Kalkyleringsproblemet

(Skåpmat för dem som läst Ludwig von Mises.)

Häromdagen publicerade svenska Misesinstitutet en artikel, Vård med vinstintresse till en tiondel av priset, som handlade om de skenande kostnaderna för Nya Karolinska Institutet och jämförde med ett tyskt privat sjukhus som kan erbjuda samma eller motsvarande vård till en tiondel av priset. Detta är ett exempel på socialismens kalkyleringsproblem, det som identifierats av Ludwig von Mises. Citat:

Problemet med kostnaderna är en bra illustration av det socialistiska kalkyleringsproblemet. I en planekonomi finns inga priser och därför vet man heller inte om resurserna nyttjas effektivt eller ej. Det leder naturligt till höga kostnader.

Den här artikeln länkade jag till på Facebook, och ett par personer delade länken. En av dem fick några kommentarer som gick ut på att de skenande kostnaderna beror på korruption, som om problemet var att de ansvariga är korrumperade. Men varför skulle vi svenskar vara mer korrumperade än tyskarna?

Men det är klart – känner man inte till kalkyleringsproblemet är det ju inte heller så lätt att förstå hur det är tillämpligt i just det här fallet. En kort förklaring, alltså:

På en fri marknad – där staten inte blandar sig i annat än att stävja tvång och bedrägeri – ger prissystemet alla marknadens aktörer information om vad som är lönsamt att producera och vad som är olönsamt. Detta utesluter förstås inte att misstag och missbedömningar kan göras, men dessa missbedömningar är självkorrigerande – och den som bedömer rätt kommer att lyckas, medan den som alltför ofta bedömer fel kommer att misslyckas.

Men i en socialistisk ekonomi finns inget prissystem. Alla priser och alla beslut om vad som ska produceras eller inte produceras bestäms av den eller dem som sitter i spetsen av det socialistiska samhället. Men i avsaknad av prissystem famlar de helt enkelt i blindo. Att socialistiska samhällen har något som alls liknar ett prissystem beror på att de verkar i en mer eller mindre kapitalistisk omvärld och därmed kan kopiera priserna i denna omvärld. Skulle de lyckas i sitt uppsåt att etablera världsherravälde, skulle inte heller detta vara möjligt, och ett relativt kaos skulle övergå i ett absolut kaos. (Inte för inte heter en av Mises skrifter Planned Chaos.)

Det samhälle vi lever i är delvis kapitalistiskt, delvis socialistiskt. Nya Karolinska Sjukhuset tillhör den socialistiska delen. Det är därför kostnaderna skenar: det finns ingen prismekanism. Jämför gärna med sådant som datorer och mobiler, varor som produceras och levereras av företag som verkar på den fria marknad vi har kvar. Var ser ni några skenande kostnader där?

Korruption? Nej, hur lite korrumperade de bestämmande än är, skulle det vara omöjligt att beräkna priser inom den socialiserade sektorn av vår ekonomi. (Sedan låter det sig förstås sägas att socialismen som sådan är ett exempel på korruption; endast korrumperade själar blir socialister.)

Ja, det här var en väldigt kortfattad presentation av kalkyleringsproblemet. För dem som vill sätta sig in i det är min bästa rekommendation Mises egen uppsats från 1920, Economic Calculation in the Socialist Commonwealth (kan även laddas ned som pdf). Den är i och för sig rätt lång (ca 90 sidor).

Ja, och sedan kan man läsa allt annat som Mises skrivit. (Just kalkyleringsproblemet tas upp i de flesta av hans böcker.)

Om värdet av värdefrihet

Som ni säkert vet insisterade Ludwig von Mises på att den ekonomiska vetenskapen ska vara värdefri eller värderingsfri (Mises själv använder det tyska ordet wertfrei). Men idén är uppenbart självmotsägande. För om man pläderar för värdefrihet innebär ju det att man betraktar värdefriheten som någonting bra. Eller ska vi anta att denna idé också är värde- eller värderingsfri och säga att den är varken bra eller dålig? Men vad finns det då för anledning att plädera för eller emot denna idé?

