Fortsatt ylande med de antiisraeliska ulvarna

Margot Wallström är persona non grata i Israel, och det är sannerligen inte mer än rätt. Det bästa vore förstås att Israel bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige, men det är nog för mycket att hoppas på.

Men Eskilstuna-Kuriren fortsätter att yla med de antiisraeliska ulvarna. Så här står det bl.a. i en ledare 19 januari 2015:

En tredje omständighet är att Israels utrikesdepartement leds av Avigdor Lieberman, en ökänd extremist. Bland hans prestationer finns en uppmaning att avrätta Knessets arabiska ledamöter.

Kollar man upp det här, finner man att vad Lieberman faktiskt föreslagit är att personer som samarbetar med Hamas och Hizbollah ska avrättas. Ja, dödsstraff kan ju alltid diskuteras, men att förvränga vad Lieberman sagt är djupt ohederligt. Och vad Hamas och Hizbollah själva inte bara förespråkar utan också verkställer varje gång de får en chans är ju dödsstraff på alla israeler de kommer i närheten av. Men att värja sig mot det, det kallar Eskilstuna-Kuriren ”extremism”.

Och både Hamas och Hizbollah, liksom även Fatah, dit Mahmoud Abbas hör, har Israels utplåning som sitt uttalade mål, inte någon tvåstatslösning. Att samarbeta med dessa grupper är självfallet landsförräderi. Men att värja sig mot det, det är också ”extremism” i Eskilstuna-Kurirens ögon.

Ett av de senaste tilltagen från Lieberman är att jämföra europeiska staters förhållningssätt till Palestina med undfallenhet gentemot Hitlertyskland över annekteringen av Tjeckoslovakien. ”Mängden av lögner, förvrängningar, felaktigheter och uppfinningar i diskussionerna i parlamenten i Europa är ytterligare ett kapitel av Sions vises protokoll”, sa den israeliske utrikesministern i ett anförande inför landets diplomatkår häromveckan.

Så rätt han har!

För att ytterligare illustrera vilka människor det är som bedriver Israels utrikespolitik kan nämnas Sverigeambassadören Isaac Bachman. Som en statusuppdatering på sin Facebooksida förra veckan lade han ut en text som kopplade muslimer som grupp till terror. En tes var att medan andra religioner lever i fredlig samexistens, skapar islam problem när den möter andra trosriktningar.

Bachman tog bort den här statusuppdateringen, eftersom han ansåg att den blivit misstolkad. Men vad är det som inte är sant här?

Jo, det är förstås riktigt att det överväldigande flertalet muslimer inte ägnar sig åt terror eller låter sig rekryteras till Islamiska Staten. De flesta muslimer är fredliga. Men med samma rätt och samma logik kan man ju säga att det överväldigande flertalet nazister inte tog anställning som lägervakter i koncentrationslägren. Men de var ju ändå medskyldiga. Och hur många muslimer opponerar sig högljutt mot jihadisterna?

Och vilka är det som är representativa för islam, det stora flertalet fredliga muslimer eller jihadisterna? Islams ”rätta ansikte” visar sig rimligen i Koranen och i hadithsamlingarna (d.v.s. yttranden av profeten Muhammed, vilka nogsamt redovisats av islamska lärde under tiden närmast efter Muhammeds död). Koranen innehåller uppmaningar att döda månggudadyrkare, och i hadithsamlingarna kan man läsa att judarna ska dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Klart och tydligt, och kan inte missförstås. (Se mina tidigare bloggposter Islam en fredens religion? och Vad Hamas vill.)

Texten är mycket lik en som finns på den islamofobiska amerikanska bloggen ”Stop the islamization of America”, vilket uppmärksammades av Svenska kommittén mot antisemitism.

Någon som hört talas om felslutet ”guilt by association”?

Eskilstuna-Kurirens ohederlighet i denna fråga vet inga gränser:

En [omständighet] är att Israel inte är intresserat av ett fredsavtal med Palestina. De israeliska bosättningarna, det främsta hindret för fred, har byggts på ockuperat område så gott som oavbrutet.

Det här bortser förstås från att islam grundades på 600-talet, långt innan det fanns en enda bosättning på Västbanken – och bosättarna gömmer sig ju inte heller bakom stenar och träd. Och var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden vet ju också att det är ”palestinierna” som envist motsätter sig en tvåstatslösning; ändå är det rutinmässig Israel som ges skulden. (Mer om detta i min tidigare bloggpost Vem är det som inte vill ha fred?)

En annan [omständighet] är att Israel kan företa praktiskt taget vad som helst ostraffat. USA:s permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och internationella inflytande i övrigt, stänger effektivt vägen för verkliga internationella sanktioner mot Israel.

Har det någonsin, sedan Israels tillblivelse 1948, förekommit annat än just internationella sanktioner mot Israel? Vad man beklagar sig över här är att sanktionerna inte lyckats ta knäcken på Israel.

Och att judarna har makten och dessutom kontrollerar pressen – det har vi väl hört förr?

$ $ $

Också Expressens ledarsida ylar med ulvarna. I en ledare samma dag (19 januari) kan man läsa detta:

Det är bevars inte bara Israels fel; palestinierna har också bidragit till att underminera en fredlig lösning. Men medan tiden går håller tvåstatslösningen på att begravas under bosättningsexpansionen. Verkliga vänner av fred måste därför tänka nytt. Vi har nått en kritisk punkt där nya vägar måste prövas. (Mina kursiveringar.)

Och vilka nya vägar talar Expressen om här?

Pressen behöver ökas på Israel.

Vad är det för nytt med detta? När har någonsin något annat gjorts för att lösa konflikten än just att öka pressen på – inte Hamas, Hizbollah eller Fatah, utan just Israel? Definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men att kalla detta nytänkande?

