Att leva med hyperinflation

(Gästskribent: Stefan Zweig)

(Publicerad som ”nätnattväktare” 3 april 2010.)

Jag läser just nu en intressant bok: Världen av igår av Stefan Zweig. Bland mycket annat har han målande beskrivningar av hyperinflationen i Österrike och Tyskland efter Första världskriget. (Zweig var inte ekonom, och det märks ibland. Men han var en utmärkt iakttagare.)

Översättningen (av Hugo Hultenberg) är från 1943; men lite pluralformer på verben kan ni väl alltid stå ut med.

$ $ $

Först den österrikiska hyperinflation (som inte är lika väl känd som den tyska):

Som ett första tecken på befolkningens misstro försvunno växelmynten, ty ett stycke koppar eller nickel representerade i varje fall reell vara i jämförelse med en tryckt papperslapp. Staten drev visserligen sedelpressarna till maximiprestationer för att enligt Mefistofeles recept producera så mycket som möjligt av dessa artificiella värden, men kunde i längden inte hindra inflationen. Därför började varje stad och slutligen varje by att trycka egna nödpengar, som emellertid redan i grannbyn avvisades och längre fram, då man insåg deras värdelöshet, helt enkelt kastades bort. En nationalekonom med förmåga att drastiskt beskriva alla de olika faserna av inflationen, först i Österrike och sedan i Tyskland, skulle helt säkert ha kunnat åstadkomma något mycket mera spännande än en roman, ty det rådande kaos antog alltmer fantastiska former. Snart visste ingen längre vad något kostade. Priserna stego godtyckligt. En ask tändstickor betingade i en affär, som i rätt tid höjt priset, tjugu gånger så mycket som i en annan, där en hedersman i god tro sålde sin vara till gårdagens pris. Till lön för sin ärlighet fick han inom en timme sin affär utplundrad, ty den ene berättade för den andre och varenda en sprang och köpte vad som fanns att sälja, likgiltigt om han behövde det eller inte. Till och med en guldfisk eller en gammal kikare hade i alla fall ”realvärde”, och alla ville ha realvärden i stället för papper. Mest groteskt utvecklade sig detta missförhållande vid hyrestransaktioner, där regeringen till skydd för hyresgästerna (som utgjorde den stora massan) och till skada för husägarna förbjudit varje hyresökning. Snart kostade i Österrike en medelstor våning för hela året mindre än en enda middagsmåltid. Hela Österrike bodde egentligen under fem eller sex år (ty sedan blev också uppsägning förbjuden) mer eller mindre gratis. Genom dessa vanvettiga förhållanden blev situationen från vecka till vecka alltmer förnuftsvidrig och omoralisk. Den som hade sparat i över fyrtio år och dessutom patriotiskt placerat sina pengar i krigslån, blev tiggare. Den som hade skulder blev dem kvitt. Den som höll sig laglydigt till livsmedelsförordningarna fick svälta. Den som fräckt överskred dem fick äta sig mätt. Den som förstod att muta kom framåt, den som spekulerade gjorde vinster. Den som sålde i relation till inköpspriset blev bestulen, den som gjorde samvetsgranna beräkningar blev lurad. Det fanns intet mått, intet värde som stod fast inför denna situation, då pengarna runno bort och dunstade bort, det fanns ingen dygd annat än denna enda: att vara skicklig, smidig, hänsynslös, att kasta sig upp på den förbijagande hästens rygg i stället för att låta trampa ned sig av honom. […]

Hur otroligt det förefaller kan jag dock som ögonvittne bekräfta att det berömda lyxhotellet L’Europe i Salzburg under en längre tid var helt uthyrt åt engelska arbetslösa, vilka tack vare det rikliga engelska arbetslöshetsunderstödet bodde billigare här än i sina slumkvarter i hemlandet. […]