Och Mises eget livsverk gick ju ut på att kapitalismen är överlägsen andra system, som socialism och blandekonomi (interventionism). Men vad var då poängen med det, om vi inte ens får säga att kapitalismen är bra och de andra systemen dåliga? Någon gång under resans lopp måste vi ju fälla ett värdeomdöme.

Så varför menar då Mises att den här värdefriheten är så förfärligt bra att han ständigt måste plädera för den?

Jag har ju läst vad Mises skrivit om saken, men den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att det ligger värderingar i botten när det pläderas för socialism eller interventionism. Felaktiga värderingar, förstås, men ändå värderingar. Så från att vissa värderingar är felaktiga och grundlösa hoppar han till att värderingar som sådana är felaktiga och grundlösa. Riktiga och välgrundade värderingar finns helt enkelt inte. Men är i så fall hans idé om värdefrihet riktig och välgrundad? Eller är den varken rätt eller fel, varken bra eller dålig?

Vissa värderingar är väldigt grundläggande, som att värdera livet framför döden, hälsa framför sjukdom, välbefinnande framför misär och rikedom framför fattigdom. Kan man vara värdefri inför dessa saker? Mises tar upp detta lite här och där, t.ex.:

Whether society is good or bad may be a matter of individual judgment; but whoever prefers life to death, happiness to suffering, well-being to misery, must accept society. And whoever desires that society should exist and develop must also accept, without limitation and reserve, private ownership in the means of production. (Human Action, s. 515; min kursivering.)

Eller här:

… there is a far-reaching unanimity among people with regard to the choice of ultimate ends. With almost negligible exceptions, all people want to preserve their lives and health and improve the material conditions of their existence. (Theory and History, s. 269f.)

Och det är förstås alldeles sant att de allra flesta människor har sådana preferenser. De få som verkligen föredrar döden framför livet tar livet av sig. De som föredrar lidande framför lycka och misär framför välbefinnande är moraliska monster (Moder Teresa är ett sådant monster; likaså alla de religiösa som förhärligar lidandet).

Men om vi ska vara värdefria och ska vara det ”across the board” – då har vi ju inget annat svar än att majoriteten håller med oss, och det är inget vidare bra svar. Det är ett värdebefriat svar.

Mises läste nog aldrig Ayn Rands härledning av begreppet ”värde” ur begreppet ”liv”, där hon visar hur våra värden och värdeomdömen har en faktisk grund.

En sak till: Värdeomdömen måste grunda sig på fakta[1]; ett resonemang som tar sin utgångspunkt i ett värdeomdöme är värdelöst. Om detta skriver Ayn Rand:

Låt mig understryka att skrämselargumentet inte består i att föra in moraliska omdömen i intellektuella frågor, utan i att sätta moraliska omdömen i stället för intellektuella argument. Moraliska bedömningar är underförstådda i de flesta intellektuella frågor; det är inte bara tillåtligt utan obligatoriskt att fälla moraliska omdömen, när och där sådana är tillämpliga; att undertrycka sådana omdömen är en akt av moralisk feghet. Men ett moraliskt omdöme måste alltid följa, inte föregå (eller ersätta) de skäl det grundar sig på. (”Skrämselargumentet” i Själviskhetens dygd; min översättning.)

Hade Mises skrivit så, hade han haft rätt! Nu gjorde han inte det och vecklade in sig i självmotsägelser.

Visst händer det ofta att värdeomdömen fälls på bristfälligt faktaunderlag. Men det är ju inte sant om alla värdeomdömen.

Lite lessamt att behöva kritisera Mises, när det finns så mycket som är bra hos honom. Jag kostar på mig ett värdeomdöme här.

Nog om detta för denna gång.

(Jag tar också upp detta i min senaste engelska bloggpost. Utförligare i uppsatsen Objectivism versus ”Austrian” Economics on Value.)

$ $ $

PS. Ibland glömmer jag vad jag själv har skrivit. Jag har tagit upp det här i en bloggpost för ett par år sedan under rubriken Humes lag, med i stort sett samma ord och vändningar. Och den här idén om värdefrihet är förstås ett av många exempel på David Humes fördärvbringande inflytande.


