En rövarhistoria

Skriven 29 december 1978.

Under en av mina irrfärder på främmande planeter hände det sig i en oländig bergstrakt att jag blev överfallen av ett band stråtrövare och fråntagen allt mitt klingande mynt, och allt mitt prasslande också.

”Hav misskund”, bönföll jag, ”och tag icke allt mitt guld. Jag är en främling i detta land och behöver en liten summa för att kunna ta mig hem.”

Rövarhövdingen kliade sig eftertänksamt i skägget och genmälte sedan:

”Ansökan avslås, jämlikt stråtröveriförordningen, tjugosjunde tilläggsparagrafen. Emellertid”, tillade han i något mildare ton, ”vilja vi icke vara ogina. Följ oss och dela vår enkla kvällsvard”.

Så kom det sig att jag några timmar senare satt med rövarna i ett tält, mätt och belåten, medan en stor kittel av planetens förträffliga te stod och sjöd över elden. Hövdingen blev språksam och gav mig följande bakgrundsredovisning:

”För bara några år sedan”, förklarade han, ”skulle er begäran utan vidare ha villfarits. Det var då aldrig vår vana att plundra våra offer in på bara skinnet. Så gott som varje dag färdades köpmän denna vägen, och vi nöjde oss med att ta en femtedel eller allra högst en tredjedel av deras guld.[1]

Men våra kvinnor var fruktsamma och det blev fler munnar att mätta. Vi tvangs ta hälften och så småningom två tredjedelar av köpmännens guld.

Samtidigt började våra vägar avfolkas. Här i våra berg finns det gott om dolda hålvägar, svårframkomliga pass och långa, mörka och riskfyllda grottsystem, och dessa började köpmännen allt mer att utnyttja. Vi har också” – här suckade hövdingen tungt – ”i våra led förrädare, som för snöd vinning erbjuder sig att göra tjänst som vägvisare. Många av dessa har vi ertappat och avrättat, men dessvärre långt ifrån alla.

Ytterligare en komplikation har tillstött, i och med att vissa köpmän börjat passera bergen i luftballonger. Dessa är ytterst besvärliga för oss jordbundna stråtrövare som inte är vana att skjuta prick på stora avstånd. Under de sista två åren har flera hundra ballonger passerat häröver, och av dessa har vi inte lyckats pricka mer än tio. Av dessa tio är det åtta som vi inte lyckats återfinna, eller som vid påträffandet redan varit helt utrymda. Endast två ballonger har vi lyckats plundra – och detta har inte ens räckt till att täcka våra omkostnader för ammunition.

Vi har försökt överfalla städer och byar nattetid, men borgarna har mörklagt sina hus så att de varit svåra att upptäcka här i våra trånga och otillgängliga dalar. Och de bosättningar vi hittat har alltför ofta varit utrymda vid vår ankomst. Det har blivit allt vanligare att människorna gräver ned sitt guld och silver på hemliga gömställen – och vi rövare är ju inga mästare med spaden.

I vår förtvivlan har vi drivits till drastiska åtgärder. Förr i världen bekymrade vi oss föga om enkla hantverkare – på sin höjd avkrävde vi dem en symbolisk tribut och lät dem sedan passera. Numera finner vi oss tvungna att skinna dem på samma sätt som fordomdags pälshandlare och stora byggherrar.

Så i förra veckan hände det som höll på att knäcka oss. Vi gensköt en skomakare som visade sig resa utan något annat på fickan än några usla kopparmynt. Jodå, han hade varit i staden och lappat skor, men vad hade han fått för det? Han hade fått håret klippt!”

Här tystnade rövarhövdingen, och ingenting hördes i tältet utom kittelns sjudande. Stämningen var dov, betryckt. Då jag redan förlorat allt jag ägde, kunde jag blott kosta på mig en medlidsam hostning.

Elden falnade, och vi kröp in under skinnfällarna för att sova. I forna, lyckligare tider, förklarade hövdingen, hade jag fått nattsällskap med en flicka ur hans anspråkslösa harem, men numera var man tvungen att dra in på denna del av gästfriheten för att hålla nativiteten nere.

Jag lämnade rövarna i gryningen, och efter fem dagars hårda strapatser hade jag nått den högplatå där jag parkerat mitt rymdskepp. Då jag nu var medellös i planetens valuta kunde jag inte göra mycket annat än styra kosan hemåt.

Vid min återkomst till jorden blev jag omedelbart arresterad och mitt rymdskepp belagt med kvarstad. Det hade nämligen framkommit att de summor jag använt för farkostens byggande icke funnos upptagna i min självdeklaration.


[1] Förklaringen till detta hittar ni i min bloggpost Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun.