”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Annonser

Ska bara de rika få röka?

Repris från 2008.

Tidigare kunde rökare spara in lite pengar genom att rulla sina egna cigaretter. Nu har emellertid de makthavande kommit underfund med att detta är en form av skattefusk, så för några månader sedan kom det en chockhöjning av skatten på rulltobak. För egen del innebär detta att om jag tidigare lade ut c:a 800 kr/månad på rulltobak, så lägger jag nu i stället ut c:a 1400. Det är inte riktigt en fördubbling, men rätt nära.

Låt oss nu se på vad detta innebär i verkligheten.

Enligt de uppgifter jag har tjänar våra statsråd c:a 100 000 kr/månad; riksdagsmännen ungefär hälften av det beloppet. (Detta är alltså deras lön; jag har inte brytt mig om alla ”fringe benefits”, som t.ex. att de kan åka första klass gratis på tåg och flyg eller hålla sig med övernattningslägenhet i Stockholm; och det förtjänar väl också att nämnas att när de går i pension, har de beviljat sig själva rätt höga pensioner också.) Även om nu hälften av denna inkomst dras i s.k. skatt, blir det ändå 50 000 över för statsråden och 25 000 över för riksdagsmännen.

Det är inte riktigt likadant för vanliga pensionärer.

När jag nästa år går i pension (efter 25 år i statlig tjänst och några år i annan tjänst), kommer jag att få ut lite knappt 8000 kr/månad i pension (efter s.k. skatt). Förmodligen finns det en del pensionärer som har det bättre, men det finns säkert också de som får ut ännu mindre.[1]

1400 kr av 8000 skulle innebära att 17,5% av min inkomst går åt till rulltobak. Men för ett statsråd blir det knappt 3 promille och för en riksdagsman knappt 6 promille! För mig är det ett avsevärt ekonomiskt avbräck; för de politiker som beslutar om skatten är det nästan ingenting alls!

Så den uppenbara avsikten med denna straffbeskattning är att bara de rika ska ha råd att röka. De fattiga ska tvingas sluta röka för att ha råd med livets övriga nödtorft (mat, vin, öl, hyra, el och vad det kan vara; jag räknar inte in brännvin och likör, för det dricker jag rätt sällan – och några utlandsresor lär det inte bli).

Men om nu våra medborgare ska tvingas sluta röka, varför då bara skjuta in sig på de fattigaste? Om nu detta är meningen, varför då inte helt enkelt förbjuda rökning helt och hållet? (Tjuvrökning kan ju alltid stävjas med hot om dödsstraff. Det hotet finns ju f.ö. redan idag på vartenda cigarettpaket.)

Men se, det skulle innebära att den mjölkkossa tobaksskatten utgör inte längre skulle finnas kvar!

Och var ska då våra politiker gräva fram pengar till sina löner och pensioner och ”fringe benefits”?

(Liknande beräkningar kan naturligtvis göras när det gäller alkoholskatten. De fattiga ska inte få supa, bara de rika!)

Tobaksskatten skadar din ekonomi allvarligt.


[1] PS 2016: I själva verket får jag ut ett par tusen till i månaden. Och förvånansvärt nog klarar jag mig rätt bra på min pension, även om det sällan blir pengar över till brännvin eller likör.

Besynnerlig skattematematik

I Aftonbladet 18 april bemöter Åsa Linderborg den artikel av Lena Andersson jag citerade ur i min förra bloggpost. Så här skriver hon bl.a.:

Lena Andersson tror att alla hennes skattepengar går till att täcka andra människors behov, inte ett öre investeras i något hon själv har nytta av. Men låt säga att Andersson själv skulle betala hela kostnaden för att med tunnelbana ta sig från sitt hem till den offentlighet där hon ”samlar ihop sina pengar”. Den resan skulle kosta henne tusen spänn enkel biljett.

Det här fick mig att spärra upp ögonen. Tusen kronor per enkelbiljett betyder ju 2000 om dagen för den som pendlar kollektivt till och från jobbet. Med femdagarsvecka blir det 40 000 kronor i månaden och, med sex veckors semester, 420 000 per år. Men de pengarna betalar alltså pendlaren inte när han köper biljett utan gör det i stället över skattsedeln.

