Mer om varför vi behöver George Reisman

Repris från 2001.

george-reismanFör ett par år sedan skrev jag en uppsats under rubriken Varför behöver vi George Reisman? I den uppsatsen presenterade jag en av de mest centrala punkterna i hans teoribygge, principen om ”profitens primat”: att löner är ett avdrag från profiter och inte tvärtom (vilket annars stillatigande antagits alltsedan Adam Smiths tid). Men jag vill gärna ge ytterligare smakprov på hans banbrytande teorier; här följer ett:

De av er som är ekonomer känner säkert till Ricardos lag om komparativa fördelar, och de av er som är objektivister känner lika säkert till Ayn Rands princip om duglighetspyramiden (”the pyramid of ability”). Har dessa båda principer något samband med varandra?

Jag minns tyvärr inte Ricardos eget exempel på ”komparativa fördelar”[1], men principen är denna: antag att land A är överlägset land B både när det gäller att odla säd och att odla vin, men att överlägsenheten är större när det gäller att odla säd. Förutsatt att det råder internationell frihandel, så att de båda länderna fritt kan utbyta sina produkter mot varandra, är det till båda ländernas fördel om land A specialiserar sig på sädesodling och land B på vinodling, och detta fastän land B har sämre förutsättningar för vinodling än land A. Ett land kan m.a.o. vara fullt konkurrensdugligt på världsmarknaden även om det i alla avseenden har sämre förutsättningar än sina konkurrentländer; det behöver bara specialisera sig på de områden där dess underlägsenhet är som minst.

Om det å andra sidan inte råder frihandel – vare sig detta beror på att civilisationen inte nått långt nog för att tillåta varuutbyten mellan olika delar av världen (så som var fallet under stenåldern), eller om något eller båda länderna tillämpar protektionism – skulle båda länderna vara tvungna att producera sin egen säd och sitt eget vin; land A skulle förstås producera mer och ha ett högre välstånd än land B. Men om handeln släpps fri skulle båda länderna avsevärt höja sitt välstånd genom att land A specialiserar sig på det område där dess överlägsenhet är som störst, och land B på det område där dess underlägsenhet är som minst. Mer säd och mer vin skulle sammantaget produceras, och båda länderna skulle få mer av båda varorna helt enkelt genom att bedriva handel med varandra.

Ricardo skrev på 1800-talet, då folk fortfarande var mottagliga för sunda ekonomiska argument, och hans resonemang spelade stor roll för frihandelns genombrott. Det är naturligtvis i högsta grad relevant för våra dagars ”globaliseringsdebatt”.

Men denna princip gäller inte bara handel mellan länder. Ludwig von Mises visade att den är precis lika tillämplig när det gäller förhållandet mellan den ”överlägsne” och den ”underlägsne” överallt i ekonomin.

Ett exempel (som jag tror är Mises eget) är följande: en hjärn- eller hjärtkirurg är förmodligen också bra på att hålla sina skalpeller och övriga arbetsredskap i gott skick. Men den tid han lägger ned på att slipa skalpellerna betyder att han har så mycket mindre tid till att utföra sina operationer. Det lönar sig därför för honom att anställa en medarbetare som slipar skalpellerna åt honom. Medarbetaren kan vara mindre skicklig och behöva mer tid för att slipa skalpellerna än kirurgen själv. Men medarbetaren är förstås ännu sämre på att faktiskt utföra operationerna (gjorde han det, skulle patienterna dö och läkarpraktiken få slå igen). Alltså är det till kirurgens (och alla andras) fördel att anställa denne medarbetare, även om han inte är den bäste skalpellsliparen i världen.

Exemplen kan mångfaldigas i det oändliga. Ta följande exempel (som jag hämtat ur Reismans bok): en egenföretagare som först sätter igång har kanske inga anställda; han gör allt själv, inklusive företagets bokföring och att sopa golvet efter arbetsdagens slut. Men om hans företag expanderar blir det för mycket för honom, och det kommer att löna sig för honom att anställa en bokhållare och städsla städhjälp. Han kan mycket väl själv vara bättre, både på bokföring och på att sopa golvet, än dem han anställer. Men det lönar sig ändå för honom att göra det, för nu kan han koncentrera sig på det han är ännu mycket bättre på: företagets huvudverksamhet. Han vinner på det, och hans anställda vinner också på det: ju bättre det går för företaget, desto högre lön kan de räkna med.

Ett geni som Edison kunde säkert sopa golvet bättre än någon städhjälp; men hur många av hans uppfinningar skulle ha förblivit ouppfunna, om han varit tvungen att ägna en stor del av sin tid åt att sopa golv?

För att sammanfatta: de mer produktiva (uppfinnare, kirurger, egenföretagare, etc.) har allt att vinna på att det finns mindre produktiva människor i vårt samhälle som kan avlasta deras arbetsbörda och ge dem tid att ägna sig åt det de är bäst på.

Ayn Rands ”duglighetspyramid” ger andra sidan av samma äkta mynt. (Jag har talat så ofta om rätan och avigan av falska mynt att det gläder mig att nu kunna tala om rätan och avigan av ett äkta mynt.) Om ni minns hennes framställning av saken i ”Galts tal” så handlar den om att var och en som arbetar i ett fritt samhälle drar omätlig nytta av var och en som står högre i ”duglighetspyramiden”. För att citera:

När du arbetar i en modern fabrik får du betalt, inte bara för ditt arbete, utan för all produktiv genialitet som möjliggjort denna fabrik; för det arbete som utförts av industrimannen som byggde fabriken, av investeraren som sparat pengar och satsat dem på det nya och oprövade, av ingenjören som konstruerat de maskiner i vars spakar du drar, av uppfinnaren som skapat den produkt du tillbringar din tid med att tillverka, av vetenskapsmannen som upptäckt de lagar som möjliggjort tillverkningen av produkten, av den filosof som lärt människorna tänka och som ni tillbringar er tid med att fördöma. [Det sista syftar rimligen på Aristoteles.] […] Törs du påstå att storleken på ditt lönekuvert skapats endast och allenast av ditt fysiska arbete […]? (”Galts tal” i Och världen skälvde.)

Ett exempel på duglighetspyramiden är att jag i detta ögonblick drar omätlig nytta av det arbete som utförts av alla dem som gjort datoriseringen och internet möjliga, liksom av allt som föregick detta: Gutenbergs uppfinning av boktryckarkonsten – och än längre tillbaka i tiden, tillbaka till dem som uppfann skrivkonsten. Utan att nedvärdera mitt eget knackande på tangenter måste jag medge att det inte var jag som uppfann tangentbordet! (Jag uppfann inte heller skrivmaskinen eller blyertspennan eller alfabetet.)

I det dagliga ekonomiska livet innebär duglighetspyramiden att det ligger i allas intresse att den som är bäst också får lov att vinna i konkurrensen. Om t.ex. två personer ansöker om den lediga befattningen som förman på en fabrik kommer alla att vinna på att den bättre får befattningen, i det långa loppet även den som inte får befattningen. Ett exempel för att illustrera detta:

Antag att både jag och Linus Torvalds ansöker om den just nu lediga befattningen som chef för Kungl. bibliotekets dataavdelning. (Exemplet är förstås fullständigt orealistiskt, eftersom varken han eller jag skulle göra något sådant. Men det duger som illustration.) Om Torvalds får jobbet, betyder det att jag gjort en stor förlust? Visst inte. Torvalds är kanske bäst i världen på datorer just nu, och hans insatser skulle betyda enormt mycket för min egen produktivitet på det jobb jag har, lika väl som för alla berörda. Om jag får jobbet, har jag gjort en vinst? (Utöver den flyktiga tillfredsställelsen i att ha konkurrerat ut Linus Torvalds.) Knappast. Jag vet för lite om datorer och om företagsledning, så förmodligen skulle jag köra avdelningen i botten och kanske rentav förlora det jobb jag idag har. Exemplet må vara extremt, men det illustrerar principen: när den bäste hamnar högst, vinner alla på det; när den sämste hamnar högst, förlorar alla på det (också den sämste själv.) (Reisman har ett liknande exempel i sin bok.)

Så vad är sambandet mellan ”komparativa fördelar” och ”duglighetspyramiden”? Båda principerna visar att det finns rum för alla på en fri marknad. Edison behöver en städtant för att få tid att göra sina uppfinningar, och städtanten behöver Edison för att kunna dammsuga i stället för att sopa med kvast. Båda principerna visar att på en fri marknad är konkurrens alltid av godo: ingen har något att förlora på att bli utkonkurrerad av någon som faktiskt är bättre och mer produktiv; och den som får nöja sig med ett lägre betalt jobb (biblioteksassistent i stället för datachef, eller städtant i stället för uppfinnare) har det ändå oändligt mycket bättre än han/hon skulle ha det i den myrstack socialisterna upphöjer till ideal. Båda principerna visar hur fel alla har som försöker påstå att marknaden är en ”djungel” där det handlar om att ”äta eller ätas” (det är tvärtom när marknaden sätts ur spel som människorna inte ges annat val än att äta eller ätas).

Reismans egen sammanfattning:

Principerna om duglighetspyramiden och om komparativa fördelar kan integreras till en vidare princip som subsumerar [innefattar] dem båda. Nämligen att varje person vinner på att det finns andra människor som deltar tillsammans med honom i arbetsdelningen. Om de är mindre produktivt kapabla än han själv, beskrivs hans vinning av lagen om komparativa fördelar. Om de är mer produktivt kapabla än han, beskrivs hans vinning av principen om duglighetspyramiden.

Detta är vad jag kallar integration!

Objektivister pratar alltid om hur viktigt det är med integration – att alltid sträva efter att göra sin kunskap till en helhet. Och jag menar inte att racka ner på dem: det är viktigt. (Däremot kan jag gott racka ner på alla som inte förmår uppskatta en bra integration när de ser den.)

Reisman pratar kanske inte så mycket om vikten av integration. Han gör något som jag tycker är bra mycket bättre. Han integrerar.

Reismans egen framställning återfinns på s. 350-358 i Capitalism: A Treatise on Economics. I samma kapitel tar Reisman bl.a. upp befolkningsfrågan och visar att en ökande befolkning i ett fritt samhälle alltid är av godo (vilket bl.a. implicerar att ett fritt samhälle absolut ingenting har att frukta av fri invandring).


[1] Som framgår av Wikipediaartikeln var Ricardos eget exempel att England är bättre på att tillverka tyg och Portugal bättre på att odla vin. Men det ändrar inte resonemanget.

Annonser
%d bloggare gillar detta: