dum idé” därför att det är en självisk idé; och själviskheten är ond, därför att den innebär ett ”uppror mot Skaparen”.

Men tänk nu efter en smula: om allt mitt arbete är till för medmänniskan (och inte för mig själv), med vilken rätt kan jag begära betalt för mitt arbete? Med vilken rätt kan jag begära högre lön än en som nätt och jämnt håller mig vid liv och möjliggör fortsatt slit i medmänniskans tjänst? På Hammars och Luthers premisser kan det inte finnas någon sådan rätt.

Men det finns ytterligare en invändning mot den här sortens ”medmänsklighet”, nämligen att den upphäver sig själv och rycker undan grunden för all genuin välvilja mellan människor. För om min själviska önskan att leva mitt liv är ond, hur kan då min medmänniskas önskan att leva sitt liv för sin skull vara annat än ond? Så varför ska jag utföra ett arbete som är min medmänniska till gagn, om jag därmed bara uppmuntrar och ger näring åt hennes ondska? Sanningen är lyckligtvis den rakt motsatta: det är endast insikten att medmänniskans själviskhet är god (lika god som min egen) som kan göra det värt att hjälpa henne, eller överhuvudtaget ha med henne att göra.

Vilka är implikationerna för det som sägs utgöra ämnet för prosten Hammars julbetraktelse: dagens massarbetslöshet? Låt mig citera:

Kommer ropet om ”arbete åt alla” alldeles att tystna, när uppfyllelsen av detsamma framstår som ren utopi? Mitt svar är: Vi får inte vänja oss vid någon arbetslöshet! Och kampen för den fulla sysselsättningen får aldrig avstanna! […] Tanken på allas rätt till arbete är ett genuint uttryck för kristen tro! Den som förnekar den tanken förnekar något som är typiskt för kristendomen.

Detta är tom retorik. Problemet, som Hammar ser det, är att ropen på arbete åt alla håller på att tystna, och hans lösning är att inte låta dem tystna. Men att ropa på arbete skapar inga arbeten, lika lite som böner får det att regna manna från himmelen. Sådana rop och sådana böner är förvisso genuina uttryck för kristen tro, men detta gör dem inte ett dugg effektivare.

Hammar har också ett konkret förslag som inte är tom retorik, nämligen att vi borde dela på jobben. För att kunna kommentera och bedöma det förslaget måste jag också skissera några huvudpunkter i en rationell ekonomisk teori.

Till att börja med finns det ingenting sådant som brist på arbetsuppgifter att utföra här i världen. Det verkliga problemet är det rakt motsatta: det finns fler arbetsuppgifter att utföra än vi någonsin får tid att uträtta under vårt korta jordeliv. Det finns därför ingen som helst ”brist på jobb”; det finns ”arbete åt alla” så att det räcker och blir över. Arbetslöshet, och i all synnerhet då massarbetslöshet av det slag vi idag upplever, framstår därför som en paradox. Ändå är arbetslösheten en realitet. Vad förklarar den, och vad kan vi göra för att råda bot på den?

Liksom alla andra varor eller tjänster har det arbete man utför åt någon annan ett pris (som kallas ”lön”). Och liksom för varje annan vara eller tjänst tjänar priset på lönearbete till att balansera utbud och efterfrågan. Härav följer att var och en kan få arbete, bara han eller hon är beredd att acceptera (eller tillåts acceptera) en lön som ger en arbetsgivare råd att anställa en. Vår tids massarbetslöshet är helt och hållet ett resultat av sådana saker som orimligt höga löneanspråk från fackföreningarnas sida eller av lagar som förbjuder löner under en viss nivå. Sådana anspråk och sådana lagar må motiveras av ”solidaritet” eller ”medmänsklighet”: deras enda och oundvikliga resultat är att vissa människor drivs ut i arbetslöshet, vilket varken är solidariskt eller medmänskligt.

Prosten Hammars förslag om delning av jobben är en skenlösning som inte skulle fungera, av ett mycket enkelt skäl: de allra flesta jobb i dagens samhälle låter sig inte delas, därför att de fordrar specialistkunskaper som inte alla besitter och som måste förvärvas innan arbetet alls kan utföras. Det vore t.ex. helt omöjligt för någon att komma in från gatan (eller skolbänken) och dela det jobb på vilket jag tjänar mitt levebröd – och jag föreställer mig att en domprosts sysslor ställer liknande problem. Samma sak gäller för alla jobb som kräver någon form av utbildning eller inskolning, vilket idag inbegriper de allra flesta jobb inom verkstadssektorn, vårdsektorn eller vilken annan sektor som helst.

