John Locke, Två avhandlingar om styrelseskicket

Two Treatises of Government
A Mentor Book from New American Library
New York & Scarborough, Ontario 1965; Introduction by Peter Laslett

Det kan tyckas egendomligt att recensera en bok som har ganska exakt 300 år på nacken. Men jag tror det kan vara nyttigt för Svensk Linjes läsekrets att stifta bekantskap med John Lockes Two Treatises of Government; nyttigt för den nyliberala falangen att besinna vad som är nytt och gammalt i deras liberalism, och nyttigt för den värdekonservativa falangen att besinna vilka värden som är värda att konservera.

John Locke är känd i filosofihistorien som grundläggare av empirismen eller erfarenhetsfilosofin; inom de politiska idéernas historia främst för Two Treatises, men även för sina Letters on Toleration (en stridsskrift för religiös fördragsamhet) och för sina skrifter om ekonomi och pedagogik. Inom kunskapsteorin blev han (dessvärre) en viktig impulsgivare för Berkeley och Hume och därmed indirekt för Immanuel Kant; på samhällsfilosofin blev han (dessbättre) en viktig impulsgivare för Voltaire och den franska upplysningen, och inte minst för de amerikanska grundlagsfäderna. Hans teori om privategendomens ursprung är en vederläggning på förhand av Rousseau. Han kan betraktas som upphovsman till arbetsvärdeteorin, som senare kom att spela en så stor roll (på gott och ont) för Smith, Ricardo och Marx. Hans tankar är en nödvändig grund för att förstå det stora grälet mellan Thomas Paine och Edmund Burke.[1] Han är, kort sagt, något av en ideologisk portalfigur.

Two Treatises har en fascinerande tillkomsthistoria. Den publicerades första gången 1690, och det har allmänt antagits att Locke skrev den som en apologi för ”Den ärorika revolutionen” 1688–89, som ett försvar i efterhand för folkets rätt att göra uppror och byta ut en orättfärdig monark. Peter Laslett visar i sin utmärkta introduktion till Mentorutgåvan att Two Treatises med största sannolikhet skrevs ett tiotal år före ”Den ärorika revolutionen”, även om Locke sedan flera gånger omarbetade och utvidgade texten, och vissa passager är förmodligen tillagda i direkt anslutning till revolutionen. I det stora hela är Two Treatises en råkopia för ett kommande uppror snarare än en beskrivning av ett som redan skett.

Till mystiken kring bokens tillkomst bidrar Lockes egen hemlighetsfullhet. Han försökte in i det sista fördölja att han var dess författare. När han rekommenderar den till läsning, talar han om den som om den vore skriven av någon annan. Orsaken till denna hemlighetsfullhet är inte fullt utredd. Laslett ger två möjliga förklaringar:

Den ena är att Lockes politiska tankegångar i Two Treatises tycks svåra att förena med hans kunskapsteoretiska tankegångar i An Essay Concerning Human Understanding. Som fackfilosof betonade Locke den mänskliga kunskapens begränsningar; det är mycket få saker vi kan ha säker kunskap om; han beskriver den säkra kunskapen som en isolerad ö mitt i ett hav av osäkerhet. Men samhällsfilosofen Locke tog många saker för givna som kunskapsteoretikern Locke inte lyckats fiska upp ur detta hav av ovisshet.

Detta må nu vara en smula genant för Lockes yrkesstolthet som filosof, men knappast en tillräcklig förklaring till hans anonymitet. Lasletts andra förklaring förefaller mig betydligt mera plausibel: Two Treatises var faktiskt en farlig bok. Locke kunde ha riskerat livet, om han blivit allmänt känd som dess författare. En av Lockes samtida, Algernon Sidney, blev faktiskt halshuggen för sin Discourses Concerning Government, därför att den (liksom Lockes bok) var en skarp vidräkning med den absoluta monarkin.

Det förtjänar också att nämnas att en nära vän till Locke, James Tyrell, ungefär samtidigt skrev en bok (Patriarcha Non Monarcha) med mycket likartade idéer. Tyrell, liksom Locke, höll sitt författarskap hemligt, och de båda vännerna tycks ha rekommenderat varandras böcker till varandra utan att känna till varandras respektive författarskap. Sådan var den gyllene tid som rådde innan västerlandet drogs ned i pluralismens och flertalväldets moras!

En annan populär missuppfattning är att Two Treatises i huvudsak utgör ett svar på Thomas Hobbes’ Leviathan. Det kan vara pedagogiskt välmotiverat att ställa upp Hobbes och Locke som varandras motpoler, men sambandet mellan de båda böckerna är ganska indirekt.

Den direkta måltavlan för Lockes polemik var Sir Robert Filmer, som i sin Patriarcha försvarade den absoluta monarkin med ”patriarkaliska” argument (furstens makt över sina undersåtar härleds ur faderns makt över sin familj) och med argument hämtade från Bibeln (Gud gjorde Adam och senare Noa till absoluta monarker, och därifrån hämtar senare monarker sin legitimitet). Filmers bok skrevs omkring 1650 men kom inte i tryck förrän 1680, och det var publiceringen av Patriarcha som fick både Locke och Tyrell att fatta pennan.

”The First Treatise” är en vederläggning punkt för punkt av Filmers resonemang. Laslett kallar den i sin introduktion för ”oläslig”; jag fann den både läslig och underhållande och en god läromästare i polemisk teknik; men eftersom få furstar i vård tid grundar sina anspråk på Guds förbund med Adam och Noa får den väl betraktas som tämligen inaktuell.

Det är emellertid ”The Second Treatise” (med underrubriken An Essay Concerning the True Original, Extent, and End of Civil Government) som ger Locke hans rangplats i de politiska idéernas historia, och jag ska så gott jag kan försöka referera dess tankegångar. (De läsare som redan vet allt om alla ideologier må ursäkta mig, om jag någon gång skulle bli onödigt omständlig.)

Locke skiljer till att börja med på tre olika tillstånd som människor kan befinna sig i visavi varandra: naturtillståndet, krigstillståndet och det politiska eller civila samhällets tillstånd. I naturtillståndet har människan vissa oförytterliga, gudagivna fri- och rättigheter. I naturtillståndet är alla människor likaberättigade, de är fria att utföra alla de handlingar som krävs för att bevara sitt liv, och var och en har också rätt att straffa den som kränker människans rättigheter, till exempel att avrätta en tjuv eller en mördare och att utkräva ersättning för tillfogad skada.

Men naturtillståndet har vissa nackdelar. Den frihet människan åtnjuter är otrygg, eftersom hon är helt hänvisad till eget självförsvar, eftersom det inte finns några lagar som reglerar förhållandena mellan människor, ingen domare att slita tvister, och ingen makt att verkställa lagar och domar. Detta är anledningen till att människor sluter sig samman i ordnade, lagbundna samhällen, att de (med en något paradoxal formulering) ger upp sin absoluta frihet för att bättre trygga den.

Locke skriver ganska kortfattat om krigstillståndet, och det utelämnas oftast i populära framställningar. Men jag tror det är nödvändigt att ta med det för att till fullo förstå Lockes resonemang. Nackdelen med naturtillståndet är att det alltför lätt slår över i ett krigstillstånd, medan det civila samhället utgör en säkrare garanti för fred.

Det förtjänar också att påpekas (vilket Locke också påpekar) att olika stater befinner sig i naturtillståndet visavi varandra, och att de också lätt råkar i krig med varandra. Det finns ju än så länge ingen lag som står över nationerna, och ingen allmänt erkänd internationell skiljedomare med makt att genomdriva sina domar.

Locke påpekar också att en furste som ställer sig ovanför lagen hamnar i ett naturtillstånd (och därmed ofta också i ett krigstillstånd) visavi sitt folk.

En annan tanke hos Locke, som i förstone kan förefalla paradoxal, är att friheten faktiskt ökar snarare än minskar genom att vara lagbunden. Principen är faktiskt ganska enkel att illustrera. Det är otvivelaktigt så att vår frihet att ta oss fram på en livligt trafikerad gata ökar om vi har fasta och otvetydiga trafikregler att rätta oss efter. Det är lätt att tänka sig vilka trafikstockningar som skulle uppstå, om höger- eller vänstertrafiken inte vore lagbunden utan lämnades åt varje individ att avgöra från fall till fall. (Denna apologi för det lagbundna samhället har, det vill jag betona, föga att göra med vårt moderna lagstiftningsraseri, och är inget för Carl Lidbom att lita till eller Sven Heurgren att hörsamma.[2])

En annan grundtanke hos Locke som är viktig att kommentera är denna: när människorna sluter sig samman i samhällen, underkastar de sig samtidigt majoritetens vilja. Anledningen till detta är att samhället måste agera som en enhet, och det kan det inte göra om inte den större kraften (folkflertalets vilja) får göra sig gällande.

Det är tydligt att Locke inte såg de problem som är förknippade med ”majoritetsdiktatur”. Den förste som på allvar uppmärksammade dessa torde ha varit Frédéric Bastiat i La Loi (1850). (Jag lämnar Burke därhän, eftersom han huvudsakligen var en försvarare av hävdvunna privilegier, när han angrep flertalsväldet.) Men det är också förlåtligt, eftersom man knappast kan begära att han skulle se för honom framtida missförhållanden med profetisk klarsyn. Majoritetsprincipen, så som Locke formulerar den, är riktig, så länge den sfär vi kallar politisk är klart avgränsad från den sfär vi kallar privat.

Också denna princip är lätt att illustrera. I en bostadsrätt är det fullt rimligt att majoriteten får bestämma om huset ska målas gult, rött, blått, grönt eller grått, om det ska resas en flaggstång på gården, om det ska planteras en gräsmatta, byggas en bastu, turordningen för gårdsturer och trappstädning, och mycket, mycket annat. Men vad som allt som oftast händer i vårt samhälle är att kommunen (eller någon liknande myndighet) bestämmer vad huset ska ha för färg, vilken flagga som ska flaggas och på vilka dagar, hur högt gräset ska få växa, vilken maximitemperatur som ska tillåtas i bastun, och det ena med det tredje – och med vilken rätt? Jo, att kommunen, i förhållande till den enskilda bostadsrätten, utgör en fullkomligt överväldigande majoritet! (Vilket, i Lockes termer, inte är ett exempel på civiliserat samhälle, utan på ett naturtillstånd urartat till ett slags krigstillstånd.)

Vad man saknar hos Locke är en analys av förhållandet mellan ”lokalsamhälle” och ”storsamhälle”. Han laborerar bara med två faktorer, individ och samhälle, utan några mellanliggande instanser. Men jag tror att det är ganska lätt att extrapolera Lockes tankar, ungefär som jag har gjort i exemplet ovan.

Gunnar Eriksson och Tore Frängsmyr påstår i sitt standardverk Idéhistoriens huvudlinjer att Locke var motståndare till principen om allmän och lika rösträtt. Jag är övertygad om att dessa båda eminenta idéhistoriker, till skillnad från mig, har läst allt vad Locke skrivit och alltså har fog för sitt påstående. Jag har inte hittat något stöd för det i Two Treatises, och det förefaller stå i direkt konflikt med hans hävdande av majoritetsprincipen. Men Locke tar upp själva rösträttsfrågan endast en gång i förbigående, i en kommentar angående s.k. ”rotten boroughs”.

Central för Lockes teori är hans syn på egendomen. Det bör betonas att det engelska ordet för ”egendom” är ”property” (eller ibland, särskilt i äldre texter, ”propriety”), och alltså direkt hänger samman med ordet ”proper”, ”riktig, rättmätig”, men även ”egen”, som i den grammatiska termen ”proper noun”, ”egennamn”. ”Rättmätig egendom” skulle kanhända vara den mest adekvata översättningen. Locke använder ibland ”Property” som sammanfattande benämning för ”Lives, Liberties and Estates”. Han har fördenskull beskyllts för betydelseglidning, en beskyllning som faktiskt är ”quite improper”, eftersom begreppen i själva verket hänger mycket nära ihop med varandra.