Ett sätt att göra det är att stärka palestinierna diplomatiskt för att skapa två mer jämbördiga parter. Sverige uppgraderade redan år 2011 den palestinska delegationen i Stockholm till en ambassad. Året därefter röstade vi ja till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Erkännandet ligger helt i linje med denna strategi.

Nej, det bryr jag mig inte ens om att kommentera.

$ $ $

Efter allt detta negativa något positivt. I en intervju i Världen idag 20 januari säger terrorismexperten Magnus Norell ställs bl.a. den här frågan:

Du menar också att det svenska erkännandet stärkt de mer hårdföra krafterna på den palestinska sidan, hur märks det?

Och Norell svarar:

Det visar ju att du kan nå fram till det du vill utan förhandlingar. De i Hamas, och även inom Fatah, som överhuvudtaget inte är intresserade av förhandlingar stärks av detta.

De som vill förhandla får det svårare. De måste försvara sig både mot kritik att det inte går, och att en annan linje fungerar mycket bättre.

Åtminstone en person som begriper vem det är i den här konflikten som inte vill se en förhandlingslösning.

$ $ $

Tröttsamt och tjatigt blir det att ständigt behöva påpeka allt detta. Tidigare bloggposter i ämnet finns samlade här.

Annonser

Islam en fredens religion?

Nytt försök till cirkulärinsändare.

Jag förstås inte hur någon kan hävda att islam är en ”fredens religion”. Jag har läst Koranen (i Zetterstéens översättning), och jag har inte hittat ett enda fredligt ord i den. Däremot har jag hittat följande:

Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig. – Sura 9:5

Vad är det för fredligt i det? Ja, talet om ”fridlysta månader” tycks ju antyda att islam är en ”fredens religion” vissa månader om året. Vilka månader som är fridlysta framgår dock inte av texten, bara att de är fyra till antalet. Lite längre fram i samma sura:

Striden mot dem som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig. – Sura 9:29

Fred blir det alltså först när vi har ödmjukat oss och underkastat oss islam.

Eller ta det här – som visserligen inte står i själva Koranen, utan är en ”hadith”, d.v.s. ett uttalande som härstammar från profeten själv:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden ska säga O Muslimer, o Abdulla, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.

Och varför skulle judarna behöva gömma sig bakom stenar och träd? Den enda rimliga förklaringen är att de ska förföljas, tills de inte har något annat att gömma sig bakom.

Hursomhelst visar detta citat att judehatet inom islam inte började med staten Israels bildande 1948 eller med bosättningspolitiken; det är lika gammalt som islam självt.

Kritik mot islam avfärdas allt som oftast som ”islamofobi” – och fobier ska man ju inte ha. Men vad är islamofobt med att citera Allahs och hans profets egna ord?

$ $ $

Så långt insändaren. På engelska finns det en sammanställning av Korancitat och ”hadithar” som alla handlar om ”berättigat” muslimskt våld, både mot judar och mot otrogna i allmänhet. (Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon liknande sammanställning på svenska.)

$ $ $

Någon idiot mindre läskunnig på Facebook hänvisade mig till Muhammeds sista predikan som ett exempel på hur fredlig islam är. Så här står det t.ex.:

Hela människosläktet är från Adam och Eva, en arab är inte överlägsen en icke arab inte heller är en icke arab överlägsen en arab; en vit är inte överlägsen en svart inte heller är en svart överlägsen en vit – förutom när det gäller fromhet och goda handlingar. Lär er att varje muslim är en broder till varje muslim och att muslimer utgör ett broderskap. Ingenting ska bli lagligt för en muslim som tillhör en annan muslim om det inte givits frivilligt och villigt. Tillfoga därför inte er själva någon orättvisa.

Så det skulle alltså visa att allt prat om att döda månggudadyrkarna och judarna bara var tomt prat och att islam inte vill döda en enda varelse? Men alla som kan läsa ser ju att det bara handlar om att muslimer är bröder med andra muslimer, inte att alla människor är bröder.

Ja, någon sorts fred kommer det att bli den dag islam vinner världsherravälde och det inte finns några månggudadyrkare eller judar – eller några otrogna alls – kvar att döda.

Och detta är ju något som är gemensamt för alla totalitära ideologier, religiösa eller (som kommunismen) sekulariserade: Man inbillar sig att så snart den egna ideologin segrat och tagit ledningen och makten, kommer det att bli fred på jorden.

Antisemitism eller ”bara” Israelkritik?

Att Aftonbladets kultursida är ondskans hemvist i svensk samhällsdebatt – ja, det är väl allom bekant. På sista tiden har den publicerat ett par synnerligen osmakliga antisemitiska skämtteckningar (har ni Facebook, kan ni se dem här). Med anledning av detta har Svenska kommittén mot antisemitism publicerat en bloggpost, ur vilken jag citerar:

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas och parallellt med en massiv men överlag icke-antisemitisk kritik av Israels politik, upplever Europa en stark antijudisk våg med åtskilliga angrepp på judar, judiska institutioner och en omfattande spridning av fördomar och hat på sociala medier, även i Sverige. […] Det är utan tvekan så att antisemitism-begreppet ibland används slarvigt eller missbrukas av politiska skäl i debatten om Israel. […] Däremot är det en ogrundad generalisering att antyda eller påstå att alla som kritiserar Israels politik anklagas för antisemitism […] [Man] väljer […] att på nytt ge näring till myten att de som försöker väcka uppmärksamhet kring att judefientlighet är ett allvarligt problem idag bara är ute efter att tysta kritiken mot Israel.

Man skiljer alltså på antisemitism och ”legitim” Israelkritik och beklagar att det sätts antisemitstämpel på all kritik mot Israels politik.

På ett allmänt plan kan påståendena om att kritik mot Israel ”tystas ner” med anklagelser om antisemitism ses som en spegelbild av den propaganda som förekommer i främlingsfientlig eller antimuslimsk argumentation och som gör gällande att man i Sverige ”inte får” diskutera invandringspolitik eller islam och att alla som gör det automatiskt anklagas för rasism och islamofobi. I båda fallen förefaller i själva verket syftet bakom sådana påståenden ofta vara att tvärtom tysta eller avlegitimera debatt om fördomar och hat.

