Kris för blandekonomin

(Svar på en kolumn av Göran Albinsson – numera Albinsson Bruhner – i Svenska Dagbladet 17 december 1977.)

Det är ett genomgående drag i modern samhällsdebatt att socialistiska tankegångar mer och mer breder ut sig, röner mindre och mindre motstånd och, framför allt, mer och mer accepteras av grupper och personer som man skulle tro var ideologiska motståndare till socialismen.

Man skulle t.ex. kunna tro Svenska Dagbladet, ett gammalt konservativt flaggskepp, om att vara ett bålverk mot socialismen. Men har man inte för länge sedan tagits ur den villfarelsen, måste fjällen falla från ögonen när man läser Göran Albinssons artikel ”Kris för kapitalismen” i Ekonomi Special 17 december 1977.

Albinsson accepterar väsentliga delar av Marx’ verklighetsbeskrivning, och menar att det var kapitalismens eget fel att Marx blev marxist (att det var det kapitalistiska systemets kriser som drev fram socialismen och kommunismen). Nej, Albinsson är inte socialist; vad värre är, han försöker inta en ”medlande” ståndpunkt mellan kapitalism och socialism. Jag ska ta upp och bemöta några av punkterna i Albinssons framställning.

Vad för sorts ekonomi har vi?

Först och främst menar Albinsson att det är ”i högsta grad berättigat” att ställa frågan om inte Sveriges ekonomiska kris ”djupast sett är en kapitalismens kris”.

Men den ekonomiska kris vi befinner oss i måste ju rimligtvis vara en kris för det ekonomiska system vi idag har – inte för ett system som var (eller kommer att bli) förhärskande i en annan tid.

Ingen skulle väl komma på idén att det är en ”naturahushållningens kris” eller en ”feodalismens kris” som vi idag genomlever. Ändå är termen ”kapitalismens kris” inte mindre absurd.

Det finns ju dock en helt träffande (och ingalunda okänd eller nymodig) benämning på det ekonomiska system som faktiskt råder i vår tid och i vårt samhälle: blandekonomi.

Det borde vara enkelt att se, och använda, orden i deras egentliga betydelse: i en kapitalistisk ekonomi, eller marknadshushållning, är ägandet privat och det är marknadskrafterna (m.a.o. den objektiva verkligheten) som bestämmer den ekonomiska utvecklingen; i en socialistisk ekonomi, eller planhushållning, är den privata äganderätten upphävd, och utvecklingen bestäms av de härskandes nycker.

Om marknads- och planhushållning kämpar med varandra om herraväldet (eller om statsmakterna, i Keynes’ anda, försöker ”manipulera” marknadskrafterna), då måste detta beskrivas som blandekonomi, inte som kapitalism eller socialism.

Det borde också vara lätt att visualisera detta med ett vanligt cirkeldiagram över privat och offentlig sektor: är den offentliga sektorn obefintlig eller mycket smal, då råder kapitalism; är omvänt den privata sektorn obefintlig eller mycket smal, då råder socialism. Man kan naturligtvis diskutera exakt hur smal respektive sektor får vara för att systemet fortfarande ska kunna kalla kapitalistiskt respektive socialistiskt. Men om de båda sektorerna balanserar varandra och kämpar om vilken som ska vara störst, då måste systemet kallas blandekonomiskt; att tro något annat är begreppsförvirring, och att påstå något annat är begreppsbortblandning.

Den kris vi befinner oss i är därför en kris för blandekonomin, och så bör den också benämnas.

(Kapitalismen har, i förbigående sagt, aldrig genomgått någon enstaka stor och genomgripande kris; dess öde har varit att urholkas långsamt och steg för steg. Den är på väg att lämna arenan, för att travestera T.S. Eliot, ”inte med en skräll utan med ett långt, utdraget kvidande”. Och, frestas man säga, världen med den.)

Hungriga magar och stinna penningpåsar

Den rad av Engels som Albinsson citerar är antingen en grov cynism eller ett strålande försvar för kapitalismen, beroende av vilken sida man betraktar det från. Låt mig skärskåda det:

Hos kapitalismen bestäms icke produktionens gränser av antalet hungriga magar, utan av antalet penningpungar som kunna köpa och betala.

I samhällen där antalet hungriga magar utgör produktionens gräns, där kan ingenting utöver livets absoluta nödtorft produceras. (Engels säger ju också, klart och tydligt, produktionens gränser.) Och vad gör man då om produktionen inte når upp till denna gräns? Ja, en vanlig åtgärd i socialistiska samhällen är att minska antalet hungriga magar! Titta på Stalins politik i trettiotalets Ryssland – eller, för den delen, på Indira Gandhis steriliseringskampanj i sjuttiotalets Indien.