Lockes utgångspunkt är att varje människa är rättmätig ägare till sin egen person (”has a Property in his own Person”). Och eftersom hon måste arbeta för att vidmakthålla sig själv, är hon också rättmätig ägare till sitt eget arbete och till frukterna av sitt arbete. I och med att människan bearbetar naturen (t.ex. genom att odla upp den) ökar hon dess värde genom det arbete hon lägger ned, och därmed blir också den uppodlade marken (eller vad det nu än är som hon har bearbetat) hennes rättmätiga egendom.

En intressant tanke hos Locke är att denna princip också sätter gränser för egendomen; hon kan inte lägga under sig mer av naturen än hon har användning för. Den mark hon odlar upp kan inte betraktas som en stöld från den övriga mänskligheten; faktiskt är den snarare en gåva, eftersom hon mångdubblar värdet av sin egendom, vilket alla så småningom vinner på. Men tar hon för sig mer än hon behöver, då är det i själva verket stöld och inte rättmätig egendom.

150 år efter Locke skulle Karl Marx komma att dra en distinktion mellan dem som besitter egendom och de egendomslösa, ”proletariatet”. Locke skulle aldrig accepterat den distinktionen: var och en, även den fattigaste, har en egendom i sin egen person och i sina händers arbete; endast slavar var egendomslösa. Adam Smith, som säkert studerat Locke ingående, säger någonstans att arbetaren har ett kapital i sin egen arbetsförmåga, vilket är samma tanke med något andra ord.

Enligt Locke rådde det ingen trängsel i världen och ingen egentlig fara för att naturen skulle ”ta slut” genom att uppodlas och förvandlas till privat egendom; det skulle alltid finnas rum för nyodlingar. I våra dagar hävdas det att Locke på denna punkt är passé; befolkningsexplosionen skulle ha gjort hans tankar föråldrade. Jag kan inte hålla med om det. Ty naturen har fler dimensioner än den geografiska. Upptäckten av etervågorna har öppnat nya vidder för ”nyodling” (låt vara att dessa vidder blivit statligt monopoliserade, men det ska de väl inte förbli i all evighet?), och detsamma har skett genom datarevolutionen och på många andra områden. Och rymden ligger ännu öppen för kolonisation.

Att egendomen i vår tid är så ojämnt fördelad beror enligt Locke på penningekonomin; i och med att guld- och silvermynt inte kan förstöras (till skillnad från exempelvis spannmål) blir det möjligt för vissa människor att samla egendom på hög, långt utöver vad som är nödvändigt för blotta livsuppehället. Så långt måste man hålla med Locke, men han har en egendomlig syn på penningens värde; han anser att det helt och hållet beror på överenskommelse mellan människor och inte har någon faktisk grund; penningens värde betraktas som ”purely imaginary”, ja, t.o.m. ”phantastical”. Nu är det lite svårt att klandra Locke för att han inte studerat Mises’ Theory of Money and Credit (1912) eller Fransisco d’Anconias ”money speech” i Atlas Shrugged (1957) [eller, för den delen, George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics (1996)]. Och ännu svårare att klandra honom, om man står på den moderna pappersmyntfotens slippriga grund.

Det civila samhällets funktion är enligt Locke att bevara privategendomen, alltså inte, som man skulle kunna tro om man studerade många andra samhällsteoretiker, att konfiskera den. Det påstås ibland (t.ex. av Laslett i hans introduktion) att fördelningspolitisk beskattning, ja, t.o.m. nationalisering av egendom är förenliga med Lockes teori. Jag finner inget stöd för detta i Lockes text. Locke säger att samhällsmyndigheterna kan reglera egendomsförhållandena mellan medborgarna, vilket endast innebär att det existerar en skiljedomare som kan avgöra egendomstvister. Att omfördela egendomen, så som våra moderna politiker gör, innebär att först ta egendomen från den ene och sedan ge den till den andre. Åtminstone under den tidsrymd som förflyter mellan tagandet och givandet handlar myndigheten här stick i stäv med det ändamål för vilket samhället bildades, vilket var att bevara egendomen och trygga dess åtnjutande.

En slutsats som kan dras av Lockes resonemang är att medborgaren har en plikt att betala skatt (precis som en bostadsrättsinnehavare inte kan undandra sig hyra), men detta säger inte att skatten måste vara av Pomperipossastorlek, och det säger förvisso inte att skatten (eller hyran) får användas i omfördelningssyfte. [Som alla vet är jag anhängare av Ayn Rands idé att beskattningen bör vara frivillig, framförd i Själviskhetens dygd.]

Locke diskuterar vidare i vilka former samhället ska styras, och han tar egentligen inte ställning för eller emot monarki eller renodlad demokrati. Formerna spelar inte så stor roll, så länge det rör sig om en lagbunden ordning, och så länge de styrande styr för folkets bästa. Vad som är viktigt är att styrelsen betraktas som ett förtroendeuppdrag från folket, och att folket har rätt att störta de styrande, om de sviker detta förtroende. Det var detta som var det revolutionära och subversiva i Lockes ståndpunkt. Men Locke ansåg inte att hans idéer förde till anarki eller till samhällelig oordning; tvärtom menade han att denna syn på statens uppgift utgjorde den säkraste garantin mot revolution, eftersom den tillhåller de styrande att ständigt se till medborgarnas bästa och inte missbruka sitt förtroende genom att förtrycka medborgarna. Dessutom menade Locke att det måste mycket missbruk till, innan folket kunde förmås att revoltera; ett allmänt förtryck snarare än enstaka orättvisor.

Och om det ändå blir revolution, vems är felet? De styrandes – ty genom att låta sin styrelse urarta till tyranni har de de facto förklarat krig mot folket. Ordet ”rebellare”, noterar Locke, betyder ”åter börja krig” – och vem är den verklige rebellen, fursten som förklarar folket krig, eller folket som i rent självförsvar störtar fursten?

”Det är rätt att göra uppror” – orden tillskrivs Mao Zedong, och de brukar upprepas av Jan Myrdal, som menar att det alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara rätt att göra uppror. Jag håller med dem – ähum – under vissa betingelser. Och den som bäst definierat dessa betingelser är John Locke. Därför kommer hans Two Treatises aldrig att förlora sin aktualitet.

Eskilstuna 22 juni 1984
Per-Olof Samuelsson

Recensionen publicerades i Svensk Linje 6–7/1984. Jag har gjort några smärre redigeringar här.


PS. Som tur är finns det numera en fullt läslig svensk översättning av Second Treatise: Andra avhandlingen om styrelseskicket (Daidalos 1996; övers. Eva Backelin). Annars kom den första svenska översättningen redan 1726. Jag har läst den översättningen (den finns på min arbetsplats), men jag fann den fullständigt oläslig. Och inte för att den var på 1700-talssvenska, för sådan svenska brukar jag inte ha problem med; den var nog oläslig redan när den kom ut.


 

[1]) Paines Människans rättigheter (791) var ett svar på Burkes Tankar om franska revolutionen (1790). Båda böckerna skrevs alltså före skräckväldet år 1793, vilket är bra att veta om man vill bedöma dem. (Det enda Burke och Paines tycks ha varit överens om är inflationens skadlighet.)

[2]) Vem Carl Lidbom var vet ni förstås; att han får äran att figurera i en recension av John Locke beror på att han gett upphov till termen ”lidbommeri”, vilket kort sagt är idén att lagstiftningen är ett politiskt verktyg, att nya lagar ska stiftas i avsikt att uppnå specifika konkreta politiska målsättningar, snarare än att utgöra den fasta ramen för politiken.

Sven Heurgren är kanske inte lika bekant. Han var konsumentombudsman 1970–1983 och generaldirektör för Konsumentverket 1976–1983. Han får vara med här för att han lade sig i vad som producerades och konsumerades på marknaden.

Annonser