Men går det verkligen att dra en så skarp skiljelinje mellan antisemitism och ”legitim” Israelkritik?

Så gott som all Israelkritik jag sett framföras i svenska media har gått ut på att Israel har ”gått för långt” och att Israel borde visa ”återhållsamhet” och ”förhandlingsvilja” – och inte särskilt mycket, om ens något, om att Hamas gått för långt och borde visa återhållsamhet och förhandlingsvilja. Översatt till icke-eufemistisk svenska: Israel har inte rätt att lyfta så mycket som ett finger för att försvara sig – och det mot terrororganisationer som på sitt program inte bara har staten Israels utplåning utan rentav att hela Mellanöstern ska göra ”judenrein”. (Se både PLO:s stadga från 1968 och Hamas stadga från 1988; liksom också min tidigare bloggpost Vad Hamas vill.[1])

”Israelkritik” som går ut på att Israel ska vika ner sig för sådana organisationer måste väl ändå kallas antisemitisk?

Och jo – jag kan också rikta kritik mot Israels politik.

Från staten Israels grundande 1948 fram till Osloavtalet 1993 var Israel kompromisslöst i sitt försvar. Israel vann krigen: Kriget som arabländerna förde mot den nyblivna staten 1948–1949, Sexdagarskriget 1967, Yom Kippurkriget 1973, Libanonkriget 1982. För att inte tala om fritagningen i Entebbe 1976 och bombningen av en misstänkt irakisk kärnvapenanläggning 1981.

Men så kom då Osloavtalet; och sedan dess har det varit eftergift efter eftergift – varvat då med försvarsåtgärder de gånger det varit absolut nödvändigt.

Utöver att Osloavtalet renderade Yassir Arafat ett delat fredspris (en av många skandaler i fredsprisets historia), påstås den ha inlett en ”fredsprocess” och ha varit första steget mot en ”tvåstatslösning”. Har vi kommit ett enda steg närmare vare sig fred eller tvåstatslösning sedan dess?

”Fred i vår tid!” utropade Neville Chamberlain efter Münchenöverenskommelsen med Hitler år 1938. Den gången tog det inte mer än ett år för världen att inse att det inte var inledningen på någon fredsprocess – det var liksom lite för svårt att missa. Men Osloavtalet, som skulle ge Israel fred med sina grannar, kallas fortfarande för inledningen på en ”fredsprocess”, hur ofta Israel än blivit attackerat sedan dess.

Detta är min Israelkritik. Men om jag skickade detta i form av en debattartikel till någon av våra tidningar, hur stora tror ni chanserna är att få den publicerad? Ja, frågan är retorisk.

$ $ $

Just nu läser jag Henrik Bachners ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige (Stockholm: Atlantis, 2009). Genomgående för den debatten var att den fördes enligt en (med en fin akademisk term) ”antisemitisk diskurs”. Med detta menas att vissa schablonartade uppfattningar om judarna – som t.ex. att de hade ett oproportionerligt stort inflytande inom pressen och inom finansvärlden, och att de i någon mån själva bar skulden till att de blivit så hatade – accepterades och fördes till torgs, inte bara av nazister och uttalade antisemiter, utan också av anti-nazister och av sådana som protesterade mot judeförföljelserna i Nazityskland. Vissa uppfattningar om judar togs helt enkelt för givna, även av dem som annars försvarade judarna. Hela boken är fylld av varierande yttringar av detta. T.o.m. Alf Ahlberg – en av den tidens stridbaraste anti-nazister – föll ibland in i detta schablontänkande.[2] [PS. Enda undantaget tycks vara Herbert Tingsten.]

Är det då inte detsamma vi bevittnar idag? Långt ifrån alla skribenter är ju lika antisemitiska som Aftonbladets kulturredaktion – men de accepterar ändå en ”anti-israelisk diskurs”, där ansvar och skuld schablonmässigt läggs på Israel, och där judeförföljelser och hot om judeutrotning visserligen är att beklaga men ändå någons sorts ”naturlig reaktion” på staten Israels påstådda förbrytelser (varav den grundläggande förbrytelsen måste vara att den överhuvudtaget existerar).

$ $ $

Uppdatering 21 augusti: Angående den växande antisemitismen i allmänhet och på Aftonbladet i synnerhet kan jag rekommendera den här debattartikeln av Aron Flam.

$ $ $

Uppdatering 6 februari 2015: Matti Friedman har skrivit en uppsats som väl belyser den s.k. ”Israelkritikens” antisemitiska rötter (översatt till svenska av Paul Widén). Jag citerar:

Vandalisering av palestinsk egendom har nyhetsvärde. Nynazistiska möten på palestinska universitet eller i palestinska städer har det inte – jag har sett bilder från sådana demonstrationer hemlighållas vid mer än ett tillfälle. Judiskt hat mot araber har nyhetsvärde. Arabiskt hat mot judar har det inte. Vår policy, till exempel, var att inte nämna påståendet i Hamas grundstadgar att judarna var ansvariga för båda världskrigen samt de ryska och franska revolutionerna, trots den uppenbara insikt detta ger i resonemanget som förs av en av de mest inflytelserika aktörerna i konflikten.

100 hus i en bosättning på Västbanken har nyhetsvärde. 100 raketer som smugglas in i Gaza har det inte. Hamas militära uppbyggnad mitt i och under civilbefolkningen i Gaza saknar nyhetsvärde. Men Israels militära åtgärder som svar på detta hot – det har nyhetsvärde, som vi alla såg i somras. Israels ansvar för civila dödsoffer som kom till följd av detta – det har nyhetsvärde. Hamas ansvar för dödsfallen har det inte. Varje reporter i den internationella presskåren i Israel, vare sig han eller hon arbetar för AP, Reuters, CNN, BBC, eller någon annanstans, kommer att känna igen de exempel som jag har citerat här, om vad som har nyhetsvärde och vad som inte har det, som standardförfarande.

Och senare i texten:

I slutet av 1800-talet, till exempel, var det franska samhället splittrat av konflikten mellan kyrkans och arméns gamla Frankrike, och liberalismens och rättsstatsprincipens nya Frankrike. Fransmännen var besatta av frågan om vem som var att betrakta som fransk och vem som inte var det. De plågades av sin militära förnedring under preussarna. Alla dessa känslor vällde fram runt en jude, Alfred Dreyfus, anklagad för att ha förrått Frankrike som spion för Tyskland. Hans anklagare visste att han var oskyldig, men det spelade ingen roll; han var en symbol för allt de ville fördöma.

För att ge ett annat exempel: tyskar på 1920- och 1930-talet var besatta av sin förnedring i det Stora kriget. Detta blev en diskussion om judiska förrädare som hade knivhuggit Tyskland i ryggen. Tyskarna var även besatta av deras ekonomiska bekymmer – detta blev en diskussion om judisk rikedom och judiska bankirer.

Under åren när kommunismen växte sig starkare och under det kalla kriget pratade kommunister som oroade sig över sina ideologiska motståndare om judiska kapitalister och kosmopoliter, eller judiska läkare som smidde ränker mot staten. På precis samma gång i kapitalistiska samhällen som hotades av kommunismen fördömde folk judiska bolsjeviker.

Men läs hela!

(Tipstack till mina FB-kompisar Ted Sjövall och Håkan Karlsson.)


[1]) Liksom också mina tidigare bloggposter Den ryggradslösa svenska pressen och Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna.

[2]) Även den besynnerliga idén att förmå alla judar att utvandra till Madagaskar dryftades på allvar, och inte bara av nazister.

Svar till Göran Rosenberg

Jag har skickat detta till Expressens insändarsida; till vad gagn återstår att se.

Göran Rosenberg avslutar sin artikel på Expressens kultursida 12.8 med orden:

Antisemitism är inte att leka med.
Inte Israels armé heller.

Nej, det får vi verkligen hoppas. Om Israels armé vore att leka med, skulle PLO och Hamas för länge sedan ha lyckats i sitt uppsåt att utplåna staten Israel och förjaga eller utrota alla judar i området.

Till allmänhetens tjänst ska jag också översätta Rosenbergs artikel till begriplig svenska:

Den antisemitism som riktar sig mot judar som tar Israels parti och menar att Israel har rätt till självförsvar – antisemitism som maskerar sig som ”Israelkritik” – är fullt acceptabel antisemitism.

Den antisemitism som däremot riktar sig mot de judar som inte tar Israels parti – sådana som Rosenberg själv eller Dror Feiler – är inte acceptabel.

Så om alla judar (och alla vi andra. för den delen) tog parti för PLO och Hamas mot Israel, skulle vi bli kvitt antisemitismen?

$ $ $

PS 15 augusti: Ett par citat till ur Rosenbergs artikel:

Med detta sagt har judar förmodligen aldrig levt så skyddat och haft så stor frihet och mött så stor erkänsla och respekt som i dag.

Jämfört med vad? Med nazitidens Tyskland? Med Ryssland under tsartiden, då pogromer var vanligt förekommande? Med Polen i slutet av 60-talet, då antisemitismen fick många polska judar att utvandra? Eller, för den delen, i Sovjetunionen? – Men med tanke på hur antisemitismen sprider sig idag, även i Sverige, är ju Rosenbergs uttalande närmast barockt.

Och måste tilläggas, under 2 000 år aldrig haft så stor makt.

Vafalls? Hade inte Rosenberg strax innan konstaterat vad vi ändå alla vet (utom i arabvärlden), nämligen att Sions vises protokoll är ett falsarium, skulle man ju tro att det är därifrån han fått det.

Nej, Rosenbergs svenska är inte alldeles begriplig …

Den ryggradslösa svenska pressen

OK, jag har inte möjlighet att följa all svensk press, så om det finns någon tidning som inte är fullständigt ryggradslös vad beträffar konflikten mellan Israel och Hamas ber jag om ursäkt på förhand. Men jag misstänker att de exempel jag tar upp nedan är blott alltför representativa.

Och en tidning som inte gärna kan kallas ryggradslös är oberoende nazistiska Aftonbladet, som konsekvent lägger all skuld på Israel. Ta t.ex. Henning Mankells ”svar” till ambassadör Isaac Bachman i Aftonbladet 24 juli, vilket jag finner alltför vämjeligt att bemöta. (Bachmans eget svar finns här.) Eller Peter Kadhammars kolumn i Aftonbladet 30 juli – som säger att det är Hamas, inte Israel, som behöver försvara sig.

Men i övrigt… Ta som exempel denna ledare i liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren 22 juli, ur vilken jag citerar:

Hamas, som utövar diktatur över Gazas befolkning, är inget att ömma för. Organisationen är en fiende till fred i allmänhet och i synnerhet till en fredlig tvåstatssamvaro mellan Israel och Palestina. Hamas har skadat den palestinska befolkningen oerhört. Dels har Hamas gjort Israels avslut av Gazaockupationen för en del år sedan till en startpunkt för raketbeskjutning mot Israels städer, och därmed till en upprepad torpedering av möjligheterna till fredsprocess. Dels har Hamas, som vid flera tidigare tillfällen, visat upp sin metod att riskera eller offra civilbefolkning i Gaza genom att ha den som skydd för raketer och annan militär verksamhet.

