Om bråkdelsreserver (eller omloppsmedel)

2006 skrev jag tre ”nätnattväktare” om ”fractional reserve banking” eller ”bråkdelsreserver”[1] (ovanan att låna ut mer pengar än vad som faktiskt finns i bankvalven). Nu slår jag ihop dem till en enda – förhoppningsvis blir det överskådligare så. Jag har också gjort åtskilliga redigeringar och omstuvningar och ett par tillägg. (En del upprepningar är oundvikliga.)

Inledning: Varför bråkdelsreserver är bedrägeri

Låt oss ta det från grunden.

Att en bank ger ut sedlar är förstås inte något fel – förutsatt då att sedlarna är till 100% inlösbara i guld (eller silver). Samma princip gäller i moderna tider, när vi använder plastkort att betala med – beloppet som finns på plastkortet måste stå för motsvarande mängd guld (eller silver) i bankvalvet. Att använda sedlar eller plastkort hellre än klingande mynt är en rent praktisk fråga: sedlar är lättare att bära med sig (speciellt om det gäller stora belopp), och plastkort är väldigt bekväma, utöver att de minskar rånrisken. (Ett plastkort man blivit bestulen på kan ju alltid spärras; medan det inte går att spärra en påse guldmynt en stråtrövare tagit ifrån en.)

Och naturligtvis är det inte heller något fel att ställa ut kredit – så länge krediten är i form av guld (eller silver) och detta guld (eller silver) faktiskt fysiskt existerar i bankvalven.

Men bråkdelsreserver innebär att banken ger ut fler sedlar än vad som faktiskt motsvaras av guld (eller silver); m.a.o. att banken lånar ut pengar som den i själva verket inte har. Detta är bedrägeri.

Tidigare har jag sagt att om en bank är helt öppen med vad den gör och alltså talar om att den ägnar sig åt ”fractional banking”, skulle detta vara OK: den som lånar sådana pengar tar en risk (risken för att banken går omkull och pengarna försvinner, den dag alltför många kommer och vill lösa in sina sedlar i guld) – och att ta frivilliga risker är ju knappast kriminellt eller ens omoraliskt. Men det resonemanget håller inte.

För i det här fallet måste ju låntagaren veta att de sedlar (eller det plastkort) han får i sin hand inte är ”riktigt riktiga”. M.a.o.: låntagaren är medskyldig till det falskmynteri banken utövar.

Inte heller är detta en sak enbart mellan banken och den enskilde låntagaren. De sedlar som sätts i omlopp är ju faktisk falska. Det kan inte undgås att de leder till att penningvärdet urholkas. (Hur mycket det urholkas beror förstås på hur omfattande det här bedrägeriet är, men det ändrar inte poängen.) Detta kan inte annat än leda till de skadeverkningar inflation alltid leder till. T.ex. leder det omedelbart till den ”omfördelningseffekt” som Ludwig von Mises var den förste[2] att identifiera: de som först får dessa falska sedlar i handen är i en position där de kan köpa innan priserna stigit, medan de som sist får dem i handen kan köpa först efter det att priserna stigit. Och bara bedrägeriet är tillräckligt omfattande, sätter det igång den välbekanta ”boom-bust”-cykeln, där det i första skedet skapas en illusion av välstånd, som sedan avslöjas när bankerna börjar gå omkull och all kreditgivning stramas åt.

Offren här är därför alla vi andra som inte handlar med falska sedlar.

Men låt oss då anta att varenda människa faktiskt accepterar bråkdelsreserver – så att förfarandet är frivilligt hos alla parter. (Det antagandet är orealistiskt, för jag skulle aldrig acceptera det, och inte heller George Reisman. Men för all del, vi är båda dödliga, så när vi båda har dött…) Men det gör inte det hela mer rätt. Det skulle betyda att mänskligheten består av en samling bedragare, och i så fall förtjänar inte mänskligheten annat än inflation.

Ovan har jag förutsatt guldmyntfot (eller metallisk myntfot) och ett fritt bankväsen. I dagens förtvivlade läge – där staten, via lagstiftningen (”legal tender laws”) prackar på oss bråkdelsreserver – har vi inget annat att göra än att hålla god min i elakt spel. Men det ska inte hindra oss från att plädera för en bättre och hederligare värld.

Men notera en sak: det är ganska vanligt bland libertarianer att hävda att allt ont emanerar från staten, och att det som sker frivilligt, utan statligt tvång, därför är OK. Men bedrägerier som begås av enskilda (eller grupper av enskilda) är fortfarande bedrägerier. Till statens legitima funktioner hör att stävja bedrägerier. I ett perfekt ”nattväktarsamhälle” ska staten inte lägga sig i ekonomin, så länge det inte förekommer tvång eller bedrägeri. Men bråkdelsreserver är bedrägeri; och staten är fullt berättigad att stifta en lag mot oskicket.

Ludwig von Mises om bråkdelsreserver

Ludwig von Mises (2)Ludwig von Mises var den förste av de ”österrikiska” ekonomerna som utförligt och systematiskt behandlade sådana fenomen som bråkdelsreserver och ”fiduciary media” (”Umlaufsmittel” eller ”omloppsmedel”). Han ägnade sin första bok, The Theory of Money and Credit, åt saken, och den behandlas också på åtskilliga ställen i Human Action. Ingen som läst dessa böcker kan gärna, med hedern i behåll, hävda att Mises var någon förespråkare av bråkdelsreserver. Det är däremot sant att Mises inte går så långt som vissa av hans efterföljare (t.ex. Murray Rothbard, George Reisman och P.O. Samuelsson) och hävdar att företeelsen bör förbjudas. Nej, han säger inte det – men han säger heller inte någonsin att det skulle finnas något positivt, något av värde, i bruket att prångla ut omloppsmedel.

Nu är det inte alla som har hedern i behåll. Det finns de som hävdar att om Mises inte ville förbjuda företeelsen, så betyder det att han också var för den. Jag läste t.ex. nyligen följande i kommentarerna på en blogg (ej av blogginnehavaren själv, som är fullständigt oskyldig):

Jag citerar Ludwig von Mises: ”Banknotes became fiduciary media within the operation of the unhampered market economy. The begetter of the credit expansion was the banker not the authority.” (Human Action s. 94)

Och fortsätter:

…ett förbud mot Fractional Reserve Banking är fullkomligt magnifikt befängt och […] det handlar om ett fullständigt naturligt marknadsfenomen.

Mises talar ju dessutom gång efter gång om free-banking och fiduciary media så jag kan inte för mitt liv begripa hur exempelvis Rothbard [och, får man förmoda, Reisman och undertecknad] ständigt hyllar Mises och samtidigt förfäktar stenåldersmonetarism.

Utöver att anklagelsen för ”stenåldersmonetarism” är en ren oförskämdhet, fullt i stil med John Maynard Keynes gamla gliring att guld är en ”barbarisk relik”, är argumentationen direkt ohederlig. Det första som ska noteras är att Misescitatet är ryckt ur sitt sammanhang. Så låt mig sätta in det i sitt sammanhang. Det här är vad som faktiskt står i det citerade avsnittet ur Human Action:

It has been pointed out that it would be an error to look upon credit expansion exclusively as a mode of government interference with the market. The fiduciary media did not come into existence as instruments of government policies deliberately aiming at high prices and high nominal wage rates, at lowering the market rate of interest and at debt abatement. They evolved out of the regular business of banking. When the bankers, whose receipts for call money deposited were dealt with by the public as money-substitutes, began to lend a part of the funds deposited with them, they had nothing else in view than their own business. They considered it harmless not to keep the whole equivalent of the receipts issued as a cash reserve in their vault. They were confident that they would always be in a position to comply with their obligations and, without delay, redeem the notes issued even if they were to lend a part of the deposits. Banknotes became fiduciary media within the operation of the unhampered market economy. The begetter of credit expansion was the banker, not the authority. (Min kursivering.)

Var i det här stycket säger Mises att det skulle vara något speciellt bra med ”fiduciary media”? Allt han säger är att det (på en fri marknad) är ”harmless”. Och han säger inte ens att han, Mises, betraktar det som ”harmless”, utan att bankmännen betraktade det som ”harmless”.

