Två översättningar

Uppföljare till Min översättning av Själviskhetens dygd.

Som bekant har Leonard Peikoff förbjudit mig att översätta Ayn Rand till svenska. De översättningar jag redan gjort kan förstås inte göras oöversatta; men jag har inte lov att sprida dem eller visa dem för någon; skulle jag göra detta, hotar Peikoff med att ställa mig inför rätta. Skulle jag förlora en sådan rättegång får jag inte bara betala skadestånd, utan jag får också stå för kärandens omkostnader för rättegången – och det säger sig självt att det är långt utöver vad en lägre mellanpensionär som jag mäktar med. Dessutom är det väl inte meningen att jag ska behöva ägna mina relativt få återstående livsdagar åt detta. Meningen med livet – och moralens syfte – är inte att lida och dö, utan att leva och njuta av livet (har jag hört sägas[1]).

Eftersom Leonard Peikoff är Ayn Rands arvtagare[2] och den främsta nu levande auktoriteten på hennes filosofi – och eftersom han lärt sig hennes filosofi, inte bara (som jag och de flesta av oss andra) genom att läsa hennes böcker, utan också under trettio år av långa och ingående samtal med henne – måste vi ju anta att han har goda skäl att underkänna och fördöma mina översättningar – inte bara i största allmänhet och i enlighet med vanligt sunt förnuft, utan med goda objektivistiska skäl, sådana som man måste förstå objektivismen för att förstå. Alternativet skulle vara att han drivs av något sådant som primitiv hämndlystnad – och det kan man ju omöjligen tro om någon Ayn Rand själv utnämnt till arvtagare och som av objektivister i allmänhet uppfattas som omutligt hederlig.[3]

Eftersom Peikoff inte kan svenska, måste vi alltså anta att han har visat mina översättningar för ett antal personer med svenska som modersmål och med god inblick i objektivism, och att de tämligen enhälligt bedömt dem som undermåliga – antingen vad gäller språkdräkten eller min förståelse av objektivismen eller bådadera. Detta bekräftas av vad hans advokater skriver till mig:

The Estate and The Ayn Rand Institute have built on Ms. Rand’s intellectual property by investing a great deal of money and years of effort in protecting her literary legacy, including careful management of the publication of her works. This includes strict oversight of any translations of her works, which are themselves derivative works. [Min kursivering.]

Detta måste då rimligen också gälla andra översättningar än mina, som t.ex. det urval texter som publicerats av Timbro under titeln Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla. Också dessa texter måste Peikoff ha låtit några svenskar läsa, och de måste ha bedömt översättningarna som förträffliga eller åtminstone acceptabla, och i varje fall inte fullt så undermåliga som mina.

Nu tror jag inte för ett ögonblick att Peikoff gjort någon sådan undersökning. Ingen av dessa eminenta kännare av både svenska språkets rykt och ans och av Ayn Rands filosofi har någonsin hört av sig till mig, och därav drar jag slutsatsen att de inte alls existerar.

Alltnog. För några år sedan var det någon som lade ut några korta utdrag ur den ”officiella” och av Peikoff sanktionerade översättningen av ”Objektivismens etik” på Facebook, och jag passade då på att lägga ut min egen översättning av dessa stycken. Här kan ni själva jämföra:

 

Engelska originalet

”Officiell” översättning

Illegal översättning

The basic social principle of the Objectivist ethics is that just as life is an end in itself, so every living human being is an end in itself, not the means to the ends or the welfare of others – and, therefore, that man must live for his own sake, neither sacrificing himself to others nor sacrificing other to himself. To live for his own sake means that the achievement of his own happiness is man’s highest moral purpose.

Den grundläggande sociala principen i den objektivistiska etiken är att precis som livet är ett mål i sig, så är varje levande mänsklig varelse ett mål i sig, inte medel för andras mål eller välfärd – därför måste människan leva för sin egen skull, utan att vare sig offra sig själv för andra eller offra andra för sin egen skull. Att leva för sin egen skull betyder: att människans högsta moraliska syfte är att uppnå sin egen lycka.