Så åtminstone en del av skulden vilar på Hamas! Men så fortsätter man:

Vägen tillbaka till meningsfull fredsprocess måste däremot innebära att man försöker att stärka och inte undergräva de palestinska ledare som faktiskt valt fredens väg. Detta har USA och andra försökt, men Israels regering har inte sällan lagt krokben […] Så har Hamas motpol på palestinsk sida undergrävts.

Och vilka palestinska ledare har valt fredens väg???

Ja, gräver man ett par år tillbaka i läggen, till en tidigare ledare (20 november 2012), så finner man att ”Hamas motpol” som ”valt fredens väg” är – den palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas.

Man måste häpna över Eskilstuna-Kurirens naivitet här. Att Fatah och palestinska myndigheten idag ligger lågt (och överlämnar terrorverksamheten åt Hamas) betyder ju inte att de på minsta vis övergett det slutmål de har gemensamt med Hamas: staten Israels utplåning och judarnas utjagade i havet. Att vänta på att Hamas ska göra grovjobbet är sannerligen inte att ”välja fredens väg”. Men detta tog jag upp i min bloggpost Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna, så jag behöver inte upprepa mig.

Men låt mig lämna oberoende ryggradslösa Eskilstuna-Kuriren för oberoende ryggradslösa Expressen.

I dagens Expressen (1 augusti) kan man läsa det här från ledarskribenten Johannes Forssberg under rubriken Israels flykt från ansvar:

Hamas är en fundamentalistisk skitsekt som bara har fört olycka med sig till Gaza. De förtrycker oliktänkande [… }. Hamas har, i stället för att bygga upp Gaza, investerat sina pengar i ett meningslöst och urskiljningslöst krig mot israeliska civila där det alltid är palestinierna som i slutändan dör. Hamas vill utradera Israel, även om de inte ens har kapacitet att tillfoga landet ytliga skråmor.

Så något fel är det tydligen också med Hamas. Tidigare i samma artikel kan man läsa följande:

Det folkliga stödet [inom Israel] för kriget i Gaza är fortfarande nästan enhälligt och opåverkat av de höga civila palestinska dödstalen. Flertalet israeler delar nämligen regeringen Netanyahus uppfattning att det i själva verket är Hamas som är direkt ansvarigt för varje dödat palestinskt barn.

Netanyahu, hans talesperson, och otaliga andra försvarare av Israels krig har upprepat föreställningen oavbrutet i världens medier de senaste veckorna: Det är givetvis en stor tragedi när barn dödas men allt är Hamas fel, som gömmer sig och sina vapen bland civila.

Och fortsätter:

I påståendet finns ett korn av sanning.

Ett korn av sanning? Ett korn av sanning?? Ett korn av sanning???

Man har hittat raketer som Hamas har gömt i andra FN-skolor i Gaza, även om dessa byggnader varit tomma på folk. Hamaskrigare lever och verkar bland civila Gazabor. De vaknar och går och lägger sig i vanliga bostadshus, i den mån de inte gömmer sig under jorden.

Var inte det mer än ett enstaka litet korn av sanning?

Moraliskt är det förkastligt att de inte i stället huserar på egna militärförläggningar i öknen, även om detta är förståeligt ur ett strategiskt perspektiv – de skulle i så fall ha förgjorts för länge sedan.

Javisst. T.o.m. Expressens ryggradslöse ledarskribent kan förstå att detta är moraliskt förkastligt. Men:

… Hamas är ingen moralisk rörelse.

Och av en rörelse som inte är moralisk, ska man förstås inte vänta sig moral! Helt annorlunda är det förstås med Israel:

Men ingenting av allt detta gör det moraliskt försvarbart att lägga det direkta ansvaret för alla palestinska dödsoffer på Hamas.

Och:

Hur många dödsoffer krävs för att Israel ska bli moraliskt ansvarigt för den strategi som går ut på att hantera konflikten med militär överlägsenhet utan att göra det minsta för att försöka lösa den? [Min kursivering.]

Hur ska det här kunna tolkas annat än som att man inte kan ställa moraliska krav på Hamas, eftersom Hamas ändå inte har någon moral?

Jag utelämnade den här raden tidigare:

… och [Hamas] står för samma slags vidrig moralfanatism som tyvärr vinner mark även i Israel …

Jag tyckte det här var lite väl vidrigt för att citera. För vad betyder det, annat än att israeler är lika goda och lika fanatiska kålsupare som Hamas, bara för att de äntligen gör något för att bemöta hotet från Hamas? Och om Hamas ska urskuldas eftersom de ändå inte har någon moral, hur rimmar det med att de skulle vara ”moralfanatiker”? Det finns ingen rim och reson i den moraliska relativismen här.

Men åter till den kursiverade delen av citatet ovan. Vad har Israel inte gjort i sina fåfänga försök att bilägga konflikten på fredlig väg? Ja, det började med den där överenskommelsen som ingicks i München – f’låt Oslo – år 1993, som bara ledde till att PLO under Yassir Arafat tog kommandot i Gaza och på Västbanken, och definitivt inte, som stadgades i avtalet, att terrorism och våldshandlingar från palestinsk sida skulle upphöra.[1] Och sedan, 2005, fick Gaza självstyre och de israeliska bosättningarna utrymdes, och vad det lett till vet vi ju idag alltför väl. Och allt detta ska alltså Israel snällt ta på sig skulden för och sedan fortsätta med en eftergiftspolitik som aldrig får en ända förrän staten Israel slutgiltigt upplösts och alla judar flyttat ut i havet eller till andra tillflyktsorter.

Och idag? Israel har accepterat den ena humanitära vapenvilan efter den andra, och varenda gång har Hamas brutit vapenvilan. Men eftersom skuldbördan ändå ska fördelas lika, är det Israel som varje gång får skulden.

Summa summarum: Oavsett vad som kommer fram om Hamas – och oavsett hur Hamas behandlar den egna civilbefolkningen – är ändå allt som händer Israels fel, bara för att Israel inte varit nog undfallande gentemot Hamas.

