Arbetsvärdelärans absurditet

Marxismens bakvända värld

Arbetsvärdeläran – som utgör en grundbult i den marxistiska utsugningsteorin – säger att det ekonomiska värdet[1] av en vara eller tjänst helt och hållet bestäms av den mängd arbete, eller den arbetstid, som går åt för att producera varan eller tjänsten. Något som bara tar sex timmar att tillverka är värt oerhört mycket mindre än något som tar sex år att producera (man kan tänka på byggen av broar eller tunnlar eller vägar eller järnvägar). Om inte min miniräknare bedragit mig är den senare produkten värd drygt 13 000 gånger mer än den förra.[2]

david-ricardoJag har tidigare bloggat om arbetsvärdeläran, både på svenska och på engelska, efter det att jag läste David Ricardos Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper. Ricardo är förmodligen den vettigaste förespråkaren av denna lära; men att han är så vettig visas framför allt av att han måste förse den med åtskilliga undantag och förbehåll.[3] Här tänker jag skriva om den i ”ren” form, utan undantag eller förbehåll.

Det finns onekligen ett intimt samband mellan värdet av en vara eller tjänst och det arbete och den tid man lägger ned på att producera varan eller tjänsten. Men orsakssambandet är det rakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran hävdar. Man lägger ned tid och arbete på att producera en vara, därför att man väntar sig att varan ska ha ett ekonomiskt värde och gå att sälja. Hur mycket tid och arbete man än lägger ned på en vara eller tjänst som visar sig olönsam, är den tiden bortkastad och det arbetet förspillt.

Föreställ dig t.ex. att ett arbetslag lägger ned en massa tid på att gräva hål eller diken i marken, och sedan lägger ned ännu mer tid och arbete på att fylla igen hålen. Hur hårt och hur länge de än jobbar med detta, blir det ingen säljbar produkt av det.

Nu invänder säkert någon att ingen människa någonsin skulle ägna sig åt något så meningslöst. Jovisst – man varför? Därför att de mycket väl inser att sådant arbete skulle vara förspilld möda! Människor som varken studerat Ricardo eller Marx förstår mycket väl det.

Något som däremot inträffat i verkliga livet är att människor tvingats att gräva diken, där de sedan lagts efter att ha blivit arkebuserade, varefter soldaterna skyfflat igen dikena. Två arbetsinsatser har gjorts; den första av offren för arkebuseringen, den senare av soldaterna. Men har denna massgrav då det allra minsta ekonomiska värde? (Den kan möjligen ha ett värde för framtida arkeologer och historiker, som kan skaffa information om den historiska epok då detta skedde; men det är ju inte något kommersiellt eller ekonomiskt värde.)

Men det finns andra problem med arbetsvärdeläran som inte är fullt så drastiska. Arbetsvärdeläran talar bara om arbetstid. Men arbetsmängd och arbetskvalitet sammanfaller inte med arbetstid. Även när det gäller de allra enklaste manuella arbeten är det ju så att vissa arbetare kan ha starkare armar och/eller flinkare händer än andra arbetare och därför för mer uträttat per arbetsperiod. De bidrar uppenbarligen mer än de andra till slutproduktens värde, men mäter man bara i arbetstid är varje arbetares insats exakt lika mycket värd som varje annan arbetares. – Och att hitta en mätmetod som också tar hänsyn till dessa faktorer är inte det lättaste.