Resten av detta avsnitt i Human Action (”Credit Expansion”) handlar helt och hållet om statens roll när det gäller att skapa mer och mer ”fiduciary media”. Jag ska bara citera ett par korta rader:

While the size of the credit expansion that private banks and bankers are able to engineer on an unhampered market is strictly limited, the governments aim at the greatest possible amount of credit expansion. Credit expansion is the governments’ foremost tool in their struggle against the market economy. (Återigen min kursivering.)

Detta förklarar varför Mises inte löpte linan ut och fordrade att bråkdelsreserver borde förbjudas: han ansåg helt enkelt inte att det skulle bli några större problem med saken på en helt fri marknad.

För att ge lite mer kött på de benen kan vi bläddra några hundra sidor bakåt i Human Action, närmare bestämt till sidan 446, i avsnittet ”Observations on the Discussions Concerning Free Banking”:

It is a mistake to associate with the notion of free banking the image of a state of affairs under which everybody is free to issue banknotes and to cheat the public ad libitum. People often refer to the dictum of an anonymous American quoted by Tooke: ”Free trade in banking is free trade in swindling”. However, freedom in the issuance of banknotes would have narrowed down the use of banknotes considerably if it had not entirely suppressed it. It was this idea which Cernuschi advanced in the hearing of the French Banking Inquiry on October 24, 1865: ”I believe that what is called freedom of banking would result in a total suppression of banknotes in France. I want to give everyone the right to issue banknotes so that nobody should take banknotes any longer.”

M.a.o.: om vem som helst fick trycka upp och sprida sedlar, oavsett om han har guld och silver att backa upp dem med, skulle ingen människa så mycket som ta i en sedel!

Poängen här är att privata banker på en fri marknad visst kan skapa ”fiduciary media” och också har gjort det. Men de skulle aldrig kunna göra det i sådan skala som sker i en statligt reglerad marknad. Jag citerar från s. 447:

One must not forget that every bank issuing fiduciary media is in a rather precarious position. Its most valuable asset is its reputation. It must go bankrupt as soon as doubts arise concerning its perfect trustworthiness and solvency. It would be suicidal for a bank of good standing to link its name with other banks with a poorer good will. Under free banking a cartel of the banks would destroy the country’s whole banking system. It would not serve the interests of any bank.

Summan av hela denna kardemumma är att Mises inte förespråkade något förbud mot bråkdelsreserver, därför att han inte ansåg att något sådant förbud var nödvändigt. På en helt fri marknad skulle företeelsen antingen försvinna helt, eller också hållas inom så snäva gränser att det aldrig ställer till med några större problem. (Och jag tror han har rätt; att det ändå enligt min uppfattning bör förbjudas beror på att det innebär ett bedrägeri. En mängd brottshandlingar, grövre eller mildare, skulle tvivelsutan vara betydligt ovanligare i ett helt rationellt samhälle än vad de är idag; men det betyder ju inte att man kan avstå från att lagstifta emot dem.) – Det stora problemet är och förblir den formliga explosion av ”fiduciary media” som orsakas av att staten går in och styr ekonomin.

Men det är förmodligen för mycket att hoppas att falskmynteriförespråkaren jag citerade i början ska skämmas sina smutsiga ögon ur kroppen, även om det är vad han borde göra.[3]

$ $ $

Även om Mises inte var någon förespråkare av ”fiduciary media” menade han alltså inte att de borde förbjudas. För att visa hur han resonerade vill jag citera lite till ur Human Action, ur kapitlet ”The Limitations on the Issuance of Fiduciary Media” (s. 434f). Men först ett par ordförklaringar, för att citaten ska bli begripliga:

Alla betalningsmedel som kan användas i stället för riktiga pengar (som t.ex. sedlar eller bankväxlar) kallas av Mises ”money-substitutes”. Om de har full täckning och kan lösas in till 100%, kallar han dem ”money-certificates”. Har de det inte, kallar han dem ”fiduciary media”. – ”Catallactics” är en term som Mises själv myntat och betyder ”läran om utbyte”.

Issuing money certificates is an expensive venture. The banknotes must be printed, the token coins minted; a complicated accounting system for the deposits must be organized; the reserves must be kept in safety; then there is the risk of being cheated by counterfeit banknotes and checks. Against all these expenses stands only the slight chance that some of the banknotes issued may be destroyed and the still slighter chance that some depositors may forget their deposits. Issuing money-certificates is a ruinous business if not connected with issuing fiduciary media. In the early history of banking there were banks whose only operation consisted in issuing money-certificates. But these banks were indemnified by their clients for the costs incurred. At any rate, catallactics is not interested in the purely technical problems of banks not issuing fiduciary media. The only interest that catallactics takes in money-certificates is the connection between issuing them and the issuing of fiduciary media.

While the quantity of money-certificates is catallactically unimportant, an increase or decrease in the quantity of fiduciary media affects the determination of money’s purchasing power in the same way as do changes in the quantity of money. Hence the question of whether there are or are not limits to the increase in the quantity of fiduciary media has fundamental importance. (S. 435; kursiveringen min.)

Notera vad Mises faktiskt säger i detta citat. Två saker: 1) Det kostar banken pengar att trycka upp sedlar, mynta skiljemynt (s.k. mynttecken), administrera kontona. Man måste antigen ta ut en avgift av kunderna för detta, eller också måste man komplettera utgivningen av verkliga ”penningcertifikat” med att också ge ut ”omloppsmedel”; och 2) problemen med ”omloppsmedel” är desamma som med inflation i allmänhet; de ökar penningmängden i ekonomin. Så problemet är vilka gränser som kan sättas för utgivningen av ”omloppsmedel”. Och ska de gränserna sättas genom statliga ingripanden eller av marknaden själv? Dessa frågor diskuterar Mises på de följande sidorna, och det följande är vad han kommer fram till:

It is a fable that governments interfered with banking in order to restrict the issue of fiduciary media and to prevent credit expansion. The idea that guided governments was, on the contrary, the lust for inflation and credit expansion. (S. 441.)

Och:

Free banking is the only method available for the prevention of the dangers inherent in credit expansion. It would, it is true, not hinder a slow credit expansion, kept within very narrow limits, on the part of cautious banks which provide the public with all information required about their financial status. But under free banking it would have been impossible for credit expansion with all its inevitable consequences to have developed into a regular – one is tempted to say normal – feature of the economic system. Only free banking would have rendered the market economy secure against crises and depressions. (S. 443.)

Och vad är då summan av denna kardemumma? Jag kan inte se annat än att Mises såg ”omloppsmedel” som ett ”nödvändigt ont”; banker måste ge ut dem, därför att det skulle vara för dyrt att låta bli; men med ett fritt bankväsen skulle ofoget hållas inom snäva gränser (medan stater och regeringar däremot har allt intresse i världen av att inte hålla dem inom några gränser alls).

Är det nödvändigt att hålla med Mises här? Nej, det kan jag inte se. För vad är det egentligen som hindrar bankerna från att ta ut en avgift för riktiga ”penningcertifikat” (sedlar, växlar, skiljemynt, etc. med full täckning)? Idag tar banker ut en liten avgift för de plastkort vi använder, som ju också fungerar som ”penningcertifikat” eller ”penningsubstitut”. Så jag anser fortfarande att Reismans (och Rothbards) position – att omloppsmedel borde förbjudas i lag – är den mest konsekventa.

$ $ $

Låt mig för fullständighetens skull också ta upp något av vad Mises skriver i The Theory of Money and Credit (i kap 18, ”The Redemption of Fiduciary Media”).

Första avsnittet i kapitlet heter helt enkelt ”The Necessity for Complete Equivalence Between Money and Money Substitutes” – vilket förstås betyder så mycket som att ”penningsubstituten” ska ha 100-procentig täckning. I andra avsnittet finner vi följande träffande iakttagelse:

Confidence in the capacity of circulation of fiduciary media is not an individual phenomenon; either it is shared by everybody, or it does not exist at all. Fiduciary media can fulfill their function only on the condition that they are fully equivalent to the sums of money to which they refer. They cease to be equivalent to these sums of money as soon as confidence in the issuer is shaken if only among a part of the community. The yokel who presents his note for redemption in order to convince himself of the bank’s capacity to pay, which nobody else doubts, is only a comic figure that the bank has no need to fear. It need not make any special arrangements or take any special precautions on his account. But any bank that issues fiduciary media is forced to suspend payments if everybody begins to present notes for redemption or to withdraw deposits. Any such bank is powerless against a panic; no system and no policy can help it then. This follows necessarily from the very nature of fiduciary media, which imposes upon those who issue them the obligation to pay a sum of money which they cannot command. (S. 357f.)

