Axel Hägerströms socialistiska framtidsvision

Axel Hägerström 2Åren 1908–1909 höll Axel Hägerström en serie föreläsningar om De socialistiska idéernas historia; hans föreläsningsanteckningar redigerades sedermera och utgavs postumt (Stockholm: Natur och kultur, 1946) av samme Martin Fries som tidigare redigerat Socialpolitiska uppsatser. Jag saxar ett stycke som handlar om förhållandet mellan individ och stat i ett kommande socialdemokratiskt samhälle:

Det finns ännu i det moderna samhället kvar ett område, där de individuella krafterna icke äro socialiserade, och det är det ekonomiska. Här äro ännu individernas intressen skarpt avskilda från samhällets. Socialdemokratien vill nu endast, att även den materiella produktionen ställes i samhällets tjänst, regleras ut från dess ändamål, såsom redan är fallet med en stor mängd andra kulturgrenar. Behöver nu därför den överlägsna individen känna sig nedtryckt av att han även på detta område arbetar i statens tjänst och därför av densamma uppehålles? Skulle då t.ex. den överlägsne vetenskapsmannen nödvändigt behöva känna sig förtryckt, därför att han står i statens tjänst och därmed av denna uppehålles? Tvärtom måste man väl säga, att den ekonomiska begåvningen i en socialiserad ekonomi har betydligt större möjlighet att göra sin överlägsenhet gällande. Ett större verksamhetsfält står honom ju därmed i själva verket öppet. (S. 60.)

Det här skrevs alltså i början av 1900-talet, knappt ett halvsekel innan Atlas Shrugged kom ut. Annars finns det ju ett exempel i denna bok på en överlägsen vetenskapsman som ställde sig i statens tjänst och därmed av den uppehölls: Robert Stadler. Ett större verksamhetsfält stod honom – trodde han – öppet. Och hur det gick för Robert Stadler, det vet ni ju, ifall ni läst boken.

Det där är bara litteratur! Det är bara fiktion! säger ni kanske. Men ta då några verkliga fall! Ta Bill Gates eller Steve Jobs! Skulle de ha kunnat revolutionera datorindustrin och därmed vårt vardagsliv – skulle de ha gjort det möjligt för mig att knacka ned dessa rader på en ordbehandlare för att sedan publicera det på nätet utan att behöva ta omvägen om en förläggare – om de ställt sin överlägsna begåvning i statens tjänst? Skulle staten ens ha insett deras överlägsna begåvning? Nej, naturligtvis inte. Och de är ju långtifrån de enda stora namnen.

Men jag ska låta Hägerström fortsätta:

För övrigt bör i detta avseende anmärkas, att individen ingalunda växer därigenom att han i avskildhet från det allmännas intressen endast arbetar för att skaffa sig och sin familj fördelar. Människan växer med vidden av sina intressen. Härtill kommer slutligen, att det under det privatekonomiska systemet alldeles icke är nödvändigt beroende av den individuella skickligheten, huruvida en person kommer i tillfälle att få en framskjuten placering på det ekonomiska området. Helt andra omständigheter, arvsförhållanden eller en lycklig slump kan härvid spela huvudrollen. Men i ett socialdemokratiskt samhälle skulle givetvis principiellt sett den ekonomiska ledareställningen tilldelas den, som ådagalagt den största skickligheten. (S. 60f; min kursivering.)

Det här trodde alltså Axel Hägerström på!

Det dryga sekel som gått sedan detta skrevs har kommit hans förhoppningar på skam. Svensk socialdemokrati ger knappast syn för sägen här. Varken Mona Sahlins senaste klavertramp eller Göran Perssons insatser som godsägare tyder på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten.

Men så har ju svensk socialdemokrati tagit den reformistiska vägen – produktionsmedlen har inte överförts i ”folkets” (d.v.s. dess representanters) ägo; många produktionsmedel är fortfarande privatägda. Så hur ser det ut i de länder där folkrepresentanterna verkligen tagit över produktionsmedlen?

Somliga av dessa länder – hela det forna östblocket, t.ex. – har övergett marxismen. Kvar finns länder som Nordkorea, Cuba, Zimbabwe och Venezuela. Vilka tecken finns det där på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten?

Så hur kom Hägerström fram till sin verklighetsfrämmande slutsats? Jag backar bandet ett par sidor:

[Motsättningen] mellan samhället och den överlägsne individen var för båda skadlig. Å ena sidan gick samhället förlustig den insats i det allmänna arbetet, som den senare kunde prestera. Å andra sidan kunde individen icke vinna den utveckling och användning av sina krafter, som varit möjlig om han kunnat deltaga i och befruktas av en allmän samhällskultur.

[Den moderna socialdemokratien är] i väsentlig grad utmärkt för ett strävande att socialisera den överlägsna individen, att leda hans överlägsenhet in i den allmänna samhällsfåran, så att den blir av social betydelse. För att förstå detta bör man taga hänsyn till det moderna samhällets utvecklingstendenser. Tänker man på de nyare samhällsförhållandena i motsats till de äldre, så frapperas man av de starka kulturella förbindelser, som äga rum mellan kultursamhällena och som göra att de i vissa hänseenden bilda ett kultursamhälle. Det är klart, att det enskilda samhällets kulturella mål därigenom är fritt från den trånga begränsning, som utmärker ett i sträng avskildhet levande samhälle. Det kulturella samhällsändamålet har vidgat sig till en omfattning och en komplicering, som för ett antikt betraktelsesätt skulle te sig som alldeles obegripligt. Men därigenom har också förhållandet mellan den överlägsna individen och samhället blivit ett helt annat. Samhället behöver honom, behöver så mycket som möjligt intensifierad hjärnkraft och är också mäktigt att tillgodogöra sig densamma. Dess matsmältningsapparat har så att säga blivit så stark, att det kan smälta de mest heterogena element. Nu behöver man åtminstone icke skicka våra stora begåvningar i landsflykt utan försöker använda dem i samhällets tjänst. Å andra sidan behöver icke den överlägsna individen i förhållande till det sociala kulturarbetet känna leda vid dess litenhet, utan hur vittfamnande hans intressen än äro, alltid kan han infoga dem i detta arbete och söka sig en plats däri.

Detta förhållande är givetvis nyttigt för såväl samhället som individen. För den senare är det nyttigt både därigenom, att han har ett rikt material att ösa ur, och därigenom, att han till följd av den allmänna kulturens relativa enhetlighet vinner ett fäste för sina strävanden. Alltså, utvecklingstendensen går i riktning mot ett användande av den individuella kraften i samhällets tjänst – mot individens socialisering, en riktning som till sin egen natur löper jämsides med ett förhöjande av individens egna möjligheter till utveckling.

[Den moderna socialdemokratien går] i samma riktning som den allmänna samhällsutvecklingen, att socialisera individen och därmed förhöja dess möjligheter. (S. 58ff.)

Och sedan följer alltså det ovan citerade stycket, det som handlar om att individerna inte är socialiserade på det ekonomiska området.

Men vad man än i övrigt anser om saken, så står det ju inget om att det är just staten som socialiserat individerna på andra områden än det ekonomiska.

Vad är det då som gjort att vårt samhälle nu har blivit till ett kultursamhälle? Vi får gå tillbaka till övergången från feodalism till kapitalism:

Den medeltida produktionen var ursprungligen knuten vid små bondekommuner. Några byar hörde tillsammans till en gemenskap. Den därtill hörande marken, såsom betesängar, skogar och i viss mån även åkermark, tillhörde dels enskilda personer i gemenskapen, dels hela kommunen. Alla som nu inom denna, från varje annan dylik gemenskap strängt avskilda kommun producerades, användes blott till omedelbar förbrukning, vare sig av den enskilde producentens familj eller av hela kommunen eller av feodalherren, markens överägare, till vilken kommunen var skattepliktig och som använde böndernas naturaprestationer till underhåll framför allt av de krigsföljen, som han behövde för att försvara borgen eller för att företaga plundringar på andras område. (S. 77; min kursivering.)

Men detta kom att ändras:

I städerna koncentrerade sig en ny medeltida klass, som sedan skulle få så stor betydelse och till slut spränga hela den medeltida samhällsordningen, nämligen handelskapitalisternas. Alltid hade under medeltiden en viss förbindelse ägt rum mellan väster- och österlandet. Dessa handelsförbindelser hade emellertid mest karaktären av plundringar. Korstågen hade i väsentlig grad till motiv hoppet om att i Östern förvärva skatter. (S. 77.)

Men med handelns utbildande till världshandel fingo penningarna en allt större betydelse som bytesmedel. Det kunde nu ej vidare gå för sig att direkt utbyta naturabruksvärden mot varandra. Därmed kommo penningar i omlopp och blevo den egentliga grundvalen för rikedom. För penningar kunde man få allt det, för vilket annars tarvades särskilda makträttigheter. Alltså blev det ekonomiska intresset naturligt nog inriktat på förvärvet av penningar. En sådan vara kunde man lägga sig till med i obegränsad mängd. Den möglade inte genom att ligga utan hade alltjämt sitt värde kvar. (S. 78.)

Människorna levde m.a.o. inte längre helt avskilda från varandra, och plundringen fick ge vika för handeln.

Handeln hade nu icke till syfte att byta ut de egna överflödiga naturliga bruksvärdena mot sådant som behövdes utan att förvärva penningar in infinitum. Så uppstod då en särskild klass, handelskapitalistklassen, som använde sina penningar som kapital, d.v.s. som medel att förvärva ytterligare penningar genom handel. Det var nu också naturligt, att denna klass särskilt skulle koncentreras i de fria städerna, de i ekonomiskt avseende mest livaktiga av de medeltida kommunerna. Därigenom steg också välmågan i dessa.

Men lägg nu märke till att handelns intresse erfordrade andra samhällsformer än de medeltida. Först var den skarpa avsöndring, som ägde rum mellan de särskilda kommunerna, hindrande för handelskommunikationerna. Vidare behövdes för skyddet av handelsintressena å främmande platser en stark makt, som verkligen var i stånd att skydda dem. Ävenledes behövdes en centraliserad förvaltning för att reglera det komplicerade nätet av handelsförbindelser. Slutligen behövdes en dylik centralisering till skydd mot feodalherrarnas anspråk på särskilda tributer och till skydd mot deras plundringståg. (S. 78f.)

Och så bröts alltså feodalsystemet sönder och fick ge vika för en mer kapitalistisk samhällsordning.

Men i ett särskilt beroende av handelskapitalet kommo furstarna genom behov av lån från de rika bankirerna. De medel, som kunde uppbringas från stånden, räckte icke för de ständiga krigsbehoven och för de stigande lyxbehoven. Så infördes statsskuldssystemet.

Men det var ej blott på denna väg som kapitalet fick stor samhällelig betydelse. Det verkade i själva verket revolutionerande på hela det medeltida feodalsystemet. Då penningen nu var det bytesmedel, för vilket man kunde erhålla allt och som man också måste ha för att kunna förvärva de behövliga bruksvärdena, kom produktionen i det hela att få till ändamål förnämligast förvärv av penningar och icke produkter att omedelbart förbruka. (S. 79f.)

Det var m.a.o. övergången från övervägande naturahushållning till övervägande penninghushållning som gjorde att människorna knöts närmare samman och att de olika kultursamhällena blev till ett enda kultursamhälle. Under feodaltiden var människorna alltför avskilda från varandra för att något sådant skulle kunna ske.

Men Hägerström vore inte Hägerström om han inte åberopade Karl Marx:

Storindustrien leder under närvarande samhällsförhållanden å ena sidan till en hejdlös anarkisk produktion, å andra sidan till en just därav framkallad disproportion mellan produkterna och marknaderna, varigenom hela det ekonomiska livet råkar i stagnation. (S. 103; min kursivering.)

Att produktionen var ”anarkisk” betyder att den inte var centralplanerad. Det skulle falla på Ludwig von Mises’ lott att visa att produktionen under kapitalismen är så långt ifrån ”anarkisk” man gärna kan komma – att alla kapitalister (liksom alla vi andra) planerar och att planerna samordnas genom prismekanismen; och att ”centralplanering” betyder att alla vi som inte är diktatorer förbjuds att planera och att endast diktatorns plan gäller; och att diktatorn i ett socialistiskt samhälle inte heller han kan planera, eftersom den samordnande prismekanismen är satt ur spel. Men Hägerström läste aldrig Mises. Han fortsätter:

Detta sker i handelskriserna, som enligt den marxistiska åskådningen måste tilltaga i styrka, ju mera ett utvidgande av marknadsområdet blir omöjligt och ju mera rikedomen genom kapitalets uppsugningsförmåga samlas på några få händer och sålunda antalet av verkligt köpkraftiga konsumenter minskas. I dessa handelskriser, som måste sluta med en fullständig krasch, måste produkterna förstöras, därför att de finnas i överflöd, under det att samhället i det hela lider kris. Detta är en samhällets onaturliga självförstörelse. Det producerar in infinitum, men låter produkterna, trots att det själv lider brist, gagnlöst rinna bort i sanden. (S. 103f.)

Vad är det för ”handelskriser” Marx och Hägerström talar om? Jag citerar ur första upplagan av Nordisk familjebok:

Handelskris, polit. ekon., en plötslig förlamning  af affärs- och näringslifvet. Dess vanliga symtom  äro prisfall på och hämmad afsättning af varor,  inskränkning af krediten, konkurser, en mängd  nedlagda affärer, ringa affärslust, låg arbetslön  och arbetsbrist o. s. v.[1]

M.a.o. vad vi idag kallar depression. Och återigen föll det på Ludwig von Mises’ lott att förklara vad dessa handelskriser beror på. De har inget alls med bristen på central ”planering” att göra utan beror på statlig manipulation av kreditväsendet. Men Hägerström kunde ju inte gärna ha läst en bok som kom ut först 1912, när han skrev detta.[2] Så jag låter honom fortsätta:

Detta förhållande visar på nödvändigheten av ett annat samhällsskicks ankomst. Att vårt samhälle befinner sig i döende visar vidare den skarpa och dock naturliga klasstriden, som delar samhället i två fientliga läger. Denna motsats är ett tecken till en dödlig motsägelse i själva samhällsordningen. Båda de nu nämnda sociala orimligheterna ha en gemensam källa: den sociala motsägelse som ligger däri, att produktionen är storproduktion, sålunda social, tillägningssättet individuellt. Endast genom upphävande av denna grundmotsägelse kan samhället komma i naturliga förhållanden. När grundmotsägelsen fullständigt kommit till genombrott i sina konsekvenser och kriser, måste det också följa onaturliga kapitalsamlingar och upprivande klasstrider. (S. 104.)

Inget annat här än Marx’ förutsägelse att socialismen skulle födas fram ut kapitalismens eget sköte genom dess egen inneboende motsägelse!

Vidare i texten:

Marxismen betraktar nu ävenledes samhället som det primära i förhållande till individerna. Dessas beskaffenhet blir bestämd av samhällsförhållandena, som utveckla sig i en linje, som överensstämmer med och bestämmes av samhällets förhandenvarande produktionskrafter, av teknikens utveckling och marknadens storlek. Denna utveckling är alltigenom lagbestämd och oberoende av osinnliga realiteter sådana som folksjälen och dylika till den historiska skolan hörande begrepp. [… ] [Marxismen] återupptar den medeltida åskådningen av individens beroende av samhället, men detta beroende uppfattas icke som ett beroende av gudomliga makter utan endast som ett fortskridande – en uppfattning av samhällets naturliga karaktär, varigenom des lagbundenhet i likhet med andra företeelser konstateras. (S. 105; Hägerströms egen kursivering.)

Ja, enligt Marx skulle socialismen komma med en naturlags obeveklighet.

Det är att märka att individualismen, såvitt den yttrar sig såsom en tro på individerna förmåga att godtyckligt inrätta sig i samhället, innebär en kvarleva av supranaturalism, i det att individerna därvid betraktas isolerade såsom självständiga enheter, upphöjda över det naturliga sammanhang, till vilket de höra. (S. 105f.)

