Hur ska proletärerna ta makten …

… och vad ska de göra, när de tagit makten?

Gustaf Steffen ägnar ett kapitel i sin bok åt Kommunistiska manifestet och ger bl.a. följande välbekanta citat:

Karl MarxBourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat kvantitativt mäktigare och kolossalare produktionskrafter än alla tidigare generationer tillsammans. Underkuvandet av naturkrafter, maskinteknik, användning av kemien i industri och jordbruk, ångbåtar, järnvägar, elektriska telegrafer, uppodling av hela världsdelar, reglering av floder, hela ur jorden stampade befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte. (S. 70f; s. 21 i Axel Danielssons översättning av Det kommunistiska manifestet.)

Detta stycke har jag ju själv citerat ett par gånger, eftersom det visar att Marx och Engels var fullt medvetna om vilket ymnighetshorn kapitalismen (”bourgeoisien”) skapat och ändå ägnade sitt liv åt att  välta den över ända. Om man letar efter ursäkter, kan man ju ursäkta dem med att de trodde att också bourgeoisiens herravälde skulle sprängas av alla de nya produktivkrafterna, och att resultatet – proletariatets diktatur – skulle skapa ett ännu större ymnighetshorn. Om man är väldigt intresserad av att hitta ursäkter, alltså. Levde Marx och Engels idag och hade sett all den förödelse socialismen åstadkommit, hade de kanske tänkt annorlunda. Eller kanske inte – socialisternas förråd av ursäkter för all hittillsvarande socialisms misslyckanden är hart när outtömligt.[1]

Ett par sidor senare skriver Steffen:

gustaf-steffenDå Marx skildrar hur ”bourgeoisien spelar sin revolutionära roll i historien”, öser han ut ett ymnighetshorn av verber, som uttrycka den starkaste, ja, våldsammaste sociala och tekniska aktivitet. Bourgeoisien ”revolutionerar”, ”härskar”, ”förstör”, ”söndersliter”, ”dränker”, ”upplöser”, ”utplundrar”, ”förvandlar”, ”avkläder”, ”avslöjar”, hon ”innästlar sig över allt, bryter mark över allt, upprättar förbindelser överallt, över hela jordklotet”; hon ”gestaltar”, ”tillintetgör”, ”undantränger”; hon ”rycker t.o.m. de barbariska folken med in i civilisationen”; hon ”skjuter ned deras kinesiska murar och tvingar deras främlingshat till kapitulation” ”genom sina billiga varor”; hon ”tvingar” alla folk att förborgerliga sig; ”med ett ord, hon skapar sig en värld enligt sitt eget beläte”; hon ”skapar enorma städer, underkastar landsbygden stadens herravälde”, ”sammanhopar befolkningar”, ”centraliserar produktionsmedel” och ”koncentrerar egendom i få händer”. Och först som sist: ”Först bourgeoisien har bevisat, vad människans verksamhet kan åstadkomma. Hon har utfört helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler; hon har genomfört helt andra härnadståg än folkvandringar och korståg.

Att upptäcka och uppfinna, att taga initiativ, att bryta ned fördomar och slentrian, att krossa alla hinder och fylla hela världen med nyskapelser av teknisk och social art, att besegra och härska – det är ”bourgeoisiens” världshistoriska roll enligt Marx. Han försäkrar, att den är vida mer och djupare aktivistisk än någon äldre härskande klass’ tekniska och sociala gärning.

Skulle all denna revolutionära praktik vara blott en ”reflex” av ”yttre omständigheter”? Vilka omständigheter? Det är ju först genom naturvetenskapliga upptäckter, tekniska uppfinningar, nya företag och nedrivning av gammalt socialt gods, som omständigheterna förvandlas, bli nya. Hur var det Marx skrev 1845, blott tre år innan han författade ”manifestet”: ”Sammanfallandet av omständigheternas förändring med den mänskliga verksamhetens kan fattas och rationellt förstås blott såsom revolutionerande praktik.” Ja – hur skola vi nu förstå och tillämpa detta orakelord? Icke går det genom att göra Marx’ ”bourgeoisi” av 1848 till en reflexapparat, som passivt reflekterar ”omgivningens” förändringar då Marx med alla språkets starkaste medel försäkrar att bourgeoisien ”skapar” den nya ”omgivningen”, producerar ”omgivningens” förändring. (S. 72ff.)

Och några sidor senare:

Marx ger tydligt och klart tillkänna, att bourgeoisien är den ekonomiskt aktiva och att proletariatet är den ekonomiskt passiva samhällsklassen inom det moderna samhället. Den ena organiserar och leder, föreskriver och befaller, ändrar och revolutionerar; den andra tjänar och lyder, utför befallningarna, vräkes viljelöst hit och dit av förändringarna i teknik och organisation. Den ena äger allt och härskar över allt. Den andra äger intet, härskar över intet. I viss mening är det obestridligt, att Marx målar bourgeoisien som världshistoriens aktivaste och det moderna proletariatet som dess ekonomiskt passivaste samhällsklass. ”Arbetaren har blivit ett blott tillbehör till maskinen”, säger Marx. Modern stordrift och maskinteknik föra detta med sig. (S. 77f.)[2]

Och då blir det förstås en gåta att det passiva proletariatet ska kunna genomföra något så aktivt som en revolution.

Kan det nu vara rimligt att påstå, att denna socialekonomiskt passivaste av alla samhällsklasser skall socialekonomiskt revolutionera samhället och skall kunna bygga ett nytt ekonomiskt samhälle i enlighet med alldeles samma allmänna utvecklingsschema, som upptäckts gälla för den aktivaste av alla samhällsklassers revolution och nydaningsverk? Vad kan vara lättare att förstå, än att bourgeoisien, förkroppsligandet av sådana makter, som Marx utmålar, skulle lyckas rasera ett samhälle och att bygga ett nytt? Men hur skola vi kunna tänka oss, att en samhällsklass i en sådan total ekonomisk och social vanmaktsställning, som den moderna lönearbetarklassens enligt Marx, skall kunna åstadkomma liknande?

Borgareklassen växte ju upp till en ägareklass och ledareklass, en uppfinnare- och organisatörsklass, en ekonomisk härskareklass redan inom det feodala samhället – som Marx också framhåller i ”manifestet”. Man behöver näppeligen någon ekonomistisk samhällsuppfattning för att vara redo att förstå, att bourgeoisien slutligen måste bli samhällets herre till namnet såväl som till gagnet. Men huru skola vi förmå fatta, att något liknande skall kunna hända, vad proletariatet beträffar? – en klass som saknar träning i konsten att förvalta produktiv egendom, att organisera och leda ekonomisk produktion, att befalla och härska över sig själv och andra? (S. 79.)

Och gåtans lösning, enligt Marx?

Det är […] tydligen Marx’ mening att framhålla, att den moderna arbetarklassen disciplineras genom det storindustriella arbetssättet och genom sina omedelbara ekonomiska intressen drivs att organisera sig och att leva ett liv av snart sagt daglig kamp om arbetslönen och de övriga betingelserna i arbetslivet. (S. 81.)

Och:

Att produktionens organisation och produktivkrafternas hopning som privategendom i bourgeoisiens händer enligt Marx framtvinga proletariatets revolutionära hållning är klart. Men angående proletariatets kompetens för sitt värv efter revolutionen, värvet att organisera och administrera det nya, socialistiska och demokratiska samhället har han intet annat att anföra, än proletariatets vana vid arbetsdisciplin och organisation. Han synes ej ha haft en tanke på, att denna passiva vana är något helt annat än den aktiva förmågan att organisera, leda, administrera, förutse, besluta, befalla.

