”Österrikarnas” subjektivism än en gång

Uppföljare till Till frågan om den ”österrikiska” skolans subjektivism.

(Skrivet 2002; några smärre revideringar har gjorts.)

Jag lutar mer och mer åt uppfattningen att skillnaden mellan ”vår” (objektivismens) syn på värden och de ”österrikiska” ekonomernas ”subjektiva” värdeteori är rent terminologisk; detta efter att ha ägnat en del tid åt att studera Eugen von Böhm-Bawerks Capital and Interest (Kapital und Kapitalzins i original).

Låt mig börja med ett par exempel. Låt oss säga att väggarna i min lägenhet är kala och dystra och att jag därför vill hänga upp några tavlor. Men jag har ingen hammare, så jag går ner till järnhandeln och köper en. Min nya hammare har ett värde för mig som är direkt kopplat till mitt liv-och-välbefinnande. (Jag skulle förstås inte dö på fläcken om jag inte fick upp mina tavlor, men det skulle göra mitt liv dystrare och fattigare.) Det är för den sakens skull jag är villig att lägga ut de pengar hammaren kostar mig. Hammarens värde ligger i dess bidrag till mitt alldeles egna liv och alldeles egna välbefinnande. Hammaren kan sedan användas även för andra ”hedonistiska” syften, som t.ex. att hjälpa till att klyva den hummer jag och min kropps älskade äter på kvällen för att fira att lägenheten blivit mindre dyster.

Men för järnhandlaren som säljer hammaren till mig är saken en helt annan. För honom ligger dess värde i dess pris. För att vara exakt ligger det i skillnaden mellan det pris han kan få ut för den minus det pris han själv betalat till grossisten eller tillverkaren. Vill man vara extra petnoga får man också dra av lagerhållningskostnaderna – som när det gäller en enstaka hammare är försumbara – den lön han måste betala till sina anställda, vad stat och kommun pressar ur honom i skatter, och kanske en del annat. Men principen är ändå klar. Hammarens värde för järnhandlaren ligger inte i det bruk han skulle kunna göra av den utan i hur mycket han kan tjäna på att få den såld.

Böhm-Bawerk har ett liknande exempel. Om en lärd man äger en lärd bok, är det inte för marknadsvärdets skull han värderar den, och han skulle inte få för sig att sälja den annat än i den extrema situationen att hans lärda mödor bragt honom till fattigdom och hotande svält. Vi kan ju för skojs skull anta att den lärde mannen är jag och att den lärda boken är Kapital und Kapitalzins. Min värdering av boken har ingenting att göra med det pris jag skulle kunna få om jag gick till ett antikvariat med den. Värdet ligger helt och hållet i vad den gör för mina insikter i ämnet nationalekonomi. Men återigen har boken ett helt annat värde för bokhandlaren eller antikvariatsägaren. Han säljer den för att tjäna pengar och skulle gladeligen sälja smörja som Das Kapital eller Keynes’ General Theory för samma syfte.

Som synes är det här två väldigt olika typer av värdesättningar, men de har i alla fall en sak gemensam, nämligen att den yttersta värdemätaren är ”människans liv-och-välbefinnande”. Jag köper hammaren för att göra mina väggar mindre dystra, boken för min bildnings skull och för den intellektuella njutning den bereder mig, medan säljaren i båda fallen gör det för det ”krassa livsuppehällets” skull.

Nu är frågan hur skillnaden mellan dessa båda sorters värderingar bäst ska ”konceptualiseras” (”begreppsliggöras”) – eller helt enkelt vad de ska kallas. Det allra enklaste är helt visst att skilja mellan ”bruksvärde” och ”bytesvärde”. Hammaren har t.ex. ett bruksvärde som består i att jag kan slå i spik eller tavelkrok med den, eller klyva en hummer eller en krabba, eller rentav hötta med den för att skrämma en inbrottstjuv på flykten. Bytesvärdet är helt enkelt den summa jag får betala för den i affären (och hade vi inte pengar, skulle bytesvärdet ligga i det föremål jag byter till mig den för).