Om vi ska nå full sysselsättning är det inte jobben vi måste dela på, utan den totala lönepotten i samhället. Och det uppnår vi genom att helt enkelt tillåta människor att erbjuda sin arbetskraft till en lön som är lägre än vad staten eller facket behagar dekretera. Det är i detta sammanhang man ska se den s.k. ”pigdebatten”: hembiträde är ett exempel på ett hedervärt men lågavlönat yrke, som det sannerligen inte är någon skam att ta i början av sin yrkeskarriär. Det är inte heller någon skam att tjäna sitt levebröd på att tvätta andras fötter eller borsta andras skor. (Att utföra sådant arbete gratis, bara för att visa sin offervilja och sin osjälviskhet, är däremot en skam och en förnedring.)

Jag vill i detta sammanhang betona att låg lön inte alls behöver innebära låg levnadsstandard. Människan lever inte av pengar, utan vad hon kan köpa för sina pengar. Om en fri arbetsmarknad kombineras med ett stabilt penningvärde (vilket skulle åstadkommas om vi övergav ”pappersmyntfoten”, och all därmed sammanhängande klåfingrig manipulation av penningväsendet, för guldmyntfot och ett fritt bankväsen), då skulle priset på varor sänkas likväl som priset på arbete; eftersom produktionen av varor och tjänster under sådana omständigheter stadigt skulle öka, skulle en oförändrad lön, eller t.o.m. en sjunkande lön, gå hand i hand med en stadigt förbättrad levnadsstandard.

Men ett program av det slag jag ovan skisserat skulle vara liktydigt med ett program för införande av laissez-faire-kapitalism. Och laissez-faire-kapitalism är det sista prosten Hammar (eller alla de som idag ropar högt på full sysselsättning) skulle plädera för. Anledningen är enkel. Mitt program vädjar till deras förnuft och till deras själviska omsorg om sitt eget bästa. Det låter sig inte förenas med den osjälviska uppoffringens ”ideal”, och det låter sig inte förenas med någon form av förnuftsfientlighet, varken med dialektisk materialism eller med kristen tro.

Alternativet är klart, och valet är ert. Men den som väljer den religiösa tron och den osjälviska uppoffringen av det egna livet för gratistvätt av medmänniskans fötter ska inte prata om ”människovärde” eller försöka framställa sig själv som människovän.

Inspirationskällor: Ayn Rand och (vad gäller de ekonomiska resonemangen) George Reisman. Ingen av dessa personer har det ringaste ansvar för eventuella misstag, missuppfattningar, olyckliga eller inexakta formuleringar som kan ha insmugit sig i denna text. De har ännu mindre ansvar för de missuppfattningar av texten som dess läsare eventuellt kan göra sig skyldiga till. Vad beträffar uppsåtligt illvilliga vantolkningar, förkastas dessa på förhand.

(ii)

Alltemellanåt lämnar SvD:s Brännpunktssida utrymme åt någon kristlig betraktelse över moral och etik, nu senast av kontraktsprosten Sten Philipson (4.12.1994). Det är möjligt att Philipson kommer att bemötas på någon oväsentlig detalj i sitt resonemang, men det är absolut bergsäkert att ingen kommer att bemöta hans inlägg i princip eller på dess grundpremisser. Anledningen är att Svenska Dagbladet befinner sig i en religiöst konservativ tradition och aldrig skulle tillåta att kristendomens fundament ifrågasätts i dess spalter.

Att lämna Philipson oemotsagd skulle emellertid vara en underlåtenhetssynd. Alltså till verket.

  • 1. Philipson hävdar på fullt allvar att …

… tron på människovärdet förutsätter logiskt (inte psykologiskt) gudstron.

Av någon som hävdar något sådant kan man fordra ett logiskt hållbart bevis på sambandet mellan gudstro och människovärde. Men något sådant bevis presterar inte Philipson. Och han kommer aldrig någonsin heller att kunna prestera det – av det enkla skälet att något sådant bevis inte finns. I själva verket utesluter gudstro och människovärde varandra. Idén att de båda skulle ha ett logiskt samband hänger på en skör tråd: premissen att människan som sådan inte har något värde, och måste förlänas ett sådant värde av en utomjordisk auktoritet – vilket betyder att människan som sådan är värdelös, och människovärdet en chimär som endast låter sig försvaras med sofismer. (För ytterligare information i detta ämne hänvisar jag till min essä ”En julbetraktelse”, vilken erbjudits SvD för publikation men avvisats.)

Prosten Philipson drar emellertid en slutsats av sitt resonemang:

Humanismen, även den mest ateistiska, har kristna förtecken.

Detta är ett makalöst resonemang, som innebär att det inte finns någon undflykt ur kristendomens käftar: att det inte hjälper att vara ateist, för så fort man drar en lans för mänsklig anständighet (humanism), blir man automatiskt kristen och underkastad gudstrons herravälde.

För att belysa var kristendomen faktiskt står måste jag påminna prosten Philipson om den ramsa han rabblar med sin församling varje söndag: ”Jag fattig syndig människa som, i synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt syndat” etc. Detta är vad kristendomen begär av människan: total självförnedring. (Och den som tvivlar på att syndabekännelsen faktiskt uttrycker kristendomens själ kan läsa Augustinus, Luther och många andra teologer som ger den teoretiska förklaringen till denna människosyn.) Av denna människosyn väntar man sig sedan att människokärlek ska kunna uppstå. Hur? Den som tar syndabekännelsen på allvar kan knappast därefter hysa någon större kärlek till sig själv – och eftersom denna bekännelse antas vara giltig för varje människa, kan den som tar den på allvar inte känna annat än förakt eller hat mot sina medmänniskor.

En ”humanism” som inte skuddat av sig detta kristna arv är inte värd namnet.

Prosten Philipson anser emellertid att hans egen logiska krumbukt också återspeglar ett ”historiskt faktum”. Men jag tror att om han studerade historien opartiskt, skulle han finna något annat: en kamp (förvisso med många återfall och många stickspår) för att befria människan från det religiösa oket, ställa henne på hennes egna ben och få henne att sträcka på axlarna och stå med högburet huvud. Renässansen, upplysningen och kapitalismens genombrott har varit led i denna långa kamp.

Men de kristna vill inte att medeltiden ska ta slut, och de vill inte låta oss stå med högburet huvud. Ständigt står de beredda att klappa oss i skallen med sin gudstro och försäkra oss att det bästa inom oss kommer från Gud, inte från oss själva. Man skulle kunna häpna över deras uppfinningsrikedom härvidlag, om den inte begränsades till samma eländiga sofism, upprepad om och om igen.

  • 2. Liksom i alla betraktelser av detta slag är ett huvudtema hos Philipson hur kyrkan ska ställa sig till de s.k. ”marknadskrafterna”. Och eftersom han inte kan förneka sagda krafters materiella välsignelser, måste han pröva en annan angreppsmetod (en tämligen sliten angreppsmetod vid det här laget, vore det bara inte för att ingen anlagt effektiv spärreld mot den). Han pratar om ett ”rättviseproblem” som marknaden inte ensam förmår bemästra utan behöver ”etisk och moralisk vägledning” från de kristna människofienderna för att klara av:

Kristen etik har inget att säga om hur stor del av vår BNP som bör gå till det allmänna. Däremot är rättvisa ett centralt kristet värde och har så alltid varit.

Och:

Marknadskrafternas fria spel utgör ingen lösning på rättvise- och fördelningsproblemen (eller miljöfrågorna).

Philipson stöder sig här på ett rättvisegrepp vars enda kriterium är att ingen får ha det bättre eller sämre än någon annan – skulle någon få det bättre, har han ingen annan moralisk plikt än att ge bort sitt överflöd till dem som har det sämre.

Men detta är raka motsatsen till verklig rättvisa. Rättvisa består i att behandla människor efter förtjänst. Och i ekonomiskt avseende är just ”marknadskrafternas fria spel” det enda som kan garantera ekonomisk rättvisa. Om marknadskrafterna verkligen vore fria (vilket de idag inte är), skulle varje människa tjäna exakt vad hon gör sig förtjänt av, och det skulle inte finnas något ”rättvise- och fördelningsproblem” för kristna moralteoretiker att hugga in på. Inte heller skulle det finnas någon fattigdom för dem att ”solidarisera sig” med, eftersom även de sämst ställda bara skulle få det bättre och bättre.

Det finns dock en pervers logik i kristendomens strävan efter jämlik fattigdom som förtjänar att påpekas. Om kristendomens människosyn (att varje människa är född i synd och oundvikligen underkastad syndens herravälde) vore sann, då finns det absolut ingenting som kan rättfärdiga att somliga av oss är rika, eller rikare än andra, eller ens mindre fattiga än andra. Allt vi allesammans förtjänar är då den yttersta fattigdom. Att somliga av oss faktiskt förtjänar vårt levebröd på hederligt arbete är för detta synsätt fullkomligt ovidkommande – eftersom alla de dygder som möjliggör välmåga eller rikedom (eller ens materiell överlevnad) enligt detta synsätt är illusoriska och i bästa fall kommer från Gud, inte från människan själv.

  • 3. Philipson gör också ett inlägg i debatten om kollektivism kontra individualism (”organisk” kontra ”atomistisk” samhällsuppfattning), och han kommer med vad han kallar ett alternativ:

… att uppfatta relationer som det primära. Relationer är då den grundläggande storheten, inte kollektivet eller individen. För ingen av oss existerar som individer i isolering (lika lite som vi kan reduceras till en beståndsdel i en stor samhällsbyggnad).