Och längre ned på samma sida finner man det följande:

[T]here lies an irresolvable contradiction in the nature of fiduciary media. Their equivalence to money depends on the promise that they will at any time be converted into money at the demand of the person entitled to them and on the fact that proper precautions are taken to make this promise effective. But – and this is likewise involved in the nature of fiduciary media – what is promised is an impossibility insofar as the bank is never able to keep its loans perfectly liquid.

I det tredje avsnittet tar Mises upp frågan om ”omloppsmedel” borde förbjudas eller ej (denna fråga hade faktiskt väckts av somliga ekonomer redan före 1912), men han ger egentligen inget svar; han försöker bara förklara varför det inte har skett:

The progressive extension of the money economy would have led to an enormous extension in the demand for money if its efficiency had not been extraordinarily increased by the creation of fiduciary media. The issue of fiduciary media has made it possible to avoid the convulsions that would be involved in an increase in the objective exchange value of money, and reduced the cost of the monetary apparatus. Fiduciary media tap a lucrative source of revenue for their issuer; they enrich both the person that issues them and the community that employs them. […] Prohibition of the issue of all notes except those with a full backing and of the lending of the deposits which serve as the basis of the check-and-clearing business would mean almost completely suppressing the note issue and almost strangling the check-and-clearing system. If notes are still to be issued and accounts opened in spite of such a prohibition, then somebody must be found who is prepared to bear unrecompensed the costs involved. Only rarely will this be the issuer […]

Är det här avsett som ett försvar för en begränsad användning av ”fiduciary media” eller bara som en förklaring till att de alls uppkommit?[4] Låt mig ta det som ett försvar och granska det utifrån den premissen.

Vad menar Mises med ”the convulsions that would be involved in an increase in the objective exchange value of money”? Det kan inte gärna vara något annat än det vid det här laget (för Nattväktarens läsare, vill säga) välbekanta faktum att guld- och silverpengar blir mer och mer värda, allteftersom varor och tjänster blir allt billigare. Varför detta skulle vara en ”convulsion” är mer än jag förstår. Priser och löner skulle helt enkelt långsamt men stadigt justeras nedåt. Det hör till George Reismans stora förtjänster att ha förklarat den här saken väldigt klart. Nu ska kanske inte Mises klandras för att inte redan 1912 ha läst vad hans främste lärjunge inte publicerade förrän 1996…

Vad är det för ”lucrative source of revenue” Mises talar om? Det enda jag på rak arm kan tänka på är det faktum att den som först får nya ”fiduciary media” i händerna är i en position att handla för dem innan priserna hunnit stiga. Men eftersom detta är Mises egen epokgörande insikt med avseende på inflation i allmänhet, kan jag ju inte tro att det är det han menar – om han nu inte helt enkelt är sarkastisk.

Och skulle verkligen sedelutgivningen och clearingsystem undertryckas och kvävas utan ”fiduciary media”? Jag ser inte riktigt varför. Och dessutom tycker jag att det motsägs av någonting Mises själv skriver redan på nästa sida:

It is clear that prohibition of fiduciary media would by no means imply a death sentence for the banking system, as is sometimes asserted. The banks would still retain the business of negotiating credit, of borrowing for the purpose of lending. Not consideration for the banks, but appreciation of the influence of fiduciary media on the objective exchange value of money, is the reason why they have not been suppressed.

Jag vill notera att det finns väldigt goda skäl till att använda sedlar (eller andra ”penningsubstitut”) hellre än klingande mynt. Ett enkelt exempel skulle vara om man vill göra en stor betalning i ett avlägset land (kanske på en annan kontinent). Att betala med en säck guld skulle medföra rätt avsevärda transportkostnader. Hur mycket enklare då att skicka en sedel i ett rekommenderat brev, en sedel som sedan på plats kan inlösas i guld. (Idag räcker det med ett klick på datorn, men datorer fanns ju inte år 1912.) Men just den saken har ju inte med ”fiduciary media” att göra; det går ju precis lika bra med fullt inlösbara sedlar. Och i vardagslivet är det förstås mycket bekvämare att använda sedlar, skiljemynt och plastkort än att gå omkring med guldmynt i portmonnän; allt man kan fordra av dem är att de är till 100% inlösbara i guld eller silver. ”Penningsubstitut” gör livet lättare – så länge de bara är inlösbara.

”Fractional banking” är inte bara bedrägligt – det är också fullständigt onödigt!

$ $ $

Jag bör nämna att det finns annat i The Theory of Money and Credit som tyder på att Mises var helt emot ”omloppsmedel” och bråkdelsreserver, t.ex. följande från s. 447:

Now it is obvious that the only way of eliminating human influence on the credit system is to suppress all further issue of fiduciary media. The basic conception of Peel’s Act [en lag från 1844 som begränsade sedelutgivningen] ought to be restated and more completely implemented than it was in the England of his time by including the issue of credit in the form of bank balances within the legal prohibition.

Och det följande är saxat från ett mail från Misesinstitutet (det handlar om en postumt utgiven bok som heter Marxism Unmasked).

As he moves on to money, Mises reveals himself to be tougher on the issue of fiduciary media than he was when he wrote his 1912 book The Theory of Money and Credit.

In response to a question Mises says: ”In the future no additional banknotes should be issued, no additional credit should be entered on a bank subject to check, unless there is a 100 percent coverage in money.”

Mitt intryck (för vad det är värt) är att Mises blev mer och mer avvisande till bråkdelsreserver, ju äldre han blev.

George Reisman om bråkdelsreserver

george-reismanI en tidigare nätnattväktare skrev jag följande, som jag vill passa på tillfället ett korrigera:

Eftersom det faktiskt är en typ av bedrägeri att låna ut pengar som man inte har, finns det anhängare av guldmyntfot som menar att oskicket borde förbjudas i lag. Reisman menar i sin bok att det är okej, så länge bankerna är öppna och talar om vad det är de gör, ifall de lånar ut mer än de har täckning för – om det finns kunder som vill ta den risken med sina pengar, är det deras sak. Förmodligen är detta tillräckligt för att avstyra oskicket – om inte, så åtminstone hålla det inom mycket snäva gränser.

Men Reisman anser inte att det är okej. När jag skrev det ovanstående hade jag följande stycken i åtanke (Capitalism, s. 514f):

The supporters of the 100-percent-reserve principle divide into two groups. There are those who advocate its imposition by law. Those among this group who are committed to the principle of individual rights and laissez-faire capitalism justify this by claiming that the creation of fiduciary media is tantamount to counterfeiting and is fraudulent. They claim that it is the same in principle as accepting goods in a warehouse, issuing receipts for the goods, and then selling the goods; or selling more tickets to a theater performance than there are seats.

The second group holds that if the issuance of fiduciary media is conducted openly, without deception—that is, if it is no secret to the owners of banknotes and checking deposits that the backing for them is debt—one cannot outlaw the practice. These supporters of the 100-percent-reserve principle advocate its achievement by means of a policy of free banking—that is, merely the total absence of all government intervention in banking. This view is well expressed in a passage quoted in von Mises’s Human Action from the nineteenth-century French economist Cernuschi. It was made in reference to fiduciary media in the form of banknotes, but it applies equally to fiduciary media in the form of checking deposits as well. Cernuschi said: ”I want to give everybody the right to issue banknotes so that nobody should take any banknotes any longer.”

