Åldersdiskriminering

Repris från 2009.

Våra politiker talar vitt och brett om något de kallar ”arbetslinjen” och som går ut på att hålla människor kvar i arbete och/eller att ge dem chans att komma tillbaka i arbete. Men det finns en mycket enkel reform som ingen tycks fundera på, och det är att göra det möjligt för äldre att arbeta vidare: det finns ingen självklar rätt för oss som fyllt 67 att fortsätta arbeta. Det är möjligt at arbeta vidare från 65 till 67, men sedan är det stopp. Det vore mycket enkelt att avskaffa denna gräns eller åtminstone förlänga den med några år, men det görs inte.

Det följande är förstås ”tal i egen sak”, men jag tror det är av allmänt intresse också.

Först ett citat jag hittat på nätet (finns tyvärr inte kvar idag, år 2016):

Diskrimineringsombudsmannen, DO, ska undersöka om det är åldersdiskriminering att en 67-åring inte har självklar rätt att stanna kvar på sitt jobb,

Olof Törnqvists anställning upphör när han fyller 67 i juni. Arbetsgivaren, Kungsbacka kommun, hänvisar till lagen om anställningsskydd (las) som slutar gälla på 67-årsdagen. Olof Törnqvist tar strid för sitt jobb genom att peka på den nya lagen om förbud mot åldersdiskriminering.

– Som samhällskunskapslärare tänkte jag testa den nya lagen mot det här automatiska avskedandet som sker vid 67. Man kan testa och visa eleverna att det går att ändra på lagar och att, ifrågasätta. Sedan är det så att jag tänkte att jag är väl slut vid 67, men jag känner mig i trim och kan tänka mig att arbeta vidare, säger Olof Törnqvist. Olof Törnqvist pekar på den jobblinje som den borgerliga regeringen driver hårt.

– Många äldre har väldigt mycket erfarenhet och kompetens som många arbetsgivare skulle må bra av att ha kvar. Kanske inte på heltid, men åtminstone till en del, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. I vilken mån känner du dig diskriminerad på grund av ålder, Olof Törnqvist?

– Rent emotionellt gör jag inte det, men i och med att arbetsgivaren säger att 67 år är deras gräns och hänvisar till las, då måste jag ju praktiskt känna mig åldersdiskriminerad, säger Olof Törnqvist.

– Lagstiftningen gör att man i dag har rätt att stanna kvar till 67, men därefter får det vara en frivillig överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, det tänker vi däremot inte ändra på i dagsläget, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

Den lag om anställningsskydd som arbetsmarknadsministern vill ha kvar, stämmer den överens med den nya lagstiftningen mot åldersdiskriminering? Diskrimineringsombudsmannen, DO, har fått ta emot ett 50-tal anmälningar om misstänkt åldersdiskriminering sedan lagändringen vid årsskiftet.

Enligt DO:s utredare, Guillermo Carbonari, ska myndigheten nu ägna några veckor åt att utreda om lagen om anställningsskydd är åldersdiskriminerande.

Dels måste vi se vad den svenska lagen säger, och egentligen inte lagen utan lagens förarbete, alltså vilka intentionerna är med det här förbudet och hur lagstiftaren vill att det ska tillämpas. Finner vi inte svaret där måste vi också titta på EG-lagstiftningen och de fåtal EG-domar som finns när det gäller åldersdiskriminering för att se om vi kan överföra den praxisen till svenska förhållanden. Det är ett ganska omfattande utredningsarbete rent juridiskt som vi måste göra för att komma fram till någon form av slutsats om las är åldersdiskriminerande eller inte.

Så till min egen inlaga:

Till diskrimineringsombudsmannen

Jag skulle vilja att Diskrimineringsombudsmannen prövar om min arbetsgivare, Kungliga biblioteket, utsätter mig för åldersdiskriminering.

Jag har arbetat på Kungliga biblioteket (närmare bestämt Roggebiblioteket i Strängnäs, som hör till KB) i exakt 25 år. De två senaste åren har jag trappat ner till 75%. Jag fyllde 67 i augusti.

Vad jag själv skulle vilja göra är att arbeta vidare på halvtid. Detta dels för att dryga ut min pension, dels också därför att jag gillar att arbeta med det jag hittills arbetat med. Min närmaste överordnade är medveten om detta, och jag förmodar att även personalavdelningen på KB är medveten om det.

Till saken hör att jag har varit en synnerligen kompetent medarbetare på KB och att jag besitter en extremt hög arbetskapacitet. Andra personer på KB som jag har arbetat ihop med kan säkert bekräfta att detta inte bara är tomt skryt från min sida. Jag fick väldigt mycket beröm för detta, när jag för någon månad sedan avtackades. Jag uppskattar berömmet – men man kan ju inte leva på beröm. [Dessutom fick jag en guldklocka ”för nit och redighet i rikets tjänst” – som om jag skulle ha jobbat för ”riket” och inte för mitt eget levebröd.]

Det borde m.a.o. ord inte bara ligga i mitt intresse att jag får arbeta vidare, utan lika mycket i Kungliga bibliotekets intresse.