[1]) Dessutom finns det ingen skarp skiljelinje mellan faktauttalanden och värdeomdömen. Värdeomdömen är också faktauttalanden: de förknippar något viss faktum med det ovedersägliga faktum att vi är levande varelser av ett speciellt slag (människor). Mer om det i den engelska bloggposten jag länkar till i slutet.

Kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande

Jag lägger just nu sista handen vid min översättning av George Reismans uppgörelse med Thomas Piketty. Men den uppsatsen är lång och väldigt teoretiskt, så den kan möjligen gå över huvudet på läsare som är obekanta med Reismans teorier. Därför tänkte jag skriva ett par bloggposter som försöker presentera dessa teorier. Först ut det ömsesidiga förhållandet mellan kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande.

Var och en som ens ägnat saken en tanke inser förstås att det är de tekniska framsteg som gjorts sedan den industriella revolutionen som lagt grunden för den levnadsstandard vi åtnjuter idag. Ta bara en sådan sak som att vi idag har elektriskt lyse och inte behöver anstränga ögonen med att läsa eller arbeta i skenet av vaxljus, facklor eller ens fotogenlampor. Att vi har centralvärme och inte behöver värma oss med rökiga eldstäder. Att vi har rinnande kallt och varmt vatten och inte behöver gå till brunnen vareviga dag och sedan värma upp vattnet. Att vi har bilar och bussar och tåg och flygplan och inte längre är hänvisade till hästdroskor. För att inte tala om modern sjukvård: vi har narkos och smärtstillande medel som gör operationer uthärdliga, medan de förr var ytterst smärtsamma och det enda tillgängliga bedövningsmedlet var alkohol. Idag sitter jag och skriver detta med en ordbehandlare, inte med en gammaldags skrivmaskin, än mindre då med gåspenna på pergament. Och ni kan själva göra listan betydligt längre.

Vad ytterst få begriper är vikten av kapitalackumulation – att det behövs ansenliga kapitaltillgångar för att alls genomföra alla dess tekniska framsteg.

Ett exempel som Ludwig von Mises brukade nämna i sitt seminarium var att en bonde i något fattigt u-land mycket väl kan ha hört talas om traktorer – han kan ha läst om dem eller sett dem på TV. Han begriper mycket väl vilken nytta han skulle kunna ha av en traktor. Om han hade en, skulle det inte vara någon större konst för honom att lära sig använda den. Att han inte skaffar en traktor beror endast och allenast på att han inte har råd att köpa den. Han har inget tillräckligt sparkapital. Inte heller kan han låna pengar till köpet, för bor han i ett fattigt u-land finns det ingen eller mycket liten kapitaltillgång och inga pengar att låna ut till honom.

Samma sak gäller andra kapitalvaror. Om vår fattige bonde behöver utföra något större grävningsarbete, inser han förstås att en grävmaskin är snabbare och effektivare än spadar och hackor. Men det båtar föga, så länge han inte har råd att skaffa en grävmaskin. Och det gäller förstås än mer för än mer avancerade kapitalvaror, som t.ex. att bygga den fabrik som ska producera traktorerna och grävmaskinerna. Utan kapital kommer det tekniska framåtskridandet helt enkelt aldrig igång, oavsett hur många nya uppfinningar som görs.

Men förhållandet är alltså ömsesidigt. Vi kan vända på steken och se vad kapitalackumulation utan tekniska framsteg skulle innebära.

Ta grävmaskinsexemplet en gång till. Säg att grävmaskiner ännu inte är uppfunna, så att man helt enkelt är hänvisad till att gräva med hackor och spadar. Att ha ett stort sparkapital bakom detta grävarbete båtar föga. Varje arbetare kan ju ändå inte använda mer än en hacka eller en spade åt gången – så det tjänar helt enkelt inget till att investera i 10 eller 100 hackor/spadar per arbetare. Som mest skulle man kunna investera i en reservhacka eller reservspade per arbetare, ifall den första hackan/spaden skulle gå sönder under arbetet. Allt kapitalet skulle kunna användas till här vore att anställa fler arbetare för att påskynda arbetet.