Jag tog alltså det här för Reismans egen uppfattning. Men en anonym nätdebattör och Reismanbeundrare vid namn ”Dagissnuten” (eller ”Kindergarten Cop”) påpekade för mig i en debatt att Reisman faktiskt bara presenterar de båda uppfattningarna här, utan att ta ställning. Så jag mejlade själv Reisman och frågade om saken, och han hänvisade mig till det följande, på s. 957f i Capitalism:

[I]t is mistaken to believe that the imposition by law of 100-percent-reserve banking in connection with checking deposits and banknotes would constitute government interference. It would constitute nothing more than the just exercise of the government’s power to combat fraud—the fraud of having one’s funds lent out despite the bank’s deliberate creation of the impression that in making a checking deposit or purchasing banknotes one fully retained the possession of one’s funds.

Shysterism in any form is always slippery. Thus if it occurs to anyone to argue that the banks’ customers are not victims of fraud because they clearly know and understand that their funds are being lent out, then the answer is that in that case they would be parties to fraud. Their fraud would be the attempt to make payment to others not with money or reliable warehouse receipts for money, but with claims to debt. They would be engaged in the willful contradiction and deception of claiming to pay someone when in fact imposing on him the position of being a grantor of credit.

It should be understood that everything I have said in connection with the subject of the fraud entailed in fractional-reserve banking applies to a context in which the establishment of a 100-percent-reserve gold standard would be a real possibility. It is pointless to accuse either banks or their customers of any kind of fraud in connection with fractional-reserve banking in a context such as that of the present, in which the overwhelmingly greater fraud exists of the government’s creation of a monetary standard that is utterly nonobjective and arbitrary, namely, the fiat-paper standard.

Och det här är också precis vad jag själv skrivit ovan. Detsamma gäller vad man läser på sidan innan:

What underlies the practical advantages of the 100 percent reserve gold standard over any form of fractional reserve system is its moral superiority. It operates consistently with the law of the excluded middle and does not attempt to cheat reality by getting away with a contradiction. It recognizes that lending money precludes retaining that money in one’s possession, and that retaining money in one’s possession precludes lending it. The100percentreserve system follows the principle that either one lends money or one retains the money, but not both together, with one and the same sum of money. In contrast, a fractional reserve system applied to checking deposits or banknotes is a deliberate attempt to cheat reality. It is the attempt to have one’s money and lend it too. It is a system fully as dishonest as all other recurring efforts that take place in one form or another in attempts “to have one’s cake and eat it too.”

Ayn Rand om bråkdelsreserver

Ayn Rand har aldrig, vad jag vet, yttrat sig i frågan om bråkdelsreserver eller omloppsmedel, men det finns ett stycke i Kapitalismen: det okända idealet som tar upp saken, i Alan Greenspans uppsats ”Guld och ekonomisk frihet”:

alan-greenspanOm alla varor och tjänster skulle betalas i guld, skulle stora betalningar vara svåra att verkställa, och detta skulle tendera att begränsa arbetsdelningen och specialiseringen i ett samhälle. En logisk förlängning av att det skapas ett betalningsmedel är därför att det utvecklas ett bankväsen och kreditinstrument (sedlar och depositioner), vilka fungerar som ersättning för, men kan inlösas i, guld.

Ett fritt bankväsen grundat på guld kan bevilja kredit och på så sätt skapa sedlar (valuta) och depositioner i enlighet med ekonomins produktionsfordringar. Enskilda guldägare förmås genom utbetalning av ränta att deponera sitt guld i en bank (som de sedan kan ställa ut checkar på). Men eftersom det sällan är fallet att alla deponenter vill ta ut allt sitt guld på en gång, behöver bankiren bara behålla en bråkdel av allt sitt deponerade guld som reserver. Detta gör det möjligt för bankiren att låna ut mer än beloppet av sitt deponerade guld (vilket innebär att han håller krav på guld snarare än själva guldet som säkerhet för sina depositioner). Men beloppet av de lån han har råd att ge är inte godtyckligt: han måste bedöma det i relation till sina reserver och sina investeringars status. (S. 92 i den svenska översättningen; min översättning och min kursivering.)

Det här är, som alla ser, ett argument för bråkdelsreserver – och Greenspans uppsats måste förstås ha haft Ayn Rands godkännande, eftersom den publicerades i hennes bok (och tidigare i hennes tidskrift The Objectivist Newsletter). Så något fett ad verecundiam att slänga i ansiktet på ”objektivister för falskmynteri” har jag inte; tvärtom måste jag ju säga att objektivismen sanktionerar denna särskilda form av falskmynteri – och att det är jag som är renegat, när jag säger något annat.

Jag frågade George Reisman om han någonsin diskuterat den här frågan med Ayn Rand personligen, men det hade han inte; vid något tillfälle hade han diskuterat den med någon annan i hennes närvaro, men då hade hon inte verkat intresserad av saken. Reismans kommentar:

You are right that Greenspan’s endorsement of it in an essay approved by her looks like an endorsement by her. But it may also be something that she considered as just a technical matter of economics of no profound philosophical import.

Och visst kan det vara så. Ayn Rand var inte professionell ekonom, även om hon alltid hade bra saker att säga de gånger hon uttalade sig i ämnet.

Och hur som helst: frågan här är inte vem som har ”auktoriteten på sin sida” (vare sig nu auktoriteten är Mises eller Rand). Frågan är vad som är rätt.

$ $ $

Till min stora besvikelse har jag upptäckt att Ayn Rand själv var för bråkdelsreserver. Detta framgår av intervjun med John Ridpath i den nyligen utkomna 100 Voices: An Oral History of Ayn Rand. Jag citerar:

I vividly remember another example of her ability to go to fundamentals to clear up a debate. After a Ford Hall appearance, back at her hotel suite, one of us asked her if she could help with a debate many of us were involved in. The issue was: is fractional-reserve banking, because of its creation of expanded credit on a given base, implicit theft or legitimate banking practice. We – several of us doctoral students, if not already PhDs in economics – were split on this issue. With characteristic focus, she asked several questions, revealing a surprising understanding, and then – bingo – the answer was evident to her. It is appropriate – it is a matter of informed, calculated risk and, in essence, not theft at all. (S. 353f.)

Jaha. Då är väl saken avgjord? bråkdelsreserver är en integrerad del av den objektivistiska filosofin, och detta enligt den främsta auktoriteten på denna filosofi, nämligen Ayn Rand själv. Vad har man att sätta emot, när man har de främsta auktoriteter emot sig? Bara en sak: Vilken falskmyntare som helst tar en kalkylerad risk, när han prånglar ut sina sedlar på marknaden. Inget vädjande till auktoriteter kan ändra på den saken.[5]

Objektivister för falskmynteri?

(Här blir det en del upprepningar av vad jag tidigare sagt.)

Somliga objektivister invänder mot mitt resonemang. De menar att om ”fraktionella” pengar förekommer på en fri marknad, så finns det ingenting att invända mot saken, eftersom det är fullständigt frivilligt om man vill använda sig av sådana pengar eller ej. Och det var ju också den uppfattning jag själv tidigare lutade åt. För enkelhetens skull saxar jag några inlägg från Liberal Debatt:

Jag kan inte se några skäl att förbjuda folk från att utbyta varor och tjänster mellan varandra med monopolpengar som bytesmedel om de så önskar. Om sedan nittio procent av pengarna är riktiga och bara tio procent är hämtade från monopollådan så är ju det bara en gradskillnad. Ekonomi är dock inte min starka sida så jag är öppen för att jag missar någonting här.

Ja, du missar något här. Tankeexperimentet med monopolpengar är inte relevant.

Antag t.ex. att du köper något för 100 kr och försöker betala med fyra ”selmor” och en tjuga från monopollådan. Naturligtvis kommer säljaren inte att acceptera den sista tjugan. Problemet med ”omloppsmedel” eller ”FRB-pengar” är ju – om vi håller oss till samma exempel – att varje tjuga påstår sig vara värd 20 kr men i själva verket bara är värd 16 kr.

Problemet med omloppsmedel är att de bara delvis är falska.

Säg att vi har två banker som båda har 100 kg guld i valven (eller 100 ton, ifall det är stora banker). Den ena banken håller sig till den smala vägen och ger ut sedlar till ett värde av 100 kg (eller ton) guld. Den andra banken irrar ut på den breda, ”fraktionella” vägen och ger ut sedlar till ett värde av 110 kg (eller ton) guld. Den första banken ägnar sig inte åt något falskmynteri alls, medan den andra ägnar sig åt ett litet pluttigt falskmynteri på bara c:a 10%. Men ett litet pluttigt bedrägeri är fortfarande bedrägeri; och en liten smula inflation är fortfarande inflation.