Alla pendlar förstås inte kollektivt, utan somliga tar sig till och från jobbet med bil eller cykel. Men de betalar ju också skatt precis som de som åker kollektivt, så de hjälper alltså till att subventionera kollektivåkandet. För bilister kommer detta ovanpå bensinskatten och alla andra avgifter som tas ut ur bilismen. Jag har inga siffror, men låt oss för enkelhetens skull anta att hälften pendlar kollektivt, vilket skulle minska kollektivpendlarens utgifter till cirka 210 000 och öka bilisternas och cyklisternas subventioner med samma summa. Är det bara tredjedelen, fjärdedelen eller tiondelen som åker kollektivt, blir det förstås ännu mer som subventioneras av bilister, cyklister och rentav fotgängare (de som bor i centrala Stockholm går förstås till och från sina välbetalda arbeten), och det skulle säkert ge upphov till en hel del skattekverulans.

Men det är väl ändå rätt få människor som faktiskt betalar 210 000 eller mer i skatt om året?[1]

Och så är det ju inte bara kollektivtrafiken som bekostas med skattemedel. Det ska betalas apanage till kungahuset också, liksom biståndspengar till Palestinska Myndigheten. Och så är det ju all vård-skola-omsorg. Några småsummor går också till statens nattväktarfunktioner (polis, försvar, rättsväsende). De 420 000 som går till kollektivtrafiken kan inte gärna vara mer än en droppe i ett stort hav.

Nej, det här går bara inte ihop.

Antagligen har Åsa Linderborg försökt räkna in alla de investeringar som gjorts i tunnelbanetrafik och annan kollektivtrafik under årens lopp, pengar som naturligtvis måste betalas tillbaka ifall de lånats ihop. Men gör det saken bättre? Om ett privat trafikbolag vore tvunget att ta ett par tusen om dagen i biljettavgift för att kunna betala för sina investeringar, skulle det inte få några passagerare och skulle tvingas lämna branschen och försöka sig på något annat, som t.ex. skoputsning. Det är bara det offentliga (stat, landsting, kommun), som har tillgång till våra skattepengar (och som i värsta fall kan be Riksbanken att trycka upp fler pengar), som kan bedriva kommersiell verksamhet på ett så fullständigt ansvarslöst sätt.

(Jag har skickat en nedbantad version – 1500 tecken inklusive mellanslag – till Aftonbladets debattsida.)


[1] Min egen (fiktiva) skatt för 2015 är cirka 35 000 kronor, vilket alltså skulle räcka för att subventionera en enda tunnelbanependlares biljetter för knappt en månad.

Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Anspråkslöst förslag till skattereform

I stället för att lappa ihop det gamla skattesystemet – täppa till gamla kryphål och skapa nya – borde man ersätta alla övriga skatter med en enhetlig moms.

Den iögonenfallande fördelen med detta är att det automatiskt skulle bli skatt efter bärkraft. Vi fattiglappar (eller relativa fattiglappar) konsumerar inte på långt när så mycket som de rika: vi köper inte lyxvillor eller dyra sportbilar, vi dricker inte Mouton Rothschild och Napoleonkonjak eller röker Havannacigarrer, och vi håller oss inte med arabiska fullblod – för att ta några exempel ur högen. Så ju mer man konsumerar, desto mer betalar man också i skatt.

En annan fördel rör användningen av kapital. Det är en vitt spridd vanföreställning att kapitalinkomster levs upp i sus och dus, och därför ses skatter på kapital som på något vis rättvisa. I verkligen används så gott som allt kapital till investeringar och till anställning av arbetskraft. Om kapitalskatten försvinner och kapitalisterna bara behöver skatta för sin lyxkonsumtion, kommer fler att få arbete och slipper leva på bidrag. Inte heller kommer kapitalägarna längre att behöva flytta sina tillgångar utomlands för undgå statens glupande käftar.

En ytterligare fördel är att det gör slut på oskicket att politiker – och offentliganställda i allmänhet – låtsas betala skatt. De skatter vi offentliganställda betalar är fiktiva. (Om detta skrev jag ett inlägg som publicerades i EK 14 december 2011. Och se förstås också Skattefrihet för offentliganställda.) Men konsumerar gör förstås vi också, även vi som inte har råd att gå på nattklubb eller resa runt i världen för skattebetalarnas pengar.

En iögonenfallande nackdel är förstås, vid första påseende, att momsen skulle bli väldigt hög. För närvarande lär skattetrycket vara 43%, så där någonstans kommer momsen att hamna. Men är det verkligen en nackdel? Det betyder ju att man får klart för sig vad skattetrycket verkligen är varje gång man tar emot ett kvitto. Och det kan ju göra att valmanskåren i fortsättningen röstar på politiker som är sparsamma med skattemedlen och arbetar för att sänka skatten – eller åtminstone följer Gustav Möllers gamla devis:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Tillställt Eskilstuna-Kuriren.

Låglönejobb eller arbetslöshet?

Människors och beslutsfattares förmåga att blunda för enkla ekonomiska samband är hart när outtömlig. Ett sådant samband är detta: Om stat och/eller fack tvingar upp lägstalönerna över den nivå som skulle råda på en fri arbetsmarknad, kastas en mängd människor ut i arbetslöshet – och är de redan arbetslösa, hindras de effektivt från att komma in på arbetsmarknaden.

De senaste dagarna har det kommit några trevare från näringslivet och borgerliga politiker om att sänka lägstalönerna för att göra det enklare för nyanlända till Sverige att skaffa sig jobb. Detta har föranlett Åsa Linderborg att fylla nästan hela Aftonbladets kultursida med motargument mot dessa trevare. Tydligen föreställer hon sig att valet står mellan låga löner och lite högre löner, fastän det i själva verket står mellan låga löner och arbetslöshetsersättning. Så här skriver hon t.ex.:

Stor lönespridning med många som arbetar för låga inkomster minskar välfärdsförmögenheten. Det betyder att vi inte får tillräckligt med skatteintäkter som finansierar socialförsäkringar och pensioner. Det leder till ökad misstro mot staten och i värsta fall för demokratin som system.

Men att driva ut människor i arbetslöshet, eller hindra dem från att alls få något arbete, kan väl ändå inte öka skatteintäkterna? Den frågan ställer sig förstås Linderborg inte. Men naturligtvis minskar ”välfärdsförmögenheten” om färre arbetar och kan betala skatt, och vi lägre mellanpensionärer får mindre pension. Och vår misstro mot staten lär inte minska, när vi inser vad de sänkta pensionerna beror på.

Vidare:

Låga löner demoraliserar, eftersom det lönar sig mindre att arbeta. Incitamentet att stjäla ökar.

Men snälla … Om man är arbetslös, och arbetslöshetsersättningen dessutom sjunker, eftersom det finns färre som arbetar och betalar skatt, då måste väl ändå incitamentet att stjäla öka? Och kommer man ut på arbetsmarknaden, om så med låg lön, då måste väl i rimlighetens namn incitamentet att stjäla minska?

Låga löner tvingar folk att arbeta dubbelt, vilket ger sämre hälsa; ekonomisk stress förkortar människoliv.

Och hur mycket bättre hälsa, och hur mycket längre liv, får man av att vara arbetslös och inte ser minsta möjlighet att ta sig ur arbetslösheten?

Om fattigdomen växer minskar viljan att betala skatt hos dem med medelinkomster. Man väljer hellre att se om sitt eget hus med privata försäkringar. Det undergräver hela välfärdsstaten.

Men våra skatter betalar vi ju faktiskt vare sig vi vill det eller inte.[1] Att smita från skatten är olagligt, och det borde väl t.o.m. Åsa Linderborg veta. Eller föreställer hon sig att det finns enorma kryphål i vårt skattesystem som idag inte utnyttjas, men som kan komma att utnyttjas, om Linderborg inte får som hon vill?[2]

Resten av Linderborgs artikel överlåter jag åt er själva att bedöma.

Expressens ledarredaktion har vettigare synpunkter. Jag citerar slutklämmen:

Om inget av argumenten ovan biter, drar vänsterdebattörerna fram det ultimata kortet: ”Låglönejobb sliter isär samhället och hotar demokratin”. Men om det är något som hotar sammanhållningen i Sverige så är det att acceptera att en växande grupp är hänvisad till en nedbrytande tillvaro i utanförskap.

Det vore mer klädsamt om vänstern erkände som det är: försvaret för blågula löner går före solidariteten med de nyanlända.

Vettigare synpunkter kommer också från min rättänkande tantvän, som påpekar att det inte gärna kan vara meningen att de nyanlända ska jobba för låg lön livet igenom. Vad det gäller är deras möjlighet att få den första starten.


Uppdatering 22 februari: Läs också Fredrik Segerfeldts artikel Vänstern sprider myter om lägre ingångslöner i Dagens samhälle idag.


[1] Det ena du vill, det andra du skall,
så plägar det gå i dylika fall.

Så skrev änkedrottningen Kristina av Holstein-Gottorp till Ebba Brahe i ett något annat sammanhang.

[2] Enda sättet att undandra sig skatt är att ta anställning inom den offentliga sektorn, där skatterna är fiktiva. Se om detta Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

Knut Wicksell om brännvinsskatten

Jag har flera gånger påpekat att punktskatter – inbegripet då skatterna på alkohol och tobak, men också skatterna på energi och drivmedel – drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem, och därmed knappast bidrar till att hjälpa de fattiga eller utjämna inkomstklyftorna – tvärtom, förstås. Och det här är inget nytt.

