Visslingar ur vänsterns vågdal

Beställningsarbete för SAF-tidningen.

Høyrebølgen – epokeskifte i norsk politikk?
Tor Bjørklund og Bernt Hagtvet (red.)
Aschehoug, Oslo 1981

Den s.k. högervågen är som bekant starkare i Norge än i Sverige. Høyre har gått ikapp och förbi Arbeiderpartiet som Norges största parti. Fenomenet är givetvis till bekymmer för vänsterns ideologer. Är vågen verkligen en våg, d.v.s. ett övergående fenomen, eller är det fråga om en permanent strömkantring?

Denna fråga tas upp ur alla möjliga perspektiv i en norsk antologi, Høyrebølgen – epokeskifte i norsk politikk? under redaktion av statsvetarna Tor Bjørklund och Bernt Hagtvet. Inte mindre än 29 olika skribenter lämnar synpunkter på sammanlagt 456 sidor. Men undantag för två aktiva Høyrepolitiker är samtliga medverkande socialistiskt eller socialdemokratiskt orienterade.

Antologin börjar med en artikel som lockar till skratt och slutar med en som väcker indignation. Det som finns däremellan är dessvärre föga inspirerande i någondera riktningen. Det harvas mycket med väljarstatistik, det dras en del historiska paralleller vilkas relevans är oklar, de ideologiska skiljelinjerna diskuteras utan större glöd eller geist, de motgift som rekommenderas förefaller verkningslösa.

Låt mig alltså börja från slutet, d.v.s. med att indigneras. Under huvudrubriken ”Internasjonale perspektiver” ryms en och endast en artikel, och den handlar om den europeiska nyfascismen. Låt mig genast säga att min indignation inte riktar sig mot artikelförfattaren, Guri Hjeltnes, som i själva verket har en hel del mycket förnuftiga synpunkter på sitt ämne. Hon skisserar t.o.m. en sympatisk teori:

…fascismen kom til makten i de landene som ennå ikke hade fullført sin utvikling til et fullt utviklet liberalt demokrati. (S. 444, kursiverat i texten.)

Fascismen har sin bördigaste jordmån i samhällen som befinner sig på vägen mellan illiberalitet och liberalism. (Jag vill inte skriva under på teorin, den är som sagt bara skisserad, men den är i varje fall värd att begrunda.)

Vad har då detta med en skandinavisk högervåg att göra? Hjeltnes svar är entydigt:

Og det er naturligtvis ikke denna artikkelens hensikt, verken uttalt eller indirekte, å implisere at det norske Høyre har noen affinitet til fascistiske strømninger idag … Det er vanskelig å forestille seg noen situasjon hvor Høyre vil la seg bruke av anti-demokratiske ytterkrafter av brunt slektskap.

Så sant, så sant. Men vad har då artikeln i en antologi om den norske høyrebølgen att göra?

Låt oss se vad redaktörerna säger i sin ingress

Hun [Hjeltnes] framkaster en rekke hypoteser för å forklare hvorfor det ytterste høyre hos oss (Fremskrittspartiet) antar en ekstrem liberalistisk form (statsmotstand, marknadsdyrkelse, anti-byråkrati), mens den i Europa like ofte får preg av autoritært og korporativt tankegods. (S. 430.)

Men i sin artikel framkastar Hjeltnes ingen lång räcka hypoteser, hon bara konstaterar faktum:

… Fremskrittspartiet … befinner seg i tradisjonen von Hayek/Friedman, ikke tradisjonen Houston/Chamberlain/Hitler. (S. 433.)

Redaktörernas fråga är faktiskt mycket lätt att besvara: extremliberalism och fascism (högerextremism) har inte ett dyft med varandra att skaffa, utöver att de båda betecknas med etiketten ”höger”. Men detta svar får man inte av personer med ett ”vested interest” i denna typ av politisk etikettklistring. Och dit hör uppenbarligen dessa båda antologiredaktörer, som i föregående artiklar inte lyckats hitta någon riktigt effektiv vågbrytare mot høyrebølgen.

Metaforen høyre gir en dimensjon i rom, nemlig i et parlamentarisk forsamlingslokale i Paris år 1789: de som ville forandre, det vil si avskaffe det franske samfunnssystem, satt til venstre, mens de som ville bevare og oprettholde samfunnssystemet satte seg til høyre.

Så skriver Georg Johannesen (s. 18–19) i antologins första artikel, en närmast uppsluppen lingvistisk analys av termen ”høyrebølge”. (Han kunde ha tillfogat att mitten i denna församling ådrog sig öknamnet ”träsket”.)

Jag nänns inte undanhålla läsaren ytterligare ett par citat från Johannesen:

Alle som sier ”høyrebølge” plystrer [visslar] til hverandre som småfugler av samme art: de vokter sit revir, som er såkalt samfunnsforskning og/eller ”radikal debatt i Norge”. (S. 19; skulle kunna stå som hela bokens motto.)

Å norge eller norvaie er å styre verden ved hjelp av moraliserende mangel på kunnskaper … Jimmy Carter var den fullkomne høyrebølge, han var heilnorsk i tanker, ord og gjerninger, og verden skalv under hans joggesko.” (S. 20)

Men därmed är det roliga slut, och det stora grå allvaret vidtar.

Några av författarna snuddar vid en viktig sak, nämligen den ideologiska konflikten inom Høyre mellan marknadsliberalism och värdekonservatism. Samma konflikt finns inom det svenska moderatpartiet. Men enligt min kristallkula är den allvarligare för Høyre av det enkla skälet att Høyre nu befinner sig vid makten. Svenska (m) kan ännu enas i kampen mot gemensamma fiender (som fondberget och skatteuppgörelseträsket). Den dag det blir fråga om att regera Sverige värdekonservativt eller marknadsliberalt, kommer nog klyftan att bli klart synlig.

I ”Sverige” (med vilken term avses Expressens ledarsida och de som ”plystrar” i samma tonart) uttrycks vanligen denna konflikt så att ”nyliberalism” är en förklädnad för ”djupt konservativa” värderingar. De norska debattörerna (klarast Ottar Brox, s. 193–207, men även andra) vänder på steken: liberalism är Høyres grundideologi, talet om värdekonservatism är bara ornamentik. Dessa fikonlöv bör ryckas av och Høyre ställas fram i all sin liberala nakenhet.

Detta program motarbetas emellertid av antologins psykologiske expert, Målfrid Grude Flekkøy (s. 346-354). Enligt henne appellerar høyrebølgen till den ”konservativa personligheten”, en personlighetstyp som är väl känd inom den psykologiska forskningen och även lär ha påträffats i enstaka exemplar utanför densamma. Den kännetecknas bl.a. av låg initiativförmåga, låg frustrationströskel, skräck för förändringar samt ett omåttligt behov av auktoriteter och fasta normer. Vem vet, kanske det är sådana personer som de värdekonservativa sirenerna försöker locka in i den grymma marknadsekonomin med dess obarmhärtiga krav på att reda sig själv, på att aldrig ge upp utan ta nya tag, på ständig omprövning av normer och auktoriteter?

Av motgiften är kanske det intressantaste det som rekommenderas av Ole Gjølberg, ekonomisk historiker (s. 221–233). Han visar att Arbeiderpartiet under efterkrigstiden lyckats förvånansvärt väl med att stimulera ekonomin lagom till stortingsvalet (för att sedan strama åt den efter valet). En intressant sidobelysning av Keynes teori om att stimulera under lågkonjunktur och strama åt under högkonjunktur. (Gjølberg gör emellertid inte denna koppling, han tycker bara det vore bra om Arbeiderpartiet lyckades upprepa taktiken.)

I övrigt blir det mest allmänt tal om kollektiva värden, gemenskap och solidaritet. Debattörerna tycks vagt medvetna om att arbetarrörelsen inte längre har så värst mycket att samla sig solidariskt kring, utöver Arbeiderpartiets maktställning och den välfärdsbyråkrati och därmed sammanhängande skattebörda som høyrebølgen i alla händelser utgör en revolt mot. En mer socialistisk politik (som av allt att döma inkluderar planhushållning och löntagarfonder) rekommenderas av Øystein Noreng (s. 342). Men talet är allmänt och vagt, inte målmedvetet och stridslystet som i Sverige.

(Personligen tror jag att den svenska kampanjen för löntagarfonder är ett uttryck för desperation: det gäller att säkra socialismen innan opinionen definitivt vänt den ryggen. Norsk socialdemokrati däremot tycks ha gett upp. Lyckliga Norge!)

För ett av de märkligaste resonemangen i boken står experten på religion och socialetik, Pål Repstad. Han utgår till att börja med helt okritiskt från uppfattningen att människans egoism är roten till det onda i världen. (En uppfattning som är implicit i det kristna syndbegreppet.) Människan är ond, enligt denna uppfattning, i den mån hon handlar i sitt eget intresse och eftersträvar sin egen nytta. Hennes kärlek till nästan är ett hyckleri, om den är inmängd med minsta lilla egennyttiga tanke. Detta innebär i sin tur att människan inte har något existensberättigande, men att medmänniskan på något sätt har det (vilket inte går ihop, eftersom medmänniskan ju faktiskt är en människa med ett ego, hon också).

Men Repstad argumenterar inte riktigt på den altruistiska allfarvägen. Han predikar inte; ”Var osjälvisk! Offra dig! Glöm ditt jag och smält in i samfälligheten!” Han föredrar en omväg:

En av høyrebølgens grunnforutsettninger må vendes mot den selv: La gå med på at menneskene mye styres av egeninteresser. Javel, da består opgaven i å påvise på felt etter felt at det er i vår egen interesse å finne fram til kollektive løsninger på en rekke problemer i stedet for et individualistisk anarki … [D]en etiske appell [må] i nokså stor grad rettes mot folks oplyste egeninteresse, dersom etikken skal have praktisk gjennomslag.

I förstone kan detta tyckas bestickande. Samarbete med andra människor svarar (för det allra mesta) bättre mot det välförstådda egenintresset än att leva som ensamvarg. Den där oöverbryggbara konflikten mellan egoism och människokärlek är en ren konstruktion.

Men det stora etiska problemet är inte att tala om för människorna vari deras egennytta består – för det är de själva fullt i stånd att upptäcka på egen hand. Vad som måste erövras är människornas rätt att vara egennyttiga. Har man väl insett sin rätt att leva för sin egen skull, faller det av sig självt att man försöker vara egoistisk på ett rationellt sätt. (Vem skulle medvetet eftersträva sin egen irrationella egennytta?) Nej, det är den medvetna altruismen och dess korrelat, den blinda egennyttan, som är roten till det onda.

Men detta är inte vad Repstad säger. Hans budskap kan bäst och kortast uttryckas genom att travestera en norsk författare som aldrig ”norvaiet” sin omgivning, nämligen Aksel Sandemose:

Du skal ikke tro at du forstår dit eget beste bedre en oss.

Eskilstuna 6 januari 1982
Per-Olof Samuelsson

Annonser