Hayek och förnuftet

Tidigare publicerad i Nattväktaren, årgång 1, nr 12 (april 1998).

Som ett exempel på den sorts ”nästan” [d.v.s. nära bundsförvant i kampen för kapitalismen] jag skulle tolerera vill jag nämna Ludwig von Mises […] Som ett exempel på vår dödligaste fiende vill jag nämna Hayek. Den karln är rena giftet. – Ayn Rand, brev till Rose Wilder Lane 21 augusti 1946,
Letters of Ayn Rand, s. 208

Jag har halvt om halvt utlovat en granskning av Friedrich August von Hayeks bok Det stora misstaget (Ratio 1990; orig. The Fatal Conceit, London & Chicago 1988). Hayeks tankegångar är rätt svåra att reda ut, så jag får ta granskningen i omgångar. I denna första uppsats tar jag upp hans syn på förnuftets roll; jag återkommer senare med hans syn på moralen.

Den populära tolkningen av Hayeks bok är att socialismens ”stora misstag” (eller ”ödesdigra inbilsk­het” för att översätta den engelska titeln exakt) är att den är alltför rationell, att den är ett uttryck för ”övertro” på det mänskliga förnuftet. (Detta är den tolkning som förs till torgs på SvD:s ledarsida.) Men är denna tolkning korrekt? Den förefaller motsägas av Hayeks egen text, ur vilken jag ska ge två citat:

Fastän jag går till angrepp mot socialisternas anspråk på förnuft vänder jag mig inte på något sätt mot förnuftet när det används korrekt. […] Hur skulle jag när allt kommer omkring kunna gå till angrepp mot förnuftet i en bok som hävdar att socialismen ur faktasynpunkt, och till och med logiskt sett, är ohållbar? […] Denna bok, liksom några av mina tidigare studier, vänder sig mot de traditionella förnuftsnormer som styr socialismen, det vill säga normer som jag anser vara uttryck för en naiv och okritisk teori om rationellt tänkande, en förlegad och ovetenskaplig metodologi som jag i andra sammanhang har kallat ”konstruktivistisk rationalism”. (S. 15f)

Och:

Denna speciella form av rationalism [den ”konstruktivistiska rationalismen”] har varit utgångspunkten för forskning som jag har ägnat mig åt under de senaste sextio åren, studier med vilka jag har försökt visa att denna rationalism är mycket illa genomtänkt och omfattar en falsk vetenskapsteori och förnuftssyn, i vilken förnuftet missbrukas, och som, vilket är synnerligen viktigt i det här sammanhanget, ständigt leder till en felaktig tolkning av de mänskliga institutionernas uppkomst och natur. (S. 67f)

Hayeks måltavla skulle alltså inte vara förnuftet som sådant utan den speciella avart som han kallar ”konstruktivistisk rationalism” och som enkelt uttryckt består i rena skrivbordskonstruktioner, utan relation till verkligheten, som intellektuella med so­cialistiska böjelser försöker pracka på mänskligheten. Ingen, allra minst jag, kan ha något att invända mot en sådan kritik av socialismen.

Men om Hayek inte är någon uttalad förnuftsfiende så är han knappast heller någon uttalad för­nuftsförespråkare. Jag utelämnade en mening ur mitt första citat ovan:

Med ”korrekt” menar jag ett förnuft som erkänner sina begräns­ningar och som inser konsekvenserna av det häpnadsväckande faktum som ekonomin och biologin avslöjat, nämligen att ett system som uppstått utan planläggning kan visa sig vida överlägset system som utformats medvetet.

Allt tal om att vårt förnuft är ”begränsat” bör hissa en varningsflagg.

Notera till att börja med att även den mest för­nuftige kan begå ett misstag i sitt tänkande. (För att ta ett prosaiskt exempel kan man helt enkelt göra fel när man adderar. Men misstagen kan förstås vara allvarligare än så.) Men samme mest förnuftige person har också förmågan att upptäcka och korrigera sitt misstag. Om det är en ”begränsning” hos vårt förnuft att det inte är automatiskt ofelbart, så är detta en ”begränsning” som samma förnuft är fullt kapabelt att övervinna.

Notera vidare att det är en förnuftsprincip att man måste ta hänsyn till all relevant kunskap – att man aldrig får ”skärma av” vissa delar av verkligheten. Om ekonomi och biologi är ämnen som innehåller information som är relevant för vår syn på tillvaron, så är det inte förnuft, utan tvärtom oförnuft, att ignorera denna information. Och om det är en begränsning hos förnuftet att ignorera vad dessa ämnen lär oss, så är det en helt och hållet självålagd begränsning – och en sådan självålagd begränsning av förnuftet bör kallas vid sitt rätta namn: oförnuft.

Jag utelämnade också följande mening ur citatet ovan:

Inte heller bestrider jag att förnuftet kan inriktas på att granska, kritisera och avvisa traditionella institutioner och moraliska principer när det brukas med försiktighet och ödmjukhet, och styckevis, inte som en del av ett ideologiskt systembygge.

Hayek är m.a.o. inte emot allt bruk av förnuftet; vi ska bara vara försiktiga med det, som om det vore en fyrverkeripjäs; och vi ska akta oss för att vara malliga över vårt förnuft. Och visst får vi använda det ibland, ”styckevis”, bara vi inte använder det systematiskt och försöker bygga upp någon ideologi med dess hjälp.

Vad betyder allt detta? När får vi använda vårt förnuft, och när ska vi låta bli? Och när vi avstår från att använda förnuftet, vad ska vi använda i stället? På dessa rimliga och, skulle jag vilja säga, förnuftiga frågor har Hayek inget som helst svar.

Människor som hävdar att förnuftet ska ”erkänna sina begränsningar” kan inte gärna bara mena att vi ska erkänna att vi inte är allvetande och ofelbara. För vilka är alternativen till att följa förnuftet? Alternativet är att ersätta förnuftet med någon form av religiös tro, eller att följa sina känslor, eller att gå efter vad andra tycker och tänker, t.ex. genom att slaviskt följa traditionen. Hayeks eget alternativ är, som vi kommer att se, en variant av det sistnämnda.

Den objektivistiska uppfattningen i denna fråga är som bekant att förnuftet måste betraktas som abso­lut, vilket innebär: att ingen kompromiss är möjlig mellan förnuft och oförnuft, eller mellan att följa förnuftet och något av de ovan nämnda alternativen. Väljer man att kompromissa innebär detta i princip (och i slutändan också i praktiken) att man överger förnuftet helt och hållet. För vad är det som bestämmer var gränsen går för ett ”begränsat” förnuft? Om förnuftet bestämmer, så är detta ett erkännande av att förnuftets anspråk på överhöghet är obegränsat; men om ”tron”, ”känslorna” eller ”traditionen” ska dra grän­sen, då har förnuftet i själva verket ingen talan alls; det är i så fall ”tron”, ”känslorna” eller ”traditionen” som bestämmer när vi får använda vårt förnuft. Det är detta som gör allt tal om ett ”begränsat förnuft” som måste brukas med ”försiktighet och ödmjukhet” så (om jag får lov att använda en känsloladdad term) upprörande.

Hayek talar i själva verket aldrig om för oss vad han själv menar med ordet ”förnuft”. Förnuftsföre­språkare, som Ayn Rand, är noga med att definiera termen, så att vi vet vad det är hon förespråkar: ”Förnuftet är den själsförmögenhet som identifierar och integrerar det material som människans sinnen förser henne med.” Hayek däremot låter termen hänga i det töckniga tomrummet.

Om Hayek inte har någon definition på ”förnuft”, så har han ändå en teori. Teorin går ut på att mänsk­ligheten genomgår en utveckling som är analog med de lägre organismernas evolution, där de traditioner och institutioner som har ett överlevnadsvärde också överlever. Detta är innebörden i det bekanta slagordet ”spontan ordning”. (I boken använder Hayek oftast termen ”den utvidgade ordningen”, men innebörden är densamma.) I denna utveckling har förnuftet ingen betydelse: vi får inte bättre traditioner och institutioner genom att tänka förnuftigt. Att ”tänka förnuftigt” buntas av Hayek konsekvent ihop med den ”konstruktivistiska rationalism” som han bekämpar. Att det inte var förnuftet som sådant, utan bara missbruket av förnuftet han vände sig mot, är tydligen endast en läpparnas bekännelse av Hayek, för han tenderar att glömma bort det så fort han sagt det.

Hayeks grundläggande argument för sin teori har att göra med avsikter. En organism som strävar efter att överleva har inte en tanke på att föra evolutionen framåt; ändå leder denna strävan just till att evolutionen förs framåt, mot mer sammansatta, mer avancerade livsformer. Ett lejon som angriper en antilop har t.ex. inget annat i sinnet än att äta sig mätt; antilopen som flyr från lejonet tänker inte på annat än att rädda livhanken; ändå är det sådana handlingar, upprepade om och om igen, som för evolutionen framåt: rovdjur blir allt bättre på att jaga, deras tilltänkta byten allt bättre på att fly, allteftersom evolutionen sorterar ut de mindre lämpade. På liknande sätt äg­nar enskilda människor ingen tanke åt att frambringa bättre och mer ändamålsenliga samhällsinstitutioner; de försöker bara göra det bästa av sina enskilda liv; resultatet blir ändå på sikt förbättrade samhällsinstitutioner.

Hur lyckas Hayek hoppa härifrån till idén att förnuftet inte har med mänskligt framåtskridande att göra? För notera den uppenbara diskrepansen i analogin ovan: förnuftet kan inte gärna driva evolutionen framåt, eftersom förnuft är just vad de lägre organismerna saknar. Men människan har förnuft; så hur bär sig Hayek åt för att förneka förnuftets roll i det mänskliga samhällets framåtskridande? Att förnuftigt handlande kan ha konsekvenser utöver de avsedda konsekvenserna är ju inte detsamma som att förnuftet inte är involverat alls.

Hayeks svar på detta är att det inte är vårt förnuft som förmår oss att handla på det ena eller andra sättet, det är tradition, inlärd genom härmning. Vi lär oss m.a.o. traditionella handlings- och tankemönster, utan att reflektera närmare över vad det är vi lär oss, och sedan överlever de handlings- och tankemönster som bäst anpassar oss för samhällslivet. Med Hayeks egna ord:

Jag har nämnt förmågan till inlärning genom härmning som en av de tidigaste förmåner som människan fick under den långa instinktsbetingade utvecklingen. Människans förmåga att lära sig färdigheter främst genom imiterande inlärning är kanske den viktigaste som den mänskliga individen är utrustad med, bortsett från medfödda reflexer. Med tanke på det är det viktigt att redan från början undvika en uppfattning som härrör från vad jag kallar ”den ödesdigra vanföreställningen”, nämligen den att förmågan att tillägna sig färdigheter härstammar från förnuftet. Det förhåller sig nämligen tvärtom: vårt förnuft är lika mycket en evolutionär urvalsprocess som vår moral. (S. 32)

Det är naturligtvis sant att somliga människor, kanske de allra flesta, lever och handlar just så, genom oreflekterad imitation. Men om detta vore undantagslöst sant är det ett mysterium att civilisationen överhuvudtaget kunnat gå framåt. Om människor aldrig gjorde annat än härmade varandra, utan att veta vem de ska härma, eller varför, skulle civilisationen stampa på samma fläck. Vi skulle förmodligen idag inte nått längre än vad samhällen av människoliknande apor nått.

Att härmning spelar en viss roll i all inlärning är obestridligt. Det mest uppenbara exemplet är att ett litet barn som lär sig tala inte skapar ett alldeles eget språk utan tillägnar sig omgivningens språk. Men notera: om detta vore enbart härmning, skulle det innebära att det bokstavligt talat inte är någon skillnad mellan ett barn och en papegoja; barnet skulle ge ifrån sig ljud men inte begripa vad det självt säger. Och detsamma skulle vara sant om dess föräldrar och alla andra vuxna, som själva en gång lärt sig språket som barn. Denna idé är uppenbart absurd; ändå är detta den faktiska innebörden av Hayeks teori, så fort man skärskådar den under lupp.