Slutligen tillsattes på tyska regeringens föranstaltande en gränsbevakning för att förhindra att alla behovsartiklar, i stället för i hemlandets butiker, köptes i det billigare Salzburg, där man till slut fick sjuttio österrikiska kronor för en mark. Och nu konfiskerades energiskt alla från Österrike härstammande varor på tullstationen. Men en sak blev fri och kunde inte konfiskeras: det öl som man druckit. Och de öldrickande bajrarna räknade efter dagskursen ut att de i Salzburg till följd av den låga österrikiska valutan kunde dricka fem, ja tio liter öl för samma pris som de hemma måste betala för en enda liter. Någon större lockelse kunde man inte tänka sig, och därför kommo skaror av män med hustrur från Freilassing och Reichenhall för att unna sig lyxen att dricka så mycket öl som de kunde bälga i sig. Varje kväll företedde stationen ett verkligt pandemonium av druckna, skrålande, rapande, spyende människohorder. Många, som tagit sig alldeles för mycket till bästa, måste på stadsbudskärror forslas fram till järnvägsvagnarna för att komma med på tåget, som genljudande av sång och backantiskt skrål for tillbaka med dem till deras eget land. De anade föga, dessa uppsluppna bajrare, att en fruktansvärd revansch väntade dem. Ty när den österrikiska valutan stabiliserades och den tyska marken däremot sjönk fullkomligt katastrofalt, foro österrikarna över från samma station för att i sin tur billigt supa sig fulla, och samma skådespel upprepades för andra gången, fast nu i motsatt riktning. Detta ölkrig mitt under de båda inflationerna hör till mina livligaste hågkomster, emedan de på ett drastiskt och groteskt sätt i smått kanske allra bäst visar hela det vanvett som präglade dessa år.

$ $ $

Så till den mer kända tyska hyperinflationen:

En verklig panik utbröt, som skakade hela riket. I ett nu rutschade riksmarken nedåt, och det dröjde inte länge förrän de fantastiska, vanvettiga biljonsiffrorna voro uppnådda. Nu först började inflationens verkliga häxsabbat, mot vilken vårt österrikiska kursfall, då kronan sjönk till en femtontusendel av sitt värde, bara varit en barnlek. Att berätta härom i detalj, alla osannolikheter, skulle kräva en hel bok, och den boken skulle på nutidens människor verka som en saga. Jag upplevde dagar, då jag på morgonen måste betala 50.000 mark för en tidning, och på kvällen 100.000 mark. Den som måste växla utländska pengar gjorde det endast i småposter, ty klockan fyra fick han flera gånger mer än klockan tre, och klockan fem återigen flera gånger mer än han hade fått sextio minuter tidigare. Jag sände t.ex. min förläggare ett manuskript, på vilket jag hade arbetat ett helt år, och trodde att jag säkerställde mig genom att begära omedelbar förskottsbetalning för tiotusen exemplar. När checken kom mig tillhanda, täckte den knappast vad paketportot kostat för en vecka sedan. Man betalade på spårvagnen med miljoner, lastbilar förde pappersvalutor från riksbanken till bankerna, och fjorton dagar senare fann man hundratusenmarkssedlar i rännstenen: en tiggare hade med förakt slängt bort dem. Ett skosnöre kostade mer än förut ett par skor, ja mer än en lyxaffär med tiotusen par skor. Att reparera ett sönderslaget fönster kostade mer än förr hela huset, en bok mer än förr hela tryckeriet med alla sina maskiner. För hundra dollar kunde man köpa hela rader av sexvåningshus på Kurfürstendamm, fabriker kostade i amerikanska pengar inte mer än förr en skottkärra. Några halvvuxna pojkar, som nere vid hamnen hittat en bortglömd låda med tvål, susade i flera månader omkring i bilar och levde som furstar, ty de sålde var dag en tvålbit, medan deras föräldrar, förr rika människor, smögo omkring som tiggare. Småpojkar grundade bankhus och spekulerade i alla valutor. Över allt detta höjde sig gigantiskt storprofitören Stinnes gestalt. Genom att med utnyttjande av markfallet utvidga sin kredit köpte han upp allt som fanns att köpa: kolgruvor och fartyg, fabriker och aktieportföljer, slott och lantgods, och allt detta för nästan ingenting, emedan varje belopp, varje skuld, gick ned till ingenting. Snart hade han en fjärdedel av Tyskland i sin hand, och perverst nog dyrkades han av folket som ett snille, av detta folk som alltid låtit hänföra sig av den skenbara framgången. De arbetslösa stodo i tusental på gatorna och knöto nävarna mot jobbarna och utlänningarna i lyxbilarna, som köpte hela kvarter som om det varit tändsticksaskar. Alla som kunde läsa och skriva gjorde affärer, spekulerade och förtjänade och hade därvid en hemlig känsla av att de alla bedrogo varandra och själva bedrogos av en fördold makt, som med vett och vilja ställde till detta kaos för att befria staten från alla skulder och förpliktelser.

$ $ $

Jag nänns inte undanhålla er några citat ur boken första kapitel, där Zweig beskriver förhållandena i Österrike före Första världskriget, om inte annat så för kontrasten mot den senare hyperinflationen:

När jag försöker finna en lämplig beteckning för tiden före det första världskriget, den tid i vilken jag växte upp, tror jag mig träffa rättast om jag säger: det var trygghetens gyllene tidsålder. […] Vår valuta, den österrikiska kronan, cirkulerade i blanka guldstycken och borgade därmed för sin oföränderlighet. Envar visste hur mycket han ägde eller hur mycket som tillkom honom […] Den som ägde en förmögenhet kunde till punkt och pricka räkna ut hur mycket den skulle inbringa för varje år i räntor. […] Varje familj hade sin bestämda budget, den visste hur mycket den kunde ge ut för bostad och mat, sommarresor och sällskapsliv, och dessutom var undantagslöst ett litet belopp avsatt för oförutsedda utgifter, för sjukdomsfall och läkararvode. […]

I själva verket blev ett allmänt uppsving mot slutet av detta århundrade allt skönjbarare, allt snabbare, allt mångfaldigare. På gatorna strålade om natten i stället för de dunkla lyktorna klara elektriska lampor, butikerna buro från huvudgatorna sin förföriska nya glans ända ut i förstäderna, redan kunde man tack vare telefonen tala med människor på fjärran orter, redan susade man fram i hästlös vagn med ny hastighet, redan svingade man sig upp i luften i den ikarosdröm som gått i uppfyllelse. Komforten trängde från de förnäma husen in i de borgerliga, vattnet behövde inte längre hämtas från brunnen eller korridoren, elden ej längre med möda tändas på härden, hygienen spred sig, smutsen försvann. Människorna blevo vackrare, kraftfullare, sundare, sedan sporten börjat stålsätta deras kroppar; alltmera sällan såg man krymplingar, strumasjuka, invalider på gatorna. Och alla dessa underverk hade vetenskapen, denna framåtskridandets ärkeängel, åstadkommit. Även på det sociala området gick det framåt. År efter år fick individen nya rättigheter, blev rättskipningen humanare, och icke ens problemens problem, de stora massornas fattigdom, föreföll längre olösligt. […] På barbariska återfall såsom krig mellan Europas folk trodde man nu lika lite som på häxor och spöken.

$ $ $

Ett citat också från slutet av boken, som väldigt väl belyser kontrasten mellan tiden före det första världskriget och tiden före det andra:

Ingenting åskådliggör kanske bättre världens oerhörda tillbakagång sedan det första världskriget än inskränkningen i människans personliga rörelsefrihet och upphävandet av hennes rättigheter. Före 1914 hade jorden tillhört alla människor, var och en reste vart han ville och stannade så länge han ville. Det fanns inga visa, inga särskilda tillstånd, och det roar mig alltid att se unga människors förvåning, när jag berättar för dem att jag före 1914 kunde resa till Indien och Amerika utan att äga något pass eller ens ha sett något sådant. Man steg på och steg av utan att fråga eller bli frågad, man behövde inte fylla i något av de hundratals papper som idag avkrävas en. Det fanns inte så många formaliteter som nu, så många besvärligheter. Dessa samma gränser, som idag av tulltjänstemän, polis och gendarmer, tack vare allas patologiska misstro mot alla, ha förvandlats till taggtrådsstängsel, betydde förr ingenting annat än symboliska linjer, som man överskred lika sorglöst som meridianen i Greenwich. Först efter första världskriget började världsförstörelsen genom nationalismen, och som första synligt fenomen frambragte denna vårt århundrades andliga epidemi xenofobien, främlingshatet, eller åtminstone främlingsskräcken. Överallt försvarade man sig mot utlänningen, överallt eliminerade man honom. Alla de förnedrande procedurer, som från början voro avsedda uteslutande för förbrytare, fick nu varje resande underkasta sig före och under en resa. Man måste låta fotografera sig från högra och vänstra sidan, i profil och en face, med så kortklippt hår att örat syntes. Man måste lämna sina fingeravtryck, först endast av tummen, sedan av alla tio fingrarna, måste dessutom uppvisa intyg av alla slag, friskbetyg, vaccinationsintyg, intyg om vandel, rekommendationsbrev, måste kunna förete en inbjudning och adresser på släktingar, måste kunna åberopa moraliska och ekonomiska garantier, ifylla och underskriva formulär i tre eller fyra exemplar, och fattades bara ett enda av alla dessa papper, så var man förlorad. [Känns något av det här igen?]