Nu ligger det väl knappast något ”supranaturalistiskt”, d.v.s. övernaturligt, i att betrakta individen som samhällets minsta byggsten. Men jag avbryter Hägerström:

Människorna måste samverka för att leva. Därav uppstår med nödvändighet samfällda riktningar mot gemensamma mål. Dessa riktningar äro icke att härleda ur något särskilt socialt sinne, blott ur den allmänna nödvändigheten att leva. Däri ligger materialism. Men de bero ej heller på något fritt beslut av den enskilde i samhället och klassen att i eget intresse samverka med andra. Det primära i individens liv är icke alls hans privata beslut utan dylika naturnödvändigt samfällda riktningar, av vilka likaledes naturnödvändiga utveckling individens medvetna liv bestämmes. Däri ligger då Marx’ sociala, icke individualistiska syn på det sociala sinnet liksom ock på samhällsutvecklingen. (S. 106.)

Javisst måste vi samverka för att leva. Men följer det verkligen härav att vi aldrig väljer vem vi ska samverka med, hur denna samverkan ska gå till eller mot vilket mål denna samverkan ska sträva? Att vi som individer bara driver med strömmen? Eller med produktivkrafterna? Ja, det är ju faktiskt vad Marx och Hägerström hävdar här. Vidare i texten:

Den moderna socialdemokratien har […] en tendens att alldeles frigöra sig från idéen om människans naturliga, eviga rätt, vilkens förverkligande skulle utgöra målet för det nya samhället. Denna tendens har sin grund i dess strävan att fatta människan såsom ren naturprodukt och samhället såsom förändrande sig efter naturlagar. [Vissa reflekterade rättsidéer hos Marx och hans efterföljare] äro bestämda av betraktelsen av samhället såsom produkt av en utveckling och såsom ägande vissa utvecklingstendenser, i förhållande till vilka individerna själva blott äro verktyg. Individen har visserligen inga rättigheter för sig, men samhället självt har rättigheter, nämligen att kräva att individerna befordra dessa utvecklingstendenser. De ha historiskt bestämda uppgifter. (S. 107; min kursivering.)

Vi ha inga rättigheter, vi äro blott verktyg för samhällsutvecklingen!

Så har nu också arbetarklassen en historisk uppgift, nämligen att underlätta födseln av det nya samhället. Men om samhället i det hela bestämmer en viss verksamhet från individernas sida såsom den under historiska förhållanden riktiga, så ha också individerna såsom leder i samhället de rättigheter som stå i överensstämmelse med de rättsanspråk, som samhället självt under bestämda förhållande har. (S. 107; min kursivering.)

Som oss själva har vi inga rättigheter, men som leder i samhällskroppen har vi det! Rättigheter är inte något som vi delegerar till samhället (staten) utan något som samhället (staten) delegerar till oss!

Hägerström insåg det säkert inte själv, men detta är inget annat än ett recept för totalitär diktatur. För vad händer med oss som sätter oss på tvären? Som hävdar våra alldeles egna rättigheter, även när de går stick i stäv med den (påstådda) samhällsnyttan? Som vägrar att hjälpa det ”nya samhället” att födas? Om det är samhället som har rättigheterna kan vi inte åberopa några egna rättigheter, och samhället kan då göra vad det behagar med oss: spärra in oss eller ta livet av oss. (För mer om detta, se George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär – en uppsats som Hägerström förstås kan ursäktas för att inte ha läst.)

Vill man nödvändigtvis ursäkta Axel Hägerström, kan man förstås notera att det här skrevs alldeles i början av 1900-talet och att han inte med egna ögon kunnat se hur hans framtidsvision brutit samman och vilket lidande det orsakat på vägen till sammanbrottet.[3]

Om man tvunget vill ursäkta honom, alltså.

$ $ $

Alla mina bloggposter om Axel Hägerström hittar ni här.


[1] Uppsatsen i Nordisk familjebok är ett par sidor lång och författad av David Davidson.

[2] Inte för att han läste Mises senare heller.

[3] Låt er inte vilseledas av att Hägerström talar om ”den moderna socialdemokratien”. Så som han åberopar Marx är det tydligt att det inte är någon ”reformistisk” socialism han pläderar för. Och dessutom handlar det om den socialdemokrati som var förhärskande runt år 1905, och den var betydligt mer marxistisk än dagens socialdemokrati.

Hägerström om äganderätten …

… och om rätt, rättvisa och rättfärdighet i allmänhet.

Eftersom Hägerström betraktade alla våra rättigheter som vidskepelser, betraktade han förstås också äganderätten som en vidskepelse. Men först en historisk tillbakablick:

Den förste (mig veterligen) som insåg att den ursprungliga äganderätten grundar sig på det arbete man lagt ned var John Locke: det man ”blandat sitt arbete med” blev man ägare till.[1] Sedan kan man byta ut sin arbetsprodukt mot andras arbetsprodukter, d.v.s. sälja den; man kan också skänka bort den eller lämna den i arv – allt som i svensk lag kallas ”laga fång”. Men det grundar sig alltid ytterst på det arbete den förste ägaren lagt ned. Och skulle man sälja något vidare (eller ens skänka bort det) som i själva verket är stulet, kallas det häleri och är lagstridigt.

Några enkla exempel: Går jag ut i skogen och plockar bär eller svamp, blir de mina i och med att jag lägger dem i bär- eller svampkorgen. Jagar jag, blir villebrådet mitt i och med att jag nedlägger det; och fiskar jag blir fisken min när den nappar (eller fastnar i fångstnätet).

På samlar- och jägarstadiet var detta det enda sättet att förvärva egendom. Men så började människor bruka jorden, och då blev den som bröt åker ägare till åkern. Sedan började människor öppna gruvor och bryta malm; och så har det fortsatt tiderna igenom, så att vi idag har storföretag som (t.ex.) Microsoft och Apple, som grundar sig på det arbete Bill Gates och Steve Jobs ursprungligen lagt ned.

Nu var det väl under stenåldern sällan eller aldrig någon enskild person som plockade bär och frukt, jagade och fiskade, eller bröt åker, utan en större grupp, en familj eller en hel stam. Så äganderätten blev gemensam för hela gruppen och man kunde tala om egendomsgemenskap. Men det ändrar ju inte kärnan i Lockes teori.

Den viktigaste aspekten av Lockes teori är att det arbete man lägger ned förlänar föremålet ett värde som det inte tidigare hade. Så t.ex. är svampen värdelös for oss människor så länge den växer i skogen; jag förlänar den ett värde när jag plockar och sedan rensar den och gör svampstuvning av den. Och – för att ta exempel som George Reisman ofta använder – är järn eller kol eller olja, m.m. inte av ringaste värde för oss så länge de ligger slumrande i jorden; de får sitt värde först när de kan användas till att främja vårt liv och välbefinnande.

Ligger det då någon vidskepelse i allt detta? Frågan är förstås retorisk.

Hur ser då Hägerström på saken? Låt oss börja med det som Locke skrev om, alltså hur ett tidigare ägarlöst, eller, som Hägerström kallar det, herrelöst ting först får en ägare:

Låt oss först betrakta ockupationen av ett herrelöst ting såsom grundande rätten till detsamma. (S. 106.)

Ehuruväl Hägerströms språkbruk är något ålderdomligt (och hans sats- och meningsbyggnad esomoftast tyskinfluerad), måste man fråga sig varför han väljer termen ockupation här. Den idag oftast tillämpliga, rentav allenarådande, betydelsen är ju att ett land lägger under sig ett annat lands landområde. Och Svenska Akademiens ordbok ger följande som första och grundläggande betydelse:

handlingen att fysiskt bemäktiga sig ngt l. taga ngt i besittning l. lägga beslag på ngt

Men visst: ordet har andra betydelser också, och SAOB skriver också:

numera bl. jur. i fråga om besittningstagande av föremål som saknar ägare (”herrelöst gods”), t. ex. gm jakt l. fiske. ”Intagande eller Ockupation var det första och naturliga sättet at förvärfva sig EgandeRätt.” (Citatet är från Daniel Boëthius’ Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran från 1782.)

Så det är förstås i denna bemärkelse Hägerström tar ordet. Så fortsätter han:

Om barn plocka lingon och en ibland dem hittar ett särskilt givande ställe, ropar man: pax för det här!

Jo, det är väl rätt och riktigt att den som upptäcker det särskilt givande lingonriset har första tjing på det. Men gör det honom till ägare av lingonriset i fråga? Är detta lingonris nu hans för evärdliga tider? Visst inte. Det är de lingon han plockar från riset som är hans – om inte för evärdliga tider, så tills lingonen är uppätna eller lingonsylten uppäten.

Vad det här är fråga om är faktiskt inmutningsrätt. Gruv- eller oljebolag kan t.ex. muta in ett område för prospektering. Men ägare blir de inte förrän det blir en gruva eller ett oljeborrtorn. Blir det ingenting av det upphör så småningom denna inmutningsrätt. Samma alltså med den lille gossen som mutat in ett lingonris.

Och ni minns säkert Rousseaus ryktbara (eller beryktade) ord:

Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga ”Detta är mitt!” och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare.

Men att bara inhägna ett markområde och sedan inte bruka det – odla upp det, bygga ett hus eller hotell, öppna en gruva eller börja borra efter olja på det, eller vad mer man kan bruka marken till – gör en inte till ägare. Detta är som allra mest just en inmutningsrätt, och en sådan måste förfalla så snart det blir klart att enda syftet med inmutningen var att hålla folk borta från markområdet. Och många är också ”nog enfaldiga” att tro att detta är vad som menas med äganderätt.

Nu var Hägerström socialist eller kanske snarare socialdemokrat, och den marxistiska bockfoten är fullt synlig:

De sociala striderna ha i nyare tid utkämpats i rättvisans tecken. Varje klass har gjort gällande sina intressen under hävdande av rättvisan däri. Därmed ha också de så kallade naturliga rättigheterna, de i människans natur liggande, kommit i förgrunden. […]

Men med denna gemensamma utgångspunkt kunna alldeles motsatta resultat utvinnas. Den liberalistiska åskådningen, sådan den framträder i de amerikanska och franska deklarationerna om människans rättigheter, hävdade friheten som den till människovärdet hörande grundrättigheten. (S. 97f.)

Om man ska vara petnoga (och det bör man vara här) var det rätten till liv som var grundrättigheten, och rätten till frihet kom in därför att frihet är en livsnödvändighet för att vi ska kunna leva lyckliga och framgångsrika liv här på jorden. – Men vidare i texten:

Däri låg nu emellertid icke blott kravet på borttagande av alla sådana skrankor för handlingsfriheten, som fordrades av hänsyn till andras lika handlingsfrihet, utan också något positivt. I frihetsrätten låg nämligen innesluten makten att fritt ingå överenskommelser med andra på sådant sätt, att man genom överenskommelse förvärvade rätten att kräva uppfyllelse. Detta var innebörden i den så kallade handels- och näringsfriheten, särskilt friheten att köpa och sälja varan mänsklig arbetskraft. […] Ytterst måste man komma därtill, att äganderätten primärt grundar sig på rätten till det en gång ockuperade, såvitt icke annans ockupation gått förut, eller på den förste ockupantens rätt.

Så länge vi översätter ”ockupation” med ”besittningstagande” finns det inga invändningar att komma med här. Men så kommer det:

Men genomförandet av den ifrågavarande rättsidén ledde till förtryck och utsugning, till uppkomsten av ett industriellt proletariat, vars svåra läge i England under förra hälften av adertonhundratalet Marx med starka färger framhävt.

Man kan bara sucka och jämra sig när man läser detta. Efter allt som sagts och skrivits av Rand, Mises, Reisman och många, många fler ska man alltså behöva bemöta Marx’ alla vidskepligheter! Jovisst var läget svårt för de arbetande massorna i 1800-talets England; men man bortser ju då från att det var oändligt mycket svårare före den industriella revolutionen. På den tiden var det bara de besittande klasserna – adel, präster, filosofiprofessorer och andra akademiker – som hade det ens någotsånär drägligt. Andra fick slita på sina torvor för blotta brödfödan och hoppas på vädrets makter: var de inte gunstiga kunde skörden slå fel och det blev hungersnöd. Och hur var det med medellivslängd och barnadödlighet under dessa tider? Och hur var det med folkmängden? Minskade den månne kraftigt i och med den industriella revolutionen? Vi vet att det var precis tvärtom. Den industriella revolutionen ledde till att människor som tidigare helt enkelt skulle ha dukat under nu åtminstone fick en chans att överleva.

Men nu handlade det alltså om handels- och näringsfrihet och dessa friheters samband med äganderätten.

Därmed frammanades den nutida sociala klassrörelsen, i vilken det gemensamma grundlaget – idén om människovärdet – fick alldeles motsatta konsekvenser. Människans grundrätt var icke friheten, utan rätten att existera, som åter blev ett krav på lika andel i det genom samhälleligt arbete förvärvade […] Emellertid korsades denna rättsidé från kommunistiskt håll av en annan, idén om rätten till arbetsproduktens fulla värde. Detta värde ansågs arbetaren berövad, därför att varan arbetskraft i den fria konkurrensen betingade blott så mycket i pris, som krävdes för uppehållandet av densamma. Marx’ sociala indignation är påverkad av denna rättsidé. (S. 98f.)

Här hänvisar jag helt enkelt till George Reismans uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin – eller (om ni inte orkar läsa en så lång text) Vederläggning av Smith och Marx – eller också Kapitalismens välvilliga natur. Idén att kapitalisterna pressar ut ett mervärde ur arbetarna är helt enkelt fel; om något skapar kapitalisterna ett mervärde, som vi alla, så länge marknaden är fri eller åtminstone halvfri, får del av.

Därefter följer i Hägerströms uppsats de långa och vindlande resonemang om ”krafter” och ”kraftkänslor” som jag tog upp i min förra bloggpost. Att försöka förklara äganderätten eller våra rättigheter överhuvud med hänvisning till våra känslor är förstås att psykologisera. Men om man som Hägerström anser att rättigheter är vidskepelser och att värden är förtäckta känsloutbrott – och att våra känslor är ”oreducerbara och primära” – ja, då finns det förstås inget annat att göra, ingen annan förklaring att ge annat än en psykologisk. Så låt oss se vad han säger:

Vad vidare angår de rättigheter, som anses uppstå på grund av fri överenskommelse, ha dessa sin psykologiska förklaring däri, att den som lovar något anses lämna ifrån sig en del av sin vilja. Men var och en har rätten att bestämma över sitt viljande, därför att viljandet är just det, vari den egna kraften primärt träder fram. Denna rätt anses man delvis kunna lämna ifrån sig. Särskilt uppenbar är saken, såvitt man genom fri överenskommelse lämnar ifrån sig sina rättigheter över ting. Dessa rättigheter äro ju inre krafter, varigenom man härskar över tinget. Naturligtvis kan jag själv förfoga över dessa krafter och lämna dem ifrån mig genom att låta andra taga tinget i besittning under förklaring, att de övertaga det såsom sin egendom. När jag inte vill utöva någon makt över tingen, försvinner för föreställningen min inre kraft såsom speciellt knuten vid detta ting. Men mottagaren synes härska på andligt sätt över detsamma, i det han tager saken i sin besittning under förklaring att han vill behålla den för sig och jag härtill lämnar mitt medgivande. (S. 107.)

Blev ni ett dugg klokare av den förklaringen? Nej, inte jag heller.

I själva verket är ju detta bara ett osedvanligt långrandigt sätt att säga att man kan ge bort en ägodel – eventuellt i utbyte mot en annans ägodel eller i utbyte mot pengar. Men vad man ger bort är ägodelen, och vad man fortsättningsvis avstår från att förfoga över är ägodelen. Det finns ingen som helst anledning att blanda in några krafter i det här resonemanget, eller någon vilja som man delvis avstår från att själv bestämma över. Den tekniska benämningen på den här sortens resonemang är ”mumbo-jumbo”.

$ $ $

Hägerström kommer nu in på saker som inte direkt har med äganderätten att göra, men som jag ändå tycker är värda att citera och kommentera.

Vad nu vidare den allmänna rätten till jämlik behandling på grund av människovärdet angår, knyter sig denna rätt såsom förut är sagt historiskt till idén om något gudomligt i människan, som höjer henne över djuren. Och det så kallade människovärdet har alltid såsom något som ovillkorligt är att respektera hos sig referensen till något absolut. Men att det gudomliga såsom sådant utmärkes av en inre makt att härska över världen är uppenbart. Då nu alla människor i lika mått är gudomliga, så ha de likmätig rätt att draga till sig av det goda, som blir till genom den samfällda samhälleliga verksamheten. Och så har vi där den så betydelsefulla rätten att existera såsom lika med vars och ens annans rätt. (S. 107.)

Ja, så blir det förstås, om man försöker härleda vårt värde och våra rättigheter ur något övernaturligt, något gudomligt. Och det leder till fanatism:

Alla dessa idéer äro nu ingenting annat än fullkomligt realitetslösa föreställningar, som uppstå genom känslornas inflytande på vår uppfattning av verkligheten och sammanhänga med primitiva föreställningssätt. Men de ha den betydelsen, att de göra den i sig naturliga klasstriden till en fanatisk kamp av samma natur som ett religionskrig. […] [Det var] fanatism, som vid hävdandet av människans rättigheter höljde marken med blod under skräckväldet i Frankrike. Naturligtvis kämpade den så kallade bourgeoisien för reella värden, för sin egen frigörelse gentemot feodalherrarna. Men […] striden utkämpades i rättens tecken och [erhöll därmed] fanatisk karaktär. (S. 108.)

Och några rader senare:

”Friheten” leder till förtryck av de från begynnelsen handikappade, jämlikheten såsom utrerad [d.v.s. till sin spets driven] kommunism till allmänt förtryck. (S. 109.)

Att friheten skulle leda till förtryck är förstås bara ett uttryck för den marxistiska utsugningsteorin.

Därför leder en social klassrörelse till en verklig höjning av det allmänna välståndet i samma mån, som man oförvillad av hetsande religion skaffar sig kunskap om verkligheten, särskilt de nationalekonomiska och de allmänna socialpsykologiska sammanhangen och målmedvetet kämpar för sina intressen.

Man skulle bara önska att Hägerström inhämtat sina nationalekonomiska kunskaper från andra än Marx, förslagsvis då Menger, Böhm-Bawerk och Mises.[2]

Så vad anvisar Hägerström då för alternativ till den primitiva religiösa vidskepelsen?

Men hur skall det vara möjligt för ett klassparti att få den nödiga entusiasmen i sin kamp, om det icke tror på rättvisan av densamma? Kan man bli upprörd över det närvarande tillståndet, om man ej tror på dess orättfärdighet?

Nej, det kan det förstås inte. Ser man inte det nuvarande tillståndet som orättfärdigt, då kan man förstås inte ilskna till över det. Så säger objektivismen, och så säger sunda förnuftet. Men Hägerström, han säger tvärtom:

I själva verket står saken så, att man icke skulle uppfatta ett tillstånd som orättfärdigt, om man icke från begynnelsen vore upprörd över detsamma.

I begynnelsen var känslan! I begynnelsen var upprördheten! Först därefter kom orättfärdigheten, som en implikation, en nödvändig följd av ens upprördhet. Och i begynnelsen kom tårarna! Först därefter kom föreställningen att man lidit en förlust! I begynnelse kom skräcken! Först senare kom föreställningen att man var utsatt för fara! Och i begynnelsen kom glädjeropen! Först efteråt kom insikten att man lyckats, att man uppnått något av värde!

Hoppas bara ni ser hur bakvänt detta är. Men Hägerström fortsätter i samma ullstrumpor spinner vidare på samma tema:

Ty idéerna om rättvisa och orättvisa bestämmas av våra känslor. För den ena klassen blir detta rättvist, därför att det står i överensstämmelse med dess intressen, för den andra motsatsen, därför att det stämmer med dess intressen. Om rättvisan och orättvisan i sociala förhållanden själva bestämmas av våra ursprungliga intressen eller känslor, kunna dessa icke förflyktigas, därigenom att sådana följdfantomer falla bort.

Så först är det känslor, sedan intressen och till sist känslor eller intressen. Tydligen behandlar Hägerström ”känslor” och ”intressen” som om de vore synonymer. Jovisst hänger de ofta ihop, men det betyder ju långtifrån att orden betecknar exakt samma sak. – Hägerström fortsätter:

Skulle inte den sociala klass, som vill fram, kunna uppröras blott och bart av själva faktum, blott och bart av sina bristande möjligheter i livskampen, blott och bart av undanskjutandet, när den känner sin egen sociala betydelse? Skulle man icke omedelbart kunna bli upprörd över mänskligt lidande utan att tro på dess orättvisa? (S. 109f.)

Upprördhet är intimt förknippad med upplevelsen av orättvisa, precis som alla känslor är intimt förknippade med värden och värdeomdömen. Att det är värdeomdömet som ger upphov till känslan och inte tvärtom, det har jag utrett tidigare (i en fotnot till en tidigare bloggpost och annorstädes). Men att som Hägerström påstå att man kan känna upprördhet utan att samtidigt uppleva en orättvisa, det är rentutav löjligt. Det blir inte bättre av att Hägerström försöker sprida ett löjets skimmer över min uppfattning:

Förnekandet därav är lika absurt som påståendet, att fågelhonan inte kan sörja för och lida med sina ungar utan att tro det vara rättvist, att detta sker. (S. 110.)

Hägerström har uppenbarligen inte lagt märke till att det föreligger uppenbara, rentav stora, skillnader mellan oss människor och de övriga djuren. Eller också tror han att skillnaden ligger i att vi har gudomligt ursprung, och när detta har bevisats vara en vidskepelse bortfaller också alla skillnader mellan oss och djuren. Egendomligt då att dessa skillnader ändock består!

Inte heller är det ju så att en hel samhällsklass samfällt känner samma upprördhet. Det är individer som har känslor, inte samhällsklasser. Inom en förtryckt samhällsklass är det nog så att somliga blir upprörda över orättvisan, medan andra apatiskt finner sig i sin lott; och i samhällen med slaveri, sådana som den amerikanska södern före inbördeskriget, är det somliga som rymmer för att annorstädes skapa sig ett liv i frihet.[3]

Så undrar Hägerström till sist hur alla dessa vidskepliga idéer om rättvisa och rättfärdighet kunnat ha ett sådant grepp om människorna:

Men huru då förklara den makt, som rättfärdighetsidén fått i sociala strider? Förklaringen är den, att den rena exploateringen av andra människor, hållandet av dem i slavställning, icke i längden blir möjligt utan hjälp av idén om den härskande klassens absoluta rätt. Allenast genom inprägling av dess egen gudomliga överlägsenhet i den förtrycktes medvetande förlamas dennes motståndskraft på ett sådant sätt, att uppror icke är att befara.

Tvivelsutan var det så i förkapitalistisk tid; tvivelsutan var det så innan sekulariseringen tog fart; tvivelsutan är det fortfarande så i teokratier och i sådana utrerade (till spetsen drivna) socialistiska samhällen som Nordkorea. Så är det dock icke i de samhällen som kapitalismen och sekulariseringen befriat. Men det var nog inte riktigt så Hägerström menade …

När nu en förtryckt klass reser sig, är det nödvändigt att först kasta undan dessa psykiska bojor, mer tryckande än alla yttre fjättrar. Detta sker genom hävdandet av idén om samma gudomliga värdighet i ett visst avseende hos alla.

Och så uppsatsens slutkläm:

Men sedan en förut undertryckt klass verkligen kommit att bli en maktfaktor i samhället, är bibehållandet av sådana fantomer för framgången av dess strävanden ett ont. Moren – människoguden – har gjort sin tjänst. Moren kan gå. (S. 111.)

Och så länge Hägerström bekämpar religiös vidskepelse, så länge gör han oss en tjänst. Men när han försöker kasta våra rättigheter, inklusive  äganderätten, på mytologins skräphög – ja, då kan han gott gå.


[1] Att ”blanda sitt arbete” är en metafor. Någon filosofisk lustigkurre (Robert Nozick, om jag minns rätt) har hävdat att om man skulle ha en burk eller flaska med tomatjuice (egentillverkad eller inköpt i butik) och hällde ut juicen i havet, skulle hela havet bli ens egendom, eftersom man ”blandat sitt arbete” med det. Men strängt taget är det ju inte sitt arbete man häller ut i havet, utan produkten av sitt (eller andras) arbete.

[2] Reisman kunde han ju inte gärna ha läst, eftersom han dog redan 1939. Human Action kom ut några år senare, men flera andra av Mises’ banbrytande verk hade han kunnat läsa, ifall någon bara hade pekat ut dem och rekommenderat dem.

[3] Frederick Douglass är det mest kända exemplet på detta.

Hägerström om orsak och verkan

Närmast i Socialfilosofiska uppsatser följer ”Om social rättvisa”, där Hägerström spinner vidare på samma tema[1]: Våra föreställningar om rättigheter och rättvisa är rester av gammal vidskepelse, som har gjort sin nytta för att bevara samhället, men som nu – i vår moderna, socialdemokratiska tid – har spelat ut sin roll. Som han skriver allra sist:

Moren – människoguden – har gjort sin tjänst. Moren kan gå. (S. 111.)

Att gå igenom uppsatsen skulle därför i stort sett innebära en upprepning av vad jag redan skrivit, så jag avstår tills vidare härifrån. Men han har ett besynnerligt resonemang om begreppet ”kraft”:

Kraft är alltid något inre eller andligt. Den kan därför inte upptäckas genom iakttagelse av yttre föremål. Jag kan iakttaga, att en lavin begraver hus och människor i den meningen, att det ena, lavinen, gör förut, det andra, begravandet, följer. Men jag kan inte erfara den inre kraften hos lavinen. (S. 99.)

Nej, det är klart att jag som lekman inte kan veta (eller ”erfara”) vad det är för krafter som sätter en lavin i rörelse. Det krävs ett ingående studium av laviner för att komma underfund med detta. Men skulle det innebära att det inte finns några sådana krafter? Och vad är det då som sätter lavinerna i rörelse? Eller ska man ersätta ordet ”kraft” med t.ex. ”mekanism”? Men då är det ju bara en fråga om ordval utan djupare filosofiska eller vetenskapliga implikationer. – Alltnog; Hägerström fortsätter:

Varpå vilar då kraftföreställningen? Den vilar på egenartade upplevelser, som icke ha karaktären av iakttagelser. Jag lyfter en tung sten ifrån marken och erfar därvid en anspänning av armmuskeln.

Har inte detta just ”karaktären av iakttagelse”? Men jag ska inte avbryta Hägerström mer än nödvändigt.

Jag säger mig själv på grund därav, att lyftandet skedde genom min arms kraft.

Ja, vad skulle jag annars säga mig?

Eller jag beslutar på ett visst sätt efter en häftig inre kamp. Så skall jag göra! säger jag mig och ger därmed uttryck åt en över hela organismen utbredd ansträngning. Men just därför betraktar jag beslutet som framgående ur min viljas kraft.

Många beslut fattas utan någon sådan häftig inre kamp. Ta det enkla beslutet att gå ner på stan för att uträtta ärenden. Sällan eller aldrig föregås ett sådant beslut av någon inre kamp; dock är det väl ingen tvekan om att den framgår ur eller är ett uttryck för ens vilja, ehuruväl det i detta fall icke fordras någon större viljekraft.[2]

Ehuruväl den givna anspänningen uppenbart vid iakttagelse hänför sig på ett visst rum, armen, respektive den psykofysiska organismen i det hela – ”kraften” finns däri – så måste den dock tillika förekomma i en icke lokaliserad anspänningssituation. (S. 100.)

Mig förefaller det helt obegripligt att ”anspänningssituationen” skulle vara ”icke lokaliserad”, när den faktiskt är lokaliserad till armen eller till organismen i sin helhet. Men Hägerström förklarar:

Annars vore det obegripligt, varför ”kraften” alltid tillika blir något rent inre eller andligt, varför man ställer densamma mot materien.

Ja, det är obegripligt. Men finns denna obegriplighet i mitt inre eller i Hägerströms? Vem ställer det inre eller det andliga mot materien? Endast de filosofer som accepterar dikotomin mellan, eller tudelningen av, kropp och själ, eller ande och materia. Och till dessa filosofer hör icke jag.[3]

Så till Hägerströms försök att förklara kraftföreställningarnas uppkomst:

Men därmed har den ifrågavarande anspänningssensationen, som är kraftföreställningens underlag, känslokaraktär. Ty just detsamma gäller om våra så kallade känslor. Ehuruväl vi vid iakttagelse av våra känslor alltid förlägga dem till vår organism och sålunda lokalisera dem, betrakta vi dem dock tillika som på ett särskilt sätt tillhörande vårt inre, det intimaste i oss, vårt ”jag” i andlig bemärkelse. I detta: jag är glad eller sorgsen, har icke ”jag” samma betydelse som när man säger: jag är mager. Detta därför att ”jag” i förra fallet både har karaktären av något inre oåskådligt och av en given yttre verklighet, min kropp. Detta vore obegripligt om icke vid de hos organismen iakttagbara känslotillstånden också förelåge en upplevelse, vars innehåll icke lokaliseras och sålunda är något andligt. En sådan upplevelse måste vara något väsentligt vid allt vad känsla heter. Därför kan man säga, att kraften såsom något inre och andligt är given i en känsloupplevelse.

Denna förklaring vilar också på föreställningen om en klyvnad – ett gap befäst – mellan kropp och själ, mellan ande och materia.

Så ett stycke värdenihilism:

Säger jag: denna gärning är skändlig, uttryckes därmed alldeles detsamma som med ett: fy! en sådan gärning! Det vill säga, det uttryckes därmed blott en viss känsla i förbindelse med föreställningen om gärningens verklighet. (S. 101.)

Vad som är fel med detta har jag redan utrett.

Åter till lavinerna:

När vi säga: lavinen har kraft, så är det föreställningen om lavinen, som väcker kraftkänslor hos oss. Den med föreställningen om oss själva, ställda inför en sådan företeelse, förbundna känslan av intighet, svara därvid mot den med föreställningen om lavinen förbundna kraftkänslan. (S. 101.)

Men vad menas med en ”känsla av intighet”?

Om jag ställs inför en lavin, kommer min ”föreställning” om lavinen med största sannolikhet att beledsagas av en känsla av skräck: jag eller någon närstående riskerar att dö. Betraktar jag den mer på avstånd (eller läser om den, eller ser den på TV), fylls jag förmodligen av en känsla av sorg eller vemod. Men en känsla av intighet? Ja, lavinen begraver hus och människor, d.v.s. förintar dem. Men den enda känsla av just intighet man kan känna är väl en känsla av extrem sorg över att så mycket förintats; och då tas ”intighet” faktiskt, inte i bokstavlig utan i metaforisk bemärkelse.