Eller ta sjöfart som ett exempel. För inte alltför många århundraden sedan fanns det i stort sett bara två typer av fartyg: segelfartyg och fartyg som drevs av roddare (galärer), eller en kombination av dessa. På den tiden, innan vi också fick ångfartyg, fanns det stora begränsningar för vilka förbättringar av fartygen som kunde göras, oavsett hur stort kapital man hade till sitt förfogande. Seglen kunde kanske göras lite större för att ta in mer vind, och antalet åror (och galärslavar) kunde möjligen utökas en smula. Men inte mer än så. Så kapitalet kunde inte gå till förbättrade fartyg utan måste användas till att i stället köpa in fler segel- och roddfartyg.

Så kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande betingar varandra ömsesidigt. Kapitalackumulationen fortskrider genom att kapital sparas och investeras, och så länge det går med vinst sparas och återinvesteras kapitalet igen gång efter annan. Tekniskt framåtskridande gör det möjligt att hitta nya lukrativa användningsområden för kapitalet.

Och det tekniska framåtskridandet fortskrider på grundval av tidigare tekniska framsteg. Ett enkelt exempel på detta är att den moderna datorindustrin – som ständigt ger oss bättre och snabbare datorer och t.o.m. ger oss telefoner som fungerar som datorer – aldrig skulle ha kommit igång, ifall vi inte redan haft det stora tekniska framsteg som elektriciteten innebär. (Fler exempel på detta finns i Reismans uppsats.)

Ju mer kapital som finns ackumulerat, desto fler tekniska framsteg kan genomföras. Och ju fler tekniska framsteg som görs, desto fler blir det ackumulerade kapitalets användningsområden.

Det här var väl egentligen inte särskilt svårt att begripa?

Hur viktig kapitalackumulationen är för det ekonomiska framåtskridandet har ju andra ekonomer poängterat – framför allt då Ludwig von Mises. Men just den här poängen – att kapitalackumulationen och de tekniska framstegen ömsesidigt förstärker varandra – har jag faktiskt aldrig sett hos andra ekonomer än just Reisman. Så hur enkelt det än verkar, är det ändå ett framsteg inom den ekonomiska vetenskapen.

Men utanför den ”österrikiska” och den ”austro-klassiska” skolan finns det ingen insikt alls om vad kapitalackumulation betyder för det ekonomiska framåtskridandet. Allt som kan göras för att skatta bort kapitalet görs också. Som Reisman skriver i början av den uppsats jag översätter:

Under loppet av åtskilliga generationer har Förenta staternas regering skattat bort biljoner efter biljoner dollar som annars skulle ha sparats och investerats och därmed lagts till den amerikanska ekonomins kapital. Kapital är de rikedomar som ägs av affärsföretag och som används för syftet att göra försäljningsintäkter och vinster. Det består av bondgårdar, gruvor, fabriker, maskiner, verktyg, material, komponenter, halvfabrikat, fortskaffningsmedel, lagerlokaler, affärer, handelsvaror av alla de slag, och mer därtill. Det inbegriper de penningmedel som används till att betala löner till affärsföretagens anställda och de penningmedel som används till att finansiera inköp av dyrbara konsumtionsvaror, som t.ex. hus, bilar och större apparater. Biljonerna har tagits bort genom den progressiva personliga inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, skatten på kapitalvinster, socialförsäkringssystemet och dess skatter. Utöver detta har Förenta staternas regering avlett biljoner dollar av besparingar från att investeras och in i sina egna penningkistor för att kunna finansiera sina kroniska budgetunderskott. Och dess politik av kronisk inflation och kreditexpansion har förorsakat att en ansenlig del av den kraftigt reducerade kapitaltillgång som finns kvar har förslösats.

Trots allt detta har ju den allmänna levnadsstandarden stigit även i vår tid, och vi har konsumtionsvaror idag som förr i tiden inte ens existerade. Man kan bara drömma om hur ännu mycket bättre vi skulle ha haft det, om det inte satts mängder av pinnar i hjulet för kapitalackumulationen.