KB gör naturligtvis inget annat än följer gällande lagar och förordningar i det här fallet – och det är egentligen inte KB jag klandrar.. Men vår nuvarande regering har ju förklarat sig vara angelägen om att göra det möjligt för äldre att i mån av ork och intresse hålla sig kvar i arbetslivet. Kungliga biblioteket är som bekant en statlig myndighet – och man tycker att regeringen, om den menar allvar med sin jobblinje här, skulle kunna föregå med gott exempel genom att häva den här 67-årsgränsen inom de statliga myndigheterna.

Något större hopp om att denna anmälan ska ge snabbt resultat hyser jag förstås inte. Men jag vill gärna markera vad jag anser om saken.

Eskilstuna 15 november 2009
Per-Olof Samuelsson

Jag fick ett svar från DO, men det sade mig inget jag inte redan visste. Och som väntat blev det avslag.

En detalj jag kunde ha nämnt: när jag och den personalansvarige på KB gick igenom min förestående pensionering, blev jag ombedd att säga upp mig ”på egen begäran”. Men jag har aldrig begärt att bli uppsagd, så det gick jag helt enkelt inte med på. KB fick lov att säga upp mig! Men, som sagt, KB följer bara gällande regler och förordningar. Det är regering och riksdag som borde ändra lagen.

Lagstiftningen är från en tid då många – framför allt kroppsarbetare – var utslitna i 65-årsåldern. Men jag är inte utsliten – och det måste gälla många fler än jag. Men politikens kvarnar mal långsamt!


PS 26 augusti 2010: I dagens Rapport gjorde Alliansen ett utspel att den övre gränsen skulle höjas till 69 år, och att detta i så fall skulle kunna genomföras 2012. Så trevligt! Det betyder att jag från och med 2012 har lagstadgad rätt att arbeta till 2011. – Om det här går igenom, kan vi vänta oss en propå i valrörelsen 2014 om att höja gränsen till 71 år, vilket i så fall skulle kunna genomföras 2016. Politikens kvarnar mal långsamt!

Annonser

Gärna medalj – men först rejäl pension!

pensionAlex Voronov skrev en ledare i Eskilstuna-Kuriren 30 augusti 2014, som handlade om det påstådda gapet mellan skatter för pensionärer och för löntagare; detta gap bortser från att pensionärer inte längre behöver betala in för sociala avgifter, vilket i och för sig är sant. Min kommentar:

Jo, det är förstås sant att pensionärer inte behöver betala den del av skatten som består av sociala avgifter. Men för oss fattig- och lägre mellanpensionärer är detta en väldigt klen tröst, för vi har ändå svårt att få det att gå ihop ekonomiskt.

En lösning skulle vara att kraftigt höja grundavdraget för pensionärer, så att vi får lite mer att röra oss med. För välbeställda pensionärer – högre mellanpensionärer och verkligt rika – skulle det inte betyda mycket, men för oss andra skulle det betyda väldigt mycket.

En annan lösning vore att avskaffa alla punktskatter. Det behövs verkligen inte mycket eftertanke för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem. De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan vi fattiga får hålla till godo med rulltobak och rödtjut. De rika kan hålla sig med bensinslukande limousiner eller ha veteranbilar som hobby utan att bensinskatten drabbar dem särskilt hårt; men det är annorlunda för vanligt folk som är beroende av bilen. Och de rika kan bo kvar i sina el- och energislukande lyxvillor trots punktskatterna, medan de fattiga allt får vara noga med att inte slösa med elen – eller kanske rentav flytta ut i en timmerkoja på landet.

Men sådana förslag är förstås utopiska i dagens politiska klimat. I stället får vi fattig- och lägre mellanpensionärer sitta och bekymra oss över om våra besparingar alls ska räcka till den dag vi sätter tofflorna i vädret – särskilt då med tanke på att besparingarnas värde urholkas av inflationen. Det enda vi kan hoppas på är att det någon gång blir tre klöver på trisslotten. (Personligen är jag övertygad om att detta kommer att inträffa på min 99-årsdag.)

Och var det inte ett av välfärdsstatens stora löften att vi skulle slippa ifrån sådana bekymmer på ålderns höst? ”Gärna medalj – men först rejäl pension!” hette det inför pensionsomröstningen 1957.

Det här kom in i Eskilstuna-Kuriren 4 september; tyvärr bakom en betalvägg så att det inte lönar sig att länka. Och med sitt sedvanliga sinne för väsentligheter har insändarredaktion illustrerat insändaren med ett par tofflor, som dock inte alls befinner sig i vädret utan vilar på sängen.

Se också Punktskatter,Liberala Partiets skatteprogram,Vad har politikerna emot de fattiga? och Den så kallade arbetslinjen.

Intervjusvar

Nyligen blev jag intervjuad per e-post av Liberala partiets Ambjörn Hedblom och resultatet av intervjun finns nu att läsa på Liberala partiets blogg. [1] Eftersom min långa karriär som andre biträdande bibliotekarie är av intresse för mig själv och möjligtvis kan vara av intresse för några av mina medmänniskor, lägger jag här ut mina fullständiga intervjusvar, med ett antal tillägg i fotnoter och några förhoppningsvis allmänbildande länkar.[2]

Du gick ganska nyligen i pension. Kan du berätta litegrann om vad du jobbade med och hur du trivdes på jobbet?

Jag tar det här rätt utförligt, eftersom det kan vara bra att ha det nedtecknat.

Jag jobbade på Roggebiblioteket i Strängnäs, som är en filial till Kungliga biblioteket. Jag började i augusti 1984, så det blev 25 år sånär som på ett par månader. Roggebiblioteket är Strängnäs tidigare stifts- och läroverksbibliotek, vilket innebär att merparten av böckerna år från äldre tider, från slutet av 1400-talet och fram till slutet av 1800-talet eller möjligen början av 1900-talet. Sedan var böckerna magasinerade under några decennier, innan Kungliga biblioteket tog över vid slutet av 60-talet.

Min huvudsakliga arbetsuppgift var att katalogisera böckerna; till att börja med på gammaldags maskinskrivna kataloglappar, men med tiden blev det alltmer datoriserat.

Jag vadade igenom och ”lappkatalogiserade” åtskilliga fack: naturvetenskap och matematik, teknik, ekonomi, bokväsen, biografi och några till. Jag gick också igenom och kompletterade åtskilliga fack som redan var katalogiserade.

Sedan fick jag också i uppdrag att katalogisera vissa ”specialsamlingar”. Först av allt vårt 1500-talstryck (inklusive ett tiotal volymer från 1400-talet), och sedan allt svenskt 1600-talstryck. Och därefter vår samling av elzevierer. (Elzevier var en berömd boktryckarfamilj, verksam i Amsterdam och Leiden under 1600-talet; deras böcker var den tidens kvalitetspocketböcker och är idag samlarobjekt bland bibliofiler.) Och sedan en samling som kallas Thuns donation, betydelsefull därför att den var den första stora bokdonationen till stifts- och läroboksbiblioteket. – För dessa samlingar gjorde jag upp databaser i Paradox, men senare övergick vi till Access. – Det finns också en specialsamling för böcker tryckta i Strängnäs; den hade en kollega till mig ansvaret för, men när han gick i pension 2005 tog jag över den och gjorde den klar.[3]

Ett annat projekt, där jag också använde Paradox och senare Access, var Roggebibliotekets ”lucktryck”. Perioden 1700–1829 går i svensk biblioteksvärld under benämningen ”luckan”. Alla svenska böcker t.o.m. 1600-talets slut har grundligt inventerats och katalogiserats av förre riksbibliotekarien Isak Collijn, och från 1830 har också allt funnits redovisat, men perioden däremellan har utgjort en lucka. (På nationell nivå är detta nu åtgärdat.) Det projektet blev jag tyvärr inte helt klar med, men det mesta är gjort.

En sak som ingick i katalogiseringsarbetet var ”proveniensforskning”, d.v.s. att identifiera tidigare ägare till våra böcker. Det finns några stora donatorer till biblioteket, och sedan finns det också s.k. ”sterbhusprovenienser”: det var kutym att när en präst i stiftet avled skulle en eller ett par böcker från sterbhuset skänkas till stifts- och läroverksbiblioteket. Sedan finns det också en del böcker som var krigsbyten från 30-åriga kriget och andra krig. (Somliga av de här provenienserna är rätt intressanta därför att de tidigare ägarna varit kända personer.)

Från början av 90-talet lade jag och ett par av mina kolleger också ner en eller ett par timmar om dagen på att mata in KB:s gamla kataloglappar i det nationella bokdatasystemet LIBRIS. Och de sista åren började vi också att lägga in Roggebibliotekets eget bestånd i LIBRIS. Så ”specialsamlingarna” jag nämnde ovan finns nu också i LIBRIS.

I samband med detta kom en ny arbetsuppgift i början av 2000-talet: att skapa ”auktoritetsposter”. En auktoritetspost är en kort sammanfattning av en författare (eller annan person) som innehåller födelse- och dödsdatum plus en väldigt kortfattad sammanfattning av vem personen var (typ ”August Strindberg, 1849–1912; ej helt okänd svensk författare”). Det finns ofta olika namnvarianter på författarna, och då ska man bestämma vilken namnform som är den ”auktoriserade” namnformen, därav benämningen. Jag gjorde mängder av sådana auktoritetsposter under de senaste åren på jobbet. Det roade mig att leta rätt på data om personer, både i skriftliga källor och ute på nätet.

På frågan om jag trivdes med jobbet kan jag svara kortfattat: I huvudsak, ja.

Vet du vad som hände med din tjänst när du tvingades i pension? Tror du att din ersättare gör ett bättre jobb än du gjorde?

Det finns egentligen ingen ersättare. Fastän det var 3½ år sedan jag gick i pension har min tjänst inte blivit utlyst. Jag kan tänka mig två orsaker till detta: Antingen har KB insett att jag är oersättlig, och i så fall nyttar det ju inget till att försöka hitta en ersättare. Eller också betraktar KB mina arbetsuppgifter som så fullständigt perifera och oväsentliga att de inte ens behöver utföras.

Jag hade en kollega som sysslade med liknande saker som jag och som också var väldigt duktig, men han avled hastigt i hjärtinfarkt för knappt ett år sedan. Inte heller hans tjänst har blivit utlyst.

Ett par personer har tagit över jobbet med att föra in vårt eget bestånd i LIBRIS, och de gör säkert så gott de kan, men att de skulle kunna göra tillnärmelse lika mycket som jag (eller den ovannämnde kollegan) finns inte på kartan. Den ene av dem var tidigare växeltelefonist och gjorde en del andra enklare uppgifter också; och den andre var tidigare vaktmästare men tvingades amputera ena benet för några år sedan och har därför fått ta över den här arbetsuppgiften (och han går också snart i pension).

Med risk för att bli tjatig skulle jag vilja räkna upp några av de kvalifikationer man behöver för att sköta mitt jobb:

Man ska vara någotsånär bevandrad i äldre svenska, så att man inte blir helt ställd av att stavning och ordförråd skiljer sig från modern svenska; och man bör också kunna läsa fraktur obehindrat, eftersom äldre svenska böcker oftast är tryckta med fraktur. (Detsamma gäller tyska böcker, och man bör veta tillräckligt om äldre tyska att man inte blir ställd när t.ex. ”Deutschland” får heta ”Teutschland”. Eller äldre franska böcker, när det står ”françois” i stället för ”français”.)

Man ska ha tillräckligt mycket hum om latin och forngrekiska för att åtminstone förstå vad som står på titelsidorna. (Jag läste både latin och grekiska på gymnasiet, vilket inte betyder att jag kan läsa språken men åtminstone att jag kan förstå titelsidorna. Idag är det väl väldigt få som läser latin på gymnasiet och knappast någon som läser grekiska.)

Man ska kunna lägga upp databaser i Paradox och/eller Access. Att mata in poster i en databas är ju inte så svårt, men databasen måste vara upplagd.

Och man måste vara bra på att slå i diverse uppslagsverk för att hitta personuppgifter. Det här är förstås en färdighet som man övar upp under arbetets gång.

Jag tjatar om detta, därför att man så ofta hör sägas att vi äldre inte ska stå i vägen för de yngre som också kan behöva jobb. Men mitt jobb kan ju ingen gärna komma in direkt från gymnasiet eller ens från universitetet och bara ta över. Det behövs åtminstone en lärlingsperiod.

Hur känns det att inte längre få arbeta och bidra till att skapa något?

Det finns ett par aspekter av den här frågan. Något jag grämer mig över (när jag inte har något bättre för mig än att gräma mig) är att jag inte fick tid att fullfölja ett par av mina projekt.

Ta t.ex. projektet att föra in allt vårt ”lucktryck” i LIBRIS. Strax innan jag gick i pension gjorde jag en överslagsberäkning över hur lång tid det skulle ta mig, och jag kom fram till att det skulle ta högst ett halvår, ifall jag fick arbeta vidare på halvtid. (Att föra in hela vårt bestånd i LIBRIS skulle ta betydligt längre tid; beståndet är ca 70 000 volymer. Men kanske om jag fått jobba till 75. Fast jag försökte aldrig räkna på det.)

Ett annat projekt som jag aldrig riktigt kom igång med var att inventera och katalogisera Roggebibliotekets Plantintryck. Plantin var också en berömd boktryckarfamilj som verkade i Antwerpen, Leiden och Paris vid slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Det finns en del sådana tryck på facket teologi, så jag hade tänkt mig att gå igenom all vår teologiska litteratur och plocka ut Plantintrycken. Men det facket är ungefär hälften av vårt totala bestånd, så det skulle ha tagit rätt lång tid.

Den andra aspekten är lite mer filosofisk. Det är ju väldigt viktigt för en människa att kunna ställa upp och eftersträva mål, stora eller små. Om man inte har några mål alls i livet, blir ju tillvaron tämligen kaotisk. Man vet aldrig riktigt vad man ska prioritera.[4] Så de här målen jag skrev om ovan har helt enkelt berövats mig. Jag får sätta upp betydligt mindre och kortsiktigare mål idag, som t.ex. att det kommer mat på bordet och att min lägenhet blir dammsugen då och då.

Ett annat långsiktigt mål jag hade förr i tiden var att översätta alla uppsatser av Ayn Rand till svenska; men det målet blev jag berövad av Leonard Peikoff när han hotade mig med en kostbar rättegång ifall jag envisades med att fullfölja det målet.[5]

Sedan gillar jag också att livet blir lite inrutat, som det blir när man har arbetstider att passa. Och så länge man arbetar är semestrar och helger välkomna avbrott; men det är inte alls lika kul när livet blir en enda lång semester.[6] (Ifall man inte är ohyggligt rik, så att man kan ägna sig åt att resa jorden runt och besöka all världens gourmetrestauranger.) – Som det nu är, sover jag bort förmiddagarna och sitter uppe alldeles för länge om nätterna.

Har du hittat någonting annat att ersätta arbetet med?

Det enda är att jag arbetar med att översätta George Reismans essäer till svenska.[7] Det är åtminstone en liten aning långsiktigt. Annars blir det mest Facebook och bloggen och att läsa en del böcker som står och skräpar olästa i min bokhylla.

Till sist: Eftersom min lön (och för den delen min pension) kommer från skattebetalarna, kan man ju verkligen fråga sig vad skattebetalarna har för glädje av mitt arbete. Hur många av dem har det ringaste intresse av vilka elzevierer och Plantintryck som finns i Roggebiblioteket? Eller vilka de tidigare ägarna till alla våra böcker var? Inte så många, skulle jag tro. Så kanske hela verksamheten borde anmälas till Slöseriombudsmannen?


[1] Som framgår av länken har jag blivit utnämnd till ”Liberala partiets ålderman” och på Facebook även till ”den svenska objektivismens mysfarbror”; det sistnämnda en välbehövlig motvikt till att jag blivit skälld för ”bitter och arg”, uppmanad att ”slänga mig i väggen och dö”, påstås ”ge objektivismen dåligt rykte i Sverige”, m.m. i samma stil. (Se Den lärda världens utlåtelser om POS.)

[2] I några fall har jag funnit att länkar till ”Ugglan”, d.v.s. Nordisk familjebok. 2. uppl., 1904–1926, är betydligt mer allmänbildande än länkar till Wikipedia.

[3] Se Ur mitt yrkesverksamma liv på min hemsida. Med undantag för Strängnästrycket kan dessa kataloger laddas upp i wordformat och läsas. Det gick tyvärr inte att omvandla dem till pdf-filer. Att omvandla wordfiler till pdf-filer är normalt något som kan göras på en kafferast, men här gick det inte, därför att det var alldeles för mycket wordformatering som pdf-programmet inte klarade av.

[4] Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd

– som Karin Boye så riktigt skaldar. Men utan mål och mening blir det ju heller inte mycket till väg; man bara irrar omkring.

Ayn Rand tar också upp detta i sin Playboyintervju (jag citerar på engelska, eftersom det kan ta lite tid att få till en bra svensk översättning):

A central purpose serves to integrate all the other concerns of a man’s life. It establishes the hierarchy, the relative importance, of his values, it saves him from pointless inner conflicts, it permits him to enjoy life on a wide scale and to carry that enjoyment into any area open to his mind; whereas a man without a purpose is lost in chaos.

Det här handlar förstås om centrala mål som t.ex. en viss karriär; men jag tror det kan vara tillämpligt även på mindre mål. Ett möjligtvis lite skruvat exempel är att om man inte bestämt sig för vad man ska ha för mat på bordet, har man heller ingen värdehierarki att rätta sig efter, när man går ut och handlar, ingen möjlighet att bedöma den relativa vikten av olika varor; och man blir ett rov för meningslösa inre konflikter.

[5] Bakgrunden till detta finns redovisad på den engelskspråkiga delen av min hemsida. Se också My Life as a Translator. – Det är förstås sådant som gör mig ”bitter och arg” och berövar mig delar av min livslust – det ”får min eld att slockna, den ena oersättliga gnistan efter den andra”. Dock tänker jag inte än så länge slänga mig i väggen och dö.

[6] Helger och semester har ett värde som avkoppling så länge man har ett arbete att koppla av ifrån. Om man inte har något arbete, vad finns det då att koppla av ifrån?

[7] Tyvärr är det för få som läser dem. Hittills, i alla fall. – Men det var likadant på den tiden jag hade lov att översätta Ayn Rand. Objektivistisk skriftserie hade bara strax under 100 prenumeranter, och det är ju alldeles för lite för att åstadkomma någon sorts ”objektivistisk revolution” här i landet. Men jag översätter inte för att rädda mänskligheten, utan för mitt eget höga nöjes skull.

Låt oss äldre jobba vidare!

Lars-Arne Staxäng, moderat riksdagsledamot (EK 10.1) har förstås alldeles rätt i sina vackra ord om att låta äldre jobba vidare i mån av lust och förmåga:

Många äldre, som är friskare och lever längre än tidigare generationer, vill fortsätta jobba i någon mån men möter motstånd från arbetsgivaren och samhället.

Äldre arbetskraft som kanske har utbildning och erfarenhet från ett helt liv, be­höver stanna på arbetsplatser och generera tillväxt, vilket gör att det blir fler jobb totalt inte minst för unga.

Synd bara att det är vackra ord utan verklighetsanknytning.

Den som jobbar inom den privata sektorn har inga större problem att arbeta vidare efter 67, ifall bara arbetsgivaren menar att han/hon fortfarande har något att tillföra. Helt annorlunda är det inom den offentliga sektorn. Har man fyllt 67 är det tvärstopp, och detta helt oavsett hur kompetent man är, hur frisk och arbetsför man är eller hur mycket erfarenhet man har att föra vidare till den yngre generationen. Här är det lag och ordning och strikt byråkrati som gäller, och man kastas ut som en våt trasa i arbetslöshet (eufemistiskt benämnd ”pension”). Jag talar här av egen, bitter erfarenhet.