En viktig fråga är vilket slags värde, bruks- eller bytesvärde, som är mest fundamentalt eller vilken av den båda typerna som orsakar eller betingar den andra. Lyckligtvis är frågan också väldigt lätt att besvara. Om människor inte hade något bruk för hammare, skulle inga hammare någonsin bli tillverkade, än mindre då utbjudna till salu!

Ingen vettig människa sätter värde på pengar för pengarnas egen skull, utan för de sakers skull som pengar kan köpa. (Undantaget skulle vara Joakim von Anka, som använder sina pengar att bada i. Det är nog ingen tillfällighet att Joakim von Anka är en seriefigur, inte en verklig person!) Ett annat sätt att uttrycka den saken är att pengar saknar bruksvärde, de har bara bytesvärde.

Allt det här kan förefalla självklart, men det har en viss nationalekonomisk betydelse. Före Menger och Böhm-Bawerk hade ekonomer stora svårigheter att bestämma vad det egentligen är som ger en vara dess värde och dess pris. Är det mängden arbete som lagts ned på att framställa varan? (Marx ansåg ju det, t.ex.) Men så kan det inte vara. Varor blir inte värdefulla därför att det lagts ned en massa jobb på att framställa dem. Orsakssambandet är det rakt motsatta. Man lägger ned arbete och möda på att framställa en produkt, därför att man tror att produkten ska bli värdefull och ska kunna gå att sälja. Och produkten är värdefull endast och allenast därför att den går att använda till något, och att dess användning befrämjar någons liv-och-välbefinnande.

Ytterligare en självklarhet värd att spilla ord på: en varas bruksvärde kan variera oerhört från individ till individ. Min hammares bruksvärde för mig är mycket mindre än för någon som vill snickra ihop sin egen sommarstuga, för att inte tala om en yrkessnickare. Och å andra sidan skulle bruksvärdet av min bok (Kapital und Kapitalzins) vara obefintligt för det stora flertalet snickare (det kan väl finnas någon enstaka som läser nationalekonomi på lediga stunder, men de är allt lätt räknade!). Denna självklarhet har enorma implikationer för all prisbildning, men det skulle leda alltför långt från huvudämnet att gå in på dem här (läs Menger och Böhm-Bawerk i stället!).

Termerna ”bruksvärde” och ”bytesvärde” var väl etablerade när Böhm-Bawerk skrev, men Böhm-Bawerk hade skäl att inte vara helt nöjd med distinktionen. Skälet är att även en varas bytesvärde kan variera högst betydligt från person till person, eller från tid till annan hos samma person. Pengar är det enklaste och tydligaste exemplet (pengar har, som jag redan noterat, inget bruksvärde alls, bara bytesvärde). Pengar är mer värda för den fattige än för den rike. Om jag skulle bli svindlad på 100 000 kr, skulle det vara en katastrof för mig; om Bill Gates skulle bli svindlad på samma belopp, skulle han knappt märka det ens. I dagens läge skulle det vara en stor olycka för mig om jag miste mitt jobb (det är besvärligt nog att ”få ändarna att mötas” om jag drabbas av en förkylning och mister lönen för en karensdag); men skulle jag nästa vecka skrapa fram tre klöver på trisslotten, skulle sådana saker förvandlas till en ren futtighet.

Av detta skäl föredrar Böhm-Bawerk att göra en distinktion mellan ”subjektivt” och ”objektivt” bytesvärde. I exemplet ovan är det ”objektiva bytesvärdet” av 100 000 kr precis vad det är: 100 000 kr; för de pengarna kan man t.ex. köpa en billig bostadsrätt, eller också 100 00 glassar för 10 kr/styck, eller 100 teaterbiljetter för 100 kr/styck eller 10 TV-apparater för 100 00 kr styck – medan det ”subjektiva bytesvärdet” kan variera avsevärt beroende på ens ekonomiska ställning: är man en fattig student eller arbetslös drar man sig för att köpa den där TV-apparaten, bara för att ta ett exempel, eller avstår från att gå på teatern flera gånger i veckan, hur teaterintresserad man än är. (Principen kan naturligtvis exemplifieras i all oändlighet.)

Nu hoppas jag det står klart att när Böhm-Bawerk här talar om ”subjektivt” värde menar han ”värde för en viss specifik individ”, och att när han talar om ”objektivt” värde menar han ”värde på marknaden” – att en viss penningsummas värde för mig är ”personligt”, medan dess marknadsvärde är ”opersonligt”. Det finns ingen antydan här om att värde skulle kunna åsättas godtyckligt, att värde inte har något med fakta att göra, att ett värde skulle vara ett värde ”bara för att jag tycker så”, eller någon som helst variant av idén att medvetandet har primat över existensen. De värden Böhm-Bawerk kallar ”subjektiva” är precis lika mycket rotade i fakta som de han kallar ”objektiva”. Att jag värderar mitt modesta sparkapital så högt, fastän samma sparkapital för Bill Gates skulle vara ”en fis i universum” (t.ex.) är rotat i det faktum att jag är ganska fattig, medan Bill Gates är utomordentligt rik.

Böhm-Bawerks kollega Friedrich von Wieser (som f.ö. också var hans svåger, ifall det skulle intressera någon skvallerkrönikör) föreslog att den rätta distinktionen att göra vore mellan ”personligt” och ”ekonomiskt” värde: Böhm-Bawerk avvisade det förslaget; tyvärr måste jag erkänna att jag inte riktigt begriper hans skäl. Och jag måste säga att om Wiesers terminologi hade fått slå igenom, skulle det ha besparat oss en hel del förvirring. (Det skulle, om inte annat, ha gjort hela denna uppsats fullständigt onödig!)

Vad jag anser att hela detta långdragna resonemang visar är att det inte råder någon grundläggande eller oöverstiglig konflikt mellan objektivismen och den österrikiska, ”subjektiva” värdeteorin. Det är mer en ”lingvistisk olyckshändelse” än något annat, ifall de förefaller skilja sig åt. Men det finns ytterligare en punkt jag skulle vilja ta upp, för klarhetens skull.

Vilken term vi än använder, ”bruksvärde” eller ”subjektivt värde” eller ”personligt värde”, så har detta värde en yttersta måttstock som Böhm-Bawerk identifierar som ”mänskligt välbefinnande”. (Jag hamrar in tavelkrok i väggen eller läser Böhm-Bawerk hellre än stångar pannan blodig på SvD:s debattforum, därför att det gagnar mitt välbefinnande. Och var och en som handlar rationellt har sitt välbefinnande i sikte – det må nu handla om att skaffa sig en ny överrock, att köpa biljett till en konsert eller att försöka bli gift med den kvinna/man som man känner djupast samhörighet med.) Jag använde förut uppsåtligt uttrycket ”liv-och-välbefinnande” (med bindestreck och allt), dels för att visa hur nära detta ligger Ayn Rands princip att människans liv är den yttersta värdemätaren, dels för att poängtera hur intimt förknippat med begreppet ”liv” begreppet ”välbefinnande” faktiskt är. Jag kunde ha skrivit ”liv-och-lycka”, och poängen skulle ha varit densamma.

Böhm-Bawerk är helt klar över att ”mänskligt välbefinnande” är den yttersta måttstocken eller värdemätaren. (Han har skrivit en separat uppsats om den saken, som jag tyvärr inte har läst än; men jag litar till de andrahandsuppgifter jag har.) Vad han inte verkar vara helt klar över är sambandet mellan ”liv” och ”välbefinnande”.

Böhm-Bawerk menar att det är en fråga för psykologin vad exakt det är som får de flesta av oss att eftersträva sitt eget välbefinnande; ur ekonomisk synvinkel får vi helt enkelt ta för givet att vi gör det. För att fylla ut bilden: han förnekar inte att andra saker kan motivera människor, som t.ex. den ”altruistiska” bevekelsegrunden att gagna någon annans välbefinnande, eller vad som helst; för ekonomin är sådana saker ändå irrelevanta; vad människor kan ha för motiv för att värdera vissa saker högre än andra ändrar ju inte det faktum att de faktiskt gör det. (Om jag t.ex. köper en hammare för att fästa ett krucifix vid väggen, och jag gör det, inte för att jag själv mår bättre av att ha det på väggen, utan endast till Guds ära – eller ens om jag har en sadistisk böjelse att låta mig eller någon närstående korsfästas – så ändrar det inte hammarens pris. Men om flertalet människor gick omkring med sådana bevekelsegrunder, skulle vi sannerligen inte ha mycket till marknadsekonomi!)

Men vad man måste fråga sig är varför det skulle behövas en väl utvecklad psykologisk teori för att förklara varför människor eftersträvar sitt eget välbefinnande? Vad kan egentligen vara mer naturligt och självklart? Exakt hur man bär sig åt för att nå detta mål är förstås långt ifrån självklart, men att man gör det borde väl vara det? Vad som tarvar en förklaring är avvikelserna – att människor ofta handlar självdestruktivt, eller att de skaffar sig idéer som får dem att åsidosätta sitt välbefinnande. Det problem läkarvetenskapen har att lösa är ju inte att människor är friska (vore vi alltid friska, skulle det inte behövas någon läkarvetenskap), utan att de ibland blir sjuka. Psykologen eller själsläkaren måste också utgå från att en frisk själ eftersträvar att befinna sig väl och fokusera sin uppmärksamhet på avvikelserna, på varifrån de kommer och hur man ska råda bot på dem. M.a.o.: välbefinnande måste tas som måttstock lika väl som hälsa måste tas som måttstock (och båda är aspekter av livet som måttstock).

Ni bör vid det här laget se att det inte direkt är något enormt svalg befäst mellan Böhm-Bawerks yttersta värdemätare och Ayn Rands. Är det något som behöver läggas till för att göra Böhm-Bawerk till en ”perfekt objektivist”? Ja, en liten men betydelsefull sak.

Böhm-Bawerk är medveten om (och han är förstås inte den förste att vara det) att vissa saker värderas för sin egen skull, medan andra saker värderas som medel – ytterst förstås för de saker som värderas för sin egen skull. (Jag kan t.ex. värdera smakupplevelsen av en hummer för dess egen skull och hammaren som medel att klyva hummern, så att jag och min kropps älskade kan dela smakupplevelsen.) Med en vedertagen term kallar han den första typen av värde för ”egenvärde”, och den andra typen kallar han ”verkningsvärde”. Så långt är egentligen allt gott och väl, men var och en som stångat pannan blodig i en filosofisk diskussion har säkert hört en invändning av typen: varför skulle just välbefinnandet (eller lyckan eller hälsan eller livet) ha ett egenvärde? Är inte det lika godtyckligt som att säga att det är Gud som är det yttersta värdet – eller vad som helst? Förutsätter inte detta just vad som i stället borde bevisas?

Men det är ju just detta dilemma Ayn Rand har löst. Varför är just livet ett egenvärde? Därför att det är just fenomenet liv som ger upphov till fenomenet värde. Varför är just livet (och dess uppenbara korollarier: lycka, välbefinnande, hälsa) ett ”egenvärde”? Därför att värden kan vara värden endast för levande väsen! Livet (och inget annat än livet och dess korollarier) har sitt ”egenvärde” av samma skäl som att endast trianglar är trekantiga eller att endast brännbara ämnen brinner.

Det här är en insikt som Böhm-Bawerk var snubblande nära (och han är inte ensam: detsamma kan sägas om Aristoteles, och faktiskt också om John Stuart Mill, och det finns säkert flera), men som det ändå krävdes en Ayn Rand för att slutgiltigt formulera. (Och fastän ”Galts tal” publicerades 1957 och ”Objektivismens etik” 1961 – det är i dessa båda skrifter hennes insikt presenteras – tycks det fortfarande vara ytterst svårt att få folk att fatta denna enkla insikt, och detta är en källa till oändlig frustration.)

En objektivistisk Aristotelesforskare jag en gång växlade några ord med (James G. Lennox) menade att om Aristoteles hade läst Introduction to Objectivist Epistemology, skulle han genast ha accepterat Ayn Rands begreppsbildningsteori. Och jag tror att om Böhm-Bawerk (eller Menger) hade läst ”Objektivismens etik”, skulle de rätt kvickt ha accepterat hennes bevis för sambandet mellan ”liv” och ”värde”, och också inkorporerat det i sin ekonomiska teoribyggnad. Så visst är det synd att de aldrig fick tillfälle att läsa den!

Är nu allt frid och fröjd? Kan varje stridsyxa mellan ”oss objektivister” och ”de där förfärliga subjektivistiska österrikarna” slutgiltigt grävas ner? Så väl är det tyvärr inte.

Jag har betonat att när Böhm-Bawerk talar om ”subjektivt bytesvärde”, menar han inte ”subjektivism” i den bemärkelse ordet har när vi attackerar idén. (Samma sak kan sägas om Menger.) Men deras ordval öppnar ändå fältet för ekvivokation.

Om ni vill (och orkar) kan ni ta de citat från Mises och Menger jag gav i min förra uppsats och ersätta ordet ”subjektiv” med ”personlig” och ordet ”objektiv” med ”intrinsikal”, och se om citaten blir bättre av det. I viss mån blir de det, men inte till 100%. Och jag vill ge ytterligare ett Misescitat för att belysa saken:

De yttersta ändamålen för mänskligt handlande är inte öppna för granskning utifrån någon absolut måttstock. Yttersta ändamål är det ytterst givna, de är rent subjektiva, de skiljer sig åt hos olika människor och hos samma människor i olika skeden av deras liv. […] Varje granskning av yttersta ändamål visar sig vara subjektiv och därför godtycklig. (Human Action, s. 95f; min kursivering.)

Det hjälper inte att ersätta ”subjektiv” med ”personlig” här, för de sista orden visar ändå att det här är vad vi menar med subjektivism – och det gör ju också förkastandet av varje ”absolut måttstock”.

Så det hjälps inte. Subjektivismen har tillåtits krypa in i en teoribyggnad som skulle klara sig bra mycket bättre den förutan. Det finns en skvätt smutsigt badvatten att skölja ur när barnet är badat.

Så vad jag hoppas ha visat är att det är en skvätt, inte ett helt hav.

$ $ $

Det avsnitt ur Capital and Interest jag studerat är Vol. 2, Book 3, ”Value and Price”, speciellt de inledande kapitlen. Boken innehåller naturligtvis mycket mer av intresse än vad jag tagit upp här. För dem som är nya för Böhm-Bawerk är det en god idé att börja läsa Vol. 2 av hans bok först och spara Vol. 1 till senare. Eller också kan man börja med hans Basic Principles of Economic Value, som är en sorts förberedelse till vad han skriver i Capital and Interest. En annan god idé är att börja sina studier av de tidiga ”österrikarna” med Carl Mengers Principles of Economics och först därefter gå vidare med Böhm-Bawerk. Menger ger grunderna, och Böhm-Bawerk utvecklar teorin i detalj.

$ $ $

Det finns en stor skillnad mellan ”tidiga” och ”sena” ”österrikare” som jag måste nämna. De ”tidiga österrikarna” var mer eller mindre uttalade aristoteliker. Detta gäller i synnerhet Menger, och man behöver bara läsa inledningsraderna i Principles of Economics för att se det:

Alla ting är föremål för lagen om orsak och verkan. Denna stora princip känner inte några undantag, och vi skulle söka förgäves i erfarenheten för att finna något exempel på motsatsen. Mänskligt framåtskridande har ingen tendens att kasta tvivel över denna lag utan snarare effekten att bekräfta den och att alltid ytterligare vidga kunskapen om omfattningen av dess giltighet.

Det specifikt aristoteliska med detta är att orsakslagen betraktas som en lag som gäller för verkligheten, och som gäller för den undantagslöst.

”Sena österrikare” (från och med Mises) är kantianer snarare än aristoteliker: de betraktar med Kant orsakslagen som en del av ”det mänskliga medvetandets struktur”, inte som en del av verkligheten utanför vårt medvetande. Mises idéer om detta finns i de inledande kapitlen av Human Action och också i boken The Ultimate Foundation of Economic Science.

Det här är något jag säkert kommer att ta upp mer i detalj någon gång i framtiden.[1] Det är naturligtvis ett gravt misstag: att välja Kant som referensram hellre än Aristoteles kan inte vara bra. Och det är alltid trist att behöva kritisera en tänkare som Ludwig von Mises. Men i det här fallet är det nog nödvändigt.


[1] Ett litet försök har jag gjort i den engelska bloggposten Is Action an A Priori Category?

Annonser