När det gäller enkelt kroppsarbete, som dikesgrävning, gräsklippning eller gruvarbete, eller att tillverka enkla produkter som knappnålar, är kanske skillnaden mellan olika starka eller olika flinka arbetare inte så stor; och då är arbetstid inte ett exakt mått på arbetsmängd och arbetskvalitet, men åtminstone ett approximativt mått. Men somliga sysslor är mer kvalificerade än så och kan fordra viss utbildning för att utföras. Läkare, lärare, advokater och många andra yrken fordrar åratals utbildning. Inom industrier som producerar varor finns det arbetsledare och ingenjörer, vilkas arbete också ska räknas in i den arbetsmängd som ingår i slutprodukten. För att arbetsvärdeläran alls ska stämma måste då hela utbildningstiden räknas in  – och det går inte att göra, ens som en approximation. För att nu inte tala om uppfinnare. Hur lång tid en uppfinnare behöver för en viss uppfinning har inte det ringaste att göra med slutproduktens värde. En uppfinnare kan ha lagt ned ett årtionde på sin uppfinning, medan en annan kanske bara fått en plötslig snilleblixt. Men slutprodukten av snilleblixten blir inte därför ett dugg mindre värd än slutprodukten av det tioåriga uppfinningsarbetet.

Karl MarxLåt oss nu se hur Marx försöker slingra sig ur det här:

Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion ständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete. (Kapitalet i Ivan Bohmans översättning, s. 39.)

Det är m.a.o. bara att multiplicera! Och det lärde vi oss att göra i skolan!

Men vänta nu ett ögonblick… Med vilken siffra ska det komplicerade eller kvalificerade arbetet – det som kräver utbildning och mer skicklighet än det enkla – multipliceras för att reducera det till enkelt arbete? Det finns ingen möjlighet i världen att räkna ut vad den siffran skulle vara.

Jo, möjligen skulle man kunna räkna ut det, ifall man kunde räkna ut med exakt hur mycket mer det komplicerade eller kvalificerade arbetet bidrar till slutproduktens värde. Men då är vi ju tillbaka till att det är slutproduktens värde som bestämmer, både vilken tid som läggs ned på att producera den och vilken yrkesskicklighet som krävs för att producera den. M.a.o., att slutproduktens värde bestämmer arbetstidens värde och inte tvärtom.

Böhm-BawerkInte heller är det här någon ny eller originell kritik mot Marx. Så här kommenterar Eugen von Böhm-Bawerk det stycke i Kapitalet jag citerade ovan:

Good! We will let that pass for the moment and will only inquire a little more closely in what manner and by what means we are to determine the standard of this reduction, which, according to Marx, experience shows is constantly made. Here we stumble against the very natural, but for the Marxian theory the very compromising circumstance that the standard of reduction is determined solely by the actual exchange relations themselves. But in what proportions skilled is to be translated into terms of simple labor in the valuation of their products is not determined, nor can it be determined à priori by any property inherent in the skilled labor itself, but it is the actual result alone which decides the actual exchange relations. (Shorter classics of Böhm-Bawerk, p. 272; finns även separat under titeln Karl Marx and the Close of His System, p. 45; engelsk översättning Alice Macdonald.)[4]

Böhm-Bawerk är lite mångordigare än jag; men ni ser säkert att det är samma idé.

Nu för det vara nog om detta. Jag har inte suttit med tidtagarur och kollat exakt hur lång tid det tog mig att svarva ihop denna bloggpost; och att räkna ut hur mycket tid och ansträngning jag lagt ned på mina studier i nationalekonomi är ändå ogörligt. Något ekonomiskt värde har bloggposten inte heller, om inte någon blir så imponerad av den att han/hon donerar en större summa pengar till mig. Annars ligger dess värde mest i den tillfredsställelse jag och/eller mina läsare kan finna i den.


[1]) Det ekonomiska värdet, eftersom det finns värden som inte är ekonomiska. Det är inte för pengarnas skull som man värdesätter sina vänner – ifall man inte skulle ha någon överenskommelse med Stasi om att få betalt för att skvallra på dem. Detsamma gäller förstår ens äkta hälft och ens barn – man erbjuder inte sin äkta hälft på äktenskapsmarknaden, och man säljer inte sina barn som slavar, om man inte befinner sig i en fullständigt desperat ekonomisk situation. Få har så många barn som pappan i Monty Pythonsketchen som måste sälja dem alla till vetenskapliga experiment. Nog skämtat om detta.