Den objektivistiska etikens grundläggande sociala princip är att precis som livet är ett självändamål, så är varje levande mänsklig varelse ett självändamål, inte ett medel för andras ändamål eller välfärd – och att män­niskan därför måste leva för sin egen skull och varken offra sig själv för andra eller andra för sig själv. Att leva för sin egen skull betyder att människans högsta moraliska ändamål är att uppnå sin egen lycka.

Happiness is that state of consciousness which proceeds from the achievement of one’s values. If a man values productive work, his happiness is the measure of his success in the service of his life. But is a man values destruction, like a sadist – or self-torture, like a masochist – or life beyond the grave, like a mystic – or mindless “kicks”, like the driver of a hotrod car – his alleged happiness is the measure of his success in the service of his own destruction. It must be added that the emotional state of all those irrationalists cannot be properly designated as happiness or even pleasure: it is merely a moment’s relief from their chronic state of terror.

Lycka är det medvetandetillstånd som följer av att man förverkligar sina värden. Om någon värderar produktivt arbete är lyckan ett mått på hur framgångsrikt hon tjänar sitt eget liv. Men om någon värderar förstörelse, som en sadist – eller självtortyr, som en masochist – eller livet på andra sidan graven, som en mystiker – eller tanklösa ”kickar”, som en hotrod-förare – är hennes påstådda lycka ett mått på hur framgångsrikt hon tjänar sin egen förstörelse. Det ska tilläggas att det emotionella tillståndet hos alla sådana irrationella personer inte korrekt kan kallas lycka eller ens njutning, vad de uppnår är bara en tillfällig lindring av sina kroniska paniktillstånd.

Lycka är det tillstånd hos ens medvetande som kommer sig av att man förverkligat sina värden. Om en människa värdesätter produktivt arbete, är hennes lycka ett mått på hur framgångsrikt hon tjänat sitt eget liv. Men om en människa värdesätter förstörelse, som en sadist – eller självplågeri, som en masochist – eller livet bortom graven, som en mystiker – eller själlösa ”kickar”, som en bildåre – då är hennes påstådda lycka ett mått på hur framgångsrikt hon tjänat sin egen förstörelse. Det måste tilläggas att känslotillståndet hos alla dessa irrationalister inte med rätta kan betecknas som lycka eller ens som lust: det är blott och bart ett ögonblicks lättnad från ett kroniskt skräcktillstånd.

The moral cannibalism of all hedonist and altruist doctrines lies in the premise that the happiness of one man necessitates the injury of another.

Den moraliska kannibalismen i alla hedonismens och altruismens doktriner ligger i premissen att en människas lycka med nödvändighet måste innebära någon annans lidande.

Den moraliska kannibalismen i alla hedonistiska och altruistiska läror ligger i premissen att en människas lycka nödvändiggör att någon annan kommer till skada.

Today, most people hold this premise as an absolute not to be questioned. And when one speaks of man’s right to exist for his own sake, for his own rational self-interest, most people assume automatically that this means the right to sacrifice others. Such an assumption is a confession of their own belief that to injure, enslave, rob or murder others is in man’s self-interest – which he must selflessly renounce. The idea that man’s self-interest can be served only by a non-sacrificial relationship with others has never occurred to those humanitarian apostles of unselfishness, who proclaim their desire to achieve the brotherhood of men. And it will not occur to them, as long as the concept “rational” is omitted from the context of “values”, “desires”, “self-interest” and ethics.

I dag utgår de flesta från denna premiss som ett absolut bortom varje ifrågasättande. Och när man talar om människans rätt att existera för sin egen skull, enligt sitt rationella egenintresse, antar de flesta med automatik att detta betyder rätten att offra andra. Ett sådant antagande är en bekännelse av att de själva tror att det ligger i människans egenintresse att skada, förslava, råna och mörda andra – något man osjälviskt måste avstå från. Tanken att människans egenintresse bara kan tillgodoses genom icke-uppoffrande mänskliga relationer, har aldrig föresvävat de osjälviskhetens världsförbättrande apostlar som påstår sig vilja åstadkomma mänsklig förbrödring. Och tanken kommer aldrig att föresväva dem eller någon annan, så länge begreppet ”rationell” undantas från alla sammanhang som involverar ”värden”, ”önskan”, ”egenintresse” och etik.