Hayek har som jag sagt ingen definition på ”förnuft”, men han har vad jag skulle vilja kalla en pseudo-definition:

Det vi kallar förnuftet är ingenting som individen är född med, som han är född med sin hjärna, eller med någonting som hjärnan producerar, utan något som hans genetiska utrustning (d.v.s. en hjärna av en viss storlek och struktur) hjälper honom att förvärva allteftersom han växer upp, från sin familj och andra vuxna medmänniskor, genom att absorbera resultaten av en tradition som inte överförs genetiskt. Förnuft i den bemärkelsen består mindre av kontrollerbar kunskap om världen, mindre av tolkningar av människans omgivning, och mer i förmågan att hålla tillbaka instinkter. (S. 34)

M.a.o.: förnuftets uppgift är inte att ”identifiera och integrera det material våra sinnen förser oss med”, den är inte att vara en ”källa till kunskap” eller en ”vägledning till handling”; dess uppgift är blott och bart att tämja våra instinkter.

Denna uppfattning är så vanlig att den kan vara värd en utvikning. Den är en variant av den välbekanta dikotomin mellan själ och kropp och har sitt ursprung i Platons idé om en ständigt pågående strid mellan förnuftet och passionerna. (Att Hayek talar om ”instinkter” i stället för ”passioner” är en detalj.) Den mest välkända moderna varianten är Freuds idé att människan slits mellan ”detet” (drifterna eller instinkterna) och ”överjaget” (samhällets normer). Hayek noterar själv att hans idé har stora likheter med Freuds. Men att idén förfäktats av berömda personer som Platon, Freud och Hayek gör den inte sann.

Om människan drevs av instinkter och dessa instinkter måste tämjas eller hållas tillbaka, då måste dessa instinkter rimligen vara onda, d.v.s. livsfientliga. Men en sådan idé är uppenbart motsägelsefull. För vi måste väl anta att dessa instinkter är ett arv från evolutionen – och det som är livsfientligt har ju evolutionen sorterat bort! En organism driven av livsfientliga instinkter skulle inte ha en chans att överleva och reproducera sig. Om människan ärvt instinkter från evolutionen, då måste dessa instinkter ipso facto vara livsbefrämjande. Men hur kan det i så fall vara förnuftets huvuduppgift att tämja dem eller hålla tillbaka dem? Ett sådant ”förnuft” måste ju vara ett livsfientligt förnuft. Till yttermera visso måste detta innebära att vi står inför ett i sanning fruktansvärt alternativ: antingen är vi motståndare till bruket av förnuftet, eller också är vi motståndare till levandet av livet! (Detta är förstås inte alls vad Hayek menar, men detta är de implikationer han snärjer in sig i.)

Eftersom innehavet av förnuft är vad som skiljer oss från de oskäliga djuren måste vi anta att det någon gång i det förflutna skett ett evolutionärt språng: att evolutionen någon gång, för kanske någon miljon år sedan, frambringade en förnuftsvarelse. Vad Hayeks teori innebär är att detta evolutionära språng ännu inte ägt rum, eller att vi befinner oss någonstans mitt inne i det; vi har ännu inte något förnuft; vi befinner oss halvvägs mellan instinkt och förnuft (vilket är ungefär Hayeks eget uttryckssätt); vad vi kan hoppas på är att vi, om vi härmar de rätta tra­ditionerna, så småningom kan bli förnuftsvarelser. Men vad går i så fall hans egen bok ut på? Är den själv bara ytterligare en ”härmning av traditionen”?

Hayeks teori är helt enkelt bisarr. Frågan hur förnuftet en gång i tiden uppstod – när och hur språnget från apa till människa ägde rum – kan jag förstås inte besvara. Men att det ägt rum är obestridligt. Varje människa som fötts utan allvarliga hjärnskador är i besittning av förnuft; alla människor tänker (låt vara att de kanske inte alltid tänker som de borde); alla människor använder sig av den grundläggande byggstenen i allt förnuftigt tänkande: begrepp, symboliserade av ord. Förvisso kan det mänskliga förnuftet utvecklas i den bemärkelsen att varje ny generation kan utvidga sitt kunskapsförråd och att den samlade mänskliga kunskapen med tiden blir allt mer avancerad. Förvisso är det sant att förnuftet har ett överlevnadsvärde, att den mest förnuftige har den största chansen att överleva, och att en civilisation präglad av förnuft och vetenskap på sikt måste konkurrera ut en civilisation präglad av oförnuft och vidskepelse. Men den enda rimliga innebörden av Hayeks teori är denna: Människan är inte försedd med förnuft (inte ens som potentialitet); det lilla förnuft hon eventuellt kan tänkas förvärva under sitt korta liv måste pressas på henne utifrån, genom slavisk härmning, från den kultur hon haft turen eller oturen att födas in i. Hur bär sig Hayek åt för att tänka denna tanke till slut? Varifrån skulle enligt Hayek det förnuft komma som vi tillägnar oss genom härmning? Inget svar.

Vill man vara vänlig mot Hayek och låta tvivlet komma honom till godo, skulle man kunna se citatet ovan som ett sätt att formulera det välbekanta faktum att vi är födda ”tabula rasa”, d.v.s. utan medfödda idéer – att medvetandet vid födelsen inte har något innehåll, att allt vi besitter från början är en potential att tänka förnuftigt, en potential som vi själva måste aktualisera. Tyvärr är det inte det Hayek säger. Vad han säger är att vi förvärvar vårt förnuft genom att imitera andra. Men dessa andra är ju också födda ”tabula rasa”. Hur fick de det förnuft vi andra förvärvat genom imitation? Den enkla frågan tycks Hayek, under hela sin sextioåriga forskargärning, inte ha ägnat den ringaste uppmärksamhet.

Det finns en hopbuntning i Hayeks resonemang som jag påpekat förr, i ett annat sammanhang (inledningen till ”Traditionalismens fattigdom” i nr 7). Historien och traditionen och människans utveckling till allt högre stadier av civilisation är ämnen som vi aldrig får negligera. Att göra det – att vägra dra lärdom av historien – är uppenbarligen ett katastrofalt misstag. Men vilken själsförmögenhet är det vi måste utöva för att kunna dra dessa lärdomar? Rätt gissat: förnuftet. Men vad Hayek uppmanar oss till (det må vara uppsåtligt eller oavsiktligt) är den gamla vanliga ”traditionalismen”, som går ut på att trampa gamla vägar bara för att de är gamla, upprepa förfädernas misstag av vördnad för förfäderna, och bara hoppas på att traditionen ska leda oss rätt.

Hayek kallar detta för att bruka förnuftet ”med försiktighet och ödmjukhet”. Vad i all världen menar han med ”ödmjukhet” här? När mitt tänkande kolliderar med någon traditionell uppfattning, vad ska jag följa: mitt förnuft och mitt eget bästa omdöme – eller den tradition mitt förnuft underkänner? Det enda rimliga är det förra – och detta är faktiskt sant även om jag händelsevis skulle ha fel i det specifika fallet, för ett sådant misstag kan alltid rättas till i ljuset av ny kunskap, förutsatt att jag fortsätter att bruka förnuftet; hur jag ska kunna rätta till ett misstag som består i att jag överger mitt förnuft – det övergår faktiskt mitt förnuft. Men detta är ”förhävelse”, om man följer Hayeks ”ödmjukhetskriterium”. Ödmjukheten skulle kräva att jag ger upp mitt självständiga omdöme och blint följer traditionen, oavsett om den är rätt eller fel.

Det finns ytterligare en svårighet med Hayeks ”evolutionära” teori som förtjänar att påpekas. Om det vore sant att den mänskliga civilisationens utveckling utgör en parallell till evolutionen, hur kan man då förklara förekomsten av institutioner eller rentav hela samhällssystem som inte är livsbefrämjande? Hur förklara att något sådant som socialismen ens uppkommit? Om Hayek menar att orsaken är att det också funnits en intellektuell tradition av ”kon­struktivistisk rationalism”, hur vill han då förklara att den traditionen alls existerar? Den ”konstruktivistiska rationalismen” måste väl också ha förts vidare genom att senare konstruktivistiska rationalister härmat tidigare konstruktivistiska rationalister? Om inte måste ju deras synd bestå i att de, i stället för att bara imitera, följt sitt förnuft. Men i så fall är Hayeks teori ett angrepp mot allt förnuft, inte bara mot något missbruk eller någon avart. (Vad Hayek skulle svara på denna invändning vet jag inte. Min poäng är att han vecklar in sig i självmotsägelser som han omöjligt kan ta sig ur.)

Tyvärr måste min slutsats bli att den populära tolkningen av Hayek är den som kommer sanningen närmast. De citat jag gav i början (som försöker ”ge förnuftet vad förnuftet tillkommer”) måste betecknas som ”window-dressing”. I grund och botten är han en fiende till förnuftet.

När en företeelse som socialismen gör anspråk på att representera förnuft och vetenskap finns det bara ett rimligt svar: att avfärda anspråket (man må sedan göra det rätt upp och ner eller omständligt och i detalj). Vad Hayek och var och en som åberopar Hayek gör är att kasta ut barnet med badvattnet – att ge socialisterna rätt och sedan försöka hävda att det är fel att ha rätt (att det är oförnuftigt att vara ”för förnuftig”). Den som vill ha barnet kvar gör inte så.

Det finns ett ökande intresse för ”österrikisk” ekonomi i vårt land, och det är i och för sig bra. Det tragiska är att intresset är så gott som uteslutande fokuserat på Hayek. Mises, som – trots en hel del filosofiska brister – måste betraktas som en sann förnuftsförespråkare, ignoreras och nämns nästan enbart som Hayeks ekonomiske läromästare; detsamma gäller de äldre stora namnen, Menger och Böhm-Bawerk. (George Reisman är ännu inte upptäckt.)

Mer – som sagt – en annan gång.


PS 2016: Jag hade tänkt komplettera med en uppsats om ”Hayek och moralen”, men det blev aldrig av att jag skrev den. Jag nöjer mig med att påpeka att Hayek är överens med David Hume om att ”moralreglerna inte är vårt förnufts slutsatser” – det står rentav som devis för hela boken. Och David Hume ska jag väl inte behöva älta mer än jag redan gjort?

Men en slutsats som – med förnuftets vägledning – kan dras av detta är att marknad och moral inte har med varandra att göra. Och om det skrev jag följande (publicerat i Nattväktaren, årgång 2, nr 1–2, maj 1998):

Hayek i skräckkabinettet

Inget påstående kan gärna vara mer okontroversiellt än att den fria marknaden är rättvis. På en fri mark­nad – skyddad av en nattväktarstat som tar hand om brottslingar och bedragare – blir var och en belönad i proportion till sin egen produktion. Detta gäller på alla ekonomiska nivåer, från innovatörer som Bill Gates till den lägste arbetare vid löpande bandet. Om en människa handlar irrationellt eller begår misstag (eller helt enkelt är en smula lat) är det hon som får lida konsekvenserna; de kan inte vältras över på and­ra via ”välfärds”staten.

Om detta inte betraktas som alldeles okontrover­siellt så beror det på att det vilar på en premiss som inte är allmänt accepterad: att rättvisa består i att bedöma och belöna (och/eller bestraffa) människor efter förtjänst och efter vad de faktiskt uträttat. Det finns ett annat, fullständigt perverst men icke desto mindre allmänt accepterat rättvisebegrepp: det egalitä­ra rättvisebegreppet som går ut på att alla ska belönas eller bestraffas lika, oberoende av förtjänst.

Jag bör inflika att få människor konsekvent anslu­ter sig till det egalitära rättsbegreppet, för det skulle innebära inte bara lika lön för mig och Bill Gates utan också att skurkar och hjältar ska behandlas lika och att man begår en orättvisa mot (exempelvis) Adolf Eichmann när man ställer honom inför rätta och avrättar honom (eftersom man inte samtidigt avrättar alla andra, inklusive sig själv). Jag skulle tro att de allra flesta människor (av tanklöshet och mental lättja) ansluter sig till någon sorts blandning mellan de båda rättvisebegreppen, det korrekta och det per­verterade. Men detta är förstås en blandning av den sort som inte kan förbli stabil.

Försök med detta som bakgrund bedöma följande citat ur Anders Isakssons debattbok om välfärdssta­tens framväxt och framtid, Alltid mer, aldrig nog:

Att marknadsekonomins politiska teoretiker alltid haft så svårt att förena marknadens legitimitet med ett så fundamentalt värde som upplevelsen av rättvisa beror naturligtvis på att uppgiften är omöjlig: det går inte, marknadsekonomin är var­ken rättvis eller orättvis, den bara är som den är. Den störste teoretikern i vår tid, nobelpristagaren Friedrich von Hayek (1899–1992), menar att marknaden varken kan vara rättvis eller orättvis, eftersom den fördelar blint och utan avsikt att gynna eller missgynna någon, men problemet är att många som försvarar dess frihet mot politiska ingrepp tror att den belönar efter förtjänst, att den i sig skulle kunna inrymma en rättvisa som lönar den skötsamme och strävsamme. (S. 245f)

För att börja med Isaksson: notera den teknik han använder för att avfärda idén att marknaden är rätt­vis. Han konstaterar bara att ”det finns folk som tyc­ker så” och har inget annat skäl att anföra mot den än att Hayek (”den store teoretikern”) är emot idén.

Men vad i all världen är det Hayek menar? Han ska ju föreställa den store försvararen av marknadsekono­min. Och allt han har att säga till marknadens försvar är att den är amoralisk.

Vad menar t.ex. Hayek med att marknaden för­delar blint? Förutsatt att Isaksson refererar honom korrekt betyder det att marknaden ibland ger den skötsamme och strävsamme fördelar framför den late och oduglige, ibland inte, och att fördelningen dem emellan är helt slumpmässig. Är detta ett försvar för marknadsekonomin?

Att Hayek är korrekt refererad framgår av följande citat som Isaksson ger ur The Mirage of Social Justice:

Det är därför ett verkligt dilemma att bestämma i vilken ut­sträckning vi ska uppmuntra de unga till en övertygelse om att de verkligen kommer att lyckas om de satsar hårt… och om människor utan dessa delvis felaktiga föreställningar kan accep­tera skillnader i ekonomiskt utfall som till en del är baserade på ansträngning och till en del på ren slump.

Om det inte vore för detta citat skulle man ju kun­na läsa Hayek välvilligt och tro att han bara menar det han brukar mena, nämligen att marknaden inte har någon avsikt att belöna den duglige och bestraffa den oduglige – det blir bara så i alla fall, oavsiktligt och ”spontant”. I så fall måste jag säga att Hayek kommer med ett fullständigt poänglöst konstateran­de. Det är klart att ”marknaden” som sådan inte kan ha någon ”avsikt”. ”Marknaden” är en opersonlig me­kanism. Opersonliga mekanismer går inte omkring med avsikter! Påpekandet skulle kunna ha ett värde i polemik mot någon som hävdar att marknaden är Gud – men var förekommer sådana debattörer, utan­för den mondäna vänsterns oanständiga karikatyrer?

Om man resonerar som Hayek kan man lika gärna utvidga resonemanget till verkligheten som sådan (av vilken ”marknaden” är en del) och säga: verkligheten är varken rättvis eller orättvis, den bara är som den är; alltså bör man avstå från att uppmuntra männis­kor att rätta sig efter verkligheten, för det är helt eller delvis en slump om sådan verklighetsanpassning ger lyckade resultat eller ej.

Det absurda i ett sådant resonemang behöver må­hända konkretiseras, så låt mig ge ett prosaiskt exem­pel. Du vaknar på morgonen och märker att det är regn i luften (eller har hört på väderleksrapporten att det är risk för regn). ”Verklighetsanpassning” betyder här något mycket enkelt: att ta med sig paraplyet. Är det en slump att den som lämnar paraplyet hemma blir blöt, medan den som är förtänksam nog att ta det med sig kan hålla sig torr? Och är verkligheten ”rätt­vis” eller ”orättvis” mot dig, när den blöter ner dig om du lämnar paraplyet hemma? Jag skulle säga: ”Rätt åt dig!”

Det låter sig naturligtvis sägas att det är att antro­pomorfisera verkligheten om man kallar den ”rättvis” – för verkligheten har förstås ingen avsikt att blöta ner dig; du blir blöt i alla fall. Men observera följande: ”rättvisa” är en dygd; dygder är till för att eftersträva värden; värden som strider mot verklighetens fakta låter sig inte förverkligas; att eftersträva sådana vär­den leder till destruktion. Om en människa eftersträ­var att hålla sig torr utan att implementera medlen att hålla sig torr (att använda paraply), blir resultatet i bästa fall obehag, i värsta fall lunginflammation. ”Rättvisa” är, liksom alla andra dygder, en form av att rätta sig efter verkligheten.

Att ”rätta sig efter marknaden” är kanske mer komplicerat än att ta paraplyet med sig när det reg­nar, men principen är densamma. Hur kan det då ens till en del vara en slump att den skötsamme och sträv­samme lyckas på marknaden och att den late och/ eller tanklöse misslyckas?

Att Anders Isaksson sväljer Hayeks resonemang är vad man kan vänta sig – alternativet skulle vara att överge den ”demokratiska socialismen” och ansluta sig till laissez-faire-kapitalismen, och nära verkligheten lär han aldrig komma.

Men om folk som vill försvara den fria mark­naden går ut och säger att det bästa med den är att den är amoralisk och belönar människor blint och slumpvis, och sedan till sin överraskning finner att de inte över­tygar någon, kan man bara säga en sak: ”Rätt åt er!”


PS 2016: Helt nyligen (19 april) publicerade Harry Binswanger en artikel under rubriken How Ayn Rand’s Philosophy Can Rescue Hayek’s Economics. Binswanger börjar med att konstatera att Hayek är bättre som ekonom än som filosof; skriver sedan om hur Hayek är fången i en filosofisk referensram som härstammar från Platon, Kant och Hume; och sedan om hur Ayn Rands filosofi – speciellt hennes begreppsbildningsteori – löser de motsägelser som tidigare filosofi oundvikligen vecklar in sig i.

Något jag inte visste att Hayek skrivit är detta:

Den objektiva fysiska världen skiljer sig från den vi varseblir med våra sinnen. (Från The Sensory Order, en bok som jag alltså inte läst.)

Det här är förstås bara den gamla amsagan att vi inte skulle kunna lita på våra sinnen. Eller att vi aldrig kan veta hur någonting är ”i sig självt”, bara hur det framträder eller ter sig för oss. – Jag hade mer att säga om citatet, men för att spara plats här skrev jag en separat bloggpost om det.

Än värre blir det när Hayek åberopar Hume:

I motsats till den naive rationalisten som behandlar vårt nuvarande förnuft som absolut måste vi fortsätta de ansträngningar som påbörjades av David Hume när han ”vände sig mot upplysningen med dess egna vapen” och tog sig an ”att smula sönder förnuftets anspråk” med användande av rationell analys. (The Constitution of Liberty.)

Förnuftets uppgift skulle alltså vara att smula sönder sig självt!

Binswanger konstaterar, helt korrekt, att Hayek förväxlar förnuft och rationalitet med rationalism, d.v.s. att försöka deducera all vår kunskap ur – oftast godtyckligt valda – premisser utan hänsyn till erfarenheten; för att sedan hamna i empirism, i bemärkelsen att inte tillämpa förnuftet på erfarenheten, inte inducera och inte ens försöka nå fram till allmängiltiga sanningar. Allt detta är falska dikotomier som är välkända för oss som studerat objektivismen – och också undvikit fällan att också tillämpa objektivismen på ett rationalistiskt sätt.

Annonser