[2]) Järnvägstunneln genom Hallandsåsen måste förstås vara ännu mer värd, eftersom arbetet påbörjades 1992 och inte beräknas bli färdig förrän 2015. Men då måste förstås också några år dras ifrån för den tid arbetet avstannat.

[3]) Som Böhm-Bawerk skriver:

… Ricardo places such restrictions on the field in which it [the labor theory of value] has validity, and so interlards his comments with exceptions to this principle that one is hardly justified in maintaining that he held forth labor as the general and exclusive factor on which the value of goods is placed. (Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i översättning av George D. Huncke och Hans F. Sennholtz, vol. I, s. 287.)

Böhm-Bawerk påpekar också att varken Smith eller Ricardo någonsin ens försökte bevisa arbetsvärdeläran:

Smith and Ricardo did not furnish any proof of the principle at all, but merely stated its validity as something quite self-evident. (S. 287)

[4]) Det tyska originalet. Zum Abschluβ des Marxschen Systems, finns också tillgängligt på nätet, märkligt nog på en marxistisk nätsida.

Hur tänker socialister?

Det följande är ett meningsutbyte med anledning av en artikel av Kjartan Fløgstad, ”Marxofobins fula ansikte”, som publicerades i Aftonbladet 15.6.2011:

POS: Alla vi som på goda grunder ogillar Karl Marx ska tydligen buntas ihop med Anders Behring Breivik; vi ingår uppenbarligen i ”samma idétradition”. Dags att överge alla sina antimarxistiska övertygelser för att slippa bli utfulad i Aftonbladet?

Jag borde ha hoppat över orden ”på goda grunder” – för nu hamnade bevisbördan plötsligt på mig, inte på dem som menar att alla anti-marxister ska fulas ut:

Socialist: Om man inte tydligare än så motiverar vilka ”goda grunder” som man ogillar Karl Marx på så får man nog finna sig i det ja.

POS: Menar du att man ska behöva skriva en hel avhandling om vad som är fel med Marx i en kommentar på Aftonbladets kultursida? Och att, om man inte får plats med hela avhandlingen, man får finna sig i att utsättas för den tämligen ruttna debattmetod som kallas ”Guilt by association”?

Socialist: Nä inte en hel avhandling, men några korta meningar är väl inte så mycket begärt?

POS: I så fall vill jag först av allt ha några korta meningar om varför det är OK att bunta ihop alla kritiker av Karl Marx och kommunismen i allmänhet med Anders Behring Breivik.

Annars kan jag ju alltid ge ett par lästips: Socialism av Ludwig von Mises och Karl Marx and the Close of his System av Eugen von Böhm-Bawerk.

Ja, jag gjorde det lätt för mig genom att bara slänga ur mig namnen på ett par auktoriteter. Men det svar jag fick är – äh, hmm… – intressant:

Socialist: Enligt Wikipedia menar Ludwig von Mises att socialism är omöjligt eftersom det kollektiva ägandet omöjliggör att sätta priser på produktionsmedel? 4 realz? Är detta seriös kritik? Om man inte kan förstå värde om det inte rumlas runt med under marknaden så kanske man inte förstått så mycket alls. Och – den största frågan – om du vet vad han står för, varför kunde du inte skriva det?

Wikipedia om Eugen von Böhm-Bawerk: ”Utan kapitalister skulle ingen produktion som tar någon längre tid ske, eftersom arbetarna inte skulle vilja vänta på sin inkomst. Detta problem löses genom att en kapitalist betalar löner i förskott.” Så det är bara rika som förmår planera samhällen? Alltså jag vet inte om jag ens orkar kommentera det. Vi får se om Per-Olof vill utveckla det resonemanget. Det kan ju också vara så att Wiki har fel. Hoppas det.

