Varför behöver vi George Reisman?

Särtryck ur Nattväktaren, årgång 2, nummer 10 (juni 1999)

Eftersom jag Featured imageåtskilliga gånger uttryckt min beundran för George Reisman som ekonom – och dessutom stuckit ut hakan för hans skull och därigenom mist en del falska vänner – borde jag någon gång förklara vad som är så bra med honom. Jag kan inte nämna allt i en kort essä, men jag vill ta upp en central och revolutionerande punkt i hans teoribygge. (Framställningen är min och de illustrerande exemplen är mina egna; men tankegodset är Reismans.)

Betänk följande argument som ni kanske stött på om ni diskuterat ekonomi med marxister: argumentet om den sjunkande profitkvoten. Enligt Marx har profiten i en kapitalistisk ekonomi en tendens att hela tiden sjunka; det är enligt Marx därför som kapitalismen är dömd att till sist gå under, därför att dess kriser blir allt djupare; det är därför som kapitalisterna (återigen enligt Marx) hela tiden måste suga ut sina arbetare mer och mer (tills de reser sig i revolt); det är också denna teori som ligger bakom idén att kapitalismen övergår till ”imperialism”, vilket i marxistiska termer innebär att de grymma kapitalisterna lägger under sig u-världen för att sprida sin utsugning dit. (D.v.s. när i-världens arbetare befinner sig på svältgränsen och därför inte kan sugas ut mer – för då skulle de dö och inte längre kunna slava i fabrikerna – ger sig kapitalismen på den än så länge relativt välmående u-världen.)

Din reaktion på detta är förmodligen att det strider mot uppenbara fakta: utsugningen och utarmningen av arbetarna tilltar inte alls i kapitalistiska ekonomier; tvärtom stiger arbetarnas levnadsstandard stadigt. Men marxisternas syn på detta är att den ökande levnadsstandarden inte alls beror på kapitalismen utan på de inskränkningar av den som förekommer. Hade vi ren kapitalism skulle Marx’ analys stämma. Men som det faktiskt förhåller sig fördröjs kapitalismens slutliga sammanbrott just av att den är klavbunden: lagar och förordningar hindrar kapitalisterna att suga ut arbetarna så mycket som de enligt teorin skulle vara tvungna till. Att marxister resonerar så är kanske inte så konstigt; det stora problemet är att dessa idéer delas av människor som inte själva skulle kalla sig marxister. Det är detta som ligger bakom idén att ”blandekonomin” är det ideala ekonomiska systemet; ”blandekonomin” är just en ekonomi där kapitalismen är ”tyglad” genom lagstiftning och statliga ingripanden. Det tas helt enkelt för givet att den rena, ”otyglade” kapitalismen är precis så grym och omänsklig som Marx beskrev den, och allt människor finner fel i samhället skylls regelmässigt och utan eftertanke på ”alltför mycket kapitalism”. Alla som någonsin försökt propagera för kapitalismen måste ha stött på det i en eller annan form (och formerna är för många för att det ska löna sig att räkna upp dem). Man skulle lika gärna kunna prata in i en säck potatis som att försöka förespråka oreglerad laissez-faire-kapitalism. Detta är därför en av de missuppfattningar – eller fördomar – som vi helt enkelt måste bryta igenom om vi vill att kapitalismen ska segra.

Observera nu först och främst att marxisterna har rätt i att ”profitkvoten” stadigt sjunker i en kapitalistisk ekonomi. Men varför leder inte detta till de av Marx förutspådda kriserna och till det slutliga sammanbrottet? Varför leder det inte till utarmning, och varför stiger de breda massornas levnadsstandard?

Svaret är att marxisterna begår ett elementärt matematiskt misstag. Att profitkvoten sjunker är inte alls detsamma som att profiterna sjunker. Uttryckt som en procentsats av den samlade ekonomin krymper profiterna. Men uttryckt i absoluta tal – i krontal eller dollartal eller (allra helst) krugerrandtal[1] – växer de.

Låt mig illustrera detta med ett enkelt exempel. Låt oss säga att du är ockrare och lånar ut pengar mot 100% ränta. Du lånar ut en hundralapp och får två hundralappar tillbaka. Din profit är 100%; uttryckt i krontal är den 100 kr. Säg nu att du i stället lånar ut en miljon, men – eftersom knappast någon är villig att betala 100% i ränta på ett sådant belopp, eller ens 10% – nöjer du dig med 1% i ränta. Din profit är 1%, men i reda pengar är den 10 000 kr. Den är 100 gånger större än när du ockrade! Den absurda implikationen av den marxistiska teorin är att du hade det bättre som ockrare, men nu befinner du dig i kris och på randen till det slutliga sammanbrottet! Och om du har en anställd (en kontorist eller sekreterare) så hade du i det förra fallet råd att betala honom en anständig lön, men nu måste du hålla honom på svältlön!

Förutsättningen för att du ska kunna låna ut en miljon till 1% ränta är förstås att du har en miljon att låna ut (och att någon har råd att betala dig 10 000 kr i ränta, utöver de redan mastiga amorteringarna) – och skälet till att ockraren tar så mycket högre ränta är att han har så mycket mindre att låna ut och att 1% ränta på en hundralapp inte ens skulle räcka till livets blotta nödtorft. Vilket tjänar till att belysa vikten av att kapital ackumuleras – d.v.s. av att det finns människor med stora förmögenheter.

Vad som gäller i detta enkla exempel gäller också ekonomin som helhet. Allteftersom ekonomin som helhet växer och utvecklas, växer också profiterna. Men de växer inte lika mycket som resten av ekonomin. Mer och mer investeras och återinvesteras i t.ex. maskiner och industrianläggningar, vägar, broar, järnvägar, kanaler, telefonlinjer, radio- och TV-stationer, satelliter, o.s.v., o.s.v., o.s.v. Utöver detta investeras och återinvesteras allt mer och mer i köp av arbetskraft, d.v.s. i löner.

Vad som återstår efter alla löneutbetalningar och andra investeringar är de pengar kapitalister eller affärsmän lägger ned på sin egen privata konsumtion. Den samlade profiten i ekonomin är därför – i stort sett – identisk med kapitalisternas och affärsmännens privatkonsumtion.[2] Kapitalisterna ökar givetvis sin privatkonsumtion i takt med att de blir rikare, men inte alls i samma takt som de ökar sina produktiva investeringar.

Det finns en aspekt och implikation av detta som jag måste nämna, eftersom den i förstone kan förefalla paradoxal. Om en enskild företagare eller en enskild affärskoncern håvar in en stor vinst är detta något positivt: det återspeglar just den affärsmannens eller koncernens exceptionella duglighet (förutsatt givetvis att vinsten görs med hederliga metoder på en fri marknad). I ekonomin som helhet uppvägs den av att andra gör sämre vinster (eller rentav förluster). Om Bill Gates och Microsoft f.n. gör de största vinsterna beror det på Gates’ enastående skicklighet som företagsledare. Om Apple lyckas komma tillbaka, eller om Netscape kommer på något mer produktivt än att försöka klämma åt Microsoft i domstolarna, skulle Steve Jobs’ eller Marc Andreesens förmögenhet växa på Bill Gates’ bekostnad. Och detsamma gäller branschen som helhet. Om databranschen som helhet idag gör de största vinsterna, uppvägs detta av att andra, f.n. mindre expansiva branscher, gör lägre vinster.

Men så förhåller det sig inte alls med den samlade profiten i ekonomin som helhet. Den samlade vinsten kan ju inte uppvägas av lägre vinster och/ eller förluster någon annanstans i ekonomin, när det är ekonomin som helhet vi talar om. Om det som marxisterna kallar profitkvot skulle öka i ekonomin som helhet, skulle det innebära att ekonomin är på tillbakagång. Det skulle betyda att stora mängder kapital konsumeras upp i stället för att återinvesteras och öka produktionen.

Det finns ytterligare implikationer av detta som är värda att nämna.

Om någon enskild företagare satte igång med en konsumtionsorgie – om han slutade investera i maskiner, arbetskraft, o.s.v. och i stället brände av sitt kapital i någon modern motsvarighet till Trimalchios gästabud[3] – skulle han bara förstöra sitt eget företag. Nettokonsumtionen – den samlade profiten i ekonomin – skulle visserligen öka, men så litet att det knappast skulle märkas. Själv skulle han snart gå i konkurs. Men om merparten av alla företagare gjorde detsamma, då skulle den samlade profiten öka märkbart – samtidigt som allt annat i ekonomin krymper. (Marxisterna skulle kalla detta en ”växande profitkvot” och skulle ta det som ett tecken på att kapitalismen för tillfället inte befann sig i kris.) Företagare i allmänhet skulle göra något sådant endast i en situation där de inte ser någon framtid för sina företag – t.ex. om de trodde att världen inom kort skulle gå under eller (kanske mera realistiskt) stod inför ett oparerbart hot om total konfiskation och socialisering av all sin egendom. I en sådan situation skulle ”profitkvoten” stiga till oanade höjder. Företagarna skulle göra sitt bästa för att göra bruk av de förmögenheter de ändå snart kommer att gå miste om (och alla marxister och marxistmedlöpare skulle yla halsen av sig om kapitalisternas ”feta nackar”). Exemplet kan göras mindre extremt: alla politiska åtgärder som berövar kapitalister och företagare deras framtidstro, eller ens minskar den, har just denna effekt. Och det är en katastrof för oss alla. Men människor som inte ser längre än näsan räcker – och indoktrinerats med marxistiskt inspirerade ekonomiska teorier – skulle inte se något annat än en ökande profitkvot och i vanlig ordning ge kapitalismen och kapitalisterna skulden.

Om å andra sidan en enskild företagare drar ned sin privata konsumtion och återinvesterar det mesta av vad han tjänat in, gör detta det möjligt för hans företag att växa. Och detsamma gäller om företagare i allmänhet gör likadant. ”Profitkvoten” sjunker, men ekonomin som helhet växer och vi alla får det bättre. Självfallet finns det gränser för hur långt företagare kan dra ned sin privatkonsumtion – de kan inte göra det till en punkt där de själva svälter. Än mer: om de inte hade lov att unna sig någon lyx utöver blotta livsuppehället, skulle de inte ha något personligt incitament att utföra sitt arbete. Om staten försökte tvinga på företagarna ett liv i försakelse, skulle företagarna helt enkelt lägga av. Poängen här är att om företagarna lämnas fria kan de unna sig en hel del lyx och ändå ha medel över att investera; ju mer de har möjlighet att leva upp i sus och dus, desto mer har de också möjlighet att avstå från att leva upp på detta sätt och i stället plöja ned i produktionen.

Och härav följer naturligtvis att det absolut inte finns någon intressekonflikt mellan de ”penningstinna kapitalisterna” och de ”utsugna massorna”. Tvärtom: ju fler och ju penningstinnare kapitalister, desto fler jobb skapas, och desto fler arbetsbesparande maskiner tas i bruk, desto mer blir producerat, desto fler och bättre varor finns att tillgå till desto billigare pris, och desto mer stiger allas levnadsstandard. Inget kan därför vara mer perverst än att bekämpa kapitalisterna och försöka beröva dem deras rikedomar. De som viger sina liv åt att ”tygla” (en eufemism för ”kväva”) kapitalismen – eller än värre krossa den – skulle lika gärna kunna ta livet av sig med en gång; och hellre det än att dra med sig oss andra i fördärvet.

Och det finns en aspekt av detta som borde vara av speciellt intresse för objektivister. Objektivismen hävdar som bekant att det är kapitalisterna, de stora affärsmännen – affärsmännen av Reardentyp – som håller ekonomin uppe som Atlas på sina skuldror och är mänsklighetens permanenta välgörare. Andra frimarknadsanhängare – mycket bra sådana, som t.ex. Mises – hävdar att konsumenten är marknadens ”suverän”, eftersom det är konsumenten som ytterst – genom att köpa eller avstå från att köpa – bestämmer vilka affärsmän som ska lyckas och vilka som ska misslyckas. De båda synsätten tycks inte gå ihop. Men sanningen är att båda har rätt. Det är konsumenterna som gjort Bill Gates till världens rikaste man – genom att föredra hans produkter. Lika förbannat är det Bill Gates som gjort det möjligt för dessa produkter att alls existera. Och när det gäller ekonomin som helhet är det kapitalisterna som driver den framåt. Det är de som ackumulerar stora förmögenheter och sedan fortsätter att göra det genom att återinvestera det mesta (hellre än slösa bort sin förmögenhet i någon fantastisk lyxorgie) och därmed utgör motorn bakom all ekonomisk utveckling.

En annan implikation är att om man följer historien bakåt ska man finna att den samlade profiten i ekonomin, uttryckt som ”profitkvot”, är större ju längre tillbaka man går. Den är mindre i absoluta tal, men uttryckt i procent är den större. I historiens gryning var all inkomst profit. En bonde under yngre stenåldern hade inga drängar att betala lön till, och han gick inte till någon hantverkare för att köpa den enkla hacka han plöjde jorden med – han tillverkade den själv. Hans profit var ytterligt mager – han fick slita från morgon till kväll, år ut och år in, för blotta överlevnaden – men den var till 100% profit.