Antalet penningpåsar sätter ingen sådan gräns. Även i en ekonomi som bara är relativt fri (sådan som vår) produceras inte bara livets nödtorft utan också ett visst överflöd. Och för att se sambandet mellan graden av ekonomisk frihet och storleken på detta överflöd borde det räcka med ett relativt ytligt studium av de senaste tvåhundra årens historia. Vilka länder har nått högst i materiell utveckling? De som haft ett visst mått av privatkapitalism (m.a.o. ”regerats av penningpåsen”).

De som ser försakelse som människans högsta dygd fördömer gärna detta som ”materialism” eller ”kommersialism” eller ”prylsamhälle” – och de som har makt att pracka på andra denna dygd har gjort vad de kunnat för att beskära överflödet (och kommer förmodligen att göra det så länge det finns kvar att beskäras).

Det är dagens kompromiss mellan hunger och rikedom som kallas ”blandekonomi”.

Konjunktursvackor förr och nu

Det senaste århundradets återkommande lågkonjunkturer har framför allt karaktäriserats av minskad produktivitet och av arbetslöshet. När man beskriver hög- och lågkonjunkturer som en evig vågrörelse – och, framför allt, när man hör det hävdas att vågdalarna med naturnödvändighet måste bli allt djupare – då bör man betänka följande: i det förkapitalistiska samhället betydde en konjunktursvacka inte att människor miste sina jobb för kortare (eller ens längre) tid. Den betydde att de dog i stora mängder, av svält eller av farsoter.

Missväxt, krig o.dyl. var inte orsaken till dessa svackor: de var snarare själva svackan.

Och på den tiden fanns inga ”självläkande krafter” utom de som beskrivits av Malthus: när tillräckligt många har dött, kan resten av befolkningen överleva.

I vårt århundrades diktaturer har man haft ett annat effektivt sätt att bekämpa arbetslösheten: tvångsarbetsläger.

Om kapitalismen ska skyllas för arbetslösheten, då måste dess störst skuld vara att den gjort det möjligt att gå arbetslös utan att svälta ihjäl.

(Det är förstås möjligt att de som makten haver kommer att lösa denna depression på samma sätt som den förra: genom att dra in världen i ett globalt krig. Och lika möjligt är det att en ny Keynes sedan kommer att stå upp ur askan och förkunna att hjul rullar snabbast i utförsbacke.)

Sammanfattning

När man tittar på samhällsutvecklingen och samhällsdebatten idag är det lätt att gripas av en känsla av vanmakt.

I pessimistiska stunder brukar jag tro att vi måste låta Marx’ hela profetia uppfylla sig själv: att vi måste genomlida en allsmäktig stats gastkramning tills staten vittrar sönder – som den måste göra, när den inte längre har resterna av ett fritt näringsliv att parasitera på – innan vi kan bygga upp världen på nytt.

Den utvecklingen är dock inte naturnödvändig. Vi är inte försvarslösa.

Människans främsta försvar är hennes förnuft. Det måste hon använda, inte till att villa bort begreppen utan till att reda ut dem.

24 december 1977

Jag fick följande intetsägande svar från hr Albinsson:

Ni har haft vänligheten att skicka en längre kommentar till min kolumn om kapitalismens kris. Av utrymmesskäl har vi inte möjlighet att publicera den. Jag avser dock att inom ett par veckor skriva en artikel om den svenska blandekonomin. När Ni läst den kommer Ni säkert att upptäcka att vi står varandra närmare än vad Ni nu tycks tro.

Min replik:

Om Ni kan lyckas med konststycket att närma Er min uppfattning är det naturligtvis bra. Men kärnpunkten är väl inte hur nära vi står varandra utan vart världen är på väg och vilka idéer det är som styr, respektive bör styra, samhällsutvecklingen.

(Vad Albinsson skrev i sin aviserade artikel minns jag inte; jag är inte ens säker på att den alls blev skriven.)

Jag kan tillägga att jag är mindre pessimistisk beträffande samhällsutvecklingen idag än jag var 1977. Även om vi har långt kvar är det tvivelsutan så att det idag är socialismen som befinner sig på defensiven. Men målet måste väl vara att socialismen helt förvisas till museerna, och dit har vi en bit kvar.