Så Mises och Böhm-Bawerk avfärdas med några hånfulla gliringar, det är allt. Vad svarar man på det? Med samma mynt? Jovisst, det kan man göra, men det leder ju ingenstans. Så jag backade helt enkelt ur debatten här; pajkastning är inget jag har lust med.

Men om vi nu ska vara seriösa: Vad Mises påvisade i sin bok var att en socialistisk ekonomi inte kan fungera alls utan måste bli till ett kaos, därför att det inte finns någon prismekanism i en sådan ekonomi. En central myndighet som försöker centralt bestämma priserna och lönerna i ekonomin famlar helt och hållet i blindo. Så länge en socialistisk ekonomi omges av en kapitalistisk (eller åtminstone blandekonomisk) omvärld, kan den centrala myndigheten kringgå problemet genom att helt enkelt imitera de priser och löner som existerar utomlands; men skulle socialismen bli världsomfattande skulle detta inte längre vara möjligt. (Detta är ett av de sätt på vilka socialismen parasiterar på kapitalismen.)

Mises presenterade sitt bevis redan 1920 i en uppsats med titeln “Die Wirtschaftsrechnung im sozialistischen Gemeinwesen”; den engelska översättningen, ” Economic Calculation In The Socialist Commonwealth”, finns tillgänglig i pdf-format.

Socialistiska ekonomer har, med något enstaka undantag, valt att ignorera Mises. Undantaget är den polske ekonomen Oskar Lange, som menade att det borde resas statyer över Mises i alla socialistiska huvudstäder bara därför att han pekat ut kalkylproblemet. Langes egen ”lösning” var att de socialistiska ekonomierna skulle försöka imitera marknadsekonomin, att låtsas som att det funnes en marknad. Jag gitter inte analysera vad som är fel med den idén.

Avfärdandet av Böhm-Bawerk är inte bättre det. En hel del produktion är tidsödande och ett projekt kan ta flera år i anspråk (Böhm-Bawerk använde själv termen ”kringgående produktionsmetoder”). Ta t.ex. att bygga ett hus, att anlägga en ny väg eller järnväg (tänk Svealandsbanan), att bygga en bro (tänk Öresundsbron), att borra en järnvägstunnel (tänk tunneln under Engelska kanalen). Om arbetarna inte ska få sin lön förrän projektet är klart, kommer förstås projektet inte ens igång. Alltså måste de få sin lön i förskott, och vem ska betala ut det förskottet om inte kapitalisterna? – Ja, naturligtvis betyder detta att det är ”de rika” som planerar samhället, precis som min meningsmotståndare skrev. Felet är att se något fel i detta!

OK, de projekt jag nämnde som exempel ovan har helt eller delvis bekostats med offentliga medel. Men vad betyder detta annat än att staten har snott kapitalisternas pengar och sedan själv agerar kapitalist? Det kan gå till en tid, men det kan inte gå i all evighet. Som Margaret Thatcher sade: ”Problemet med socialismen är att man så småningom får slut på andras pengar”. Och det är värre i rent socialistiska ekonomier än i blandekonomier (där det fortfarande finns ett element av kapitalism kvar, där inte allt kapital har hunnit konfiskeras). Tänk på tvångsindustrialiseringen i Sovjet under Stalin, eller den allmänna villervalla som rådde i ekonomi under hela Sovjetepoken.

(Jag kan nämna att jag själv nämner Böhm-Bawerks ”förskottsidé” i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Så varför tänker då socialister som den här socialisten tänker? Inget jag vill grubbla mig fördärvad över; men har man en gång fastnat i en ideologi är det inte så lätt att komma loss från den.

Dixi et salvavi animan meam. (”Jag har talat och räddat min själ”.) Nu kan jag med gott samvete ägna mig åt vardagssysslor, som att dammsuga och putsa fönster, och vardagsnöjen, som att studera Magnus Gabriel De la Gardies talekonst och titta på EM i fotboll.