Och kan man dessutom tänka sig, att proletariatets villighet att underkasta sig sträng disciplin i arbetet och att bära organisationens nödvändigtvis ofta tryckande band under närvarande järnhårda tvångsförhållanden alldeles otvivelaktigt skulle fortvara, sedan bourgeoisiens välde störtats och det ej fanns annan tvångsmakt kvar i samhället än den, som det segrande proletariatet frivilligt underkastade sig? Denna kardinalfråga uppkastar aldrig Marx. (S. 82.)

Samma invändning upprepas med andra ord några sidor senare i texten:

Dessa ”despotiska ingrepp [i egendomsrätten och de borgerliga produktionsförhållandena]” skola principiellt bestå däri, att ”proletariatet använder sitt politiska herravälde för att efter hand frånrycka bourgeoisien allt kapital och för att centralisera alla produktionsmedel i statens händer, d.v.s. i händerna på det som härskande klass organiserade proletariatet” varförutom proletariatet måste ”möjligast raskt öka massan av produktivkrafter”. (S. 88.)

Detta var alltså vad Marx menade, och Steffen kommenterar:

Detta är icke småsaker, som uträttas utan politiska talanger och politisk träning och, ännu mindre, utan ekonomiska talanger och ekonomisk träning.

Som vi sett framhåller Marx själv 1872, att borgarstatens statsmaskineri icke så utan vidare kan tagas i hand av proletariatet såsom en ”maskin”, vilken låter använda sig för arbetarrevolutionens syften. Det gäller att på kortaste tid under starkaste revolutionär spänning och fara för kontrarevolution omskapa ”statsmaskineriet” i socialistisk-demokratisk riktning. Varifrån få de, delvis åtminstone, nödiga nya ämbetsmännen? Och samtidigt måste ”massan av produktivkrafter möjligast raskt ökas”! Ett ekonomiskt nydaningsverk av jättedimensioner, som skall utföras av det icke affärsvana proletariatet, under det att den hittillsvarande ekonomiska organisatörs- och ledareklassen, bourgeoisien, är slagen till marken – och ligger och lurar på ett tillfälle att återupprätta sitt ekonomiska såväl som politiska välde! (S. 88f.)

Och Steffen sammanfattar:

I varje fall ha vi nu sett, att Marx själv indirekt erkänner, att teorien om proletariatets […] socialekonomiskt passiva roll i det närvarande samhället utgör en svårighet, då man därmed skall förena teorien om ”proletariatets revolutionära diktatur” i en icke utan våld möjlig, till sin mekanism delvis politiskt administrativ och delvis ekonomiskt administrativ social omvälvning. En viss utveckling av de materiella produktivkrafterna kan erkännas vara en oumbärlig yttre betingelse för den socialistiskt demokratiska revolutionen. Men om den ej medräknar de inre, de psykiska betingelserna, blir teorien oduglig för varje praktisk tillämpning – det visar Marx att han känner, då han kommer fram till den praktiska tillämpningen. Och likväl har han icke i sin historiska evolutionsteori inarbetat någon teori om utvecklingen inom proletariatet av de positiva andliga krafter, som i det nya samhället och redan vid detta genombrott skola krävas hos det arbetande folkets hela stora massa. (S. 90f.)

Summan av allt detta är att proletariatet inte skulle kunna klara av att åstadkomma någon diktatur – än mindre då förstås en socialistiskt demokratisk diktatur – eftersom det saknar de nödvändiga förutsättningarna.

vladimir-leninOch Steffens farhågor besannades 1917, när Lenin skrev så här i Staten och revolutionen:

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de ”enkla” arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri – och framför oss står då en från ”parasiten” befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla ”stats”-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Hela folkhushållningen organiserad som posten, och så att tekniker, förmän och bokhållare, liksom alla befattningshavare överhuvudtaget, ej erhåller högre lön än en ”arbetarlön”, under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll – det är vårt närmaste mål. Det är en sådan stat på en sådan ekonomisk grundval, som vi behöver. Detta blir resultatet av att parlamentarismen avskaffas och de representativa institutionerna bibehålles; härigenom undgår de arbetande klasserna att dessa institutioner prostitueras av bourgeoisin.

Men Lenin var förstås inte heller proletär (han kom från ett välbärgat borgerligt hem och stod aldrig någonsin på verkstadsgolvet, och inte sorterade han post heller). En riktig proletär hade kanske kommit på en bättre idé än att organisera hela folkhushållningen med posten som förebild.


[1] Bara som ett exempel: någon vänsterikon – jag tror det var Kajsa Ekis Ekman – har hävdat att Venezuela just nu genomlever en ”klassisk kapitalistisk kris”. Ingen kommunism i världen kan hindra våra vänsterikoner att skylla kommunismens misslyckanden på kapitalismen.

[2] En invändning man kan rikta mot Marx’ hela resonemang är att det inte är bourgeoisien som helhet som leder, organiserar, administrerar, etc.; det är företagsledarna som gör det, och företagsledarna är ett mindretal inom bourgeoisien.

Annonser

Diskussion om guldmyntfoten

För några dagar sedan utspann sig en diskussion om guldmyntfoten i Facebookgruppen Österrikiska ekonomiska skolan. En person citerade ur en nybörjarbok i (icke österrikisk) ekonomi:

Under a gold standard, money is backed by a fixed amount of gold. You could actually trade your money for gold. The gold standard allows a country to only print as much currency as there is gold to back it up, preventing overprinting and devaluation. Downside: it acts as a limit on economic growth. As an economy’s productive capacity grows, so should its money supply. Because a gold standard requires that money be backed in gold, the scarcity of the metal constrains the ability of the economy to produce more capital and grow.

Och ställde frågan:

Varför behöver penningmängden kunna växa med ett lands produktionskapacitet? Jag förstår inte riktigt förklaringen här ovan. Räcker det inte med att värdet av en enhet guld, räknat i varor, ökar? Minskar producenters incitament att producera p.g.a. att det finns en fix mängd, eller nästan fix mängd pengar?

Mitt svar på detta:

Det enda som skulle hända om guldmängden förblev konstant samtidigt som produktionen ökar är att varor och tjänster stadigt skulle bli billigare, m.a.o. att köpkraften hos varje guldmynt skulle öka.

Anledningen till att mainstreamekonomer (sådana som skriver ”icke österrikisk ekonomi 101”) ser detta som ett problem är att de förväxlar sjunkande priser som beror på produktivitetsökningar med det plötsliga prisfall som inträffar när en inflationsbubbla spricker. De buntar ihop dessa vitt skilda företeelser och kallar båda för ”deflation”.

Jag kan rekommendera den här uppsatsen av George Reisman, även om den är lång och går in i detalj. Liksom även min egen bloggpost Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.

$ $ $

Ett praktiskt problem är att guldmynten skulle bli för värdefulla för att användas i daglighandeln. Och så är det redan idag:

Under de senaste åren har jag samlat på mig en del miniguldtackor på 2 gram. De är ca 2×1 cm och någon millimeter tjocka. Mindre guldmynt än så är svåra att göra. Mynt på 1 gram skulle nog gå bra, men mynt på 1/10 gram skulle bli ruskigt små. För närvarande kostar dessa minitackor runt tusenlappen i fiatvaluta; och om (eller rättare när) guldpriset fortsätter öka blir det ännu mer.

Det säger sig självt att jag inte kan använda dessa tackor till att köpa en kopp kaffe eller en stor stark eller ens göra mina inköp av mat för dagen eller recept på apoteket, m.m. Hur kulle jag kunna få växel tillbaka på dem?

Detta är anledningen till att (om vi hade metallisk myntfot och inte den nuvarande pappersmyntfoten, som centralbankerna kan manipulera som de behagar) vi skulle behöva komplettera guldet med silvermynt, kanske rentav kopparmynt.[1]

$ $ $

Jag fick följande invändning:

Det tas ju upp guld ur marken varje år så det är ju inflation även under en guldmyntfot. Tillgången på guld ökar alltså varje år, så påståendet är ju felaktigt.

Mitt svar:

Låt mig nu ta det här lite långsamt.

Jovisst utvinns det hela tiden nytt guld; men i normala fall är guldutvinningen mindre än den övriga produktionsökningen, så priserna kommer ändå att falla, bara inte lika mycket som om guldmängden vore helt konstant.[2] Och även om guldutvinningen någon gång skulle vara större, så att priserna stiger, så är det ju bara någon enstaka procent – detta att jämföra med de nya papperspengar eller nya digitala pengar som centralbankerna prånglar ut.

Dessutom kan det inte sätta igång någon konjunkturcykel. Jag förutsätter att det är bekant (i varje fall inom denna grupp) att en konjunkturcykel, som inleds med att det skapas nya pengar och ny kredit, till en början leder till att investeringar som förut varit olönsamma nu förefaller vara lönsamma. Först i ett senare skede – när lånen ska betalas tillbaka – blir det uppenbart att de varit olönsamma hela tiden, och vi får bankrutter, hög arbetslöshet och allt annat som kännetecknar en recession eller en depression. Någon procents ”guldinflation” eller ”silverinflation” kan omöjligt åstadkomma detta. Och detta skulle vara sant, även om guldutvinningen konstant överskred produktionsökningen.

Dessutom sker detta oftast när någon ny stor guldfyndighet upptäcks – som t.ex. guldruschen till Kalifornien runt 1850 eller till Klondike vid slutet av 1800-talet. Men detta sker ytterst sällan och är dessutom engångsföreteelser. Priserna ökar, men snart är allt tillbaka vid det normala.

Så den moraliska aspekten. Jag förutsätter återigen att det är bekant att nya pengar når somliga tidigare, andra senare. De som först får pengarna i sin hand kan köpa innan priserna hunnit stiga, medan de som sist får dem i sin hand kan göra sina inköp först när priserna redan stigit. Detta gynnar dem som stat och centralbank vill gynna och missgynnar dem som stat och centralbank inte vill gynna. Och att gynna den ene på den andres bekostnad är förstås omoraliskt.

Även om vi hade guldmyntfot skulle förstås somliga få det nyutvunna guldet i fickan före alla andra. Men vilka? De som utvinner guldet och myntar det, förstås! Och i detta ligger inget omoraliskt: det är bara rättmätig lön för mödan.

Allt jag skrivit om guld ovan gäller förstås precis lika mycket om silver – eller om platina, ifall det skulle bli vanligt att använda platinamynt.

Summa summarum: Det är precis lika absurt att kalla ökad guldmängd för ”inflation” som att kalla sjunkande priser som beror på produktionsökningen för ”deflation”. I båda fallen buntar mainstreamekonomerna ihop företeelser som inte har den ringaste likhet med varandra.

Mer om detta i min bloggpost Precious Metals Inflation?

(Personen som kommit med invändningen klickade ”gilla” på detta svar, så tydligen var det bra av mig att ta det lite långsamt.)

$ $ $

Allt det här är (eller borde vara) skåpmat för var och en som intresserar sig för ”österrikisk” ekonomi.

Mer sådan skåpmat i Varför konjunkturcykler?, som jag skrev för ett hundratal trettiotal år sedan


[1] George Reisman tar upp detta under rubriken ”The Monetary Role of Silver” i Capitalism, s. 958f. Han säger ingenting om kopparmynt, men jag ser inget hinder för att använda koppar, ifall även silvret skulle bli för värdefullt för små inköp, som t.ex. en femöreskola. I Sverige har vi ju också en tradition av att använda kopparmynt, eftersom vi har en stor koppargruva i Falun.

[2] George Reisman inleder sin diskussion av penningmängdens inverkan på ekonomin med det rent teoretiska antagandet att penningmängden är konstant (”rent teoretiskt” eftersom penningmängden aldrig är helt konstant). Först därefter går han in på vad som händer under guldmyntfot och vad som händer under inflaterad pappersvaluta. Det är helt enkelt det enklaste sättet att presentera saken.

Det är värt att notera att även Ludwig von Mises använder sig av rent teoretiska antaganden; han kallar dem ”imaginära konstruktioner”. Till dessa hör det stationära tillståndet (eller vilotillståndet), den jämnt roterande ekonomin, den fria och ohämmade marknadsekonomin och den autistiska ekonomin (Robinson Crusoe-ekonomin). Se Human Action, s. 236ff – och lite varstans i samma bok.

Kort men kraftfullt svar till Göran Greider

Att Göran Greider är inte så lite vrickad är inte precis någon nyhet. I sin senaste Metrokolumn avslutar han med orden:

Men när Nina Björk skildrar Rosa Luxemburgs liv, öde och världsbild ger hon liv åt det som idag överallt saknas: antikapitalism.

Mitt svar:

I världens enligt vad som påstås mest kapitalistiska land, USA, finns det hela 75 000 sidor med statliga regleringar som syftar till att klavbinda det fria näringslivet.[1] Ändå har Göran Greider mage att påstå att det som överallt saknas idag är antikapitalism. Om detta påstående inte vore så genomfalskt, skulle det vara direkt löjeväckande.

Vad det råder brist på idag är intellektuella som kompromisslöst ställer sig upp till försvar för det samhällssystem som gett oss vår nuvarande höga levnadsstandard och som sedan länge systematiskt håller på att nedmonteras. Sådana försvarare hittar man bara bland anhängare till Ayn Rand och Ludwig von Mises.


[1] Uppgiften har jag från George Reismans uppsats The Myth that Laissez Faire is Responsible for Our Present Crisis. Motsvarande siffror för andra länder känner jag inte till.

Fönsterkrossningsfelslutet

(Nationalekonomer för Usama bin Laden)

Repris från 2001.

Jag skrev för några veckor sedan att akademiska ekonomer (den sorts ekonomer som George Reisman kallar ”pseudoekonomer”) ägnar sig åt att dölja sanningen i stället för att avslöja den och presentera den. Jag har nyligen sett ett verkligt skräckexempel på den saken. Men först lite historik:

En av nationalekonomins klassiker är en kort uppsats av Frédéric Bastiat som heter ”Vad man ser och vad man inte ser” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Den är en vederläggning av idén att förstörelse någonsin kan vara bra för ekonomin. Bastiats exempel är att en gatpojke krossar en fönsterruta i en butik. Vad folk nu ser är att butiksinnehavaren måste punga ut några tusenlappar för att byta ut rutan och att det ger glasmästaren jobb och alla som glasmästaren i sin tur handlar med, som t.ex. kittfabrikören. Så man drar slutsatsen att fönsterkrossningen är bra för ekonomin och ger arbetstillfällen som annars inte skulle funnits. Vad man inte ser är vad butiksinnehavaren skulle kunna ha gjort med de här tusenlapparna i stället, ifall rutan fått förbli hel – t.ex. köpa en välbehövlig ny kostym, vilket skulle gett hans skräddare arbete och tygfabrikanten skräddaren köper sitt tyg från, och dem som föder upp de får ullen kommer ifrån. (Exemplen kan variera, men ni fattar säkert poängen.) Henry Hazlitt tog senare Bastiats exempel och byggde hela sin bok Economics in One Lesson (Sunt förnuft i nationalekonomi) på det.

Principen gäller förstås inte bara fönsterkrossning utan precis lika mycket den mera omfattande form av förstörelse som går under benämningen krig. I krig observerar människor att vissa industrier blomstrar – de som producerar vapen, ammunition, stridsvagnar, stridsflygplan, o.s.v., och alla deras arbetare och underleverantörer. Så man talar om en ”krigsboom”. Vad man inte ser är att andra industrier måste göra motsvarande neddragningar. Man ser t.ex. inte alla personbilar och civila lastbilar som förblir oproducerade därför att industrin nu är så inriktad på stridsvagnar. Man ser alla nya vapen som smids; man ser inte hur många plogbillar som förblir osmidda.

Man hör ibland (jag hörde det så sent som igår) att krig åtminstone har det goda med sig att det råder bot på arbetslösheten. Det här är väl nästan det allra värsta argument man kan höra. Sättet att råda bot på arbetslösheten är att lämna arbetsmarknaden fullständigt fri och att tillåta människor att arbeta för exakt den lön de kan få. Men våra ”humanitära” blandekonomer – som skulle skria i högan sky mot en sådan lösning och tala om ”de grymma marknadskrafterna” och ”marknadens tyranni” och jag vet inte allt – har ingen annan lösning på arbetslöshetsproblemet än att skicka ut unga män att dö på slagfälten.

Inget av detta är väl särskilt svårt att förstå? Men det är inte vad akademiska ekonomer lär ut. John Maynard Keynes, allmänt hyllad som förra århundradets främste ekonom, ägnar ett helt kapitel i sin General Theory åt att försöka visa att pyramidbyggen, jordbävningar och krig är bra för ekonomin – de stimulerar konsumtionen och skapar arbetstillfällen. Det är sådant som prånglas ut från lärostolarna i ekonomi och både köps och sväljs av våra beslutsfattare.

Så till själva skräckexemplet, som vid det här laget inte behöver någon kommentar. Paul Krugman, en uppburen keynesiansk pseudoekonom, skriver följande i The New York Times:

Hur hemskt det än må låta kan [förstörelsen av World Trade Center] t.o.m. åstadkomma en viss ekonomisk nytta… Den drivande kraften bakom den ekonomiska avmattningen har varit en skarp nedgång i affärsinvesteringarna. Ny behöver vi plötsligt några nya kontorsbyggnader.

Det är sådant som gäller för ekonomisk visdom i våra dagar! Samtidigt som ekonomer som Bastiat och Hazlitt (vid sidan av giganter som Mises och Reisman) helt enkelt förtigs eller på sin höjd förlöjligas. Vilket öde är världen egentligen värd?

Citatet från Krugman har jag från en artikel av Robert Tracinski, The Economics of War. Frédéric Bastiat finns numera, tack vare den i vissa avseenden förträfflige Johan Norberg, tillgänglig i svensk översättning. Boken heter Det man ser och det man inte ser men innehåller även andra av Bastiats uppsatser.

Post scriptum 2016: Sedan detta skrevs har Paul Krugman dels tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, dels föreslagit att det borde spridas ett rykte att vi hotas av en invasion av utomjordingar för att ge ekonomin en skjuts.

Sparparadoxen

Det finns en variant av samma felslut som går under benämningen ”sparparadoxen” och som också prånglas ut av keynesianska pseudoekonomer. Den går ut på att sättet att klara en ekonomisk kris är att slösa sig ur krisen. Den kallas en paradox, därför att den strider mot allt sunt förnuft.

Sparparadoxen formulerades ursprungligen av den skotske 1700-talsfilofen Bernard de Mandeville i en skrift med namnet The Fable of the Bees. Mandeville presenterade ett exempel med två bröder som får ärva en förmögenhet. Den ene brodern sätter genast igång att leva upp sitt arv i sus och dus, medan den andre sparar sitt kapital, investerar det och förräntar det. Nu påstår Mandeville på fullt allvar att det är den förre brodern som gör ekonomin och mänskligheten en tjänst. Tänk bara på alla kypare som får rundhänt med dricks på alla krogar han besöker! Eller vilket uppsving det kan bli för prostitutionen! Och detta är också vad man ser. Vad man inte ser är att hans sparsamme bror vårdar sina jordagods, får säden att växa och bli till mjöl och bröd, kanske grundar en fabrik eller investerar i en redan existerande fabrik – och därmed skapar nya arbetstillfällen eller i allra sämsta fall åtminstone bevarar redan existerande arbetstillfällen. Den slösaktige broderns del av arvet är snart slut, och allt är tillbaka vid det gamla igen – kyparna och gatflickorna är snart lika fattiga som förut; den sparsamme broderns arvedel finns kvar och växer till sig och bidrar till att hela ekonomin växer till sig.

Hur absurd denna sparparadox än är, är det precis detsamma John Maynard Keynes lär ut. En av hans huvudteser i General Theory är att sparande är direkt skadligt för ekonomin och att det är spendering av pengar för konsumtion (ju mer och ju slösaktigare konsumtion, desto bättre) som håller ekonomin igång. Att allt som sparas investeras, och att det är investeringar som skapar nyproduktion och arbetstillfällen är ett faktum så uppenbart att Keynes och hans anhängare helt enkelt förnekar det. Att ett slut på sparandet skulle leda till att det snart heller inte finns pengar att lägga ut på konsumtion (och att vi alltså måste svälta) – en sådan tanke går inte in i deras huvuden. Och det är också Keynes recept politiker följer. Varje gång det uppstår en kris eller en lågkonjunktur, handlar det bara om att få igång konsumtionen, inte om att samla i ladorna och få igång produktionen.

Sådan är den ekonomiska vägledning vi erbjuds. Finns det någon vetenskap som är i behov av ordentlig upprensning, är det ekonomin – om nu någon fortfarande undrar över att jag tjatar om att vi behöver George Reisman (och även om jag anser att han är den bäste, är han inte den ende vi behöver).

Informationen om Mandeville har jag från Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics” (New York 1959) som är en grundlig uppgörelse med Keynes teorier. Exemplet med de båda bröderna finns också med i Sunt förnuft i nationalekonomi (s. 189ff i den svenska översättningen).

Post scriptum 2016: Det finns mera sofistikerade varianter av sparparadoxen, men de är just det: varianter – och inte heller särskilt sofistikerade.

Keynes och hans anhängare ställer ”sparbenägenhet” mot ”konsumtionsbenägenhet” – och eftersom det, enligt dem, är konsumtionen som driver ekonomin framåt, är förstås ökat sparande något som skadar ekonomin. (För vederläggning av denna idé hänvisar jag till George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.)

Sparande är förstås inget annat än uppskjuten konsumtion. Man lägger t.ex. undan pengar för att ha något att leva på den dag man inte längre är arbetsför (eller förbjuds att arbeta vidare). Och det man sparar på bank går direkt till investeringar.

Man kan också spara pengar genom att hamstra dem – sy in dem i madrassen eller gräva ner dem på oländiga platser i skogen, där rövare och skattmasar inte kan komma åt dem. Men i normala fall är hamstring en synnerligen marginell företeelse, även om Keynes tycks tro annorlunda: han menar att sparpengar läcker ut ur systemet och att dessa läckor måste kompenseras med fler papperspengar.

En bra uppsats om detta av Ola Nevander hittar ni på svenska Misesinstitutets hemsida.

$ $ $

Detta inlägg ingår också i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1.

Bortskämd socialist vill ha perfekt dator

Repris från 1983.

Jan MyrdalJag har tyvärr inte kvar den artikel av Jan Myrdal jag besvarar här, men den gick ut på att ”marknadsekonomin inte fungerar”, eftersom hans ordbehandlare inte hade någon fungerande fotnotsfunktion och inte klarade av att åstadkomma ett register till en text eller en bok. Min spontana reaktion på detta var att Myrdal reagerar som en bortskämd barnrumpa som inte genast får allt han pekar på. – Det förtjänar kanske att poängteras att det här var i början av ”datarevolutionen” och att den mest avancerade ordbehandlare som då fanns tillgänglig var IBM 80.

Jan Myrdals artikel i SAF-tidningen nr 9, ”Marknadsekonomin fungerar inte”, är mycket upplysande. Den visar väldigt klart hur kapitalismens och marknadsekonomins mera intelligenta kritiker tänker. Det kan därför vara väl värt att ta en titt på resonemanget.

Myrdal har upptäckt att IBM:s ordbehandlingsmaskiner inte tillfredsställer en hel del i och för sig mycket rimliga krav som yrkesskribenter med all rätt kan ställa. Han kontrasterar det mot överflödet av dataspel, datorn som leksak för den breda massan av konsumenter. Slutsats: marknadsekonomin fungerar inte.

Myrdals resonemang saknar en början och ett slut. Så låt mig fylla ut bilden.

Början: datatekniken har vuxit fram i ett samhälle präglat av marknadsekonomi. Förvisso inte i ett samhälle av ren, oblandad, laissez-faire-kapitalism, för något sådant samhälle existerar inte i verkligheten och är ännu bara ett ideal att sträva mot. Men ändå i ett samhälle med en bred marginal av frihet, marknadsfrihet. Det är USA och Västeuropa som är ledande på området, inte Sovjetunionen eller Kina eller Indien eller Tredje världen överhuvud. Utan marknadsekonomi skulle Myrdal inte ha någon dator alls. Så nog ”fungerar” den allt, även om den inte fungerar fullt så bra som Myrdal skulle önska.

Slutet: Myrdal talar inte om hur ett annat system skulle fungera och fungera bättre än marknadsekonomin. Det tycks finnas ett underförstått antagande i hans resonemang att socialismen skulle ge honom just de datorer och de datorfunktioner som krävs för hans jobb. Men inte ett ord om hur det skulle tänkas gå till.

Detta är mycket typiskt för socialistiska teoretiker och går hela vägen tillbaka till Karl Marx. En liten utvikning här:

Ludwig von Mises påpekar i sin bok om socialismen att Marx utmålar det framtida socialistiska samhället med så vaga konturer att vem som helst kan lägga in vad som helst i det. De äldre, ”utopiska” socialisterna var sårbara, därför att de beskrev sin utopi tämligen exakt och därför var öppna för invändningar.[1] Marx var försiktigare: han nöjde sig med att säga att allt skulle bli bra. Det är svårt att invända mot en sådan bild.

Styrkan i Marx’ utopi ligger just i dess vaghet. Intellektuellt är det en svaghet, men det ökar dess kraft som lockbete. Detta erkänns faktiskt ibland, halvt om halvt, också av socialister. Exempel: Arne Helldén skrev förra året en mycket lång, mycket lärd och i sina detaljer ofta mycket insiktsfull artikelserie i Clarté under rubriken ”Ska det vara fint att arbeta?” Så här säger Helldén om Marx:

Marx är som utopist fruktbar framför allt därför att han inte fixerar sin utopi utan lämnar den öppen. De flesta utopier är slutna. De är i själva verket förverkligade paradisdrömmar, statiska och banala och, när allt kommer omkring, ganska tråkiga…

Marx lämnar sin utopi öppen och ofixerad. Vad innebär det annat än att var och en kan läsa in sina paradisdrömmar i utopin? Utopin blir inte bättre för att den är öppen och kan betyda allom allt. Den är fortfarande en utopi, ett Landet Ingenstans, en omöjlighet, ett Kockanien[2], motsatsen till den verkliga värld där vi lever.

Lustigt nog är Helldén medveten om Mises’ kritik. En av hans artiklar innehåller ett långt och uppskattande referat av Mises’ Socialism. Ändå tar han till sist parti för det ”öppna” och ”ofixerade”.

Socialister bedömer kapitalismen med utopin som måttstock. De är (åtminstone de bättre av dem) medvetna om kapitalismens stora förtjänster, och de betraktar den som ett framsteg jämfört med den föregående feodala-absolutistiska epoken. Men detta är inte nog för dem. För att kapitalismen ska motsvara deras högt ställda krav måste den omedelbart, i ett enda slag, leda mänskligheten från djup fattigdom in i det förlovade landet. Gör den inte det, är den ipso facto ond och mogen för avveckling.

Ett exempel i stor skala är synen på den industriella revolutionen. Socialister vet om att denna ledde till bättre förhållanden för de breda massorna, avspeglade i högre befolkningsantal, ökad medellivslängd, m.m. Men eftersom fattigdomen fortfarande var stor, förhållandena fortfarande odrägliga, sett i historiens backspegel, anser de sig berättigade att fördöma industrialismen som omänsklig. Det räcker för dem att deras vision, deras utopi, är så mycket vackrare.

Ett exempel i miniatyrformat gavs en gång av en bekant till mig som fördömde marknadsekonomin på följande grund: det var omöjligt för honom att till rimligt pris skaffa sig en bil med mahognykarosseri, fastän sådana är mycket bättre än plåtkarosserier. (Detta skulle vederlägga den i och för sig slarvigt formulerade tesen om ”konsumentens suveränitet”.)

Myrdals exempel är någonstans mittemellan. Det räcker inte för honom att marknadsekonomin frambringat datorn, den måste frambringa den perfekta datorn. Och den måste göra det nu, inte om tio år. Annars fungerar den inte. Ersätt den med något annat. Det finns många sätt att fixera Marx’ öppna utopi.

Det finns emellertid ett drag av hyckleri i dessa anklagelser mot kapitalismen. För när man påpekar förhållandena i länder som försöker genomföra socialismen är socialisterna sällan sena att försvara sig med att uppbyggnaden av socialismen måste få ta tid. Utopin som måttstock försvinner, och utopin återfår sin karaktär av avlägsen hägring.

Det finns en grundtanke hos Marx som jag tycker är värd att ta vara på, och det är idén att socialismen kommer att växa fram ”ur kapitalismens eget sköte”, genom att kapitalismen utvecklas tills dess egna inneboende motsägelser leder till att dess skal sprängs. Få socialister tycks ta idén på allvar numera, för alla deras ansträngningar går ut på att hindra kapitalismens fria utveckling. Möjligen hör Jan Myrdal till det lilla fåtalet; jag har sett tecken på det i hans skriftställningar.

Så låt oss då ge kapitalismen fritt spelrum och se vad som händer! Har Marx rätt blir det socialism. Har jag rätt händer inget annat än att Jan Myrdal så småningom får en hemmadator som han kan vara nöjd med.

Och jag kanske får råd att köpa en.

Denna replik publicerades i SAF-tidningen nr 12, 31 mars 1983 (men i kraftigt nedbantat skick).


[1] Så t.ex. hävdade Charles Fourier att socialismen skulle leda till att havsvattnet omvandlades till lemonad, och att polarområdena skulle bli värmekällor. Onekligen en tämligen exakt beskrivning av den framtida utopin, och lika onekligen en som gör den sårbar och öppen för invändningar! – Men idén att socialismen skulle överösa oss med perfekta datorer (något som kapitalismen alltså skändligen misslyckats med) är ju inte bättre den.

(En mer realistisk syn på socialismen representeras av Lech Wałęsa, som lär ha sagt att socialismen är det enda system som kan åstadkomma sandbrist i Sahara.)

[2] ”Kockanien” är detsamma som ”Schlaraffenland” (ifall ni inte redan visste det). Mises hänvisar ofta till detta idealsamhälle, när han skriver om socialistisk utopism.

Smartphone

Nyare datormodell; klarar av det mesta


IBM 80

IBM 80; klarar inte av fotnoter

ENIAC

Äldre datormodell; klarar inte heller av fotnoter


Äldre typer av ordbehandlare:

Runsten

Forntida ordbehandlare

Skrivmaskin

Ordbehandlare från första hälften av 1900-talet

Gutenberg

Ordbehandlare från 1450-ralet

 

Guldmyntfoten och lögnen

Repris från 2006.

Det hör till socialisternas standardrepertoar att beskylla kapitalismen för alla missförhållanden i samhället, fastän samtliga dessa missförhållanden i själva verket ska tillskrivas blandekonomins socialistiska komponent. Beskyllningar som att kapitalismen är orsak till slaveri och krig är bara alltför välbekanta; liksom att den bär skulden för inflation och arbetslöshet, fastän dessa företeelser helt och hållet beror på statlig interventionism, statliga ingripanden i ekonomin.

Och vad gör icke-socialistiska politiker och ekonomer när de möts av denna propaganda? Jamar med.

Myten att 30-talsdepressionen berodde på kapitalismen har ni säkert fått er till livs förr. En del av denna myt är att depressionen berodde på guldmyntfoten, på att man alltför länge klängde sig fast vid denna ”barbariska kvarleva” (som John Maynard Keynes kallade den).

Jag hittade några exempel på ett diskussionsforum där jag är med [Liberal debatt; numera avsomnat]. Först ett par citat från moderna ekonomer:

The current judgment of economic historians (see, for example, Barry J. Eichengreen, Golden Fetters) is that attachment to the gold standard played a major part in keeping governments from fighting the Great Depression, and was a major factor turning the recession of 1929–1931 into the Great Depression of 1931–1941. (Bordo, M., ”Monetary Policy Regimes, the Gold Standard, and the Great Depression”, NBER Reporter, 1999.)

The depression is seen today as a consequence of the Federal Reserve’s adherence to the flawed real-bills doctrine and to gold standard orthodoxy. It led policymakers to shun expansionary monetary policy, and it transmitted the U.S. depression across the globe. (Samme Bordo.)

The most important barrier to actions that would have arrested or reversed the decline [during the Great Depression] was the mentality of the gold standard. (Eichengreen själv.)

(Eichengreens Golden Fetters är ett standardverk för guldmyntfotens belackare. Den har utsatts för en förödande kritik av Richard Salsman; se lästipsen nedan.)

Personen som levererade dessa citat är, vad jag förstår, doktorand i ekonomisk historia. Här är vad han själv skriver (med vissa lättare redigeringar för sammanhangets och grammatikens skull; de ändrar inte innebörden):

Är ni objektivister säkra på att vi alla skall gå över till guldmyntfot? Be careful what you wish for…

De länder som vidhöll sin guldmyntfot längst, t.ex. USA och Frankrike, drabbades allra värst under stora depressionen, och ett återinförande riskerar skapa ekonomisk kris och politiskt kaos. De flesta ekonomer är nog överens att guldmyntfot är lika förlegat som socialism.

Orsakerna till den stora depressionen är den fråga som behandlas mest inom nationalekonomin.

Visste du verkligen inte att en av de vanligaste tolkningarna av den stora depressionen var att den förvärrades av guldmyntfoten?

En majoritet av de som studerat den stora depressionen har kommit till slutsatsen att guldmyntfoten borde ha övergetts tidigare. Detta är vad jag tror i alla fall; de artiklar jag har aktuella, och som jag citerade ovan, är alla av denna uppfattning. Har aldrig gett mig in på detta område, och har ingen ”egen” uppfattning i frågan.

Det är väl mer välmotiverat att lita på Barry Eichengreen, som jag anser vara en mycket god ekonomisk historiker, och vad han har sagt om guldmyntfoten än vad t.ex. en romanförfattare kan ha sagt om dito. [Mises och Reisman är romanförfattare?[1]]

[Som svar på invändningen ”Sedan ska man ha klart för sig att guldmyntfoten i praktiken avskaffades redan under Första världskriget.”:] Fast icke desto mindre höll vissa länder fast vid en guldmyntfot som satte hämsko på deras ekonomiska politik. Jag tror de flesta argumenterar att givet hur systemet var utformat efter Första världskriget (d.v.s. satt i kaos) gynnades de länder som helt övergav guldmyntfoten så tidigt som möjligt (vilket alltså inte USA gjorde). Såg någonstans att någon, tror den var Eichengreen, som hade försökt visat att den helt skulle avskaffats under 50-talet även om den stora depressionen (och Andra världskriget) uteblivit.

Lägg gärna märke till sådan formuleringar som ”en majoritet”, ”de flesta”, ”de vanligaste tolkningarna”. Notera gärna också att doktoranden inte har någon ”egen uppfattning”; han bara upprepar vad han blivit matad med.[2]

Hur förhåller det sig nu med allt detta?

Guldmyntfot betyder att guld är pengar. Under guldmyntfot använder man guld att betala med. Använder man i stället sedlar, så är dessa sedlar inlösbara i guld. Skriver man ut checker, är checkerna inlösbara i guld. Om vi någonsin får tillbaka en riktig guldmyntfot, kommer vi fortfarande att handla med betal- och kreditkort, men de skulle ha full guldtäckning. Och under guldmyntfot skulle det självfallet inte finnas några restriktioner i rätten att äga guld – detta skulle vara liktydigt med restriktioner i rätten att äga pengar.

En sådan guldmyntfot var vad vi hade under perioden fram till 1914. Det var guld man använde att betala med, och använde man sedlar eller något annat, var de inlösbara i guld. Och de valutaenheter de olika länderna använde var definierade i termer av guld: en dollar var t.ex. 1/20 ounce guld, och ett pund var ¼ ounce (eller en aning mindre). Några problem med att räkna om sina pengar i främmande valuta förelåg därför inte heller.

Vad hände med denna guldmyntfot? Nåväl: att krig bekostas med inflationspengar är vanligt förekommande. De krigförande staterna gick helt sonika ifrån guldmyntfoten och tryckte upp papperspengar utan täckning. I ett fall (Tyskland) ledde detta till hyperinflation efter kriget. Men även i andra länder ledde det till att penningvärdet sjönk, om än inte fullt så dramatiskt.

Den enkla och sunda lösningen på detta problem borde ha varit (utöver att inte trycka upp fler papperspengar) att gå tillbaka till den guldmyntfot som rådde före kriget och justera sedlarnas värde i förhållande till guldet för att spegla den nya verkligheten. Förenta staterna gjorde faktiskt så: en dollar som tidigare varit definierad som 1/20 ounce guld omdefinierades nu till 1/35 ounce.

Men i det stora hela gjorde man inte alls så. Man övergav i stället guldmyntfoten till förmån till vad som kallas ”gold exchange standard” (”guldutbytesmyntfot”, om man översätter direkt; men jag har faktiskt inte sett termen på svenska). I stället för cirkulerande guldmynt och sedlar inlösbara i guld övergick man till stora guldtackor som förvarades i statliga bankvalv. Guld var inte längre något som vi vanliga döda fick äga och använda fritt; det monopoliserades av stater och centralbanker. Guldtackorna användes sedan vid internationella transaktioner, men inte i den dagliga handeln. Det fanns fortfarande en nominell koppling mellan papperspengar och guld, men systemet innebar att det var lätt för stater och centralbanker att manipulera penningmängden och skapa inflation.

Systemet fungerade så att dollarns värde var direkt knutet till guldet (1/35 ounce) och att pundets värde i sin tur var knutet till dollarn; sedan fick andra valutor ”flyta” i förhållande till dollarn och/eller pundet. (Det var därför som dollar och pund under många år benämndes ”hårdvaluta” – fram till början av 70-talet, då Richard Nixon ”befriade” dollarn från varje koppling till guld.)

M.a.o.: den lögn socialister och deras medlöpare prånglar ut – att guldmyntfoten hade skuld i den stora depressionen – betyder att man skyller depressionen på en myntfot som redan var avskaffad. Fräckare lögn får man leta efter.[3]

En händelse som faktiskt inträffat brukar användas som fikonlöv för denna lögn. Före kriget hade pundet varit värd $4.86; efter kriget hade dess värde sjunkit till ungefär $3.50. År 1926 bestämde sig Storbritanniens politiker för att gå tillbaka till guldmyntfoten. Men i stället för att definiera pundet på ett sätt som motsvarade efterkrigsverkligheten – vilket skulle innebära att ett pund var värt $3.50 – fick man ett anfall av storhetsvansinne och definierade pundet som det varit definierat före kriget: som $4.86. (Det var inte bara ”storhetsvansinne” som låg bakom detta: man ville bevara och utvidga den spirande ”välfärds”staten, och man ville förhindra att löner marknadsanpassades, eftersom fackföreningsrörelsen var emot detta, och facket hade växt sig starkt.) För att ”rädda” pundet ägnade sig Federal Reserve sedan åt räntemanipulationer som skulle göra det möjligt för pundet att bli så mycket värt som det påstod sig vara. Det hjälpte förstås inte; men det var en av de faktorer som så småningom utlöste den stora depressionen.[4]

Och fikonlövet här är förstås inte bättre än den ursprungliga lögnen: centralbankers manipulationer med räntan är inte heller en del av en fri marknad utan ett socialistiskt ingrepp i marknaden.

Men det är alltså lögner av det här slaget som ekonomistuderande vid våra universitet matas med – precis som de matas med sådana lögner som att det är vår konsumtion och inte vår produktion som gör oss rika[5], eller att små inflationsdoser gör mer nytta än skada, eller att John Maynard Keynes ”räddat kapitalismen”.

Och vad gör vi åt det? På kort sikt finns väl inte mycket att göra – det är varken ”vi objektivister” eller ”vi österrikare/austroklassiker” – som tillsätter professurerna i ekonomi. På lång sikt kanske trenden kan vändas – om tillräckligt många unga människor vänder ekonomiinstitutionerna ryggen och läser in sig på riktiga ekonomer, från Adam Smith och fram till George Reisman.

Lögnen ger endast långsamt vika.


Lästips: Richard Salsman, ”The Gold Standard: Scapegoat for the Great Depression”, The Intellectual Activist, Vol. 9, Nr 1 (January 1995). (En kritisk uppgörelse med Barry Eichengreens Gold Fetters: The Gold Standard and the Great Depression; tyvärr inte tillgänglig på nätet.)

Murray N. Rothbard, What has Government Done to Our Money? (speciellt kap. 4, ”The Monetary Breakdown of the West”, som ger en kort och enkel sammanfattning av guldmyntfotens historia).

Varken Salsman eller Rothbard hör till mina hjärtevänner.[6] Men det hör liksom inte hit. Inte när de – som här – har rätt.


[1] Kängan var förstås riktad mot objektivister som bara läser Ayn Rand (i ”Galts klyfta” används bara guld- och silvermynt). Synd om grabben att några av oss också läser andra anhängare av guldmyntfoten.

[2] Kan inte heller undanhålla er följande replik från sagde doktorand, när någon (inte jag, den här gången) kom med en berättigad invändning:

Vad är ditt problem? Underkände någon lärare i ekonomisk historia eller nationalekonomi dig i någon grundkurs, och nu känner du för att ge igen? Är du upprörd eftersom din hjärna slutade utvecklas nar du var tolv, medan dina kamrater utvecklades till individer med en normal tankeförmåga?

Så när killen inte åberopar auktoriteter tar han i stället till personangrepp.

[3] Vi ska inte heller glömma att Franklin D. Roosevelt år 1933 förbjöd privatpersoner att inneha guld.

[4] Jag tar också upp det här i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1 (bläddra ner till ”Englands ’återgång till guldmyntfoten’”). Men jag säger i stort set detsamma där som jag säger här.

[5] Se om detta George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.

[6] Se om Salsman Reisman Insights Without George Reisman och Objectivism and ”Austrian” Economics – Compatible or Not? Om Rothbard har jag skrivit några bloggposter på engelska. Se också Är ”Frihets”fronten anarkistisk?

Bortblandade ekonomiska kort

Häromsistens var jag uppe i Stockholm och såg en pjäs som inte är värd att kommentera. Programbladet till pjäsen var skrivet av Per Wirtén, och jag saxar:

Efter kriget samlades företrädarna [för ”nyliberalismen”] i det så kallade Mont Pèlerinsällskapet. […] Kretsen runt Mont Pèlerin försökte rädda, omformulera och förnya de gamla liberala idéerna om fria marknadskrafter, konkurrens och entreprenörskap. De var sällan särskilt eniga. Omvärlden betraktade dem som reaktionära överlevare, men deras betydelse skulle så småningom bli enorm. Under nästan tjugo år, mellan Berlinmurens fall 1989 och finanskraschen 2008, var deras synsätt helt dominerande. [Min kursivering.]

Ayn Rand […] var inte mer extrem än många av ekonomerna i Mont Pèlerinsällskapet, som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises […]

Mises’ och Hayeks idéer skulle alltså ha varit dominerande under tjugo långa år!

Mises var som bekant anhängare av guldmyntfot. Såg vi ens röken av någon guldmyntfot under den här tidsperioden?