Hägerström fortsätter:

Därför tilldela vi lavinen, icke oss själva, en kraft i detta fall, ehuruväl primärt kraftkänslan knyter sig till eget handlande. Men vidare bör observeras, att den primära kraftkänslan vid eget handlande alltid är förbunden vid det som går förut i det förlopp, som vi beteckna såsom vårt handlande, till exempel med muskelrörelsen, när vi spänna musklerna, eller med det, som vi kalla vår vilja. Det som kommer efteråt får därmed karaktären av något som följer på den utvecklade kraften. Därmed blir muskelspänningen eller viljan i vårt talesätt förbunden med kraft. Men eftersom kraften såsom given i en känsloupplevelse är något inre, oåskådligt, föranledas vi till det talesättet, att det som följer på det föregåendes kraftutveckling kommer inifrån, det vill säga, det finns redan på förhand såsom något i kraften inneslutet och bryter fram ur densamma. Man säger, att utförandet av handlingen, till exempel detta att lyfta stenen, beror av kraftutvecklingen hos musklerna eller att hela handlingen beror av en kraftutveckling, som beslutet innebär. I verkligheten kan icke något annat konstateras, än att muskelspänningen går förut och stenens upplyftande följer eller att vissa känslor och föreställningar hos den psykofysiska organismen gå förut och den yttre handlingen sker därefter. (S. 101f.)

Så om jag bestämmer mig för att gå ner på stan och sedan också gör det, kan vi bara iaktta att beslutet föregår handlingen, inte att beslutet orsakar handlingen. Och nej, jag misstolkar inte Hägerström här: ”kraft” och ”kraftutveckling” är orsaker.

Så här är det: Jag bestämmer mig för att gå ner på stan därför att jag har ärenden att uträtta – eller också gör jag det därför att jag inte vill sitta hemma och uggla (eller blogga om Hägerström) dan i ända. Så jag tar på mig ytterrocken och kliver ut i yttervärlden. M.a.o.: mitt beslut träder i kraft. Mitt beslut har beslutskraft. Inget lekande med ord kan ändra på detta. Och det råder ingen som helst tvekan om att mitt beslut här är orsak till mitt handlande. Och det är väl onödigt att nämna att detsamma gäller når jag har varit ute på stan och bestämmer mig för gå hem igen. Man kan inte sitta och uggla nere på stan hela dan heller!

Inflytandet från Hume och Kant är märkbart här, även om vi måste titta närmare på det exakta orsakssambandet.

Från Hume kommer idén att vi visserligen kan iaktta hur skeenden följer på varandra i tiden, och att detta upprepas på ett regelmässigt sätt (som t.ex. att solen går upp och natt övergår till gryning varje dygn), men att vi aldrig kan iakttaga det där orsakssambandet som sägs föreligga. Jag har bemött detta utförligt i min uppsats Hume om kausalitet och induktion, så jag behöver inte upprepa mig här. Hume menade också att vårt orsaksbegrepp grundar sig på att det ideliga upprepandet av (t.ex.) solens uppgång och nedgång gör att vi bildar oss en vana, och att vår föreställning om orsak och verkan är en vanebildning – som om vanor och vanebildning också vore orsakslösa. Hägerström talar om känslor, där Hume talar om vanor.

Och från Kant kommer den påstådda lösningen av detta dilemma: att vi visserligen inte direkt kan iaktta kausalitet, men att våra medvetanden är så funtade att vi ändå måste tillskriva händelseförloppen kausalitet. Liksom vi också måste tillskriva händelseförloppen karaktären av just förlopp, eftersom våra medvetanden är så funtade att vi måste ordna all vår erfarenhet i åskådningsformerna tid och rum. (Vilket alltså skulle innebära att det bara är i vår föreställning, inte i lavinen ”i sig”, som lavinen föregår begravandet av hus och människor, eller som mitt beslut att gå ner på stan föregår handlingen att företa en sådan promenad.)

Hur Hägerström sedan tillämpar dessa vidskepelser villfarelser insikter på våra rättighetsföreställningar kanske jag kan återkomma till, ifall det skulle behövas.


[1] Tantvännen – som får agera som min modersmålslärarinna – har strängeligen förbjudit mig att använda uttrycket ”gå på i sina ullstrumpor”. Så för att inte i onödan riskera mitt betyg avstår jag visligen härifrån.

[2] En sak jag lärt mig av Hägerström är att jag borde använda konjunktionen ”ehuruväl” lite oftare.

[3] Icke heller Ayn Rand, som i Galts tal skriver att mystikerna har

kluvit människan i två delar och satt den ena halvan emot den andra.

Icke heller Aristoteles, som betraktade själen som en egenskap hos kroppen – dess ”form” eller ”enteleki” – och såg den som oskiljbar från kroppen.

Den hägerströmska solidariteten

Axel Hägerström var starkt påverkad av Immanuel Kant, även om han tog avstånd från vissa av Kants idéer (se Det hägerströmska pliktmedvetandet). En kort uppsats som han säkerligen läst och begrundat är Synpunkter till en allmän historia i världsborgerligt syfte[1].

Kant menade att målet med vårt liv omöjligt kan vara individens fullkomning – av det enkla skälet att våra liv är alldeles för korta för att vi ens tillnärmelsevis ska hinna bli fullkomliga. Men om historien inte ska vara alldeles ändamålslös måste vi anta att slutmålet – det som ger mål och mening åt vår färd – måste vara släktets fullkomning. Detta kommer att ta åtskilliga – kanske hart när oräkneliga – generationer; men om det inte går att tänka sig ett sådant slutmål, skulle naturen, när den utrustat oss med förnuft och fri vilja, ha spelat oss ett elakt spratt. Med Kants egna ord:

Hos människan (såsom den enda förnuftiga varelsen på jorden) skulle de naturanlag, som äro beräknade för hennes förnufts bruk, först komma till fullständig utveckling hos släktet, däremot icke hos individen. En varelses förnuft är en förmåga att vidga reglerna och syftemålen för alla sina krafter långt utöver naturinstinkten och vet inte av några gränser för sina planer. Det arbetar emellertid själv icke instinktivt utan har behov av försök, övning och undervisning för att fortskrida från en klarhetsgrad till en annan. Av detta skäl skulle varje människa vara nödsakad att genomgå ett ofantligt långt liv för att lära sig, hur hon fullständigt skall tillgodogöra sig sina naturliga anlag; eller – i den händelse naturen endast tillmätt henne endast en kort frist att leva (såsom fallet verkligen år) – måste hon förfoga över en kanske oöverskådlig rad av generationer, av vilka den ena lämnar sin kultur i arv till den följande för att en gång driva sina anlag i vårt släkte till den grad av utveckling, som fullständigt motsvarar hennes avsikter. Och denna tidpunkt måste åtminstone för människans tanke stå som målet för hennes strävanden, alldenstund annars naturanlagen till största delen måste betraktas som förspillda och ändamålslösa – något som skulle upphäva alla praktiska principer och därigenom giva naturen, vars vishet annars måste tjäna som grundsats vid bedömandet av alla andra anstalter, sken av att endast med människan ha bedrivit en barnslig lek. (S. 9f.)

Att naturen har ett ändamål med oss människor är något Kant sluter sig till utifrån att naturen tycks ha ett ändamål med de lägre organismerna. Strax innan skriver han:

Ett organ, som icke skall användas, en anordning, som icke fyller sitt syfte, är en motsägelse i den teleologiska naturläran. Ty om vi avvika från denna grundsats, så hava vi icke längre en lagbunden utan en ändamålslöst lekande natur och ett tröstlöst på måfå träder i stället för förnuftets ledtråd. (S. 9.)

Och vad är det då naturen vill?

Naturen har velat, att människan skulle helt och hållet ur egen fatabur frambringa allt, som går utöver hennes djuriska tillvaro och att ingen annan lycksalighet eller fullkomlighet skulle komma henne till del än den hon i frigjordhet från instinktlivet själv förskaffat sig genom eget förnuft. […] Då hon förlänade människan förnuft och därav följande viljefrihet, så var detta redan en tydlig fingervisning om hennes avsikt med människans utrustning. […] Det förefaller emellertid icke alls ha varit av vikt för naturen, att människan hade det bra, utan att hon arbetade sig fram tillräckligt för att genom sitt uppförande göra sig förtjänt av livet och välbefinnandet. Det överraskande i saken är, att de tidigare generationerna förefalla fullgöra sitt betungande värv blott för de efterföljandes skull för att giva dessa en plattform, varifrån de kunna bygga vidare på den byggnad, som naturen har planlagt; och att likväl blott de sistkommande skola njuta lyckan att bo i byggnaden, varpå en lång rad av deras förfäder (helt visst oavsiktligt) hava arbetat utan att dock själva kunna taga del i den lycka, som de förberedde. Men hur gåtfullt detta än är, så nödvändigt är det dock tillika, om man nämligen en gång antager, att ett djursläkte skall besitta förnuft och såsom en klass av förnuftsväsen, som samt och synnerligen dö, icke dess mindre ernå en fullkomlig utveckling av sina anlag. (S. 11f.)

Och hur bär sig då naturen åt för att leda människosläktet till fullkomning? Det var inte av vikt att människan hade det bra, utan att hon måste arbeta för att göra sig förtjänt av livet och välbefinnandet. I sitt anletes svett ska hon äta sitt bröd, som det står i Bibeln. Men det är mer än så:

Medlet, som naturen betjänar sig av för att åstadkomma utvecklingen av alla sina anlag är deras inbördes antagonism i samhället, för så vitt denna dock till slut blir orsak till en lagbunden ordning av desamma. […] [Människan väntar sig överallt] att stöta på motstånd, liksom hon är sig fullt medveten att hon å sin sida är böjd för att rida spärr mot andra. Detta motstånd är det nu, som uppväcker människans alla krafter, sätter henne i stånd att övervinna sin håg för lättja och sporrad av ärelystnad, härsklystnad eller förvärvsbegär skaffa sig en rangplats bland sina medmänniskor, vilka hon icke rätt kan fördraga men vilka hon icke heller kan undvara. (S. 13f.)

Kortare uttryckt: Naturen använder sig av spliten mellan människor för att föra människosläktet till fullkomning.

Kant säger ingenting om Gud i denna uppsats utöver detta:

De naturliga drivfjädrarna härtill [d.v.s. till spliten mellan människor], källorna till okamratligheten och det genomgående motstånd, varur så mycket ont härleder sig, vilket emellertid i sin tur driver till förnyad anspänning av krafterna och därigenom till en kraftigare utveckling av naturanlagen, förråda väl således en vis skapares ordnande hand och icke en illvillig andes, som har fuskat i hans härliga verk eller av pur avund bragt det på skam. (S. 15.)

Problemet är alltså i korthet att vi människor har så svårt att hålla sams, fastän det onekligen vore bättre om vi gjorde det; vilket leder Kant till följande:

Det största problem, som naturen tvingar människosläktet att lösa, är ernåendet av ett allmänt, rätten förvaltande borgerligt samfund. [Det är] endast inom samhället […[ som naturens högsta syfte: utvecklingen av alla dess anlag, kan uppnås inom mänskligheten […] Att inträda i detta tvångstillstånd tvingar nöden den annars för oinskränkt frihet så upplagda människan.

Detta problem är tillika det svåraste och det som sist löses av människosläktet. (S. 15ff.)

Inom de enskilda nationerna är problemet till största delen löst i och med att samvaron människorna emellan regleras av lagar och rättsväsende. Men mellan nationerna är problemet fortfarande olöst. Split mellan nationer leder till krig. Det problem som återstår att lösa måste alltså vara att få också samvaron mellan folken och nationerna att regleras av lagar och en rättsordning. Nationerna och deras ledare måste till sist fås att inse att krig inte är någon bra lösning, utan att det vore bättre att få till stånd en skiljedomstol mellan nationerna i de fall konflikter uppstår. Kants slutsats:

Ett filosofiskt försök att bearbeta den allmänna världshistorien under synpunkten av en naturens plan, som har den fullkomliga borgerliga samfundsbildningen i människosläktet till mål, måste betraktas som möjligt och rentav som gagneligt för detta naturens syfte. (S. 27.)

Och i en senare uppsats i Avhandlingar om fred och rätt, ”Om förhållandet mellan teori och praktik i folkrätten”, sammanfattar Kant (kort och koncist, om än i en lång och omständlig mening):

Liksom våldsövergrepp från alla sidor och därav följande nöd slutligen måste bringa ett folk därhän att besluta sig för att underkasta sig det tvång, som förnuftet själv föreskriver det såsom medel, nämligen den offentliga lagen, och inträda i en statsborgerlig författning: så måste också den nöd, som följer av de ständiga krigen, i vilka stater i sin tur söka rikta sig på varandras bekostnad eller underkuva varandra, slutligen bringa dem därhän, även mot deras vilja, att antingen inträda i en världsborgerlig författning; eller också, om ett sådant tillstånd av allmän fred (såsom väl också understundom varit fallet med statskolosser) ur en annan synpunkt innebär en ännu större fara för friheten, i det den medför den förskräckligaste despotism, så måste denna nöd ändock tvinga dem till ett tillstånd, som visserligen icke utgör ett världsborgerligt samfund under ett överhuvud men likväl ett rättstillstånd i form av en federation enligt en gemensamt avtalad folkrätt. (S. 191f.)

$ $ $

Vad har nu allt detta med Axel Hägerström att göra?

Hägerström skriver också om hur idéer formar historiens lopp – och om hur idéerna i sin tur omformas av de historiska skeendena. Han skriver också om spliten mellan människor, även om han mest skriver om spliten mellan olika samhällsklasser. Och han betraktar idéerna om naturliga rättigheter som en vidskepelse som har haft sin betydelse men som nu har spelat ut sin roll. Det var där jag lämnade honom i min förra bloggpost. Så vad vill han sätta i deras ställe?

Endast där den samhälleliga  verksamheten sker inom klasskillnadens ram […] behövs verkligen idéerna i fråga, för att icke allt skall sprängas sönder. Endast under sådana förhållanden behöva lagarna beklädas med en öppen eller fördold gudomlig helgd. Men tänka vi oss ett samhälle, där den vida övervägande massan av befolkningen känner sig solidariskt intresserad för samhällsordningens bestånd, måste alla sådana skyddsmakter vara överflödiga. (S. 95f i Socialfilosofiska uppsatser.)

Solidaritet är alltså det högsta samhälleliga värdet för Hägerström (även om han själv, i enlighet med värdenihilismen, knappast skulle använda ordet ”värde”). Har jag sagt eller antytt att Hägerström skulle vara socialdemokrat?

Därmed är också uppgiften klar för alla socialt intresserade, som genomskåda det fortgående förfallet av samhällskittande rättsföreställningar. Endast på ett sätt kan faran av, att skutan med förlorat roder sätter på grund, förebyggas, och det är, att var och en i sin stad gör allt för att inskränka klasskillnaden eller för att åstadkomma ett sådant sakernas tillstånd, att icke ett betydande antal samhällsmedlemmar känna sig som en blott piedestal för de övriga. (S. 96.)

Och sedan blir Hägerström riktigt lyrisk:

”Stilla, omärkligt vrider sig världens hjul”, har en stor tänkare sagt.[2] Stilla, omärkligt upplöser sig i folkdjupen en nedärvd föreställningsvärld, som i årtusenden varit ett värn för en lugnt fortskridande samhällsverksamhet. Bildningens representanter bära framför andra ansvaret för framtiden. Därför böra [sic] de ock vaket iakttaga vad klockan slagit för att icke överraskas. Det gäller att i tid ersätta det gamla samhällskittet med ett nytt av solidare konsistens.

Så följer det sista stycket, och det påminner verkligen om Kant:

Därmed lyfta vi också vårt eget liv upp på ett högre plan genom att insätta det såsom led i släktets ändlösa strävan mot lycka och kultur. Vi förvärva så en djupare tillfredsställelse, än all isolerad jakt efter egen lycka kan skänka.

Om jag nu får avbryta Hägerström, så säger han ju här att vi blir lyckligare av att eftersträva släktets lycka än att eftersträva vår egen. Jag måste dock betrakta detta som nonsens – eller som en förväxling av orsak och verkan. Det är klart att min lycka inte står i motsättning till andras, eller till människosläktets, lycka. Och andra blir säkert också lyckligare av att jag är lycklig! Detta må vara en sanning med moderation, eftersom somliga säkert vill mig illa. Men på det hela taget gör den enskildes lycka också att ”samhället” eller det samlade människosläktet blir lyckligare.