Vad är det all denna moraliska relativism innebär? Att det rätta att göra i alla världens konflikter är att fördela skulden lika, att försöka sitta på båda stolar samtidigt och vänta sig något annat än att ramla mellan stolarna. De moraliska relativisterna kallar det förstår ”nyanserat” och menar att allt annat skulle vara ”fanatiskt”. Men det är inte ett dugg nyanserat. Det är bara fegt. Bottenlöst fegt.


[1]) Det här citatet, som väl sammanfattar situationen, hittade jag på Sveriges Radios hemsida:

Egentligen var allt mycket bättre före den fredsprisbelönade Osloöverenskommelsen. Då kunde palestinierna trots israelisk ockupation resa relativt fritt och ekonomin fungerade förhållandevis väl. Och inte heller i Israel tycker man att Osloöverenskommelsen har fört nått gott med sej. Det palestinska motståndet har hårdnat. Självmordsbombare gör livet osäkert för alla israeler. Och freden är i dag lika avlägsen som för tio år sedan.

Och den här bilden säger det mesta:

Compromise

Ironisk fråga om en allvarlig sak

Jag har skickat detta till ett antal tidningar.

Det finns ju gott om glesbebyggda områden på Gazaremsan. Så när Hamas skickar raketer mot Israel i sitt försvar mot den sionistiska världskonspirationen, varför förlägger man inte avfyrningsramperna till dessa områden, där få, om ens några, civila skulle drabbas av israeliska vedergällningsaktioner? Varför förlägger man dem i stället till Gaza City? Och varför placerar man dem så nära sjukhus, skolor, hotell och moskéer som möjligt, där civilbefolkningen löper som allra mest risk att drabbas av israelisk vedergällning? Och varför är de skyddsrum som ändå finns i Gaza City reserverade för Hamas egen ledning, medan civilbefolkningen lämnas helt oskyddad?

Vi som blivit hjärntvättade av den massiva sionistiska, pro-israeliska propaganda som helt genomsyrar svenska media skulle gärna vilja ha en förklaring från er som undsluppit hjärntvätten och vet bättre.

För att säga att det beror på att Hamas inte bryr sig ett vitten om den egna befolkningen, ja rentav vill se så många civila dödsoffer som möjligt för att förmå omvärlden att hata Israel, det måste väl ändå vara en sionistisk propagandalögn?

Eller?

Som vanligt är det svårt för mig att bevaka alla tidningar, så meddela mig gärna, ifall ni skulle se det publicerat.

Uppdatering 26 juli 2014: Den här insändaren kom in i – hör och häpna – Aftonbladet!

Aftonbladet

Uppdatering 6 augusti 2014: Insändaren publicerade i Eskilstuna-Kuriren idag; tyvärr bakom en betalvägg, så att endast prenumeranter kan läsa den på nätet.

Vem är det som inte vill ha fred?

Hamas - IsraelFör en tid sedan skrev jag en bloggpost, Vad Hamas vill, som förklarar varför det aldrig någonsin kan bli någon förhandlingslösning eller tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och terrorgrupperna i Palestina: Både Hamas och Fatah har som sitt slutmål att helt utplåna staten Israel och göra hela området ”judenrein”. Att inbilla sig att man kan förhandla om formerna för ens egen utplåning (något som de israeliska ledarna tydligen inbillar sig, att döma av hur många gånger de gått tillbaka till förhandlingsbordet och hur många smärre eftergifter de gjort under årens lopp) är förstås rent önsketänkande; och definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Budskapet i min bloggpost har uppenbarligen inte gått hem; och Allah förbjude att svenska opinionsbildare någonsin skulle läsa min blogg; hemska straff väntar dem då efter döden.[1]

Sedan 2001 har det avfyrats mer än 15 200 raketer mot Israel, d.v.s. i genomsnitt tre om dagen. Och detta är alltså ett genomsnitt – vissa perioder har det varit lugnt, andra perioder har det kommit betydligt fler raketer. Någon siffra på antalet dödsoffer för dessa attacker har jag inte, men jag tror inte de är alltför många: Israel har byggt skyddsrum och har, i varje fall numera, ett effektivit anti-missilförsvar. (Däremot är det klarlagt att många barn i Israel lider av post-traumatisk stress p.g.a. beskjutningarna. Att barnen blir skrämda av att behöva springa ned i skyddsrum med jämna eller ojämna mellanrum är självklart, antingen man använder en fin psykiatrisk diagnos på det eller ej.)

Hursomhelst: Det händer att Israel får nog av det här och bestämmer sig för att ta itu med Hamas; och de gånger det händer kommer det som ett brev på posten – eller snarare: som ett Nigeriabrev med e-posten – anklagelser mot Israel för att bryta freden och omöjliggöra den där fredliga lösningen som alla tror kommer, bara Israel bestämmer sig för att glömma bort att Hamas och Fatah vill förinta staten Israel och göra området ”judenrein”.

Det första som händer när Israel denna gång agerar i självförsvar är att Dagens Nyheter publicerar en artikel av den israeliske ”fredsaktivisten” Gideon Levy under rubriken Israel vill inte ha fred. Ja, ni kan läsa artikeln och spana förgäves efter det minsta omnämnande av det faktum att både Fatah och Hamas har Israels utplånande på sitt program. Nej, det kan ju aldrig vara det som är problemet; problemet är att Israel inte gärna vill se sig självt utplånat.

Som man kan vänta sig publicerar också Aftonbladet en artikel på samma tema av Torsten Kälvemark. Inget om Fatahs och Hamas slutmål där heller, förstås. Men det slutar med ett intressant citat:

Det finns ett berömt uttalande av Chaim Weizman, Israels förste president: ”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.”

Varför ska då inte arabvärlden dömas efter sitt sätt att behandla judarna?

Ibland blir det helt absurt. I en kolumn i Aftonbladet skriver Elisabet Höglund att Israel redan 1948, direkt efter statens bildande, började krig mot arabvärlden. (Nu korrigerat i nätversionen, men i papperstidningen har det inte kommit in någon rättelse.) Vad ska vi höra härnäst? Att det var Polen som startade Andra världskriget? Eller rentav att det var de polska judarna som låg bakom kriget och att detta var orsaken till att Hitler var så avogt inställd mot judar och att gaskamararna i koncentrationslägren var en akt av självförsvar?

Men allt det här pratet om att Israel inte vill ha fred (medan Fatah och Hamas inget högre önskar än fred) borde väl ha vederlagts en gång för alla (förutom att det är självvederläggande) av den här incidenten: Den 15 juli kl. 9 på morgonen gjorde Israel eldupphör i stridigheterna. Hamas varade omedelbart på detta eldupphör med ett 50-tal raketangrepp mot Israel. Men fortfarande skulle det alltså vara Israel som inte vill ha fred, och Hamas som är berett att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra slut på våldet. – Aftonbladet rapporterar om detta, men inte för att säga att Hamas brutit vapenvilan, utan för att säga att Israel gjort det.

Åter till raketbeskjutningarna: Israel anklagas rutinmässigt för att använda oproportionerligt våld, när det kommer till vedergällning. Men vad skulle ett proportionerligt våld vara? De få dagar då Hamas inte avfyrar några raketer, ska Israel inte heller göra det. Kommer det en eller två, ska Israel svara med en eller två; och de dagar det kommer 50 eller 100, då först ska Israel svara med 50 eller 100. Någon markinvasion kan det aldrig bli tal om, eftersom Hamas inte inleder någon markinvasion mot Israel.

Men även om Israel gjorde på det viset, skulle antalet dödssiffror i Gaza bli oproportionerligt stort. Israel har sina skyddsrum och sitt anti-robotförsvar. Vad finns det i Gaza? Jo, en del skyddsrum finns där också; men de är reserverade för Hamas egna ledare. Hamas är väldigt noga med att placera sina avfyrningsramper på tättbebyggt område. Israel är noga med att förvarna om sina attacker, via sms eller med flygblad, så att oskyldiga civila ska ha en möjlighet att förflytta sig därifrån; Hamas uppmanar tvärtom civila att stanna kvar. Israel försöker åtminstone hålla dödssiffrorna nere; Hamas har inte det ringaste intresse av att spara Gazas egen befolkning; de räknar kallt med att få omvärldens sympatier; och det får de också, eftersom ”världsopinionen” uppenbarligen har huvudet djupt nedborrat i sanden.

Och varför gör inte Hamas detsamma, när de avfyrar sina raketer mot Israel, d.v.s. meddelar i förväg när raketerna kommer, så att oskyldiga israeler kan sätta sig i säkerhet? Frågan är förstås retorisk; men det säger en hel del om opinionsläget att den överhuvudtaget ska behöva ställas.

Och en sak till: Det finns gott om glesbefolkade områden på Gazaremsan, dit Hamas skulle kunna förlägga sina avfyrningsramper, ifall Hamas brydde sig det ringaste om Gazas egen befolkning. I stället förlägger man dem alltså till Gaza City, och gärna i anslutning till skolor, sjukhus, hotell och t.o.m. moskéer, allt för att försäkra sig om så många civila dödsoffer som möjligt att visa upp för världen. Men detta är alltså något som ”världsopinionen” helt och hållet blundar för.

Och så det rutinmässiga påståendet att Hamas våld inget annat är än ett svar på Israels ockupation. Uppenbarligen glömmer man, eller väljer att blunda för, att ockupationen av Gaza upphörde år 2005 och att de israeliska bosättningarna på Gazaremsan i samband med detta utrymdes. Man skulle ju ha trott (och trodde det, naivt nog, också) att detta skulle leda till fred och att Gaza skulle resa sig ur sin misär. Ja, det skulle det också ha gjort – om det inte vore för Hamas.

Västbanken är fortfarande ockuperad, och bosättningarna där finns kvar. Så varför kommer våldet idag just från Gaza och inte från Västbanken? – Och varför ser vi inte något politiskt våld från den minoritet (ca 20%) araber som lever och bor inom Israels gränser?

(Sedan bortser man ju också från den historiska bakgrunden till ockupationen. Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel inte bara Västbanken och Gaza, utan också Golanhöjderna och Sinai. Men Sinai lämnades snart tillbaka till Egypten, i utbyte mot fred. Och Israel har hela tiden varit villigt att också lämna tillbaka Golanhöjderna[2], Västbanken och Gaza – ”land för fred” – men det har inte kommit någon fred. Ändå kallas ockupationen ”illegal”.)

Likaså anklagas Israel rutinmässigt för att ha en blockad mot Gaza, fastän det dagligen fraktas in förnödenheter från Israel till Gaza. Israel är väldigt noga med att se till att det inte smugglas in vapen till området. De som kallar detta ”blockad” måste ju då mena att vapen ska smugglas in och sättas i händerna på Hamas.

Ett ord om bosättningarna

En av de värsta illusioner som grasserar är att konflikten skulle bottna i Israels bosättningspolitik och att det skulle bli fred, bara Israel utrymmer bosättningarna.

För det första är det ren lögn att bosättningarna skulle vara stulna, bara för att de finns på ockuperad mark. Marken är köpt och betald. Att kalla det stöld är som att påstå att danskar och tyskar stjäl svensk mark, när de köper sommarstugor i Sverige.[3]

För det andra är detta blott och bart ett krav på att Västbanken (och tidigare även Gaza) ska hållas ”judenrein”. Men Hamas och Fatahs krav är att hela Israel ska bli ”judenrein”. Att utrymma bosättningarna skulle de bara se som en delseger och ett steg på vägen mot slutmålet. (Och utrymningen av bosättningarna på Gazaremsan ledde inte till fred. Men definitionen på vanvett är som bekant att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.)

Och sist men långtifrån minst är det muslimska judehatet inte någon färsk företeelse. I Hamas stadga citeras profeten Muhammed:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd.[4]

Profeten Muhammed levde på 600-talet, åtskilliga århundraden innan det fanns en enda bosättning på av Israel ockuperat område!

Antisemitisk ”kritikstorm”

Det går förstås inte att skriva om opinionsläget i den här frågan utan att ta upp Stefan Löfvens uttalande.

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.

Det här är ett intetsägande och till intet förpliktigande uttalande. Löfven skrev precis vad man kan förvänta sig av en ledande politiker som vill maximera antalet röster i det kommande valet och därför inte vill stöta sig med vare sig den ena sidan eller den andra – så han försöker fördela ansvaret jämnt mellan de stridande parterna och uppmanar båda att ”gå tillbaka till förhandlingsbordet”.[5]

Men denna mesiga och intetsägande halvmesyr till ställningstagande fick Aftonbladet att rapportera om en våldsam kritikstorm mot hans uttalande. Ni vet förmodligen redan vad den här kritikstormen gick ut på, men jag länkar ändå till en rapport med skärmdumpar från hans Facebooksida. Läs så mycket av det ni orkar utan att drabbas av spykänslor[6]. Och kom sedan och säg att motståndet mot Israel inte är antisemitiskt motiverat!

$ $ $

Sällan har Ayn Rands definition av ”evasion” varit mer tillämplig än i denna fråga:

… inte blindhet, utan vägran att se;
inte okunnighet, utan vägran att veta.

Eller, med några svenska synonymer: blunda för fakta, ha skygglappar för ögonen, vända bort blicken, slå dövörat till, sticka huvudet i sanden.

$ $ $

För att inte vara alltför negativ ska jag ge några länkar till artiklar med lite mer vett och sans och normal mänsklig anständighet.

Först Israels ambassadör, Isaac Bachman, som fick in en debattartikel i Expressen 16 juli under rubriken Hamas främsta offer är de som bor i Gaza.

Och till min oförställda häpnad fick Bachman också in ett inlägg i Aftonbladet under rubriken Hamas bär skulden för de palestinska offren.

Göran Fröjdh har bloggat under rubriken Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död.

Benjamin Katzeff Silberstein skrev i Svenska Dagbladet 15 juli under rubriken Palestiniernas främsta fiende.

Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel skriver i Vestmanlands Läns Tidning 17 juli under rubriken Grova anklagelser mot Israel.

Det absurda i Aftonbladets påhittade kritikstorm har förstås uppmärksammats av fler än mig:

Bitte Assarmo i Folkbladet.

Marika Formgren i Barometern.

Judehat är inte kritik (ledare i Sydsvenskan)

Åke Wredén i Eskilstuna-Kuriren.

Christian Dahlgren i Östgöta-Correspondenten.

PS: Upptäckte just att också Stefan Karlsson har bloggat om konflikten.

Och en blogg jag kan rekommendera är Sapere aude!

$ $ $

Och till sist nänns jag inte undanhålla er den här rapporten från Amerikas bästa och pålitligaste nyhetskälla, The Onion.

$ $ $

Här hittar ni tidigare bloggposter i detta ämne.


[1]) ”Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis.” (Koranen, sura 4, vers 49; citerat av mig i Koranstudier.)

[2]) Under förutsättning att Syrien erkänner Israels rätt att existera som stat, vilket Syrien vägrat. Se Wikipedia.

[3]) En poäng som jag plankat från Jacob Svoboda.

[4]) Detta är en hadith, d.v.s. ett uttalande av Muhammed som nedtecknats av hans anhängare under hans livstid eller kort efter hans död. I själva Koranen har jag inte hittat någon uppmaning att helt utrota judarna; däremot innehåller den ett flertal klagomål över att judarna inte lyssnat till sina egna profeter, vilka Muhammed ansåg sig begripa så mycket bättre än judarna själva.

[5]) Lika intetsägande och till intet förpliktigande är detta uttalande från socialdemokraternas utrikespolitisks talesman Urban Ahlin:

Upptrappningen av konflikten är mycket allvarlig. Våldet från bägge parter måste upphöra så att det finns förutsättningar för fredssamtal.

En hel värld fördömer morden på de tre israeliska tonåringarna och den palestinske pojken från Jerusalem. Vi fördömer också Hamas raketbeskjutning mot Israel och kräver att den upphör.

Men vi måste nu vara lika tydliga i reaktionen mot de Israeliska bombningarna av Gaza. Israels reaktion måste vara proportionerlig och i enlighet med folkrättens principer.

I det akuta skedet måste våldet, från båda parter, upphöra. På längre sikt har alla parter ett ansvar att återgå till förhandlingsbordet.

För att fred och en tvåstatslösning ska bli möjlig måste vi skapa goda förutsättningar. Det innebär att bosättningspolitiken och att handeln med varor från bosättningarna som ger indirekt stöd till Israels illegala ockupation upphör. Sverige bör därför införa märkning av produkter från bosättningarna.

Ja, om man nu bortser från sådana petitesser som att Ahlin går Hamas ärenden genom att kalla ockupationen illegal och kräva ursprungsmärkning av produkter från bosättningarna.

[6]) Några smakprov:

Utrota alla judar, de äckligaste människor som finns.

Börjar nästan önska att Hitler finns kvar.

Stefan, jävla jude, ska dricka ditt blod.

Dra åt helvete, din jude!

Din fegis, böjer dig för sionistlobbyn

Glöm inte att Israel styr den globala median idag.

Svensk media ägs av sionister, så Sverige är också under ockupation.

Judarna styr världspolitiken.

Varför pratar ingen om hur Rothschild skapade Israel med sina pengar och makt?

Du är en springpojke för Bilderberggruppen.

Israel ska skickas rakt ut i Medelhavet.

Bör väl räcka för att framkalla spykänslor?