Och därmed kommer vi till orsaken till att ingen före George Reisman kommit på det här. Orsaken är ett tankefel som begicks av den klassiska nationalekonomins grundare, Adam Smith.

Smith hävdade att ”profit” är något som dras från arbetarnas löner. Den ursprungliga inkomstkällan i vad Smith kallade ”the early and rude state” var enligt honom uteslutande löneinkomster. När kapitalister sedan anländer på scenen, investerar i verktyg eller maskiner och anställer arbetare, då måste ju kapitalisten ha en vinst på det kapital han lägger ut, och den vinsten ses av Smith som ett avdrag från arbetarnas lön. På så sätt berövas arbetarna ”den fullständiga avkastningen av sitt arbete”. (Har ni hört det uttrycket?) Den som läst Smiths framställning av saken har förmodligen slagits av det paradoxala i den: det är ju uppenbart (och Smith förnekar det inte heller) att arbetarna har det bättre i en mer avancerad ekonomi av kapitalistisk typ än de kan ha haft i ”the early and rude state”, detta trots att något väsentligt, ”den fulla avkastningen av arbetet”, tagits ifrån dem.

Smiths misstag kan verka obetydligt och oskyldigt, men det utgör grunden för Marx’ utsugningsteori. Marx resonerade så här: innan det fanns kapitalism och kapitalister producerade en arbetare en vara som han sedan sålde för en summa pengar som han i sin tur köpte andra varor för. Pengarna han fick för sin vara var hans lön. En kapitalist däremot börjar med att köpa råvaror, maskiner m.m. samt arbetskraft för en viss summa pengar; hans arbetare producerar sedan en vara åt honom, och den varan säljer han sedan för en större summa pengar. Det är skillnaden mellan dessa båda penningsummor som marxisterna kallar ”mervärde”, ett mervärde som de påstår sugits ut från arbetarna, som får mindre i lön än de skulle fått innan det fanns kapitalism. Marx’ utsugningsteori är därför en logisk följd av Smiths ursprungliga misstag. Det har därför skapats ett intryck av att marxismen är den klassiska nationalekonomins logiska slutpunkt – och ett av resultaten av detta är att senare frimarknadsvänliga ekonomer ”kastat ut barnet med badvattnet” och förkastat även det som var bra och sant inom den klassiska ekonomiska traditionen för att undvika att ge stöd åt marxismen.

Den främste kritikern av den marxistiska utsugningsteorin var österrikaren Eugen von Böhm-Bawerk (lärjunge till Carl Menger och lärare till Ludwig von Mises). Böhm-Bawerks kritik utgår från att all avancerad produktion i ett modernt industrisamhälle tar tid. Ta bilkarosser som ett exempel ur högen. För att framställa en bilkaross fordras att järnmalm bryts, att järnet utvinns ut malmen, att det härdas till stål, att stålet valsas till plåt, som sedan blir till karosser som till sist monteras över bilens innanmäte. Denna produktionskedja kan ta flera år i anspråk. Men om gruvarbetarna inte kunde få betalt för sitt arbete förrän bilarna sålts skulle de hinna svälta ihjäl (och – eftersom de inte skulle ta något arbete på sådana villkor – skulle produktionskedjan inte komma igång alls). Det är endast tack vare att det finns kapitalister som kan förskottera löner som sådana fleråriga produktionskedjor blir möjliga. Detta resonemang är helt korrekt, men Böhm-Bawerk medgav att kapitalisternas profiter är ett avdrag från arbetarnas löner, låt vara ett nödvändigt och därför rättmätigt avdrag. Detta löser inte den ursprungliga paradoxen: att arbetarna måste berövas den fulla avkastningen av sitt arbete för att på sikt få det bättre. Det förtar inte det intryck marxisterna med så stor framgång lyckats pränta in i människornas hjärnor: att kapitalismen, hur mycket den än höjer allas levnadsstandard, i grund och botten är ett system av utplundring. (För ”rättmätig utplundring” – eller ”utplundring som gagnar den utplundrade” – låter väl ändå som ett grovt contradictio in adjecto?)