(I Reismans Capitalism tas detta upp på s. 631f.)

$ $ $

Uppdatering 8 juni 2015: Mises och Reisman är förstås inte ensamma om att förstå detta samband. Se t.ex. den här artikeln på Misesinstitutets hemsida av Frank Shostak.

Men sambandet är som sagt ömsesidigt; utan tekniskt framåtskridande finns det inte så mycket att göra med det ackumulerade kapitalet. Om detta har Shostak inget annat att säga än det här:

Many experts hold that because of the limited amounts of capital and labor, without technological progress, the opportunities for growth will eventually run out.

Och det är ju också sant.

40 år idag sedan Ludwig von Mises dog…

…och jag ska hylla honom genom att ge några länkar till vad jag själv skrivit om honom. (Ja, ja, det blir en hyllning till mig själv också, men om jag länkade till alla andras hyllningar, skulle det här svämma över alla bräddar.)

Artikelserie om Ludwig von Mises (SAF-tidningen, april 1982).

Mises i Clarté (Svensk Linje 1982).

Min recension av Omnipotent Government (Svensk Linje 1982).

Av och om Ludwig von Mises (Svensk Linje 1982).

Min recension av Notes and Recollections.

Ludwig von Mises om anarkismen.

George Reismans hyllning till Mises i min översättning.

(Reisman nämner ju också Mises i de flesta av de artiklar jag översatt av honom. Ett exempel är Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises.)

Samt givetvis min översättning av Ekonomisk politik. (För er som är obekanta med Mises rekommenderar jag denna bok, som är en utmärkt introduktion till hans verk.)

Och så alla bloggposter jag skrivit som handlar om eller nämner Mises. (Det finns en hel del på min engelska blogg också.)

Lycka till med läsningen!

Humes lag…

… är en lag som förbjuder oss att härleda våra värdeomdömen ur fakta – eller, som det vanligen uttrycks, att försöka härleda ett ”böra” ur ett ”vara”. Lyckligtvis finns lagen inte inskriven i lagboken, så vi riskerar varken böter eller fängelse, ifall vi inte lyder den. Men den som studerar praktisk filosofi vid universitetet riskerar att bli underkänd på tentan, ifall han/hon inte rättar sig efter den.[1] – Jag har skrivit några spaltmeter på min hemsida om Hume och hans lag, så jag ska inte upprepa mina invändningar här.[2]

Så varför älta detta en gång till, när jag har ältat igenom det förr?

En möjlig implikation av Humes lag är att man ska avhålla sig från att alls fälla värdeomdömen, eftersom de ju omöjligt kan vara faktabaserade.[3] Vi ska därför aldrig komma med rekommendationer om det ena eller andra, eftersom en rekommendation alltid är en rekommendation om vad vi bör göra.

Denna idé har smugit sig in hos en tänkare som jag normalt brukar hålla med och rentav hyser stor beundran för, nämligen Ludwig von Mises.

Mises insisterade som bekant på att den ekonomiska vetenskapen ska vara (bör vara) ”wertfrei”, d.v.s. fri från värderingar och värdeomdömen. Men efter att läst det mesta jag kommit över av Mises verk (och åtskilliga andra ”österrikare”) har jag kommit fram till ett mycket enkelt värdeomdöme: att kapitalismen är bättre än både socialism och interventionism (eller blandekonomi), och att jag därför måste säga att vi bör eftersträva kapitalism och motsätta oss både socialism och interventionism. – Men om jag inte ens har lov att fälla detta väldigt enkla värdeomdöme, då har ju faktiskt alla mina studier av Mises och de andra ”österrikarna” varit bortkastade.

Det finns ett litet korn av sanning i idén om ”wertfreiheit”, även om det är olyckligt uttryckt: beskrivningen och analysen av fakta måste komma före ens värdeomdömen. (Det är t.ex. endast genom att veta och grundligt förstås kapitalismen, socialismen och interventionismen som man kan nå fram till att just kapitalismen är bäst och att det är den man bör förespråka och arbeta för att genomföra.) Ett värdeomdöme som föregår (eller ersätter) faktaanalysen är bara en förutfattad mening. [4]

Men det ju just detta – att basera våra värdeomdömen på fakta – som Humes lag förbjuder oss att göra.