Religionen och därmed besläktade föreställningar ha alltid för den enskilde haft den betydelsen, att han kommit att se sig själv i ett större sammanhang. Därmed har livet fått ett rikare innehåll och större lyckomöjligheter.

Ja, om man då bortser från all split religionen sått, alla religionskrig och alla förföljelser av religiöst oliktänkande.

Men vi behöva inga vidskepliga föreställningar för att foga våra strävanden in i ett större helt. Vi behöva blott leva oss in i vårt släktes djupaste syften för att skänka oss själva en uppgift, som höjer oss över den tyngsta av alla känslor, känslan av livets tomhet.

Ja, det är ju vad Kant säger också: att släktet har ett djupare syfte än vad någon enskild person kan ha (och att individen därför bör underordna sig släktet och eftersträva dess lycka hellre än sin egen). Men vad är detta att släktet skulle ha ett syfte (eller att naturen skulle ha ett syfte med vårt släkte) annat än – vidskepelse? Och varför skulle vi behöva just den vidskepelsen, nu när alla tidigare vidskepelser tagits ifrån oss? Talar Hägerström för oss alla, när han säger att den ”höjer oss över den tyngsta av alla känslor, känslan av livets tomhet”?

$ $ $

Finns det något i allt detta som vi kan ta till oss, även om vi inte accepterar Kants eller Hägerströms filosofi? Ja, en sak: att all förändring till det bättre kommer att ta tidlång tid. Qua objektivister – eller qua frihetsvänner i största allmänhet – eftersträvar vi ett laissez-faire-samhälle. Men det kommer att ta åtskilliga generationer innan vi når dithän. Tidens och historiens hjul vrider sig stilla och omärkligt. Idéer styr historiens lopp – men de kan också omformas, ibland förvanskas, av det historiska skeendet – och de måste hursomhelst ibland omprövas och modifieras av det historiska skeende där man försöker tillämpa dem (inte så att de överges, förstås, utan så att de blir bättre formulerade).

Det finns, kort sagt, ingen genväg förbi historien.


[1] På svenska i samlingsvolymen Avhandlingar om fred och rätt, i översättning och med inledning av Alf Nyman, Stockholm: Bonnier, 1915. – På nätet finns både det tyska originalet och en fullständig översättning till engelska. – Jag tagit upp dessa avhandlingar (med utförliga citat) i två tidigare uppsatser.

[2] Tyvärr har jag icke lyckats utröna vilken stor tänkare som sagt detta,

Är naturrätten en vidskepelse?

Ja, det menade i varje fall Axel Hägerström, i uppsatsen ”Om sociala vidskepligheter” i Socialfilosofiska uppsatser. Men först några förberedande anmärkningar:

Objektivismens rättighetsteori kallas naturrättslig, eftersom den grundar sig på människans natur som människa:

Källan till människans rättigheter är inte gudomlig lag eller kongressens lag, utan identitetslagen. A är A – och människan är människa. Rättigheter är existensvillkor som fordras av människonaturen för hennes rätta överlevnad[1]. Om människan ska leva på jorden, är det rätt för henne att använda sitt intellekt, det är rätt att handla efter sitt eget fria omdöme, det är rätt att arbeta för sina värden och att behålla produkten av sitt arbete. Om hennes syfte är att leva på jorden, har hon rätt att leva som en rationell varelse: naturen förbjuder henne det irrationella. Varje grupp, varje gäng, varje nation som försöker förneka människans rättigheter har fel, vilket betyder: är ont, vilket betyder: är mot livet. (Galts tal.)

Men ordet ”naturrätt” kan leda tanken fel här (och skulle säkert leda Axel Hägerströms tanke fel, ifall han läste detta). Även om det inte är Gud eller riksdagen som gett oss våra rättigheter, kan man få för sig att evolutionen har gett oss dem, på samma sätt som evolutionen har gett oss den gen eller de gener som givit oss tankeförmåga, fri vilja och allt annat som skiljer oss från andra djur. Craig Biddle har tagit upp detta i sin uppsats Ayn Rand’s Theory of Rights: The Moral Foundation of a Free Society (The Objective Standard, Vol. 6, No 3, hösten 2011).

Och i den amerikanska självständighetsförklaringen står det

… att [människorna] av sin Skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa.

Men om det är vår Skapare som gett oss våra rättigheter, betyder det ju att rättigheterna är gudagivna, och då är ju våra rättigheter inte naturliga utan övernaturliga.

Det är detta – att rättigheterna är gudagivna – som Hägerström tar fasta på. Han inleder med en genomgång av rättighetsbegreppets – och liknande begrepps – historia. Ett liknande begrepp är ”suveränitet”: monarkerna regerade i äldre tider ”med Guds nåde”. När sedan konungarnas suveränitet fick ge vika för folksuveräniteten, stannade suveränitetens påstått gudomliga ursprung kvar i det ”allmänna medvetandet”: det var nu inte längre kungen utan folket (via sina representanter) som regerade med Guds nåde. Och eftersom idén om ”folksuveränitet” är nära förknippad med idén om individens rättigheter, blev det till att individens rättigheter också var gudagivna.

Individens oförytterliga (okränkbara, ovillkorliga) rättigheter är som bekant rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka. Alla dessa rättigheter är enligt Hägerström vidskepelser. Jag börjar med den sista rättigheten:

[Till den personliga värdigheten hör också] rätten till lycka. Därför måste den till samma värdighet hörande rätten till jämlikhet bliva ej blott en rätt till formell likhet inför lag, utan även rätt till samma grad av lycka som var och en annan. Att därmed den ekonomiska rörelsefriheten liksom även rätten till arbetsproduktens fulla värde skulle skjutas undan, var av sig självt klart. (S. 90.)

Nu står det ju inte i den amerikanska självständighetsförklaringen (och inte heller i Ayn Rands skrifter) ett ord om någon ”rätt till lycka”. Det står att vi har rätt att sträva efter lycka. Det finns här på jorden ingen garanti för att vi verkligen ska bli lyckliga, men innebörden av rättigheten är att ingen – ingen person och ingen myndighet – ska få hindra oss att eftersträva lyckan. Och idén att någon person, eller någon myndighet, skulle kunna skänka oss lycka, är direkt befängd. Ännu befängdare är det att staten eller samhället skulle kunna fördela lyckan mellan oss. Och att en intelligent person som Hägerström skulle missa denna väsentliga distinktion är faktiskt tämligen obegripligt.

Så till rätten till liv:

Till de proklamerade människorättigheterna hörde även rätten till livet. Det synes ju också, som om denna rätt först och främst skulle höra till den personliga värdigheten. Emellertid gällde det härvid, i överensstämmelse med det starka betonandet av den ekonomiska rörelsefriheten, blott att livet icke fick kränkas genom yttre angrepp. Däremot var det icke åtminstone närmast fråga om rätten till en dräglig existens. En sådan rätt måste av sig själv föra med sig allehanda inskränkningar i den ekonomiska rörelsefriheten. Detta genom därmed följande plikter att försörja de arbetsodugliga och att bereda alla det arbete, vartill de ägde förmåga. Även måste sådant draga med sig skyldighet från statens sida att tillse, att arbetslönerna hölles uppe på en viss höjd, allt ledande till inskränkningar i den ekonomiska rörelsefriheten. Till och med rätten till den egna arbetsproduktens fulla värde måste inskränkas, särskilt genom skyldigheten att sörja även för arbetsodugliga. (S. 89.)

Så rätten till liv – alltså rätten till det egna livet – förvänds till ansvar för alla andras liv och till en skyldighet att upprätthålla andras liv, att sörja för deras försörjning.

Som alltid är Ayn Rand det ”välgörande korrektivet” till Hägerström:

En ”rättighet” är en moralprincip som definierar och sanktionerar en människas handlingsfrihet i ett so­cialt sammanhang. Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är dess konsekvenser eller korollarier): en människas rätt till sitt eget liv. Livet är en process av självuppehållande och självalstrat handlande; rätten till liv betyder rätten att ägna sig åt självuppehållande och självalstrat handlande – vilket betyder: friheten att ut­föra alla de handlingar som fordras av ett förnuftsväsens natur för att han ska kunna upprätthålla, främja, för­verkliga och njuta av sitt eget liv. (Detta är innebörden av rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.)

Begreppet ”rättighet” är endast tillämpligt på handling – närmare bestämt, på handlingsfrihet. Det be­tyder frihet från fysiskt våld, tvång eller inblandning av andra människor. (”Människans rättigheter” i Själviskhetens dygd; ingår också i Kapitalismen: det okända idealet.)

Kortare uttryckt: alla våra rättigheter är rättigheter till handling – inte en rätt att försörjas av andra eller av staten. Men etatister och kollektivister (och dit hör uppenbarligen Hägerström) vänder alla våra rättigheter till deras raka motsats.

Hägerström fortsätter i samma kollektivistiska ullstrumpor:

Men hade blott en gång idén om den personliga värdigheten brutit sig väg, kunde man icke stanna vid den blott negativa respekten för livet. Man fördes omedelbart till idén om vars och ens rätt att kräva de nödvändiga betingelserna för en livskraftig existens. Därmed måste då ock rörelsefrihetens rätt på det ekonomiska området liksom även rätten till arbetsproduktens fulla värde antastas, (S. 89.)

Det här var förstås bara en upprepning av föregående. Men jag betraktar det som ett oskick att kalla våra rättigheter ”negativa”. Rätten att leva, att handla efter eget omdöme, att behålla produkten av sitt arbete och att sträva efter den egna lyckan är ju i hög grad positiva rättigheter. Det enda ”negativa” skulle vara att andra förbjuds att kränka dessa rättigheter. Men det är i så fall bara en lek med orden ”positiv” och ”negativ”.

Så hur är det då med äganderätten?

Vi erinra oss, att i förbindelse med egendomsrätten avtals-, handels-, yrkes- och arbetsfrihet, överhuvud ekonomisk rörelsefrihet hörde till de eviga rättigheterna. Se nu emellertid på konsekvenserna av en sådan rättsidé. De besittande klasserna ha i sitt våld produktionsmedlen. De fattiga ha intet annat än sina arbetskrafter. De måste då för att kunna leva ingå avtal med samhällsrikedomens innehavare om att ställa sin arbetskraft till förfogande mot viss lön. De besittande önska emellertid naturligt nog att draga vinst av sin företrädesställning och förbehålla sig därför en del av arbetsproduktens värde, som blir kapitalvinst och markränta. Så ha vi då den ”arbetslösa inkomsten” rättfärdigad ur den med den personliga värdigheten sammanhängande egendomsrätten och den ekonomiska rörelsefriheten. (S. 88.)

Det här är förstås rena rama marxismen![2] Och efter det att jag översatt George Reismans epokgörande uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin (och den kortare sammanfattningen Vederläggning av Smith och Marx) är det närmast genant att behöva ta upp och bemöta detta.

Utan att citera vartenda ord Reisman skriver kan jag väl ändå invända mot idén att kapitalisterna skulle åtnjuta ”arbetsfri inkomst”. Tankearbete räknas alltså inte! Planering räknas alltså inte!

Och vad menas med att de ”besittande klasserna” har produktionsmedlen i sitt våld? Hur kom dessa produktionsmedel till? Den förste bonde som bryter åker och odlar säd skapar ett nytt produktionsmedel; likaså den förste smed som öppnar en smedja eller den förste skräddare som öppnar ett skrädderi. De har otvivelaktigt dessa produktionsmedel i sin besittning. Detsamma gäller i moderna, avancerade ekonomier, där t.ex. Rockefeller skapar oljeraffinaderier, Ford bilfabriker, Bill Gates och Steve Jobs dataföretag, o.s.v. Som skapare av dessa produktionsmedel kommer de också i besittning av dem; och de kan bestämma vem eller vilka som ska ta över besittningen efter deras frånfälle. Var finns våldet i allt detta? Frasen ”i sitt våld” är bara tillämplig när produktionsmedlen stjäls av rövare, eller när staten med våld, eller hot om våld, tar över besittningen, d.v.s. konfiskerar produktionsmedlen.

Och för att än en gång citera det välgörande korrektivet:

När du arbetar i en modern fabrik, får du inte bara betalt för ditt arbete utan för den produktiva genialitet som har gjort denna fabrik möjlig: för det arbete som utförts av den industriman som byggt den, för det arbete som utförts av den investerare som sparat pengar och riskerat dem på det oprövade och nya, för den ingenjörs arbete som konstruerat de maskiner vilkas spakar du hanterar, för den uppfinnares arbete som skapat den produkt som du tillbringar din tid med att tillverka, för den vetenskapsmans arbete som upptäckt de lagar som möjliggör tillverkningen av denna produkt, för den filosofs arbete som lärde människorna hur man tänker och som du tillbringar din tid med att fördöma.[3] (Galts tal.)

Och hur blir det med friheten då?

Med frihet förstods såväl något negativt som positivt. Negativt innebar den, att ingen myndig person i och för sig var rättmätigt underkastad någon annan. All subordinationsplikt kan begrundas blott i frivillig överenskommelse. Vidare hörde därtill, att statsmakten icke var befogad till några andra frihetsinskränkningar än sådana, som fordrades för skyddet av andras rätt. Ej heller kunde statsmakten överhuvud företaga något gentemot den enskilde utan att därtill ha bemyndigat sig själv genom allmän lag. Positivt innefattade friheten rättigheter, som stodo i nära förbindelse med äganderätten: avtalsrätt, rätt till fri handel, yrkesutövning och arbete, dessutom yttrandefrihet inom vissa av hänsynen till det allmänna bestämda skrankor, och religionsfrihet. (S. 84.)

Inget fel med det.

Jämlikheten särskilt innebar, att alla företrädesrättigheter för stånd och klasser skulle bortfalla, att alla skulle vara lika inför lagen och äga rätt att likmätigt komma i fråga vid alla sociala distinktioner. (S. 84f.)

Inget fel med det heller – så länge jämlikhet ses som likhet inför lagen och avsaknad av särskilda privilegier (”företrädesrättigheter”) för vissa grupper. Men när jämlikhet ses som att all rikedom – och, till råga på allt all lycka – ska fördelas helt lika, ja, då blir förstås jämlikheten frihetens värsta fiende.

$ $ $

Hägerströms sätt att resonera företer stora likheter med den marxistiska idén om ”bas” och ”överbyggnad”; han talar mycket om hur olika intressen (olika samhällsklassers intressen) s.a.s. förmäler sig med idéerna om suveränitet och naturrätt.

Att enväldiga monarker har ett intresse av föreställningen om ett kungarike ”av Guds nåde” faller av sig självt. Men detsamma gäller alltså, enligt Hägerström, om sekulariserade varianter och om föreställningen om ”naturliga” rättigheter.

Direkt efter styckena om frihet och jämlikhet följer detta:

Innan vi gå vidare bör den här föreliggande idévärlden ses i sitt historiska sammanhang. (S. 85.)

Och Hägerström följer sedan rättighetsidéns historia bakåt, via Locke, Grotius och Pufendorf, medeltiden och urkristendomen, tillbaka till Cicero och stoicismen, och dessförinnan antikens sofister:

Men stoicismens naturrätt leder i sin ordning tillbaka till den grekiska sofistikens hävdande av natur gentemot social sed. (S. 85.)

Och därefter tillbaka till senare tid:

Till frändskapen med idén om den personliga, på gudomlig natur grundade värdigheten komma vi, även om vi taga i betraktande den tidsströmning, vartill idéerna i fråga hörde. Härutinnan är att observera den allmänna intellektuella resningen under 1600- och 1700-talen mot alla under medeltiden heligförklarade sociala institutioner och makter – mot feodalism, självhärskardöme, kyrkomakt och så vidare. Allt sådant avklädes skoningslöst sin gudomliga värdighet.