Knut Wicksell skriver så här i sin pamflett från 1894 (under pseudonymen Sven Trygg), Våra skatter. Hvilka betala dem, och hvilka borde betala dem?:

Hvad beträffar tullen på vin, konjak och annan finare sprituosa är det väl sant, att denna tull, ensam för sig betraktad, öfvervägande drabbar de förmögnas konsumtion. Men också inbragte denna tull icke mera än 11/4 million kronor, under det att ensamt tillverkningsskatten på brännvin samma år lämnade nära 14 millioner kronor och följande år steg till nära 16 millioner kronor.

Detta sammanhänger nu visserligen med de ytterligt låga tullar, som under franska handelstraktatens[1] tid åsattes vin och fransk konjak. Men även efter den senaste tullförhöjningen (1892) är förhållandet i väsentlig mån detsamma. Tullen beräknas nämligen fortfarande efter varans mängd, d.v.s. efter dess alkoholhalt, icke efter dess värde. Medan sålunda de dyrare vin- och konjakssorterna fortfarande endast draga en tullskatt af några få procent av värdet, så utgör, som bekant, redan tillverkningsskatten på brännvin flera hundra procent (cirka 270 proc.) af tillverkningsvärdet.[2] Jämfördt med saluvärdet utgör skatten följaktligen 70 proc. af detta, men stiger vid utminutering och utskänkning till 80 à 90 procent. Äfven skatten på spirituosa är således i högsta måtto regressiv d.v.s. utgår med stigande procent i samma mån som förmögenheten och köpkraften aftaga. (S. 47.)

Och det fanns fler tullar som drabbade de fattiga betydligt värre än de rika:

Och för att detta skall gälla konsekvent från hufvudet till fotabjället, möter oss till sist den mycket omskrifna sulläderstullen (tullinkomst omkring ½ million kronor) omkring fem gånger högre i förhållande till värdet af tullen på finare läder. Ja, utsträckes jämförelsen jämväl till de finaste pälsvarorna, så påträffa vi den egenheten, att denna artikel, ehuru i genomsnitt åtminstone 8 gånger dyrare än sulläder likväl drager nästan på öret samma tull (respektive 25 och 24 öre pr kg.)[3] Att den förmögna för sitt pälsverk icke batalar mer än den fattiga arbetaren för sina grofstövlar, synes påfallande nog, men står i full överensstämmelse med vårt tullsystem i det hela. (S. 48.)

Min enda kommentar till detta är att det tydligen var ännu värre år 1894 än idag. Ren utplundring av arbetarklassen! (Att inte heller de rika ska plundras ut har jag skrivit om förr och översatt flera uppsatser av George Reisman som förklarar varför.)

$ $ $

Från det ena till det andra: Jag fick den här boken som fjärrlån från Carolina Rediviva i Uppsala. Dit har boken kommit från Nationalekonomiska institutionen (eller Ekonomikum) därstädes, och dessförinnan tillhörde den professor David Davidson. Och varifrån fick Davidson i sin tur boken?

Professor D. Davidson med vänskap från förf.

Ja, det här är ju om möjligt bättre än att ha en bok som en gång ägts av Hugo Grotius!

$ $ $

Och medan vi är inne på provenienser kan jag ju avsluta med lite självskryt. I mitt ex. av Reismans Capitalism: A Treatise on Economics står det så här:

To Per-Olof Samuelsson,

One man of integrity, courage, and intelligence among a crowd of pretenders.

With sincerest appreciation and admiration.

George Reisman

Någon gång i en avlägsen framtid kommer George Reisman att vara erkänd som tidernas främste nationalekonom – eller i varje fall den näst främste, näst efter Ludwig vom Mises. Och då kommer mina efterkommande att kunna sälja detta exemplar för dyra pengar!


[1] Denna traktat ingicks 1865 och innebar Sveriges definitiva övergång till frihandelssystemet. (Detta är tyvärr den enda upplysning jag lyckats hitta på nätet.)

[2] En liter renadt bränvin af normalstyrka torde i tillverkning kosta cirka 18 à 19 öre. Tillverkningsafgiften är för närvarande 50 öre pr liter. [Wicksells egen fotnot.]

[3] De dyraste slagen pälsverk, blåräf, sobel o.s.v. beskattas visserligen något högre, men på intet sätt i förhållande till varans värde. [Wicksells egen fotnot.]