Om nu moderaterna och de andra allianspartierna menar allvar med sitt tal om att låta äldre arbeta vidare, varför börjar de inte med den sektor de själva har kontroll över, den offentliga sektorn?

Tidigare i detta ämne:

Flexibel pensionsålder, tack!

Den så kallade arbetslinjen

Åldersdiskriminering

PS. Inlägget publicerades i Eskilstuna-Kuriren 16 januari 2013.

Uppdatering 8 maj 2013: I gårdagens EK återkom Staxäng och några till med ytterligare ett inlägg om framtidens pensioner. Min kommentar:

Vad politiker ändå är senfärdiga! Att vi blir allt äldre och att det därför blir allt fler pensionärer som ska försörjas av allt färre arbetande, det har väl ändå varit uppenbart i flera decennier? Ändå har varken Alliansen eller tidigare socialdemokratiska regeringar börjat ta tag i problemet förrän nu. Och sedan ska också förslaget stötas och blötas i några år, innan det minsta händer.

Flexibel pensionsålder, tack!

Vår käre ledare, Fredrik Reinfeldt, har i dagarna glunkat om att pensionsåldern borde höjas. Enda felet med detta är att det bara glunkas och glunkas, utan att något egentligen händer. Eric Erfors skriver insiktsfullt om detta i Expressen:

Mycket snack om att vi borde jobba längre från Reinfeldt.

Men lite verkstad.

Så här står det i lagen om anställningsskydd:

”En arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen till utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år.”

Alliansen lovade i valmanifestet sommaren 2010 att höja den rätten till 69 år. Klokt. Men det är inte klokt att det måste ta sådan tid. Hur svårt är det att ändra till ”69 år” i lagtexten?

Den skrivövningen ligger väl snarast på lågstadienivå.

Det kan inte heller vara så svårt att vända på siffrorna från ”67” till ”76”. Erfors fortsätter:

I stället har regeringen valt att baka in vallöftet i en utredning tillsammans med tusenmiljardersfrågan om varför inte alla människor jobbar till 65. Departementsrådet Ingemar Eriksson har tid ända till april 2013 att fundera på saken.

Fälldins gamla långbänk kommer till heders igen!

Mindre insiktsfullt – för att inte säga monumentalt ohederligt – skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Min kommentar:

Själv blev jag avskedad och utkastad i arbetslöshet år 2009 av det fullständigt godtyckliga skälet att jag fyllde 67 det året, och fastän jag inget högre önskade än att få jobba vidare på halvtid. Jag kan försäkra att jag inte mådde bra av det.

Den här reformen – att göra pensionsåldern flexibel uppåt – borde ha genomförts för länge sedan.

Och att påstå att det handlar om att tvinga folk att jobba vidare är förstås monumental oärlighet. Ge Åsa Linderborg förtidspension nu!

Nåja, det här har jag ju klagat på förr, så låt mig gå från person till sak.

Folkpension från 67 år infördes i Sverige 1913. Enligt Statistiska Centralbyrån var den förväntade medellivslängden under 1910-talet ca 54 år för män och 57 för kvinnor; idag är den 79,5 för män och 83,5 för kvinnor.

När man ser på de siffrorna ska man förstås tänka på att betydligt fler dog i unga år 1913 än idag. Spädbarnsdödligheten var högre; och mångas liv kortades i förväg av tuberkulos och andra sjukdomar. (Hur många strök t.ex. inte med i spanska sjukan i slutet av det årtiondet?) Men man kan också titta på den förväntade återstående livslängden för 65-åringar. 1913 var den ca 12 år för män och 13 för kvinnor; idag är den 18 år för män och 21 för kvinnor. Statistiken säger att jag kommer att leva tills jag blir 83.

Men än viktigare än dessa kalla siffror är följande: År 1913 arbetade merparten av befolkningen med tungt kroppsarbete, antingen inom industrin eller inom jordbruket eller som sjömän. De var verkligen utslitna vid 67 års ålder. Naturligtvis fanns det också de som hade fysiskt lättare yrken: lärare, läkare, jurister, präster – för inte tala om den lilla minoritet som satt på ärvda jordagods. Men mig veterligen lades det 1913 inga hinder i vägen för dem som i dessa yrken ville arbeta vidare efter 67, även om många givetvis utnyttjade möjligheten att gå i pension. (Professorer som gick i pension kunde ju t.ex. forska vidare och publicera böcker till döddagar när de slapp undervisningsskyldigheten.)

Det finns förstås slitsamma jobb idag också (tänk t.ex. på undersköterskor och lokalvårdare), och för dem är det förstås bra att pensionsåldern är flexibel nedåt, om man bortser från att deras pension inte blir särskilt hög. Men de jobben är betydligt färre idag än 1913.

Jag kan ju gå tillbaka till mig själv igen. Jag hade ett stillasittande jobb där jag huvudsakligen satt framför datorn – eller tidigare skrivmaskinen – och inte hade annat fysiskt arbete än att då och då plocka fram eller ställa tillbaka böcker i bokmagasinen. Min enda förslitningsskada är att jag har lite besvär med musarm, men det är så obetydligt att det knappast är värt att orda om.