Nog sagt.


[1]) Jag vet detta av egen erfarenhet. I början av 80-talet läste jag in 60 poäng ”blocksvenska” vid Mälardalens högskola, och där ingick en kurs i argumentationsanalys. På den skriftliga tentan ingick en fråga där jag skulle ha svarat i enlighet med Humes lag. I stället svarade jag som det är, inte som Hume och hans efterföljare menar att det … äh hm … borde vara, och då blev mitt svar underkänt. Någon praktisk betydelse hade det inte, eftersom jag fick rätt på den andra frågorna. Men ändå … Jag ångrar än i denna dag att jag inte protesterade och gav min lärare en ordentlig utskällning. Men det var den enda kurs den läraren hade, så jag träffade honom aldrig igen.

[2]) Om ni är intresserade och det … äh hm igen … borde ni kanske vara, se:

Några ord om David Hume

Vara och böra än en gång

Hume om kausalitet och induktion

[3]) Humes egen implikation var att vi ska erkänna det faktum att våra värdeomdömen grundar sig på eller är ett uttryck för våra känslor – att vårt förnuft är, och bör [sic] vara, slav under våra passioner.

[4]) Som Ayn Rand skriver:

Moraliska bedömningar är underförstådda i de flesta intellektuella frågor; det är inte bara tillåtligt utan obligatoriskt att fälla moraliska omdömen, när och där sådana är tillämpliga; att undertrycka sådana omdömen är en akt av moralisk feghet. Men ett moraliskt omdöme måste alltid följa, inte föregå (eller ersätta) de skäl det grundar sig på. – ”Skrämselargument” i Själviskheten dygd; min egen illegala översättning.

Min senaste Reismanöversättning

Efter en del möda och besvär (och med god hjälp av min tantvän) har jag lyckats översätta ytterligare en av George Reismans texter: Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises.

Det är en lång och teoretisk uppsats, och den börjar med en utläggning av vad konsekvenserna är av att de intellektuella och den breda allmänheten är okunniga om Ludwig von Mises bidrag till nationalekonomin. De intellektuella har trott att det är socialismen som stått för vetenskap och förnuft och att socialismen därför borde lyckas och kapitalismen misslyckas. När socialismens misslyckande blivit uppenbart har de inte erkänt att de haft fel utan i stället vänt sig mot förnuftet och vetenskapen och den teknik som är resultatet av förnuft och vetenskap. Därmed har den ”röda” socialismen ersatts av miljörörelsens ”gröna” socialism.

Därefter följer det viktigaste: en tillämpning av Carl Mengers varuteori på frågan om våra naturresurser är outtömliga eller snart kommer att ta slut. I ett nötskal: naturresurserna är outtömliga, såtillvida som alla naturresurser utgörs av materia och energi i olika former – och jorden och universum består inte av annat än just materia och energi. Men så länge dessa naturresurser ligger slumrande och outnyttjade är de inte till minsta nytta för oss. Det krävs mänsklig produktiv verksamhet för att göra dem nyttiga för oss, och det är denna produktiva verksamhet som förlänar dem vad Menger kallar ”varukaraktär” eller, enklare uttryckt, blir till varor. Och faktum är att vi ännu bokstavligt talat bara skrapat på jordens yta när det gäller utnyttjande av naturresurserna. Och även om vi gräver oss djupare ner, kommer vi fortfarande bara att ha skrapat på ytan.

Sedan följer ett avsnitt som handlar om att produktion och ekonomisk verksamhet i själva verket förbättrar miljön – ifall vi med ”miljö” menar människans materiella omgivningar. Resonemanget här bör ni känna igen från Den giftiga miljörörelsen.

Och till sist ett förhoppningsvis välkänt Reismantema: att lösningen på alla miljöproblem som kan komma att uppstå i framtiden inte är centralplanering utan största möjliga ekonomiska frihet.