Mises formulerade en konjunkturcykelteori som i all korthet går ut på att inflationspengar idag leder till felinvesteringar i morgon, och att felinvesteringarna kommer i dagen den dag bubblan spricker och vi får deflation och depression. Om detta synsätt varit dominerande under denna tidsperiod, då borde vi ha väntat oss avsaknad av inflationsbubblor med ty åtföljande avsaknad av felinvesteringar. Var det något sådant vi såg under denna tidsperiod?

Så tidigt som 1920 visade Mises att socialismen inte kan överleva, eftersom den är oförmögen att sätta priser och måste imitera den prissättning som görs i icke-socialistiska samhällen. Detta är åtminstone en delförklaring till att socialismen i östblocket föll samman i slutet av 80-talet. Men är detta en analys av socialismens misslyckande som någonsin varit dominerande?

OK, nu var Mises inte den ende medlemmen av Mont Pèlerinsällskapet, så kanske andra medlemmar, som Milton Friedman, faktiskt dominerade den ekonomiska debatten.

Men det blir värre:

Finanskapitalismens kollaps 2008 innebar att vurmen för privatiseringar och avregleringar kom av sig.

Vad som än orsakade denna kollaps, så inte var det ”privatiseringar och avregleringar”! Den främsta orsaken var att den amerikanska staten, via institut som Freddie Mac och Fanny Mae, förmådde bankerna att låna ut pengar för fastighetsköp till personer som inte hade någon möjlighet att betala tillbaka lånen. Det var m.a.o. just den typ av bubbla som förklaras av Mises’ konjunkturcykelteori. Och till yttermera visso var det lärjungar till Mises som förutspådde och varnade för vad som skulle komma att ske.

Och avregleringar, förresten. Enligt uppgift från George Reisman uppgår de regleringar som klavbinder den amerikanska ekonomin till 75 000 sidor. Siffran är från december 2010. Om perioden fram till 2008 utmärktes av en ”vurm för avregleringar”, då måste man fråga sig hur många sidor det var 1989, när den här vurmen påstås ha börjat.[1]

Per Wirtén skriver förstås som han har förstånd till – men det här är ett mönster som vi sett upprepas till leda: oavsett vad staten gör för att sätta käppar i hjulet för kapitalismen, så är det alltid kapitalismen som får skulden. Finns det 75 000 sidor som reglerar (d.v.s. klavbinder) kapitalismen i USA, så är det kapitalismens eget fel att det inte i stället finns 750 000 eller 7,5 miljoner sådana sidor! Och ändå ska USA fortfarande föreställa vara världens mest kapitalistiska land.

Inte blir det bättre när Wirtén kommer in på Ayn Rand:

… hon var som författare mer intresserad av den framgångsrika människan än av kurvor över marknader i jämvikt …

Om Wirtén hade brytt sig om att läsa Mises i stället för att bara visa att han känner till namnet, skulle han kanske ha upptäckt att en av huvudpoängerna är att marknader aldrig befinner sig i jämvikt. Närhelst Mises nämner ”jämvikt” (han kallar det ”den jämnt roterande ekonomin”) är han noga med att betona att det är en ”imaginär konstruktion” vars enda syfte är att fungera som kontrast mot den ekonomiska verkligheten. (Och nej: Ayn Rand var inte heller intresserad av sådana kurvor.)

Men sedan blir det riktigt besynnerligt:

Ayn Rands argument för en helt avreglerad kapitalism var inte ekonomisk, som hos de i Mont Pèlerin, men etisk och moralisk.[2] Det är bara när kapitalismen är ohindrad som den fria människan kan realiseras, den egoistiska individen resa sig och individen få sitt värde. Efter kraschen omvärderade Alan Greenspan i viss mån sin ekonomiska politik. Det skulle Ayn Rand aldrig ha gjort. Kapitalismen kunde ha kraschat hur många gånger som helst utan att ha rubbat hennes synsätt, eftersom hon inte längtade efter stabil tillväxt utan efter hjältemod.

Här ska vi alltså fås att tro att det inte är socialismen utan kapitalismen som ständigt kraschar på grund av sina inneboende motsägelser[3] – och att Ayn Rand var fullt medveten om detta men struntade i det, bara för att visa hjältemod.[4]

Det här är förstås komplett nonsens. Jag känner inte till något exempel på att Ayn Rand skulle ha varit oense med Mises i ekonomiska frågor.[5] Båda var t.ex. rörande ense om att interventionism eller blandekonomi skulle leda till socialism, om inte trenden bröts. Vad Ayn Rand tillade var att kapitalism inte är förenlig med altruism eller självuppoffringsmoral.

Vad sedan Alan Greenspan beträffar, måste han ha omvärderat allt han lärt sig av Ayn Rand allra senast när han åtog sig jobbet som centralbankschef år 1987 (fem år efter hennes död). En gång i tiden skrev han en uppsats, Guld och ekonomisk frihet, som publicerades i Kapitalismen: det okända idealet. 1987 tillfrågades han om han fortfarande stod fast vid vad han skrivit där, och hans svar var att det var hans ”personliga åsikter” som han inte ”tog med sig i ämbetet”. Och under hela sin tid som riksbankschef rörde han inte ett finger för att frångå pappersvalutan till förmån för guldet. Naturligtvis skulle det ha varit svårt för honom att göra det som riksbankschef – men vad skulle han då med det där ämbetet till, ifall det innebar att arbeta emot sin egen övertygelse?

Greenspans tid som riksbankschef skilde sig inte nämnvärt från vad som kom före honom eller efter honom. Vad Fed huvudsakligen sysslat med har alltid varit ”kvantitativa lättnader” – en eufemism för inflation. Ibland avstår Fed från sådana ”lättnader”, och då kallas det åtstramning. Någon guldmyntfot har aldrig funnits i sikte.

Vidare i texten:

Men hon vände på de sedvanliga utgångspunkterna och påstod frankt att det är de rika och framgångsrika som hålls nere – inte de fattiga. De 99 procenten förtrycker de en procent superrika.

Ja, det där hör man ju ibland ofta; men allt det vittnar om är bristande närläsning. Och det har bemötts så många gånger av andra att det är onödigt att jag gör det själv också. Men de som läst Atlas Shrugged har säkert noterat att James Taggart, Orren Boyle och Eugene Lawson hör till de ”superrika”, medan Eddie Willers, Cherryl Taggart och Jeff Allen inte gör det.[6]

Men Wirtén skriver alltså som han har förstånd till. Och mycket till förstånd är det inte.


[1] Uppgiften kommer från uppsatsen Vapenkontroll: Kontrollera statens vapen. Det finns en länk till varifrån Reisman själv hämtat uppgiften, men den länken fungerar tyvärr inte längre. Men samma uppgift finns också i en bloggpost från 2006.

[2] Vi kan bortse från den bristfälliga grammatiken i denna mening.

[3] Jag förmodar att Wirtén är marxist, även om jag inte kan veta det med säkerhet.

[4] Därmed inte sagt att Ayn Rand hade något emot hjältemod – tvärtom. Hon betraktade människan som en heroisk varelse – vilket förstås inte betyder att alla människor är hjältar utan att de har potentialen att bli det.

[5] Hon var oense med honom när det gällde den filosofiska referensramen, men det har jag tagit upp förr.

[6] De fåkunniga hänvisas också till George Reismans uppsats De en procenten och de nittionio, som visar att förtrycket av de ”superrika” i slutändan drabbar de fattiga.