Och dessutom gav jag ett väldigt moderat exempel här. Om man väl accepterar bråkdelsreserver, så finns det ju inget som säger att man ska stanna vid 10% falskmynteri. Det kan i princip anta vilka proportioner som helst.

Om någon bank ställde ut sedlar som inte hade någon täckning alls i guld eller annan ädelmetall, skulle det vara en parallell till dina monopolpengar. Och sådana pengar skulle förstås ingen ta på allvar. (Annat än om man spelar Monopol, förstås. Men vi pratar ju om verkliga livet här, inte om något sällskapsspel.)

Det kan ju tilläggas att de pengar vi har idag – när alla förtöjningar till guld eller andra ädelmetaller är kapade – egentligen är just ”monopolpengar”. Det enda som får oss att acceptera dem är att lagen påbjuder det, och att lagen alltid backas upp med hot om straff, ifall man inte lyder den.

Vad jag dock inte kan komma runt är att jag mycket väl kan tänka mig en situation där en bank som engagerar sig i FRB skulle kunna göra det utan att försöka skapa ett intryck av att de ägnar sig åt någonting annat.

För att exemplifiera: Ibland får jag kuponger från diverse företag som vill delge mig olika erbjudanden. ”Det här värdebeviset går att byta ut mot en chokladask*” Där stjärnan naturligtvis betyder: Gäller så långt lagret räcker. Jag ser inte hur detta skulle kunna klassas som bedrägeri, och är inte detta precis vad en FRB-sedel skulle göra? Proklamera något i stil med: ”Byt ut mig mot fem gram guld på ditt Sparbankskontor*” Gäller så långt lagret räcker (om det sedan är till nittio, tio eller inga procent av de utdelade lapparna är rätt irrelevant). Om någon väljer att ta emot dessa ”värdebevis”, i utbyte mot varor eller tjänster, så är det väl i alla händelser deras huvudvärk?

Jovisst, du skulle kunna acceptera en sedel med en sådan text från banken, och det skulle vara du som tar risken. Men det är ju bara början på huvudvärken. För när du sedan ska använda sedeln och köpa något för den, måste du hitta en säljare som är beredd att ta samma risk. Och när han i sin tur ska köpa något för sedeln, måste han göra detsamma. De flesta skulle nog dra öronen åt sig inför sådana sedlar (av ungefär samma skäl som det är få människor som bryr sig om kedjebrev, och ännu färre som nappar på erbjudanden från politikeränkor i Nigeria). Så ingen bank skulle nå särskilt långt med den här sortens sedlar. Och det är väl just därför som det aldrig någonsin står på sedeln att den är ”fraktionell”, än mindre då specificerar hur stor fraktionen är.

Problemet med ”omloppsmedel” är att de ger sig ut för att vara pengar, och också i viss mån är pengar (så länge uppbackningen i ädelmetaller är >0). Det syns inte på sedeln om den är en Mulligansedel med 100% guldbackning eller en keynesiansk sedel med kanske 1% guldbackning. Midas Mulligan skulle, i ett samhälle med helt privatiserade banker, kunna komma runt det här genom att trycka på sedeln: ”The Mulligan Bank, Galt’s Gulch, Colorado”, och de som känner till honom skulle förstå att sedeln är 100% inlösbar. Men det finns ett problem till här:

Banker konkurrerar med varandra till stor del genom att erbjuda krediter. Och en bank som praktiserar ”fractional banking” har mer pengar att låna ut, och kan dessutom göra det till lägre ränta. Resultatet av detta, ifall det tillåts, är att andra banker måste följa efter för att hävda sig i konkurrensen.

Frank Shostak har skrivit en intressant uppsats om det här, där han bl.a. påpekar att bankerna idag inte har något annat val än att ”hänga med i lånekarusellen”, för alternativet skulle vara att slå igen. I dagens läge, där karusellen sätts igång av centralbankerna, kan man ju inte moralisera över att enskilda banker gör så här. Men i ett fritt samhälle, utan centralbanker, måste man ju moralisera över den enskilda bank som sätter igång inflationskarusellen genom ”fractional banking”.

Anta vidare att vi har två valutor: en FRB-dollar täckt till 95% av guld och en Mulligan-dollar täckt till 100% av guld. Är det inte rimligt att tro att man emellan dessa skulle få en ”exchange rate” där FRB-dollarn får ett värde i förhållande till Mulligan-dollarn som mer korrekt avspeglar realistiska förväntningar på FRB-bankens guldreserver? Och skulle inte den inflationen då helt enkelt få folk att överge FRB-dollarn?

Förhoppningsvis besvarat ovan. Ja, den dag folk upptäcker skillnaden mellan Mulligansedeln och FRB-sedeln, kommer de att överge FRB-sedeln. Men om det redan från början står på FRB-sedeln: ”bara 95% uppbackning”, då skulle den nog inte ha så stor chans från början.

Jag kan tillägga att det inte skulle lösa problemet ens om man redovisade på sedlarna hur mycket av värdet som täcks av guld och hur mycket som är inflationsluft. För även om det står på en nyutgiven sedel att guldbackningen är (exempelvis) 95%, så är detta sant bara för ögonblicket. Nästa gång det kommer ut en dos ”FRB-pengar” i ekonomin, så sjunker värdet även på den sedal som getts ut tidigare. – Och förresten: Varför ge ut en 100-kronorssedel som bara är värd 95 kr? Varför inte ge ut en 95-kronorssedel i stället?

$ $ $

 [En annan debattör:] Om en handling (exempelvis att trycka pengar med mindre 100% guldbackning) sker öppet med relevanta parters vetskap, hur kan denna handling vara omoralisk?

Det går inte att komma förbi att omloppsmedel eller ”FRB-pengar” är en form av falskmynteri, eftersom beloppet på sedeln inte täcks av motsvarande mängd guld i bankvalvet. Inte heller går det att komma förbi att FRB-pengar i omlopp minskar penningvärdet. Och då går det heller inte att komma ifrån ”Miseseffekten”: att den som först får dessa sedlar i handen är i en position att handla för dem innan priserna stigit, medan de som sist får dem i handen kan handla för dem först efter det att priserna stigit. Så att använda FRB-pengar är helt enkelt ett sätt att snuva sina medmänniskor på pengar.

Det är bara en gradskillnad mellan detta och vanligt simpelt falskmynteri. Att betalning med en helt falsk sedel är ett sätt att snuva andra på pengar är väl ändå inte kontroversiellt? Men FRB-pengar är lite lömskare än så, just därför att de bara delvis är falska – på samma sätt som en halvsanning är lömskare än en fet lögn, därför att den feta lögnen är så mycket lättare att genomskåda.

Och när du skriver ”alla relevanta parters vetskap” ovan, så vill jag svara att ”alla relevanta parter” här inte bara är banken och den låntagare som tar ett lån i FRB-pengar. Eftersom pengar används i praktiskt taget varenda transaktion på en marknad, är också praktiskt taget varenda människa en relevant part här – i all synnerhet då de som i slutändan blir snuvade på pengar.

Men OK: om ”alla relevanta parter” vore väl insatta i saken – vilket skulle innebära att de alla hade läst Franciscos ”money speech” i Atlas och dessutom kände till Carl Mengers analys av pengars uppkomst i Principles of Economics, och kanske lite till – då skulle det kanske vara moraliskt OK att göra ett litet försök med FRB-pengar. I så fall skulle ingen ta i de pengarna med tång, så det är så bra med det.

$ $ $

När det rådde fri bankverksamhet (1800-talet) så låg reserve-ratio kring 30%. Samtidigt såg den fria världen en era av ohämmad tillväxt och därtill kopplad mild deflation. Hur förklarar österrikarna det?

Får jag fråga varifrån du har den uppgiften?[6] Hursomhelst, antingen siffran 30% stämmer eller inte: Produktionstillväxten i en ekonomi kan vara så stor att den tar ut inflationen, så att den inte slår igenom i allmänna prishöjningar. Och eftersom 1800-talet, speciellt i USA, var en period av enorm tillväxt, är det här förstås fullt möjligt. Den enda slutsats som kan dras här är hursomhelst att prisnivån utan FRB-pengar skulle ha sjunkit ännu mer markant.

