Entropi och politik

Inlägg med anledning av en intervju med Gösta Ehrensvärd – en känd ”domedagsprofet” – i Expressen 30 oktober 1977.

Entropiprincipen, eller ”termodynamikens andra lag”, lär oss att universum måste bli kallare och kallare; den värmeenergi som solarna avger får de aldrig tillbaka, och de är alla dömda att till sist slockna och dö. Det är en princip ägnad att fylla en med pessimism och tankar över alltings förgänglighet; om man upphöjer den till livsfilosofi är det troligt att man sveper in sig i en yllerock och alltid tänker sig för tre gånger innan man sätter tändstickan till plånet.

Tillämpad på samhällslivet skulle entropiprincipen innebära att vi med naturnödvändighet går mot ett allt bistrare politiskt och ekonomiskt klimat – att diktatur och fattigdom är utvecklingens oundvikliga mål.

Med bara en liten gnutta ond vilja kan man finna exakt detta uttryckt i Expressens intervju (30.10) med professor Gösta Ehrensvärd: Med entropin är det som med en husmor som om morgonen öppnar dörren och släpper ut sina ungar. Det kräver mycket lite energi. Men när hon väl ska ha in dem till lunch krävs det ett förbaskat rantande. Och ett kort stycke längre fram menar han att ”framtidens energisparande kommer att kräva hård politisk styrning. De som klarar sig bäst blir förmodligen de som lever i hårt diktatoriska länder, som Sovjet eller Kina.”

Vad ska då mor i huset göra för att spara sina krafter? Jo, hon ska uppenbarligen stänga barnen inne, noga regla dörren och för säkerhets skull förse huset med så små fönsterluckor att ingen olydig glytt kan smita ut den vägen och skapa entropi i omgivningen. De som inte vill hålla sig i barnkammaren med klossar och pussel får sätta sig vid fönstret och glo längtansfullt ut i vida världen.

Frampå eftermiddagen får barnaskaran under pappas uppsikt leka en stund på gårdsplanen i samlad tropp – och inget trampande i vattenpussar eller utflykter till skogsbrynet: man vet ju vilket slit det är att tvätta och lappa smutsiga och trasiga små kläder!

Aftonen tillbringas lämpligen med katekesläsning i fotogenlampans sken: ”Du skall icke slösa med energin. Vad är det? Du skall så akta och vörda din Moder Natur att du icke missbrukar hennes outtömliga håvor. Thy Moder Natur är en stark hämnare som straffar allt övermod med svält och umbäranden.” ”Du skall icke göra dig någon profit.” ” Du skall lydigt böja dig för överhet och myndigheter.” ”Du skall ingen standardökning eftersträva.” ”Du skall icke hysa begärelse efter statusprylar.” ”Tänk på nolltillväxten uti dinom ungdom, förr än de onda tider komma då du finner att du vuxit ur dina kläder.”

Styrningen i familjen är hård, och ytterligare besparingar görs lätt genom att låta de olydiga och de uppstudsiga (de som gärna vill bygga riskojor eller plundra fågelbon) krypa till kojs utan någon kvällsvard.

Är det denna familj som framtiden tillhör? Är det denna vision som utgör grunden för Ehrensvärds optimism? Är detta den ”nya altruism” som han tror kommer att växa fram?

Säkert kommer någon att tycka att jag hårdragit den ehrensvärdska liknelsen. Men vilka rekommendationer är det han kommer med? Statliga energibesparingsprogram i Jimmy Carters anda, men med mycket kraftigare ingepp. Anpassning till sämre villkor, innan energin tar slut. För att klara framtiden måste vi, enligt Ehrensvärd, (a) försämra våra materiella villkor, (b) offra vår politiska frihet. Med andra ord, (a) servera vattgröt till lunch, (b) hålla barnen instängda så de mister aptiten och nöjer sig med vattgröt.

De flesta människor ogillar både standardsänkning och diktatur, och tar avstånd från dem så fort de får en chans. De få som önskar ”hård politisk styrning” (med marionetternas trådar runt sina egna fingrar) måste antingen dölja sina måls verkliga natur, eller också framställa dem som resultatet av en naturnödvändig utveckling. Att energiförsörjningen bara kan lösas med besparingar och ”hård politisk styrning” (en eufemism för diktatur) kan te sig fullständigt logiskt, så länge man inte granskar de grundläggande förutsättningarna.

Den i inledningen givna allegorin mellan entropi och politik är givetvis absurd. Men varför är den det? Av samma orsak som varje deterministisk samhällsteori är absurd: samhällets utveckling grundar sig på människors handlande och, ytterst, på deras tänkande (eller, i olyckliga fall, brist på tänkande). Inget kan tvinga människan att tänka – och hon tänker bäst när hon är fri!

Vem ska bygga framtidens solkraftverk? Ett näringsliv i statliga ledband, eller ett som får lov att utveckla sig fritt?

Låt oss, för att besvara den frågan, vända tillbaka till Ehrensvärds egen ursprungliga liknelse:

En förståndig husmor gör sig överhuvudtaget inte något större bekymmer över hur hon ska få barnen till lunchbordet. Hon dukar fram, ropar i en lur och sätter sig ner och väntar. Äppelkindade och med frisk aptit dyker barnen självmant upp, ett efter ett. Vilken energikatastrof kan inträffa? På sin höjd att maten kallnar!

Ehrensvärd kunde ju ha valt ett annat exempel, förslagsvis en bonde som har kor på bete. Men då hade de totalitära implikationerna blivit än tydligare. En ladugård kanhända mår bra av att styras totalitärt. Men inte ett mänskligt samhälle.

5 november 1977

Annonser