Det verkliga misstaget har ingen före Reisman kommit på. Vinster är inte avdrag från löner. Tvärtom är löner avdrag från vinster. Den dag stenåldersbonden i exemplet ovan anställer ett par drängar (om så bara under den brådaste sådd- eller skördeperioden) och betalar dem för arbetet (om så bara in natura) – och den dag han köper sin hacka eller övriga verktyg från en hantverkare i stället för att tillverka den själv – är hans profit inte längre 100%: en del av den dras av i form av arbetslöner och investeringar. Samtidigt blir det nu kanske möjligt för honom att utöka sin produktion genom att odla upp mer land – och få mer säd som han kan byta mot en bättre hacka hos hantverkaren – och hans profit i ”absoluta sädesskäppetal” ökar, även om den minskar i procenttal. Och från en sådan blygsam start fortsätter utvecklingen fram till idag, då det finns företagare som betalar miljoner arbetare goda löner och ändå får en del över till sin egen privata lyx.

Det finns en naturlig förklaring till Smiths misstag. Stenåldersbonden i mitt exempel är förstås ingen kapitalist. Han är en arbetare. Han gör inget annat än arbetar och sliter. Men han är definitivt ingen lönearbetare: det finns ju ingen som betalar honom någon lön. ”Lön” är en företeelse som uppstår i det ögonblick han anställer en dräng. När han gör det kan man kalla honom ”kapitalist”, låt vara en kapitalist i mycket blygsam skala.

Jag vet naturligtvis inte om den förste kapitalisten i världshistorien var just en bonde som anställde en dräng – det kan lika gärna ha varit den förste skomakare eller smed som anställde en gesäll, eller något liknande. Men en sak är viktig att lägga märke till: det måste ha varit någon som först själv producerade mer än för sin egen konsumtion – mer än han behövde för livets blotta nödtorft. Den förste kapitalisten måste ha varit någon som – för att använda marxistisk terminologi och för en gångs skull ge den en korrekt innebörd – producerade ett mervärde. Det är det av kapitalisten skapade mervärdet som kommer lönearbetaren till godo: utan detta mervärde skulle han inte ha något arbete alls, och ingen lön. Marx och marxisterna har det här helt om bakfoten – och en teknisk term för att ha saker om bakfoten är: perversion.

Allt det här kan förefalla enkelt, och det är enkelt – när man väl kommit på det. Men jag har själv läst Adam Smith och slagits av det paradoxala i att arbetarna skulle få det bättre genom att berövas den fulla avkastningen av sitt arbete, och ändå inte sett var grundfelet i resonemanget ligger. Jag är långtifrån dum – och ändå behövde jag George Reisman för att se det rätta sammanhanget.

Och jag är inte ensam. Var och en som intresserar sig det ringaste för nationalekonomi behöver honom. Den nationalekonomiska vetenskapen behöver honom – även om jag betvivlar att denna generation nationalekonomer kommer att inse det (men det kommer väl en ny generation?). Och var och en som önskar ett kapitalistiskt samhälle i framtiden måste inse att vår tids nationalekonomi måste reformeras i grunden: annars kommer det för all framtid att framstå som att ”vetenskapen” står på socialismens eller blandekonomins sida. Att förringa Reismans betydelse är därför, om inte annat, ett svek mot saken.

Den tekniska benämningen på Reismans teori är ”profitens (eller vinstens) primat” (till skillnad från ”lönernas primat”). Man kan läsa om den i kap. 11, del C, i Capitalism: A Treatise on Economics. Det finns också en tidigare uppsats, utgiven i pamflettform, som presenterar teorin: Den klassiska teorin versus utsugningsteorin. Både boken och pamfletten kan beställas från: The Jefferson School, PO Box 2934, Laguna Hills, CA 92654, USA.

Flera av Reismans uppsatser finns numera i svensk översättning. Läs också mina samlade bloggposter om George Reisman. Också mina engelska bloggposter om honom


[1] ) Eftersom krugerranden är ett guldmynt, så man slipper ta hänsyn till inflationen i beräkningen.

[2] ) Den samlade profiten har ytterligare en komponent, men den är förhållandevis obetydlig och jag utelämnar den för enkelhetens skull här; den intresserade hänvisas till Reismans bok.

[3] ) I Petronius Arbiters Satyricon; berättelsen brukar finnas i antologier över västerländsk litteratur.


© 1999, 2003, 2015 P.O. Samuelsson. Eftertryck med angivande av källa.