Sedan är det ju också så att stigande priser är långtifrån den enda effekten av inflation. Även när inflationen är så pass måttlig att den uppvägs av produktionstillväxten (så att prisnivån förblir relativt konstant), sätter den igång den välbekanta ”boom-bust”-cykeln. Och det bör noteras att inte heller 1800-talet var fritt från recessioner och depressioner. De var inte lika svåra som 1930-talsdepressionen, men de förekom.

Sedan är det ju en sak som jag tagit upp förr, men som tydligen måste upprepas: deflation är inte synonymt med ”sjunkande prisnivå”. Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla till sist spricker. Deflation är en plötslig och markant minskning av penningmängden i ekonomin (i ”penningmängden” inräknas då givetvis ”omloppsmedel” eller ”FRB-pengar”). Ett plötsligt, allmänt prisfall är ett av symptomen på deflation, men det är inte det enda: andra symptom är att banker går omkull och att det blir omfattande arbetslöshet. Sjunkande prisnivå under guldmyntfot (även under ”partiell guldmyntfot” av den sort vi diskuterar här) är en helt annan sak och visar bara att den allmänna produktionsökningen är större än ökningen i penningmängden.

$ $ $

Det finns en annan typ av invändning som är fullständigt ad hominem, men som jag ändå vill ta upp, om inte annat så för att röja den ur vägen:

Bara kufiska libertarianer som kroniskt fokuserar på sin egen navel istället för på verkligheten ser problem med [bråkdelsreserver på en i övrigt fri marknad]. [T.ex..:] Rothbard … (en vedervärdig subjektivist och frihetshatare.) [H]ela premissen bakom galningarna Rockwells och Rothbards resonemang är ju att dessa transaktioner måste ske genom bedrägeri vilket inte alls är fallet.

Det här är ett exempel på ett felslut som på engelska kallas ”circumstantial ad hominem” (jag känner tyvärr inte till den svenska termen), och som har formen: ”X har haft fel förr; alltså har han fel nu också”. I det här fallet: Murray Rothbard har fel när han pläderar för anarkism, han har fel när han påstår att USA är en krigshetsarnation och att Sovjetunionen var fredsälskande, och till på köpet ägnar han sig åt illasinnat förtal mot Ayn Rand; alltså har han också fel när det gäller guldmyntfot och bråkdelsreserver (och den som till äventyrs håller med honom i den frågan är av samma skrot och korn som Rothbard).

I själva verket står förstås argumenten mot bråkdelsreserver helt på egna ben och är helt oberoende av om ett eller annat ruttet äpple håller med eller ej.

Och det är alltså bråkdelsreserver den här diskussionen handlar om, inte Murray Rothbards moraliska karaktär.

(Det finns f.ö. åtminstone ett ruttet äpple också bland objektivistiska ekonomer, nämligen Richard Salsman. Värt att nämna, eftersom den här debattören rekommenderar Salsmans skriverier.)

Menar eleverna i österrikiska skolan att moralen dikterar att man skall handla i sitt rationella egenintresse, men endast så länge ens agerande inte går stick i stäv med österrikiska skolans teorier, vilket då innebär initerande av våld genom bedrägeri? (Och mot vem?)

Parentetiskt: jag anser inte att den ”österrikiska” skolan är felfri. (Har skrivit om detta förr och ska skriva mer om det i framtiden.) Men felet är definitivt inte att den pläderar för 100-procentig guldmyntfot och motsätter sig FRB-pengar. (Det är f.ö. inte ens alla ”österrikare” som gör det. Hayek har ett besynnerligt alternativt förslag. Men Mises, Rothbard och Reisman gör det i varje fall.) (Och f.ö. är den retoriska fråga jag besvarar av den sort som kan göra en gråhårig, ifall man försöker räkna ut från vilken kontext den kommer.)

Hade Ayn Rand alltså fel när hon sa att det inte kan finnas några intressekonflikter mellan rationella människor?

Nej, det hade hon förstås inte. Men var i Ayn Rands skrifter kan man läsa att falskmynteri skulle vara något rationellt? Och var i hennes skrifter kan man återfinna något som tyder på att hon skulle motsätta sig vad jag skrivit här, nämligen att FRB-pengar är en form av falskmynteri?[7] Nåja, jag tror aldrig att hon tog upp just den saken, men jag kan väl påpeka att Francisco, i sitt tal om pengar, säger

Those pieces of paper, which should have been gold

inte

Those pieces of paper, which should have been partially backed by gold.

Inte heller förekommer det några FRB-pengar i Galt’s Gulch”, bara guld och silver. Och när Ragnar ger Rearden, Dagny och andra producenter skatteåterbäring, gör han det ”in full and in gold”.

Och eftersom tvistefrågan här faktiskt är om FRB-pengar är bedrägeri eller inte, så kan du ju inte bara utgå från att det inte är det. Det är ”question-begging”, och dessutom är det fel. Och det blir inte ett dugg mer rätt av att frågeställaren försöker dölja sig bakom Ayn Rands auktoritet.

$ $ $

Det finns en idé som f.n. tycks vara ”i svang” inom den objektivistiska rörelsen: att det finns en oöverstiglig klyfta mellan objektivismen och den ”österrikiska skolan”. Men faktum är att jag själv började studera denna skola på rekommendation av ingen mindre än Ayn Rand. I litteraturlistan i Kapitalismen: det okända idealet förtecknas åtskilliga av Ludwig von Mises verk – inklusive då The Theory of Money and Credit, som är den grundligaste genomgång som gjorts av fenomenet ”omloppsmedel”. Det är naturligtvis sant att Ayn Rand rekommenderar Mises med förbehåll. Men jag känner till de objektivistiska förbehållen mot Mises och ”österrikarna” – och den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin (till vilken frågan om ”omloppsmedel” hör) hör definitivt inte till dessa förbehåll.

$ $ $

Jag borde kanske ge någon sorts ”auktoritativt uttalande” från Ayn Rand också:

Närhelst förgörare visar sig bland människor börjar de med att förgöra pengar, därför att pengar är människors skydd och grunden för en moralisk tillvaro. Förgörare lägger beslag på guld och lämnar ägarna med en bunt falska pengar. Detta dödar alla objektiva normer och utlämnar människorna åt en godtycklig värdesättares godtyckliga makt. Guld var ett objektivt värde, en motsvarighet till producerad rikedom. Papper är en inteckning i en förmögenhet som inte finns, garanterad av ett gevär riktat mot dem som förväntas producera den. Papper är en check utställd av legaliserade plundrare på ett konto som inte är deras: på offrens dygd. Se upp för den dag när checken avvisas med stämpeln: ”Kontot överskridet”. (Francisco d’Anconia i Och världen skälvde, s. 434 i den svenska översättningen; jag har dock tagit mig friheten att snygga till översättningen en smula.)

Så var det alltså med den saken. Eller? Nej, så enkelt är det nog inte. För objektivister som är för falskmynteri skulle genast invända att det här handlar om statligt legaliserade plundrare som riktar ett gevär mot sina offer, och alltså inte säger ett jota om falska sedlar som prånglas ut av privata banker på en fri marknad.

Men än sen? När staten inte sköter sin legitima uppgift att stävja bedrägeri, så sköter den inte sin legitima uppgift. Har Ayn Rand någonsin påstått något annat?

$ $ $

”Objektivister för falskmynteri” (d.v.s. sådana som inte vill olagligförklara bråkdelsreserver) brukar hävda att lösningen på problemet är att avskaffa bankgarantier och tillåta banker att gå i konkurs.

Och något ligger det ju i detta. I dagens läge fungerar centralbankerna som en ”lender of last resort”. När en bank är på fallrepet, vänder den sig till centralbanken och ber om pengar därifrån. Men centralbanken kan ju å sin sida bevilja sådana lån endast genom att spä på inflationen. Och hade vi ett fritt bankväsende utan centralbanker, skulle sådana bankgarantier förstås inte existera.