Idag betraktar de flesta denna premiss som absolut och omöjlig att ifrågasätta. Och när man talar om människans rätt att existera för sin egen skull, för sitt eget rationella egenintresse, antar de flesta automatiskt att detta innebär att hon har rätt att offra andra. Då de antar detta, bekänner de också att de själva tror att det ligger i människans egenintresse att skada, förslava, plundra eller mörda andra – och att hon osjälviskt måste avstå från det. Att människans egenintresse endast kan tjänas av uppoffringsfria relationer med andra – denna idé har aldrig gått upp för dem, dessa osjälviskhetens humanitära apostlar som ropar ut sin önskan att åstad­komma förbrödring mellan människorna. Och det kommer inte att gå upp för dem, eller för någon, så länge begreppet ”rationell” utelämnas ur ”värdenas”, ”önskningarnas”, ”egenintressets” och etikens sammanhang.

To love is to value. Only a rationally selfish man, a man of self-esteem, is capable of love – because he is the only man capable of holding firm, consistent, uncompromising, un-betrayed values. The man who does not value himself cannot value anything or anyone.

Att älska är att värdera. Bara en rationellt självisk människa, en människa med självkänsla, är kapabel att älska – därför att hon är den enda människan som kan ha fasta, konsistenta, kompromisslösa, lojala värden. Den människa som inte sätter värde på sig själv kan inte värdera något annat eller någon annan.

Att älska är att värdesätta. Endast en rationellt självisk människa, en människa med självaktning, är för­mögen till kärlek – eftersom hon är den ende som är förmögen till fasta, konsekventa, kompromisslösa, osvikna värden. En människa som inte sätter värde på sig själv kan inte sätta värde på någon eller något.

Altruism holds death as its ultimate goal and standard of value – and it is logical that renunciation, self-denial, and every other form of suffering, including self-destruction, are the virtues it advocates. And, logically, those are the only things that the practitioners of altruism have achieved and are achieving now.

Altruismen håller döden som sitt yttersta mål och som måttstock för värden – och det är logiskt att avstående, uppgivenhet, att tvivla på sig själv, självförnekelse, och andra former av lidande, inklusive självmord, är de dygder som förespråkas. Och logiskt nog är det precis vad de som praktiserar altruismen åstadkommit, och åstadkommer idag.

Altruismen betraktar döden som yttersta mål och yt­tersta värdemätare – och det är logiskt att försakelse, resignation, självförnekelse och varje annan form av li­dande, inbegripet självförstörelse, är de dygder den förespråkar. Och logiskt nog är det endast dessa ting al­truismens utövare någonsin har uppnått och nu uppnår.

Skillnaderna är väl inte så stora? Och den ”officiella” översättningen är ju inte direkt dålig.[4] (Om den är bättre eller sämre än min avstår jag från att bedöma, eftersom jag är part i målet; men ni kan ju alltid gissa.)

Men är min översättning verkligen undermålig?

$ $ $

Ayn Rands verk kommer att vara ”in the public domain” år 2052, d.v.s. samma år som jag fyller 110. Även om jag mot förmodan skulle leva så länge, kommer jag att vara alltför skröplig för att kunna ta itu med publiceringen. Yngre förmågor får ta sig an den saken.

Redan nu kan man emellertid ta del av mina översättningar på Kungliga biblioteket eller Lunds universitetsbiblioteket, eftersom pliktleveranslagen ålägger mig att skicka ett ex. till vardera av dessa bibliotek.


[1] Nämligen i Galts tal.

[2] Att Ayn Rand utnämnt Peikoff, inte bara till sin materielle utan också till sin intellektuelle arvtagare, har jag aldrig sett något belägg för. Se om detta min bloggpost Intellectual Inheritance?.

[3] Om någon tycker att detta stycke dryper av ironi, så är det just det som är meningen.

[4] Några smärre invändningar kan man komma med. Så t.ex. säger man knappast på svenska att man håller något som yttersta mål eller värdemätare. Och ordet ”hotrod” tycks ha vållat besvär, men min egen lösning är kanske inte heller helt optimal.

Annonser