$ $ $

Till sist några hjärtskärande rader om vad som hände Zweigs egen mor kort före hennes död:

Hon var vid sina åttiofyra år ej längre så säker på benen och brukade, när hon gjorde sin lilla dagliga promenad, var femte eller tionde minut vila sig en stund på en bänk på Ringstrasse eller i parken. Hitler hade inte i åtta dagar varit herre i staden [Wien], förrän förbud utfärdades för judar att sätta sig på en bänk – ett av dessa förbud som synbarligen voro uttänkta enbart i det sadistiska syftet att plåga. Ty att utplundra judar, däri låg ju dock en tanke och en förnuftig mening, emedan alla de lediga platserna och det som togs från fabriker, våningsinredningar och villor kom de nya maktägarna till godo och kunde användas till belöning åt gamla trogna anhängare; Görings magnifika tavelgalleri lär ju huvudsakligen ha tillkommit genom denna i stor skala tillämpade praxis. Men att förvägra en gammal kvinna eller en trött gubbe att sätta sig på en bänk ett par minuter och hämta andan, det var förbehållet det tjugonde århundradet och den man vilken miljoner människor tillbedja som denna tids störste.

Ett par anmärkningar:

Ni bör ha hakat upp er på den här meningen:

Staten drev visserligen sedelpressarna till maximiprestationer för att enligt Mefistofeles recept producera så mycket som möjligt av dessa artificiella värden, men kunde i längden inte hindra inflationen.

Vad menas? Att staten försökte hejda inflationen genom att trycka upp fler och fler pengar, men tyvärr misslyckades? Zweig fattade tydligen inte att staten skapar inflation just genom att trycka upp fler sedlar. Zweig hade uppenbarligen, så österrikare han var, inte den blekaste aning om den ”österrikiska” skolan.. Eller om nationalekonomi överhuvudtaget: ”kvantitetsteorin” (som säger att pengars värde bestäms av hur mycket pengar som faktiskt finns i omlopp) är äldre än den ”österrikiska” skolan. (En annan möjlighet är dock att Zweig uttrycker sig ironiskt här.)

$ $ $

Varför alls läsa Stefan Zweig? Att jag gör det är lite av en slump: detta är en av många intressanta och ännu olästa böcker som min ”tantvän” tagit med sig i boet. Men det finns ett annat gott skäl:

Boken behandlar ett skede i historien (perioden från före Första världskriget och fram till en bit in på Andra världskriget). Att skaffa sig grundliga historiska kunskaper är aldrig ur vägen! – Mises och andra ”österrikare” hävdar att den stora skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap är att man inte kan utföra kontrollerade experiment inom samhällsvetenskapen. Nej, det kan man inte. Men Ayn Rand påstås ha sagt att filosofins motsvarighet till ett laboratorium är just historien. Det är genom att studera historien som man kan induktivt validera en mängd filosofiska principer. (Fast tyvärr är historien så lång, och antalet historieböcker så många, att det här är en uppgift jag inte hinner genomföra under mina återstående livsdagar. Det är ett projekt jag får överlämna åt eftervärlden.)

$ $ $

Om ni läser Stefan Zweig, kommer ni säkert att hitta mycket att vara oenig med honom om. T.ex. skiner altruismen igenom här och var: han tycks betrakta ”offervilja” som något positivt. Han uttryckte uppskattning för en del personer som objektivismen betraktar som bovar, t.ex. Sigmund Freud och Woodrow Wilson. Och om ni läser honom, kommer ni säkert att hitta fler exempel; jag har bara tagit ett par exempel som jag själv fastnat för.

Annonser