Detta var alltså en kort sammanfattning av vad jag ser som det viktigaste. Reisman själv ger förstås mycket mer kött på benen. Hoppas den här uppsatsen också blir läst. Inte för att jag har några stora förväntningar i den vägen… Hittills bara 1570 träffar på Reismanbloggen, mot mer än 27 000 på min svenska blogg och 10 000 på min engelska.

Uppdatering 23 juli 2016: Siffrorna i sista stycket har förstås hunnit bli inaktuella. Idag har jag drygt 64 000 visningar på min svenska blogg, drygt 24 000 på min engelska och drygt 7 000 på Reismanbloggen. Men det är fortfarande alldeles för lite!

Ny Reismanöversättning

Nämligen Kapitalismens välvilliga natur, som utgör titelessän i Reismans Kindlebok med samma namn. Ursprungligen en föreläsning vid Ludwig von Misesinstitutet och kan också läsas på institutets webbsida (i Kindleversionen har några få tillägg gjorts). Och vill man lyssna till George Reismans välljudande stämma finns det också en ljudupptagning.

Uppsatsen kan ses som en kondenserad – väldigt kondenserad – version av Reismans bok Capitalism: A Treatise of Economics. Så nu ska jag försöka kondensera den ännu mer. Det följande är Reismans 13 punkter:

1. Frihet är grunden för trygghet, och fred är ett korollarium till frihet.

2. Det är kapitalismen som gör det möjligt för oss att utnyttja våra naturtillgångar.

3, Kapitalismen leder till fortlöpande förbättring av människans miljö.

4. Arbetsdelning – speciellt då intellektuell arbetsdelning – är ett av kapitalismens ledande kännetecken.

5. Det finns en tendens till att vinsterna, sedda över hela det ekonomiska systemet, utjämnas. För att kontinuerligt få högre vinster än genomsnittet fordras fortlöpande innovationer, vilket i slutändan kommer alla till gagn som konsumenter.

6. Privat ägande av konsumtionsmedlen gagnar inte bara deras ägare utan precis lika mycket dem som inte själva äger produktionsmedlen.

7. På samma sätt gagnar arv inte bara arvingarna utan också dem som inte ärver produktionsmedlen.

8. Och därför är kapitalismen ett system som alla vinner på: det finns inga långsiktiga förlorare.

9. Ekonomisk konkurrens är något helt annat än den konkurrens som råder inom djurriket. Djuren tävlar om begränsade livsförnödenheter, men människan har förmågan att hela tiden öka tillgången på livsförnödenheter, och konkurrensen handlar om vem som mest och/eller bäst kan öka denna tillgång.

10. I bjärt kontrast till vad marxister (och många andra, för den delen) försöker pracka på oss, är det kapitalismen som utgör ekonomisk planering och socialismen som omöjliggör och rentav förbjuder ekonomisk planering (utöver den ”planering” som diktatorn eller politbyrån står för).

11. Det är socialismen, inte kapitalismen, som är ett monopolistiskt system.

12. Vinster är inte något avdrag från löner; tvärtom är löner och andra omkostnader för att producera ett avdrag från vinsterna. (Jag betraktar personligen detta som Reismans främsta bidrag till nationalekonomin; men det tror jag att jag har sagt förr.)

13. Guldmyntfot – eller ett system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver – utgör inte bara en garanti mot inflation, utan också (och kanske än viktigare) en garanti mot deflation och depression.

På de flesta av dessa punkter hänvisar Reisman till sin egen store läromästare, Ludwig von Mises. Undantagen är punkt 12, som utgör Reismans eget stora bidrag, och punkt 13, där jag menar att Reisman förklarar sammanhangen bättre än någon annan.

Ytterligare två av uppsatserna i Kindleboken finns i svensk översättning: Frihet och Den giftiga miljörörelsen. Fler kan tänkas komma, men – som jag sagt förut – de tar tid att översätta.

Lite statistik: Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär har hittills strax under 300 läsare. De övriga uppsatserna har tyvärr bara ungefär tiondelen så många läsare vardera. Jag vet inte vad jag ska göra åt det, för det brukar ju inte nytta något till att tjata på människor att det ska läsa det-eller-det.