Därav följde emellertid ingalunda för den tidens tänkande, att ingenting var heligt. I det alla gamla samhällsinstitutioner berövades sin gudomliga härstamning, flyttades tyngdpunkten över till individerna, som i stället för gudar voro dessa institutioners mer eller mindre insiktslösa eller illvilliga upphovsmän. Vad var då naturligare än att all den vördnad, varmed man sett upp till de sociala auktoriteterna, flyttades över på individen själv? Därvid dock väl att märka: icke på den av samhället korrumperade, utan på den oförfalskade, naturliga individen. […]

Alltnog: den naturlige individen fick över sig samma gudomliga sakrosankthet, varmed under medeltiden de sociala auktoriteterna varit beklädda. […] [Det gudomliga] hade nu blott flyttat in sina bopålar in i den enskildes personlighet. Därmed framträder tydligt nog bandet mellan medeltidens auktoritetsförgudning och 1700-talets individualism. (S. 86.)

Med andra – och färre – ord: individualism innebär att individen har gudomliggjorts. Och har alltså inte blivit mindre vidskepliga än vi var under medeltiden; vidskepelsen har bara tagit en annan form!

Hägerström fortsätter i samma ullstrumpor:

Vi kunna nu också genom direkt analys av de ifrågavarande naturrättsidéerna i dem upptäcka föreställningar om personens i hans övernaturliga väsen grundade värdighet. Personen, heter det, har i sig själv vissa rättigheter, som hos andra motsvaras av plikten att respektera dem. […] Värdet av respekten är bestämt direkt ur den berättigade personen själv. Det vill säga: denne anses i sig själv äga värde. […] Men däri ligger alltid något övernaturligt. Endast det som är upphöjt över naturlivets skrankor, kan äga självständigt värde, kan vara absolut norm för våra värden.

Vad är det fråga om här egentligen? Personen är till sitt väsen, som det heter, gudomlig. Den antropomorfe guden har upphört att vara särskilt nådig mot medeltida auktoriteter och har utan hänsyn till rangrullan slagit sig ned hos alla enskilda. Riktigheten av det här framställda antagandet bekräftar sig därav att de två oförnekligt skarpsinnigaste bland naturrättsfilosoferna, Rousseau och Kant, hänskjuta de proklamerade rättigheterna på människans värdighet såsom ett osinnligt väsen. (S. 87.)

Jamen så bra att vi får veta att Rousseau och Kant var så mycket skarpsinnigare än Locke och Jefferson och, för den delen, Ayn Rand.

Sarkasmer åsido upprepar ju Hägerström bara samma sak: våra rättigheter är av gudomligt ursprung, alltså är de vidskepelser.

Längre fram i texten:

Gå vi nu över till vår tid, så är ingalunda idén om den personliga värdigheten avsomnad. Det är ju också lätt nog att skönja, hurusom dess olika, sinsemellan stridiga faser av olika läger förfäktas. Egendomsrätten, förvärvs-, avtals- och arbetsfriheten såsom eviga människorättigheter […] hävdas numera med den största intensitet av kapitalets förkämpar. Till och med Englands ädla lorder ha en viss passion för de fordom-revolutionära idéerna. (S. 91.)

Emellertid, vad som här särskilt är att observera är att den personliga värdigheten som ligger till grund för idéerna om människorättigheterna, är en veckrik mantel. I den kan såväl storbourgeoisien som proletariatet, såväl en Rockefeller som en Marat skruda sina sociala idéer. Sedan en gång ”homo sapiens” har fått gudavärdighet, så öppnar sig ett rikt fält av möjligheter. Å ena sidan blir ekonomisk rörelsefrihet och därmed förbunden egendomsrätt en naturlig rätt. Ty skulle det icke vara att antasta själva gudomligheten i människan att beröva hennes självbestämning? Men huru skulle hon på det materiella området kunna utöva sin självbestämning, om hon icke kunde få räkna något som sitt och om hon icke finge genom eget arbete, fria avtal med andra och så vidare förvärva sin besittning? Å andra sidan: huru skulle de alla kunna äga en gudomlig värdighet, om den ene finge sättas tillbaka för den andre, om de icke alla finge del av lika lycka? Detta åter för i sina konsekvenser till privategendomens och frihetens bortfallande. (S. 92f.)

Vilket vill säga så mycket som att, om våra rättigheter är gudagivna och beror på att vi alla är gudomliga, kan det leda till vilken som helst av två slutsatser: att vi har absolut rätt till frihet och egendom – eller att vi inte har någon sådan rätt alls.

Men så kommer intressena in:

Fråga vi nu vad som under dessa omständigheter blir bestämmande för den rättsidé, som i särskilda fall härledes ur den personliga värdigheten, så giver sig svaret av sig självt. Det är tradition och intressen i broderlig förening. Genom tradition befäster sig den vidskepliga föreställningen, genom de skiftande intressena erhåller den sin skiljaktiga utformning i olika fall.

Vem ser icke huru bakom de idéer, som proklamerades i deklarationerna av människorättigheterna, låg bourgeoisiens intresse att frigöra sig från feodalismens och skråväsendets tvångströjor? Detta klassintresse var här tillika ett allmänt socialt, emedan hela den samhälleliga produktionen var i behov av större rörelsefrihet. I omedelbar förknippning därmed befann sig ett kulturellt strävande mot tankefrihet. (S. 93.)

Att människorna blir befriade från en och annan social tvångströja kan väl aldrig vara fel, oavsett vilka snäva klassintressen som till att börja gagnas av det? Det är inte bara bourgeoisien som mår väl av ökad frihet; proletariatet gör det också; och jag skulle tro att filosofiprofessorerna också gör det. Men det är kanske just detta Hägerström menar med att det fanns ett ”allmänt socialt […] behov av större rörelsefrihet”. Men han ser det alltså inte ur individens utan ur samhällets synvinkel.

Jag behöver icke alls särskilt utreda, vad för intressen ligga under de besittande klassernas hävdande i vår tid av franska revolutionens idéer. Vem ser icke vidare småborgaresynpunkterna i en Robespierres och Saint-Justs samhälleliga idéer? Vem ser icke den förbindelse av rena klassintressen […] som ligger bakom den moderna arbetarrörelsens hävdande av den reella jämlikhetens rätt? (S. 93.)

Parentetiskt är värt att notera att Hägerström, inte bara här utan genomgående, hänvisar till den franska revolutionen 1789 och nämner den amerikanska revolutionen 1776 mer i förbigående. Kanske det beror på att han såg Rousseau som en så mycket skarpsinnigare naturrättsteoretiker än Locke och Jefferson?

Så till Hägerströms version av marxismens ”bas” och ”överbyggnad”:

Den personliga värdighetens rättsidé är liksom alla idéer om en inre rätt endast en duk, som mänskliga intressen spänner över sig och som bildar sig efter dessa som kläderna efter kroppen. Så tänjbar är den, att även mordlusten själv kan dölja sitt ansikte därunder.

Det var efter min mening ett ur vissa synpunkter riktigt grepp på saken, då Marx betraktade rättsidéerna som en överbyggnad på ekonomin. Men riktigare är det att säga, att de äro en överbyggnad på våra intressen, av vilken art dessa än må bara. (S. 93f.)

Alla dessa idéer om personlig värdighet och om rättigheter har enligt Hägerström haft både positiva och negativa konsekvenser; det negativa är förstås att ”även mordlusten kan dölja sitt ansikte därunder”. Men de positiva konsekvenserna överväger:

Nu är det emellertid tydligt, att även de här behandlade idéerna haft sin sociala funktion att utföra. De måste på något sätt varit nyttiga för samhället i det hela. Annars skulle de efter den allmänna lagen om, att endast det för samhällets bestånd nyttiga består i kampen för tillvaron, snart ha förlorat all betydelse. Denna deras sociala funktion är nu också lätt skönjbar. Idéer om den bestående maktens inre rättmätighet ha givit en viss stadga åt förhandenvarande maktförhållanden och därmed skyddat det hela för en skadlig beständig gungning. Å andra sidan ha slika idéer om lagarnas helgd ej kunnat till samhällets skada petrificera de bestående maktförhållandena. De ha nämligen kompletterats av nedifrån framväxande ”rättfärdighetskrav”, i vilka för den allmänna samhällsverksamheten nyttiga intressen taga form. Genom förbindelsen av idéer om lagarnas helgd och ”rättfärdighetskrav” har det livskraftiga samhället kunnat på relativt lugnt sätt reformera sig självt. (S. 95.)

Så länge man accepterar premissen att samhället har någon sorts primat eller företräde framför de individer det är uppbyggt av – så länge ligger det förstås mycket i det här. Samhället har bestått och utvecklats relativt lugnt.

Men på detta sätt synes det som om samhället genom försvagandet av idéerna om en inre rätt måste i väsentlig grad förlora i självbevarelsekraft. Frågan blir då den, om icke det förlorade samhällskittet skall kunna göras överflödigt. Därvid är att observera, att de vidskepliga rättsidéernas nytta är beroende av en viss egendomlighet hos samhällsförhållandena själva. Endast där den samhälleliga verksamheten sker inom klasskillnadens ram, där en betydande mängd av medborgare känna sig mer eller mindre som blotta verktyg för återstoden, behövs verkligen idéerna i fråga, för att icke allt skall sprängas sönder. Endast under sådana förhållanden behöva lagarna beklädas med en öppen eller fördold gudomlig helgd. (S. 95f.)

Därmed är vi inne på Hägerströms egen (socialistiska eller snarare socialdemokratiska eller ”reformistiska”) samhällssyn. Den tänker jag ta upp separat senare, bara för att bloggposterna inte ska bli för långa.

Kort sammanfattning

Så länge som våra rättigheter betraktas som på något sätt gudagivna, så länge är det också omöjligt att värja oss mot Hägerströms kritik; så länge måste vi faktiskt betrakta dem som vidskepelser. Och det är därför, om inte annat, som Ayn Rands rättighetsteori utgör ett välgörande korrektiv.

Och vad ekonomin anbelangar utgör Ludwig von Mises och George Reisman (och deras föregångare inom den “österrikiska” skolan) de välgörande korrektiven.


[1] ”for her proper survival” i originalet. Ordet ”proper” är svåröversatt här; om man skriver ”på lämpligt (eller passande eller tillbörligt) sätt” eller ”i egentlig mening”, så måste man ju fråga sig vad som är ett olämpligt (opassande, otillbörligt) sätt att överleva, eller vad som menas med att överleva på ett oegentligt sätt. Men vad Ayn Rand själv menade framgår av följande:

Vad som fordras för människans överlevnad qua människa […] be­tyder inte överlevnad för stunden eller blott och bart fysisk överlevnad. Det betyder inte ett själlöst odjurs över­levnad för stunden i väntan på att få skallen krossad av ett annat odjur. Det betyder inte en kravlande mus­kelmassas fysiska överlevnad för stunden, en muskelmassa som är villig att acceptera vilka villkor som helst, lyda vilken bandit som helst och ge upp vilka värden som helst för något som kallas ”överlevnad till varje pris”, en överlevnad som kanske varar en vecka eller ett år, eller kanske inte. ”Människans överlevnad qua människa” betyder de villkor, metoder, betingelser och mål som fordras för en förnuftsvarelses överlevnad under hela dess livstid – i alla de aspekter av tillvaron som är öppna för dess val. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd.)

Detta är alltså det rätta (lämpliga, passande, tillbörliga eller rentav egentliga) sättet för människan att leva och överleva här på jorden.

[2] Hägerström var marxist, om än med vissa reservationer. Jag saxar ur artikeln om Hägerström i Svenskt biografiskt lexikon:

Under 1900-talets första decennier ägnade H också ett livligt intresse åt tidens sociala strider och åt socialismen. 1909 utgav han sin mot vissa idéer i marxismen kritiska Social teleologi i marxismen. Ehuru H väl inte vid någon tidpunkt var marxist, tog han starka intryck av Marx tankar om klasskampen, om kapital och arbete och om ideologierna som uttryck för bakomliggande djupare krafter (enligt H ”intressen”). Slutorden i De socialistiska idéernas historia tycks skrivna av en åtminstone just då — 1908—09 — övertygad socialist: de socialistiska idéerna ”driva så att säga in kilen i klassamhället, sätta massorna i rörelse och göra genom de klasstrider, som de bringa till utbrott, samhällets revor uppenbara, varmed också deras läkande genom en högre samhällsorganisation blir en nödvändighet”.

SBL säger alltså att han inte var marxist, men visst är det här marxism med vissa reservationer?

[3] Avser förstås en helt annan filosof än Hägerström, även om Hägerström hade läst honom; han skrev sin doktorsavhandling om just honom.

Det hägerströmska pliktmedvetandet

Då är vi alltså inne på vad för sorts pliktmedvetande Hägerström avvisar och vilken sort han accepterar.

Hägerström börjar med en grammatisk iakttagelse: Om jag säger ”måtte han bli frisk!”, så påstår jag ingenting: jag uttrycker en önskan. Och det är meningslöst att säga att denna önskan är sann eller falsk. Om jag emellertid i stället säger: ”jag önskar att han bleve frisk”, då påstår jag verkligen något, och utsagan är sann (om jag verkligen önskar det) eller falsk (om jag i själva önskar att han ska bli sjuk eller rentav att han dör).

Institutionen för grammatik och språkvård vid härvarande privatuniversitet har inget att invända mot detta. Men Hägerström vore inte Hägerström, om han inte fortsatte så här:

Men observera nu, att detta: ”måtte han bli frisk” kan ersättas av en sats som formellt har karaktären av en utsaga, till exempel den: ”det vore gott om han bleve frisk”. Denna sats ger likaväl som den formella önskesatsen direkt uttryck åt en önskan. Därför kan endast till skenet efterfrågas, om uttalandet är sant eller falskt. Skenet beror då därav, att det omedelbara önskeuttrycket i detta fall så lätt glider över i ett påstående, att det vore objektivt värdefullt, om han bleve frisk. (S. 59.)

Men vaddå? Önskan att någon måtte bli frisk bottnar rimligen i insikten att hälsa är bättre en sjukdom och att sjukdom stundom kan leda till döden. Men Hägerström vore inte Hägerström, om han inte sade att denna insikt i själva verket vore ett önsketänkande (”ack, att vi alla förbleve friska!”). Lingvistiska institutionen vid härvarande privatuniversitet remitterar detta till filosofiska institutionen (och skulle remittera det till medicinska fakulteten, om det funnes någon sådan[1]).

En annan sorts uttryck som inte är påståenden är befallningar. T.ex. ”Givakt!”, ”Gå och lägg dig!” eller ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Men lika lite som med önskningar kan man ju säger att befallningar är sanna eller falska. Befallningar är något man antingen lyder eller trotsar. Formuleringar som ”jag har befallt att hela världen ska skattskrivas” (eller vad befallningen nu kan ha gått ut på) eller ”Gud har befallt mig, Abraham, att offra min son”, etc., kan förstås vara sanna eller falska; men själva befallningen är inget annat än just en befallning. Grammatiskt har befallningar formen av imperativ, och ett ”du skall” kan lätt ersättas med ett imperativ (”Ha inga gudar jämte mig!”)

Så varför lyder man befallningar! Rimligen därför att man kan råka illa ut om man låter bli. Ställer man sig inte i givakt kan man räkna med repressalier (som att hamna i kurran). Går man inte och lägger sig när man blir tillsagd kan man bli ovän med sina föräldrar och kanske inte får lördagsgodis eller får veckopengen indragen. Har man andra gudar än Gud ådrar man sig Guds vrede. Etcetera. Ni kan lätt hitta på egna exempel.[2]

Bakom alla befallningar måste finnas någon auktoritet med makt att belöna lydnad och (framför allt) bestraffa olydnad: i mina exempel befälets auktoritet på kaserngården, föräldraauktoriteten, Guds auktoritet.

Plikter är befallningar, och det är därför de kallas imperativ. Därmed över till Kant:

Den, som djupast inträngt i analysen av […] plikter, Kant, betraktar ju också desamma som givna i vad han kallar ett kategoriskt imperativ. (S. 61.)

[Kant betraktar] plikten som grundad i ett kategoriskt imperativ – en verklig befallning. Denna skall visserligen icke utgå från en yttre person, men en övernaturlig vilja i oss själva giver den. En sådan sats innebär, att pliktmedvetandet ej blott skulle vara en förnimmelse av detta: jag bör, respektive: jag får icke, vid tanken på ett visst handlande, utan även given av en befallande person, om också icke en för sinnena given. […]

Men det tillhör i varje fall det moderna kultiverade [alltså icke det omoderna okultiverade] föreställningssättet, att till och med en befallande gud har sin moraliska auktoritet eller kraften att skapa en plikt att lyda hans bud eller ett böra, som gör sig gällande gentemot varje annat, endast därmed att han befaller just det rätta, det vill säga det handlande, vid vilket vi vid tanken därpå direkt erfara det imperativiska tecknet[3]. Det är nu också från en sida sett Kants mening, att den befallande övernaturliga viljan i oss förpliktar blott genom att bjuda det, som i sig självt är rätt. Men därmed är sagt, att i det moderna kultiverade [till skillnad från det omoderna okultiverade] pliktmedvetandet verkar oförmedlat den blotta förnimmelsen av ett dominerande imperativiskt tecken. Därmed följer också, att föreställningen om en befallande person vid det nämnda medvetandet icke kan ha någon annan betydelse än den att förstärka tecknets egen makt genom för densamma främmande motiver[4]. (S. 64f.)

Ja, det här var väl glasklart?

Såvitt den övernaturliga vilja, vars befallningar vi i pliktmedvetandet skulle erfara, har hela sin kraft i att hos befallningsmottagaren verka föreställningen om ett övernaturligt böra blott såsom bjudande det rätta, kan det förstärkande motivet endast vara fruktan för övermakten och dess straff vid avvikelse. Det må så vara, att Kant också framställer den föreliggande viljan och därmed också den mänskliga viljans överensstämmelse därmed som det absolut goda. Detta skulle då vara det förstärkande motivet. Men såtillvida skulle den icke framträda som befallande. Den skulle endast bestämma betingelser för njutandet av detta absoluta värde. Vid påverkan av densamma såsom verkligt befallande kan endast fruktan för straff komma i fråga som stärkande motiv. (S. 65f.)

Guds straffdom alltså över den som inte fullgör sin plikt!

Nu menade ju Kant också att tanken på belöningar eller straff (här i livet eller i det kommande) skulle besudla pliktmedvetandet, eftersom det skulle blanda in ett egenintresse. Jo, förmodligen kommer belöningar och straff att utdelas på Domens Dag – men det är alltså inget vi ska tänka på, när vi fullgör vår plikt. (Hägerström nämner inte detta i denna uppsats, men det är fullt möjligt att han nämner det någon annanstans, eftersom han var långt ifrån dum och säkert hade läst sin Kant.[5]) Men inte ens Kant kan komma ifrån att fruktan för straff ligger bakom lydnaden mot plikten.

Vidare i texten:

Fråga vi nu direkt, huruvida pliktföreställningen innesluter en kunskap om vad som är plikt, ger sig svaret av det föregående. Naturligtvis kan man alltid ha kunskap om egna och andras föreställningar om plikt. Men det är inte en kunskap om egen eller andras plikt. En sådan kunskap är principiellt omöjlig, om förnimmelsen av plikt är en förnimmelse av utropstecknet det imperativiska tecknet vid föreställningen om ett visst handlande. Ty att ett visst handlande skulle ha ett sådant tecken, detta: du skall! du bör! eller: du får icke! Till verklig bestämning, är meningslöst. (S. 66.)

Hägerström vore förstås inte Hägerström, om han inte skrev så, Men just i det här fallet är jag beredd att hålla med honom.

Den enda rimliga grunder för antagandet av plikten själv såsom något reellt giver den tanken, att det är en över natursammanhanget upphöjd, sålunda absolut och universell vilja, vars bud vi förnimma i pliktmedvetandet, och att dess dominans över annan föreställning om ett böra, varmed pliktföreställningen gör sig gällande, är en följd av denna viljas absoluta karaktär, man må sedan kalla den Gud, samvete eller något annat. Men en sådan åskådning är, såsom är visat, ohållbar, såvitt fråga är om det moderna kultiverade [till skillnad från det omoderna okultiverade] pliktmedvetandet. Tanken på en absolut bjudande vilja kan inom dettas ram ha betydelse blott på så sätt, att den oförmedlade förnimmelsen av börat förstärkes i sin kraft genom fruktan för oundviklig straffpåföljd av annat handlande än det, som vi känna oss förpliktade till – en straffpåföljd, som drabbar lika hårt, vare sig gärningen är hemlig eller icke, vare sig den drager med sig naturliga menliga följder eller icke.

Den sistnämnda tanken är emellertid ett arv från ett primitivt betraktelsesätt. (S. 67.)

Här fick vi äntligen veta vad Hägerström kontrasterar ett ”modernt kultiverat pliktmedvetande” mot: ett primitivt pliktmedvetande.

Detta var alltså Hägerströms uppgörelse med Kant syn på plikten.

Men om nu plikten inte grundar sig på gudomliga befallningar, gudomliga löften om belöningar och hot om straff, vad grundar den sig då på?

Som alltid ersätter Hägerström Gud med samhället eller traditionen. Jag backar tillbaka några sidor:

Låt oss nu gå till en direkt undersökning av föreställningarna om plikt, i första hand sådana föreställningar, i vilka handlingssättet på grund av dess allmänna karaktär framträder som plikt. Det är då fråga om de handlingar, som i en viss social grupp betraktas som betingelser för hederns bestånd. En allmän hederskodex har utbildat sig. (S. 61.)

Och som vi vet kan denna hederskodex skilja sig avsevärt från det ena samhället till det andra. Inom klansamhällen handlar det om familjens eller släktens heder. Vilka uttryck det har tagit sig idag, när klansamhällen existerar vid sidan av det övriga samhället, det vet vi bara alltför väl.

Under normala förhållanden spelar nu knappast tanken på plikt någon roll i sådana fall. Då faran för yttre reaktioner från det allmännas sida icke är tillräcklig för förebyggandet av avvikelser från den i samhället gällande moraliska kodexen, handlar man vanligen spontant efter densamma. Människan har ju normalt en social inställning.

Men det kan dock hända, att man utan att vara hämmad av den nämnda faran frestas till annat handlande. Då får föreställningen om plikt eller om det rätta betydelse som en återhållande faktor. Vad är det nu, som därvid föreställes? Det är först påtagligt, att detta: så skall eller bör jag handla! eller detta: nej, så får jag inte förfara! eller detta: nej, det är inte rätt, har en nära frändskap med innehållet i en befallningsmottagares föreställning. Det är just detta: du skall! eller liknande, som denne förnimmer vid mottagandet av befallningen.

Och lite senare:

Ordern förnimmes i det inre, i, som man säger, samvetets röst. Tecknet [alltså ”det imperativiska tecknet” eller utropstecknet] är givet blott ideellt. Men föreställningen därom gör sig gällande som en tvångsidé. […]

Sådana tvångsidéer av mångahanda slag fostrar det sociala livet. Föräldrar, lärare, omgivning öva från begynnelsen tryck på individen i en viss riktning. Och när sedan de respektive befallande personerna förlorat sitt omedelbara inflytande, stanna dock deras befallningar kvar på det sättet, att man vid själva tanken på en viss handling förnimmer det imperativiska tecknet, positivt eller negativt. Av oerhörd betydelse är härvid också den sociala vanan. Man kläder sig icke hur som helst, man uppträder icke i sällskap hur som helst. Det ”brukliga” går här ihop till ett med det som bör ske. (S. 62.)

Tvång och social konformism ligger bakom våra plikter!

De som inte är konformister då?

Man reagerar kanske mot den tanken, att pliktföreställningen skulle vara en suggererande tvångsidé med ett imperativiskt tecken [ett utropstecken] som innehåll. Det väcker föreställningen om sjukliga psykiska tillstånd. Men det är icke den suggererande tvångsidén som sådan som är sjuklig. Det som gör den under vissa förhållanden sjuklig är ett visst innehåll däri. Bedömd med hänsyn till gemensamma sociala mål, är den tvärtom själssjuk, som i det hela icke står under makten av de tvångsidéer, det sociala livet fostrar. Han är också verkligen abnorm, såtillvida som han saknar den mottaglighet för social suggestion, som i allmänhet utmärker samhällsdjuret människa. (S. 63.)

Sug på den karamellen, ni![6] Det är den här sortens idéer som får somliga att betrakta Howard Roark (eller hans motsvarigheter i verkliga livet) som abnorm, kanske rentav själssjuk.

Nu finns det förstås icke-konformister som inte (som Roark) motiveras av självständigt tänkande utan av upprorslusta för upprorslustans egen skull.[7] Och innehållet i en pliktföreställning spelar förstås en roll här. Men detta innehåll är ju också något som värdenihilismen går ut på att annihilera.

Och hursomhelst så ersätter ju Hägerström tänkande och självständigt moraliskt omdöme med social anpasslighet – för att inte tala om förmåga att låta sig suggereras.

Det är emellertid icke blott den sociala hederskodexen, som drager till sig den ifrågavarande tvångsidén. Förnimmelsen av plikt anknyter icke allenast till handlingar med en viss allmän karaktär. […] Men det ges också andra fall, där pliktföreställningen blir individualiserad. När till exempel olika ändamål göra sig gällande, som var för sig framstå som betydelsefulla vid avgörandet för ett visst handlingssätt, är det ofta, som känslan av det rätta, som fäller utslaget. […] Gränsskillnaden mellan detta individuella pliktmedvetande och det av samhällets hederskodex reglerade är emellertid vag. I senare fallet få plikthandlingarna som stärkande motiv fruktan för sociala reaktioner vid underlåtelse att följa budet. Särskilt blir här av betydelse fruktan för vanheder. Som reflex av den hotande yttre vanhedern gör sig tanken på bristande personligt värde gällande. […] Och så blir fruktan för bristande självaktning vid överträdelse av pliktens bud alltid av betydelse, när man känner något som sin plikt, alltså även om man icke skulle bli socialt vanhedrad, om avvikelsen bleve bekant. […] Man skulle näppeligen någonsin ha fått idé om plikt överhuvud, om man icke en gång känt trycket av de sociala imperativ, ur vilka de vid en allmän hederskodex knutna pliktföreställningarna omedelbart växa fram. (S. 83f.)

Våra plikter bottnar m.a.o. i att den ”sociala hederskodexen” har krupit in under skinnet på oss. Något utrymme för en verkligt självständig – individualistisk – etisk kodex finns helt enkelt inte.

$ $ $

Hägerströms uttalade avsikt med denna uppsats var att bemöta anklagelsen att hans värdenihilism skulle leda till moralupplösning. Så här lyder första stycket:

Man har vare sig bona eller mala fide [d.v.s. antingen i god tro eller i ond tro] påstått, att förnekelsen av pliktens objektiva realitet skulle draga med sig den följdsatsen, att var och en får handla som han behagar, och sålunda leda hän mot moralens upplösning. Frågan därom skall här särskilt bli föremål för undersökning. (S. 58.)

Och svaret kommer längre fram:

Men om nu detta: det är din plikt … på angivet sätt icke har teoretisk utan praktisk innebörd, så kan också detta: du får handla som du behagar, icke ha någon annan innebörd. En sådan sats kan endast ha det syftet att bryta ned pliktföreställningens makt över sinnena. Och såvitt den berör den pliktföreställning, som refererar till social hederskodex, kan den icke utan att bli en tanketom ordsammanställning uttalas annat än av en socialt sett abnorm individ. Det är då också en fullständig förvridning av sakläget, om man betraktar en sådan sats som en konsekvens av förnekandet av pliktens realitet. Därför att man förnekar, att det imperativiska tecknet [utropstecknet], detta: du bör! eller: du får icke! skulle kunna objektivt tillhöra en handling, skulle man motverka förnimmelsen av detsamma, som om denna förnimmelse vore ett antagande av en sådan realitet. (S. 69.)

Eller kortare uttryckt: har vi ingen plikt att följa pliktens bud, har vi heller ingen plikt att trotsa pliktens bud!

$ $ $

Begrepp som ”skuld” och ”ansvar” hänger förstås nära samman med begreppet ”plikt”. Om detta skriver Hägerström:

Vår föreställning om moralisk skuld och ansvar innesluter i sig tanken på rättfärdigheten av ett mot gärningen svarande straff, men också ett inre sammanhang mellan den och straffet. Samvetet ställer oss till ansvar såsom skyldiga, det vill säga förtjänta av straff. Straffet följer därför nödvändigt alldeles oberoende av de mer eller mindre tillfälliga naturliga menliga följderna av bristande pliktuppfyllelse såsom inre otillfredsställelse, självförebråelse, bristande självaktning och dylikt. (S. 68.)

Men vaddå? Vad är det samvetet gör med oss, när det ställer oss till ansvar och förklarar oss skyldiga? Det ger oss samvetsförebråelser, och det skadar vår självaktning. Långtifrån att vara ”mer eller mindre tillfälliga naturliga menliga följder” är det ju själva essensen i att ha ett samvete som kan förebrå oss. Men Hägerström fortsätter:

Därför stammar tanken på moralisk skuld och ansvar från en primitiv föreställning om en övernaturlig ordning, efter vilken det rättfärdiga straffet hör ihop med vissa gärningar. När detta kvarstående primitiva tankeskikt smälter ihop med det moderna kultiverade [alltså återigen icke det omoderna okultiverade] pliktmedvetandet, uppstår den hybrida föreställningen om en befallande vilja i oss själva såsom framträdande i pliktmedvetandet.

Så har man ett samvete, då är man omodern, okultiverad och primitiv!

Finns det alls något samband mellan skuld och straff?

Om straffet utan hänsyn till alla naturliga sammanhang på grund av en högre världsordning tänkes höra ihop med gärningen, så frågas efter arten av det band mellan gärning och straff, som håller dem tillsammans. Straffet skall ju följa obetingat på gärningen, alltså utan hänsyn till dess eventuella nytta för individen själv eller samhället […]. Just däri ligger dess rättvisa. Om man underkastar annan person ett lidande, därför att det är nyttigt för honom själv eller för samhället, har det intet med rättvisa att skaffa. […]

Det är själva gärningen, som gör personen skyldig = förtjänt av straff, och straffet utdömes, då han ställs till ansvar inför samvetets domstol. (S. 70f.)

Men då så. Då är ju bandet mellan skuld och straff klarlagt. Icke så för Hägerström:

Men då är tron på en sådan ordning en tro på en övernaturlig makts vrede och hämnd gentemot densamma kränkande gärningar. Detta hur man nu än må tänka makten i fråga. Ty något annat oslitligt obetingat band mellan en persons gärning och strafflidandet kan icke föreställas. (S. 71.)

Det är tydligen bara Gud som kränks, när någon begår en brottslig gärning (mord, rån, våldtäkt, m.m., m.m.). Det är alltså inte brottsoffret som kränks (annat än i de sällsynta fall där en gud eller halvgud faller offer för ett brott).

Men helt fel är det tydligen inte heller för Hägerström att tala om ett samband mellan brott och straff, för några rader senare skriver han:

När det gäller upprätthållandet av sociala regler, får emellertid deras hänförande på en övernaturlig makt, som ovillkorligt övar rättfärdig hämnd, en otvivelaktig social betydelse såsom avskräckningsmedel.

Vidskepelse duger gott, ifall den skulle gagna samhället!

