Kritik mot Keynes

The Critics of Keynesian Economics
red. av Henry Hazlitt
New Rochelle, New York: Arlington House Publishers, 1977
(ursprungligen utgiven av D. van Nostrand Company, 1960)

Under flera årtionden hade John Maynard Keynes teorier ett avgörande inflytande på den ekonomiska politiken i åtskilliga länder. Keynes teorier ansågs ha gett politikerna redskapen att ”finjustera ekonomin”, att med lätt hand reglera marknaden utan att förstöra eller förslava den, att hålla sysselsättningen uppe och undvika en allvarlig depression. Keynes betraktades som en portalfigur för blandekonomin på samma sätt som Adam Smith för den fria marknadshushållningen eller Karl Marx för den socialistiska planhushållningen.

Idag får vi allt oftare höra att ”Keynes recept inte längre fungerar”. Keynes lyckades inte, sägs det, antecipera 70-talets ekonomiska kris med dess kombination av hög inflation och hög arbetslöshet. Den nya tiden kräver en ny nationalekonomisk revolution, denna gång med friedmanska förtecken.

Vad man däremot sällan hör är ett kategoriskt förkastande av Keynes läror, ett erkännande av att Keynes hade fel från början och i grunden. Vad mer är: man får lätt det intrycket att det alltsedan 1936 (året för hans General Theory) har rått bred enighet bland ekonomer och informerade lekmän om värdet av hans teorier – som om 70-talets kris vore en fullständig överraskning, som om det ekonomiska tänkandet först på senare år tagit en ny, anti-keynesiansk riktning. (Den pågående debatten on Lepages I morgon kapitalism ger goda exempel härpå.)

I själva verket fanns det redan från början ekonomer som var strakt kritiska mot Keynes och klart såg vart hans teorier ledde. Men deras kritik drunknade i den allmänna hyllningskören.

En av dessa kritiker är Henry Hazlitt, som förutom sin egen Keyneskritik, The Failure of the ”new economics”, också sammanställt en antologi av artiklar om Keynes och hans General Theory under titeln The Critics of Keynesian Economics. Det är en bok som är värd all uppmärksamhet: den innehåller mängder av intellektuell ammunition för marknadsekonomins försvarare.

Det är inte en alltigenom lätt bok: en antologi av ett tjugotal olika författare blir med nödvändighet en smula ojämn. Keynes General Theory erkänns allmänt (även av dess anhängare) vara ett synnerligen obskyrt verk, och obskyriteten har ibland smittat av sig på kritikerna. Och några få artiklar otvivelaktigt alltför tekniska för lekmannen.

Men det finns också verkliga pärlor. Till mina favoriter hör Ludwig von Mises båda bidrag: ”Stones into Bread: The Keynesian Miracle” och ”Lord Keynes and Say’s Law” samt Benjamin Andersons ”Digression on Keynes”. Mises visar att Keynes, långt ifrån att revolutionera nationalekonomin, endast klädde urgamla villfarelser i ny dräkt och gav världens regeringar en sorts intellektuell ursäkt för den interventionistiska och inflationistiska politik de redan förde. Anderson ger en förnämlig liten lektion i marknadsekonomins grunder, samtidigt som han rycker bort grunden för den keynesianska ekonomin.

Av särskilt intresse är bokens båda inledande artiklar. De är författade långt före Keynes tid, av två av den klassiska ekonomins portalfigurer: Jean-Baptiste Say och John Stuart Mill. De behandlar ett teorem som går under beteckningen ”Says lag” och som i korthet utsäger att det ytterst är tillgången på varor och tjänster som styr efterfrågan, och inte tvärtom. Keynes lade som bekant stor tonvikt på efterfrågesidan, och vi ser resultatet av detta i politikernas ideliga ansträngningar att stimulera eller dämpa efterfrågan, att ömsevis släppa ut och dra åt våra, medborgarnas, svångremmar. Keynes menar sig ha vederlagt Says lag. Benjamin Anderson demolerar denna ”vederläggning” i den artikel jag ovan nämnt, men det är ändå av intresse att se hur Says lag framfördes och formulerades av sin upphovsman och hur den senare vidareutvecklades av Mill.[1]

Jag vill gärna avsluta med ett citat. Keynesianer brukar skryta med att Keynes löst massarbetslöshetens mysterium, ett mysterium som de klassiska ekonomerna påstås ha gått bet på. Så är det nu inte. Den verkliga orsaken är att lönerna tvångsmässigt pressas upp över den marknadsmässiga nivån, vilket ger vissa arbetare höga löner och slår ut andra från arbetsmarknaden. Detta har aldrig varit något mysterium, endast en politiskt känslig sanning. Keynes ”lösning” är ett svindelnummer, och det kan vara instruktivt att se hur det avslöjas på några korta rader. För avslöjandet står Svensk Linjes frejdade medarbetare, Friedrich A. Hayek:

Utvecklingen av Lord Keynes teorier utgick från den korrekta insikten att den reguljära orsaken till omfattande arbetslöshet är för höga reallöner. Nästa steg utgjordes av påståendet att en direkt sänkning av penninglönerna endast kan åstadkommas genom en så smärtsam och långvarig strid att den inte kan komma i åtanke. Härav drog han slutsatsen att reallönerna måste sänkas på så vis att man minskar pengarnas värde.

Publicerad i Svensk Linje nr 1 1981.


[1] En uppsats som saknas är ”Commerce Defended” av James Mill (John Stuarts far). George Reisman har lagt ut denna uppsats på sin hemsida. Reisman menar rentav att Mills framställning är bättre än Says egen, men den saken är jag inte karl att ta ställning till.