Och jag förmodar att andra har liknande erfarenheter. Jag kan tänka mig att lärare har blivit hesa av att behöva hålla låda för generationer av elever; och likaså advokater av alla slutpläderingar de hållit. Men är de så hesa just vid 65 eller 67 års ålder att de omöjligt kan fortsätta? Nej, jag tror inte det.

Alltnog: Det finns idag inget rimligt skäl att inte göra pensionsåldern flexibel uppåt likaväl som nedåt.

Ett motargument man ibland hör är att de äldre skulle ställa sig i vägen för de yngre på arbetsmarknaden. Men om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, så har min tjänst efter 2½ år inte ens blivit utlyst, än mindre då tillsatt. Så vem skulle jag stå i vägen för, ifall jag fick lov att jobba vidare? – Min tjänst fordrar en del specialkunskaper; man bör t.ex. ha ett hum om latin och en del andra främmande språk; dessutom bör man gilla gamla böcker, och det verkar som om den yngre generationen bara tycker att gamla böcker är dammiga, författade som de är av ”gamla döda överklassgubbar”.

Men är det annorlunda på andra håll i arbetslivet? På vad sätt skulle en äldre läkare, lärare eller advokat stå i vägen för en yngre? Tvärtom har de äldre mycket erfarenhet är dela med sig av åt de yngre.

Mycket snack och lite verkstad blev det. Men så har jag ju ingen verkstad! Reinfeldt och hans politikerkompisar har det.

PS. Tantvännen klagar på att jag pratar för mycket om mig själv. Men om jag utgår från personlig erfarenhet för att sedan göra en mer generell poäng, tycker jag att det är OK.

(Se också Den så kallade arbetslinjen.)

Uppdatering 19 februari: Alex Voronov har en ovanligt vettig ledare om det här med flexibel pensionsålder i gårdagens Eskilstuna-Kuriren.

Gratis bussresor i Eskilstuna

(Man måste blogga om vardagsnära ting också.)

I Eskilstuna var det tidigare två kategorier som fick åka gratis på bussen: dels skolungdomar, dels personer som fyllt 75. Numera måste även personer mellan 75 och 120 betala för bussbiljetten, medan skolungdomarna fortfarande får åka gratis. Med anledning av detta skrev jag följande insändare i somras:

Jag åker sällan buss, eftersom jag fortfarande har pigga ben och kan pallra mig ner på stan för egen maskin. Men från en jämnårig närstående med inte fullt så pigga ben har jag hört att om en buss är knökfull med skolungdomar som åker gratis, och det stiger på en pensionär med rollator på bussen, så är det ingen skolungdom som reser sig upp och erbjuder pensionären sittplats.

Ändå finns det alltså inte på den politiska agendan att ta bort eller skära ner de fria bussresorna för skolungdomar – bara att ta bort de fria bussresorna för pensionärer över 75.

Hur kommer sig det? Förklaringen är lika enkel som brutal: skolungdomar representerar framtiden. Det är skolungdomarna som i framtiden ska rösta fram våra politiker till makten och hjälpa till att driva igenom de skattehöjningar som ska värdegarantera framtidens politikerpensioner.

Vi äldre representerar forntiden. Vi kommer ändå snart att dö ut. Våra röster är inte så viktiga.

Per-Olof Samuelsson
(ännu ej 75, men om några år)

Publicerades i Eskilstuna-Kuriren 7 juni 2011.

Debatten om detta har fortsatt, och i dagens EK finns det en hel mängd insändare för och emot de fria bussresorna får skolungdomar (bl.a. denna). Så jag har upprepat mig och skickat följande till EK (vi får väl se om det blir publicerat):

Det är tydligt att våra kommunpolitiker inte åker buss, utan tar sig till jobbet med bil eller cykel (eller kanske rentav promenerar). Om de tog bussen, skulle de knappast ha undgått att lägga märke till att äldre och handikappade (som betalt bussbiljetten) måste stå i bussen, därför att de gratisåkande skolungdomarna inte har vett att resa sig och ge plats åt dem som faktiskt kan behöva sitta.

Men för all del: skolungdomarna är vår framtid och kommer om några år att bli röstberättigade. Vi äldre kommer ändå snart att dö, och när vi är döda, förlorar vi rösträtten.

Uppdatering 13 oktober: Alex Voronov skriver i dagens EK bl.a.

Och principiella argument finns säkert, men här är ett krasst: Kommunen behöver alltid mer pengar. Men att dra in de fria resorna för unga kostar betydligt mer i politiskt kapital än att ta frikorten från 75-plussarna. De äldre är en mindre väljargrupp och politiskt mycket trogna, jämfört med barnfamiljerna. Kan det vara så enkelt?

Min kommentar:

Håller med om slutklämmen här, men jag tror att motivet är ännu krassare: Skolungdomarna kommer snart att bli röstberättigade, så deras röster är viktiga. 75-plussarna, däremot, kommer ändå snart att dö, så deras röster är inte alls lika viktiga.

Ja, jag vet att jag har sagt det förut.

Uppdatering 29 oktober: Min insändare kom in i dagens EK.

Uppdatering 5 juli 2014: Inför förra valet lovade socialdemokraterna i Eskilstuna att återinföra de gratis bussresorna för äldre och t.o.m. sänka gränsen till 70 år; men av det vallöftet har det inget blivit. Detta påpekades i en insändare i Eskilstuna-Kuriren 28 maj och senare på ledarplats 3 juni. Jag kommenterade båda och skrev dessutom följande korta insändare:

Jag är inte särskilt förtjust i de förmåner politiker beviljar sig själva (som t.ex. gratisresor med första klass på tågen); men jag vill göra ett undantag: bevilja våra kommunpolitiker gratis bussresor, så de har en chans att komma i kontakt med verkligheten! Dock bör denna förmån begränsas till de tider då det är fullt på bussarna, för annars skulle de bara åka buss när det är som lugnast och dra slutsatsen att det inte finns några problem.

Insändaren kom in idag; men tyvärr bara i papperstidningen, inte i nätupplagan.

Uppdatering 17 juni 2014: Jimmy Jansson svarar rätt utförligt i dagens Eskilstuna-Kuriren. Han beklagar att det är omöjligt att fortsätta med de gratis bussresorna för äldre men menar att kostnaderna skulle bli för stora, och det är ju inget han rår för. Mitt svar:

Jimmy Jansson (EK 17.6) har fortfarande inte lyckats förklara varför det är just 75-plussarnas gratisresor som måste dras in, medan skolungdomar fortfarande får åka gratis. Ändå visar väl alla undersökningar (jag förutsätter att sådana gjorts) att skolungdomar har rätt lätt att ta sig fram till fots eller på cykel eller moped, medan många 75-plussare är hänvisade till att ta sig fram med rullator?

Själv åker jag sällan buss, eftersom jag har friska ben och bara tio minuters gångväg till centrum. Men från en mindre lyckligt lottad närstående har jag fått rapporter om att skolungdomarna inte ens har vett att resa sig i bussarna och lämna plats åt äldre med eller utan rullator.

Men eftersom skattehöjningar är lösningen på alla problem inom vård, skola och omsorg, kan man ju tänka sig att kommunalskatten höjs med någon krona och att dessa pengar går till att undervisa våra skolungdomar i hyfs och folkvett.

Kanske måste tillägga att skattehöjningsförslaget var sarkastiskt menat. Jag vill ju inte att Jimmy Jansson ska ta det på allvar.

Uppdatering 19 juni 2014: Insändaren kom in i dagens Eskilstuna-Kuriren, men tyvärr bakom betalvägg, så att endast prenumeranter kan läsa den på nätet.

De gratis bussresorna för skolungdom infördes 2002, och strax därefter protesterade stadens idrottslärare, som menade att ungdomarna bara blir förslöade av att åka buss korta sträckor i stället för att gå till fots eller ta cykeln.

SPF en kraft i tiden?

Min tanke fladdrar från det ena ämnet till det andra – från Platon till det jobbiga med att vara pensionär. Följande insändare från en representant för Sveriges pensionärsförbund (SPF) stod att läsa i Eskilstuna-Kuriren för några dagar sedan:

Jag kan hålla med Owe Nilsson som i sin insändare (den 21/6) påpekar missförhållanden för oss pensionärer gällande pensionssystemet och synen på oss äldre.

Men jag kan inte hålla med om att SPF skulle vara en förening/förbund utan kraft i dessa frågor. SPF har tillsammans med övriga pensionärsförbund gjort en framställan till riksdag och regering med krav om att Bromsen, den automatiska balanseringen slopas, den så kallade normen på 1,6 procent halveras, ålderspensionsavgifter över det så kallade intjänandetaket (cirka 15 miljarder per år) tillförs pensionssystemet, att premiepensionssystemet som fler förlorat än tjänat på avskaffas och att de 245 miljarderna som lånades från AP-fonderna återförs.

SPF strävar också efter att eliminera konsekvenserna för äldre genom att kräva att samhället

• betraktar pensionärer som fullvärdiga medborgare,

• öppnar arbetslivet för pensionärer,

• ser över lagar och regler som drabbar äldre,

• avskaffar åldersgränser i vården,

• garanterar en årlig läkemedelsgenomgång för alla över 75 år.

Vi hälsar alla gamla och nya pensionärer välkomna till SPF, vi är inte en förening utan kraft, tillsammans är vi starka.

Mitt svar:

Idel goda föresatser; men om SPF är en sådan kraft i samhället, måste man ju fråga sig varför dessa reformer inte för länge sedan är genomförda. Jag kan fortfarande inte få tillbaka det jobb jag tvingades lämna för två år sedan, bara för att jag råkade fylla 67. [Se min bloggpost Samvetsbetänkligheter och min nätnattväktare Åldersdiskriminering.] Och de där miljarderna som Göran Persson stal från pensionärerna för mer än tio år sedan är fortfarande inte återbetalda.