$ $ $

Här är ett citat jag gillar:

Homeros och Hesiodos säga, att där rätten råder, där frodas allt; överflödande gröda, boskapen är fruktsam, människorna lyckosamma i sina företag, men där orättfärdighet härskar, där vredgas gudarna. (S. 67.)

Att ”gudarna vredgas” kan ju tas symboliskt. Men om ”rätten” följer av ”plikten”, då har ju rätten samma sanningsvärde som plikten, d.v.s. enligt Hägerström inget sanningsvärde alls. Och att det skulle vara något bra (ett värdeomdöme) med att ”marken bär överflödande gröda, boskapen är fruktsam, människorna lyckosamma i sina företag” – nej, bort det.

$ $ $

Jaha, nu har det blivit långt igen, och jag är ändå inte helt klar med Hägerström. Jag ska citera slutklämmen i uppsatsen också:

Men något skall den [Hägerströms syn på plikten och pliktmedvetandet] åstadkomma i riktning mot borttagande av de allra svåraste hindren för befordrandet av humanitet och ett förlåtande sinnelag. (S. 76.)

Inget imperativiskt utropstecken från min sida här, utan bara ett stort djävla frågetecken!


[1] Jag har ingen läkarutbildning. Och filosofiska institutionen har redan bemött detta.

[2] Nära besläktade med befallningar är uppmaningar, som ju oftast också uttrycks med imperativ. T.ex.: ”Var redo!”, ”Sköt om dig!” och liknande. Skillnaden är att de inte innefattar tvång eller hot om straff. Och de är också, med Kants terminologi, synnerligen hypotetiska: de innefattar ett ”om – så” av typen ”om livet är dig kärt …”. Redo bör man vara för att slippa obehagliga överraskningar;  och sköta om sig – ja, det bör man väl alltid göra.

[3] I skrift är förstås ”det imperativiska tecknet” utropstecknet. I tal hör man att det är en befallning.

[4] I äldre svenska använde man pluralformer som ”motiver” och ”problemer”.  I danskan är det fortfarande så.

[5] Han hade läst sin Aristoteles också: hans doktorsavhandling från 1893 hette Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar. (Men den har jag inte läst.)

[6] Detta är menat som en uppmaning, icke som en befallning.

[7] Ayn Rand har en del att säga om detta, t.ex. i ”The Missing Link” och ”Selfishness Without a Self” i Philosophy: Who Needs It.

Hägerström om viljans frihet

Den andra uppsatsen i Fries’ antologi heter ”Om pliktmedvetandet”, och – precis som man kan vänta sig – är den en uppgörelse med Immanuel Kants pliktmoral. Först några inledande anmärkningar:

”Plikt” är inte – i bjärt motsats till Kants uppfattning – det grundläggande begreppet inom etiken; det grundläggande begreppet är ”värde”. Men det betyder ju inte att vi alls inte har några plikter eller skyldigheter. Till exempel: skyldigheten att stanna för rött ljus, eller att lämna plats för gående vid övergångsställen. Eller: skyldigheten att lämna in sin självdeklaration och att inte göra andra avdrag än dem som skattelagstiftningen medger. Eller ta sådana enkla skyldigheter som att betala hyra och räkningar och ränta (och helst också amorteringar) på lån – kort sagt: skyldigheten att göra rätt för sig.

Men ingen av dessa plikter/skyldigheter är vad Kant kallar ”kategoriska imperativ”. De är allesammans ”hypotetiska” imperativ; vi följer dem för att gagna vårt liv och välbefinnande. Att inte följa dem skadar vårt liv och välbefinnande. Om man inte stannar vid övergångsstället och därigenom skadar eller dödar en fotgängare, blir man olycklig.[1] Om man inte lämnar in sin självdeklaration, eller deklarerar falskt, kan man råka illa ut. Om man inte gör de avdrag man faktiskt är berättigad till, skadar man sin ekonomi. Detsamma gäller givetvis om man slarvar med hyror, räkningar och lån.

Däremot har Kant rätt på en punkt: man kan och bör upphöja maximen ”göra rätt för sig” till allmän lag. Och i den mån lagstiftaren är rationell, sker detta också.[2]

Plikter/skyldigheter förutsätter att vi har fri vilja; annars vore det meningslöst att alls tala om dem. Plikter/skyldigheter kan fullgöras eller svikas; och löften kan hållas eller brytas.

Varelser som saknar fri vilja har inga plikter eller skyldigheter; och de avger heller inga löften. Tussilagon har ingen plikt att blomma i början av våren; den gör det ändå. Hunden har ingen plikt att tigga vid bordet; katten har ingen plikt att vässa klorna; dess större släktingar ingen plikt att riva antiloper eller zebror: och dessa i sin tur ingen plikt att beta gräs eller löv. O.s.v. genom alla växt- och djursläktena.

Men denna fria vilja sägs utgöra ett filosofiskt problem: den sägs innebära ett undantag från lagen om orsak och verkan; det sägs att den fria viljan skulle göra allt mänskligt handlande till en fråga om slump.

Men lagen om orsak och verkan är ett korollarium – en följdsats eller ett följdaxiom – till identitetslagen. Identitetslagen säger att allt som är är vad det är och ingenting annat. Kausalitetslagen säger att vad något gör bestäms av vad det är. Vad människan gör bestäms av vad hon är. Något människor allt som oftast gör är att de väljer eller bestämmer sig eller beslutar sig för att göra det ena eller andra. De har alternativ att välja emellan.

Ayn Rand skriver så här:

Viljan som attribut motsäger inte identitetens faktum, lika lite som existensen av levande organismer motsäger existensen av livlös materia. Levande organismer äger förmåga att sätta sig själva i rörelse, något som den livlösa materien saknar; människans medvetande äger förmåga att sätta sig självt i rörelse när det gäller att förvärva kunskap (att tänka), något som andra levande arters medvetanden saknar. (”Det metafysiska och det människotillverkade” i Philosophy: Who Needs It; svensk översättning i Objektivistisk skriftserie nr 20.)[3]

Det finns mer än en sorts kausalitet. För den livlösa materien gäller i stort sett ”biljardbollsmodellen”: det ena föremålet stöter till det andra, som i sin tur stöter till det tredje, o.s.v.; biljardbollen har ingen makt att motstå eller ändra på detta. Växter och djur strävar efter att leva och frodas och fortplanta sig; för dem är ”biljardbollsmodellen” inte mycket till förklaring; här gäller att med Aristoteles ställa frågan ”för vars skull?”. Växter och djur handlar automatiskt för livets och fortplantningens skull; de gör det så länge det går; och går det inte så går det inte, utan de dukar under. Människan, till sist, kan medvetet välja ”för vars skull” hon ska göra det ena eller andra; hon kan sätta upp mål och handla för att uppnå dem; och det gör hon genom att träffa val och att fatta beslut, när hon ställs inför alternativ.[4]

Så vad är det som är ”determinerat” här? Ja, de alternativ hon ställs inför är förstås determinerade av vad som hänt förut – inbegripet, det vill jag betona, de val hon tidigare gjort i sitt liv. Framtiden kan sägas determineras av just det val man gör eller det beslut man fattar. Men ingenting determinerar själva valet, själva beslutet. Att säga något annat är att bortförklara just det man vill förklara – förmågan att välja – och att trolla bort själva beslutet ur varje beslutsprocess.

Men själva valet eller beslutet går inte att analysera vidare; det låter sig inte sönderdelas i beståndsdelar. Och det är därför det betraktas som axiomatiskt.

Detta är alltså lösningen på det påstådda dilemmat att den fria viljan skulle vara oförenlig med kausalitet.

Immanuel Kant hade en annan ”lösning”; den bestod i att människan har två beståndsdelar eller två sidor: dels människan som ”fenomen” i sinnevärlden, som hon framträder eller ter sig för sig själv och andra; dels människan som ”noumenalt” eller översinnligt väsen. Som ”fenomen” är människan underkastad naturlagarna (i vilka, enligt Kant, viljefrihet eller valfrihet inte existerar); men som ”noumenalt”, översinnligt väsen är hon helt fri och stiftar sina egna lagar, bl.a. då de lagar plikten bjuder henne att lyda.[5]

Puh – det här blev en lång inledning! Men jag tror den var nödvändig.[6]

$ $ $

Vad har då Hägerström att säga om den fria viljan?

[Moralister har ofta med stor hetta hävdat] den i själva verket oförnuftiga idén om viljans frihet. Man tror sig i nyaste tid på grund av vissa fysikaliska sammanhang ha bevisat ogiltigheten av kausallagen i betydelse av regularitet i skeendet och därmed den principiella oberäkneligheten av människors framtida vilja och handlingar. (S. 71.)

Hägerström menar alltså att fri vilja inte kan innebära något annat än ett upphävande av den fria viljan och att fri vilja alltså innebär att allt mänskligt handlande handlar om slump (”oberäknelighet”). Och sedan tar han upp Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken (det måste vara den han menar med ”vissa fysikaliska sammanhang”) och den avvisar han:

Här skall icke undersökas, om icke det förmenta beviset beror på en begreppsförvirring och om man icke därmed upphäver vetenskapens egen möjlighet för att icke säga möjligheten att ens approximativt beräkna följderna av ens egna handlingar. (S. 71f.)

Vad är det för ”förment bevis” han pratar om här?

Om Köpenhamnstolkningen vore korrekt – om orsakslagen, som man brukar uttrycka det, kollapsar på den subatomära nivån och elementarpartiklarna snurrar runt helt planlöst och slumpmässigt – skulle detta ”bevisa” att vi människor har fri vilja? På dessa bisarra premisser – att fri vilja skulle innebära orsakslöshet – skulle det på sin höjd ”bevisa” att elementarpartiklarna har fri vilja!

Det här är i själva verket en variant av den allra äldsta av de vidskepelser som vidlåder frågan om viljans frihet. Demokritos hävdade på sin tid att allt som händer i världen beror på att atomerna knuffar till varandra, och att detta också gäller de små och glatta atomer som han menade utgör våra själar. Ändå verkar det ju faktiskt som om viljan vore fri; folk fortsätter att välja och fatta beslut och handla i enlighet med sina beslut. Hans lärjunge Epikuros förklarade detta med att det ibland, då och då, händer att dessa glatta små själsatomer avviker från den determinerade kursen helt utan orsak. (På engelska kallas detta ”an Epicurean swerve”, en ”epikureisk avvikelse” eller ”svajning”. Vi skulle m.a.o. ha fri vilja bara när något ”svajar till” inne i huvudet på oss!)[7]

Sedan skriver Hägerström, helt apropå, något som är helt riktigt:

Induktionen, som är all kunskaps ryggrad, synes dock inkludera regularitet i skeendet.

Och fortsätter:

Därmed [alltså med de fysikaliska sammanhang som råder enligt Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken] må förhålla sig hur som helst. Men då man därmed tror sig ha bevisat ”viljans frihet”, är begreppsförvirringen påtaglig. Ty viljans frihet innesluter själv just den kausalitet som man förnekar. (S. 72.)

Om jag hade skrivit detta, skulle jag förstås menat precis vad jag redan skrivit här några gånger: att den fria viljan inte är något undantag från kausalitetslagen utan en specifik form av kausalitet. Men nu är jag inte Hägerström, så frågan är vad Hägerström menar.

Man proklamerar därmed, att den viljande människan icke som ett led i ett större sammanhang, icke som en produkt av miljö och arvsanlag utan som en mystisk, från natursammanhanget avsöndrad inre enhet är orsak till sitt viljande.

Man proklamerar m.a.o. Immanuel Kants syn på viljans frihet.

Och då är vi inne på Hägerströms inställning till Kant och hur Hägerström vill förklara vårt pliktmedvetande. Och det sparar jag till nästa gång för att inte bloggposterna ska bli alltför långa.


[1] Läs gärna Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn”.

[2] Vill ni veta vad Ayn Rand ansåg om Kant ”stränga pliktmoral” ska ni läsa ”Kausalitet versus plikt” i Philosophy: Who Needs It; svensk översättning i Objektivistisk skriftserie nr 16.

[3] Ayn Rand bevarade också i en frågestund frågan om ”den fria viljan motsäger idén att människan har en specifik identitet”. Jag saxar ur svaret:

Det är nästan bländande självklart att den filosofiska grundval som ignoreras här är identitetslagen […] Hur resonerar någon som hävdar att identitet bara betyder materiell identitet, och att det mänskliga medvetandet motsäger identitetslagen därför att det fungerar genom val? […] Allt du iakttar vad gäller mänskligt medvetande säger dig att det fungerar genom val; inte bara din introspektion utan också ditt iakttagande av andra människor. […] Är det en motsägelse att hävda att vi har en fast identitet och förmågan att välja? Fråga dig: ”Ett val om vad? Vi har inget val ifråga om vår egen natur – vår identitet är fast – men vi har det ifråga om våra handlingar. Det finns ingen grund i verkligheten för att hävda att vår handlingsfrihet motsäger identitetslagen. (Ayn Rand Answers: The Best of Her Q&A, s. 151ff.)

En bra sammanfattning ges också av Nathaniel Branden:

Valfrihet är inte en negation av kausaliteten, utan en kategori av den, en kategori som har avseende på människan. En tankeprocess är inte orsakslös, den orsakas av människan. Vilka handlingar som är möjliga för en entitet bestäms av den handlande entiteten – och människans (och hennes medvetandes) natur är sådan att den nödvändiggör valet mellan att fokusera eller inte fokusera, mellan att tänka eller inte tänka. Människans natur tillåter henne inte att undfly detta val, och det är hennes ensamt att göra: det görs inte åt henne av gudarna, stjärnorna, hennes kroppskemi, strukturen av hennes ”familjekonstellationer” eller hennes samhälles ekonomiska organisation.

Om man strikt ska hålla sig till genuin ”empirism” – vilket betyder: respekt för iakttagbara fakta, utan godtyckliga utfästelser a priori, till vilka verkligheten måste ”justeras” – kan man inte ignorera detta särskiljande attribut hos människonaturen. Och om man förstår kausalitetslagen som en relation mellan entiteter och deras handlingar, då ser man att problemet att ”förlika” vilja med kausalitet är illusoriskt. (”Volition and the Law of Causality”, The Objectivist, mars 1966.)

[4] Jag menar inte att detta skulle uttömma all sorts kausalitet som kan förekomma i tillvaron. Jag kan ju t.ex. inte förklara övergången från livlös materia till levande organismer eller övergången från människoapa till människa. Men att dessa övergångar skett är uppenbart; vi vet bara ännu inte hur. Är ni intresserade av detta kan ni läsa Harry Binswangers The Biological Basis of Teleological Concepts.

[5] På den tiden jag gick på gymnasiet och skrev dåliga dikter – så dåliga att jag inte ens fick det allra minsta hedersomnämnande när jag skickade in dem till skolans lyrikpristävling – lyckades jag svarva ihop följande skaldestycke:

Människan har två par ögon:
ett par här och nu,
ett par i andens rike.

Den som intryck från två par ögon
sammansmälta lär
saknar som konstnär sin like.

Immanuel Kants fördärvbringande inflytande är otvetydigt!

[6] Se vidare Spridda tankar om den fria viljan. Om ni orkar kan ni också läsa ”Det evinnerliga käbblet om den fria viljan” i Nattväktaren, årg. 7, nr 1 och ”Fortsatt käbbel om den fria viljan” i samma årgång, nr 2.

[7] Leonard Peikoffs kommentar till detta är att det betyder att vi har fri vilja bara när vi blir galna – eller åtminstone lite smågalna. Så länge vi är vid sunda vätskor och de där själsatomerna beter sig som de ska, har vi ingen fri vilja. – Men det finns faktiskt också objektivister som inte fattar det här. För några år sedan såg jag i kommentarerna på en objektivistisk blogg idén att fri vilja innebär att slumpen har en roll att spela och att ursprunget till vår fria vilja står att finna i elementarpartiklarnas underliga beteende.