Det är ett filosofiskt (djupast sett metafysiskt) misstag att tro att relationer kan vara primära i förhållande till individen. Alla relationer är relationer mellan entiteter (ting), och det är entiteterna som är primära, för funnes inte de, skulle de inte heller kunna stå i något slags relation till varandra. Detta är också sant om de entiteter som kallas människor.

Att påstå att relationer är primära i förhållande till de individer som står i relation till varandra är i själva verket fullkomligt löjeväckande. Ta t.ex. en så vanligt förekommande relation som ”äktenskap”. En sådan relation förutsätter uppenbarligen två individer som kan ingå äktenskap med varandra, som måste ha existerat var för sig redan innan äktenskapet ingicks, och som kommer att fortsätta att existera var för sig, även om äktenskapet skulle upplösas. Att påstå att relationen ”äktenskap” är primär i förhållande till dem som ingår äktenskapet skulle bokstavligen betyda att ”äktenskapet” existerar fritt svävande för sig själv, och att de individer som ingår äktenskapet kommer till först i och med äktenskapets ingående. Exemplen kan mångfaldigas: saken är densamma med alla sociala relationer.

Prosten Philipson hävdar på fullt allvar att

det är bara i mycket abstrakt mening som man kan beskriva människan vid sidan av hennes relationer.

Men varje människa är i stånd att ingå i en mängd olika relationer: hon kan gifta sig, hon kan ta anställning, hon kan skilja sig eller säga upp sig, hon kan starta eget, hon kan dra sig undan i ensamhet och bli eremit, etc., etc. Vilket hon än gör, och vilken av flera alternativa relationer hon än väljer att förverkliga, förblir hon sig själv, i fullständigt konkret bemärkelse. Det är i själva verket endast i mycket abstrakt mening som man kan beskriva relationer vid sidan av de människor som ingår i dessa relationer, som t.ex. att tala om ”äktenskapet” eller ”yrkesrollen” i abstrakt bemärkelse.

Philipsons nya, ”alternativa” synsätt är i själva verket inte något tredje alternativ till kollektivismen och individualismen: det är blott och bart en ny variant av det kollektivistiska alternativet. Det är ett fräckt försök att smyga in kollektivismen bakvägen genom att kalla den något annat. För notera: vilken variant av kollektivismen man än ansluter sig till, kvarstår grundidén: att individen ska underordna sig och underkasta sig. Den ”gamla” kollektivismen fordrade att vi ska underkasta oss någon påstådd organisk ”helhet”; Philipsons nymodighet fordrar att vi ska underordna oss våra ”relationer” med varandra.

  • 4. Philipson säger inte öppet att vad han förespråkar är slaveri; han är noga med att nämna att frihet (och marknadsekonomi) ”nog har sina fördelar”. Men betrakta ett ögonblick vad han faktiskt säger:

Men friheten har en baksida. Individen förväntas klara sig på egen hand. Hur vi i framtiden ska klara vår hälsa och ekonomi kommer i hög grad att bli en privatsak… [Detta] skapar stor vilsenhet. [Varefter följer det vanliga tjafset om att marknadsekonomin är ”alltför rationell” och åsidosätter ”solidariteten” med de ”utsatta”.]

Men detta är fantastiskt. Att individen måste klara sig på egen hand är inte någon ”baksida” av friheten: att vara fri betyder att klara sig på egen hand. Om detta är en ”baksida”, då är friheten som sådan en ”baksida” – och det vore bättre för en människa att tillbringa sitt liv i en fängelsecell, där det är mycket lite hon behöver (eller kan) ordna på egen hand.

Vad de flesta inte förstår (och vad Philipson räknar med att vi inte ska förstå) är att frågan ”frihet eller slaveri” (eller den nära sammanhängande frågan ”individualism eller kollektivism”) inte är en fråga där man kan vara ljum, inta en medlande hållning, väga för- och nackdelar, etc. Är man för frihet, är man för – helt och hållet. Är man mot, är man mot – och motståndarna borde ha anständigheten att definiera sig själva som tyranner, eller tyranners tillskyndare, och inte låtsas som om de bara ville oss så väl, så väl.

  • 5. Efter denna uppgörelse vore det kanske på sin plats att presentera ett rationellt etiskt alternativ. Men SvD kommer ändå aldrig att publicera detta inlägg (av skäl som ovan berörts), så det vore bortkastad tid. De som ändå kommer att läsa detta inlägg vet i alla fall vilket alternativ jag har i åtanke.
Annonser