Och en bank som lånar ut mer pengar än den har täckning för förtjänar förstås att gå i konkurs – precis som vilket annat företag som helst som missköter sin ekonomi. Men observera en sak: att gå i konkurs innebär betalningsinställelser. När ett företag går i konkurs, innebär det att de som gör affärer med det företaget förlorar pengar. Konkursbon ställs under konkursförvaltning, och vitsen med det är att försöka fördela förlusterna så jämnt och rättvist som möjligt mellan de olika fordringsägarna.

Och observera nu att min ursprungliga moraliska invändning mot bråkdelsreserver var att banken lånar ut mer pengar än den faktiskt har. Resultatet av detta (om det görs i tillräckligt stor omfattning av tillräckligt många banker) är att penningvärdet sjunker. På så sätt blir vi alla ”snuvade på pengar” av bråkdelsreserver. Men om en bank som sysslar med detta sedan i stället går i konkurs, betyder det också att dess kunder snuvas på pengar! Så den moraliska invändningen är precis densamma!

Nu kan man ju alltid tänka sig ett scenario där centralbankerna avskaffas och bankväsendet görs fritt utan att man samtidigt förbjuder bråkdelsreserver. Banker som sysslar med ”fractional banking” riskerar då att gå i konkurs; medan banker som inte gör det klarar sig. Det ohederliga förfarandet att låna ut pengar man faktiskt inte har skulle väl kunna rensas bort den vägen. Jag anser ändå att det är mer konsekvent med ett förbud; eftersom det faktiskt hör till statens legitima funktioner att stävja bedrägeri.

$ $ $

Det följande är en invändning som jag betraktar som bisarr och ett försök att gripa efter ett halmstrå; men jag vill ändå ta upp den för att inte framstå som svarslös.

Jag skrev så här i en nätdebatt:

Hela problemet med ”omloppsmedel” har f.ö. sammanfattats mycket väl av Ludwig von Mises: ”[T]here lies an irresolvable contradiction in the nature of fiduciary media. Their equivalence to money depends on the promise that they will at any time be converted into money at the demand of the person entitled to them and on the fact that proper precautions are taken to make this promise effective. But – and this is likewise involved in the nature of fiduciary media – what is promised is an impossibility insofar as the bank is never able to keep its loans perfectly liquid. (The Theory of Money and Credit, s. 358.)

Och fick detta svar:

Mises argument kan lika gärna vändas mot försäkringsbolag som lovar att betala i händelse av att vissa osannolika saker inträffar, men som naturligtvis inte kan hålla reserver som skulle täcka skadorna om den osannolika saken skulle inträffa för alla försäkringstagare samtidigt.

Sådana saker som eldsvådor, skeppsbrott, benbrott, plötsliga sjukdomsfall eller dödsfall eller vad man än mer kan försäkra sig emot orsakas inte av försäkringsbolagen. Hus skulle brinna ner, fartyg förlisa, ben gå sönder ifall man ramlar från stegen när man byter glödlampa, etc., etc., om det så inte fanns ett enda försäkringsbolag i världen!

De skadeverkningar som ”omloppsmedel” ställer till med, däremot, beror just på att bankerna ställer ut ”omloppsmedel”. Om en bank går omkull, därför att en mängd kunder kommer och vill ha sina sedlar inlösta i guld samtidigt, så går banken omkull just därför att den tidigare lovat mer än den kan hålla!

Nog sagt.

$ $ $

En tredje invändning jag hört är att om bankerna inte kunde ägna sig åt ”fractional banking”, skulle de inte heller kunna betala ränta till sina kunder.

Så är det inte. Men låt oss för ett ögonblick anta att argumentet vore riktigt. Den första uppenbara implikationen av detta är att ränta skulle innebära falskmynteri och att alla ränteinkomster i själva verket består av falska pengar.

Men det är mer än så. Låt oss laborera med en modest siffra, som 2%. (Resonemanget skulle vara detsamma som siffran i stället var 20% eller 200% eller vad ni vill.) Så låt oss anta att 2% av penningmängden vore ”fraktionell” och återstående 98% bestod av guld/silver och sedlar inlösbara i guld/silver. Den ränta bankerna betalar ut skulle då rimligen också vara 2%. Men observera att prisökningarna i ekonomin också i genomsnitt skulle vara 2%. Med andra ord skulle ens ränteinkomster vara precis stora nog att motverka inflationen! Vad i all världen skulle då bankkunderna med ränteinkomster till? De skulle precis lika gärna kunna ha 100% metallisk myntfot, inga prisökningar och ingen ränta.

Nu är det ett par fel med resonemanget. För det första utgår det från att penningmängden under metallisk myntfot skulle vara konstant. Men det kommer alltid att brytas mer guld och silver, och en del av det kommer att myntas till pengar. Som George Reisman åtskilliga gånger påpekar i Capitalism kommer den allmänna produktionsökningen i ett fritt samhälle alltid att ”spilla över” på brytningen av ädla metaller. Räntan följer den allmänna profitnivån i ekonomin, och tillflödet av nya mynt ger också ett litet tillflöde i profitnivån. (Vad som är sant är att detta tillflöde av mynt i normala fall – d.v.s. om man inte upptäcker någon enorm ny guldåder – kommer att vara synnerligen modest och något motverka den allmänna tendensen till prisfall.) I en fri ekonomi med guldmyntfot kommer räntan alltid att vara låg, därför att den allmänna profitnivån kommer att vara låg; men den kommer inte att lägga sig på 0%. (Om någon undrar över detta och inte orkar läsa Reismans hela bok, går det bra att läsa min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Jag kan ju också påpeka att under de perioder då räntor och profiter är höga, talas det alltid (och med rätta) om att en del av detta är ”inflationsluft”. Men det är aldrig hela räntan eller profiten som är ”inflationsluft”; en del av den är fortfarande reell. Om den invändning jag bemöter här stämde, ja då skulle varenda liten profit och varenda liten ränteinkomst vara just ”inflationsluft”.

Men den reella räntan (med ”inflationsluften” bortrensad) beror inte på mängden pengar i ekonomin. Den beror på den genomsnittliga tidspreferensen bland människorna.

Med ”tidspreferens” menas det faktum att en behovstillfredsställelse som ligger närmare i tiden – allt annat lika – har ett större värde än en som ligger längre bort i tiden. Det är denna värdeskillnad mellan nutid och framtid som speglas i räntan. Och den saken har ingenting alls att göra med penningmängden i ekonomin eller dess tillväxt. Faktum är att tidspreferens skulle spela en roll även i en ekonomi utan pengar. (Man kan t.ex. anta att en limpa bröd i en bytesekonomi normalt byts mot ett tjog ägg. Säg nu att äggproducenten av någon anledning inte kan leverera äggen med en gång, utan först om någon vecka, och att transaktionen ändå kommer till stånd därför att äggproducenten erbjuder sig att som kompensation för förseningen lägga till ett eller ett par ägg.)

Tidspreferensen är alltid högre ju närmare svältgränsen man befinner sig. Om jag är uthungrad och någon vänlig själ erbjuder mig ett skrovmål, vill jag ha detta skrovmål idag och inte om en vecka – för om en vecka kanske jag redan har svultit ihjäl. Och av det skälet sjunker tidspreferensen (om vi talar om den ”allmänna” eller ”genomsnittliga” tidspreferensen) med stigande välstånd. Den är också lägre hos rika än hos fattiga. Och det också därför som räntan i en avancerad civilisation är låg.

Men att den är låg betyder inte att den någonsin skulle kunna bli obefintlig eller sjunka till noll. För det skulle innebära att all tidspreferens försvann, och hur skulle det kunna ske?[8]

Och detta bör alltså räcka som svar på idén att banker inte skulle kunna betala ränta under 100-procentig guldmyntfot.[9]

Bråkdelsreserver och fönsterkrossningsfelslutet

Tillagt 2016.

Fönsterkrossningsfelslutet känner ni säkert alla till – om inte, läs min bloggpost om saken. Felslutet består i att titta på de omedelbara och lätt synliga effekterna av en åtgärd på en viss grupp människor och bortse från de långsiktiga och inte så väl synliga effekterna på alla grupper. När det gäller bråkdelsreserver/omloppsmedel ser man de i förstone sett välgörande konsekvenserna för dem som först får omloppsmedlen i händerna och blundar för effekterna för alla andra – alla som får omloppsmedlen i händerna först senare, när priserna redan stigit; liksom man också blundar för den omedelbara effekten att investeringar fås att ses som lönsamma men att de i det långa loppet visar sig vara felinvesteringar. – De flesta felslut som begås inom nationalekonomin är varianter av fönsterkrossningsfelslutet.

Avslutning

Jag bör nog betona att t.o.m. en ”fraktionell” guldmyntfot skulle vara bättre än vad vi har idag. För vad vi har idag är fiatvaluta och ”omloppsmedel” som grundar sig på fiatvaluta. ”Omloppsmedel” som grundar sig på guld och/eller silver skulle vara ett steg framåt. Men att det är bättre än vad vi har idag betyder ju inte att det är idealiskt. Och varför nöja sig med det näst bästa, när det allra bästa är inom räckhåll? Eller i varje fall skulle vara inom räckhåll, om folk bara studerade rätt ekonomer.

$ $ $

PS 2016: På den tiden guld och silver var pengar utgjorde sedlar och skiljemynt omloppsmedel. Idag, när förtöjningarna till ädelmetaller är kapade, är det i stället sedlar och mynt som är pengar, och omloppsmedlen är digitala.

Om man t.ex. idag lånar en miljon för att köpa en lägenhet (en inte orealistisk summa i dagens läge[10]), så har banken som beviljar lånet ett ”reservkrav” eller ”kapitaltäckningskrav” som idag belöper sig till 7%. (Siffran ändras då och så, men detta är den senaste siffra jag sett.) Men detta skulle alltså betyda att banken bara lånar dig 70 000 i ”reda pengar” och att de övriga 930 000 är ”framtrollade ur tomma intet” eller inflationsluft. De existerar bara i digital form. Och med tanke på hur många som lånar pengar till lägenheter (för att inte också tala om villor) blir det ju rätt mycket!

Och som ni säkert har märkt blir bankerna mindre och mindre villiga att hantera kontanter; det tycks helst vilja ha ett helt kontantfritt samhälle där alla transaktioner sker via plastkort. Och vad får vi då? En ekonomi där det inte finns några pengar alls, inte ens fiatpengar, och där alla betalmedel är omloppsmedel. (Man kan inte ens kalla dem bråkdelsreserver, eftersom de skulle utgöra en bråkdel av ingenting alls.)

Detlev Schlichter, författaren till Papperspengarnas kollaps, brukade förr avsluta sina artiklar med orden:

Det här kommer inte att sluta väl.

$ $ $

Jag har också skrivit åtskilligt på engelska om bråkdelsreserver.


[1] Termen ”bråkdelsreserver” för engelskans ”fractional reserves” introducerades mig veterligen i den svenska översättningen av Detlev Schlichters Papperspengarnas kollaps. Se min bloggpost Inflation oh deflation.

Att termen ”fiduciary media” ska översättas med ”omloppsmedel” följer av att den tyska termen är ”Umlaufsmittel”.

[2] Rätt ska vara rätt: Mises hade en föregångare i början av 1700-talet, Richard Cantillon. Omfördelningseffekten kallas därför numera ofta för ”cantilloneffekt”. Men Cantillons bidrag glömdes bort, och Mises nämner honom aldrig själv.

[3] Naturligtvis fick jag en del oförskämdheter och förolämpningar som svar (det brukar komma sådant från folk som tror sig veta allt om saker de inte vet ett förbannade något om). Jag ska bara ta upp en av dem:

Med tanke på vad Reisman lär ha skrivit i ämnet måste man fråga sig om Reisman ens läst Mises.

Om det nu inte skulle vara allmänt bekant vill jag upplysa om att Reisman studerade åtskilliga år för Mises och hörde till dennes mest uppskattade elever (tillräckligt uppskattad, i varje fall, för att få ett särskilt omnämnande i förordet till tredje upplagan av Human Action). Givetvis är detta bara en ”fraktionell” garanti för att Reisman har rätt – men man kan ju spara sina svepande omdömen tills man själv blivit torr bakom öronen! Eller tills man lärt sig läsa innantill tillräckligt för att inte bryta loss ett enstaka citat ur dess sammanhang.

En annan sak värd att nämna är att Reisman lärde sig tyska för att kunna läsa Mises på tyska, och att han översatte en av Mises böcker, Epistemological Problems of Economics, till engelska. Originalets titel: Grundprobleme der Nationalökonomie: Untersuchungen über Verfahren, Aufgaben und Inhalt der Wirtschafts- und Gesellschaftslehre.

[4] Jag presenterade det här citatet för George Reisman i ett mejl, och han menade att om det här ska läsas som ett försvar, så är det ”a serious inconsistency” från Mises sida. Men det kan också vara – som jag förmodar – blott och bart en förklaring till att de inte förbjudits. (Reisman trodde att det möjligtvis kan röra sig om felöversättningar från tyskan. Men jag har kollat den tyska grundtexten – som numera finns tillgänglig i pdf-format – och Mises skriver detsamma på tyska.)

[5] Se om detta min engelska bloggpost A Belated Open Letter to Ayn Rand on Fractional Reserve Banking. – Jag frågade också George Reisman om detta, men han sade sig inte ha något minne av det och förmodade att meningsutbytet hade skett efter det att han och hans hustru flyttat till Kalifornien. Men han delade min besvikelse.

[6] Jag frågade George Reisman om saken, och enligt statistik som han tagit del av var ”reserve-ratio” högre än så – snarare i trakten av 50%. Hursomhelst påverkar ju inte siffran mitt resonemang. Den enda förklaringen till att inflationen inte slår igenom i priserna är att den uppvägs av den allmänna produktionstillväxten. Och det är alltid illa nog att ”reserve-ratio” är mindre än 100%.

[7] Det här skrev jag innan jag hade läst det tidigare återgivna citatet av John Ridpath.

[8] En smärre korrigering är på sin plats här: Det är inte den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för räntenivån, utan ”de rikas”, d.v.s. kapitalisternas, tidspreferens. Ett av George Reismans bidrag till den ekonomiska vetenskapen är att han visat att tidspreferensen verkar via nettokonsumtionen, d.v.s. kapitalisternas egen konsumtion. Blir kapitalisternas tidspreferens högre, betyder det att de konsumerar mer och investerar mindre; blir den lägre, konsumerar de mindre och investerar mer. Se om detta min bloggpost Tidspreferens och nettokonsumtion.

Människor som lever ur hand i mun – utslagna, hemlösa, tiggare – har förstås väldigt hög tidspreferens, men i vårt moderna samhälle är de alldeles för få för att detta ska kunna påverka den allmänna vinst- och räntenivån. I äldre, förkapitalistiska samhällen – som vårt eget gamla bondesamhälle – var tidspreferensen relativt hög, eftersom en bonde knappast kan planera sitt liv längre än ett år i taget – han måste så idag för att kunna skörda nästa år. Framförhållningen bestod i att skaffa många barn för att ha sin försörjning relativt tryggad även på äldre dar. Moderna kapitalister, däremot, planerar flera år eller rentav decennier in i framtiden.

Det här blev en lång fotnot, men jag tror den var nödvändig för fullständighetens skull. Min tidspreferens är sådan att jag garderar mig för framtida missförstånd!

[9] Jag ska förstås tillägga att äran för att ha upptäckt att räntan ytterst bottnar i tidspreferens tillkommer den österrikiske ekonomen Eugen von Böhm-Bawerk. Att fenomenet ”tidspreferens” självt bottnar i det faktum att man måste vara vid liv idag för att vara vid liv i morgon påpekades, vad jag vet, första gången av George Reisman – vem annars?

[10] För trettio år sedan sålde jag en tvåa för 30 000 och köpte en etta för 20 000, Tvåan hade jag köpt några år tidigare för 15 000. Idag är det helt andra priser som gäller – gott och väl en halv miljon. Ändå menar Riksbanken att inflationen är för låg och håller reporäntan på minusnivå för att spä på den. Se vidare mina bloggposter Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard och Vart tar inflationspengarna vägen?

%d bloggare gillar detta: